Som sagt: varje dag nu.
Enligt DN-liberalen Ekdal så har till och med enbart ytan, eller : Valkampanjen i sig själv, jordens största show, ... återgett USA den moraliska ledartröjan efter åtta förlorade år.
Den moraliska ledartröjan? Ursäkta mig. Två frågor: Vilket land hade det under den tiden USA inte hade den? Och hur, på vilket sätt, hade USA förtjänat den moraliska ledartröjan innan? Förlåt: en fråga till. Hur kan enbart en valkampanj som enbart har bestått av ord återge ett land den moraliska ledartröjan? (Det här verkar korrupt. Få en ledartröja utan att ens ha gjort något. Ge tillbaks den där ledartröjan. Nu!)
På annan plats i Dagens Nyheter kan man läsa att det kan bli svårt att stänga Guantanamo. Skälen är tydligen flera. Men samtidigt borde nedmonterandet av Guantanamo, med politisk vilja och den där moraliska överlägsenheten som Ekdal felsurrar om, vara något som borde kunna genomföras rätt enkelt.
Och på Ekonomiplats kommer Johan Schück med ett oväntat konstaterande. Johan Schück skriver nämligen att enbart entusiasmen kring Obamas person kan inte lyfta USA:s ekonomi. Nähä?
Vad säger man? Liberaler och deras "analyser"...
söndag 9 november 2008
lördag 8 november 2008
Om Vikten Av Att Avkolonisera Våra Sinnen
The US population elects its president, not the Master of the Universe. This seems to be understood nowadays in Russia, Asia, Latin America and the Muslim world. Only in Europe do we still need to decolonize our minds.
Varje dag nu. Varje dag kan jag i DN (men inte bara där) läsa om den stora vikten av valet av USA:s president. Om hur vi behöver USA. Om hur vi inte klarar oss utan USA. Om hur USA är demokratins förkämpe. Om hur vi behöver ett USA med en president som åtminstone lyssnar ibland på de andra. Om hur de " försämrade relationerna mellan USA och Europa är en av de mer tragiska följderna av Bushadministrationens arroganta framfart på världsscenen."
Varje dag nu.
Varje dag nu. Varje dag kan jag i DN (men inte bara där) läsa om den stora vikten av valet av USA:s president. Om hur vi behöver USA. Om hur vi inte klarar oss utan USA. Om hur USA är demokratins förkämpe. Om hur vi behöver ett USA med en president som åtminstone lyssnar ibland på de andra. Om hur de " försämrade relationerna mellan USA och Europa är en av de mer tragiska följderna av Bushadministrationens arroganta framfart på världsscenen."
Varje dag nu.
fredag 7 november 2008
Change För Vissa, Business As USReal För Palestinierna
Det fanns ju de som oroade sig för att Obama skulle bli mindre Israel-vänlig. Ja, Joe The Plumber trodde att Obama skulle innebära ”the death of Israel”. Men för de som trodde att Obamas Israel-vänliga retorik och tal och löften till Israel (och totala ignorerande av palestinierna) under valkampanjen bara var just retorik och en del av en valkampanj behöver icke oroa sig. Obama har valt en väldigt pro-israelisk man som stabschef. Till och med de som ansåg att människors andranamn har betydelse borde idag vara lugnade. Barack Hussein Obama har nu vid sin sida Rahm Israel Emanuel. Emanuel-familjen härstammar dessutom från det gamla blodiga fascistiska terror-Irgun. Rahm själv tog värvning när USA slogs mot Irak 1991. Fast inte för USA, utan för Israel. Fadern försäkrar dessutom att sonen kommer att arbeta för Israel i det Vita Huset. Han är ju inte en arab som är där för att städa.
