När Ett Löjets Skimmer Dras Över Kampen Mot Anti-Semitism

Ja, må då säga. Nu dras åter ett löjets skimmer över kampen mot anti-semitismen. Och varför då? Därför att Israel-vännerna har gett upp. Man tror att anti-semitismen är antingen evig och oföränderlig, och oövervinnerlig. Eller så ser man det som ett bra verktyg att försvara Israel med. Men det finns inget större intresse av att de facto bekämpa anti-semitismen. Man har inga egentliga förslag på hur anti-semitismen ska bekämpas. (Och man trivialiserar anti-semitismen genom att koppla den till Israel-kritik.) Istället försöker man bara hitta nya bevis för anti-semitismens existens, gärna upplysa oss alla om att den tilltar i omfång. Och alltid där det finns Israel-kritiker. Det innebär att man kan liera sig med rasister så länge dessa står på Israels sida. Det är därför ganska självklart att kampen mot anti-semitism inte kan föras av Israelvänner. Men inte bara därför. Sionismen måste ses för vad den är. Ett misslyckande, en kolonial ideologi som ökar rasismen och anti-semitismen. Naturligtvis finns det sionister som inte kan betecknas som rasister, men däremot, är det en skrämmande tanke bakom. (Och förvisso onekligen en skrämmande verklig historia bakom.) Judar kan inte leva i fred med andra. Men detta går ju. Men för Israel-vännerna finns inget sätt att bekämpa anti-semitismen, och därför måste Israel med varje medel försvara sig, och det försvaret är med våld. Det är en beklämmande tanke.

Avsaknaden av analytisk förmåga är frapperande hos Israel-vännerna. Därför verkar det som om liberaler försvarar Israel utifrån en form av anti-rasistisk, historielös, uppgivenhet. Men försvaret av Israel sker även utifrån en rättighetsteori byggd på en variant av nedsippringsteorin: Israel ska först och främst skyddas, som stat. När staten Israel, den starkare parten i "konflikten", fått sitt, det de begärt, ska sedan palestinierna få sina rättigheter. Detta kan tydligt illustreras av när liberaler som Birgitta Ohlsson fokuserar först och främst på det faktum att de etniskt rensade palestinierna till och med måste erkänna Israels rätt att existera innan hon börjar arbeta för att trycka på att Israel måste tillåta palestinierna att få sin stat. (Alltså något utöver att bara erkänna det faktum att staten Israel existerar, något knappast någon palestinier förnekar.) Birgitta Ohlsson har inte lagt ned någon kraft alls på att kämpa för att palestinierna ens ska få en stat till att börja med. Att bara slänga sig med uttrycket: ”Jag är för en fredlig tvåstatslösning” blir enbart till en tom fras. Det betyder ingenting, när hon i samma stund hyllar en stat som utökar ockupationen och försvårar tvåstatslösningen.

Det bör sägas om och om igen. I kampen mot alla former av rasism, där ingen rasism ska anses värre än en annan, ingår att aldrig sluta kritisera Israel och sionismen (detta samtidigt som man också bör förstå varför sionismen existerar och varför den fått en sådan styrka – nämligen genom reell europeisk anti-semitism). Det är också uppenbart att det är upp till Israel-kritikerna att ta upp kampen mot anti-semitismen då Israel-vännerna drar ett löjets skimmer över anti-semitismen och den anti-rasistiska kampen.

Ps! Dock måste även Israel-kritiker vara på sin vakt. Därute finns de rena anti-semiterna. Som ser judarna och judendomen som fienden. Det är av oerhörd vikt att vara på sin vakt mot rasister och konspirationsgalningar. (Under en protest mot Israel kunde man tydligt se hur några konspirationsgalningar tagit plats i tåget med nine-eleven was an inside-job banderoller. De har palestinierna ingen nytta utav. )