Howard Zinn: Författare, professor emeritus i historia och politik, aktivist, US-amerikansk vänsterikon och humanist, och mannen som skrev den fantastiska boken Det amerikanska folkets historia har avlidit i hjärtattack i en ålder av 87.
Han berättade historien om människor vars historier annars inte hade blivit berättade. Han var onekligen folkets historiker. Han såg även nationalismens faror. En nationalism som också göds genom att inte berätta hela historien.
“Nationalism is.... a set of beliefs taught to each generation in which the Motherland or the Fatherland is an object of veneration and becomes a burning cause for which one becomes willing to kill the children of other Motherlands or Fatherlands” Howard Zinn
Democracy Now om Howard Zinn.
torsdag 28 januari 2010
torsdag 21 januari 2010
Haitis Classquake
Tragedin i Haiti är omätbar. Men inte opolitisk, trots att det är en naturkatastrof som sig inte är någon människas fel, någon ideologis fel.
"With masses of people unable to get critical emergency medical care, water and basic supplies, the lack of local state infrastructure and personnel is plainly apparent.
Instead of investing in social programs and government infrastructure that could have helped care for the people of Port-au-Prince, especially following such a natural disaster, Haiti’s government has long been pressured by the United States and International Financial Institutions to sell off its infrastructure, to shut down government sponsored soup kitchens, to lower tariffs that might benefit the rural economy.
The demographic trend in Haiti over the last few decade’s showcases the impact of capitalist globalization: the movement of rural folks to slums in Port-au-Prince, often perched in large clumps precariously on hillsides.
"Slums begin with bad geology,” writer and historian Mike Davis explains. In his book Planet of Slums, Davis describes the explosion of slum communities in today's era of global capitalism. Billions have no choice but to live in close proximity to environmental and geological disaster, Davis explains."
"With masses of people unable to get critical emergency medical care, water and basic supplies, the lack of local state infrastructure and personnel is plainly apparent.
Instead of investing in social programs and government infrastructure that could have helped care for the people of Port-au-Prince, especially following such a natural disaster, Haiti’s government has long been pressured by the United States and International Financial Institutions to sell off its infrastructure, to shut down government sponsored soup kitchens, to lower tariffs that might benefit the rural economy.
The demographic trend in Haiti over the last few decade’s showcases the impact of capitalist globalization: the movement of rural folks to slums in Port-au-Prince, often perched in large clumps precariously on hillsides.
"Slums begin with bad geology,” writer and historian Mike Davis explains. In his book Planet of Slums, Davis describes the explosion of slum communities in today's era of global capitalism. Billions have no choice but to live in close proximity to environmental and geological disaster, Davis explains."
"Liberalerna lider av en kollektiv empatistörning när det gäller palestinier"
Säger som Åsa:
Varje ny artikel stärker diagnosen att liberalerna lider av en kollektiv empatistörning när det gäller palestinier: De har inget människovärde och vi som hävdar motsatsen ska bara hålla käften. Inte skriva, inte tala, inte ställa frågor. Själva sitter de som de tre aporna, som vägrar se, lyssna eller tala om det obehagliga.
...Och bevisen är bra många nu. Kommer aldrig glömma, aldrig förlåta dem för deras reaktion efter Cast Lead.
Varje ny artikel stärker diagnosen att liberalerna lider av en kollektiv empatistörning när det gäller palestinier: De har inget människovärde och vi som hävdar motsatsen ska bara hålla käften. Inte skriva, inte tala, inte ställa frågor. Själva sitter de som de tre aporna, som vägrar se, lyssna eller tala om det obehagliga.
...Och bevisen är bra många nu. Kommer aldrig glömma, aldrig förlåta dem för deras reaktion efter Cast Lead.
måndag 18 januari 2010
Haiti, Rasism Och Västs Självgoda Samvete
Naturkatastrofer dyker upp då och då. Det kan vi vara så säkra på. Det mänskliga lidandet är svårt att förstå. Samtidigt är det som vanligt främst de fattiga som drabbas – och det är vi lika förbannat medvetna om, år efter år, samtidigt gör vi ytterst lite för att faktiskt göra något åt denna gigantiska orättvisa (vilket det är – att på grund av fattigdom vara mer utsatt även för naturens nycker.) Och det är alltid först efter att katastroferna händer som vi står där med våra löften om hjälp och bistånd. I Haiti är det eftersatta områden som drabbats. Och Haiti är i grund och botten ett eftersatt land.
När det gäller berättelsen om Haiti kan vi vara säker på ett par saker. Den sociala historiska verkligheten i Haiti är frånkopplad från den mediala berättelsen. Fattigdomen bara finns där. Människorna är offer för en naturkatastrof. Den sociala och politiskt historiska kontexten får inte plats i denna berättelse.
Däremot kan vi i viss mån få höra talas om diktatorer, korruption och om fattigdom. Kanske får vi även höra om slavupproret. Vi får dock inte veta att när Haiti befriade sig självt med stora direkta kostnader i mänskligt lidande och ekonomisk förödelse, blev de skadeståndskyldiga till Frankrike samt att USA straffade Haiti ekonomiskt.
USA har även ockuperat den lilla ön. USA har en lång historia med Haiti. Den har inte varit till gagn för Haiti. Men istället lanseras USA som den stora räddaren. Den goda viljan. Det vore bra om USA gjorde det naturligtvis, men också om man erkände sin skuld till Haiti. Om man däremot läser exempelvis SVT: texts faktarutor om Haiti får man istället en annan bild. USA har försökt hjälpa tillbaka en störtad president. Det är förvisso sant att Aristide återvände på 90-talet till Haiti med USA:s hjälp, men det är en smula falskt att bara berätta om just den delen, när man dessutom gjort det under förutsättning att Haiti följer den nyliberala ekonomiska planen. Dessutom har USA hjälpt till att stödja diverse diktatorer, störta demokratiskt valda ledare. Inget annat land i världen har haft USA så involverat i sin politik. Inget annat land är heller lika fattigt. Denna del av historien berättas inte. USA ockuperade Haiti mellan 1915 och 1934. Man stödde Papa Doc och baby Doc mellan 1957 och 1986. Man var med och störtade Aristide på 2000-talet. Detta extremt fattiga land har ytterst lite att vara tacksam för när det gäller omvärldens stöd och sympatier. (Även om det är positivt med medkänsla och viljan att skänka pengar till de utsatta. )
Historien om Haiti är en berättelse om slaveri, och uppror. Naturligtvis är inte skulden enbart västs, men det är dock också så att i våra medier frias väst helt från skulden, vilket är historierevisionism. Och, naturligtvis är det inte västs fel att en jordbävning kommer till (vi ska dock komma ihåg att socialdemokraterna fick ta en del av skulden för hur många svenskar som dog tsunamin i Asien för ett par år sedan.)
I berättelsen om Haiti får vi höra om hur farligt det nu är att vara hjälparbetare. Knappast farligare än att vara fattig haitier dock. Men vi bör inte förvånas. Om ett år kommer vi säkert att få se ett reportage på TV – som om det vore ett journalistiskt jubileum. ”Ett år efter jordskalvet. Haiti ännu inte återuppbyggt.” Om två år kommer tystnaden att vara total. Fattigdomen vara kronisk. Och biståndsberoendet kroniskt.
Inte heller berättas historien om den nyliberala politik som påtvingats Haiti som också har förstört mycket för Haiti. Landet bara är fattigt. Diktaturer har kommit och gått. Som om västvärlden bara dyker upp som den goda anden i flaskan och hjälper till när katastrofen väl är ett faktum – där möjligtvis problemet kan vara att det dröjer för länge, eller att biståndet är för litet. Dessvärre har Haiti förhindrats att bli en stat som kan bli självförsörjande och självständigt. På olika sätt dikteras villkoren för Haiti utifrån. Genom att förhindra partier som bland annat står för höjda minimilöner skapar man grunden för sweatshops och en fattigdomsspiral som bibehålls genom välgörenhet och NGO:s – även om NGO:s naturligtvis vill väl, så är de inte demokratiska institutioner. Nu behöver naturligtvis Haiti bistånd, men Haiti behöver även politisk stabilitet och politiskt stöd. Katastrofen var en naturkatastrof men omfattningen av lidandet av den har sin förklaring i en social och politiskt historisk kontext.
Därför är det en mer än lovligt dyster ironi att George W. Bush ska hjälpa till att samla in pengar till Haiti. George W. Bush har aktivt motarbetat den haitiska demokratin, och framförallt den folkvalde Aristide, som med hjälp av USA blev avsatt och dumpad på annan plats i världen. Aristide är inte välkommen tillbaka till Haiti.
Vi oroar oss över, och blir bestörta över, plundringen som görs av fattiga haitier, vi får se bilder av plundring -även om den inte är fullt så allvarlig som det utmålas. Men det kommer också att ske en plundring av de biståndspengar som skänks. Hur mycket av alla pengar som strömmar in i Haiti kommer att gå till de välbehövande? Och hur kommer det se ut om ett par år?
