Att Inte Ha Tid Att Vara Sjukskriven

Det talas ibland om det utbredda fusket. Det låter ofta lite som det vore en KRIS. Och det vill man ju att det ska låta som. För att kunna göra förändringar, ideologiska reformer, behöver man visa på att systemet är i kris. Det kan handla om statsskulder, det kan handla om bidragsfusk. Om hur många som plankar på tunnelbanan. Man visar siffror på det skandalösa slöseriet. För mig är inte det här (läs!) oväntat eller något nytt. Det känns som vi har hört det förut. (Vi har ju haft löpsedlar som också ropat ut statsskuldsbluffen och visat en bild på en bebis och en siffra på hur mycket han är skyldig. Det är skrämselpropaganda naturligtvis och som vissa tar till vara på.) Det är en ständig kris som ständigt behöver lösas. Vi har inte råd med vår välfärd annars, säger man och ler lömskt som kejsar Nero.

Ideologiskt anpassade siffror. Först med krisen kan man göra något. Fusket behövs. Det är krokodiltårar av ilska som fälls av högern. Man blir teatraliskt upprörda. Först med krisen kan man tvinga fram högervridningar, framförallt om man får det att se ut som att det är själva välfärdssystemets fel.

Man pekar på människor som fuskar med sjukintyg. Man pekar på socialbidragsfuskarna. Det är speciellt en viss form av fusk man betonar.

Men aldrig på det motsatta. De som uthärdar. Det finns människor som är berättigade till socialbidrag men som inte söker. Andra väljer det kriminella levernet. Och vissa av dessa som inte är berättigade till socialbidrag eller som inte söker, plankar på tunnelbanan av krassa ekonomiska skäl.

Det finns människor som går till sin arbetsplats utan att må bra. Många dör i förtid. De räknas inte. Människor som inte räknas. Det kan handla om att man inte har råd, det kan handla om att man inte vill "svika" sina kollegor, det kan handla om att man inte vill framstå som svag, det kan handla om någon form av stolthet. Det kan handla om tid.

På min arbetsplats blev en kvinna sjukskriven i två veckor. Läkaren ville sjukskriva henne i fyra veckor. Kvinnan är sönderstressad av alltför hög arbetsbelastning och har drabbats av högt blodtryck med sömnproblem och yrsel som följd. Hennes svar på vad läkaren ville? ”Det har jag inte tid med.”

Men dessa problem, rent mänskliga, och för att tala liberalska, individuella problem har trots allt strukturella anledningar. Besparingar och ökade kontrollkrav gör inte att människor mår bättre. Det skapar inte ett tryggare samhälle med friskare individer. Ett samhälle som lite för ofta skuldbelägger de sjuka och individerna, drabbar i slutändan individerna. Och så samhället.

Sen kommer de som talar om Sverige som ett land med trygghetsnarkomaner. Detta föraktfulla ord. Tämligen odefinierat. Och de som använder sig av begreppet är i regel de som känner sig som tryggast och har sitt på det torra.

Dessutom, ärligt talat. Vi lever i en värld, där det sägs att tid är pengar. Och att tiden är dyrbar. Så gör så här. Köp dig lite tid. Sjukskriv dig imorgon.

Vi behöver tid att ta hand om oss själva också. Det är inte fusk. Vi har trots allt bara ett liv. Det är onödigt att dö i förtid. Slöseri på resurser så att säga.