Världens väverskor av Moa Martinson
I tidernas gryning började vi
vår väv som blev ändlöst lång
Vi äro de namnlösa nornorna vi
som glömdes i bardernas sång.
Vi sökte vår väfta kring jordens rund,
vi fann fiber och bast, tågor och säv,
vi fann ull och lin, och en silkesmask
med färdig spole i ett mullbärsträd
fann vi en dag i en doftande lund.
Vi vävde för levande stora och små,
vi vävde för Guds moders dräkt också,
vi vävde för kriget och satan,
vi vävde, vi spann för kyrka och Gud,
vi vävde för bödelns röda skrud.
Vi vävde efter lag och bibelns bud.
Vår väv blev längre än Vintergatan.
Den räcker att svepa hela vår jord
i varv på varv till ett jätteknyte
att dölja dess nakenhets lyte.
Ty hur vi vävde och hur vi spann
väven dock aldrig räckte
att skyla var frysande kvinna och man
och säkra en dräkt för ett kommande släkte.
Barnen föds både vinter och sommar,
de föds nakna till livets dom.
Men lammen föds ock, och linet blommar
och bomullsbusken dignar av blom.
Aldrig vi slutar vår väldiga duk!
Aldrig vi väver den sista dräkten!
I krigssirenernas vrålande tjut
vi väver för kommande släkten
och lyssnar till blodets siren i vårt öra
som susar om liv, om skydd, om huld.
Aldrig vi frågat: Herre vad skola vi göra
ty vi sonar så fort våra händer förmå
hårdhet, orätt och skuld.
Ni alla som väver med tankar och ord—
väv en duk lika väldig som vår!
En duk av värme kring hela vår jord.
Låt oss mötas i levandets år!
I en värld där ingen är rädd och ingen naken
Där ondskan är död och friden är vaken
Där alla hjälper och ingen slår—
Ni alla som väver med tanke och ord
Väv en duk lika väldig som vår!
Vi äro de namnlösa nornorna vi
som glömdes i bardernas sång.
I tidernas morgon började vi
vår väv som blev ändlöst lång.
Barnen föds nakna vinter och sommar.
Men lammen föds ock: och linet blommar
och bomullsdisken dignar av blom.
Moa Martinsson (1890-1964). Ovan dikt skriven runt 1940.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Översättnig till spanskan av Víctor Rojas och Anette Höglund:
Las tejedoras del mundo
En el comienzo de los tiempos empezamos
nuestro tejido de nunca acabar
Somos nornas sin nombre.
Buscamos nuestra tela alrededor del mundo
encontramos fibras y espartos, filamentos y espigas
hallamos algodón y lino y un gusano de seda
con canilla acabada en una morera.
Un día descubrimos una arboleda de aromas.
Tejimos para vivientes, grandes y chicos
tejimos el vestido de la madre de Cristo
tejimos para la guerra y el diablo
tejimos, hilamos para la iglesia y Dios
tejimos la vestidura del verdugo.
Tejimos ante la ley y el mandato de la Biblia.
Nuestro tejido fue más largo que la Osa mayor
alcanza para envolver toda la Tierra
de vuelta en vuelta hasta hacer un gran nudo
para esconder la desnudes de sus defectos.
A pesar de lo que hilamos y tejimos
no alcanzó la tela
para arropar cada hombre y mujer con frío
y asegurar un vestido para la generación venidera.
Los niños nacen tanto en invierno como en verano.
Nacen desnudos a la dureza de la vida.
Pero la oveja también nace y el lino florece
y el algodonal se carga de copos.
Nunca acabamos nuestro colosal mantel
¡Nunca acabamos el último ropaje!
En el rechinar de las sirenas de la guerra
tejemos para los futuros parientes
y escuchamos el ruido de la sangre en nuestro oído
que murmulla sobre la vida, la protección, la avenencia.
Nunca nos hemos preguntado: Señor, ¿qué haremos?
Porque perdonamos tan rápido como nuestras manos soportan
la dureza, lo injusto y la culpa.
Ustedes que tejen con ideas y palabras
¡Tejed un mantel tan grande como el nuestro!
Un lienzo de fraternidad alrededor de nuestra tierra.
Dejad que nos encontremos en los años de vida
en un mundo donde nadie tenga miedo y deambule sin ropa
donde la maldad este muerta y la paz viva
donde todos colaboren y nadie maltrate
Todos ustedes que tejen con palabra y obra
¡Tejed un mantel tan grande como el nuestro!
Somos las nornas sin nombre
olvidadas en las cantos de los bardos.
En el amanecer comenzamos
nuestro tejido de nunca acabar.
Los niños nacen desnudos tanto en invierno como verano
Pero la oveja también nace y el lino florece
y el algodonal se carga de copos.
Skicka en kommentar