Valfrihet

Allvarligt talat.

Folkpartiet säger Ja till framtiden och kristdemokraterna talar om verklighetens folk och Göran Hägglund ska ge sig ut på en köksbordsturné och lyssna på folk. Centerpartiet surfar in på den nyliberala vågen och har upphöjt Entreprenören till en ny form av übermensch som ska frälsa oss alla från det fackliga ondo. Moderaterna kör vidare på den enda vägen kamouflerade i sin folkliga arbetarklass framtoning samtidigt som man arbetar hårt med att öka klassklyftorna. Fuckintastiskt.

Samtidigt kommer Mona Sahlin och kastar in handsken och menar att Centerpartiet (trots deras uppenbara, oerhört uttalade anti-facklighet, deras extremt nyliberala politik) och Folkpartiet (som inte heller kramar ihjäl facket) kan vara intressanta partners i en regeringsbildning. Förvisso inte märkligt för en partiledare som gärna erkänner sitt omoderna och stela 90-tal och menar att socialdemokratin under 90-talet blev ett bidragsparti. Socialdemokratin verkar tro att i en värld av nyliberal hegemoni är ideologisk förtunning något nödvändigt (och gott). De två politiska huvudfrågorna för det socialdemokratiska arbetarpartiet verkar vara a-kassan och Sverigedemokraterna. En nyliberal hegemoni har smugit sig in och definierar vår vardag – valfrihet, konsumentmakt, och en bra frisör. Miljöpartiet vinner röster på sitt namn. Miljö är du för eller emot? Vänsterpartiet varken syns eller hörs – men kommer att göra socialdemokraterna till viljes – om man tillåts. Vänster förresten? Om man kör vänster hela tiden kör man ju i cirklar.

Alla talar om arbetslinjen, men arbetslinjen är individualiserad: varken kommuner eller staten satsar på att öka antalet arbeten. Arbetslinjen gäller alltså inte på politisk nivå. (Även om socialdemokraterna gärna talar om ”jobben”.) Man skär ned och skapar arbetslösa människor. Satsar med ökade resurser istället på coacher och på individuellt peptalk. Privata företag kan göra vinster på arbetslöshet. Var och en som man nyligen sade upp ska med hjälp av arbetscoacher hitta arbeten som delvis försvinner på grund av statlig och kommunal politik. De privata initiativen ska lösa arbetslösheten. De arbetslösa ska uppfostras. Om detta är, nästan, alla eniga. Det som skulle behövas är starkare ordalag och avståndstagande från socialdemokratin angående alliansens konstanta angrepp på sjuka och arbetslösa. Vänstern måste visa upp en ideologisk åsiktsklyfta gentemot högern. Inte få det att framstå som enstaka detaljer i partiprogram. För det finns skillnader, men man måste öppet och tydligt stå för något och inte halvt om halvt skämmas för det. Det råder ingen tvekan om det handlar om klassfrågor. Våga tala om klass!

Politik framstår annars som ren yta med snygga slogans, debattprogram på TV med 700 deltagare och en massa fräscha leenden. Man försöker genom att "det personliga är politiskt" hitta sina väljare.

Jag frågar er, ärade medborgare och väljare.
Tycker ni att de politiska partierna kännetecknar valfrihet?
Ta fram tombolan kära vänner, snart är det val.

Jinge. Alliansfritt Sverige.

Honduras Och Liberalerna

Apropå liberaler och deras selektiva liberalism, så är det väl värt att nämna det faktum att man i Den Liberala internationalen, LI, har utsett den honduranske kuppresidenten Roberto Micheletti till en av sina vice ordförandeposter. Micheletti kommer att tillträda efter att han har avgått som president.

Angående detta säger Folkpartiets Internationella sekreterare, Fredrik Svensson, till Arbetaren Zenit att alla medlemspartier, inklusive honduranska Liberala Partiet, har rätt att själv utse en vice ordförande. Micheletti skulle därmed inte kunna nekas posten med mindre påföljd än att Liberala Partiet utesluts. Detta vore kanske ingen dum idé eftersom det Liberala Partiet bevisligen verkar frångå en viktig liberal fråga: gällande demokratins vara eller icke-vara. Men som tur är finner ju alltid liberaler kryphål.

Fredrik Svensson hänvisar nämligen även till Internationalens resolution om Honduras, där följande sägs: ”Landet gick igenom allvarliga oroligheter provocerade av presidentens brott mot grundlagen. [...] LI tror att det internationella samfundets stöd för att försäkra att de kommande valen i Honduras blir fria, rättvisa och demokratiska är avgörande”.

