Söndagen 1/11- 2009 ger förhoppningsvis möjlighet till fler rysningar. Själv ryser jag av plågsam nervositet.
lördag 31 oktober 2009
Vardagliga anti-semitiska detaljer
Hittar denna anteckning bland mina papper..
En man på avstånd anklagar domaren för att vara jude.
Minns AIK-klackens sjungande om "judegårn", med sorg i hjärtat.
Minns på lågstadiet klasskamratens prat om judar som fiender. Minns inte lärarens reaktion. Minns bara hur märkligt det lät. Men hon hade fått det från sin marockanska pappa. Hon kan inte varit mer än 9 år.
En granne till mina föräldrar berättade för dem att judarna visste om attacken elfte september. En vanlig svennebanan granne.
Läser en kommentatorstråd under Angry Arab, där rasister och antisemiter fajtas om att vara vidrigast. Världens alla judar lastas för Israel.
Ser hakkors på en husvägg. Kommer på mig själv sen med att fundera, vem anmäler jag det till?
Tänker på alla tiders pogromer.
Minns bilden av mamman med det lilla barnet i sin famn, sekunderna innan en nazi skjuter henne och barnet framför en massgrav.
Inte alltför sällan vandaliseras judiska kyrkogårdar.
Detta hat. Frammanade hat.
Men vi går väl framåt? Eller?
Jag tror jag underskattar anti-semitismens kraft ibland.
Aldrig igen.
Man måste kunna hålla flera tankar i huvudet.
En man på avstånd anklagar domaren för att vara jude.
Minns AIK-klackens sjungande om "judegårn", med sorg i hjärtat.
Minns på lågstadiet klasskamratens prat om judar som fiender. Minns inte lärarens reaktion. Minns bara hur märkligt det lät. Men hon hade fått det från sin marockanska pappa. Hon kan inte varit mer än 9 år.
En granne till mina föräldrar berättade för dem att judarna visste om attacken elfte september. En vanlig svennebanan granne.
Läser en kommentatorstråd under Angry Arab, där rasister och antisemiter fajtas om att vara vidrigast. Världens alla judar lastas för Israel.
Ser hakkors på en husvägg. Kommer på mig själv sen med att fundera, vem anmäler jag det till?
Tänker på alla tiders pogromer.
Minns bilden av mamman med det lilla barnet i sin famn, sekunderna innan en nazi skjuter henne och barnet framför en massgrav.
Inte alltför sällan vandaliseras judiska kyrkogårdar.
Detta hat. Frammanade hat.
Men vi går väl framåt? Eller?
Jag tror jag underskattar anti-semitismens kraft ibland.
Aldrig igen.
Man måste kunna hålla flera tankar i huvudet.
torsdag 29 oktober 2009
Befria Gaza!
Israel Själ
Det är kolonialism. Och det är ingen ny nyhet. Detta var ingen välbevarad hemlighet. Detta är bara en del i det vi kan se som hur ett förtryck kan skapas och bibehållas. Detta är den palestinska vardagen. Palestinierna använder cirka 60 liter per person per dag. Enligt vissa uppgifter använder israeliska medborgare 330 liter per dag. (Amnesty hävdar alltså att skillnaden är mindre.) Världshälsoorganisationen uttrycker att en människa behöver 100 liter vatten per dag. I Gaza är det vatten som finns i grunden otjänligt.
Det här en del av ockupationens logik. Palestinierna berövas inte bara sitt land, utan ska även berövas sin mänskliga potential, sin mänskliga värdighet, sin förmåga till självförsörjning. Palestinierna ska inte längre ha kontakt med sitt eget land. Med muren avskiljer Israel palestinierna från livsnödvändigheter, man blir beroende av staten Israels ”välvilja”. Med murbygget har vatten bytt sida. Från Palestina till ”Israel”. En palestinsk hydrolog har räknat ut att 90 % av vattnet har hamnat på Israels sida av muren (men alltså fortfarande på Västbanken.) En olycklig slump skulle säkert valfri liberal hävda. Brunnar har förstörts för att muren ska stå där den står. En olycklig slump eller nödvändighet av säkerhetsskäl skulle en liberal säga. Byar har fått se allt sitt vatten hamna på fel sida av muren, och därmed har skördar halverats. Brunnar har medvetet förstörts av bosättare. Med muren har den palestinska vattenförbrukningen sjunkit dramatiskt. Palestinierna förnekas därutöver ofta att gräva nya brunnar för vatten. Tillstånd för palestinier är som bekant svårare att få än det är för judiska israeler. En slump skulle säkert liberalerna påstå. Israel är ju som bekant i liberalernas ögon en demokrati och en rättsstat.
