Lindring Mot Söndagsångest: I Väntan På Godot

Ur: Samuel Becketts I Väntan På Godot

Vladimir: Har du läst bibeln?
Estragon: Bibeln… (Funderar). Jag måste väl ha tittat i den någon gång.
Vladimir: I skolan?
Estragon: Jag vet inte.
Vladimir: Det var nog på kåken.
Estragon: Det kan hända. Jag kommer ihåg kartorna över det heliga landet. I färg. Mycket vackra. Döda havet var blekblått. Jag blev törstig jag bara såg det. Jag tänkte: där ska vi fira smekmånad. Vi ska simma. Vi ska vara lyckliga.
Vladimir: Du skulle ha blivit poet.
Estragon: Jag har varit poet. (Visar på sina trasor.) Syns inte det?
Vladimir: Vad var det jag skulle säga. Hur är det med foten?
Estragon: Den svullnar.
Vladimir: Jovisst jo, det var den där historien om rövarna. Minns du den?
Estragon: Nej.
Vladimir: Ska jag berätta den för dig?
Estragon: Nej.
Vladimir: För att få tiden att gå.
(Paus) Det var två rövare som blev korsfästa på samma gång som frälsaren. Det..
Estragon: Som vad?
Vladimir: Som frälsaren. Två rövare. Det står att den ena blev frälst och den andre blev (han söker efter motsatsen till frälst.) …fördömd.
Estragon: Frälst från vad?
Vladimir: Från helvetet.
Estragon: Nu går jag. (Rör sig inte.)
Vladimir: Och ändå… (paus). Hur kommer det sig? Jag hoppas att jag inte tråkar ut dig.
Estragon: Jag hör inte på.
Vladimir: Hur kommer det sig att det bara är en av de fyra evangelisterna som lägger fram det på det sättet? De var ju ändå där alla fyra- i alla fall var de inte långt därifrån. Och det är ju bara en som talar om en frälst rövare. (paus)
Gogo! Du måste sticka emellan ibland.
Estragon: Jag hör på.
Vladimir: En av de fyra. Av de tre andra är det två som inte säger nånting alls, och den tredje säger att de skällde på honom båda två.
Estragon: Vem?
Vladimir: Vadå?
Estragon: Jag förstår ingenting… (Paus) Skällde på vem?
Vladimir: Frälsaren.
Estragon: Varför det?
Vladimir: För att han inte ville frälsa dem?
Estragon: Från helvetet?
Vladimir: Nej, din dumbom! Från döden.
Estragon: Och sen då?
Vladimir: Sen blev de fördömda båda två.
Estragon: Än sen då?
Vladimir: Men den andre säger att det var en som blev frälst.
Estragon: Vad är det med det då? De är inte överens, det är alltihop.
Vladimir: De var där alla fyra. Och bara en av dem säger att en rövare blev frälst. Varför ska man tro mer på honom än på de andra?
Estragon: Vem gör det?
Vladimir: Men herregud, alla människor. De känner bara till den versioner.
Estragon: Folk är ena arslen…

Reinfeldt Tog Ett Klokt Beslut

Hur pass känd man är kan avgöras med ett litet test. Är man med i Let´s Dance och får tilläggsnamnet Lets-Dance på löpsedlarna är man inte jättekänd. Då är det TV som ökar kändisgraden.

Exempelvis: skulle det ske, om än smått löjligt osannolikt, att Zlatan skulle vara med i Lets Dance skulle han inte heta "Let´s Dance-Zlatan".

En annan som skulle klara sig utan Lets Dance tillägget om han skulle vara med är troligtvis vår statsminister. Men Fredrik Reinfeldt tog tydligen ett beslut nyligen angående detta. Och han och jag är eniga: det var ett klokt beslut. "Det var ett klokt beslut av mig att tacka nej till att vara med i TV-programmet Let´s Dance."

Nu hoppas jag på fler kloka beslut från Fredrik.

Att Sälja Sjukdomar

Sjukdom till salu är inget nytt. Att det finns stora ekonomiska intressen inom den luddiga psykiatrin är ingenting nytt. I DN skrivs en artikel av Ingrid Carlberg om hur generaliserad ångest, GAD, vaknat till liv igen som sjukdom genom en PR-kampanj.

Psykiatrin och dess sjukdomar passar mycket bra in i en värld där individualismen är ledstjärnan. ”Var och en är så olycklig som han tror sig vara” skrev Seneca för ett par tusen år sedan. Men det är först i en kapitalistisk och vulgärindividualistisk kultur som detta kan utvecklas till något mer. För varje människa kan omöjligtvis jämföra sig själv helt med hur någon annan mår. Man mår på sätt och vis som man mår. Diagnoserna passar därmed perfekt in i ett perfekt samspel mellan en profession, en nyliberalt individualiserad kultur och det kapitalistiska samhället. Människor mår ibland dåligt, ibland väldigt dåligt. Att skriva ut recept kan vara en snabbare och enklare lösning: och på kort sikt kanske till och med billigare än andra ”recept”, som kan handla om att skapa människovänligare arbetsmiljöer till exempel.

De luddiga gränserna inom psykiatrin skapar större jaktmarker för läkemedelsbolagen. Ingrid Carlberg i DN skriver ”Ångestområdet är tacksamt för den här sortens bredare marknadsföring, eftersom gränserna mellan sjukt och friskt inte är lika absoluta där som vid exempelvis en urinvägsinfektion.” Och denna sjukdom har följande symptom: ”Blev du till exempel ängslig över att ditt barn var två minuter försenat på hemväg från dagis fanns anledning att tänka efter. Detsamma gällde om du fick nya uppgifter på jobbet och blev orolig i stället för glad. Bland de fyra uppräknade sjukdomssignalerna nämndes också att befinna sig på semester i Florens med familjen, äta glass och se på konst utan att riktigt kunna njuta av konsten och glassen av oro för att bli magsjuk eller rånad av ficktjuvar.”

En författare Loren Mosher i boken Galenskapens gåta – psykologiska, sociala och biologiska modeller för schizofreni frågar sig om den medicinska forskningen är till salu och pekar på att “banden mellan kliniskt inriktade forskare och industrin innefattar inte bara beviljade anslag, utan också en mängd andra arrangemang. Forskare arbetar också som konsulenter åt företag vars produkter de undersöker, ingår i rådgivande styrelser och i paneler, medverkar då patent och royaltyn avgörs, medger att deras namn får användas som författarnamn till artiklar som spökskrivits av involverade läkemedelsföretag, rekommenderar mediciner och apparater på läkemedelssponsrade symposier och tar emot dyra gåvor och resor till luxuösa ställen. Många har också ekonomiska intressen i företagen.”

De starka ekonomiska intressena skapar alltså incitament för att hitta orsaker som stöder diagnoser av olika slag. Och ju fler människor som kan diagnosticeras desto fler kan medicineras. Att våra tidningar gärna hakar på, är också förståeligt: billig media (ingen journalistik dock) och säljande löpsedlar och rubriker.

Till slut, om det fortsätter, kommer vi till slut alla tilldelas varsin diagnos. Vi kommer inte födas in i det, eftersom det inte finns några biologiska bevis, men hur vi uppträder kommer till slut förklaras. Vi avslutar vår tid på högstadiet, med ett avgångsbetyg och en diagnos. För att bättre få veta var vår plats i samhället är. ”Här har du ditt betyg, din diagnos och här ett recept till din kvartersbutik där du kan hämta ut pillren. Lycka till!”

Fotnot: Artikeln i DN är ett utdrag ur Ingrid Carlbergs bok "Pillret"

Ps! I diagnosmanualen DSM fanns en gång homosexualitet med. Den försvann inte genom vetenskapliga genombrott utan genom politiskt arbete. Bara så ni vet

...Och Så Vaknar DN-Liberalerna.

Jag undrade ett tag när DN-liberalerna skulle skriva något om situationen i Gaza. Men det var rätt ointressant för dem så länge de flesta som dog var palestinier.

Så länge palestinierna slentrianslaktas och på vardaglig basis blir bestulna på sina liberala rättigheter och blir förnedrade sover DN:s ledarredaktion när Israel/Palestina dryftas. Det är lugnt så länge de enda som lider är palestinier.

Men så kom terrordådet. Och nu mina damer och herrar, nu ringde väckarklockan: Nu hotas freden. Dessa skott var skott mot freden. Inte ockupationen, slaktandet av palestinier, inte stöld av land och vatten. Aldrig är det Israels som dödar freden.

Det har varit relativt lugnt i Israel på senare tid. Visst har Gaza varit en stor huvudvärk och visst har palestinska raketer skjutits mot israeliska byar. Men den terrorvåg som drabbade landet för några år sedan - då vardagen slogs i spillror och varje matinköp eller bussresa var förenade med livsfara - hade ebbat ut.

Det Israel har ägnat sig åt är på sin höjd, hör på detta: övervåld. Gaza har varit en huvudvärk.

