Ah, USA, detta sköna land. McCains supportrar, i varje fall de som hörs och syns, framstår som ett gäng rabiata rasister. Man får dock aldrig glömma att mycket av deras information kommer från medier som anser att journalistik är en stort portion propagandamedel, ytterligare en stor portion underhållning och i stort sett ingenting annat. (Det är nästan komiskt hur man föraktar New York Times i högerlägret i USA. Det buas på republikanernas möten när New York Times nämns. Detta säger lite om den massmediala situationen i USA. Och om demokratin.)
På ett möte där McCain mötte sina väljare talade en hel del av dessa väljare om sin enorma oro för Obama. Han är nämligen enligt många av dessa, något av det värsta man kan vara, nämligen socialist och arab. (Nu är han ju inget av det, men i alla fall.)
När han beskylldes för att vara arab tog McCain Obama i försvar.
- Nej, han är en hederlig familjeman.
För arab, gud förbjude, det kan man ju i så fall inte vara.
(Inom parantes sagt: På en direkt fråga, om det är fel att vara arab skulle McCain antagligen svara nej.)
Tillägg: 15/10. Tips! Försök se The Daily Show 14/10 gällande detta.
tisdag 14 oktober 2008
söndag 12 oktober 2008
Om Anti-Semitismens Begreppsförvirring
Ordfront ska ge ut Le Monde Diplomatique i en liten pocketversion fyra gånger om året. Det är en glädjande nyhet (250 kr kostar det.). ETC försökte för några år sedan. Då var det en stor och otymplig tidning. Men innehållet var bra. Jag gillar det internationella perspektiv som man kan få genom LMD.
Jag väljer att skriva om en artikel med anledning av en liten debatt som dykt upp hos Motbilder.
Tony Judt är med i det första svenska numret. Han skriver om ondskans problem och om den prioritering anti-semitismen har fått i västvärlden och vilka problem det kan leda till. Ett litet utdrag:
”Jag är rädd för att två saker har hänt. Vi har lyckats förvirra ungdomen genom att framhäva det unika med Förintelsen från ett historiskt perspektiv och samtidigt konstant anropa det i samband med aktuella frågor. När vi skriker anti-semitism varje gång någon attackerar Israel eller försvarar palestinierna skapar vi cyniska människor.
Judarna i västvärlden möter inga hot eller fördomar som ens på långt håll kunde jämföras med dem som de drabbades av i det förflutna. Inte heller kan man jämföra dem med nutida fördomar mot andra minoriteter.
Tänk på följande övning: Skulle du känna dig trygg, accepterad och välkomnad som muslim eller illegal invandrare i dagens USA? Som ”paki” i England? Marockan i Holland? Som svarthyad i Schweiz? ”Främling” i Danmark? En rumän i Italien? En rom var som helst i europa? Eller skulle du inte känna dig tryggare, mer integrerad och mer accepterad som jude? Jag tror att vi alla vet svaret. I många av dessa länder, i Holland, Frankrike, USA, för att inte nämna i Tyskland är den lokala judiska minoriteten väl representerad inom affärslivet, media och konst. I inget av dessa länder är judarna stigmatiserade, utestängda eller hotade.”
Detta senare är naturligtvis väldigt positivt. (Men visst finns anti-semitism kvar i europa och Sverige, det förnekar jag inte. Att jag inte upplever det är ju för att jag är vit man utan judiskt påbrå. Tror dessutom att det är latent, och kan blossa upp. ) Vad Tony Judt pekar på i sin artikel är något som är ett mycket allvarligt problem, och något som jag själv har påpekat många gångar, är det faktum att prioriterandet av anti-semitismen framför andra ”rasismer” är livsfarlig. Man tar det dessutom ur sitt historiska sammanhang och placerar det i det nutida. Man förminskar världens övriga problem. När dessutom Israel-vännerna använder anti-semitism-kortet i försvarandet av Israels politik gör man sig skyldig till väldigt allvarliga misstag: man trivialiserar anti-semitismen. Man förminskar anti-semitismen. Dessutom skulle man ge anti-semitismen en form av alibi, om det vore så att Israel-kritiken verkligen handlade om anti-semitism. Därutöver existerar anti-semitismen även bland högerkristna Israel-vänner. Denna anti-semitism är sällan ett problem för många av de som skriker högst om anti-semitism av det enkla skälet att dessa anti-semiter står på rätt sida i kampen för Eretz Israel och i kampen mot palestinierna (eller araberna om man så vill.) Men samtidigt, så kanske det är så att palestinavänner varit för flata. Om jag menar att Israelvännerna förminskar rasismen hos Israel, så är det nog tyvärr så att anti-semitismen förminskas hos en del palestinavänner, och då nog tyvärr hos mig själv. Dessutom kan det finnas ett viktigt syfte med att lyfta ut anti-semitismen specifikt som Judt kanske missar, och det är att dess historie är så speciell och grov. Och att förintelseförnekare finns, och att historien är grym och kunskap inte alltid ibland räcker.