Det är en kolonial taktik som skiljer sig från andra. Israel berövar medvetet palestinierna vattnet och marken, inte för att tjäna kapitalistiska intressen utanför Palestina, utan är till för att palestiniernas egendom ska omvandlas till judisk. Det är dock naturligtvis inte judendomen eller judarna som är skyldiga till detta, utan det är sionismen. Sionismen är en studie i våld, i stöld. Sara Roy kallar det av-utveckling då utbytesrelationerna mellan Israel och Västbanken karaktäriseras av man försöker bryta ned periferins ekonomiska struktur. Muren är en ständig påminnelse. Vi behöver inte er. Vi vill inte ha er här. Vi litar inte på er. Det ter sig alltså troligast att tro att Israel helt enkelt vill få den palestinska vardagen att vara så omöjlig att leva att man ”frivilligt” ger sig av. Man helt enkelt förnekar palestinierna sitt levebröd, och gör det i form av ”självförsvar”. Så vem försvarar palestinierna? Den palestinska myndigheten, korrupt och lealös? Västvärldens liberaler, principiellt prostituerade och etiskt fattiga?
Så vad kommer att hända? Detta är bara ännu en rapport som kan läggas till handlingarna. USA och EU kommer inte att agera. Samtidigt fortsätter den etniska rensningen i östra Jerusalem. Rivningarna av hus fortsätter och nu rivs även tälten för palestinier som tidigare blivit utkastade från sitt hem. Att vara för tvåstatslösningen är alltmer ett försök till ett alibi för människor som kallar sig liberaler som samtidigt försvarar Israel i allt det de gör. Det finns inget hållbart, eller fast, i det som skulle vara den palestinska staten. Det är en pseudostat.
Se denna ganska dåliga debatt om vattenfrågan. Det intressanta är hur den israeliska debattören lägger all skuld på palestinierna samtidigt som han beskyller Amnesty för att komma med helt grundlösa anklagelser och detta för att Amnesty helt enkelt är en politiserad organisation som av någon anledning, debattören säger inte uttryckligen varför, ogillar Israel.
Läs även Esbati. Jinge.
Källa för delar av inlägget: Palestine In Pieces av Bill och Kathleen Christison.
Det här en del av ockupationens logik. Palestinierna berövas inte bara sitt land, utan ska även berövas sin mänskliga potential, sin mänskliga värdighet, sin förmåga till självförsörjning. Palestinierna ska inte längre ha kontakt med sitt eget land. Med muren avskiljer Israel palestinierna från livsnödvändigheter, man blir beroende av staten Israels ”välvilja”. Med murbygget har vatten bytt sida. Från Palestina till ”Israel”. En palestinsk hydrolog har räknat ut att 90 % av vattnet har hamnat på Israels sida av muren (men alltså fortfarande på Västbanken.) En olycklig slump skulle säkert valfri liberal hävda. Brunnar har förstörts för att muren ska stå där den står. En olycklig slump eller nödvändighet av säkerhetsskäl skulle en liberal säga. Byar har fått se allt sitt vatten hamna på fel sida av muren, och därmed har skördar halverats. Brunnar har medvetet förstörts av bosättare. Med muren har den palestinska vattenförbrukningen sjunkit dramatiskt. Palestinierna förnekas därutöver ofta att gräva nya brunnar för vatten. Tillstånd för palestinier är som bekant svårare att få än det är för judiska israeler. En slump skulle säkert liberalerna påstå. Israel är ju som bekant i liberalernas ögon en demokrati och en rättsstat.
Det är en kolonial taktik som skiljer sig från andra. Israel berövar medvetet palestinierna vattnet och marken, inte för att tjäna kapitalistiska intressen utanför Palestina, utan är till för att palestiniernas egendom ska omvandlas till judisk. Det är dock naturligtvis inte judendomen eller judarna som är skyldiga till detta, utan det är sionismen. Sionismen är en studie i våld, i stöld. Sara Roy kallar det av-utveckling då utbytesrelationerna mellan Israel och Västbanken karaktäriseras av man försöker bryta ned periferins ekonomiska struktur. Muren är en ständig påminnelse. Vi behöver inte er. Vi vill inte ha er här. Vi litar inte på er. Det ter sig alltså troligast att tro att Israel helt enkelt vill få den palestinska vardagen att vara så omöjlig att leva att man ”frivilligt” ger sig av. Man helt enkelt förnekar palestinierna sitt levebröd, och gör det i form av ”självförsvar”. Så vem försvarar palestinierna? Den palestinska myndigheten, korrupt och lealös? Västvärldens liberaler, principiellt prostituerade och etiskt fattiga?