Så det bådar naturligtvis gott för alla de som enbart ser palestinierna som ett väghinder i den där vägkartan mot fred: väghinder som man ska köra över, måste köra över, men mer eller mindre våldsamt för att Israel ska få det Israel kan få (och det innebär så mycket som möjligt). Naturligtvis har få noterat detta val ur palestiniernas synvinkel. Liksom få har noterat Barack Obamas väldigt pro-israeliska inställning under valkampanjen. Det vill säga för den ockuperande starkare makten mot de ockuperade och förtryckta. Så utrikespolitiskt sett: ”change” my ass.
Obama har noga distanserat sig från allt och alla som kan uppfattas som Israel-kritiker. Från hans tidiga politiska karriär, där han kunde dinera med Edward Said, har han gått till idag, då han inte ger palestinerna en sekund av omtanke.
Å andra sidan: resonerar uppenbarligen de flesta: det kunde inte bli värre än med Bush. Så där är vi nu i den demokratiska utvecklingen. Vi är överlyckliga därför att det inte kunde bli värre. Fuckintastiskt. Och då ska man komma ihåg en annan sak. Det fanns Israel-vänner som var kritiska mot Bush. Emanuel var en av dem. Han ansåg att Bush var för kritisk mot Israel. Så där har vi det. Har vi jublat klart snart? Eller så här: Glöm smekmånaden.
Ps! Jag vill dock klargöra att jag anser inte att Israel styr USA:s utrikespolitik. Däremot är den Israel-vänliga politiken skrämmande överlag samt extremt enögd, så att AIPAC med fler har ett stort inflytande borde knappast ifrågasättas.
Electronic Intifada. Al- Andalus. DN. Alexander Cockburn.
Så det bådar naturligtvis gott för alla de som enbart ser palestinierna som ett väghinder i den där vägkartan mot fred: väghinder som man ska köra över, måste köra över, men mer eller mindre våldsamt för att Israel ska få det Israel kan få (och det innebär så mycket som möjligt). Naturligtvis har få noterat detta val ur palestiniernas synvinkel. Liksom få har noterat Barack Obamas väldigt pro-israeliska inställning under valkampanjen. Det vill säga för den ockuperande starkare makten mot de ockuperade och förtryckta. Så utrikespolitiskt sett: ”change” my ass.
Obama har noga distanserat sig från allt och alla som kan uppfattas som Israel-kritiker. Från hans tidiga politiska karriär, där han kunde dinera med Edward Said, har han gått till idag, då han inte ger palestinerna en sekund av omtanke.
Å andra sidan: resonerar uppenbarligen de flesta: det kunde inte bli värre än med Bush. Så där är vi nu i den demokratiska utvecklingen. Vi är överlyckliga därför att det inte kunde bli värre. Fuckintastiskt. Och då ska man komma ihåg en annan sak. Det fanns Israel-vänner som var kritiska mot Bush. Emanuel var en av dem. Han ansåg att Bush var för kritisk mot Israel. Så där har vi det. Har vi jublat klart snart? Eller så här: Glöm smekmånaden.
Ps! Jag vill dock klargöra att jag anser inte att Israel styr USA:s utrikespolitik. Däremot är den Israel-vänliga politiken skrämmande överlag samt extremt enögd, så att AIPAC med fler har ett stort inflytande borde knappast ifrågasättas.
Electronic Intifada. Al- Andalus. DN. Alexander Cockburn.
torsdag 6 november 2008
Don´t Hold Your Breath, Dick.
Dick Erixon är hysteriskt rolig. Han anser att George W. Bush nu håller på att omvärderas.
"Den ständigt kritiserade och häcklade makthavaren framstår i ett annat ljus när man börjar se honom som en del av historien, inte en del av det dagliga politiska käbblet.
Så fort denna förvandling påbörjats framstår George W Bush som mer av en aktiv, seriös och storslagen politisk ledare i en svår tid."
Eller?
"Den ständigt kritiserade och häcklade makthavaren framstår i ett annat ljus när man börjar se honom som en del av historien, inte en del av det dagliga politiska käbblet.