Israelvännerna är i sin iver att försvara Israel ofta de sämst lämpade att föra kampen mot anti-semitismen, då man i högre grad anser att det är viktigare att kämpa för en stats politik än för universella mänskliga rättigheter, viktigare att kämpa för sionismen än för judarnas välbefinnande och judendomens kultur och historia. Men om palestinavännerna inte säger ifrån, vilka ska då göra det? Som ett anti-rasistiskt moment 22. Vår världs historia har kantats av många folkmord. Förintelsen var unik i dess industriella metod. Men vissa folkslag har blivit helt utrotade, som på den amerikanska kontinenten. Om dessa berättas det väldigt lite. Kampen mot anti-semitismen går via kampen för alla människors lika rättigheter.
Jag väljer att skriva om en artikel med anledning av en liten debatt som dykt upp hos Motbilder.
Tony Judt är med i det första svenska numret. Han skriver om ondskans problem och om den prioritering anti-semitismen har fått i västvärlden och vilka problem det kan leda till. Ett litet utdrag:
”Jag är rädd för att två saker har hänt. Vi har lyckats förvirra ungdomen genom att framhäva det unika med Förintelsen från ett historiskt perspektiv och samtidigt konstant anropa det i samband med aktuella frågor. När vi skriker anti-semitism varje gång någon attackerar Israel eller försvarar palestinierna skapar vi cyniska människor.
Judarna i västvärlden möter inga hot eller fördomar som ens på långt håll kunde jämföras med dem som de drabbades av i det förflutna. Inte heller kan man jämföra dem med nutida fördomar mot andra minoriteter.
Tänk på följande övning: Skulle du känna dig trygg, accepterad och välkomnad som muslim eller illegal invandrare i dagens USA? Som ”paki” i England? Marockan i Holland? Som svarthyad i Schweiz? ”Främling” i Danmark? En rumän i Italien? En rom var som helst i europa? Eller skulle du inte känna dig tryggare, mer integrerad och mer accepterad som jude? Jag tror att vi alla vet svaret. I många av dessa länder, i Holland, Frankrike, USA, för att inte nämna i Tyskland är den lokala judiska minoriteten väl representerad inom affärslivet, media och konst. I inget av dessa länder är judarna stigmatiserade, utestängda eller hotade.”
Detta senare är naturligtvis väldigt positivt. (Men visst finns anti-semitism kvar i europa och Sverige, det förnekar jag inte. Att jag inte upplever det är ju för att jag är vit man utan judiskt påbrå. Tror dessutom att det är latent, och kan blossa upp. ) Vad Tony Judt pekar på i sin artikel är något som är ett mycket allvarligt problem, och något som jag själv har påpekat många gångar, är det faktum att prioriterandet av anti-semitismen framför andra ”rasismer” är livsfarlig. Man tar det dessutom ur sitt historiska sammanhang och placerar det i det nutida. Man förminskar världens övriga problem. När dessutom Israel-vännerna använder anti-semitism-kortet i försvarandet av Israels politik gör man sig skyldig till väldigt allvarliga misstag: man trivialiserar anti-semitismen. Man förminskar anti-semitismen. Dessutom skulle man ge anti-semitismen en form av alibi, om det vore så att Israel-kritiken verkligen handlade om anti-semitism. Därutöver existerar anti-semitismen även bland högerkristna Israel-vänner. Denna anti-semitism är sällan ett problem för många av de som skriker högst om anti-semitism av det enkla skälet att dessa anti-semiter står på rätt sida i kampen för Eretz Israel och i kampen mot palestinierna (eller araberna om man så vill.) Men samtidigt, så kanske det är så att palestinavänner varit för flata. Om jag menar att Israelvännerna förminskar rasismen hos Israel, så är det nog tyvärr så att anti-semitismen förminskas hos en del palestinavänner, och då nog tyvärr hos mig själv. Dessutom kan det finnas ett viktigt syfte med att lyfta ut anti-semitismen specifikt som Judt kanske missar, och det är att dess historie är så speciell och grov. Och att förintelseförnekare finns, och att historien är grym och kunskap inte alltid ibland räcker.