På så vis lyckas liberalerna kritisera, den folkvalde, Manuel Zelayas påstådda grundlagsbrott, utan att fördöma själva statskuppen, och därtill ställer ställer man inga krav på Zelayas återinsättande för att erkänna valet.

Sådan är liberalismen. I en demokrati måste man rösta rätt, annars kör man mot rött.

I DN:s analys är detta också intressant: "Det är första gången som Lula da Silva och Obama offentligt är i konflikt med varandra, och bedömare menar att det också är första gången som president Lula, ansedd som en enande kraft, ”hänger på repen” i en internationell konflikt."

Lula hänger alltså på repen, vad nu det egentligen innebär, för att han till skillnad från Obama har tagit kraftfullt avstånd från statskuppen och för att man definierar statskuppen som en statskupp.

No Way Through

En prisbelönt kortfilm.

På ett sätt är det sådant här västeuropeiska liberala människor behöver se, eftersom vi tenderar att alltid att falla i "det personliga är politiskt."

Egentligen behöver vi gå vidare från det.

No Way Through är egentligen också hur man skulle kunna sammanfatta hur svårt det är att nå igenom den liberala muren mot empatisk eller politisk förståelse för palestinierna.

Klass, Rasism, Klassrasism

Sionismen var dömd att göra palestinierna till antingen flyktingar eller andra klassens medborgare som skulle hamna i vad liberaler skulle benämna som ”utanförskap”. Det är talande att liberaler sällan vill tala om hur utanförskapet skapas. I Israel är det ju egentligen inget större hjärnbryderi att förstå att palestinierna skulle hamna i ett utanförskap, där palestinierna blir en egen underklass. (Och genom anti-semitismens historia tvingades dessutom en stor del av Europas judar forma en specifik klass då judarna inte alltid tilläts arbeta med vad som helst.)

"The social, economic, health and educational gaps between Israel's Jewish and Arab citizens are continuing to grow, mostly as a result of unfair government policies and prejudice from the Jewish population, a study published Wednesday has found. Now in its third year, the Equality Index of Jewish and Arab Citizens in Israel, published by Sikkuy, the Association for the Advancement of Civic Equality, cites growing housing shortages and a looming welfare crisis as the main concerns facing the country's 1.5 million Arabic-speakers. "The index shows an alarming picture: that the gap between Jews and Arabs has increased by almost five percent in just two years," commented Ron Gerlitz, co- executive director of Sikkuy."

Sionismen alienerar, delvis eftersom den redan i sitt eget antagande av behovet av sin egen existens sker utifrån en teori om alienation. Förföljelsen av judarna i europa stärkte sionismen i sin grundtanke att judar måste ha en egen stat. Man ville ha en trygg fristad: fri från rasism, hat och förföljelse, någonstans att leva tryggt och värdigt.

Sionismen har därefter blivit sin egen skapelsemyt. Det moderna rasbegreppet har alltid delat in människor i olika grad i över och undermänniskor. Sionismen ville skapa en stat där judarna kunde känna sig hemma, där de inte längre betraktades som undermänniskor. Den judiska nationalismen letade ett hem. Den fann ett där andra- icke judar- bodde. Staten Israel skapades efter lång och enveten kamp och på bekostnad av palestinierna. En ny grym orättvisa var skapad. Hur skulle palestinierna i Israel någonsin kunna känna sig hemma i en stat som betraktar sig och sitt land som evigt judisk, där man på alla möjliga vis försöker sopa undan den palestinska historien under mattan? Där historierevisionism blev en del av historieundervisningen. Där flykten från rasism blev reproducerandet av rasism. I det sionistiskt koloniala projektet skapades även en ny form av kolonialism. Ursprungsbefolkningen var man egentligen inte ens intresserad av som arbetskraft. Helst av allt ville man få bort alla palestinier.

