Kontoret var öde och tomt så när på två socialarbetare som jobbade över. Mörkret föll. – Var är ljuset? Frågade den ena. Han tände ett par ljus. – Varde ljus! Det hade varit som en vanlig dag på jobbet för de två socialarbetarna på den tiden det begav sig. Men en budbärare ändrade på alltihop precis när de skulle gå hem. Det var fredag, och det var just typiskt. Det är alltid på fredagar, tänkte de, som det märkliga händer. Men denna gång var det märkligare än vanligt. Den ena socialarbetaren sa till den andra. – Vi måste bege oss iväg. Någon galning tänker offra ett barn på ett berg.
Mannen som tänkte offra sitt barn hette Abraham.
Socialarbetarna tog sig efter många om och men sig fram till berget. Kollektivtrafiken var ovanligt besvärlig denna dag. Kollektivtrafiken var en envis åsna mer besvärlig än valfritt pendeltåg med signalfel i framtida storstockholm. Väl framme såg den ena socialarbetaren Abraham med en kniv böjd över en fastbunden yngling och han frågar Abraham med en så pass empatisk röst som möjligt. – Jaha, och vad gör du?
Man var ganska dålig på empati på den här tiden.
- Jag gör bara vad Gud begär av mig.
- Och det är…
- Offrar min son.
- Du sa vad?
- Offrar min son.
- Och du gör det för att Gud vill det.
- Ja.
- Vänta, vänta ett tag här, avbröt den andra socialarbetaren som såg fundersam ut. Din son? Du behagar skämta? Jag trodde det var din sonsonsonson.
- Nej, det är min son.
- Hur gammal är du egentligen?
- En bit över 100.
- Okej. Jag måste säga att du ser pigg ut för din ålder. Du ser inte ut att vara en dag över 90. Men varför i Jesu namn skulle han vilja att du offrar din son?
Den ena socialarbetaren viskar i den andras öra att det kan vara fråga om någon form av demens. Men Abraham frågar:
- Jesu namn?
- Ja, det är bara ett ordspråk.
- Vem är Jesu?
- Ingen aning. Det är lite sådär ibland. En del ordspråk säger man bara, utan att man har en aning om varför. Som: han har inte alla hästar i stallet. Han gjorde en liten blinkning till sin kollega, som sa: - Eller: Hjulet snurrar men hamstern är död. Eller arken flyter, men dinosaurierna hade glömt sätta väckarklockan. De skrattade gott och sen fortsatte den andre: Men till saken. Varför skulle Gud vilja att du offrar din son.
- För att testa min tro.
- Hm. Fanns det inget annat sätt?
- Det här var Guds sätt.
- Vi har ännu inte hört någon annan råka ut för det. Jag måste säga, att vi har varit med om en del. Men det här…
- Men så är det i varje fall.
- Exakt vad sa han?
- ”Tag din son Isak, din enda son, som du har kär, och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig.”
Socialarbetarna tittade på varandra med skeptiska blickar. Synd att diagnoserna ännu inte uppfunnits tänkte de.
- Okej må så vara, men vi kan inte tillåta detta. Vi måste se till barnets bästa. Så vi måste LVU:a din son. Vi måste veta var du står i den frågan.
- Här är jag, vrålade Abraham med händerna uppsträckte mot himlen.
- Ja, vi vet, men är du medveten om vad det innebär, undrade den ena socialarbetaren lugnt.
- LVU:a?
- Står i socialtjänstlagen. Det betyder att vi omhänder tar din son. För barnets bästa. Vi kan inte bara stå och se på när du offrar din son.
Abraham log plötsligt med hela ansiktet: - Men jag ska inte göra det längre.
Socialarbetarna såg på varandra med uppriktig förvåning.
- Nähä. Och varför inte det nu då?
- Guds ängel har sagt att Gud har testat min tro nu, så jag behöver inte offra min son.
- Guds ängel? Var det inte Gud som talade den här gången?
- Nej.
- Hade han inte tid själv eller? Undrade den ena socialarbetaren. Och tänkte: han hör olika röster i sitt huvud som säger olika saker. Synd att det inte finns något namn för sådant.
- Han kanske outsourca, sade den andra socialarbetaren och skrattade. De jobbade båda nuförtiden privat och arbetade på konsultbasis. Bättre cash.
- Men… Det säger du kanske bara. För bara någon sekund sedan, innan vi hotade om att ta ditt barn, skulle du offra honom för att Gud sade det.
- Nej det är sant!
- Hur ska vi kunna tro på det.
- Därför att det är Guds ord.
- Har du hört Gud säga det, frågar socialarbetaren sin kollega som ivrigt skakar på huvudet. Det kom lite väl lägligt . Helt plötsligt när vi ska omhänderta din son, så ska han plötsligt inte längre offras. Ändrade sig Gud i exakt samma sekund som vi kom, eller?
Abraham såg bekymrad ut. Det var som om något höll på att hända här som var mer än vanligt outgrundligt.
- Men så är det i alla fall, sa han med trotsig röst. En sådan trotsighet som man bara kan ha när man har Gud bakom sig. Eller över sig. Eller i sig. Eller var fan han nu är.