Så vad kommer att hända? Detta är bara ännu en rapport som kan läggas till handlingarna. USA och EU kommer inte att agera. Samtidigt fortsätter den etniska rensningen i östra Jerusalem. Rivningarna av hus fortsätter och nu rivs även tälten för palestinier som tidigare blivit utkastade från sitt hem. Att vara för tvåstatslösningen är alltmer ett försök till ett alibi för människor som kallar sig liberaler som samtidigt försvarar Israel i allt det de gör. Det finns inget hållbart, eller fast, i det som skulle vara den palestinska staten. Det är en pseudostat.
Se denna ganska dåliga debatt om vattenfrågan. Det intressanta är hur den israeliska debattören lägger all skuld på palestinierna samtidigt som han beskyller Amnesty för att komma med helt grundlösa anklagelser och detta för att Amnesty helt enkelt är en politiserad organisation som av någon anledning, debattören säger inte uttryckligen varför, ogillar Israel.
Läs även Esbati. Jinge.
Källa för delar av inlägget: Palestine In Pieces av Bill och Kathleen Christison.
torsdag 22 oktober 2009
Bakåtsträvare
Om det fanns en socialdemokrati med lite mod så skulle man kunna slå tillbaka mot högern och syna deras bluff. Problemet med socialdemokratin är ju ett bristande självförtroende och en totalt urholkad ideologi. Man verkar egentligen inte tycka särskilt mycket längre. Man får försvara sig från attacker från högern om att vara bakåtsträvare som ägnar sig åt återställare men som Daniel Ankarloo skriver så är det ju högern som är bakåtsträvarna( och som försöker skapa ett tydligt klassamhälle skulle jag vilja tillägga.)
1. Den nuvarande regeringen har under sin regeringsperiod hittills ”återställt” den svenska arbetslöshetsnivån till år 1994 och innan dess 1930-talet.
2. Den nuvarande regeringen har ”återställt” sysselsättningsgraden (16-64 år) i svensk ekonomi till tidigt 1970-tal (ca 71 procent). 1990 var sysselsättningsgraden 83 procent. Så mycket för alliansregeringens ”arbetslinje”.
3. Den nuvarande regeringen har ”återställt” den sammanlagda offentliga sektorns trendmässiga storlek i förhållande till BNP (idag ca 50 procent) till nivåer som fanns under tidigt 1970-tal. Under perioden från 1975-1990 var den ca 60 procent.
4. Den nuvarande regeringen har ”återställt” den trendmässiga totala offentliga konsumtionen som andel av BNP (ca 25 procent av BNP) till 1974-1975. År 1981 var den nästan 30 procent.
5. Den nuvarande regeringen har ”återställt” ersättningsnivån i sjukförsäkringen till perioden innan 1974 – då 90 procent i ersättningsnivå infördes.
6. Regeringen har ”återställt” antalet karensdagar i sjukförsäkringen till den som gällde för perioden 1967-1987, då vi hade en karensdag.
7. Samtidigt har den nya regeringen genom avskaffandet av förmögenhetsskatten ”återställt” dess nivå (det vill säga 0) till perioden innan 1910, då förmögenhetsskatten infördes.
8. Den nuvarande regeringen har trendmässigt ”återställt” skattekvoten i ekonomin (ca 46-47 procent) till 1975. 1989-90 var den som högst nästan 54 procent, därefter trendmässigt ca 50 procent.
9. Detta har lett till, som återkommande LO-undersökningar och SCB-statistik har visat, att den nya regeringens politik har ”återställt” inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i det svenska samhället mellan ”eliter” och ”vanligt folk” till dem som rådde på 1960-talet.
Ankarloo ger flera exempel. Läs.
Det är märkligt vilken makt själva språket har. Hur formen kan besegra själva innehållet. I vårt stressade samhälle har vi inte mer tid än att till oss slogans och enkla slagord. Moderaterna heter ju trots allt De Nya Moderaterna. Det måste ju betyda något. Eller?