Nu har Israel därför blivit ett klassamhälle i flera aspekter. Klassklyftorna i samhället är stora, liksom de är i alla kapitalistiska samhällen. För palestinierna blir alienationen alltså dubbel. De blir en misstrodd och misstänkliggjord samhällsklass, där många israeler misstänker att palestinierna inte har Israels bästa för ögonen, och därmed riskerar de inte heller att få några framstående positioner i samhället. Redan i det att de själva, i sitt hemland, som muslimer eller kristna är medvetna om att de lever i en judisk stat talar onekligen om det för de, att de är här på undantag. Grundförutsättningarna för palestinierna att göra klassresor minskar dubbelt: genom att de inte har samma möjligheter i samhället som israeliska judar och svårigheten att göra klassresor, som redan är svårt i kapitalistiska samhällen, försvåras när man inte bara är underklass och arbetarklass utan även palestinier. Och när 22-dagars kriget i Gaza ägde rum förra vintern stödde över 90 % av de judiska israelerna kriget. Nu följer en anti-rasistisk truism i det första ledet av nästa mening: Det är inte en konsekvens av att judarna är onda eller extra barbariska, utan det är en effekt av vad sionismen (och krig) i sig skapar: nationalism, rasism och rädsla – en kronisk rädsla för ”de andra”. Det är en närmast inbyggd och medfödd sionistisk logik. En värld utan rasism skulle aldrig ha skapat och närt sionismen. Det är i grunden alltså inte en religiös fråga. Det är en fråga om rasism och kampen om land. Sionisterna ansåg inte att de kunde leva med palestinierna. Och här är en skillnad. Det är palestinierna som historiskt varit de stora anti-rasisterna, genom att föreslå en gemensam stat. Enstatslösningen har aldrig accepterats av sionisterna. Det säger sig självt. Det säger även att i sionismen finns en misstro mot palestinierna. Sionismen är övertygad om att Israel måste vara en militärt överlägsen judisk stat annars kommer ”de andra” att utplåna judarna som folk.

Det är på så vis en extra dyster ödets ironi, att många av de tidiga sionisterna var socialister som ville skapa ett tryggt klassfritt samhälle fritt från rasism; extra dyster eftersom man har misslyckats i trippel bemärkelse: Israel har blivit ett rasistiskt och skrämt klassamhälle, där arbetarna kan ställas emot varandra grundat på religiös tillhörighet. Ingen tvåstatslösning i världen kan råda bot på det.

(Inom parentes sagt... Men som Vellinge visar skapar klassamhällen i sig rasism. Det bygger naturligtvis ofta på att priviligierade ofta ser sig själva som av dugligare material, man är bättre människor helt enkelt. I Vellinge håller man ifrån sig invandrarna och arbetarklassen. Vellinge är ett symptom på att även Sverige är ett politiskt alienerat samhälle. Men exemplet Israel visar också prov på varför vi i Sverige måste vara på vår vakt när kristna fanatiker vill skapa en EU-konstitution grundad på kristna värderingar. )

En Palestinsk Pseudostat

Förtrycket fortsätter mot palestinierna. Uppgivna palestinska ledare funderar på att utropa en stat. Det handlar dock om en egen stat med en massa närmast oöverstigliga problem, inbyggda och planterade i denna ”stat”. Att officiellt stödja tvåstatslösningen har annars alltid varit liberalernas alibi för att de tar palestiniernas situation på allvar. De har dock aldrig någonsin gett sig in i att förklara hur en sådan stat i praktiken skulle se ut. Man har inte heller gjort något allvarligt försök till att verkligen stödja palestinierna. Staten Israels säkerhet går ju före alla inblandade individers rättigheter.

Det är på mark med 500 000 bosättare/ockupanter som de inte särdeles demokratiskt valda palestinska ledarna tänkt utropa sin stat. Det är med gränser kontrollerade av Israel man tänkt utropa sin stat. Och med sin pyttelilla, extremt trångbodda stat, kommer man inte längre vara statslösa. Att vara statslös har varit hur hemskt och bisarrt det än låter, haft en taktisk fördel för palestinierna. Men man kommer med sin fiktiva statsbildning ha cementerat ett apartheidsystem med ett antal bantustans.

Rätten att återvända för palestinierna kommer att försvinna som krav. Att utropa en stat gör ingenting för majoriteten av palestinierna. De i diasporan, flyktingarna. Deras drömmar överges. Palestinierna splittras ytterligare. Palestinierna i Israel fortsätter att vara andra klassens medborgare för all framtid.

En annan risk ligger ju i den demokratiska problematiken. Redan nu ser vi hur Västbanken, med stöd av väst och Israel, har tenderat att allt mer likna en polisstat styrd av PA. Det handlar om en palestinsk myndighet som i grund och botten gjort allt för att göra kolonialherrarna glada. Man har låtit Israel ta makten över vattnet, man försöker hålla demonstranter på mattan, arresterar oliktänkande, fördömer Hamas, erkänner staten Israels rätt att existera. Med så lättkuvade förhandlare blir det naturligtvis en munsbit för Israel när förhandlingar väl ska ske mellan två stater.