(För övrigt är Pat Robertson en idiot. )
Läs bland annat: Nelson P Valdes. Randall Robinson, democracy now.
DN: EU-miljarder.
När det gäller berättelsen om Haiti kan vi vara säker på ett par saker. Den sociala historiska verkligheten i Haiti är frånkopplad från den mediala berättelsen. Fattigdomen bara finns där. Människorna är offer för en naturkatastrof. Den sociala och politiskt historiska kontexten får inte plats i denna berättelse.
Däremot kan vi i viss mån få höra talas om diktatorer, korruption och om fattigdom. Kanske får vi även höra om slavupproret. Vi får dock inte veta att när Haiti befriade sig självt med stora direkta kostnader i mänskligt lidande och ekonomisk förödelse, blev de skadeståndskyldiga till Frankrike samt att USA straffade Haiti ekonomiskt.
USA har även ockuperat den lilla ön. USA har en lång historia med Haiti. Den har inte varit till gagn för Haiti. Men istället lanseras USA som den stora räddaren. Den goda viljan. Det vore bra om USA gjorde det naturligtvis, men också om man erkände sin skuld till Haiti. Om man däremot läser exempelvis SVT: texts faktarutor om Haiti får man istället en annan bild. USA har försökt hjälpa tillbaka en störtad president. Det är förvisso sant att Aristide återvände på 90-talet till Haiti med USA:s hjälp, men det är en smula falskt att bara berätta om just den delen, när man dessutom gjort det under förutsättning att Haiti följer den nyliberala ekonomiska planen. Dessutom har USA hjälpt till att stödja diverse diktatorer, störta demokratiskt valda ledare. Inget annat land i världen har haft USA så involverat i sin politik. Inget annat land är heller lika fattigt. Denna del av historien berättas inte. USA ockuperade Haiti mellan 1915 och 1934. Man stödde Papa Doc och baby Doc mellan 1957 och 1986. Man var med och störtade Aristide på 2000-talet. Detta extremt fattiga land har ytterst lite att vara tacksam för när det gäller omvärldens stöd och sympatier. (Även om det är positivt med medkänsla och viljan att skänka pengar till de utsatta. )
Historien om Haiti är en berättelse om slaveri, och uppror. Naturligtvis är inte skulden enbart västs, men det är dock också så att i våra medier frias väst helt från skulden, vilket är historierevisionism. Och, naturligtvis är det inte västs fel att en jordbävning kommer till (vi ska dock komma ihåg att socialdemokraterna fick ta en del av skulden för hur många svenskar som dog tsunamin i Asien för ett par år sedan.)
I berättelsen om Haiti får vi höra om hur farligt det nu är att vara hjälparbetare. Knappast farligare än att vara fattig haitier dock. Men vi bör inte förvånas. Om ett år kommer vi säkert att få se ett reportage på TV – som om det vore ett journalistiskt jubileum. ”Ett år efter jordskalvet. Haiti ännu inte återuppbyggt.” Om två år kommer tystnaden att vara total. Fattigdomen vara kronisk. Och biståndsberoendet kroniskt.
Inte heller berättas historien om den nyliberala politik som påtvingats Haiti som också har förstört mycket för Haiti. Landet bara är fattigt. Diktaturer har kommit och gått. Som om västvärlden bara dyker upp som den goda anden i flaskan och hjälper till när katastrofen väl är ett faktum – där möjligtvis problemet kan vara att det dröjer för länge, eller att biståndet är för litet. Dessvärre har Haiti förhindrats att bli en stat som kan bli självförsörjande och självständigt. På olika sätt dikteras villkoren för Haiti utifrån. Genom att förhindra partier som bland annat står för höjda minimilöner skapar man grunden för sweatshops och en fattigdomsspiral som bibehålls genom välgörenhet och NGO:s – även om NGO:s naturligtvis vill väl, så är de inte demokratiska institutioner. Nu behöver naturligtvis Haiti bistånd, men Haiti behöver även politisk stabilitet och politiskt stöd. Katastrofen var en naturkatastrof men omfattningen av lidandet av den har sin förklaring i en social och politiskt historisk kontext.
Därför är det en mer än lovligt dyster ironi att George W. Bush ska hjälpa till att samla in pengar till Haiti. George W. Bush har aktivt motarbetat den haitiska demokratin, och framförallt den folkvalde Aristide, som med hjälp av USA blev avsatt och dumpad på annan plats i världen. Aristide är inte välkommen tillbaka till Haiti.
Vi oroar oss över, och blir bestörta över, plundringen som görs av fattiga haitier, vi får se bilder av plundring -även om den inte är fullt så allvarlig som det utmålas. Men det kommer också att ske en plundring av de biståndspengar som skänks. Hur mycket av alla pengar som strömmar in i Haiti kommer att gå till de välbehövande? Och hur kommer det se ut om ett par år?
(För övrigt är Pat Robertson en idiot. )
Läs bland annat: Nelson P Valdes. Randall Robinson, democracy now.
DN: EU-miljarder.
onsdag 13 januari 2010
Helle Kleins Felsurr Om "Sektvänstern"
Helle Klein beklagar sig i ett blogginlägg över en artikel på Aftonbladets kultursidor. Hon beklagar det faktum att skribenterna skapar klyftor inom arbetarrörelsen. Hon gör detta genom att inte bemöta sakargumenten i artikeln samt påstår att skribenterna tillhör ”sektvänstern”, vilket i sig kanske inte direkt kan betraktas som en inbjudan till dialog. Argumentet verkar vara att Arena inte får kritiseras, eller har kritiserats för mycket.
Artikeln på kultursidorna i sig verkar ha vissa relevanta poänger. Framförallt om man är någorlunda införstådd med arbetsförhållandena för de filippinska hembiträdena som söker arbete utomlands. En verklighet präglad av ytterst lite rättigheter och många övergrepp. (Framförallt råder det förfärliga förhållanden för hembiträdena i exempelvis Saudiarabien.) Deras val är inte så mycket uttryck för självförverkligande och frihetslängtan utan snarare en ekonomisk verklighet som gör handlingsutrymmet smalt och valmöjligheterna få. Dessutom utgör denna arbetsmigration en stor inkomstkälla för Filippinerna, vilket i sig påverkar de filippinska myndigheternas vilja att göra något åt saken för sina egna medborgares skull.
Så här skriver Dan Josefsson och Daniel Suhonen (eller ”sektvänstern” enligt Helle Klein):
När Arenaredaktören Devrim Mavi ville sälja in idén att det är en frihetsfråga att fattiga filippinska kvinnor väljer att försörja sina barn genom att lämna dem och arbeta som gästarbetare i avlägsna länder, gör hon det inte genom att argumentera för ståndpunkten i sig. Istället attackerar hon en ”vänster” som genom att gråta när den ser Lukas Moodyssons film Mammut ger uttryck för ett ”nykolonialt” behov av att ”tycka synd om migranter”, och som vägrar acceptera att ”fattiga människor är agenter i sina egna liv”. På så vis lanserar Arena en syn på ekonomisk exploatering som är så positiv, att inte ens Timbro skulle våga skylta med något liknande.
Att tidningen Arena brister i sin klassanalys framstår som ganska tydligt. En vänster utan klassanalys är ingen vänster värd att tala om.
Artikeln på kultursidorna i sig verkar ha vissa relevanta poänger. Framförallt om man är någorlunda införstådd med arbetsförhållandena för de filippinska hembiträdena som söker arbete utomlands. En verklighet präglad av ytterst lite rättigheter och många övergrepp. (Framförallt råder det förfärliga förhållanden för hembiträdena i exempelvis Saudiarabien.) Deras val är inte så mycket uttryck för självförverkligande och frihetslängtan utan snarare en ekonomisk verklighet som gör handlingsutrymmet smalt och valmöjligheterna få. Dessutom utgör denna arbetsmigration en stor inkomstkälla för Filippinerna, vilket i sig påverkar de filippinska myndigheternas vilja att göra något åt saken för sina egna medborgares skull.
Så här skriver Dan Josefsson och Daniel Suhonen (eller ”sektvänstern” enligt Helle Klein):
När Arenaredaktören Devrim Mavi ville sälja in idén att det är en frihetsfråga att fattiga filippinska kvinnor väljer att försörja sina barn genom att lämna dem och arbeta som gästarbetare i avlägsna länder, gör hon det inte genom att argumentera för ståndpunkten i sig. Istället attackerar hon en ”vänster” som genom att gråta när den ser Lukas Moodyssons film Mammut ger uttryck för ett ”nykolonialt” behov av att ”tycka synd om migranter”, och som vägrar acceptera att ”fattiga människor är agenter i sina egna liv”. På så vis lanserar Arena en syn på ekonomisk exploatering som är så positiv, att inte ens Timbro skulle våga skylta med något liknande.
