Två Böcker Om Enstatslösningen: Det Handlar Om Frihet. Del Ett.

Snart är det dags igen. Så kallade fredssamtal skall äga rum, denna gång i Annapolis. Färre än någonsin tror nog på en lösning. För hur ska det blir fred? Men medan man gör ett nytt försök till att få till en palestinsk stat vid sidan om den prioriterade staten Israel, så sker en annan konferens lite innan och i medial skugga. Det är en alternativ lösning. Enstatslösningen.

Enstatslösningen är naturligtvis behäftad med en massa förhinder och problem. I detta nu måste det ju ses som djupt orealistiskt. Tvåstatslösningen är den lösning som har det politiska stödet. Men hur skall dödläget brytas?

För min del handlar det inte så mycket om två alternativ utan att snarare inse att det i realiteten handlar om en stat. Bosättningarna på ockuperade mark tillhör Israel, och allt som görs på den ockuperade marken görs för att förbättra rörligheten för ockupanterna och för israeler. Detta på en självklar bekostnad av palestinierna. Hur bygger man fred då?

Ali Abunimah inleder sin bok ”One Country. A bold proposal to end the Israeli-Palestininan impasse” så här: ”What will it take to make peace between Israelis and Palestininans? Some say we must forget the past. I think we have to start remembering it.” I gårdagens DN förordades något liknande på ledarsidan. Men tolkningsföreträdet står Israel för. Det är Israel som får berätta varför saker och ting sker. Det är Israel som existerar genom att man måste försvara sig från terror, forntida, nutida och framtida.

En annan enstatslösningsförespråkare Joel Kovel i sin bok ”Overcoming Zionism. Creating a single democratic state in Israel/Palestine” pekar på det ironiska i detta. Israels bakgrund är byggt på myter och inte minst terror. Tre av landets premiärministrar kan man rakt upp och ner utan problem anklaga för att vara rena terrorister.

Kovel skulle kunna ha lagt till följande:

Bomber i caféer: först använda av sionister i Palestina den 17:e mars 1937 in Jaffa.

Bomber på bussar: först använda av sionister i Palestina 20 augusti – 26:e september 1937.

Bomber på marknadsplatser först använda av sionister den 6:e juli 1938 i Haifa.

Bomb på hotell: först använda av sionister den 22:a juli 1946 i Jerusalem.

Bombande av utländsk ambassad, den brittiska,: först använd av sionister den 1:a oktober 1946 i Rom.

Brevbomber: först använd av sionister i juni 1947 gentemot brittiska mål i Storbritannien.

Minering av ambulanser först använd av sionister den 31:a oktober, 1946 in Petah Tikvah.


Sedan kom massakrerna på araber i byar som Deir Yassin. Massakrer skedde även på judar från arabiskt håll. Våldet var otäckt och övergrepp skedde från båda håll. Men det fanns araber som öppnade sina hus för att skydda judar från förföljelsen. På så sätt om man berättar det också kan man lyfta fram möjligheter, genom att visa att mänsklig solidaritet kan kliva över religionsgränser. Det finns inga anti-semitiska gener. Eller rasistiska.

Tvåstatslösningen har bara nyligen accepterats av palestinierna. När PLO gick med på en
tvåstatslösning gjorde man det därför att man trodde sig inte se någon annan väg. Man erkände inte bara staten Israel utan sitt eget nederlag. Det handlade om att rädda det som räddas kunde. Det är också intressant att notera hur Israel i väntan på nya fredskonferenser fortsätter expandera Israels område på Västbanken och hur muren fortsätter att byggas ut. Varför skulle detta göras om man skulle acceptera en palestinsk stat på ett visst område? Förvisso skulle en palestinsk stat behövas ur judisk-demografisk synpunkt. Abunimah pekar på hur Israel må i ord säga att man accepterar en palestinsk stat med vissa viktiga förbehåll naturligtvis men hur man i praktiken omöjliggör en sådan stat. Det är detta som är kärnan i Abunimahs bok. Tvåstatslösningen existerar inte längre annat än som en dröm. Det kommer inte att bli någon riktig palestinsk stat.

Abunimah menar att i teorin skulle en judisk stat som Israel kunna fungera, men i praktiken blir den allt annat än demokratisk. Hade det bara funnits judar på platsen från början hade detta varit naturligt, men så har aldrig varit fallet.