En palestinsk stat skulle bli en stat där Israel kontrollerar de palestinska gränserna och luftutrymmet. När ockupationen ”slutar” enligt västbankseliten – se Gaza btw- kommer israelisk propaganda att ta en viktig seger. Plötsligt är man inte längre ockupanter officiellt. Palestinierna har själva valt detta och nu har ju palestinierna sin stat. Detta trots att ockupationen i praktiken kommer att fortsätta. Och majoriteten av palestinierna kommer inte att nöja sig med detta. Våldet kommer åter att blossa upp. Liberaler och sionister kommer att peka på att nu har palestinierna sin stat och ändå brukar de våld. Se hur opålitliga och våldsamma palestinierna är! Någon palestinsk armé kommer inte att tillåtas. Man kommer att förbli oskyddade mot israeliska ”självförsvarsinvasioner” som naturligtvis kommer att ske i ”förebyggande syften”, även om man kommer att ha svårt att hävda att palestinierna har massförstörelsevapen.

Salam Fayyad, premiärministern, kommer säkerligen få en del stöd av västvärlden, då han är omtyckt av västvärldens ledare. Med andra ord kommer vi i våra ”fria” tidningar få läsa ganska positiva omdömen om honom. Av palestinierna fick han 2 % av rösterna senast. (Det är inte heller så att han är speciellt betrodd i Fatahs led heller. Fayyad är oberoende.) Det är möjligt att om nya val skulle ske att hans popularitet skulle stiga, dels av det skäl att han nu syns mer och står relativt fri från det korrumperade Fatah och från Abbas och Dahlan.

När exempelvis Jinge stöder planen gör han det för att han inte längre ser någon som helst möjlighet till rättvisa. Han ser inga alternativ. Han vill minimera lidandet för palestinierna. Det är ett sista desperat drag för palestinierna enligt devisen: ”det kan inte bli värre”. Men det kan det. Jinge är trött på förhandlandet. Men har tar grundligt miste om han tror att ett utropande av en palestinsk stat skulle betyda en palestinsk stat utan förhandlingar. Det är snarare så att den palestinska myndigheten tror att om man är en stat har man större tyngd i förhandlingarna. Att Fayyad och Fatah skulle sluta försöka med förhandlingar med Israel är naturligtvis en omöjlighet.

Men när palestinierna spelar ut sitt sista kort har man ingenting längre att förhandla om, men ändå kommer man tvingas förhandla, och de som ska förhandla är de som har gjort det hittills med fruktlösa resultat. Man har sin stat. Sitt medborgarskap. Och så sitter man där med sina bantustans och alla dessa palestinier i diasporan, och som andraklassens medborgare i staten Israel. Det är ett Palestina dömt till konflikt och fattigdom, till korruption och hopplöshet. Med Virgina Tilleys ord: ”den nuvarande omöjliga situationen blir permanent.” Virginia Tilley gör dessutom viktiga observationer från anti-apartheidkampen i Sydafrika. Att utropa en palestinsk stat nu vore helt enkelt ett fatalt misstag menar hon.

Ur demokratisk, liberal, humanistisk, antirasistisk och moraliskt-etisk synpunkt så är tvåstatslösningen inte acceptabel. Det är en lösning som pekar ut palestinierna, ursprungsbefolkningen, som mindre värda, ett folk man måste ta en form av minimal hänsyn till – det israeliska tolkningsföreträdet gäller när det kommer till tvåstatslösningen (även om för många sionister är det ett sätt att dra ut på tiden och stjäla mer mark och bygga ut ockupationen ). Det är i dagsläget enbart skenbart en mer praktisk och trovärdig lösning än enstatslösningen. Naturligtvis kan ingen heller i nuläget tro på en enstatslösning. Sionisterna är för starka och har USA och EU som backar upp de i kampen mot palestinierna. Fast det finns saker som talar för palestinierna. Den demografiska utvecklingen oroar Israel. Samtidigt har solidaritetsaktionerna världen över för och med palestinierna ökat. Den israeliska propagandan blir alltmer Bagdad Bob-liknande. Palestinierna vägrar låta sig kuvas. Det ökade israeliska förtrycket kan ses som samma typ av desperation som drabbar stater med stora problem.