Att tidningen Arena brister i sin klassanalys framstår som ganska tydligt. En vänster utan klassanalys är ingen vänster värd att tala om.
måndag 11 januari 2010
Do The Robot
Vet inte om jag kan påstå att detta är en sund produktuteckling. Blir snarare lite orolig för Douglas.
Hon heter Roxxxy, kan vara både vild och frigid och hon snarkar om natten.
Tillverkarna lanserar henne som den första sexroboten – men lovar att du också kan prata med henne.
– Sex räcker bara SÅ långt, sedan vill du kunna prata med personen, säger Douglas Hines på företaget Lincoln Park till AP. (Min understrykning med fettext.)
...Och vad ska man prata med Roxxxy om då?
- Var det skönt för dig med?
- Den var inte för stor för dig?
- Vill du följa med till mina föräldrar på lördag?
Hon heter Roxxxy, kan vara både vild och frigid och hon snarkar om natten.
Tillverkarna lanserar henne som den första sexroboten – men lovar att du också kan prata med henne.
– Sex räcker bara SÅ långt, sedan vill du kunna prata med personen, säger Douglas Hines på företaget Lincoln Park till AP. (Min understrykning med fettext.)
...Och vad ska man prata med Roxxxy om då?
- Var det skönt för dig med?
- Den var inte för stor för dig?
- Vill du följa med till mina föräldrar på lördag?
Che Guevara Hade ADHD Och Därmed Basta
I det senaste numret av Mana finns en artikel om ADHD. För mig framkommer det ingenting nytt mer än att en mycket känd person har efter sitt frånfälle fått diagnosen.
För visste ni att Che Guevara hade ADHD? Inte? Tydligen är det så vissa forskare analyserar hans motsträvighet. Hans revolutionära ådra, var taskiga gener.
”Han var rastlös, impulsiv och hade svårt att slutföra uppgifter som krävde stor koncentration.” Dock: ”Forskarna vill inte dra slutsatsen att Che Guevaras politiska åsikter hade någonting med hans eventuella ADHD att göra.”
På sätt och vis bör vi inte förvånas. ADHD är en växande diagnos. Den blir allt populärare. De vetenskapliga bevisen för diagnosen är dock tveksamma. Vi kan ännu inte bevisa att någon har ADHD. Dessutom underskattas risken vad en diagnos gör med en människa. Vad innebär det att få diagnosen ADHD? Stämpeln ADHD. Sjukdomen ADHD.
Många beskriver sig själva som ADHD-personligheter och kan ta illa upp, ta det rent personligt om man ifrågasätter diagnosens giltighet. Kriminalitet, missbruk och hemlöshet är redan nu i många och mycket förklarat med hjälp av diagnoser som ADHD. Det sociala arbetet tenderar därför att rikta in sig på skadebegränsning med hjälp av mediciner. Något som naturligtvis läkemedelsindustrin inte tackar nej till.
Diagnosen ADHD är helt enkelt någonting som är ganska passande för en nyliberal samhällssyn. Samtidigt som det innebär en individualisering av de sociala problemen är det samtidigt en avindividualisering av själva individen. Individen kan förklaras med symtom, med en sjukdom, när han inte passar in i vår samhällsmodell. Det negativa sjukdomsförklaras. Eva Kärfve säger i artikeln i Mana mycket riktigt att ”man har ett effektivt politiskt vapen i händerna på makthavarna när man förvandlar social problematik till en medicinsk fråga, som för övrigt bara den medicinska expertisen tycker sig ha rätt att uttala sig om… Det handlar om att skapa en idé om att ojämlikhet inte har några reella följder och att det som vänstern kallar ojämlikhetens konsekvenser i själva verket är fel som finns i varje felande människa, inte i samhället.”
På så vis är det också logiskt att Che Guevara får diagnosen. Sitt still i båten för fan. Stick inte ut. Anpassa dig och lär dig att tolerera det som är.
För visste ni att Che Guevara hade ADHD? Inte? Tydligen är det så vissa forskare analyserar hans motsträvighet. Hans revolutionära ådra, var taskiga gener.
”Han var rastlös, impulsiv och hade svårt att slutföra uppgifter som krävde stor koncentration.” Dock: ”Forskarna vill inte dra slutsatsen att Che Guevaras politiska åsikter hade någonting med hans eventuella ADHD att göra.”
På sätt och vis bör vi inte förvånas. ADHD är en växande diagnos. Den blir allt populärare. De vetenskapliga bevisen för diagnosen är dock tveksamma. Vi kan ännu inte bevisa att någon har ADHD. Dessutom underskattas risken vad en diagnos gör med en människa. Vad innebär det att få diagnosen ADHD? Stämpeln ADHD. Sjukdomen ADHD.
Många beskriver sig själva som ADHD-personligheter och kan ta illa upp, ta det rent personligt om man ifrågasätter diagnosens giltighet. Kriminalitet, missbruk och hemlöshet är redan nu i många och mycket förklarat med hjälp av diagnoser som ADHD. Det sociala arbetet tenderar därför att rikta in sig på skadebegränsning med hjälp av mediciner. Något som naturligtvis läkemedelsindustrin inte tackar nej till.
Diagnosen ADHD är helt enkelt någonting som är ganska passande för en nyliberal samhällssyn. Samtidigt som det innebär en individualisering av de sociala problemen är det samtidigt en avindividualisering av själva individen. Individen kan förklaras med symtom, med en sjukdom, när han inte passar in i vår samhällsmodell. Det negativa sjukdomsförklaras. Eva Kärfve säger i artikeln i Mana mycket riktigt att ”man har ett effektivt politiskt vapen i händerna på makthavarna när man förvandlar social problematik till en medicinsk fråga, som för övrigt bara den medicinska expertisen tycker sig ha rätt att uttala sig om… Det handlar om att skapa en idé om att ojämlikhet inte har några reella följder och att det som vänstern kallar ojämlikhetens konsekvenser i själva verket är fel som finns i varje felande människa, inte i samhället.”
På så vis är det också logiskt att Che Guevara får diagnosen. Sitt still i båten för fan. Stick inte ut. Anpassa dig och lär dig att tolerera det som är.
Fantastiskt
Reinfeldts pressekreterare Unsgaard försvarar ett hastigt, klumpigt inlägg på Facebook som handlar om hur bra det är med invandrare som städar upp nedbajsade trappuppgångar:
– Invandrare hade egentligen inte något alls med saken att göra, men jag har tidigare på Facebook uttryckt hur fantastiskt det är med de personer som är rätt nya i Sverige kommer hem och städar våra lägenheter.
Men vad är det som är så fantastiskt med det?
– Invandrare hade egentligen inte något alls med saken att göra, men jag har tidigare på Facebook uttryckt hur fantastiskt det är med de personer som är rätt nya i Sverige kommer hem och städar våra lägenheter.
Men vad är det som är så fantastiskt med det?
lördag 9 januari 2010
Lita Aldrig På En Man Med Brynäs-tröja
Den här storyn skrivs inom parentes. Inte för att den inte är sann. Tvärtom. Den är mycket sann. Den kommer aldrig att bifogas i en CV.
(Det är en märklig värld vi lever i. Ojämlika förhållanden skapar utrymme för lurendrejeri av olika slag. Nog för att man har blivit bedragen i sina dagar. Ibland trots att man vet om riskerna. Ibland till och med när det väl sker. Detta mina ärade vänner är en sådan historia.
Jag anar oråd ganska ofta. Det tenderar att bli en smula rasistiskt.
Så jag befann mig i Kairo. En myllrande, tutande, smogfylld stad där de gröna gubbarna på trafikljusen springer för livet. Jag kan inte arabiska. Några ord så få att de får plats på mina fingrar.
Kairo. En stad med minst 20 miljoner människor. När en taxichaufför höll på att köra på en Kairo-bo viftade han bort det hela med: - Äh, det finns 20 miljoner till av dem.
Nåväl. En dag ska jag bege mig från en plats till en annan, från mitt hotell till en bro för den första dagen av politisk aktivism. Min taxichaufför säger sig både veta vart vi ska och visar sig inte veta vart vi ska, men erbjuder generöst istället något annat. Jag väljer att avbryta taxifärden. Det hinner gå en timma av förvirring och jag är en smula vilse. Jag har tappat bort mig. Har ingen karta med mig, ser ingen taxi, ser uppenbart vilse ut. En man kommer fram till mig.
- Can I help you sir.Jag svarar kort att jag bara vill till en viss plats.
Han kan hjälpa mig. Frågar:- Where are you from, sir?
Anar oråd. Svara inte, tänker jag med ena hjärnhalvan.
- Sweden, säger jag, då fel hjärnhalva tagit kommando.
Och lika självklart som att en bil som inte har en tuta i Kairo får körförbud, känner han till Sverige. Jodå. Han har varit i Sverige. Bott i Sverige är gift med en svenska. Han säger att hon kommer från Gävle.- Yeah right, tänker jag.