DN-liberalerna verkar på fullt allvar hysa en sådan förståelse för allt Israel gör att man respekterar Israels övervåld. Det är bara det att araberna trots allt inte bara förstår en sak: våld, som en del verkar tro. Israel drog sig tillbaka från Libanon och Gaza hävdar man. Och vad fick man för det frågar man sig? Men Israel har ju aldrig dragit sig tillbaka helt, hur mycket DN-liberalerna verkar tro det och därtill: Israel hade för fan aldrig där att göra. Israel ockuperar och belägrar och kidnappar människor när det passar. Man bombar sönder infrakstruktur när det passar, man kränker grannländers luftutrymmen när det passar, man stjäl mark och vatten när det passar, man låter det regna klusterbomber över barns lekplatser när det passar. DN-liberalerna ser Israles attacker bara som att Israel svarar för palestinierna vill inget annat än utplåna Israel. DN-liberalerna gör ingen koppling alls till var terrordådet inträffade.

Så allt detta med DN-liberalernas goda minne. Men det är klart att det är så när DN-liberalernas liberalism och omtanke bara handlar om Israel. Palestinierna är bara ett folk som man på ett eller annat sätt måste handskas med för att Israel ska få det de vill ha. Frågan är bara hur Israel ska hantera dessa spelpjäser.

Man säger att Hamas har vunnit på omvärldes isolering. Det är naturligtvis inte riktigt så enkelt. Hamas vann ett val. Man beslutade sig för att bryta en tradtion och istället försöka genom demokratisk väg. Det fick man inte. Man isolerades. Man har inte heller fått särskilt många viktiga förhandlingskontakter. Man har sett hur sitt folk har blivit allt fattigare och drabbas av bombardering. Genom våldet och kriget mot Fatah har man även förlorat sympatier på vissa håll och skapat splitting bland palestinierna. Den som tror att Hamas gläds åt isoleringen tror naturligtvis fel. Däremot har man nog även vunnit en del sympatier på andra håll (man förlorar och vinner sympatier alltså, men till ett pris). Och i viss mån har man också stärkts. Men hur mycket har man vunnit? Man har inte kommit många steg närmare en tvåstatslösning.

Jag hyser ett ärligt och djupt förakt för DN-liberalernas omvärldsanalyser och deras låtsasliberalism.

Fotnot: Per Ahlin skrev en liten sak om dagen om att man borde börja tala med Hamas. Jag skrev då ett mail till Per och tyckte det var ett framsteg. Jag ställde ett antal frågor till honom om Israel. Han besvarade inga, utan konstaterade bara hur illa han tyckte om Hamas. Om Israels brott mot mänskliga rättigheter vill inga DN-liberaler berätta.

Allt Detta Slöseri Med Människoliv

Jag talar inte bara om de som dör, utan då även om de som överlever och får hatet som näring. Människor som tvingas leva i segregerade uppdelade miljöer där vissa pekas ut som onda. Människor som föds in i hatet och rädslan.

Det som hände i Jerusalem är tragiskt för de inblandade. Nu dog människor igen. Människor med en framtid utplånades, deras enda chans på jorden utplånades, och deras familjer lämnas där med sorgen att bära. Det är naturligtvis även ett slag i ansiktet på de som tror på en fredsprocess. Det är ett slag i ansiktet för de som tror på enstatslösningen.

På Rapport ikväll sade en bosättare med en son på skolan (och som naturligtvis varit livrädd för att hans son skulle varit en av de dödade): "Det finns ett israeliskt talesätt. Inga araber - inga problem." Han sa att man borde kasta ut alla araber. Han sa också att araberna har 22 länder att välja på. Våldet är dock sådant att det skapar rasism och sionismen som sådan skapar också rasism.

Hamas i sin tur är följden av att palestinierna aldrig fått chansen. Men samtidigt är det svårt att se att det är ett steg närmare fred och tvåstatslösningen att hylla dådet i Jerusalem som heroiskt. Inte desto mindre är det ju också så att en fredlig väg inte alltid fungerar för att få det man vill ha. Fråga sionisterna. Våldet var deras väg till Israel. Våldet är deras plan för Eretz Israel. Etnisk rensning skapade Israel. Etnisk rensning är våld.

Nationalism är inte den rätta vägen, religiös fundamentalism är inte den rätta vägen. Inte om den rätta vägen ska handla om fred. Däremot fungerar det som en enande kraft mot De Andra.