Men den stat palestinierna skulle få hur skulle den se ut? Salam Fayyad drömmer om ett fritt och rikt Palestina. Oberoende av Israel. En egen flygplats! Salam Fayyad drömmer. När PA har tagit emot miljarder av dollar i bistånd har det enda som skett att man blivit biståndsberoende och korrupta. Fayyad vill avsluta ockupationen när den fortfarande är kvar. Det är en pseudostat. En pseudostat som förvisso kanske skulle gynna västbankseliten. Vilket är en variant av det där med kakan. Det är som att planera att ha kvar kakan, när någon annan långsamt äter upp den. (Haltar liknelsen? Jodå.)

Efter många år av förtryck och ofrihet kan man förstå tanken bakom idén. Det är lätt att inse den omedelbara lockelsen av en egen stat. Men det kan visa sig vara ett oåterkalleligt fatalt misstag. Därför krävs det stor palestinsk samling bakom detta. Beslutet ska inte tas av några icke-valda palestinier. Och i slutändan kommer detta beslut att bestämmas av Israel och USA om det godkänns eller inte.

Det viktiga är dock inte om det är en stat eller två eller fjorton utan hur man ska kunna skapa en stat med lika möjligheter och likvärdiga medborgarskap för alla som bor där. Det elementära borde vara respekten för varje individs okränkbara rättigheter mellan jämbördiga människor – judar, kristna, muslimer, och så vidare. Det är frapperande hur lite hänsyn till denna grundläggande rättighetsaspekt för samtliga individer som västvärlden och våra kära liberaler tar. Det är alltid staten Israels egenmäktigt uttalade säkerhetsaspekt som går före individernas rättigheter.

Palestinierna behöver en riktig stat inte en symbolisk pseudostat. Dessutom är rasismen ofrånkomlig i sionismen och det i sig skapar obotliga missförhållanden.

Även Ali Abunimah, EI, argumentar emot en palestinsk stat i nuläget. "Liberation, Not A Fictitious Palestinian 'State'"

Prioriterade Liv Och Osynliggjorda Människor

Naturligtvis prioriteras den israeliska soldaten Gilad Shalit. Han är en riktig människa. Inte palestinier. Naturligtvis får Gilad Shalits eventuella frigivning stor uppmärksamhet i västmedier. Det är också rätt talande att Israel kan släppa ett antal kvinnor bara för en videofrekvens med Shalit. Å andra sidan kan ju israeliska militärer bara åka till en by på Västbanken och slentriantillfångata några palestinier.

Samtidigt har 6200 barn tillfångatagits/kidnappats av den israeliska ockupationsarmén sedan 2000. I detta nu sitter 337 barn i fängelse i Israel. Kan du namnet på något av dessa barn?

Obama Och LBJ, Afghanistan Och Vietnam

Bill Moyers gör en jämförelse med dagens Aghanistanpolitik företrädd av fredspristagaren Barack Obama med gårdagens Vietnampolitik företrädd av Lyndon B. Johnson. Väl värda sina minuter att döda novembertid med.

Moyers gör det genom att lyssna på hur LBJ resonerade vid den tidpunkten.
"Granted, Barack Obama is not Lyndon Johnson, Afghanistan is not Vietnam and this is now, not then. But listen and you will hear echoes and refrains that resonate today......"

Det är samtal kring prestige, ekonomi och kommande val. LBJ är frustrerad och söker råd hos olika rådgivare samtidigt som han blir attackerad av republikanerna.

Spännande och talande lyssning/läsning.

Att Leka Arbetslös I 14 Dagar På Uppdrag Av Aftonbladet

I det som den socialdemokratiska tidningen Aftonbladet ser som ett samhällsreportage som görs av modebloggaren Mogi i hennes 14-dagars upplevelse av att gå på a-kassan framkommer något underligt. Hennes liv är ungefär som vanligt. Hon upplever det säkert inte så, eftersom hon tvingas spara, leva snålt. Hon lever ekonomiskt inte som hon gjorde. Men i övrigt då? Hon söker inga arbeten. Behöver inte arbeta. Hon käkar godis. Tittar på film. Shoppar med mamma. Spontanplanerar att gå på någon tvåmånaders kurs i Australien i januari. Fyra av hennes närmaste vänner åker dit, och det blir ju tomt utan dem.