Döm om min förvåning då han drar upp sin översta tröja och under är en Brynäs hockeytröja. Han och hans fru har ett företag i Sverige. Han kan hämta en karta åt mig. Det är väldigt nära. Han pekar på en nedervåning.Han är väldigt trevlig. Jag vill säga nej, med varje fiber i min kropp. Jag vill därifrån. Men kan inte. Han tar mig med sig till vad som visar sig vara en butik och som bara ligger några meter bort.
Vi går in. Han vill bjuda på te och jag vill dö. Jag tackar först nej, men han envisas med “egyptian hospitality“. Jag ger med mig. (Lär dig säga nej, skriker Vän Av Ordning inom mig.) Det kan vara en blandning av svensk mesighet, västerländskt dåligt samvete över kolonialism och rasism som driver mig till detta. Det är hans syster som kommer med teet. Hon ska gifta sig och han säger något ganska roligt om det bröllopet som jag dessvärre i stressen glömmer bort. Hon ler storstilat och sympatiskt.
Jag vill prata om något annat än det som finns i butiken. Vinna tid, svepa teet. Men teet är på tok för varmt. Jag kan inte få i mig en droppe. Teet bränner på tungan. Jag måste hitta en exitstrategi. Men är lika fel ute som USA i Afghanistan. Och ännu ingen karta så långt ögat kan nå.
Han säger något om konstverken. Jag säger att de är fina men att jag inte är intresserad av att köpa något. Han förstår, och det är inte det som det här handlar om. Det här handlar om gränslös broderlighet. Och egyptisk gästvänlighet. Han förklarar att det är hans bror som gjort alla konstverken.
Då, naturligtvis:
Enter his brother.
Fuck. Me.
Brodern är mannen bakom konstverken. Naturligtvis. Han bor annars i Holland. Efter någon minuts trevligt prat om Holland, som jag tvingar mig till - jag spelar med i ett drama, där jag själv måste improvisera medan mina medskådespelare har manuset klart - , samtidigt som jag försöker få i mig det förbannade teet, börjar brodern tala om konsten på väggarna och på hyllorna. (Och jag har hört rykten om te med sömnmedel i…)
Han har många teckningar på papyruspapper. Jag har sett försäljarna på gatorna. Jag har avvisat dem bryskt. (Fattigdomen i Egypten är slående och in your face även om man som jag rörde mig mest i en form av turist och övre medelklass områden. Men Kairo kändes aldrig hotfullt. Aldrig skrämmande, om man undantar säkerhetspolisen, vilket man inte kan göra.)
Han vill visa några teckningar för mig. Han ber mig resa på mig. Jag gör så och förklarar att jag inte är där för att köpa något. Nej, nej, försäkrar han, han ska inte tvinga på mig något. Han vill bara visa mig verken och förklara dem för mig. Hur de är skapade och varför. Han säger. - Säg till om du vill veta något mer om bakgrunden till något av konstverken. Min hjärna arbetar för fullt. Teet står nu på bordet och svalnar, en bit bort. Och jag känner mig nödgad att fråga efter bakgrunden till ett av konstverken vilket tas som intäkt för mitt intresse för det. Så det läggs i en speciell hög. Dum, dummare, Ulf.
Helt plötsligt börjar han ta upp de två och två. Frågar vilket av verken jag tycker bäst om. I en värld av felriktad artighet svarar jag att jag tycker att båda är fina. Han undrar då bara, vilken jag tycker är finast. Vilken passar mig bäst. Och det är verkligen svårt att förklara det här - jag vet ju att jag borde fly - hitta på någon ursäkt, men som en god dum turist svarar jag. Efter ett tag märker jag att när jag väl får välja mellan väldigt lika teckningar uppstår en hög med de som jag “valt” och en hög med dem som jag har valt bort. Jag anar mer än bara oråd. Jag vet nu att jag är helt körd. Jag försäkrar att jag tycker att de är fina, men betonar än en gång att jag inte har så mycket pengar och kan dessvärre inte köpa något. Nej, säger han, det är helt okej. Han förstår mig. Han vill bara vis verken för mig så att jag kan berätta om de för mina vänner hemma i Sverige. Plötsligt har han en hög klar som han lägger på golvet framför oss och jag ska välja ut några tavlor. Jag får säga mitt namn, min mammas och min systers (och det är verkligen märkligt att han får veta det - att jag berättar det - när jag samtidigt vet med mig att det bästa är att bara förneka allt - jag är utan familj - och jag har ett tåg att passa som går om fem minuter, och att jag är allergisk mot just den typ av material i papper – jag kan ju ljuga, jag har för ett par månader sedan på Malta för en svensk fotograf svarat på hennes fråga vad jag gör där att jag är där för att spela in en porrfilm vid namn Laguna Beach 4).
Innan jag vet ordet av har han ritat dit namnen på tavlorna på arabiska och kyrilliska (nja, inte riktigt kanske, men det lät som om han sa det…). Nu är ju dessa konstverk förbrukade. Det finns bara en köpare i världen och det är jag, puckot undertecknad. Jag har under tiden försökt få honom att sluta, men brodern grep in och villade bort mig. Konstnären själv förklarade att det hela var en bra bröllopspresent till min syster. Bröllop? Wtf? Hon är ju redan gift, säger jag. Födelsedagspresent går också bra försäkrar han. Det mest slående är att jag inte bara står utanför mig själv och betraktar hur skeppet kallat Ulf går under. Jag deltar aktivt i sänkningen av det. Jag har inget svar på det. För snäll är fel ord. För mesig är ett annat. Säg ifrån för fan. Säg ifrån för fan.
Han säger att han inte har gjort det här för pengarna utan för att visa mig egyptisk konst samt för att jag ska kunna berätta det för mina vänner hemma i Sverige.På väggarna hänger konstverken med priserna på. Jag ser hur de han just nu har tagit fram till mig kostar 300 dollar styck. Ja, just det 300 dollar styck. Själv svettas jag. Teet är uppdrucket. Tiden är knapp. Och han börjar nu nämna att det finns ett pris för de här verken. Jag har inte tänkt köpa något säger jag matt. Det som stod i gårdagens nyheter står nu klart för mig. Jag har talat för döva öron. Väggarna krymper närmare. Imorgon är kanske inte en annan dag.
Han säger att han har sett att jag tittat på priserna på väggarna och ser hur jag noterat priserna. Men han gör inte det här för pengarna så jag får bestämma priset, och han gör det av respekt för mig, bara jag berättar om det här för mina vänner där hemma. Om jag gör det får jag det här för ett bättre pris. Jag vägrar först. Han insisterar mycket vänligt. Jag undrar om dörren är låst. Han bror paketerar in papyrusrullarna och distraherar mig en aning så att jag inte hinner stoppa hans bror. Det finns en väg ut. Döden. Döden är en väg ut.
Han ger mig en minräknare. Jag ska skriva priset jag tycker är okej. I mitt inre har jag gett upp. Jag får väl köpa dessa verk tänker jag för att komma ut. Han har vunnit. Jag är besegrad. Men några 900 jävla US- dollar kan han inte få. Skadebegränsning handlar det nu om. Jag skriver dit siffran 60 på minräknaren. 60 jävla dollar. Jag ger tillbaka den. Han ser förbryllad ut. Han frågar förvånat: - Each?- Nej, säger jag. För alla tre.
Han blir en aning, inte så mycket, men dock upprörd. Några gester som fick mig att tänka på italienska fotbollspelare levererades med övertygande precision. Han tar minräknaren ifrån mig och skriver dit en annan siffra. 60 dollar är helt otänkbart.400 skriver han.
Jag reser på mig. Då får ni behålla rullarna. Jag har inte de pengarna på mig, säger jag, på mig dumt nog.
För han tar Visa, visar det sig, vilket kom som en överraskning. Visa, här? I detta skumma lilla rum? Inte ens alla butiker vid Tahir Square tar ju Visa. Märkligt, minst sagt besynnerligt.
Men jag skakar på huvudet. Jag är på väg ut, när han ropar okej. Han godtar 60 dollar. Jag är på väg att acceptera det.
Men då vill han 40 till för att åtminstone betala för omkostnaderna. Han har jobbat i många timmar för de här konstverken. Han är dock ganska bussig för han har då inte räknat in sin broders rejäla arbetsinsats på gatan.
Men jag har fått nog. Jag sänker det till 50 – förklarar att jag faktiskt aldrig haft intentionen att köpa något - och stämningen är nu irriterad. Irriterad. Undrar fortfarande om dörren är låst eller om jag kan komma ut. Brodern rör sig mot dörren. Ska han ställa sig i vägen?
Ingen tid att spilla. Jag tackar för mig, jag har lämnat över mina 50 dollar och går hastigt ut och passerar brodern med ett ansträngt leende. Jag ser det inte som en seger för någon. Jag vänder mig knappt om. Det hela är ingen stor förmögenhet, men jag är en erfarenhet rikare.