1. Den nuvarande regeringen har under sin regeringsperiod hittills ”återställt” den svenska arbetslöshetsnivån till år 1994 och innan dess 1930-talet.
2. Den nuvarande regeringen har ”återställt” sysselsättningsgraden (16-64 år) i svensk ekonomi till tidigt 1970-tal (ca 71 procent). 1990 var sysselsättningsgraden 83 procent. Så mycket för alliansregeringens ”arbetslinje”.
3. Den nuvarande regeringen har ”återställt” den sammanlagda offentliga sektorns trendmässiga storlek i förhållande till BNP (idag ca 50 procent) till nivåer som fanns under tidigt 1970-tal. Under perioden från 1975-1990 var den ca 60 procent.
4. Den nuvarande regeringen har ”återställt” den trendmässiga totala offentliga konsumtionen som andel av BNP (ca 25 procent av BNP) till 1974-1975. År 1981 var den nästan 30 procent.
5. Den nuvarande regeringen har ”återställt” ersättningsnivån i sjukförsäkringen till perioden innan 1974 – då 90 procent i ersättningsnivå infördes.
6. Regeringen har ”återställt” antalet karensdagar i sjukförsäkringen till den som gällde för perioden 1967-1987, då vi hade en karensdag.
7. Samtidigt har den nya regeringen genom avskaffandet av förmögenhetsskatten ”återställt” dess nivå (det vill säga 0) till perioden innan 1910, då förmögenhetsskatten infördes.
8. Den nuvarande regeringen har trendmässigt ”återställt” skattekvoten i ekonomin (ca 46-47 procent) till 1975. 1989-90 var den som högst nästan 54 procent, därefter trendmässigt ca 50 procent.
9. Detta har lett till, som återkommande LO-undersökningar och SCB-statistik har visat, att den nya regeringens politik har ”återställt” inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i det svenska samhället mellan ”eliter” och ”vanligt folk” till dem som rådde på 1960-talet.
Ankarloo ger flera exempel. Läs.
Det är märkligt vilken makt själva språket har. Hur formen kan besegra själva innehållet. I vårt stressade samhälle har vi inte mer tid än att till oss slogans och enkla slagord. Moderaterna heter ju trots allt De Nya Moderaterna. Det måste ju betyda något. Eller?
Tragisk facklig historia
Jag är profacklig. Vänster. Men fullt medveten om en mörkare historia finns. Och det finns alltid en fara för rasism i de egna leden.
Mycket har blivit bättre. Men vaksam behöver man alltid vara.
1892 till exempel krävde 43 fackföreningar i England en restriktivare flyktingpolitik, och samma år antog engelska LO en resolution som krävde att judar skulle exkluderas från möjligheten att söka fristad i England. Kravet stöddes av ledarna för hamnarbetarna i London. Det är alltid värt att ha i minnet, eftersom jag också är Palestinaaktivist. Detta exkluderande skapar behov av fristad. Sekreteraren i Sjömansfacket, J H Wilson, var därtill tragiskt nog den förste som 1893 reste kravet på immigrationskontroll i parlamentet. För i helvete Wilson!
Sen fortsatte det. Och faran med att inte vara solidariskt konsekvent och inkluderande.
Kampen för en restriktiv flyktingpolitik kulminerade till exempel i 1905 års Aliens Act, som kraftigt begränsade invandringen av förföljda judar från Östeuropa. Argumenten som kom från vänster var en salig blandning av kristen, ekonomisk och rasistisk antisemitism. Diverse hatuttryck gällande judar följde och konspirationsteorier med det: Judarna var »barn från gettot«, »ett gift i våra vener« och England var »för engelsmännen«. Dessutom tog »fattiga« judar jobb och bostäder från engelska arbetare - allt det här känner vi igen, och rasism återanvänder sina uttryck, medan de »rika« judarna sög ut arbetarklassen. Så ser en del av historien ut. För jävligt helt enkelt. Judehatets cirkelhelvete.
Vi har en del vidriga uttryck från den tiden. Men de lever ännu kvar. Men fackföreningsrörelsen har blivit bättre. Anklagelser om rasism finns fortfarande och ibland kan kritiken ha visst fog för sig.
Men fackföreningar får aldrig sparka nedåt.
Mycket har blivit bättre. Men vaksam behöver man alltid vara.
