Så Fredrik Reinfeldt har gjort en klassresa? Det var en nyhet värdig Expressen. Reinfeldt är mig veterligen uppväxt i Bromsten och i Täby. Till det allt annat än fattiga Täby flyttade han när han var 11 år. Så, nej, inga ghetton direkt. Jag själv är född och uppväxt i Bromsten, i Spånga i norra Stockholm. Om man undantar industriområdet med sina kriminella graffitimålningar var det ett snällt medelklassområde, mestadels bestående av villor och svenskfödda vitingar (Nere vid Bromstens plan fanns de så kallade Marabouhusen där det i och för sig bodde en del finskättade människor i hyreshus.) Bromsten gränsar till Rinkeby och Tensta. Det avgränsas med gröna fält, så att ingen kunde ta miste. En diskret men ändå fullt synlig skiljelinje mellan två olika klassbaserade områden.
Fredrik bodde förvisso i ett radhus i Bromsten. Ingen 400 kvadratsmetersvilla, med andra ord. Han var därtill tvungen att dela vägg med två andra hus. Så visst han bodde inte i de dyrare och finare delarna av Spånga eller Stockholm, just då. Det måste ha varit en tuff uppväxt för honom. Han ska även ha spelat basket i Tensta, vilket han nog vill ha streetcred för (och låt oss ge honom det). Dessutom tror jag även att Lars Ohly är från Bromsten och det antar jag i Reinfeldts värld talar för en ghettoiserad barndom.
Jag växte som sagt var också upp i Bromsten. Men jag föddes ungefär samtidigt som han ”bytte upp sig”. Faktum är att jag är uppväxt i samma radhusområde som Fredrik. Av min egen pappa har jag fått en anekdot om Fredrik. Inget att hetsa upp sig för, inget att kontakta redaktionerna för, inget att hålla er vakna med - eller?- (men för all del: fortsätt läs). Det handlade om när ett annat barn i området såg två maskar omslingrade om varandra. Hon sa att maskarna kramades. Fredrik hade redan då det världsvana i sig. Han visste att det inte alls förhöll sig på det viset. ”Det gör de inte. De knullar.” *
Sånt språk lär man sig bara i förorten.
* Jag har försökt nå min pappa för en kommentar, men utan framgång, då han befinner sig på semester i den icke statsmannamässiga obygden i norr.
torsdag 9 juli 2009
Tvåfängelselösningen
Medan västvärlden med USA i spetsen talar om tvåstatslösningen arbetar Israel vidare med tvåfängelselösningen. Det ena fängelset är det öppna fängelset Västbanken, det andra är det slutna fängelset Gaza. Precis som i fängelser är rörelsefriheten begränsad och beroende av anstaltsledningens policy. Anstaltsledningen har dessutom i det öppna fängelset valt ledare som själva får styra över fängelset ( på vissa givna villkor naturligtvis).
Palestina blir alltmer uppdelat i två bantustans. Israel utvecklar sina tidigare kontrollmekanismer till att bli allt mer sofistikerade. I och med de begränsade möjligheterna för de fattiga palestinierna att försörja sig på sin egen mark tvingas man genomgå förödmjukande kontroller i de checkpoints som finns för att ta sig in i Israel. ID-korten som varje palestinier har innehåller för Israel viktiga data och specialtillstånd. (Läs Jonathan Cook) Dessa ID-kort får dock inte alla palestinier. Om man har varit politisk aktiv eller haft någon avlägsen släkting som varit politiskt aktiv får du inte detta ID-kort.
Detta samtidigt som Fatah får stöd av Israel och alltmer verkar nöja sig med att vara det ena bantustans ledare. I Gaza finns tecken på att det religiösa förtrycket av Hamas tilltar. De största förlorarna är de helt civila palestinierna, vilket är en självklar utgång av kollektiv bestraffning, en självklar utgång av gammal klassisk kolonial härskarteknik.
I allt högre grad splittras palestinierna upp. Man blir dessutom alltmer beroende på vad Israel erbjuder för smulor. Det är att förstöra människors (individers) livsmöjligheter. Israel berövar palestinierna allt. De har ingen egen ekonomi, ingen infrastruktur, ingen livsluft. Man förvandlar den palestinska marken till ett fängelsegolv, där det inte ska finnas några som helst rationella skäl för att vilja stanna kvar.