Jag skämdes. Jag skämdes som en hund. Jag visste det instinktivt att något var på väg att gå snett. Men någonstans trodde jag hela tiden att jag kunde klara av det här. Men jag klarade inte av det. Två kvällar senare berättar en medresande om en historia som var snarlik min. Han hamnade på väg till Västbanken i en liknande situation när han behövde låna en telefon. Han kom inte undan. Det var över. Han råkade hamna hos en palestinsk familj. Vilka naturligtvis kunde berätta om eländet som var i Gaza där de hade sina släktingar. Och den mannen hade inte bara en bror utan en stor släkt. Även han fick vara med om taktiken att välja bland verk, två och två: Vilken tycker du mest om? Han gick därifrån 500 brittiska pund fattigare. Ett dyrt telefonsamtal. Som aldrig blev av.
Och på min sista dag i Kairo, så såg jag mannen med Brynäströjan igen. Han hade satt klorna i en familj på fyra personer. Jag undrar hur många tröjor han har på sig.)
(Det är en märklig värld vi lever i. Ojämlika förhållanden skapar utrymme för lurendrejeri av olika slag. Nog för att man har blivit bedragen i sina dagar. Ibland trots att man vet om riskerna. Ibland till och med när det väl sker. Detta mina ärade vänner är en sådan historia.
Jag anar oråd ganska ofta. Det tenderar att bli en smula rasistiskt.
Så jag befann mig i Kairo. En myllrande, tutande, smogfylld stad där de gröna gubbarna på trafikljusen springer för livet. Jag kan inte arabiska. Några ord så få att de får plats på mina fingrar.
Kairo. En stad med minst 20 miljoner människor. När en taxichaufför höll på att köra på en Kairo-bo viftade han bort det hela med: - Äh, det finns 20 miljoner till av dem.
Nåväl. En dag ska jag bege mig från en plats till en annan, från mitt hotell till en bro för den första dagen av politisk aktivism. Min taxichaufför säger sig både veta vart vi ska och visar sig inte veta vart vi ska, men erbjuder generöst istället något annat. Jag väljer att avbryta taxifärden. Det hinner gå en timma av förvirring och jag är en smula vilse. Jag har tappat bort mig. Har ingen karta med mig, ser ingen taxi, ser uppenbart vilse ut. En man kommer fram till mig.
- Can I help you sir.Jag svarar kort att jag bara vill till en viss plats.
Han kan hjälpa mig. Frågar:- Where are you from, sir?
Anar oråd. Svara inte, tänker jag med ena hjärnhalvan.
- Sweden, säger jag, då fel hjärnhalva tagit kommando.
Och lika självklart som att en bil som inte har en tuta i Kairo får körförbud, känner han till Sverige. Jodå. Han har varit i Sverige. Bott i Sverige är gift med en svenska. Han säger att hon kommer från Gävle.- Yeah right, tänker jag.
Döm om min förvåning då han drar upp sin översta tröja och under är en Brynäs hockeytröja. Han och hans fru har ett företag i Sverige. Han kan hämta en karta åt mig. Det är väldigt nära. Han pekar på en nedervåning.Han är väldigt trevlig. Jag vill säga nej, med varje fiber i min kropp. Jag vill därifrån. Men kan inte. Han tar mig med sig till vad som visar sig vara en butik och som bara ligger några meter bort.
Vi går in. Han vill bjuda på te och jag vill dö. Jag tackar först nej, men han envisas med “egyptian hospitality“. Jag ger med mig. (Lär dig säga nej, skriker Vän Av Ordning inom mig.) Det kan vara en blandning av svensk mesighet, västerländskt dåligt samvete över kolonialism och rasism som driver mig till detta. Det är hans syster som kommer med teet. Hon ska gifta sig och han säger något ganska roligt om det bröllopet som jag dessvärre i stressen glömmer bort. Hon ler storstilat och sympatiskt.
Jag vill prata om något annat än det som finns i butiken. Vinna tid, svepa teet. Men teet är på tok för varmt. Jag kan inte få i mig en droppe. Teet bränner på tungan. Jag måste hitta en exitstrategi. Men är lika fel ute som USA i Afghanistan. Och ännu ingen karta så långt ögat kan nå.
Han säger något om konstverken. Jag säger att de är fina men att jag inte är intresserad av att köpa något. Han förstår, och det är inte det som det här handlar om. Det här handlar om gränslös broderlighet. Och egyptisk gästvänlighet. Han förklarar att det är hans bror som gjort alla konstverken.
Då, naturligtvis:
Enter his brother.
Fuck. Me.
Brodern är mannen bakom konstverken. Naturligtvis. Han bor annars i Holland. Efter någon minuts trevligt prat om Holland, som jag tvingar mig till - jag spelar med i ett drama, där jag själv måste improvisera medan mina medskådespelare har manuset klart - , samtidigt som jag försöker få i mig det förbannade teet, börjar brodern tala om konsten på väggarna och på hyllorna. (Och jag har hört rykten om te med sömnmedel i…)
Han har många teckningar på papyruspapper. Jag har sett försäljarna på gatorna. Jag har avvisat dem bryskt. (Fattigdomen i Egypten är slående och in your face även om man som jag rörde mig mest i en form av turist och övre medelklass områden. Men Kairo kändes aldrig hotfullt. Aldrig skrämmande, om man undantar säkerhetspolisen, vilket man inte kan göra.)
Han vill visa några teckningar för mig. Han ber mig resa på mig. Jag gör så och förklarar att jag inte är där för att köpa något. Nej, nej, försäkrar han, han ska inte tvinga på mig något. Han vill bara visa mig verken och förklara dem för mig. Hur de är skapade och varför. Han säger. - Säg till om du vill veta något mer om bakgrunden till något av konstverken. Min hjärna arbetar för fullt. Teet står nu på bordet och svalnar, en bit bort. Och jag känner mig nödgad att fråga efter bakgrunden till ett av konstverken vilket tas som intäkt för mitt intresse för det. Så det läggs i en speciell hög. Dum, dummare, Ulf.
Helt plötsligt börjar han ta upp de två och två. Frågar vilket av verken jag tycker bäst om. I en värld av felriktad artighet svarar jag att jag tycker att båda är fina. Han undrar då bara, vilken jag tycker är finast. Vilken passar mig bäst. Och det är verkligen svårt att förklara det här - jag vet ju att jag borde fly - hitta på någon ursäkt, men som en god dum turist svarar jag. Efter ett tag märker jag att när jag väl får välja mellan väldigt lika teckningar uppstår en hög med de som jag “valt” och en hög med dem som jag har valt bort. Jag anar mer än bara oråd. Jag vet nu att jag är helt körd. Jag försäkrar att jag tycker att de är fina, men betonar än en gång att jag inte har så mycket pengar och kan dessvärre inte köpa något. Nej, säger han, det är helt okej. Han förstår mig. Han vill bara vis verken för mig så att jag kan berätta om de för mina vänner hemma i Sverige. Plötsligt har han en hög klar som han lägger på golvet framför oss och jag ska välja ut några tavlor. Jag får säga mitt namn, min mammas och min systers (och det är verkligen märkligt att han får veta det - att jag berättar det - när jag samtidigt vet med mig att det bästa är att bara förneka allt - jag är utan familj - och jag har ett tåg att passa som går om fem minuter, och att jag är allergisk mot just den typ av material i papper – jag kan ju ljuga, jag har för ett par månader sedan på Malta för en svensk fotograf svarat på hennes fråga vad jag gör där att jag är där för att spela in en porrfilm vid namn Laguna Beach 4).
Innan jag vet ordet av har han ritat dit namnen på tavlorna på arabiska och kyrilliska (nja, inte riktigt kanske, men det lät som om han sa det…). Nu är ju dessa konstverk förbrukade. Det finns bara en köpare i världen och det är jag, puckot undertecknad. Jag har under tiden försökt få honom att sluta, men brodern grep in och villade bort mig. Konstnären själv förklarade att det hela var en bra bröllopspresent till min syster. Bröllop? Wtf? Hon är ju redan gift, säger jag. Födelsedagspresent går också bra försäkrar han. Det mest slående är att jag inte bara står utanför mig själv och betraktar hur skeppet kallat Ulf går under. Jag deltar aktivt i sänkningen av det. Jag har inget svar på det. För snäll är fel ord. För mesig är ett annat. Säg ifrån för fan. Säg ifrån för fan.
Han säger att han inte har gjort det här för pengarna utan för att visa mig egyptisk konst samt för att jag ska kunna berätta det för mina vänner hemma i Sverige.På väggarna hänger konstverken med priserna på. Jag ser hur de han just nu har tagit fram till mig kostar 300 dollar styck. Ja, just det 300 dollar styck. Själv svettas jag. Teet är uppdrucket. Tiden är knapp. Och han börjar nu nämna att det finns ett pris för de här verken. Jag har inte tänkt köpa något säger jag matt. Det som stod i gårdagens nyheter står nu klart för mig. Jag har talat för döva öron. Väggarna krymper närmare. Imorgon är kanske inte en annan dag.