Det Självvalt Fredsinkompetenta Israel

Israel måste ju ha hotet utifrån. Man måste ha fiender. Landet är skapat genom fiendernas närvaro, genom det eviga hotet om utplåning. Israels mytologi måste bevaras. Alla vill Israel illa. Israel har dessutom på förhand alla bortförklaringar klara. De man dödar är terrorister. Visar det sig inte vara det, beror det på att Hamas/Hizbollah/veckans fiende gömmer sig fegt bland civila. Och därmed är det deras eget fel. Dessutom dagens barn är morgondagens moståndsmän.

Every Palestinian is a militant because everyone (sooner or later) wants Israel off their land, out of their lives, and forgotten like a horrible dream. It is for this reason that they are all equal targets: none of them is intelligent enough to understand that their land isn't their land, their lives are not their lives, and their horrible dream is their present and future. Have no pity on those who don't get it.

Dagens militanter som slaktas, har en gång varit barn, har en gång upplevt en barndom. Får man tro Israel-vännerna är deras motstånd mot Israel grundat, inte på den erfarenhet de får av att leva under ockupationen, utan av den propaganda som palestinierna tvingar på varandra: en form av arabiskgenetisk anti-semitism.

Så de unga som ser sitt land styckas upp, sina brödrar och systrar lemlästas, sina fäder kidnappas, sina mödrars sorg, som tvingas vara konstant rädda, växer inte upp med avskyn på grund av vad de upplever utan vad propagandan säger dem. Det är inte det att de tvingas leva i beskuren frihet, under de mullrande F-16 planens himmel, i misär och fattigdom som skapar deras verklighet, nej, det är fantasin som skapar deras verklighet, som skapar deras framtida motstånd. Och enda sättet att kuva detta "hat", bota denna fantasi om det våldsamma Israel, är med våld. Ett våld som inte kuvat palestinierna på 60 år. Men, skam den som ger sig, Israel har inte slaktat sina sista palestinier. Man har inte använt sina gamla ursäkter för att få göra detta för sista gången, det är ett annat som är säkert. Den dörren vill man inte stänga.

Israel är världens mest fredsinkompetenta land. USA dess partner. Väst är deras patetiska alibi.

En Ursäkt Skulle Lösa Allt.

Niklas Ekdal, DN-liberalernas numero uno, anser att israeler och palestinier borde be varandra om ursäkt för de illdåd man åsamkat varandra.

Den dagen israeler och palestinier erkänner varandras historiska lidande, i stället för att bara se det egna, löser sig gränsproblemet.

Mästeranalytikern Ekdal anser dessutom att konflikten har sin grund i att det är två religioner som står mot varandra. Som började slåss mot varandra samtidigt.

Nu har Israel haft ihjäl några palestinier till. Man räknar över 50 döda palestinier sedan en israel dödades. Men då är vi där igen. Då är vi där med det israeliska tolkningsföreträdet. Israel bara reagerar mot det palestinska våldet. Som om varje israelisk attack är svaret på en palestinsk attack som i sin tur bara är ren ondska. Utan motiv.

Det är märkligt hur man kan låta Israel bestämma vad det är som sker och varför. Som om palestinierna inte skulle reagera på att palestinier dödas. Eller ockupationen, eller belägringen.

Belägringen av Gaza beror i våra medier på vad det är för anledning Israel säger sig ha för tillfället. Må det vara att Hamas, vägrar erkänna Israels rätt att existera (på palestiniernas och mänskliga rättigheters bekostnad), eller att det skjuts raketer mot Sderot.

När Israel dödar finns det på något vis alltid mer eller mindre legitima skäl i våra liberala medier. Det ges alltid en tillhörande förklaring. Ett skäl. Palestinska motståndsmän räknas inte heller som riktiga människor. Israeliska ockupationssoldater som tillfångatas räknas som legitima skäl att påbörja krig.

De palestinier som dör i väntan vid checkpoints räknas dock inte in i någon statistik. En soldat nekade en man och hans fru passage till sjukhus med de medmänskliga orden: "Get out of here, we don't care if your wife dies,”

Okej, men låt oss börja tillämpa Ekdals visdom och filosofi, så kanske situationen kan lätta en aning. Den palestinska mannen får väl be om ursäkt för att han inte bodde närmare ett sjukhus och den israeliska soldaten kan be om ursäkt för att han inte släppte in mannen och istället lät kvinnan dö där, i onödan. Skaka nu hand med varandra och gå vidare. För fredsprocessens skull!