Israelvännerna är i sin iver att försvara Israel ofta de sämst lämpade att föra kampen mot anti-semitismen, då man i högre grad anser att det är viktigare att kämpa för en stats politik än för universella mänskliga rättigheter, viktigare att kämpa för sionismen än för judarnas välbefinnande och judendomens kultur och historia. Men om palestinavännerna inte säger ifrån, vilka ska då göra det? Som ett anti-rasistiskt moment 22. Vår världs historia har kantats av många folkmord. Förintelsen var unik i dess industriella metod. Men vissa folkslag har blivit helt utrotade, som på den amerikanska kontinenten. Om dessa berättas det väldigt lite. Kampen mot anti-semitismen går via kampen för alla människors lika rättigheter.
Rekommendation: The King of Kong: A Fistful of Quarters
Okej. En liten rekommendation så här på söndagkvällen. Dokumentären: The King of Kong. (Här ovan, en liten trailer.)
Detta är en dokumentär av yttersta världsklass. En dokumentär om den besynnerliga hierarkin, den ännu besynnerligare prestigen och, det som är besynnerligast av allt, subkulturen med sitt följe av individer runt det klassiska arkadspelet Donkey Kong. I dokumentären finns det många underbart småknasiga scener. Det kryllar av märkliga och udda personligheter. Ja, det handlar om ett gäng spelgalna människor och framförallt om två rivaler. Och det hela är hemskt underhållande.
De två rivalerna? Billy Mitchell är mästaren, med ett obehagligt Jesus-komplex, en man med ett leende som får det att krypa i skinnet på mig, och som stundtals pratar om sig själv i tredje person: ”Billy always got a plan”.( Men det är svårt att förstå vad planen är för något.) Billy har dessutom sitt lilla följe, sin lärling, sina kumpaner som hjälper Billy i kampen om rekordet. Billy tar inte bara spelet på för stort allvar, utan än värre, sig själv på för stort allvar. Utmanaren, Steve Wiebe, är ödmjuk, mer naturlig och med en mer varm framtoning än sin rival, allt medan Steves fru tålmodigt försöker förstå sin mans spelmani. Sundast av alla verkar dock Steve Wiebes ca 8-åriga dotter vara. Hon förstår inte riktigt vitsen med att komma med i Guiness Rekordbok. En del verkar dessutom förstöra sina liv för att komma med i boken, säger hon. Och visst kan man ha svårt att förstå hur mycket man kan vara beredd att offra för att vinna ett spel.
Se! Njut!
torsdag 9 oktober 2008
Don´t Mention The Palestinians
Don´t mention the palestinians.
Det är något ytterst beklämmande med US-amerikanska presidentval. Om det är något postpolitiskt liknande över Sverige, så är det inget emot hur presidentvalet i USA presenteras och kampanjförs. Det är en form av skådespelspolitik: ett sken av en demokratisk process: det är ett val i slogans, i presentation. Det är som en mindre intelligent Hollywood-film, men ändå bättre än diverse Steven Segal-filmer. Manuset är förutsägbart, men inte helt utan sitt underhållningsvärde. Med sina stereotyper. Med sina scener. Med sina one-liners. Med utseendefixering.
Man märker också när man följer debatterna, hur pass harmlösa de är. Tämligen matta och snälla. Kampanjerna kan vara råa och ägna sig åt fula tricks, men själva debatterna handlar mest om att undvika misstag, och det gör man ofta med hjälp av moderatorerna och hur uppläggen för debatterna är i USA. Man märker även hur lite ”change” det är över Obama. Hur han nu närmast spelar på resultatet. Han gör den enklaste tolkningen, vill förändra så lite som möjligt, samtidigt vill han till och med utöka kriget mot terrorismen (till Pakistan) men aktar sig noga för att bli ”the angry black man”. McCain i sin tur har gjort åtminstone två misstag i debatterna. I den första debatten tittade han aldrig på Obama. I den andra refererade han till Obama vid ett tillfälle som ”that one”. (I tidigare val har man i USA hängt upp sig på för högt tonfall – Howard Dean- och en för passionerad kyss – den mellan den beskyllt gråa Al Gore och hans moraltant till fru.)