Han säger att han har sett att jag tittat på priserna på väggarna och ser hur jag noterat priserna. Men han gör inte det här för pengarna så jag får bestämma priset, och han gör det av respekt för mig, bara jag berättar om det här för mina vänner där hemma. Om jag gör det får jag det här för ett bättre pris. Jag vägrar först. Han insisterar mycket vänligt. Jag undrar om dörren är låst. Han bror paketerar in papyrusrullarna och distraherar mig en aning så att jag inte hinner stoppa hans bror. Det finns en väg ut. Döden. Döden är en väg ut.
Han ger mig en minräknare. Jag ska skriva priset jag tycker är okej. I mitt inre har jag gett upp. Jag får väl köpa dessa verk tänker jag för att komma ut. Han har vunnit. Jag är besegrad. Men några 900 jävla US- dollar kan han inte få. Skadebegränsning handlar det nu om. Jag skriver dit siffran 60 på minräknaren. 60 jävla dollar. Jag ger tillbaka den. Han ser förbryllad ut. Han frågar förvånat: - Each?- Nej, säger jag. För alla tre.
Han blir en aning, inte så mycket, men dock upprörd. Några gester som fick mig att tänka på italienska fotbollspelare levererades med övertygande precision. Han tar minräknaren ifrån mig och skriver dit en annan siffra. 60 dollar är helt otänkbart.400 skriver han.
Jag reser på mig. Då får ni behålla rullarna. Jag har inte de pengarna på mig, säger jag, på mig dumt nog.
För han tar Visa, visar det sig, vilket kom som en överraskning. Visa, här? I detta skumma lilla rum? Inte ens alla butiker vid Tahir Square tar ju Visa. Märkligt, minst sagt besynnerligt.
Men jag skakar på huvudet. Jag är på väg ut, när han ropar okej. Han godtar 60 dollar. Jag är på väg att acceptera det.
Men då vill han 40 till för att åtminstone betala för omkostnaderna. Han har jobbat i många timmar för de här konstverken. Han är dock ganska bussig för han har då inte räknat in sin broders rejäla arbetsinsats på gatan.
Men jag har fått nog. Jag sänker det till 50 – förklarar att jag faktiskt aldrig haft intentionen att köpa något - och stämningen är nu irriterad. Irriterad. Undrar fortfarande om dörren är låst eller om jag kan komma ut. Brodern rör sig mot dörren. Ska han ställa sig i vägen?
Ingen tid att spilla. Jag tackar för mig, jag har lämnat över mina 50 dollar och går hastigt ut och passerar brodern med ett ansträngt leende. Jag ser det inte som en seger för någon. Jag vänder mig knappt om. Det hela är ingen stor förmögenhet, men jag är en erfarenhet rikare.
Jag skämdes. Jag skämdes som en hund. Jag visste det instinktivt att något var på väg att gå snett. Men någonstans trodde jag hela tiden att jag kunde klara av det här. Men jag klarade inte av det. Två kvällar senare berättar en medresande om en historia som var snarlik min. Han hamnade på väg till Västbanken i en liknande situation när han behövde låna en telefon. Han kom inte undan. Det var över. Han råkade hamna hos en palestinsk familj. Vilka naturligtvis kunde berätta om eländet som var i Gaza där de hade sina släktingar. Och den mannen hade inte bara en bror utan en stor släkt. Även han fick vara med om taktiken att välja bland verk, två och två: Vilken tycker du mest om? Han gick därifrån 500 brittiska pund fattigare. Ett dyrt telefonsamtal. Som aldrig blev av.
Och på min sista dag i Kairo, så såg jag mannen med Brynäströjan igen. Han hade satt klorna i en familj på fyra personer. Jag undrar hur många tröjor han har på sig.)
Är Hugo Chávez stålmannen?
Var det Chávez som jagade bort planen?
När nyheter kommer från Venezuela i svensk media så är det väldigt inriktat på Hugo Chávez som person. Ofta är nyheterna dessutom vinklade så att Chávez framstår som nyckfull och despotisk. Nu har Hugo Chávez jagat bort flygplan. Som ska tillhöra USA:s flygvapen. (Är Hugo Chávez stålmannen? Han är ju en hjälte för många socialt utsatta och fattiga.)
Valfri svensk på gatan har antagligen en ganska negativ syn på Chávez. Inte på grund av vad Chávez gör och har gjort utan på grund av den mediala berättelsen om Hugo Chávez. I viss mån ska det erkännas att Hugo Chávez har tagit mycket plats och onekligen skapar en hel del fiender. Men Chávez har som Magnus Linton påpekar anledning att vara oroad av USA:s närvaro.
Men det finns även de som vet att Hugo Chávez inte är en diktator men som väljer att kalla honom det ändå. Oärligt? Joråsatteh...
När nyheter kommer från Venezuela i svensk media så är det väldigt inriktat på Hugo Chávez som person. Ofta är nyheterna dessutom vinklade så att Chávez framstår som nyckfull och despotisk. Nu har Hugo Chávez jagat bort flygplan. Som ska tillhöra USA:s flygvapen. (Är Hugo Chávez stålmannen? Han är ju en hjälte för många socialt utsatta och fattiga.)
Valfri svensk på gatan har antagligen en ganska negativ syn på Chávez. Inte på grund av vad Chávez gör och har gjort utan på grund av den mediala berättelsen om Hugo Chávez. I viss mån ska det erkännas att Hugo Chávez har tagit mycket plats och onekligen skapar en hel del fiender. Men Chávez har som Magnus Linton påpekar anledning att vara oroad av USA:s närvaro.
Men det finns även de som vet att Hugo Chávez inte är en diktator men som väljer att kalla honom det ändå. Oärligt? Joråsatteh...
torsdag 7 januari 2010
onsdag 6 januari 2010
Avstånd
Brev Till SD
jag såg en muslim idag
i varje fall tror jag det
han bar skägg och såg arg ut
jag vågade inte närma mig honom
han verkade vara lite du vet
sharia
jag tror han såg mig
Vad ska jag göra?
blåögd, ensam, rädd
SD SVAR
Vi förstår.
Hur du känner.
Vi omfamnar denna rädsla.
Och du har rätt i att vara misstänksam,
nyfikenhet dödade katten,
Men det finns även människor med skägg
som inte är muslimer.
De är antagligen inte trovärdiga heller.
Du förstår, man kan döma många, efter det yttre.
Man kan veta något utan att ta "veta" något
Man kan vara gatusmart
Inlärd med att veta att det vi tror oss se
(och kanske vill se- vad är det för fel med att vilja något?)
också är det vi ser
Vi behöver inga djupare analyser av en verklighet vi kan känna oss till
Bekänna oss till
Rösta på oss, så ska vi förstå dig i din rädsla,
Dela den med dig, dela av oss med våra rädslor inför den andre
Enade är vi både mer och mindre rädda.
Vi är motsägelsefullt enade
Vi kan hålla ihop.
Känna oss bättre, renare.
Du blir mindre
ensam
Du fyller din tomhet
med innehåll
Kanske ska vi ordna en telefonlinje, eller ett forum
För att lära oss att tala om våra rädslor
Bevaka dem
Bejaka dem.
Om du vill undvika en muslim
Är det din rätt
Om du är rädd
Vem är jag att förneka dig din rädsla?
Och som du säger
Våra fördomar, som de kallas,
Bygger inte på luft.
De finns ju där?
De som säger att det beror på okunskap
vet inte vad de pratar om.
Jag vet inte någonting om mars
Inte är jag rädd för marsmänniskor?
Rykten?
Vi säger: ingen rök utan eld.
Så låt oss tillsammans
Ta avstånd
Gå vår egen väg
En väg som vi har valt
Upptrampad av ärliga, kärleksfulla, människor
Som helt enkelt bara inte tolererar vissa
Delar av vårt samhälle.
Vi tolererar inte pedofiler.
Ska vi krama pedofiler bara för att de finns?
Pedofilerna tror också på något.
Tillsammans är vi räddare – våra selektivt utvalda berättelser är vår skapelsemyt-
Tillsammans räddar vi varandra.
Låt oss enas.
Vi är här.
Låt oss slippa integreras.
Låt oss befrias.
Vi är bara ärliga
Vi berättar som vi känner
Vi vet inte allt, vi kommer aldrig att veta allt
Så varför försöka?
Vi kommer aldrig att känna alla människor
Besöka alla platser
Så varför försöka?
Varför inte nöja oss?
Så låt oss ta avstånd
Slippa splittret från fulbomberna
Och stödja snyggbomberna
Och med hjälp av detta
Låt oss ta avstånd.
Tillsammans från de andra.
jag såg en muslim idag
i varje fall tror jag det
han bar skägg och såg arg ut
jag vågade inte närma mig honom
han verkade vara lite du vet
sharia
jag tror han såg mig
Vad ska jag göra?
blåögd, ensam, rädd
SD SVAR
Vi förstår.
Hur du känner.
Vi omfamnar denna rädsla.
Och du har rätt i att vara misstänksam,
nyfikenhet dödade katten,
Men det finns även människor med skägg
som inte är muslimer.