Gaza är ett samhälle som har förstörts på ett mycket kalkylerat och cyniskt vis. I Gaza är befolkningen helt beroende av välgörenhet. Det är Israel som bestämmer vad som ska släppas in. Det fokuseras ibland på vad Israel inte släpper in som när man inte släpper in kaffe, eller papper. Israelvänner försöker dock ofta peka på det faktum att Israel ändå släpper in varor till palestinierna, trots Hamas, – och påtalar ofta hur pass många ton det handlar om (utan att förklara hur många ton den palestinska befolkningen skulle behöva)- , men man gör detta utan att ha i åtanke, vad det är man berömmer Israel för, nämligen att ha gjort palestinierna beroende på vad ockupanten Israel anser att palestinierna behöver för att överleva.
Palestinierna är alltså påtvingade ett beroende av Israel för att inte svälta ihjäl. Palestinierna tillåts inte möjligheten att vara produktiva och kreativa eller egenförsörjande. Man berövas sin egen potential. Det krävs ett rasistiskt sinne för att inte inse det fullständigt vedervärdiga i detta faktum.
Då och då får vi höra att det är palestinierna själva som är det största hindret till fred. DN:s mellanösternkorrespondent Nathan Shachar inledde året 2008 med följande frågeställning: ”Kommer Hamas lyckas torpedera en eventuell fredsprocess?” Efter detta har alltså Israel förstört en vapenvila och med våld dödat minst 1500 palestinier, man har utökat hindren på Västbanken, dödat ett flertal fredliga demonstranter som demonstrerat mot en mur som går över palestinsk mark. (Och det här pågår i tysthet varje vecka.) Man har fortsatt med belägringen av Gaza, med ytterligare dödsfall som följd, och tillåter ofta inte journalister att besöka Gaza, och kidnappar internationella hjälparbetare som befinner sig på internationellt vatten.
Palestinierna har det inte lätt i den mediala världen. Israel kan på närmast daglig basis kidnappa/tillfångata palestinier utan att omvärlden höjer på ögonbrynen medan en hel omvärld känner till namnet Gilad Shalit. Språket är även det till Israels fördel. När DN skriver ”kidnappad” om Shalit samma dag som ett dussin palestinier blir gripna av Israel utan att detta omnämns ger man Israel tolkningsföreträdet om språket, om själva skeendet. Hamas blir till terrorister fastän Israel har dödat betydligt fler palestinier än vad Hamas har dödat israeler.
Att Israel hela tiden flyttar fram positionerna och är förvirrande innovativa i kraven man ställer på palestinierna för att de alltså ska få rättigheter som vanliga människor borde egentligen inte ha undgått någon. (I detta följande citat ska man också ha i åtanke att de flesta palestinier idag är flyktingar för att Israel existerar.)
“....they must first, he (Netanyahu – min anm.) now says, recognize Israel as a Jewish state. This is a new Israeli demand (it first came up during the buildup to the doomed Annapolis summit in November 2007), the latest in a sequence of such demands going back to the 1970s. First the Palestinians had to renounce terrorism; then they had to recognize Israel; then they had to rewrite their national charter; then they had to tear the charter up; then they had to say--again, louder--that they recognize Israel's right to exist; then they had to end all resistance to four decades of brutal military occupation. Tzipi Livni, Israel's previous foreign minister, even said that the Palestinians had to learn to purge the word "nakba" (referring to the catastrophe of 1948) from their vocabulary if they wanted to have a state. The one thing that Palestinians have not formally been asked to do is to say that they are terribly sorry for having dared to resist the occupation in the first place--and no doubt that demand is on the way as well.”
Israel vinner naturligtvis tid med sina förhandlingar, med sina krav. Krav som västvärldens liberaler finner rimliga. Ibland får dock Israel oväntad hjälp.
Israel has never been short of pretexts for obstructing progress towards a Middle East peace settlement. But recent moves to push Arab and Muslim states to normalize ties with Israel as a reward for agreeing to freeze settlement construction will likely provide Israel with more opportunities for obstruction rather than incentives for cooperation.The Arab Peace Initiative (API), approved by the 2002 Beirut Arab summit, offered Israel full peace and normal ties with all 22 members of the Arab League, if only Israel ended its occupation of the Arab land it seized in 1967. This offer already implicated Arab states that were never directly linked to the conflict. At a later stage, the API was expanded to include all 56 members of the Organization of the Islamic Conference (OIC).Israel could now insist that the 56 OIC members, as well as every Arab state, must first commit to specific normalization steps, and perhaps even recognition, before it makes any substantive moves itself.