1892 till exempel krävde 43 fackföreningar i England en restriktivare flyktingpolitik, och samma år antog engelska LO en resolution som krävde att judar skulle exkluderas från möjligheten att söka fristad i England. Kravet stöddes av ledarna för hamnarbetarna i London. Det är alltid värt att ha i minnet, eftersom jag också är Palestinaaktivist. Detta exkluderande skapar behov av fristad. Sekreteraren i Sjömansfacket, J H Wilson, var därtill tragiskt nog den förste som 1893 reste kravet på immigrationskontroll i parlamentet. För i helvete Wilson!
Sen fortsatte det. Och faran med att inte vara solidariskt konsekvent och inkluderande.
Kampen för en restriktiv flyktingpolitik kulminerade till exempel i 1905 års Aliens Act, som kraftigt begränsade invandringen av förföljda judar från Östeuropa. Argumenten som kom från vänster var en salig blandning av kristen, ekonomisk och rasistisk antisemitism. Diverse hatuttryck gällande judar följde och konspirationsteorier med det: Judarna var »barn från gettot«, »ett gift i våra vener« och England var »för engelsmännen«. Dessutom tog »fattiga« judar jobb och bostäder från engelska arbetare - allt det här känner vi igen, och rasism återanvänder sina uttryck, medan de »rika« judarna sög ut arbetarklassen. Så ser en del av historien ut. För jävligt helt enkelt. Judehatets cirkelhelvete.
Vi har en del vidriga uttryck från den tiden. Men de lever ännu kvar. Men fackföreningsrörelsen har blivit bättre. Anklagelser om rasism finns fortfarande och ibland kan kritiken ha visst fog för sig.
Men fackföreningar får aldrig sparka nedåt.
fredag 16 oktober 2009
Morgondagens Moderata Ledare, del ett: Anton Abele Och Lösningen På Ungdomsbrottsligheten
Han är ung. Han är politiskt engagerad och kandiderar till moderaternas provval. Sånt som på sätt och vis ursäktar och visst är det berömvärt med politiskt engagemang. Men jag skrattar ändå, så att tårarna rinner när jag ser Anton Abele på You Tube tala om ungdomsbrottslighet.
Men annars är det fullständigt logiskt att han är moderat.
Det som är ett uppenbart problem inte bara med Anton Abeles naiva trygghetsprogram, se http://www.antonabele.se/ , utan även med borgerlighetens syn på brott och straff och våld är en förminskning av de rent sociala aspekterna. I Abeles program ska det hela i grund och botten straffas och moraliseras bort. Men aggression är inte en inre drift i sig, utan knuten till en människas livsvillkor och varierar därmed med dessa. Det är därför av oerhört stor vikt att vi försöker skapa en bakgrund, att vi försöker se sammanhanget. För det som är obegripligt och som inte går att förklara kan vi inte heller förebygga eller förhindra. Vi är hjälplösa mot det som bara sker utan sammanhang eller förhistoria. Antons värld saknar en social kontext. Det gör förvisso att han passar in i den moderata ideologin. Moderaternas ideologiska värld saknar i regel en social kontext. Individerna föds i grund och botten i nuet, mer eller mindre moraliskt utrustade, och utifrån sina moraliska och intellektuella färdighet kan man skapa sig ett liv. Det finns ingenting utom individen.
Anton talar även om rehabilitering, vilket må låta bra, men vad menas med rehabilitering och behandling? Och när moderater ständigt talar om hårdare påföljder. Vad är en rimlig påföljd? Vad är ett rättvist straff? Och vad går först straffet eller rehabiliteringen? Avskräckningsmetoden fungerar inte särskilt väl.
Därefter kan man fråga sig om vad Anton tycker man kan göra mot det våld som inte sker på offentliga platser. För Anton handlar våldet om det som är offentligt. Men det som sker innanför hemmets fyra väggar. Det ytterst vanliga våldet som Anton har förbisett, vilket till xempel kan vara misshandeln av sin partner, vilket främst innebär mannens våld mot kvinnan. Det är ingenting som Anton kan förklara eller bekämpa med sitt program. Men "lycka till" vet jag.
Morgondagens moderater står med andra ord lika handfallna som dagens.
Men annars är det fullständigt logiskt att han är moderat.
