Via Alliansfritt Sverige tittar jag in på Kristdemokraternas hemsida. Och jag tvingas nästan fundera på om någon har hackat sig in på sidan. Kidnappat hemsidan, gjort det till satir. Man står inte bara fast vid Verklighetens Folk. Man går ett steg längre och definierar verklighetens folk. Ja, dessvärre definierar man Verklighetens Folk. Och då låter det så här:
"Verklighetens folk är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Det är alla vi som gjort livsval som vänstern tycker är fel. Som tycker det är okej med familj, att arbeta, ta semester, ha fredagsmys och titta på "Så ska det låta" på TV. Som inte vill att politiker lägger sig i våra liv och vår vardag för mycket och som inte ser varje val i livet som ett resultat av förtryckande strukturer. Verklighetens folk ser inte världen genom ideologiska glasögon i första hand."
Är inte detta ett stycke pinsamhet de kunde ha undvikit?
Själv är jag socialarbetare och blir en aning provocerad av att vår socialminister har definierat verklighetens folk. Man vad händer då med utanförskapet? Är det att leva utanför verkligheten att inte ha familj, eller att vara utomstående mamma/pappa, att inte har råd att ta semester, att inte titta på Så Ska Det Låta. (Och är det inte synnerligen patetiskt, lögnaktigt och synnerligen omoget att hävda, och publicera det på sin hemsida, att vänstern – hela den samlade vänstern - tycker att detta är fel, detta med att ta semester, att titta på Så Ska Det Låta. KD flirtar med Fox News- högern. De har tittat på Glenn Beck, lyssnat på Sarah Palin och tror sig ha lösningen på sina opinionssiffror. Men den högern är nästintill obefintlig i Sverige. ) Är då målet att få alla att leva enligt denna mall som Göran Hägglund har skapat? Är det inte i sig något motsägelsefullt att han vill att människor ska få leva som de vill samtidigt som han definierar verklighetens folk?
Och i mitt arbete får jag träffa på människor som säkert anser sig leva i verkligheten. Som alltför bittert får uppleva en ganska kall och brutal verklighet. I förra veckan satt en man framför mig. Hans näsa var bruten, revbenen brutna, ena ögat igenmurat, han hade bara några timmar tidigare tagit lite nedåttjack. Han var allt annat än pigg. Han hade också nyligen blivit utsläppt av sjukhuset klockan 06:00 efter att de lappat ihop honom. Han lämnade sjukhuset för hemlöshet. Han satt och frös framför oss. Kunde knappt andas, knappt hålla ögonen öppna. Han hade inte heller några pengar eftersom han saknade inkomster. Men han satt och sa: ”Det ordnar sig i alla fall.” Men, med det hävdade inte han att han skulle hem och se ”Så Ska Det Låta.” Hur skulle Göran Hägglund beskriva denna mans verklighet?
Bör en Socialminister definiera verklighetens folk, enligt en definition som utelämnar en förbannad massa människor, trots det patetiska försöket att ringa in så många som möjligt? Bör inte en socialminister sluta vara socialminister när han definierar Verklighetens Folk?
Sen undrar jag om det finns någon skillnad mellan vanligt folk och verklighetens folk. Och är verkligen Kristdemokraterna det parti som ska tala om frihet? Om att inte vilja pådyvla människor levnadsregler? Homofobpartiet nummer ett försöker tala om frihet, om människors rätt till att få välja och leva sina egna liv.
Detta är ett tecken inte bara på desperation hos KD men också på ett förminskande av politikens själva innehåll. Där politiken enbart blir till en yta, till en form, där man måste försöka hitta en plats där det finns rum att hitta röster. Man söker efter outforskad mark, men fiskar istället i grumliga vatten.
(Läs mer på: Alliansfritt Sverige med en film om två AIK-legender.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Du har ju livet framför dig, så det kan komma häftigare saker.
Undrar hur verklig jag är själv förresten: jag har å ena sidan slängt ut TV:n (det är ovanligt) men bor å andra sidan i ett enfamiljshushåll (vanligt numera, särskilt i Stockholm). Och så kan man ju undra hur vanlig och verklig KD:s kärntrupp av gudstjänstbesökare är ur statistisk synpunkt? Vill det sig illa kanske SD-arna ur vanlighets- och verklighetssynpunkt blir rikligare företrädda än KD-arna dessutom. Men det är ju något som KD som Alliansparti varit med om att driva fram själva. Och gör man sådant kan landningen just i verkligheten bli ganska otrevlig.
Underbart formulerat inlägg, som alltid.
Ja, är det inte underbart, så säg! Några följdfrågor på kådisarnas tolkningsföreträde av begreppet 'verklighet' uppstår dock : Om man inte tillhör deras verklighet - är man overklig då?
I så fall finns jag knappt; barn har jag inga och planerar inte att få några (fast jag är kvinna i fertil ålder - huga!), Så Ska Det Låta får det att krypa i kroppen på mej, och nån semester har det inte blivit de senaste åren - det blir det sällan som student.
En annan följdfråga blir: Hur verklig är den stora fattiga majoriten av världens befolkning? De har oändligt små möjligheter att leva upp till Hägglunds verklighetsuppfattning. Inte ofta man ha fredagsmys med dillchips i Nairobis slum...
Eftersom "verklighetens folk ser inte världen genom ideologiska glasögon" så undrar jag vad det är Hägglund har framför ögonen? Populistiska skygglappar? Eller är det helt enkelt en påse med bajs han tittat ned i?
Björn// Jag har läst värre saker. Men mitt utbrott var spontant och känslomässigt, därav den inte alltför sanna eller genomtänkta titeln på inlägget.
Merith// Tack.
Hägglund är populist, för det är det enda som återstår. Kanske skrapar SD ihop resterna av KD, tar några röster och vinkar av Hägglund och tar delar av KDbagaget med sig in i riksdagen.
Tror för övrigt att ingen är idealtypsverklig a la Hägglund. Vi är alla lika overkliga.
Skicka en kommentar