Modern Dygdskola 2008; Dygd # 1: Att Vara Västvänlig

Om man börjar med någon form av definition av ordet dygd: Dygd (grekiska areté) betecknar ett moraliskt eftertraktansvärt personligt karaktärsdrag. Enligt Wikipedia.

Enligt Bonniers svenska ordbok: Dygd, värdefull egenskap, förtjänst 2 moral kyskhet.

I en underhållande bok med titeln Liten Avhandling Om Stora Dygder av André Comt-Sponville går det att läsa följande om dygden, den är: … en förvärvad läggning att göra det goda. Men man bör gå längre än så: dygden är det goda självt, i anda och sanning. Inget absolut Gott, inget Gott i sig, som det skulle räcka att känna till eller tillämpa. Det Goda är ingenting man skall begrunda; det är något man skall göra.

Dygden är en kraft som kan handla.

Men dygden bedöms utifrån. Det avgörs utifrån. Och in this day and age:

Må det inte råda någon som helst tvekan: en av de största dygderna av de alla är att vara : västvänlig. Att vara västvänlig innebär att man accepteras av de liberala och neokonservativa rösterna från väst. Man accepteras som västvänlig vilket också ökar möjligheten att ses som demokratisk. Att vara västvänlig behöver i övrigt inte ens definieras. Det står ofta där bara. Vi ska förstå vad det betyder. Att det är någonting bra. Västvänlig.

Att vara västutbildad är i sig däremot ingen dygd, men något positivt är det, fast det är något positivt som kan utnyttjas i dubiösa syften, därför blir vissa västutbildade inte västvänliga. Nej, dessa blir nästan till förrädare. Däremot råder det ju inget tvivel om att detta med att vara västutbildad oftare leder till att man i de liberalas ögon senare blir västvänlig.

Med västvänlig menas att man följer västs (läs: USA) politiska vilja. Elitens. Så egentligen handlar det inte om en kraft som har så mycket med att handla att göra. Man kan snarare ses som handlingsförlamad. Benazir Bhutto, till exempel, ville säkert göra mer än hon kunde. Till slut blev hon fastlåst i en politisk realitet som hon inte ville/kunde ta sig ur. (Tariq Ali som idag skriver i DN om Pakistan kände en yngre och i sociala frågor radikalare Benazir Bhutto, som på så vis nog inte kvalificerat in sig som västvänlig.) Men hon fick i varje fall epitet västvänlig av de flesta. Vilket gör att hon saknas av oss. I väst. Men sant är att hon nog saknas av en majoritet i Pakistan också. Men den demokratiska processen står inte och faller med henne. Även om våldet och dådet självklart är ett hot mot den demokratiska processen och mot människorna i Pakistan.

Västvänlig innebär att tycka och handla rätt i en del av världen där detta är ovanligt. Där man genom sin västvänlighet visar prov på kardinaldygder såsom rättrådighet, tapperhet och vishet, vilket gör det till en form av hybriddygd.

Men som sagt, man ses som mer demokratisk, oavsett vad folket i länderna egentligen tycker. DN-liberalernas omfamnande av den orangea revolutionen i Ukraina byggde på vad man ansåg handla om en kandidat som var en mer västvänlig ledare. Segern var en seger inte för att demokratin vann i sig: utan för att en västvänlig vann ett demokratiskt val. Valet blir dessutom mer demokratiskt i liberalernas ögon om en västvänlig vinner.

Tariq Ali Om Tony Blair

Tariq Ali tar ett tårögt farväl av Tony Blair. (Om man har hört Ali tala "live" så att säga, så tycker jag nog han ändå var oväntat mild i kritiken i avskedsartikeln.) Han hyser inga större förhoppningar om hans efterträdare, även om denne läser böcker. Ali citerar en tidigare rådgivare till Blair, Sir Rodric Braithwaite, som skrivit följande i Financial Times, förra året:

"A spectre is stalking British television, a frayed and waxy zombie straight from Madame Tussaud's. This one, unusually, seems to live and breathe. Perhaps it comes from the Central Intelligence Agency's box of technical tricks, programmed to spout the language of the White House in an artificial English accent...

Mr Blair has done more damage to British interests in the Middle East than Anthony Eden, who led the UK to disaster in Suez 50 years ago. In the past 100 years--to take the highlights--we have bombed and occupied Egypt and Iraq, put down an Arab uprising in Palestine and overthrown governments in Iran, Iraq and the Gulf. We can no longer do these things on our own, so we do them with the Americans. Mr Blair's total identification with the White House has destroyed his influence in Washington, Europe and the Middle East itself: who bothers with the monkey if he can go straight to the organ-grinder?..."