Det som är ett uppenbart problem inte bara med Anton Abeles naiva trygghetsprogram, se http://www.antonabele.se/ , utan även med borgerlighetens syn på brott och straff och våld är en förminskning av de rent sociala aspekterna. I Abeles program ska det hela i grund och botten straffas och moraliseras bort. Men aggression är inte en inre drift i sig, utan knuten till en människas livsvillkor och varierar därmed med dessa. Det är därför av oerhört stor vikt att vi försöker skapa en bakgrund, att vi försöker se sammanhanget. För det som är obegripligt och som inte går att förklara kan vi inte heller förebygga eller förhindra. Vi är hjälplösa mot det som bara sker utan sammanhang eller förhistoria. Antons värld saknar en social kontext. Det gör förvisso att han passar in i den moderata ideologin. Moderaternas ideologiska värld saknar i regel en social kontext. Individerna föds i grund och botten i nuet, mer eller mindre moraliskt utrustade, och utifrån sina moraliska och intellektuella färdighet kan man skapa sig ett liv. Det finns ingenting utom individen.
Anton talar även om rehabilitering, vilket må låta bra, men vad menas med rehabilitering och behandling? Och när moderater ständigt talar om hårdare påföljder. Vad är en rimlig påföljd? Vad är ett rättvist straff? Och vad går först straffet eller rehabiliteringen? Avskräckningsmetoden fungerar inte särskilt väl.
Därefter kan man fråga sig om vad Anton tycker man kan göra mot det våld som inte sker på offentliga platser. För Anton handlar våldet om det som är offentligt. Men det som sker innanför hemmets fyra väggar. Det ytterst vanliga våldet som Anton har förbisett, vilket till xempel kan vara misshandeln av sin partner, vilket främst innebär mannens våld mot kvinnan. Det är ingenting som Anton kan förklara eller bekämpa med sitt program. Men "lycka till" vet jag.
Morgondagens moderater står med andra ord lika handfallna som dagens.
måndag 12 oktober 2009
Kanske Det Mest Patetiska Jag Någonsin Har Läst I Hela Mitt 33-Åriga Liv
Via Alliansfritt Sverige tittar jag in på Kristdemokraternas hemsida. Och jag tvingas nästan fundera på om någon har hackat sig in på sidan. Kidnappat hemsidan, gjort det till satir. Man står inte bara fast vid Verklighetens Folk. Man går ett steg längre och definierar verklighetens folk. Ja, dessvärre definierar man Verklighetens Folk. Och då låter det så här:
"Verklighetens folk är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Det är alla vi som gjort livsval som vänstern tycker är fel. Som tycker det är okej med familj, att arbeta, ta semester, ha fredagsmys och titta på "Så ska det låta" på TV. Som inte vill att politiker lägger sig i våra liv och vår vardag för mycket och som inte ser varje val i livet som ett resultat av förtryckande strukturer. Verklighetens folk ser inte världen genom ideologiska glasögon i första hand."
Är inte detta ett stycke pinsamhet de kunde ha undvikit?
Själv är jag socialarbetare och blir en aning provocerad av att vår socialminister har definierat verklighetens folk. Man vad händer då med utanförskapet? Är det att leva utanför verkligheten att inte ha familj, eller att vara utomstående mamma/pappa, att inte har råd att ta semester, att inte titta på Så Ska Det Låta. (Och är det inte synnerligen patetiskt, lögnaktigt och synnerligen omoget att hävda, och publicera det på sin hemsida, att vänstern – hela den samlade vänstern - tycker att detta är fel, detta med att ta semester, att titta på Så Ska Det Låta. KD flirtar med Fox News- högern. De har tittat på Glenn Beck, lyssnat på Sarah Palin och tror sig ha lösningen på sina opinionssiffror. Men den högern är nästintill obefintlig i Sverige. ) Är då målet att få alla att leva enligt denna mall som Göran Hägglund har skapat? Är det inte i sig något motsägelsefullt att han vill att människor ska få leva som de vill samtidigt som han definierar verklighetens folk?
Och i mitt arbete får jag träffa på människor som säkert anser sig leva i verkligheten. Som alltför bittert får uppleva en ganska kall och brutal verklighet. I förra veckan satt en man framför mig. Hans näsa var bruten, revbenen brutna, ena ögat igenmurat, han hade bara några timmar tidigare tagit lite nedåttjack. Han var allt annat än pigg. Han hade också nyligen blivit utsläppt av sjukhuset klockan 06:00 efter att de lappat ihop honom. Han lämnade sjukhuset för hemlöshet. Han satt och frös framför oss. Kunde knappt andas, knappt hålla ögonen öppna. Han hade inte heller några pengar eftersom han saknade inkomster. Men han satt och sa: ”Det ordnar sig i alla fall.” Men, med det hävdade inte han att han skulle hem och se ”Så Ska Det Låta.” Hur skulle Göran Hägglund beskriva denna mans verklighet?