Så fort denna förvandling påbörjats framstår George W Bush som mer av en aktiv, seriös och storslagen politisk ledare i en svår tid."
Eller?
"I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free"
Valet är över i USA Barack Obama har vunnit och det anses generellt som en seger för demokratin att en svart man nu har vunnit valet i USA. Och naturligtvis, med tanke på USA:s historia, är det ett framsteg. Samtidigt så råder en ekonomisk kris i världen och i USA. De som drabbas hårdast är kvinnorna. Speciellt svarta kvinnor. Fattiga svarta kvinnor. Det är ett problem på flera sätt. Ur exempelvis en demokratisk aspekt: I USA finns ingen möjlighet att ett av de två partierna tar parti för dem. Tar upp kampen för dem.
Det får mig att tänka på Nina Simone. Och speciellt en låt med Nina: I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free. En låt som Bill Clinton nämnde i sitt begravningstal vid Rosa Parks begravning. Men han missade en del av Ninas poäng med låten. Bill Clinton menade då enligt Kim Hester D. Williams … att alla idag, till skillnad från när Rosa Parks levde, har inte bara en möjlighet att vara fria, utan är fria.
Men det Bill Clinton missade då, och det liberaler missar idag, är att det handlade inte bara för Nina Simone om att vara svart. Där fanns även klassfrågan. Där fanns även genusfrågan. Arbetare, kvinna, svart. Utsatt för ”the matrix of domination”, som Patricia Hill Collins skulle säga. I detta fanns en hel politik formad för att bibehålla den rasistiska strukturen. Detta handlade inte bara om att få några smulor av rättigheter till sig. Det handlade om strukturer i samhället. Med valet av Barack Obama så handlar det inte bara om att i och med att en svart man blir president så är det slutgiltiga hindret för svarta borttaget i USA. (Liksom det i sig inte var en seger för feminismen att Margaret Thatcher blev premiärminister i Storbritannien.) Ninas version av I Wish I Knew handlar om mer än en individs längtan till frihet: det handlar om ”hennes folks” längtan. Så även om enskilda individer på olika sätt tar sig fram, eller gör en mindre klassresa, så innebär inte detta att det är möjligt för alla. Men för varje enskild individ som lyckas, så är det samtidigt som det är en framgång för individen, även en framgång för den liberala ideologin: den liberala historieberättelsen, det liberala samvetet.
Nina Simone var tidigt en politisk aktivist, någon som tidigt uppfattade de politiska orättvisorna. Men för att Nina skulle kanalisera ilskan genom musiken och texterna, så krävdes det ett par tragedier. Mord på en NAACP aktivist var början, men droppen som fick bägaren att rinna över var mordet på de fyra barnen i en kyrka i Birmingham.
Rasismen fick henne att till slut agera. Hon blev en arg, svart, kvinna. Mississippi Goddamn blev hennes första politiska låt. Innan dess hade hon varit tveksam till att skriva politiska låtar. Det var för ytligt. Man kunde inte i en låt gå på djupet. Hon ansåg att protestmusik tog iväg värdigheten från människor som verkligen ägnade hela sitt liv åt kampen för rättvisa. Ett par minuter musik var helt enkelt otillräckligt. De innebrända barnen ändrade hennes inställning helt.
Men faktum var att hennes ilska först övergick i hat: hennes första spontana tanke var att gå ut och mörda någon som hon kunde identifiera som en person som stod i vägen för att hennes folk skulle få någon form av rättvisa för första gången. Hennes dåvarande man hindrade henne. ”Nina, du vet ingenting om hur man dödar. Det enda du har är musiken.”
Hon blev inte helt övertygad först. Men till slut övertygades hon. Inte av moraliska skäl. Icke-våld som metod trodde hon inte helt på. Det var snarare just att det var mer rationellt att hon ägnade sig åt protestmusik. Så hon satte sig ned vid pianot. Skrev Mississippi Goddamn.