En annan sak med US-amerikansk politik är naturligtvis hur mycket man måste visa att man står på Israels sida. Man klättrar nästan på varandra för att överträffa varandra i sina övertygelser. Detta innebär i sak att man måste undvika till varje pris att nämna palestiniernas rättigheter och umbäranden. Sen har vi ju de knasiga, närmast anti-semitiska, Israel-vännerna bland de kristna sionisterna. Såna som Sarah Palin. Vars huvudsakliga intresse för Israel är strategiskt.
Joe Biden sade nyligen hur oerhört Israel-vänliga han och Obama var. I jämförelse med McCain och Palin. För palestinierna är detta ännu ett val i den trista mängden. Det man möjligtvis skulle kunna hoppas på är att någon vågar ändra ton efter valet. Det är dock inte troligt. Palestinierna har ingen kandidat att hoppas på i det här valet. Heller.
Joe Biden försöker som sagt hårt föra tillbaks demokraterna som det mest israelvänliga partiet. Det man rent traditionellt brukar vara. Bush & Co lyckades ju göra republikanerna till det. (Till ödets dystra ironi hör historien om Sami Al-Arian som föredrog republikanerna framför demokraterna i valet 2000 och i stort sett kampanjade för republikanerna. Priset han fick betala var att sitta fängslad i flera år. Oskyldig. Man kunde inte finna några bevis för terroristanklagelserna. Men i the land of the free lyckades man i alla fall fängsla Sami.)
Det är något ytterst beklämmande med US-amerikanska presidentval. Om det är något postpolitiskt liknande över Sverige, så är det inget emot hur presidentvalet i USA presenteras och kampanjförs. Det är en form av skådespelspolitik: ett sken av en demokratisk process: det är ett val i slogans, i presentation. Det är som en mindre intelligent Hollywood-film, men ändå bättre än diverse Steven Segal-filmer. Manuset är förutsägbart, men inte helt utan sitt underhållningsvärde. Med sina stereotyper. Med sina scener. Med sina one-liners. Med utseendefixering.
Man märker också när man följer debatterna, hur pass harmlösa de är. Tämligen matta och snälla. Kampanjerna kan vara råa och ägna sig åt fula tricks, men själva debatterna handlar mest om att undvika misstag, och det gör man ofta med hjälp av moderatorerna och hur uppläggen för debatterna är i USA. Man märker även hur lite ”change” det är över Obama. Hur han nu närmast spelar på resultatet. Han gör den enklaste tolkningen, vill förändra så lite som möjligt, samtidigt vill han till och med utöka kriget mot terrorismen (till Pakistan) men aktar sig noga för att bli ”the angry black man”. McCain i sin tur har gjort åtminstone två misstag i debatterna. I den första debatten tittade han aldrig på Obama. I den andra refererade han till Obama vid ett tillfälle som ”that one”. (I tidigare val har man i USA hängt upp sig på för högt tonfall – Howard Dean- och en för passionerad kyss – den mellan den beskyllt gråa Al Gore och hans moraltant till fru.)
En annan sak med US-amerikansk politik är naturligtvis hur mycket man måste visa att man står på Israels sida. Man klättrar nästan på varandra för att överträffa varandra i sina övertygelser. Detta innebär i sak att man måste undvika till varje pris att nämna palestiniernas rättigheter och umbäranden. Sen har vi ju de knasiga, närmast anti-semitiska, Israel-vännerna bland de kristna sionisterna. Såna som Sarah Palin. Vars huvudsakliga intresse för Israel är strategiskt.
Joe Biden sade nyligen hur oerhört Israel-vänliga han och Obama var. I jämförelse med McCain och Palin. För palestinierna är detta ännu ett val i den trista mängden. Det man möjligtvis skulle kunna hoppas på är att någon vågar ändra ton efter valet. Det är dock inte troligt. Palestinierna har ingen kandidat att hoppas på i det här valet. Heller.
Joe Biden försöker som sagt hårt föra tillbaks demokraterna som det mest israelvänliga partiet. Det man rent traditionellt brukar vara. Bush & Co lyckades ju göra republikanerna till det. (Till ödets dystra ironi hör historien om Sami Al-Arian som föredrog republikanerna framför demokraterna i valet 2000 och i stort sett kampanjade för republikanerna. Priset han fick betala var att sitta fängslad i flera år. Oskyldig. Man kunde inte finna några bevis för terroristanklagelserna. Men i the land of the free lyckades man i alla fall fängsla Sami.)
