Idag skulle Cornelis fyllt 70 år om han levt. Men det ville sig inte. Han dog pank och fysiskt utsliten 50 år gammal, idag är han rikare och kanske populärare än någonsin. Hans texter och musik lever i sanning vidare. Se: ”han har gått ur tiden” är en icke adekvat beskrivning av Cornelis frånfälle.
Ja, hans texter lever vidare, och musiken, är odödlig. Han hade en sån där naturlig bluesröst som river tag i låten. Han behövde inte mer än en gitarr. Han kunde se bluesen i dikter. Han var något av en revolutionär när han kom. Han var något av en revolutionär rakt igenom sitt liv.
”Presente, ja. Och jag fortsätter kampen i andanom.
Fast jag tycker mig ofta se stora svampen framför mig eller bakom.
Och ibland vill man bara spy, Victor Jara, utan avbrott i fjorton dar.
Och dom tycker att jag borde fly, Victor Jara.
Men jag tänker stanna kvar.” (Blues För Victor Jara)
Hans skiva där han översatt Victor Jara till svenska är en av hans bästa skivor. Han var en utomordentlig uttolkare av låtar. Victor Jara var hans typ. En man som stod på småfolkets sida. Han såg sig som en konstnärlig bror till Victor Jara: och beskrev sig själv i låten tillägnad Victor Jara med orden ” en man utan tro, utan hopp och utan fosterland.” Han blev ju aldrig svensk medborgare. Delvis därför att myndigheterna krävde ett språktest av Cornelis och Cornelis vägrade. Cornelis var i grund och botten anti-auktoritär. Kanske var det därför han bara för en kort stund jobbade inom socialt arbete. Han ville hjälpa människor men såg inte hur det var möjligt. (Han ansåg inte heller att det rent konstnärligt sett gav honom någonting).
Cornelis Vreeswijk hittade inte inspiration från sin tid på socialen. Socialvården var en stor bluff verkar han mena: ”Ja, inte hittar grabben en människa på andra sidan skrivbordet. En människa med ögon och öron och förnuft och alla sinnen. Det blir ingen kontakt. Och alla dessa socialvårdstjänstemän som graderar människovärdet – de är inte bättre än nazister. Alla dom som rycker på axlarna varje gång de misslyckas och säjer att det är ju i alla fall bara frågan om pack. Fy tusan. Om det är nånting man måste lära sig när man har med människor att göra, människor som behöver hjälp, så är det att misslyckas.” (Från biografin : Ett Bluesliv av Klas Gustafson)
Allt var dock inte skit. Äldre kvinnor: ”Dom måtte veta mera om hur en människa fungerar.” Detta kanske utmynnade i låten Polarn Pär hos det sociala.” En låt där Pär lackar ur på socialassistenten men blir lugnare på Fredens Lokal. Cornelis hade en viss anarkistisk ådra.
På en skiva från 1982 i låten ”Ta en moralkaka till” går ett par rader, (och tankarna går till folkpartiet):
Skolagan måste vi nog ha tillbaka, ungarna gör ju precis som de vill.
Ordning och reda! Säg skulle det smaka med en moralkaka till.”
Texten fortsätter senare med (och tankarna fortsätter gå till folkpartiet men kanske lite mer till centern):
”Dottern min skriver från Argentina
där hon är gift med sin make Mats
Där har dom reda på gatorna sina
Och där vet alla minsann sin plats.
Två hembiträden, chaufför och en kocka.
Nog finns det tjänstefolk bara man vill.
Inte behövs det någon sån stämpelklocka.
Ta en moralkaka till.
”Nog är det skillnad på oss och på packet.
Ge de ett finger så tar dom din hand.
Maken han har ett elände med facket.
Tänk att vi ska ha ett sånt i vårt land.
Men vi ska kämpa och vi ska vinna!
Sen får de strejka så mycket de vill.
Smaka på sherryn, min söta väninna.
Ta en moralkaka till!”
När jag gick på gymnasiet skrev jag mitt specialarbete om Cornelis. Det hette Dödslängtan och Livsglädje. Jag vill inte dra några djupare växlar av det. Min analys är väl förhållandevis enkel. Det var dock något av an av de få saker jag ansträngde mig åt att göra på gymnasiet. (Min svensklärare ville dock att jag skulle skriva om existentialismen, då han tyckte det skulle passa mig och mitt språk. Han blev dock väldigt nöjd ändå.) Cornelis hade båda det mörka och ljusa i sig. Han ansåg att för att bli en bra poet var man tvungen att vara desperat. Livet kunde inte bara vara vackert och lyckligt.
Han söp för mycket och bör det väl sägas hade ett humör som under berusning faktiskt gjorde att han kunde slå sina kvinnor och han fick även sitta i fängelse några månader för misshandel (ej för de slag han riktat mot kvinnor dock). Hans texter förändrades dock över tiden.
Men han hade en distans till sig själv, han var mycket generös och verkade tycka om att leva ett fritt liv. (På flera sätt påminner han om Manu Chao, som för övrigt äntligen kommer till Sverige. Jag ska se Manu Chao på fredag i Göteborg.)
Han spelade för VPK vid en valturné, men det var något han kom att ångra. Han togs inte på tillräckligt allvar. Cornelis tyckte inte om när han inte respekterades. Han kallade sig förvisso kommunist under en period och var medlem i VPK men gick ur. Han gjorde konstant motstånd.
Cornelis sjöng för knarkarna. Han sjöng för och om människorna på samhällets botten. Han sjöng för att ge dem ett ansikte. En värdig existens. I Polarn Pär kan man se hur han såg på solidariteten. Den som har pengar pröjsar.
I Turistens Klagan som är en av hans populäraste låtar, och kanske något sönderspelad i Sommarprogrammen, finns både det mörka och det ljusa med i låten. Det ljusa står barnen för. Vem blir inte glad av barnrösterna och de där skratten som kontrasteras mot en ensam man.
Han själv ogillade Brevet Från Kolonien, och i ärlighetens namn, den är inte speciellt bra, eller ens särskilt rolig. Det roligaste med den låten är att höra hur publiken håller på att göra på sig av skratt när raden om ett barn som gör på sig infaller. Han drev med präster, med borgare, med makten. Men han skrev också vackra kärlekslåtar. Han hade en poetisk ådra och såg sig själv mer som poet än som vissångare. Och han såg sig inte som aktivist. Han ville bara vara sig själv. Leva ett fritt liv, och det önskade han alla andra med.
Mina fem Cornelis favoriter i detta nu:
1. Fredrik Åkares Morgonpsalm
2. Grimasch Om Morgonen
3. Till Jack
4. Saskia
5. Ballad om en gammal knarkare.
”Lägg granris vid min grav.
Låt inga präster höras.
Gör vad som måste göras.
Marskalkar bryt min stav.
Så faller det till sist dock
Tre skovlar på mitt kistlock.
Nu får jag ge mig av.
/:Lägg granris vid min grav.:/ (Fredrik Åkares Morgonpsalm)
Edit: Ser att Åsa Linderborg också hyllar mannen. Ser också att AB:s urval av låtar var en smula väntade. Ingen av mina fem var med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar