Shopocalypse now: Vem Ska Köpa Skiten?

Förvisso. När konsumtionen av varor går ner, kanske det helt enkelt är i andra branscher kapitalisterna får söka sig. Branscher som kan beskostas med hjälp av skattemedel.

Men hur blir det med alla dessa köpcentrum? De som redan nu verkar ha problem. Hur blir det med Solna stads hybris när man hör ord som dessa: "Det handlar om kläder, skor, möbler och elektronikindustrin som drabbas. Dagligvaror som det man handlar i matbutiker brukar konsumenterna inte dra ned på i första taget."

Samtidigt planeras gigantiska skrytbyggen. För privatkonsumtionen av just ovan nämnda varor.

"Mall of Scandinavia, som ska stå klart lagom till julhandeln 2012, blir minst 100 000 kvm - dubbelt så stort som Täby Centrum. Konceptet är helt unikt med minst 230 butiker i tre våningar samt med ett garage med 4 000 parkeringsplatser. På sikt kommer bortåt 4 500 personer att jobba här. Mall of Scandinavia ska tillsammans med Swedbank Arena bli flaggskeppen som ska locka miljontals årliga besökare till Solna. Detta ska bli ett centrum för människor från hela Europa som älskar shopping, idrott, musik mm. "

Dubbelt så stort som Täby Centrum? Wow! Varifrån ska dessa miljontals människor komma? Från övriga europa och Täby? Ska man bygga ett stort spökslott? Hur mycket kan vi shoppa? När jag senast besökte Vällingbys nya centrum var det just ganska öde i det nybyggda shoppingkomplexet. Jag kunde se gäspande anställda sitta framför datorer, och gissningsvis, surfade eller som lade patiens. (Inget ont i det.)

Men å andra sidan. Solnaborna har enligt VD:n för det framtida ägarbolaget av köpcentrat ett unikt behov av service och kultur. Vilket i och för sig ställer till ett problem. I Solna bor det inga miljoner människor. Inte ens hundra tusen. Lättförförda kommunalpolitker finns förvisso, men de är färre än antalet butiker som kommer att smällas upp. Vi AIK:are får bära ett tungt lass. Tanken är ju att medan vi konsumerar så kan vi se matchen.

Sälj Hela Skiten

Sälj hela skiten, eller?

På socialistiskt forum var det ett par seminarier som handlade om privatiseringarna: dess pris och bakomliggande ideologi. Under seminariet ”Sälj hela skiten” var Johan Berggren moderator och skulle, på grund av bristen av privatiseringsförespråkare, vara djävulens advokat. En uppgift han klarade av att hålla i cirka åtta minuter innan även han blev en del av panelen med sin kritik av privatiseringarna. Andra deltagare var bland annat Josefin Brink.

Man kan sammanfatta seminariet med: ” En långsiktig samhällsplanering gynnas inte genom kortsiktiga, privata vinstintressen.” Vilket vi alla tyckte innan vi steg in på seminariet och ingen hade väl ändrat uppfattning efter seminariet.

Det var överlag dystert. Privatiseringarna är skapade dels ur ekonomisk synpunkt för fåtalet men också för att ändra hur folk tänker. Genom ett privatägandetänk. Genom att förändra hur människor tänker. Skapa en annan norm. Få människor att ta det som är för givet. Se privatiseringar som ekonomiskt rationella och nödvändiga. Skapa en nationalekonomisk sanning, eller snarare skapa en sanning genom att hävda en nyliberal nationalekonomisk teori som något sant.

Så hur ska vi göra? Panelen hade dessvärre inte mycket att komma med på den frågan. Snarare är det ju så att det som privatiserats blir svårt att ta tillbaka. En annan sak är ju naturligtvis att det på ett socialistiskt forum både talar och befinner sig en massa socialdemokrater. Det Socialdemokratiska partiet har inte direkt varit avregleringarnas fiende. År efter år är detta forum en liten socialistisk bastion i en nyliberal stad i en nyliberal tid. Vänstern borde kunna ha en chans som det ser ut nu. Men då krävs det politiska partier med ideologiskt självförtroendekapital. Det saknar socialdemokraterna för närvarande.

År efter år är socialistiskt forum ett trevligt och mycket demokratiskt forum, oavsett vad enstaka borgerliga folkföraktare försöker förmedla. Däremot kommer det, mig veterligen, inte mycket utav det. Pessimism är socialismens fiende men samtidigt något som man måste befatta sig med. Lite: ”intellektets pessimism, viljans optimism.”

Av någon anledning...

...vill jag veta kristdemokraternas reaktion angående detta. Ett parti som jag rent fördomsfullt/insiktsfullt tolkar som ett parti, liksom den här snart före detta sjukdomsdiagnosen, som något som "stammar från en tid då allt annat än heterosexuell missionärsställning sågs som sexuella perversioner."