Sossarnas nya valslogan: ”Mindre höger än moderaterna.”
Från socialdemokratin lanseras något nytt. Men man lanserar inget egentligt nytt politiska alternativ till den nuvarande regeringen. Och på så vis ifrågasätts naturligtvis ingenting. Politiken blir till ett skådespel. Post-politiskt om man så vill. Om socialdemokraterna enbart vill bli moderaterna light finns naturligtvis inte mycket som talar för att man får stanna i mer än fyra år. Tydliga alternativ måste ges. Man måste förklara vad det är man vill med sin politik. Vad ens politik står för. Samling vid mitten skapar en slumpens väljarkår. Om sossarna vill att dess valslogan ska vara ”Mindre höger än moderaterna” kan man naturligtvis vinna nästa val. Men det handlar inte bara om att vinna val. Politik handlar om att vilja. Om att vilja något. Om att kunna erbjuda alternativ. Socialdemokratin har helt enkel gett upp sina rötter. Och detta i en tid då nyliberalismen och den kortsiktiga tänkandets politik levererar fiasko efter fiasko.
Jag minns en tid då Mona Sahlin kallade sig socialist. En tid då hon menade att arbetarröreslsen var för feg. Jag misstänker, att hon idag hellre anammar, Göran Perssons bleka: jag är social och jag är demokrat.
Vänsterpartiet, som Svensson skriver, skulle här kunna ta en chans. Men istället hoppas man på att socialdemokraterna ångrar sig. Någon jävla jävlar-anamma måste det väl ändå vara.
ETC-intervju med Mona Sahlin från 1992. Esbati skriver.
Jag minns en tid då Mona Sahlin kallade sig socialist. En tid då hon menade att arbetarröreslsen var för feg. Jag misstänker, att hon idag hellre anammar, Göran Perssons bleka: jag är social och jag är demokrat.
Vänsterpartiet, som Svensson skriver, skulle här kunna ta en chans. Men istället hoppas man på att socialdemokraterna ångrar sig. Någon jävla jävlar-anamma måste det väl ändå vara.
ETC-intervju med Mona Sahlin från 1992. Esbati skriver.
måndag 6 oktober 2008
Dystra Nyheter Från Palestina
I senaste Arbetaren kunde man läsa om hur Hamas och Fatah inte tillåter sina motståndares tidningar på sina områden. Om hur man på olika sätt motarbetar yttrandefriheten. Det är onekligen dystra nyheter. Därutöver så har människorättsorganisationen Human Rights Watch, HRW, rapporterat om att det nuvarande förtrycket mot palestinska medier inte skulle kunna ske om det inte vore för USA:s och EU:s försvar av och finansiering av den palestinska myndighetens säkerhetsstyrkor. Samtidigt ökar våldet på de ockuperade områdena mellan olika palestinska fraktioner, främst i Gaza.
Mer än någonsin behövs det en enande kraft för palestinierna.
Mer än någonsin behövs det en enande kraft för palestinierna.
Elände
Ibland läser man något som gör en deprimerad och mörk i sinnet. Man får en känsla blandad med total maktlöshet och ilska. Det som gör det hela än mer deprimerande är att detta är en historia som läckt ut. Jag kan inte låta bli att tänka på alla dessa brott som begås mot människor som aldrig uppdagas. Som tystas ned. Eller som inte ens behövs tystas ned. Och det brott som begåtts mot denna kvinna kommer heller aldrig att ge henne den upprättelse hon förtjänar. Hur ska hon få sin rättvisa? Hennes enda liv på denna planet är hårt bestraffat. Hennes brott? Hon var en fattig ung kvinna.
A 15-year-old girl arrested on petty theft charges was left for weeks in a jail cell with 21 men, who raped her, tortured her and allowed her food only in exchange for sex. Her screams could be heard from the street. Yet police refused to act, and it took a tip to the local media to finally free her.
A 15-year-old girl arrested on petty theft charges was left for weeks in a jail cell with 21 men, who raped her, tortured her and allowed her food only in exchange for sex. Her screams could be heard from the street. Yet police refused to act, and it took a tip to the local media to finally free her.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)