Abunimah ser hur Israel politiskt sett drar sig allt längre högerut. Han ser detta som ett tecken på rädsla, på hur man i slutändan även från vanliga israelers synsätt slutar tro på tvåstatslösningen. In kommer en känsla av hopplöshet. Men något måste man tro på. ”In such a hopelss situation, clinging to the prospect of peace through a twostate solution becomes a valuable placebo against a painful reality, even if no serious effort is made to implement it.” Av tvåstatslösningen återstår inget annat än en vag dröm: en fantasi att massera lidandet, smärtan och rädslan med. Men problemet menar Abunimah är att med dessa grusade förhoppningar eskalerar våldet, extremismen och lidandet. Därför bör man söka nya lösningar.

Kovel instämmer. Med tanke på det traumatiserade Israel/Palestina måste man försöka finna en radikalt bättre lösning. Joel Kovels egen grundideologi är marxistisk och anti-sionistisk. Ockupationen av Västbanken och i realiteten Gaza är inte problemet. Problemet är sionismen. Han anser inte att stater kan ha en rätt att existera. Det är folket som måste bestämma. Han skriver att säga att ”any state has an inherent right to ’exist’ is to deny the power of humanity to become conscious, responsible for history and able to overcome injustice.” Stater är inte odödliga, och upplysningens storhet, låg i att stater måste följa människans rättigheter. Här finns ju naturligtvis ett närmast oöverstigligt problem. Den judiska befolkningen i Israel vill absolut inte ha en delad stat. Själva idén med Israel skulle då försvinna. Men för både Abunimah och Kovel är detta inte ett så stort problem, man menar att det är inte att staten i sig självt, som det judiska bör beskyddas. I samhället skulle det judiska kunna fortleva precis som förr. Det finns inget som säger att man inte skulle kunna låta tillfredsställa alla andliga, nationella och kulturella behov utan en specifik judisk stat vid namn Israel.

Dessutom skulle ett erkännande av staten Israels rätt att existera som judisk stat också omöjliggöra ett av palestiniernas krav. Flyktingarnas rätt att återvända. Men detta kommer i alla fall inte ske. Detta är faktiskt bara ännu ett hinder för en tvåstatslösning. Om inte palestinska förhandlare helt lägger ned den tanken.

Varken Abunimah eller Kovel begär att dagens judar skall skickas i sjön eller utplånas. Det må kännas som överdrivet att behöva skriva det, men dagens försvarare av Israel är så plågsamt torftiga och enögda och bygger sitt försvar på anti-semitiska platityder så att man ibland kanske tvingas säga det självklara. Ytterst få människor på den här planeten önskar att judarna skall utplånas. Abunimah och Kovel har båda ett intresse för att alla människor ska kunna få möjlighet att leva på denna lilla yta av vår planet. Det kräver en del av båda parter. Även om det för att den binationella staten skulle fungera i sanning skulle kräva mer uppoffring av judarna och Israel. Palestininerna å sin sida har inte längre så mycket att förlora. Men detta är ett problem som i så fall måste diskuteras mer ingående.

Att palestinierna varit emot tvåstatslösningen från början är inte alls svår att förstå. Man bodde ju liksom där. Varför ska man dela något som tillhör de själva? Varför tvingas acceptera något så omoraliskt och oetiskt? Men för skapandet av Israel krävdes naturligtvis etnisk rensning. Detta övergrepp måste erkännas. Detta är en teoretisk självklarhet och en praktisk realitet. Benny Morris har i sina verk beskrivit detta med den etniska rensningen. Men samtidigt menar han idag, med otvetydig rasism, att denna inte gjordes tillräckligt grundlig.

I avslutningen till Joel Kovels bok/uppgörelse med sionismen låter han en palestinsk man tala, en man som han haft som guide: ”What I am struggling for now is to see this universe without borders, so that people can move without stopping you to ask where are you from, where are you going now, who are you, Christian, Muslim or Jew.”

I Abunimahs bok tittar en man ut i den dagliga verkligheten. Han ser hur judarna får röra sig fritt. Han säger det rent ut. Han bryr sig inte om en palestinsk stat. Han vill bara ha samma rörelsefrihet som de på andra sidan. Så han kan få ett liv. ”I just don´t care anymore about the palestinian flag… I just want to have the same rights as those settlers across the street. I want to be able to drive down this road, I want to be able to send my kids to the hospital or go on vacation whwn I want to go on vacation.”

Böckerna handlar med andra ord främst om ett ord, ett begrepp, som borde vara bekant för liberaler världen över. Frihet.