Äkta Mediakritik, Fejkad Tidning

En liten, och kanske inte så liten förresten, mediakupp var idag samordnad i New York. En fejkad New York Times var gjord. Det verkar som om The Yes Men är inblandade igen. Men enligt DN handlar det om bland annat tre ännu icke identifierade NY Times medarbetare, en filmpromotor och en konstprofessor. Jag applåderar upptåget! Men det här är lysande mediakritik. Inte bara ett upptåg. Inte bara ett meddelande till Obama och demokraterna. Detta, är något mycket välgjort och välplanerat. (You Tube-klipp här)

Det handlade om över en miljon uppenbart skickligt imiterade exemplar av New York Times, med den publikfriande första­sidesrubriken "Kriget är slut i Irak", som delades ut vid olika tunnelbanestationer och viktiga knutpunkter i New York, men även i en del andra städer i USA under fredagen.

Det fanns andra progressiva nyheter i den 14-sidiga tidningen. Som progressiva skatter, sjukvård för alla, en oljefond att bekämpa miljöproblemen med. Det finns hopp om framtiden!

Men vad gäller den blivande presidenten och kriget/krigen. I den svenska wannabe-New York Times-tidningen Dagens Nyheter ställer Lennart Pehrsson istället frågan vilket krig som blir Obamas. Han räknar nämligen inte Irak. Han räknar nämligen inte Afghanistan. Och, med en ursäkt inbyggd, verkar det som om det inte är USA som kommer att välja kriget utan kriget som kommer att välja USA; ty Lennart skriver: Utvecklingen i Afghanistan, Pakistan och Iran kan tvinga fram nya stora militära åtaganden. Det finns utrymme för både glansfulla framgångar och farliga misslyckanden.

För visst känns det som att det är så den liberala ursäkten är. Det är inte USA som startar krigen, egentligen. Det bara är något USA måste göra. Krigen är på sätt och vis oundvikliga. (Med undantag för Irak-kriget förstås, där står de flesta liberaler idag och säger att Irak-kriget var fel. ) Men president efter president ser sig till slut i något krig någonstans. Men i USA vill man inte det längre. Det tror jag var väljarnas budskap till Obama. Och dagens aktivistkuppsmeddelande!

Hur som helst. Rekommenderar även den fejkade New York Times: Corrections. For the record.

Med bland annat följande rättelse (fler finns):

"Special Interests"

The Times has in the past used the term “special interests” to describe unions, environmentalists and even whole ethnic groups, and has used the word “pandering” when politicians take these groups’ concerns into account. We have typically not, however, used “pandering” to refer to politicians catering to the interests of corporations. The Times regrets that our use of such language may have given the impression that the interests of corporations are more important than those of citizens.

Novembermorgon

Novembermorgon

Olust står målad i dragen.
Man håller sig lätt för skratt.
Piggnar man till frampå dagen
så är det redan natt.

Alf Henriksson

Keith Olbermann Om Homosexuellas Rätt Att Få Gifta Sig

Kalifornien tog ett konservativt steg när man röstade om homosexuellas rätt att gifta sig. Keith Olbermann är uppenbart upprörd och håller detta känslomässiga anförande.

När Rädslan Kom Till Bromsten

Angående graffiti som skapande av otrygghet och som något onödigt.

Det var mycket som var onödigt i byn. Det man tyckte illa om, nästan det mesta, var onödigt. I stort sett allting som var, ja vad ska man säga, som var eljest. Onödigt var det i alla fall.
Ett slags lag som sa: nej. Det var en mycket kort lag. Men ganska viktig.

Ur Kapten Nemos Bibliotek av P-O Enquist. (Rekommenderas.)

Själv är jag uppväxt i Bromsten. Jag minns hur vi en dag förändrades där. Först visste vi inte vad som hade hänt. Men vi såg att något var fel när vi såg in i varandras ögon. Vi vågade inte längre sådant som vi vågat tidigare. Det var cykelhjälm på och utegångsförbud. Till slut hörde vi vad det berodde på. Någon, antagligen en ungdom, hade målat en gigantisk så kallad graffiti-målning över en stor vägg i det lilla industriområdet. Nu skulle ingen längre ha picknicks där. Inte för att det var populärt förut heller som picknickområde, men ändå. Ingen använde heller ordet förtjusande längre. Visst: vissa hade inte hört ordet förtjusande sedan pilsnerfilmens glansdagar, men visst fanns det ett kausalt samband: hade någon hört ordet förtjusande sägas om graffiti? På sätt och vis blev vi lättade. Nu visste vi var otryggheten kom från. Flyttlassen började gå. Och vad hade hänt med vårt välfärdssamhälle?

Själv har jag flyttat från Bromsten. Men mina föräldrar bor kvar. I otrygghet, hopplöshet och ständig vaksamhet. Tills den dag Kristina Alvendal gav de hoppet tillbaka.