Så när Simone sjöng, "I wish that you knew how it feels to be me. Then you'd see and agree that everyone should be free" så är betoningen på att "everyone should be free." När Clinton håller med om grundtanken att alla människor ska vara fria, så menade han då även att vi redan kommit så långt. Alla har lika möjligheter. Men i USA har man aldrig riktigt förstått vidden av förtrycket.
Vi har med Barack Obama tagit ett steg framåt. Ett kliv som har en enorm symbolisk mening. Det sker dock i en kontext av att vi alltså har två högerpartier att välja på. Men det intressanta är även att vi, i en tid vi ser oss som så oerhört upplysta, och i decennier hyllat USA, med sin ”the american dream” – landet där allt är möjligt, först nu ser en svart man som president. Varför? Han tillhör rätt klass. Han står för en politik, som det politiska, det mediala och det ekonomiska etablissemanget kan acceptera (och även föredrar framför det andra högeralternativet). Det är med andra ord inte vilken svart man som helst som blir president. Så när man nu som exempelvis DN-liberalen Niklas Ekdal gjorde i en artikel innan valet försöker påskina att detta bevisar att i USA är verkligen allt möjligt, så är det onekligen en sanning med modifikation. Det är den liberala förklaringsmodellens problem. Ur en liberal vulgärindividualistisk tolkning är allt möjligt för alla så länge alla får rösta, så är det i teorin, ett idealtypiskt land, tillräckligt fritt. Du är född i USA: du är fri att bli vad du bestämmer dig för att bli. Men det räcker inte så, för det är inte så. Frihet är dessutom inte allt. Det är inte så att Barack Obama kliver fram i ett samhälle fritt från forna tiders förtryck, eller friställd från det klassamhälle USA har byggt upp. Rasismen i USA är inte utrotad bara för att man har valt en svart man till president (som det vita USA kan tolerera). Det blir inte ett nytt USA av en ny president.
En annan aspekt är dessutom hur noga man varit från Obama-kampanjen att betona att Obama är kristen: han är inte muslim och han är inte arab. Men en annan sak som också varit av vikt är att se till att han inte framstår som en oresonligt "angry black man". Han är ingen svart man att vara rädd för, vilket han försökte bevisa genom flera inspirerande och hoppfulla tal. Så även om hela världen har tagit ett steg framåt med presidentvalet, så är det än så länge på ett ytligt plan. Men någon större ”change” lär vi inte få se. Och Nina Simones låt fortsätter att ha sin betydelse. En av anledningarna är att man i USA är blinda för klassamhällets segregerande krafter.
(Inom parantes: Zaramis om USA-vänsterns, den tragiskt marginaliserade, åsikter om valet. Zaramis om bristerna i USA-valet. Vänsterekonomis kommentar. Esbati: Spelar det någon roll?)
Det får mig att tänka på Nina Simone. Och speciellt en låt med Nina: I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free. En låt som Bill Clinton nämnde i sitt begravningstal vid Rosa Parks begravning. Men han missade en del av Ninas poäng med låten. Bill Clinton menade då enligt Kim Hester D. Williams … att alla idag, till skillnad från när Rosa Parks levde, har inte bara en möjlighet att vara fria, utan är fria.
Men det Bill Clinton missade då, och det liberaler missar idag, är att det handlade inte bara för Nina Simone om att vara svart. Där fanns även klassfrågan. Där fanns även genusfrågan. Arbetare, kvinna, svart. Utsatt för ”the matrix of domination”, som Patricia Hill Collins skulle säga. I detta fanns en hel politik formad för att bibehålla den rasistiska strukturen. Detta handlade inte bara om att få några smulor av rättigheter till sig. Det handlade om strukturer i samhället. Med valet av Barack Obama så handlar det inte bara om att i och med att en svart man blir president så är det slutgiltiga hindret för svarta borttaget i USA. (Liksom det i sig inte var en seger för feminismen att Margaret Thatcher blev premiärminister i Storbritannien.) Ninas version av I Wish I Knew handlar om mer än en individs längtan till frihet: det handlar om ”hennes folks” längtan. Så även om enskilda individer på olika sätt tar sig fram, eller gör en mindre klassresa, så innebär inte detta att det är möjligt för alla. Men för varje enskild individ som lyckas, så är det samtidigt som det är en framgång för individen, även en framgång för den liberala ideologin: den liberala historieberättelsen, det liberala samvetet.