Det låter ju orimligt. Det låter orimligt för att det är orimligt. Palestinier borde alla vaccineras mot cynism. Man kan ju fråga sig varför vissa stater som överhuvudtaget inte är inblandade i denna konflikt ska blandas in. ” Doesn't this provide validation to Israel's false claims that the conflict stems not from Israeli usurpation of specific land and rights, but from the failure of Muslims -- due to inherent anti-Semitism -- to accept a "Jewish state"? “
Villkor från ingenstans hittas på. Allt i Israels namn. ”There is nothing in international law that obligates states to establish diplomatic relations or to agree to normalization of relations as part of conflict resolution.”
Det är på sätt och vis en gåta att detta får fortsätta år efter år. Men det är onekligen dags för samtliga att börja inse sionismens misslyckande.
Om Gazas förstörelse och sviter av ett orättfärdigt angrepp rekommenderas följande:
Peter Beaumont: A Life In Ruins
Sara Roy: Destroying Gaza
Ben White i Guardian om muren.
Palestina blir alltmer uppdelat i två bantustans. Israel utvecklar sina tidigare kontrollmekanismer till att bli allt mer sofistikerade. I och med de begränsade möjligheterna för de fattiga palestinierna att försörja sig på sin egen mark tvingas man genomgå förödmjukande kontroller i de checkpoints som finns för att ta sig in i Israel. ID-korten som varje palestinier har innehåller för Israel viktiga data och specialtillstånd. (Läs Jonathan Cook) Dessa ID-kort får dock inte alla palestinier. Om man har varit politisk aktiv eller haft någon avlägsen släkting som varit politiskt aktiv får du inte detta ID-kort.
Detta samtidigt som Fatah får stöd av Israel och alltmer verkar nöja sig med att vara det ena bantustans ledare. I Gaza finns tecken på att det religiösa förtrycket av Hamas tilltar. De största förlorarna är de helt civila palestinierna, vilket är en självklar utgång av kollektiv bestraffning, en självklar utgång av gammal klassisk kolonial härskarteknik.
I allt högre grad splittras palestinierna upp. Man blir dessutom alltmer beroende på vad Israel erbjuder för smulor. Det är att förstöra människors (individers) livsmöjligheter. Israel berövar palestinierna allt. De har ingen egen ekonomi, ingen infrastruktur, ingen livsluft. Man förvandlar den palestinska marken till ett fängelsegolv, där det inte ska finnas några som helst rationella skäl för att vilja stanna kvar.
Gaza är ett samhälle som har förstörts på ett mycket kalkylerat och cyniskt vis. I Gaza är befolkningen helt beroende av välgörenhet. Det är Israel som bestämmer vad som ska släppas in. Det fokuseras ibland på vad Israel inte släpper in som när man inte släpper in kaffe, eller papper. Israelvänner försöker dock ofta peka på det faktum att Israel ändå släpper in varor till palestinierna, trots Hamas, – och påtalar ofta hur pass många ton det handlar om (utan att förklara hur många ton den palestinska befolkningen skulle behöva)- , men man gör detta utan att ha i åtanke, vad det är man berömmer Israel för, nämligen att ha gjort palestinierna beroende på vad ockupanten Israel anser att palestinierna behöver för att överleva.
Palestinierna är alltså påtvingade ett beroende av Israel för att inte svälta ihjäl. Palestinierna tillåts inte möjligheten att vara produktiva och kreativa eller egenförsörjande. Man berövas sin egen potential. Det krävs ett rasistiskt sinne för att inte inse det fullständigt vedervärdiga i detta faktum.
Då och då får vi höra att det är palestinierna själva som är det största hindret till fred. DN:s mellanösternkorrespondent Nathan Shachar inledde året 2008 med följande frågeställning: ”Kommer Hamas lyckas torpedera en eventuell fredsprocess?” Efter detta har alltså Israel förstört en vapenvila och med våld dödat minst 1500 palestinier, man har utökat hindren på Västbanken, dödat ett flertal fredliga demonstranter som demonstrerat mot en mur som går över palestinsk mark. (Och det här pågår i tysthet varje vecka.) Man har fortsatt med belägringen av Gaza, med ytterligare dödsfall som följd, och tillåter ofta inte journalister att besöka Gaza, och kidnappar internationella hjälparbetare som befinner sig på internationellt vatten.