Hon skriver själv i inlägget Julkänsla (som även innehåller en redogörelse för en pressfrukost anordnad av Michael Bindefeldt): ”Jag ska alltså beröra området hur det är att ha tagit studenten och sedan inte komma in på arbetsmarknaden, eller att man vart ute och rest ett år eller två efter studenten för att sedan inte lyckas få ett jobb. Eller att man är klar med sin utbildning vid 23 års ålder och då inte får ett jobb.”

Hur kan hon beröra det området när hon har ett arbete, eller som det verkar, snarare flera? Hur ska hon kunna beröra att man är klar med sin utbildning vid 23 års ålder och då inte få ett jobb? Hon är 20 år. Ska hon resa fram och tillbaka i tiden? Varför inte fråga någon som faktiskt upplever det hela eller har upplevt det?

Mogi och Aftonbladet har missat den psykologiska aspekten av att gå på a-kassa (och naturligtvis den långsiktiga ekonomiska aspekten). Oron inför framtiden, känslan av att vara arbetslös, stressen efter att söka arbeten, eller att känna av effekten av försämrad a-kassa och hur det ska skapa incitament till att söka arbeten. Mogi söker inga arbeten. Hon har sitt arbete och planerar att åka två månader till Australien.

Hon besökte Eskilstuna för att där är ungdomsarbetslösheten som störst. Men vad hände där, mer än att hon tog fotografier på sig själv? Framkommer inte. Man blir inte talesman för ungdomsarbetslösheten genom att helt enkelt bara säga att man har varit på en plats där det är många arbetslösa. Been there, done nothing, not going there again.

Vad är det då som gör att Aftonbladet inte använder sig av någon som i verkligheten går på a-kassa och är arbetslös? Jo, Aftonbladet är en kommersiell tidning som i ärlighetens namn inte är särskilt intresserade av att berätta något av direkt värde om arbetslösheten. Man vill sälja annonser och tidningar.

Det här är inte Mogis fel. Hennes blogg, av det jag läst, är väl rätt sympatisk - hon ägnar sig inte åt elakheter och personpåhopp. Hon skriver om sådant som intresserar henne. Hon är ung och vill säkert väl på sitt eget självupptagna sätt (vi är ju alla mer eller mindre självupptagna.) Det här är ett symptom på samhällsreportagens och medias intellektuella härdsmälta.

Fotnot: Det är dessutom tolv dagar kvar av hennes uppdrag.

Fotboll Och Anti-Palestinsk Rasism

Respektfull rasism.

Beitar Jerusalem captain Aviram Baruchyan met Thursday evening with fans belonging to the “La Familia” organization and apologized for saying that he would like to see an Arab play in the football team.

The fans told him they were hurt by the remark he made about 10 days ago at an anti-violence conference.

Baruchyan said at the end of Thursday’s meeting, “The most painful thing is that I unfortunately hurt Beitar’s fans, and I understood that I hurt them very much. It’s important for me that the players know and that everyone knows that I am with them through thick and thin, and I don’t care what other people think or write.
“However,” he added, “it’s important for me to stress that I’m not the one who decides on these things, but if at the moment the fans don’t want it, there won’t be an Arab player in Beitar.”

Fotnot: Beitar Jerusalem är förvisso ökänt för sin rasism. Deras liberala antagonister är Hapoel Tel Aviv.

En Tuff Utmaning

En 20-årig modebloggare som bor hemma hos mamsen och pappsen får i uppdrag av Aftonbladet att i 14 dagar leva på a-kassa. (Inget fel med att bo hos mamsen och pappsen - det gjorde jag med när jag var 20. Även om jag inte modebloggade. Det kan jag garantera. I så fall hade det låtit så här: "Idag hade jag en fleeceskjorta - kallad bordsduk av mina kamrater- på mig och ett par jeans. Jag hade inte kammat mitt hår." )

Från intervjun med modebloggaren:
"Hur kommer det att påverka din tillvaro att leva på a-kassa?
- Jag är ju van vid att kunna spendera betydligt mer pengar, så jag tror att det kommer att bli tufft, men jag gillar utmaningar."

Det är en hård värld, men det är tur att hon gillar utmaningar. Kanske underlättar det att hon får pröjs för att göra detta grymma wallraffande. Kanske hon sedan kan twittra om att vara hemlös i en trekvart? Kanske Aftonbladet kan testa att vara en riktig nyhetstidning för en dag?

Via Esbatis korta men tillräckliga kommentar.