Nina Simone var tidigt en politisk aktivist, någon som tidigt uppfattade de politiska orättvisorna. Men för att Nina skulle kanalisera ilskan genom musiken och texterna, så krävdes det ett par tragedier. Mord på en NAACP aktivist var början, men droppen som fick bägaren att rinna över var mordet på de fyra barnen i en kyrka i Birmingham.
Rasismen fick henne att till slut agera. Hon blev en arg, svart, kvinna. Mississippi Goddamn blev hennes första politiska låt. Innan dess hade hon varit tveksam till att skriva politiska låtar. Det var för ytligt. Man kunde inte i en låt gå på djupet. Hon ansåg att protestmusik tog iväg värdigheten från människor som verkligen ägnade hela sitt liv åt kampen för rättvisa. Ett par minuter musik var helt enkelt otillräckligt. De innebrända barnen ändrade hennes inställning helt.
Men faktum var att hennes ilska först övergick i hat: hennes första spontana tanke var att gå ut och mörda någon som hon kunde identifiera som en person som stod i vägen för att hennes folk skulle få någon form av rättvisa för första gången. Hennes dåvarande man hindrade henne. ”Nina, du vet ingenting om hur man dödar. Det enda du har är musiken.”
Hon blev inte helt övertygad först. Men till slut övertygades hon. Inte av moraliska skäl. Icke-våld som metod trodde hon inte helt på. Det var snarare just att det var mer rationellt att hon ägnade sig åt protestmusik. Så hon satte sig ned vid pianot. Skrev Mississippi Goddamn.
Så när Simone sjöng, "I wish that you knew how it feels to be me. Then you'd see and agree that everyone should be free" så är betoningen på att "everyone should be free." När Clinton håller med om grundtanken att alla människor ska vara fria, så menade han då även att vi redan kommit så långt. Alla har lika möjligheter. Men i USA har man aldrig riktigt förstått vidden av förtrycket.
Vi har med Barack Obama tagit ett steg framåt. Ett kliv som har en enorm symbolisk mening. Det sker dock i en kontext av att vi alltså har två högerpartier att välja på. Men det intressanta är även att vi, i en tid vi ser oss som så oerhört upplysta, och i decennier hyllat USA, med sin ”the american dream” – landet där allt är möjligt, först nu ser en svart man som president. Varför? Han tillhör rätt klass. Han står för en politik, som det politiska, det mediala och det ekonomiska etablissemanget kan acceptera (och även föredrar framför det andra högeralternativet). Det är med andra ord inte vilken svart man som helst som blir president. Så när man nu som exempelvis DN-liberalen Niklas Ekdal gjorde i en artikel innan valet försöker påskina att detta bevisar att i USA är verkligen allt möjligt, så är det onekligen en sanning med modifikation. Det är den liberala förklaringsmodellens problem. Ur en liberal vulgärindividualistisk tolkning är allt möjligt för alla så länge alla får rösta, så är det i teorin, ett idealtypiskt land, tillräckligt fritt. Du är född i USA: du är fri att bli vad du bestämmer dig för att bli. Men det räcker inte så, för det är inte så. Frihet är dessutom inte allt. Det är inte så att Barack Obama kliver fram i ett samhälle fritt från forna tiders förtryck, eller friställd från det klassamhälle USA har byggt upp. Rasismen i USA är inte utrotad bara för att man har valt en svart man till president (som det vita USA kan tolerera). Det blir inte ett nytt USA av en ny president.