Bör en Socialminister definiera verklighetens folk, enligt en definition som utelämnar en förbannad massa människor, trots det patetiska försöket att ringa in så många som möjligt? Bör inte en socialminister sluta vara socialminister när han definierar Verklighetens Folk?
Sen undrar jag om det finns någon skillnad mellan vanligt folk och verklighetens folk. Och är verkligen Kristdemokraterna det parti som ska tala om frihet? Om att inte vilja pådyvla människor levnadsregler? Homofobpartiet nummer ett försöker tala om frihet, om människors rätt till att få välja och leva sina egna liv.
Detta är ett tecken inte bara på desperation hos KD men också på ett förminskande av politikens själva innehåll. Där politiken enbart blir till en yta, till en form, där man måste försöka hitta en plats där det finns rum att hitta röster. Man söker efter outforskad mark, men fiskar istället i grumliga vatten.
(Läs mer på: Alliansfritt Sverige med en film om två AIK-legender.)
"Verklighetens folk är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Det är alla vi som gjort livsval som vänstern tycker är fel. Som tycker det är okej med familj, att arbeta, ta semester, ha fredagsmys och titta på "Så ska det låta" på TV. Som inte vill att politiker lägger sig i våra liv och vår vardag för mycket och som inte ser varje val i livet som ett resultat av förtryckande strukturer. Verklighetens folk ser inte världen genom ideologiska glasögon i första hand."
Är inte detta ett stycke pinsamhet de kunde ha undvikit?
Själv är jag socialarbetare och blir en aning provocerad av att vår socialminister har definierat verklighetens folk. Man vad händer då med utanförskapet? Är det att leva utanför verkligheten att inte ha familj, eller att vara utomstående mamma/pappa, att inte har råd att ta semester, att inte titta på Så Ska Det Låta. (Och är det inte synnerligen patetiskt, lögnaktigt och synnerligen omoget att hävda, och publicera det på sin hemsida, att vänstern – hela den samlade vänstern - tycker att detta är fel, detta med att ta semester, att titta på Så Ska Det Låta. KD flirtar med Fox News- högern. De har tittat på Glenn Beck, lyssnat på Sarah Palin och tror sig ha lösningen på sina opinionssiffror. Men den högern är nästintill obefintlig i Sverige. ) Är då målet att få alla att leva enligt denna mall som Göran Hägglund har skapat? Är det inte i sig något motsägelsefullt att han vill att människor ska få leva som de vill samtidigt som han definierar verklighetens folk?
Och i mitt arbete får jag träffa på människor som säkert anser sig leva i verkligheten. Som alltför bittert får uppleva en ganska kall och brutal verklighet. I förra veckan satt en man framför mig. Hans näsa var bruten, revbenen brutna, ena ögat igenmurat, han hade bara några timmar tidigare tagit lite nedåttjack. Han var allt annat än pigg. Han hade också nyligen blivit utsläppt av sjukhuset klockan 06:00 efter att de lappat ihop honom. Han lämnade sjukhuset för hemlöshet. Han satt och frös framför oss. Kunde knappt andas, knappt hålla ögonen öppna. Han hade inte heller några pengar eftersom han saknade inkomster. Men han satt och sa: ”Det ordnar sig i alla fall.” Men, med det hävdade inte han att han skulle hem och se ”Så Ska Det Låta.” Hur skulle Göran Hägglund beskriva denna mans verklighet?
Bör en Socialminister definiera verklighetens folk, enligt en definition som utelämnar en förbannad massa människor, trots det patetiska försöket att ringa in så många som möjligt? Bör inte en socialminister sluta vara socialminister när han definierar Verklighetens Folk?
Sen undrar jag om det finns någon skillnad mellan vanligt folk och verklighetens folk. Och är verkligen Kristdemokraterna det parti som ska tala om frihet? Om att inte vilja pådyvla människor levnadsregler? Homofobpartiet nummer ett försöker tala om frihet, om människors rätt till att få välja och leva sina egna liv.
Detta är ett tecken inte bara på desperation hos KD men också på ett förminskande av politikens själva innehåll. Där politiken enbart blir till en yta, till en form, där man måste försöka hitta en plats där det finns rum att hitta röster. Man söker efter outforskad mark, men fiskar istället i grumliga vatten.