Palestinierna har det inte lätt i den mediala världen. Israel kan på närmast daglig basis kidnappa/tillfångata palestinier utan att omvärlden höjer på ögonbrynen medan en hel omvärld känner till namnet Gilad Shalit. Språket är även det till Israels fördel. När DN skriver ”kidnappad” om Shalit samma dag som ett dussin palestinier blir gripna av Israel utan att detta omnämns ger man Israel tolkningsföreträdet om språket, om själva skeendet. Hamas blir till terrorister fastän Israel har dödat betydligt fler palestinier än vad Hamas har dödat israeler.
Att Israel hela tiden flyttar fram positionerna och är förvirrande innovativa i kraven man ställer på palestinierna för att de alltså ska få rättigheter som vanliga människor borde egentligen inte ha undgått någon. (I detta följande citat ska man också ha i åtanke att de flesta palestinier idag är flyktingar för att Israel existerar.)
“....they must first, he (Netanyahu – min anm.) now says, recognize Israel as a Jewish state. This is a new Israeli demand (it first came up during the buildup to the doomed Annapolis summit in November 2007), the latest in a sequence of such demands going back to the 1970s. First the Palestinians had to renounce terrorism; then they had to recognize Israel; then they had to rewrite their national charter; then they had to tear the charter up; then they had to say--again, louder--that they recognize Israel's right to exist; then they had to end all resistance to four decades of brutal military occupation. Tzipi Livni, Israel's previous foreign minister, even said that the Palestinians had to learn to purge the word "nakba" (referring to the catastrophe of 1948) from their vocabulary if they wanted to have a state. The one thing that Palestinians have not formally been asked to do is to say that they are terribly sorry for having dared to resist the occupation in the first place--and no doubt that demand is on the way as well.”
Israel vinner naturligtvis tid med sina förhandlingar, med sina krav. Krav som västvärldens liberaler finner rimliga. Ibland får dock Israel oväntad hjälp.
Israel has never been short of pretexts for obstructing progress towards a Middle East peace settlement. But recent moves to push Arab and Muslim states to normalize ties with Israel as a reward for agreeing to freeze settlement construction will likely provide Israel with more opportunities for obstruction rather than incentives for cooperation.The Arab Peace Initiative (API), approved by the 2002 Beirut Arab summit, offered Israel full peace and normal ties with all 22 members of the Arab League, if only Israel ended its occupation of the Arab land it seized in 1967. This offer already implicated Arab states that were never directly linked to the conflict. At a later stage, the API was expanded to include all 56 members of the Organization of the Islamic Conference (OIC).Israel could now insist that the 56 OIC members, as well as every Arab state, must first commit to specific normalization steps, and perhaps even recognition, before it makes any substantive moves itself.
Det låter ju orimligt. Det låter orimligt för att det är orimligt. Palestinier borde alla vaccineras mot cynism. Man kan ju fråga sig varför vissa stater som överhuvudtaget inte är inblandade i denna konflikt ska blandas in. ” Doesn't this provide validation to Israel's false claims that the conflict stems not from Israeli usurpation of specific land and rights, but from the failure of Muslims -- due to inherent anti-Semitism -- to accept a "Jewish state"? “
Villkor från ingenstans hittas på. Allt i Israels namn. ”There is nothing in international law that obligates states to establish diplomatic relations or to agree to normalization of relations as part of conflict resolution.”
Det är på sätt och vis en gåta att detta får fortsätta år efter år. Men det är onekligen dags för samtliga att börja inse sionismens misslyckande.
Om Gazas förstörelse och sviter av ett orättfärdigt angrepp rekommenderas följande:
Peter Beaumont: A Life In Ruins
Sara Roy: Destroying Gaza
Ben White i Guardian om muren.
onsdag 8 juli 2009
US-Amerikansk Lektion I Spel För Galleriet; Avsnitt: Att Fördöma En Statskupp Utan Att Göra Det
Hillary Clinton förklarar USA:s position när det gäller demokratin i Honduras: Man vill inte lägga sig i. Man vill låta "de två parterna" reda ut sina meningsskiljaktigheter. Så fint. Så hycklande.
Från Ny Times: While Secretary Clinton reiterated the United States’ condemnation of Mr. Zelaya’s ouster, she stopped short of calling for his reinstatement, a departure from statements by President Obama earlier Tuesday and from the position taken by much of the international community.
When asked whether the United States viewed Mr. Zelaya’s return as central to the restoration of democratic order, she said that she did not want to “prejudge” the talks before they began.
Från Ny Times: While Secretary Clinton reiterated the United States’ condemnation of Mr. Zelaya’s ouster, she stopped short of calling for his reinstatement, a departure from statements by President Obama earlier Tuesday and from the position taken by much of the international community.
