Fotboll Som Grund För Stadsfestivaler

Så besökte man EM. Jippot EM. Fotboll? I andra hand. Dessvärre. Fotbolls-EM upplever man betydligt bättre på hemmaplan. Framför TV:n. Vad gäller fotbollen. Jag hade i övrigt tolv mycket trevliga dagar i det löjligt vackra Österrike.

Det är lite märkligt det där, men sådan är kapitalismen: och visst kan man tycka att det är lite trevligt på flera sätt. Bråken är färre när landslag möts än när klubblag möts. Det är i regel en annan typ av passion. (Själv är jag mer AIK:are än svensk. Förlusten mot Ryssland var inte lika tung som en derbyförlust.)

Men det som var märkligt var känslan av stadsfestival. Det här var inte fotbolls-EM. Jag har tidigare besökt fotbolls-VM i Japan 02, fotbolls-EM: Sverige -92 och Holland-Belgien 00.

Om Sverige-turneringen 92 anses vara den sista miniturneringen innan EM blev riktigt stort, så var detta den totalkommersialiserade varianten. Det är fullkomligt logiskt ur kapitalistisk synpunkt. Många fotbollssupportrar beklagar sig, men gör det inte utifrån någon medveten politisk ståndpunkt. Det är så här det är. Hur ska man tjäna så mycket pengar som möjligt på fotboll? Men när man gick till arenan. Det var overkligt. Överallt kunde man köpa öl och jägermeister. Det var som att åka Vasa-loppet* fastän istället för blåbärssoppa var det jägermeister i små, små flaskor. Jag är långt ifrån nykterist, men det är något bisarrt med att man oroar sig för huliganism, när man så ogenerat inte bryr sig om alkoholskador av olika slag. Tro mig: fler dör av alkohol än av huliganism. (Huliganismen är dock ett kommersiellt problem.) Folk dansade och hånglade. Det sades att det var 75 000 svenskar i Innsbruck på lördagen. Endast ca 10-15000 av dessa hade biljett. På den första matchen hade jag kompisar som bakom sig hade personer som diskuterade hur många byten man får göra i fotboll. Till den andra svenska gruppspelsmatchen hade inte heller jag biljett, men säkert någon nisse som precis fått veta att två gula kort renderar i ett rött. Företag har som bekant många biljetter. Sponsorjävlar.

Det var svenskar mest överallt. Vi såg de mest på matchdagarna, väldigt gula, vissa hade uppenbarligen gett sig fan på att se mest utklädda ut. Svennebananer som de lite föraktfullt kallas. Andra var där för att se snygga, sexiga ut och veva med armarna så fort något discodunk hördes, och köra discodans på läktaren, som om man var med i MTV:s The Grind. Visst, de kanske vet hur många byten man får göra, men i min fördomsfulla värld var inte dessa tjejer där för att se fotboll. De ville att blickarna skulle riktas från planen upp mot läktaren. Säkert ringde telefonen. – Du är med på TV!

Det är mycket telefonsamtal under EM.
White Stripes ringde och ville ha sina stim-pengar, och speedwayfansen i Polen ringde och ville ha tillbaka sina tutor. Tutorna förresten. De var en enorm obegriplig plåga. Vad är så roligt med att tuta i en tuta? Men det var bara första matchen jag höll på krevera på grund av dem. En och en halv meter bredvid mig stod tre svenska män i 35-årsåldern och blåste titt som tätt. Jag gav dem onda blicken mer än en gång, men min onda blick behöver uppenbarligen tränas upp. Tuta och sup var deras motto. Jag gissar att de gillar Stefan & Krister-humor.

Jippot. Jippiekayfuckin´ey.

EM är som en sorts verklighetsflykt för alla som tar sig ned. En del bor på speciella fanscampingplatser som säkerligen påminner om rockfestivalernas campingplatser. Även om man bor på hotell, som vårt underbara sällskap gjorde ett antal nätter i Salzburg så är man lång borta från ”världen” på en sån här resa. (i Innsbruck bodde vi på ett sorts gästhus, som saknade Internet, och som vi även lämnades helt ensamma på en morgon och förmiddag.) Man nås inte av så mycket viktiga nyheter där nere. Vi fick tag på Aftonbladet ett par gånger. Man var dock tvungen att ta sig till de olika fanzones som fanns, och de undvek vi ofta noga. Nu reste jag inte med människor jag vanligtvis diskuterar världspolitik med, så det var sportdelen som lästes, inte huvuddelen. Med all respekt för att huvuddelen sällan innehåller viktiga nyheter, så gör i ärlighetens namn, sällan sportdelen det heller. Jag såg att Esbjörn Svensson tragiskt dött.
– Vem, frågade de övriga, jag för tillfället befann mig med. Hur är det med Zlatan?
*Det var naturligtvis en sällsynt usel liknelse. Det var inte alls som att åka Vasa-loppet