De är antagligen inte trovärdiga heller.
Du förstår, man kan döma många, efter det yttre.
Man kan veta något utan att ta "veta" något
Man kan vara gatusmart
Inlärd med att veta att det vi tror oss se
(och kanske vill se- vad är det för fel med att vilja något?)
också är det vi ser
Vi behöver inga djupare analyser av en verklighet vi kan känna oss till
Bekänna oss till
Rösta på oss, så ska vi förstå dig i din rädsla,
Dela den med dig, dela av oss med våra rädslor inför den andre
Enade är vi både mer och mindre rädda.
Vi är motsägelsefullt enade
Vi kan hålla ihop.
Känna oss bättre, renare.
Du blir mindre
ensam
Du fyller din tomhet
med innehåll
Kanske ska vi ordna en telefonlinje, eller ett forum
För att lära oss att tala om våra rädslor
Bevaka dem
Bejaka dem.
Om du vill undvika en muslim
Är det din rätt
Om du är rädd
Vem är jag att förneka dig din rädsla?
Och som du säger
Våra fördomar, som de kallas,
Bygger inte på luft.
De finns ju där?
De som säger att det beror på okunskap
vet inte vad de pratar om.
Jag vet inte någonting om mars
Inte är jag rädd för marsmänniskor?
Rykten?
Vi säger: ingen rök utan eld.
Så låt oss tillsammans
Ta avstånd
Gå vår egen väg
En väg som vi har valt
Upptrampad av ärliga, kärleksfulla, människor
Som helt enkelt bara inte tolererar vissa
Delar av vårt samhälle.
Vi tolererar inte pedofiler.
Ska vi krama pedofiler bara för att de finns?
Pedofilerna tror också på något.
Tillsammans är vi räddare – våra selektivt utvalda berättelser är vår skapelsemyt-
Tillsammans räddar vi varandra.
Låt oss enas.
Vi är här.
Låt oss slippa integreras.
Låt oss befrias.
Vi är bara ärliga
Vi berättar som vi känner
Vi vet inte allt, vi kommer aldrig att veta allt
Så varför försöka?
Vi kommer aldrig att känna alla människor
Besöka alla platser
Så varför försöka?
Varför inte nöja oss?
Så låt oss ta avstånd
Slippa splittret från fulbomberna
Och stödja snyggbomberna
Och med hjälp av detta
Låt oss ta avstånd.
Tillsammans från de andra.
Kairo-Deklarationen
Press release, Gaza Freedom March delegates, 4 January 2010
The following declaration was issued on 1 January 2010:
Gaza Freedom Marchers approved today a declaration aimed at accelerating the global campaign for boycott, divestment and sanctions (BDS) against Israeli Apartheid.
Roughly 1,400 activists from 43 countries converged in Cairo on their way to Gaza to join with Palestinians marching to break Israel's illegal siege. They were prevented from entering Gaza by the Egyptian authorities.
As a result, the Freedom Marchers remained in Cairo. They staged a series of nonviolent actions aimed at pressuring the international community to end the siege as one step in the larger struggle to secure justice for Palestinians throughout historic Palestine.
This declaration arose from those actions: We, international delegates meeting in Cairo during the Gaza Freedom March 2009 in collective response to an initiative from the South African delegation, state:
In view of:
* Israel's ongoing collective punishment of Palestinians through the illegal occupation and siege of Gaza;
* the illegal occupation of the West Bank, including East Jerusalem, and the continued construction of the illegal Apartheid Wall and settlements;
* the new Wall under construction by Egypt and the US which will tighten even further the siege of Gaza;
* the contempt for Palestinian democracy shown by Israel, the US, Canada, the EU and others after the Palestinian elections of 2006;
* the war crimes committed by Israel during the invasion of Gaza one year ago;
* the continuing discrimination and repression faced by Palestinians within Israel;
* and the continuing exile of millions of Palestinian refugees;
* all of which oppressive acts are based ultimately on the Zionist ideology which underpins Israel;
* in the knowledge that our own governments have given Israel direct economic, financial, military and diplomatic support and allowed it to behave with impunity;
* and mindful of the United Nations Declaration on the Rights of Indigenous People (2007)
We reaffirm our commitment to:
Palestinian Self-Determination
Ending the Occupation
Equal Rights for All within historic Palestine
The full Right of Return for Palestinian refugees
We therefore reaffirm our commitment to the United Palestinian call of July 2005 for Boycott, Divestment and Sanctions (BDS) to compel Israel to comply with international law.
To that end, we call for and wish to help initiate a global mass, democratic anti-apartheid movement to work in full consultation with Palestinian civil society to implement the Palestinian call for BDS.
Mindful of the many strong similarities between apartheid Israel and the former apartheid regime in South Africa, we propose:
1) An international speaking tour in the first six months of 2010 by Palestinian and South African trade unionists and civil society activists, to be joined by trade unionists and activists committed to this program within the countries toured, to take mass education on BDS directly to the trade union membership and wider public internationally;
2) Participation in the Israeli Apartheid Week in March 2010;
3) A systematic unified approach to the boycott of Israeli products, involving consumers, workers and their unions in the retail, warehousing and transportation sectors;
4) Developing the academic, cultural and sports boycott;
5) Campaigns to encourage divestment of trade union and other pension funds from companies directly implicated in the occupation and/or the Israeli military industries;
6) Legal actions targeting the external recruitment of soldiers to serve in the Israeli military, and the prosecution of Israeli government war criminals; coordination of Citizen's Arrest Bureaux to identify, campaign and seek to prosecute Israeli war criminals; support for the Goldstone report and the implementation of its recommendations;
7) Campaigns against charitable status of the Jewish National Fund (JNF).
We appeal to organizations and individuals committed to this declaration to sign it and work with us to make it a reality.
Please e-mail us at cairodec A T gmail D O T com
The following declaration was issued on 1 January 2010:
Gaza Freedom Marchers approved today a declaration aimed at accelerating the global campaign for boycott, divestment and sanctions (BDS) against Israeli Apartheid.
Roughly 1,400 activists from 43 countries converged in Cairo on their way to Gaza to join with Palestinians marching to break Israel's illegal siege. They were prevented from entering Gaza by the Egyptian authorities.
As a result, the Freedom Marchers remained in Cairo. They staged a series of nonviolent actions aimed at pressuring the international community to end the siege as one step in the larger struggle to secure justice for Palestinians throughout historic Palestine.
This declaration arose from those actions: We, international delegates meeting in Cairo during the Gaza Freedom March 2009 in collective response to an initiative from the South African delegation, state:
In view of:
* Israel's ongoing collective punishment of Palestinians through the illegal occupation and siege of Gaza;
* the illegal occupation of the West Bank, including East Jerusalem, and the continued construction of the illegal Apartheid Wall and settlements;
* the new Wall under construction by Egypt and the US which will tighten even further the siege of Gaza;
* the contempt for Palestinian democracy shown by Israel, the US, Canada, the EU and others after the Palestinian elections of 2006;
* the war crimes committed by Israel during the invasion of Gaza one year ago;
* the continuing discrimination and repression faced by Palestinians within Israel;
* and the continuing exile of millions of Palestinian refugees;
* all of which oppressive acts are based ultimately on the Zionist ideology which underpins Israel;
* in the knowledge that our own governments have given Israel direct economic, financial, military and diplomatic support and allowed it to behave with impunity;
* and mindful of the United Nations Declaration on the Rights of Indigenous People (2007)
We reaffirm our commitment to:
Palestinian Self-Determination
Ending the Occupation
Equal Rights for All within historic Palestine
The full Right of Return for Palestinian refugees
We therefore reaffirm our commitment to the United Palestinian call of July 2005 for Boycott, Divestment and Sanctions (BDS) to compel Israel to comply with international law.
To that end, we call for and wish to help initiate a global mass, democratic anti-apartheid movement to work in full consultation with Palestinian civil society to implement the Palestinian call for BDS.
Mindful of the many strong similarities between apartheid Israel and the former apartheid regime in South Africa, we propose:
1) An international speaking tour in the first six months of 2010 by Palestinian and South African trade unionists and civil society activists, to be joined by trade unionists and activists committed to this program within the countries toured, to take mass education on BDS directly to the trade union membership and wider public internationally;
2) Participation in the Israeli Apartheid Week in March 2010;
3) A systematic unified approach to the boycott of Israeli products, involving consumers, workers and their unions in the retail, warehousing and transportation sectors;
4) Developing the academic, cultural and sports boycott;
5) Campaigns to encourage divestment of trade union and other pension funds from companies directly implicated in the occupation and/or the Israeli military industries;
6) Legal actions targeting the external recruitment of soldiers to serve in the Israeli military, and the prosecution of Israeli government war criminals; coordination of Citizen's Arrest Bureaux to identify, campaign and seek to prosecute Israeli war criminals; support for the Goldstone report and the implementation of its recommendations;
7) Campaigns against charitable status of the Jewish National Fund (JNF).