Friskolor Och Betyg

Peter Wolodarski argumenterar idag på ledarplats (pappersupplagan) i Dagens Nyheter för friskolorna genom att poängtera att eleverna där har högre betygsnitt. Det är ett sällsynt dåligt argument dels därför att ett problem med dessa betyg är att friskolorna måste sälja sig själva och det gör man bland annat genom att vara generösare med betygen, vilket en avhandling från Umeå universitet visade på för ett par år sedan.

Men friskolor har också haft en tendens att undvika elever med särskilda behov. Det är inte alltid det mest vinstdrivande projektet. Men Peter Wolodarski läser ju sådana undersökningar genom sina ideologiska glasöogn. Ibland kritiskt, ibland okritiskt.

Den Irrelevanta Socialdemokratin

Socialdemokratin har bestämt sig för att försöka vinna nästa val. Det är högsta prioritet. För att göra det måste man bli ett parti med en mjukare framtoning än moderaterna och ett parti som kan visa att man vill få fram jobb till alla. Ett parti som egentligen står ganska nära det som många av dem som röstade på moderaterna vill. Man undviker därför att tala om klass och klimat.

Man har urvattnat ideologin. Det som fortfarande håller kvar många väljare eller partifunktionärer är ett minne av socialdemokratin. Människor röstar rött därför att de har ett svagt minne av ett parti med en viss specifik ideologi.

Från socialdemokratiskt håll handlar det om partipolitisk självdisciplin och ideologisk självutplåning i en naiv tro att det är så når man makten. Väl där kommer man ”reparera a-kassan”. Och sen?

Kanske vinner man detta val. Och förlorar nästa. Och så kan det hålla på. Visionslösa och maktkåta.

Politik är inte bara att vilja. Det är att vilja något specifikt.

Men socialdemokratin ska vinna tillbaka makten. Det gör man genom att försöka lista ut vad ”de som det har gått bra för” vill ha.

Så vad vill den gruppen ha?

Cecilia Verdinelli uttrycker det så här i senaste numret av arbetaren: ”Den socialdemokratiska definitionen av gruppen kunde sammanfattas Montessori, Moral, Mindfulness. Man ska erbjuda Montessoriskolor till en medelklass med hög arbetsmoral och ersätta rationella samhällslösningar med hög privatmoral (man drar ned på skolstädningen, men handspritsar som en galning, försämrar skolmåltiderna men satsar på perfektionistisk kosthållning hemma och ’sockerfri barnuppfostran’). Och så lite mindfulness, för det här är en grupp som förväntas jobba hårt och länge och ta eget ansvar för att inte bli utbränd. Mellanskiktet köper en självhjälpsbok-Cd och sitter sedan på bilparkeringen utanför K-Rauta och övar sig i att vara närvarande i nuet.”

På detta sätt riskerar man att bli ett parti för ingen alls. Eller man skapar en slumpens väljarkår. Som faller för skandaler, drev eller riskerar att förlora val på tsunamis på andra sidan jordklotet.

Den ideologiska självförintelsen har lett partiet till en övertro på valfrihet. Fastän det inte handlar om valfrihet. Vi ska jobba mer, vi ska välja mer aktivt på en marknad som är ett lotteri. Premiepensionssystemet är ett tydligt bevis på var ett parti utan ideologi kan hamna. Det är också ett bevis på en illusorisk valfrihet i den liberala vulgärindiviualistiska tid vi lever i. Det bygger på en lögn om valfrihet. Gick dina fonder dåligt? Då är det ditt eget fel. Men i det socialdemokratiska partiet finns det bara plats för självkritik som snarare härrör från tankar och idéer från Dagens Nyheters ledarsida än från någon inre socialdemokratisk ideologi. Livrädda för att bli kallade bakåtsträvare och omoderna tar man två steg högerut. Men gör det lite i smyg. Man försökte låta vänster. Prata om jämlikhet i goda charmerande ordalag men i praktiken stå bakom en politik som ökar ojämlikheten, om än i mindre hög fart än högern.

Men i detta finns även en allmän vulgarisering av vem och vad individen är. Med en massmedial förenkling av individerna och ett allmänt självhjälpsklimat: där individen är allt, allt han behöver är ett gott humör och lite jävlaranamma (och eventuellt goda gener) så kan man bli King Of The World. Och sjunker man ned i havets djup, lurad av isbergets storlek, så är det helt och hållet helt ens eget fel. Det var ditt fel att du valde det skeppet.

