Civilisationernas Oändliga Kamp

Det blev plötsligt en rejäl debatt om islamofobin efter att Andreas Malm skrev sina artiklar. I vanlig ordning försökte högerskribenter dränka debatten i enstaka detaljfel som blev till lögner i deras ögon. Men vad gällde sakfrågan var det som om man ville påstå att islamofobi inte finns. Ni vet till skillnad från den reella anti-semitismen och anti-amerikanismen. En essä i DN för några dagar sedan ger Andreas Malm ett historiskt stöd. Pål Levin, filosofie doktor i internationella relationer, menar att det historiska perspektivet saknades i debatten.

"...det finns ett gediget historiskt stöd för Malms påstående att publiceringen av de danska karikatyrerna inte var en isolerad företeelse. Tvärtom kan karikatyrerna ses som symtom på existensen av djupt rotade och relativt vanliga antiislamiska attityder i Europa och västvärlden.

Förnedrande skildringar av islam och dess profet - både i bild och skrift - har en lång och rik tradition i historiskt kristna länder, till vilka vi förstås kan räkna både Danmark och Sverige. Ett slags standardiserad repertoar av nidbilder skapades redan mot slutet av 600-talet av de bysantinska kristna tänkare som brottades med att de plötsligt befann sig under muslimskt herravälde under islams första expansionsfas."

Pål Levin fortsätter:

"...redan från början kan man urskilja två centrala teman i de kristnas beskrivningar av islam och Muhammed: sex och våld."

Detta är inte svårt att se att det finns liknande drag idag.

"I snart ett och ett halvt millennium har kristna och västerländska polemiker konstruerat nidbilder av islam som våldsam och chauvinistisk. Därigenom har de framställt sig själva, den egna religionen och det egna samhället som motsatsen. Det finns nog skäl att fundera över om inte en del av dagens kritik av islam fyller liknande funktioner. "

Men det man också bör se, är att rollen som "de andra" fyller ett behov. Det västerländska samhället ses på så vis inte bara som det bättre: utan som det samhälle som står nära fulländning. Historiens slut. Ett lyckligt slut. Vi måste bara konvertera de andra: om inte till en religiöst kristen världsbild, så en sekulariserat kristen och liberalkapitalistisk värld.

"Jag Hatar Inte Muslimer, Bara Deras Religion Och Deras Bok"

Man vill bekämpa radikaliseringen av muslimer. Man gör detta genom att konstant peka ut muslimerna, till skillnad från människor från andra religioner, som potentiella mördare eller massmördare. Samtidigt förödmjukar man muslimer och tvår sina händer med yttrandefrihet. Därefter basunerar medierna ut om protesterna världen över (som när man också väljer ut vilka protester som är av värde: politiska demonstrationer i Pakistan fick mindre utrymme än betydligt mindre demonstrationer mot karikatyrerna). Genom att vilja hitta terrorister: för varje terrorist som är muslim bekräftas bilden av islam, för varje muslim som är eller misstänks för att vara muslim bekräftas bilden, en besynnerlig form av hatisk skadeglädje dyker upp.

Det är intressant hur man också närmast letar efter provokationer: någonting som man kan peka på. De danska teckningarna har blivit till ett föremål för hur vi i väst är överlägsna den övriga världen. Bränderna i Köpenhamn kan ha att göra med de danska teckningarna. Och visar det sig att så inte är fallet, kvarstår faktumet: det kunde ha varit. Häri ligger en del av rasismens fundament. Även sådant som visar sig vara felaktigt har den fördelen att man kan peka på andra saker som hänt tidigare och säga att så kunde ha varit fallet även nu. Man vill finna terrorister. Islamofobins och rasismens behov av indicier. Vi vet hur en sverigdemokrat tidigare sa att det gäller att ljuga så att det låter sannolikt. Den sannolika lögnen är ett symtom på att något är fel i vårt samhälle. Ju mer rasistiskt ett samhälle blir desto mer trovärdiga blir de mest osannolika lögnerna. Rasismen lever mycket på att man till slut kan bara säga, utan bevis: ingen rök utan eld.

Den liberala hjältinnan Aayan Hirsi Ali kunde gå ut och säga att islam som religion måste besegras: vi för ett krig mot islam. Hennes mod pekades ut som osedvanligt stort bland många. Att hon är modig må vara sant, men det finns många modiga muslimska kvinnor. Hennes stora fördel var uppenbarligen hennes hätska utfall mot islam. En annan holländare och politiker uttrycker sig så här elegant:

“I don't hate people. I don't hate Muslims. I hate their book and their ideology.'
Eller: 'Islam is not a religion, it's an ideology,' säger katoliken Wilders och tillägger med högerns ödmjukhet, 'the ideology of a retarded culture.'

Han inser inte det tragikomiskt paradoxala i att han hyllar yttrandefriheten samtidigt som han vill förbjuda koranen. Han hyllar skandinavien (men menar nog främst Danmark.)

Är det inte dags att börja bygga lite mer broar? Därmed kan man dock också säga att religiösa friskolor till varje pris måste stoppas, eftersom religiösa friskolor segregerar än mer. Kampen för kvinnans rättigheter måste också fortsätta, men utan att peka ut specifika religioner som kvinnofientliga.

Personligen tycker jag att det håller på att spåra ur. Samtidigt är det märkligt att det i den muslimska världen så många engagerar sig mer i teckningar och karikatyrer än i det politiska. Men dessvärre görs ännu inga ordentliga analyser i frågan. Debatten är svartvit. Men under tiden polariseras världen allt mer.

Andreas Malm i sin tur, i den tredje delen om islamofobin, ser sig hitta specifika datum för islamofobin. Det är de olika politiska och ekonomiska konflikterna som göder islamofobin och mer specifikt oljan som bär skulden.