We appeal to organizations and individuals committed to this declaration to sign it and work with us to make it a reality.
Please e-mail us at cairodec A T gmail D O T com
Mubaraks Feghet, Resans Plus och Minus
Så möts Viva Palestina med våld i Egypten. Människor med fred i sinnet, och nödhjälp åt palestinierna möts av våld. Det är de senaste nyheterna från Egypten och El-Arish. Egyptens roll i belägringen av Gaza blir allt mer repressiv.
Samtidigt: In i det sista hoppas en del aktivister från Gaza Freedom March på att få komma in i Egypten. Vi som var där måste kunna erkänna att det gick inte som planerat. Att kampanjen i viss mån blev en besvikelse. Egyptiska myndigheter gjorde allt i sin makt för att förstöra fredsmarschen. Vi fick väldigt lite uppmärksamhet och vi fick inte marschera sida vid sida med palestinierna. (I Sverige uppmärksammades det knappt alls - och knappt ens av palestinavänlig alternativmedia.)
Men eftersom det viktiga är det politiska, vad var vinsterna? Kampen för ett fritt Palestina sker på så många fronter och görs på många olika sätt. Misslyckanden föder nya idéer och kampen fortsätter. Det finns aktivister som oförtrötterligt fortsätter. (Själv har jag inte varit i närheten av den aktivism som så många andra har. På resan träffade jag judiska amerikaner som kämpat i arbetarrörelsen i USA. Här fanns äldre män från Veterans For Peace som åker runt i USA och informerar om verkligheten utan avråda från att ta värvning. Som informerar om att minst var tredje kvinna i militären har blivit våldtagen. En hel del tuffa kvinnor som inte viker en tum. Och en av dem är Hedy Epstein, 85-årig förintelseöverlevare som naturligtvis fått hör att hon är en självhatande judinna. Och många andra som kämpar i så många frågor. Som reser runt, kämpar och vars huvudsakliga syfte är något större än det som direkt berör de själva. Sen fanns det, beklämmande konspirationsteoretiker, vita amerikaner, muslimska kanandensere och teorierna så bakvända att man baxnar. Jag och min engelska vän hamnade i öppet gräl med kanadensarna. Och min engelska vän ska ha mycket cred för sitt engagemang. Mitt ifrågasättande av logiken bakom kanske inte ledde någonvart. Det är så förbannat sorgligt. Alla förlorar på det, och att behöva konspirationsteorier, varav en var tydligt anti-semitisk, - och ofta är ju konspirationsteorier det- för att stärka sin egen uppfattning kan ju vara ett bevis på att övertygelsen i sig inte är stark nog annars. En av teorierna var alltså att USA låg bakom nineelven. Det här är egentligen ett kapitel för sig. För det finns en del svart humor i det. När jag skulle återge det absurda för en annan som var med på resan, en amerikan, då visade det sig att han hade samma jävla teori. )
Det blev också en viktig lärdom för många att se hur staten Egypten verkligen är USA:s direkta lydhund, även om det som Uri Avnery också påpekar kan finnas andra skäl till att Egypten förvägrar palestinierna sin frihet. (Att vi inte fick demonstrera i Gaza är i första hand att förvägra palestinierna sin frihet - inte någonting som i huvudsak riktade sig mot oss.)
85 personer åkte till slut till Gaza. Detta skedde som en märklig kompromiss i slutändan, efter många hetsiga diskussioner och samtal, även med folk i Gaza utan att vara en del av GFM. Många såg medgivandet att låta två bussar åka som en propagandaseger för Egypten. Det interna politiska käbbel som höll på att splittra GFM i två delar var också det mycket intressant att följa – beslutet var allt annat än demokratiskt. Jag var en av de som ansåg att bussarna aldrig skulle ha åkt in. Men det som varit ledarskapet för GFM byttes i stort sett ut. In klev en karismatisk skotte vid namn Mick Napier. Med humor och styrka och auktoritet tog han över för att skapa enighet och förvandla en marsch i Gaza till demonstrationer och aktioner i Kairo. Vi tänkte inte bli de turister Mubarak ville omvandla oss till.
Det är också intressant att se hur delar av Egyptens religiösa maktsfär står bakom murbyggandet. En del vill kalla muren anti-smugglingsmur. Muren är till för att förhindra kriminalitet. Så ett fatwa bråk har dykt upp gällande muren.
I Egypten höll vi tillsammans med journalister en demonstration anordnad av egyptiska aktivister en demo mot muren.
Det är också av värde att att öka medvetandet om att den massiva säkerhetstjänsten och den allomstädes närvaron av egyptisk polis som håller befolkningen i schack och ser till att demokratin aldrig blir av är finansierad av det retoriskt demokratiälskande landet USA. USA:s stöd för Egypten är ovärderligt för Mubarak. Därför bidrar USA även med assistans till den nya muren som ska omgärda Gaza. För att förhindra tunnlarna. Denna skammens mur omdebatteras väldigt lite i en värld där frihet följer en värderingsskala. Palestinierna förtjänar den inte lika mycket som andra. Lägg märke till sådana här saker när USA ska vara den fredsmedlande parten mellan Israel och Palestinierna. USA hjälper till att klämma till Palestinierna från alla håll.
När demonstrationer i Kairo blev av gjordes de genom olika taktiker som innebar att aktivisterna gjorde rusningar mot en gemsam flagga. En kaosvariant som gick oväntat bra. Vi skulle gå omkring och låtas vara turister och när så en flagga restes skulle alla rusa dit och starta demonstrationen. Och så blev det. Cirka 400 personer lyckades delta i den demonstrationen som skedde samma dag som det var meningen att vi skulle marschera i Gaza. Minst ett hotell var vid den tidpunkten under husarrest. (Det hotell där många aktivister bodde och delar av ledarskapet.) Några blev misshandlade av egyptisk säkerhetspolis. Själv hamnade jag mitt emellan två rader av poliser och släpades sedermera med marken med två backpackväskor i varsin hand. (En var min egen. Jag var förberedd för att sova på gatan. Eller deportation.) Fransmännen valde att sätta press på sin egen regering genom att sova utanför ambassaden. De var cirka 300. 30 personer från andra nationaliteter påbörjade en hungerstrejk.
Under demonstrationerna kunde man se många egyptier göra tummen upp. De flesta såg dock mest förvånade ut. Någon förbipasserande tyckte vid en manifestation (som sade vad han sa utan att veta att arabisktalande palestinavänner stod bredvid honom) att demonstranterna borde skjutas på fläcken. Ett par andra gestikulerade vilt emot oss. Mubarak-regimen talade om oss som bråkmakare och huliganer. Det var tämligen fascinerande. Men så fungerar propaganda. När jag såg mig omkring var det en brokig samling. En hög medelålder. Och politiskt insatta. Bråkmakare? I beg to differ. Min spontana åsikt är att majoriteten av egyptierna var med oss. Men de vågade inte alltid visa det. Diskreta leenden, V-tecken och sådant som snabbt kunde avslutas ifall polisen kom på dem.
Omringade av en form av kravallpolis kunde vi stå där i timmar, tills vi bestämde själva att avsluta demonstrationerna. Kravallpoliserna var mycket unga och verkade framförallt vara en form av kanonmat. De såg allt annat än arga ut. De såg inte ut att hysa agg emot oss. De log ofta åt aktivisternas märkligheter, sånger - som ofta var på arabiska. Ett fåtal vågade sig till att prata med de arabisktalande aktivisterna. Under en annan demonstration, utanför det israeliska konsulatet i Kairo där cirka 300 aktivister samlats efter att det skanderats boycott Israel, hörde jag bakom min rygg hur två unga kravallpoliser tillsammans småviskade “boycott Israel“. Ett par militärpoliser hade ingen aning om vad vi gjorde där. En svensk-palestinier med svenskt pass informerade om vad vi gjorde där. Av en annan kravallpolis fick han ett telefonnummer. Ifall han behövde hjälp.
Den palestinska flaggan hängde på pyramiden. Den vajade lite varstans i Kairo. Men det var inte alltid omtyckt av egyptisk säkerhetspolis att se olika fredsbudskap. För Egyptisk polis var alltid hack i hälarna. Deportation var alltid en risk man fick ta. Men våra västerländska pass var ett extra skydd i en alltför uppenbart hycklande värld. Män eller kvinnor med arabiskt utseende låg alltid sämre till. På våra hotell fanns infiltratörer. Ibland är det viktigt att se det med våra egna ögon. Men ibland är informationen tillräcklig. Så vad vet vi nu som vi inte visste innan?
Problemet är inte att informationen saknas när det gäller Gaza eller Västbanken eller den existerande staten Israel eller Egyptens förhållande till USA eller sin egen befolkning. Problemet är att palestinierna saknar frihet och politiskt stöd.
Så kampen fortsätter. Och BDS-rörelsen har garanterat stärkts av den här resan. Kairo-deklarationen är ett sådant initiativ som behöver globalt stöd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)