Tvåfängelselösningen

Medan västvärlden med USA i spetsen talar om tvåstatslösningen arbetar Israel vidare med tvåfängelselösningen. Det ena fängelset är det öppna fängelset Västbanken, det andra är det slutna fängelset Gaza. Precis som i fängelser är rörelsefriheten begränsad och beroende av anstaltsledningens policy. Anstaltsledningen har dessutom i det öppna fängelset valt ledare som själva får styra över fängelset ( på vissa givna villkor naturligtvis).

Palestina blir alltmer uppdelat i två bantustans. Israel utvecklar sina tidigare kontrollmekanismer till att bli allt mer sofistikerade. I och med de begränsade möjligheterna för de fattiga palestinierna att försörja sig på sin egen mark tvingas man genomgå förödmjukande kontroller i de checkpoints som finns för att ta sig in i Israel. ID-korten som varje palestinier har innehåller för Israel viktiga data och specialtillstånd. (Läs Jonathan Cook) Dessa ID-kort får dock inte alla palestinier. Om man har varit politisk aktiv eller haft någon avlägsen släkting som varit politiskt aktiv får du inte detta ID-kort.

Detta samtidigt som Fatah får stöd av Israel och alltmer verkar nöja sig med att vara det ena bantustans ledare. I Gaza finns tecken på att det religiösa förtrycket av Hamas tilltar. De största förlorarna är de helt civila palestinierna, vilket är en självklar utgång av kollektiv bestraffning, en självklar utgång av gammal klassisk kolonial härskarteknik.

I allt högre grad splittras palestinierna upp. Man blir dessutom alltmer beroende på vad Israel erbjuder för smulor. Det är att förstöra människors (individers) livsmöjligheter. Israel berövar palestinierna allt. De har ingen egen ekonomi, ingen infrastruktur, ingen livsluft. Man förvandlar den palestinska marken till ett fängelsegolv, där det inte ska finnas några som helst rationella skäl för att vilja stanna kvar.

Gaza är ett samhälle som har förstörts på ett mycket kalkylerat och cyniskt vis. I Gaza är befolkningen helt beroende av välgörenhet. Det är Israel som bestämmer vad som ska släppas in. Det fokuseras ibland på vad Israel inte släpper in som när man inte släpper in kaffe, eller papper. Israelvänner försöker dock ofta peka på det faktum att Israel ändå släpper in varor till palestinierna, trots Hamas, – och påtalar ofta hur pass många ton det handlar om (utan att förklara hur många ton den palestinska befolkningen skulle behöva)- , men man gör detta utan att ha i åtanke, vad det är man berömmer Israel för, nämligen att ha gjort palestinierna beroende på vad ockupanten Israel anser att palestinierna behöver för att överleva.

Palestinierna är alltså påtvingade ett beroende av Israel för att inte svälta ihjäl. Palestinierna tillåts inte möjligheten att vara produktiva och kreativa eller egenförsörjande. Man berövas sin egen potential. Det krävs ett rasistiskt sinne för att inte inse det fullständigt vedervärdiga i detta faktum.

Då och då får vi höra att det är palestinierna själva som är det största hindret till fred. DN:s mellanösternkorrespondent Nathan Shachar inledde året 2008 med följande frågeställning: ”Kommer Hamas lyckas torpedera en eventuell fredsprocess?” Efter detta har alltså Israel förstört en vapenvila och med våld dödat minst 1500 palestinier, man har utökat hindren på Västbanken, dödat ett flertal fredliga demonstranter som demonstrerat mot en mur som går över palestinsk mark. (Och det här pågår i tysthet varje vecka.) Man har fortsatt med belägringen av Gaza, med ytterligare dödsfall som följd, och tillåter ofta inte journalister att besöka Gaza, och kidnappar internationella hjälparbetare som befinner sig på internationellt vatten.

Palestinierna har det inte lätt i den mediala världen. Israel kan på närmast daglig basis kidnappa/tillfångata palestinier utan att omvärlden höjer på ögonbrynen medan en hel omvärld känner till namnet Gilad Shalit. Språket är även det till Israels fördel. När DN skriver ”kidnappad” om Shalit samma dag som ett dussin palestinier blir gripna av Israel utan att detta omnämns ger man Israel tolkningsföreträdet om språket, om själva skeendet. Hamas blir till terrorister fastän Israel har dödat betydligt fler palestinier än vad Hamas har dödat israeler.

Att Israel hela tiden flyttar fram positionerna och är förvirrande innovativa i kraven man ställer på palestinierna för att de alltså ska få rättigheter som vanliga människor borde egentligen inte ha undgått någon. (I detta följande citat ska man också ha i åtanke att de flesta palestinier idag är flyktingar för att Israel existerar.)

“....they must first, he (Netanyahu – min anm.) now says, recognize Israel as a Jewish state. This is a new Israeli demand (it first came up during the buildup to the doomed Annapolis summit in November 2007), the latest in a sequence of such demands going back to the 1970s. First the Palestinians had to renounce terrorism; then they had to recognize Israel; then they had to rewrite their national charter; then they had to tear the charter up; then they had to say--again, louder--that they recognize Israel's right to exist; then they had to end all resistance to four decades of brutal military occupation. Tzipi Livni, Israel's previous foreign minister, even said that the Palestinians had to learn to purge the word "nakba" (referring to the catastrophe of 1948) from their vocabulary if they wanted to have a state. The one thing that Palestinians have not formally been asked to do is to say that they are terribly sorry for having dared to resist the occupation in the first place--and no doubt that demand is on the way as well.”

Israel vinner naturligtvis tid med sina förhandlingar, med sina krav. Krav som västvärldens liberaler finner rimliga. Ibland får dock Israel oväntad hjälp.

Israel has never been short of pretexts for obstructing progress towards a Middle East peace settlement. But recent moves to push Arab and Muslim states to normalize ties with Israel as a reward for agreeing to freeze settlement construction will likely provide Israel with more opportunities for obstruction rather than incentives for cooperation.The Arab Peace Initiative (API), approved by the 2002 Beirut Arab summit, offered Israel full peace and normal ties with all 22 members of the Arab League, if only Israel ended its occupation of the Arab land it seized in 1967. This offer already implicated Arab states that were never directly linked to the conflict. At a later stage, the API was expanded to include all 56 members of the Organization of the Islamic Conference (OIC).Israel could now insist that the 56 OIC members, as well as every Arab state, must first commit to specific normalization steps, and perhaps even recognition, before it makes any substantive moves itself.

Det låter ju orimligt. Det låter orimligt för att det är orimligt. Palestinier borde alla vaccineras mot cynism. Man kan ju fråga sig varför vissa stater som överhuvudtaget inte är inblandade i denna konflikt ska blandas in. ” Doesn't this provide validation to Israel's false claims that the conflict stems not from Israeli usurpation of specific land and rights, but from the failure of Muslims -- due to inherent anti-Semitism -- to accept a "Jewish state"? “

Villkor från ingenstans hittas på. Allt i Israels namn. ”There is nothing in international law that obligates states to establish diplomatic relations or to agree to normalization of relations as part of conflict resolution.”

Det är på sätt och vis en gåta att detta får fortsätta år efter år. Men det är onekligen dags för samtliga att börja inse sionismens misslyckande.

Om Gazas förstörelse och sviter av ett orättfärdigt angrepp rekommenderas följande:
Peter Beaumont: A Life In Ruins
Sara Roy: Destroying Gaza

Ben White i Guardian om muren.