(Läs mer på: Alliansfritt Sverige med en film om två AIK-legender.)
fredag 9 oktober 2009
Krig Är Fred, Lögn Är Sanning, Väst Är Världens Samvete
Min första reaktion var cynisk och bitter när jag fick veta att Obama fick fredspriset. Obegripligt, men fredspriset har sedan länge varit ett obegripligt pris. Att det ibland går till människor som gör positiva saker och förtjänar uppmärksamhet för sin kamp, för sin sak, förändrar inte prisets grundläggande problem.
Sen är det även så här: en sittande president för USA har aldrig, och kommer troligen aldrig att förtjäna Nobels fredspris. I Obamas fall är det även så att han har hjälpt till att utöka krigen. Det är ett pris som också visar att nobelpriset främst är ett pris för en form av "liberal" västerländsk omvärldssyn, där människoliv värderas väldigt olika.
Mona Sahlin jublar och det visar på hur trasig socialdemokratin är i detta land. För vad rent konkret har Barack Obama gjort mer än att ha varit retoriskt mer tolerant för att verkligen förtjäna ett fredspris?
På ett sätt är dock priset en känga till George W. Bush, till republikanerna, till Fox News, till alla skrämmande knäppgökar som demonstrerar (av felaktiga skäl) mot Obama på USA:s gator. Det är väl i så fall trösten i detta elände. Räkna dock med hård kritik från både högerhåll och vänsterhåll gällande detta pris.
Paul Craig Roberts skriver (Warmonger Wins Peace Price):
It took 25 years longer than George Orwell thought for the slogans of 1984 to become reality.
“War is Peace,” “Freedom is Slavery,” “Ignorance is Strength.”
I would add, “Lie is Truth.”
The Nobel Committee has awarded the 2009 Peace Prize to President Obama, the person who started a new war in Pakistan, upped the war in Afghanistan, and continues to threaten Iran with attack unless Iran does what the US government demands and relinquishes its rights as a signatory to the non-proliferation treaty.
Men som vi vet: EU var ju, och är, ett fredsprojekt enligt våra liberaler. Det var okej att bomba och tortera utanför västerlandet, men inte inom Europa. Och så fungerar väl Fredspriset.
ETC DN Anders Svensson Jinge (som i mitt tycke har en mer än lovligt önsketänkande, naiv, tolkning. Kanske ironiskt?) Mattias Gardell i en artikel i Arbetaren ett par dagar innan offentliggörandet av nobelpriset om Obamas svek.
Sen är det även så här: en sittande president för USA har aldrig, och kommer troligen aldrig att förtjäna Nobels fredspris. I Obamas fall är det även så att han har hjälpt till att utöka krigen. Det är ett pris som också visar att nobelpriset främst är ett pris för en form av "liberal" västerländsk omvärldssyn, där människoliv värderas väldigt olika.
Mona Sahlin jublar och det visar på hur trasig socialdemokratin är i detta land. För vad rent konkret har Barack Obama gjort mer än att ha varit retoriskt mer tolerant för att verkligen förtjäna ett fredspris?
På ett sätt är dock priset en känga till George W. Bush, till republikanerna, till Fox News, till alla skrämmande knäppgökar som demonstrerar (av felaktiga skäl) mot Obama på USA:s gator. Det är väl i så fall trösten i detta elände. Räkna dock med hård kritik från både högerhåll och vänsterhåll gällande detta pris.
Paul Craig Roberts skriver (Warmonger Wins Peace Price):
It took 25 years longer than George Orwell thought for the slogans of 1984 to become reality.
“War is Peace,” “Freedom is Slavery,” “Ignorance is Strength.”
I would add, “Lie is Truth.”
The Nobel Committee has awarded the 2009 Peace Prize to President Obama, the person who started a new war in Pakistan, upped the war in Afghanistan, and continues to threaten Iran with attack unless Iran does what the US government demands and relinquishes its rights as a signatory to the non-proliferation treaty.
Men som vi vet: EU var ju, och är, ett fredsprojekt enligt våra liberaler. Det var okej att bomba och tortera utanför västerlandet, men inte inom Europa. Och så fungerar väl Fredspriset.
ETC DN Anders Svensson Jinge (som i mitt tycke har en mer än lovligt önsketänkande, naiv, tolkning. Kanske ironiskt?) Mattias Gardell i en artikel i Arbetaren ett par dagar innan offentliggörandet av nobelpriset om Obamas svek.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)