Mobiltelefon Som Megafon

Dagen började väl som alla andra dagar, för några veckor sedan. Vaknade av Van Morrison på stereon. Satte på vattenkokaren. Gick och hämtade Dagens Nyheter. Jag tog ett djupt andetag och öppnade upp ledarsidan. Överlevde, men med nöd och näppe, Lisa Bjurwalds sedvanliga felsurr, men adrenalinet väcker en effektivare än koffeinet.

Gjorde i ordning frukost och läste resten av DN. Tog sedan tunnelbanan till jobbet på medborgarplatsen och klev in i min roll som socialarbetare. På slutet av arbetsdagen gick jag in på Al-Jazeeras engelska hemsida. Israel hade bombat FN, sjukhus och ett mediacenter. Inte helt oväntat, men ändå så vidrigt. Och i mitt huvud kunde jag se hur liberalerna, israel-vännerna, påbörjade sin jakt efter förklaringar och ursäkter. Den färdiginstallerade men ganska nyinstallerade specialtangenten på tangentbordet. ”Det var inte Israel, det var Hamas.” skulle säkert användas.

Så satt jag på tunnelbanan hem. Det var ganska tyst. Någon talade i mobiltelefon. Ibland kan dessa samtal vara underhållande och besynnerliga. Man undrar om den som talar tror att med mobiltelefonen följer en automatisk inneslutande ljuddämpande bubbla så att ingen kan höra vad som sägs.

Så där satt jag alltså på väg hem från arbetet, då någonting inom mig hände. Det utlöstes av ett telefonsamtal. Farsan ringde. Israel kom upp. Det var farsan som tog upp det. Han komponerade just då ett mail till Lisa Bjurwald. I en fullsatt tunnelbanevagn fick jag möjlighet att säga det jag ville säga, och jag tänkte på alla dessa mobilsamtal som jag själv tvingats lyssna på. ”Lisa Bjurwald är vedervärdig. Hon är en hopplös rasist. Hon försvarar detta Israel som idag medvetet har bombat FN-högkvarter, sjukhus och ett mediacenter.”

Det kändes så bra att jag tog upp telefonen igen efter avslutat samtal med farsan. Ringde ett kort samtal till en vän bara för att få säga det igen. Fast denna gång kanske en aning mer nyanserat. Mer planerat. Först någon pliktskyldig fråga. "Läget?" För att få säga sanningen om apartheidstaten Israel och lade till vanliga fakta om Gaza: 50 % av invånarna i Gaza är under 15 år, med en efterföljande retoriskmoralisk fråga: Hur ser deras framtid ut? Jag förklarade också att det var Israel som brutit vapenvilan då man dödat några palestinier i november. Att det ofta var just Israel som avbröt vapenvilan. Jag nämnde även Västbanken och hur ockupationen där utökades. Att palestinierna var statslösa, men det var om Israels rätt till existens som liberalerna ständigt pratade om fastän Israel existerar. Sen lade jag på i örat på en förvånad vän, och i ärlighetens namn, antagligen ganska ointresserad vän. Andades ut, ilskan hade fått sippra ut efter denna terapisession . Såg mig lite försiktigt om i vagnen. Fanns det några Israel-vänner? Säg något. Kom då. Säg något, så ska jag ta kampen, jag ska inte ta några levande, inte be om ursäkt, jag tänker inte backa, tänker inte erkänna Israels rätt att existera – inte förrän den dagen Palestinierna är fria. Du, Israel-vän, ska få äta upp dina argument tills du mår illa av dina arguments bristande näring. För socialarbetaren i mig hade slutat arbeta klockan fem. Men ingen tog upp min utmaning.

Sen ringde någon annans telefon. - Jag är vid Fridhemsplan. Jag ringer tillbaka när jag börjar närma mig.

(Ett oroväckande nästa steg är att låtsas tala i telefon, men då är man farligt nära gränsen till nervöst sammanbrott... Så, nej, det är inget alternativ.)

Ali Abunimah om Israelvalet. Anekdotiskt men upplysande är citatet där fredsduvan från arbetarpartiet Barak vill visa att Lieberman inte är så hård som han vill utge sig för med följande fråga: "Vem har han någonsin skjutit?"