En annan aspekt är dessutom hur noga man varit från Obama-kampanjen att betona att Obama är kristen: han är inte muslim och han är inte arab. Men en annan sak som också varit av vikt är att se till att han inte framstår som en oresonligt "angry black man". Han är ingen svart man att vara rädd för, vilket han försökte bevisa genom flera inspirerande och hoppfulla tal. Så även om hela världen har tagit ett steg framåt med presidentvalet, så är det än så länge på ett ytligt plan. Men någon större ”change” lär vi inte få se. Och Nina Simones låt fortsätter att ha sin betydelse. En av anledningarna är att man i USA är blinda för klassamhällets segregerande krafter.
(Inom parantes: Zaramis om USA-vänsterns, den tragiskt marginaliserade, åsikter om valet. Zaramis om bristerna i USA-valet. Vänsterekonomis kommentar. Esbati: Spelar det någon roll?)
lördag 1 november 2008
Med Dikt Följande Önskan
Dikt av Kenny Isgren, Skalle av integritet, följer nedan...:
”Jag älskar
Isaac Bashevis Singer
Jag beundrar
en man som kan säga
Jag vet inte
vem John Lennon är”
...och följs av min önskan
att kunna säga:
”Paris Hilton? Jag har inte den blekaste.”
Men jag kan ta mig fan till och med namnet på hennes förra hundjävel
Och att den bodde i hennes väska.
”Jag älskar
Isaac Bashevis Singer
Jag beundrar
en man som kan säga
Jag vet inte
vem John Lennon är”
...och följs av min önskan
att kunna säga:
”Paris Hilton? Jag har inte den blekaste.”
Men jag kan ta mig fan till och med namnet på hennes förra hundjävel
Och att den bodde i hennes väska.
Shopocalypse Now redux: "Konsumera mera... Eller förståndigare?"
Sverige konsumerar 2,5 planeter enligt en rapport vid namn Living Planet Report 2008 från Världsnaturfonden. Men detta räcker inte till någon hög placering på överkonsumtionslistan, eller bland de länder som lämnar störst ekologiskt fotavtryck per capita. Vi hamnar bara på 18:e plats. Detta bör föranleda aktioner från MUF. I individualismens namn naturligtvis. Ungefär som när man från MUF:s sida blev så förbaskade över den bilfria dagen som man uppmanades att ta för ett par år sedan, att man själva i individualismens namn, uppmanade till kollektiv protest mot detta genom att folk skulle ta bilen in till stan och köra runt och tuta.
Och medan man från världsnaturfonden säger att vi står inför ett avgörande val av livsstil för planetens och människornas överlevnad in kommer en politiskt modemedveten bloggs lösning/tolkning av finanskrisen:
”En kort kommentar om finanskrisen, låt dig inte störas alltför hårt av de svarta nyheterna. För mitt i allt ligger det ändå något positivt för oss som handlar, så sluta för allt i världen inte med det. Skäms inte. Om du kan shoppa ska du vara stolt.
Man ska naturligtvis inte konsumera över sina tillgångar, det vore ointelligent. Men om du har pengar och kan shoppa så bidrar du till att bygga upp världens finanser vilket leder till fler arbetstillfällen. Hela världsekonomin är uppbyggd på handel, att någon köper de varor och tjänster som någon producerar.
Så sträck på dig och shoppa loss!” (Via ETC)
Så man ska inte konsumera över sina tillgångar. Det vore ointelligent. (Och om man inte kan shoppa, ska man skämmas då?) Men hur som helst. För att tillverka en t-shirt krävs 2 900 liter vatten. Och från Världsnaturfonden säger man så här: - Världens regeringar övervärderar ekonomin och sätter en alldeles för billig prislapp på våra livsnödvändiga ekosystemtjänster. Förlusten av biologisk mångfald är mycket värre än finanskrisen. Bara skövlingen av skogar kostar miljardtals kronor varje år.