When asked whether the United States viewed Mr. Zelaya’s return as central to the restoration of democratic order, she said that she did not want to “prejudge” the talks before they began.
“There are many different issues that will have to be discussed and resolved,” Mrs. Clinton said. “But I think it’s fair to let the parties themselves, with President Arias’s assistance, sort out all of these issues.”
tisdag 7 juli 2009
Socialt Missnöje Bakom Kravaller I Kina
Socialt missnöje ligger bakom kravallerna i Xinjiang i västra Kina, menar en Kina-expert och med tanke på hur det ser ut i Kina och just i den delen av Kina är det inte så märkligt. Det är en krutdurk och det är egentligen knappast oväntat med oroligheter. Uigurerna är ett i raden av folk som kräver samma rättigheter som andra. Det är grundläggande krav på rättvisa. Och i takt med segregationen kommer rasismen. Uigurerna har även drabbats hårt av den här planetens ”krig mot terrorismen”. Flera uigurer har exempelvis hamnat i Guantanamo.
DN 2
Från A-times, Jian Junbo som skriver om ökade klassklyftor som en viktig del av skulden:
The wealth gap is expanding between the Han, who in general live in rich areas, and those ethnic minorities who live in relatively poorer areas. The economic inequality between different regions is also a case between Han and non-Hans. Although this imbalance of economic development is due to many factors, it's easy for minorities to feel exploited by the Han.
As the influence of Marxism as the dominant ideology is diminishing in China, the sense of political equality is also abating. Today, common people aren't really considered the owners of the country, and laborers are no longer a respected class. Capitalists have become the government's guests of honor.
In China, political equality based on class equality has collapsed. For the past 60 years, this idea of class equality was a basis on which all common people, including minorities, could maintain an identity as one member of the Chinese political community.
Now, the economic and political marginalization of ethnic minorities is destroying the foundation of some ethnic groups' Chinese identity. At the same time, this marginalization is deeply misunderstood by many of the majority Han ethnic group.
The shared identity of the Chinese - as socialist labor - is gradually falling to pieces. The resulting riots in Urumqi may be just the start of something much, much bigger.
DN 2
Från A-times, Jian Junbo som skriver om ökade klassklyftor som en viktig del av skulden:
The wealth gap is expanding between the Han, who in general live in rich areas, and those ethnic minorities who live in relatively poorer areas. The economic inequality between different regions is also a case between Han and non-Hans. Although this imbalance of economic development is due to many factors, it's easy for minorities to feel exploited by the Han.
As the influence of Marxism as the dominant ideology is diminishing in China, the sense of political equality is also abating. Today, common people aren't really considered the owners of the country, and laborers are no longer a respected class. Capitalists have become the government's guests of honor.
In China, political equality based on class equality has collapsed. For the past 60 years, this idea of class equality was a basis on which all common people, including minorities, could maintain an identity as one member of the Chinese political community.
Now, the economic and political marginalization of ethnic minorities is destroying the foundation of some ethnic groups' Chinese identity. At the same time, this marginalization is deeply misunderstood by many of the majority Han ethnic group.
The shared identity of the Chinese - as socialist labor - is gradually falling to pieces. The resulting riots in Urumqi may be just the start of something much, much bigger.
Prioriterade Liv Och Osörjbara Människor
Egyptens västvänliga (denna dygd över alla andra) president Mubarak glädjer den vita världen med att hälsa att den av Hamas tillfångatagna israeliska soldaten Gilad Shalit mår bra och Mubarak hoppas att Shalit snart släpps fri. Vad gäller de tusentals - i väst namn- och ansiktslösa- palestinierna som Israel håller fångna i Israel säger han inget. Han säger heller inget om den en och en halv miljon fångarna i Gaza där Egypten har en roll tilldelad sig av Israel och USA som fångvaktare.
Palestinierna har rollen som osörjbara människor. En massa. En massa i vägen för Gilad Shalits frihet. Men för att göra dem osörjbara krävs en medial diskurs. En anonymisering och barbarisering, ett ständigt förnekande av deras humanitet, ett rationaliserande av deras kollektiva lidande - där förlåtandet och tolkningsföreträdet ges till kolonialmakten.
(Rekommenderar i övrigt Ali Abunimahs senaste text.)
Läs även om Hiyam.
Tillägg: Och läs även Al- Andalus kommentar under detta inlägg.