I denna vulgariserade version av individen som borgerligheten står för är det inte märkligt att det är just högermänniskor som måste stoltsera med sin lycka. Som måste förklara hur man blir lycklig. För blir man inte lycklig har man misslyckats som individ. Individen är allt. Det handlar om att vända på en femöring. Du kan flyga om du bara vill.

Samtidigt finns alla dessa tips. Små enkla tips som ändå verkar vilja avindividualisera oss. Precis som om det fanns en manual. Som om varje människa var en diagnos.

Och sossarna svansar efter som om de aldrig hade ett motiv till att bli socialdemokrater mer än ett svagt minne – kan det ha varit en dröm- av ett parti med en ideologi. Men det låter ju sor mycket roligare att vara lycklig a la Johan Norberg än att vara en bakåtsträvare som låt oss säga... Lars Ohly.

Mur Vs Mur

Nu firas Berlin-murens fall. Med all rätta.

I onsdags var jag och såg en teaterpjäs på stadsteaterns allra minsta scen om en annan mur, som fortfarande byggs, en mur längre än Berlin-muren. Denna pjäs är en del av att Stadsteatern nu uppmärksammar Berlinmurens fall för 20 år sedan. Men denna existerande mur som i grund och botten försvaras av en hel del av samma människor som nu hyllar den rivna muren är en mur som framförallt särskiljer palestinier från andra palestinier, som särskiljer palestinierna från sitt land, sina arbeten, sina skolor, sina naturresurser, sina livsförnödenheter, sina marker, snarare än är en säkerhetsbarriär till för att skydda de goda människorna från de onda. Muren stjäl mark och vatten från palestinierna. Förstör palestinsk egendom. 120 000 träd har fällts och 37 kilometer bevattningsledningar har förstörts på den palestinska sidan. Hur kan en sådan mur annat än föraktas? Eller ses som något annat än ett mänskligt misslyckande?

Pjäsen Mur utförs av Sven Wollter med en monolog skriven av David Hare. Ursprungligen uppförd av David Hare. Den ställer frågor. Om språket, om värdighet. Men gör även vissa påpekanden. Muren är även ett misslyckande för staten Israel. Detta borde upprepas om och om igen.

Sven Wollter gör det hela enkelt, rättframt och bra. Det är så avslappnat att det nästan mer känns som en föreläsning eller som en faktafylld reseberättelse från Västbanken. Vi har Sven Wollter i hans eget vardagsrum.

Dessvärre dör tekniken mot slutet då det var meningen att ett bildspel skulle ske till toner av Freddie Wadling och Fläskkvartettens tolkning av Over The Rainbow. Bildspelet skulle bestå av graffiti från muren. Men Sven Wollter berättar så målande att man verkligen kan se bilderna framför sig. Förvisso underlättades det för mig som visste hur flera av målningarna såg ut.
Wollter avslutade med att låta publiken få komma till tals. Men publiken var blyg denna kväll. Själv var jag inte bättre, men kände att jag svek när jag ingenting sade. Exempelvis hade jag velat tillägga att anledningen till att Hamas började vinna röster inte bara berodde på korruptionen inom PLO och Fatah utan framförallt berodde på att det palestinska folket hade förlorat tron på att Fatah skulle leverera frihet åt palestinierna

Stadsteaterns info. SVD recension.

Abbas Irrelevans

Mahmoud Abbas är besviken och förvånad över att USA också under Barack Obama favoriserar Israel och tycks acceptera de olagliga bosättningarna.

Om han är uppriktigt förvånad är det bara ännu en anledning till varför denna koloniala lydhund bör avgå med svansen mellan benen.

Intressant är det att Israel, Egypten och Jordanien säger sig vilja ha kvar Abbas. Men det kan säkert ändå bli någon lika menlös som Abbas. Någon lika lydig som Abbas. Någon lika korrupt.

Vem palestinierna vill ha är precis lika irrelevant för omvärlden som vanligt.

Abbas, är en man som dessutom hyser anti-semitiska åsikter. Det kommer att uppdagas mer misstänker jag, men inte mer än rätt. Palestinierna måste göra upp med anti-semitismen på riktigt. Enligt Asad AbuKhalil har Abbas skrivit förintelseförnekande texter. Det är dessvärre nog inte ovanligt. Men Abbas måste bort av många skäl. Men tänk om man valde att ta bort ledare på grund av anti-semitism. Det vore hedervärt och ärligt talat otroligt viktigt för framtida fred och samlevnad.

AIK GULD 2LAXNIO