Samtidigt får arbetarna vid fabrikerna ett minimum av löner, för att kapitalet ska få ut maximalt. Pengarna går till ägarna och sedermera går en hel del in på aktiemarknaden för spekulation. Den fattiga delen av världen får göra avkall på sina naturresurser och får ett absolut minimum av ekonomisk ersättning för att hålla igång konsumtionen i den rika delen av världen. Vattenfrågan blir alltmer akut. Liksom skillnaden mellan rik och fattig alltmer. Det handlar inte bara om att ha pengar eller inte, utan handlar just om ökande klyftor, eftersom det förändrar maktvillkoren, förhandlingsvillkoren och rätten till liv.
Shoppingen ökar klasskillnaderna på alla plan: ekonomiska och miljömässiga. Och vi vet vilka som alltid får betala det den största delen av notan för konsumtionsfesten. De fattiga. De som inte får vara med på festen: men som är med och serverar.
(Inom parantes sagt: handel behövs naturligtvis. Och jag tror inte heller att särskilt många skäms för att de shoppar. Men det känns som om vi slösar bort så mycket mänskligt potential i någon naiv tro på kapitalismens och människans odödlighet.)
Och medan man från världsnaturfonden säger att vi står inför ett avgörande val av livsstil för planetens och människornas överlevnad in kommer en politiskt modemedveten bloggs lösning/tolkning av finanskrisen:
”En kort kommentar om finanskrisen, låt dig inte störas alltför hårt av de svarta nyheterna. För mitt i allt ligger det ändå något positivt för oss som handlar, så sluta för allt i världen inte med det. Skäms inte. Om du kan shoppa ska du vara stolt.
Man ska naturligtvis inte konsumera över sina tillgångar, det vore ointelligent. Men om du har pengar och kan shoppa så bidrar du till att bygga upp världens finanser vilket leder till fler arbetstillfällen. Hela världsekonomin är uppbyggd på handel, att någon köper de varor och tjänster som någon producerar.
Så sträck på dig och shoppa loss!” (Via ETC)
Så man ska inte konsumera över sina tillgångar. Det vore ointelligent. (Och om man inte kan shoppa, ska man skämmas då?) Men hur som helst. För att tillverka en t-shirt krävs 2 900 liter vatten. Och från Världsnaturfonden säger man så här: - Världens regeringar övervärderar ekonomin och sätter en alldeles för billig prislapp på våra livsnödvändiga ekosystemtjänster. Förlusten av biologisk mångfald är mycket värre än finanskrisen. Bara skövlingen av skogar kostar miljardtals kronor varje år.
Samtidigt får arbetarna vid fabrikerna ett minimum av löner, för att kapitalet ska få ut maximalt. Pengarna går till ägarna och sedermera går en hel del in på aktiemarknaden för spekulation. Den fattiga delen av världen får göra avkall på sina naturresurser och får ett absolut minimum av ekonomisk ersättning för att hålla igång konsumtionen i den rika delen av världen. Vattenfrågan blir alltmer akut. Liksom skillnaden mellan rik och fattig alltmer. Det handlar inte bara om att ha pengar eller inte, utan handlar just om ökande klyftor, eftersom det förändrar maktvillkoren, förhandlingsvillkoren och rätten till liv.
Shoppingen ökar klasskillnaderna på alla plan: ekonomiska och miljömässiga. Och vi vet vilka som alltid får betala det den största delen av notan för konsumtionsfesten. De fattiga. De som inte får vara med på festen: men som är med och serverar.
(Inom parantes sagt: handel behövs naturligtvis. Och jag tror inte heller att särskilt många skäms för att de shoppar. Men det känns som om vi slösar bort så mycket mänskligt potential i någon naiv tro på kapitalismens och människans odödlighet.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)