Palestinierna har rollen som osörjbara människor. En massa. En massa i vägen för Gilad Shalits frihet. Men för att göra dem osörjbara krävs en medial diskurs. En anonymisering och barbarisering, ett ständigt förnekande av deras humanitet, ett rationaliserande av deras kollektiva lidande - där förlåtandet och tolkningsföreträdet ges till kolonialmakten.
(Rekommenderar i övrigt Ali Abunimahs senaste text.)
Läs även om Hiyam.
Tillägg: Och läs även Al- Andalus kommentar under detta inlägg.
Robert McNamara, 1916-2009: En Brottslings Liv
"“We burned to death 100,000 Japanese civilians in Tokyo — men, women and children,” Mr. McNamara recalled; some 900,000 Japanese civilians died in all. “LeMay said, ‘If we’d lost the war, we’d all have been prosecuted as war criminals.’ And I think he’s right. He — and I’d say I — were behaving as war criminals.”"
Och läs Alexander Cockburns mindre smickrande text om McNamara:
Robert McNamara, who died yesterday, July 6, served as Kennedy’s , then as Johnson’s defense secretary. He contributed more than most to the slaughter of 3.4 million Vietnamese (his own estimate). He went on to run the World Bank, where he presided over the impoverishment, eviction from their lands and death of many millions more round the world.
-----
"Management", McNamara declared in 1967 "is the gate through which social and economic and political change, indeed change in every direction, is diffused through society." The managerial ideal for McNamara was managerial dictatorship. World Bank loans surged to Pinochet's Chile after Allende's overthrow, to Uruguay, to Argentina, to Brazil after the military coup, to the Philippines, to Suharto after the '65 coup in Indonesia.
And to the Romania of Ceausescu. McNamara poured money--$2.36 billion between 1974 and 1982--into the tyrant's hands. In 1980 Romania was the Bank's eighth biggest borrower. As McNamara crowed delightedly about his "faith in the financial morality of socialist countries" Ceausescu razed whole villages, turned hundreds of square miles of prime farm land into open- pit mines, polluted the air with coal and lignite, turned Rumania into one vast prison, applauded by the Bank in an amazing 1979 economic study as being a fine advertisement for the "Importance of Centralized Economic Control". Another section of that same 1979 report, titled "Development of Human Resources", featured these chilling words: "To improve the standards of living of the population as a beneficiary of the development process, the government has pursued policies to make better use of the population as a factor of production... An essential feature of the overall manpower policy has been ... to stimulate an increase in birth rates." Ceausescu forbade abortions, and cut off disrtribution of contraceptives. Result: ten of thousand of abandoned children, dumped in orphanages, another sacrificial hecatomb in McNamara's lethal hubris.
-------
DN
Och läs Alexander Cockburns mindre smickrande text om McNamara:
Robert McNamara, who died yesterday, July 6, served as Kennedy’s , then as Johnson’s defense secretary. He contributed more than most to the slaughter of 3.4 million Vietnamese (his own estimate). He went on to run the World Bank, where he presided over the impoverishment, eviction from their lands and death of many millions more round the world.
-----
"Management", McNamara declared in 1967 "is the gate through which social and economic and political change, indeed change in every direction, is diffused through society." The managerial ideal for McNamara was managerial dictatorship. World Bank loans surged to Pinochet's Chile after Allende's overthrow, to Uruguay, to Argentina, to Brazil after the military coup, to the Philippines, to Suharto after the '65 coup in Indonesia.
And to the Romania of Ceausescu. McNamara poured money--$2.36 billion between 1974 and 1982--into the tyrant's hands. In 1980 Romania was the Bank's eighth biggest borrower. As McNamara crowed delightedly about his "faith in the financial morality of socialist countries" Ceausescu razed whole villages, turned hundreds of square miles of prime farm land into open- pit mines, polluted the air with coal and lignite, turned Rumania into one vast prison, applauded by the Bank in an amazing 1979 economic study as being a fine advertisement for the "Importance of Centralized Economic Control". Another section of that same 1979 report, titled "Development of Human Resources", featured these chilling words: "To improve the standards of living of the population as a beneficiary of the development process, the government has pursued policies to make better use of the population as a factor of production... An essential feature of the overall manpower policy has been ... to stimulate an increase in birth rates." Ceausescu forbade abortions, and cut off disrtribution of contraceptives. Result: ten of thousand of abandoned children, dumped in orphanages, another sacrificial hecatomb in McNamara's lethal hubris.
-------
DN
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)