De palestinska husägare som får sina hus nedrivna får väl be om ursäkt för att huset stod mitt i vägen och de som rev husen får väl be om ursäkt för att de rev deras hus. Så skaka nu hand med varandra och gå vidare. Stå inte i vägen för fredsprocessen! Gränsproblemet kommer att lösas: bara ni ber om ursäkt till varandra.

Ett exempel på åtminstone en början till ursäkt var talesmannen för den israeliska militären som undrade varför de civila inte håller sig undan. Det är sant och visst. Nu väntar vi på palestiniernas ursäkt. ”Vi ber om ursäkt för att vi stod i vägen för er granatattack”. Det är uppenbart att det är palestinierna som här måste ta steget närmare israelerna och förstå hur illa man gör israelerna när man låter sina barn dödas, exempelvis när de får för sig att spela fotboll. Skaka nu hand med varandra och gå vidare! Erkänna varandras lidande!

Det är också dags för de palestinska barnen att be om ursäkt för att de slänger sten mot pansarvagnar och skjuter slangbella mot soldaterna. För då kan soldaterna be om ursäkt för det som de förstör och de människor de lemlästar och dödar med sina tanks och vapen.

Det är också dags att be om ursäkt från palestiniernas sida för den soldat man tillfångatog sommaren 2006, så kan Israel be om ursäkt för de över 10 000 fångar man har idag. Och de hundratusentals man har haft tillfångatagna.

Sen bör palestinierna be om ursäkt för att man tvingade bosättarna att överge bosättningarna i Gaza så kan Israel be om ursäkt för allt man tagit sedan 1948. En ursäkt borde vara tillräcklig i det här läget, så att man kan gå vidare och lösa det där lilla gränsproblemet.

Israel bör be om ursäkt för de trauman som palestinierna tvingas uthärda vid olika checkpoints och förhindrats komma till sina arbeten och skolor så bör palestinierna i sin tur be om ursäkt till soldaterna som tvingats uthärda att stå där och arbeta. Det är ju naturligtvis inte stressfritt för soldaterna att stå där och tvingas höra på palestinska klagomål. Dessutom bör man be om ursäkt till de israeler som på det här viset inte kan dra nytta av billig arabisk arbetskraft.

Israel bör be om ursäkt för att man med sin mur förstör odlingar och vattencisterner och brunnar och tar mark av palestinierna så bör palestinierna be om ursäkt för att Israel tvingas bygga muren och förstöra en del av landskapet och utsikten. Nå! Ta varandra i hand och be om ursäkt. Livet är för kort för att gå och vara gramse på varandra, när allt som behövs är lite vänlighet och ödmjukhet.

Sedan bör palestinierna be om ursäkt för att fredsamtalet vid Camp David havererade när Arafat ändrade sig. Och Israel bör be om ursäkt för att man blev så arga på palestinierna då och att man konsekvent har vägrat lyssna på palestiniernas fredsförslag och effektivt fått det att framstå som palestinierna aldrig haft några.

Israel får be om ursäkt för den etniska rensningen som skapade Israel 1948 fram till idag så får palestinierna be om ursäkt för den europeiska anti-semitismen och förintelsen som hade ihjäl 6 miljoner judar som föranledde att Israel var tvunget att skapas. Det kanske låter ologiskt på ett vis: men eftersom det finns anti-semitism bland palestinierna, och det var anti-semitism som skapade förintelsen så är det inte så långsökt som det först kan låta.

Naturligtvis bör palestinierna först och främst be om ursäkt för terrorattacker och självmordsbombningar. Israel kan då be om ursäkt för det betydligt större antal palestinier man haft ihjäl, men eftersom israelerna är människor vars värde är betydligt högre per individ så går det på ett ut. C:a 53 gånger mer faktiskt. (2007 dödades 53 gånger fler palestinier av israeler än israeler av palestinier.)

Men vem ska börja med att be om ursäkt? Eftersom Israel är det land som har sloganen mellanösterns enda demokrati, (ungefär lika korrekt som Stockholm – the capital of Scandinavia: det gäller att kalla sig det först och högst.), så bör man i Israel få rösta om vilka som ska be om ursäkt först.

Niklas Ekdal sitter dessvärre på DN:s ledarredaktion och hoppas att de båda parterna skakar hand med varandra och ber om ursäkt. ”Vi är lika goda kålsupare båda två. Låt oss nu bestämma oss för att sluta. Låt oss behålla den jord vi har nu. Det är väl rättvist så?”
Nej, Ekdal måste genast lämna sitt skrivbord och bege sig till mellanöstern och sätta sig vid ett annat bord: förhandlingsbordet. Pronto! En ursäkt är allt som krävs.