- Vad sa Guds ängel då?
- I och med att jag gjorde det Gud befallit mig, i och med att jag bevisade att jag fruktade honom, ska jag undslippa detta öde och han skall belöna mig. Min säd skall berika världen.
- Okej, låt gå för det. Din hingst. Men hur vet vi att han inte kommer att begära dig att offra honom senare igen, om han åter börjar tvivla på din tro.
- Det gör han inte.
- Men, nu är det så här, sa den andre socialarbetaren, vi fick ett anonymt bud från en som sa att en snubbe här uppe var på väg att offra sin son. Det är därför vi är här. Hur kan vi veta, och hur kan Gud veta att det inte var du som skickade budet? Var det du?
- Nej… det var inte jag.
- Du tvekade.
- Nej.
- Nej, du tvekade inte eller nej, det var inte du.
- Ah men Gud asså, sa Abraham på tonårstrotsigt vis. (På sätt och vis var han kanske tonåring igen. 100-tonåring.)
- Tänk om Gud tror att du på något vis insinuerat att du skulle offra din son så att någon skickade bud efter oss, för att förhindra dig från att offra din son. Då kanske han begär ett nytt offerförsök.
- Det kommer han inte göra.
- Hm. Hur vet du det?
- Jag bara vet det.
- Så är det? Undrade den ena socialarbetaren och log lite överlägset.
- Så är det. Jag älskar min son över allt annat. Abraham tittade lite generat upp mot himlen, och tillade: Förutom Gud förståss.
- Jag hör vad du säger, sa den andre socialarbetaren. Men vi tycker nog att den där Gud har lite för starkt inflytande på dig. Så vi måste nog LVU:a honom ändå.
Abraham såg förtvivlat hur hans son slets ur hans armar. - Min son. Min son.
- Jag kan i varje fall lova dig att vi inte tänker hugga någon kniv i honom, även om Gud själv skulle begära det av oss. Socialtjänstlagen går före Guds ord. Fast man kan ju aldrig veta nu förtiden. Familjehemmen är inte alltid av bästa sort. Men hur som helst vi gör en omprövning efter ett tag, och tittar efter hur du har det och om Gud har talat till dig igen, sa den ena socialarbetaren för att trösta Abraham en aning.
Socialarbetarna gick därifrån med en tystlåten Isak i släptåg. Här märkte de att Isak hade gjort på sig.
– Undrar om hela den här historien skrämde skiten ur den här ungen.
- Kanske var det sneaky poo?
De skrattade lite grann, när de gick nerför berget. – Men vem fan skulle inte göra på sig om farsan helt plötsligt får spelet och vill ta livet av en.
- Vi får nog hålla ögonen öppna efter den där Gud.
- Ja, det är ju bara att hoppas att han inte får någon son själv.
- Ha, ha. Ja, tänk dig om han skulle göra något bus, då korsfästs han väl.
- Japp. Gud måste vi absolut hålla ögonen på. Han verkar inte riktigt riktig.
- Ja det är trist, sa kollegan, men ett plötsligt oväsen gjorde att kollegan bara hörde a t e ist, för
himlen blev plötsligt alldeles svart över dem, i skyn mullrade det, historien höll på att ta en oförutsedd riktning, men Guds vägar äro outgrundliga och ur socialarbetarnas blasfemi väcktes vreden och som en blixt från klar himmel: från ingenstans dök en man vid namn Janne Josefsson upp med en mikrofon.
- Jag har ett par frågor, sade han och de båda socialarbetarna kände det som om jorden rämnade under deras fötter och ett drev förde Isak tillbaks till Abraham som så kunde göra så som han tänkt: att skaffa ett par hustrur till, leva några decennier till, hinna med lite annat som han skjutit upp under sina första 110 år, måla det där staketet, uppfinna det där staketet, tills han blev mätt på livet och sedan överlåta all sin egendom till Isak, sonen han en gång tänkt döda. Nåväl: så förtäljer historien om hur det kom sig att socialarbetarna i vår tid skulle drabbas av en evig förbannelse.
Mannen som tänkte offra sitt barn hette Abraham.
Socialarbetarna tog sig efter många om och men sig fram till berget. Kollektivtrafiken var ovanligt besvärlig denna dag. Kollektivtrafiken var en envis åsna mer besvärlig än valfritt pendeltåg med signalfel i framtida storstockholm. Väl framme såg den ena socialarbetaren Abraham med en kniv böjd över en fastbunden yngling och han frågar Abraham med en så pass empatisk röst som möjligt. – Jaha, och vad gör du?
Man var ganska dålig på empati på den här tiden.
- Jag gör bara vad Gud begär av mig.
- Och det är…
- Offrar min son.
- Du sa vad?
- Offrar min son.
- Och du gör det för att Gud vill det.
- Ja.
- Vänta, vänta ett tag här, avbröt den andra socialarbetaren som såg fundersam ut. Din son? Du behagar skämta? Jag trodde det var din sonsonsonson.
- Nej, det är min son.
- Hur gammal är du egentligen?
- En bit över 100.
- Okej. Jag måste säga att du ser pigg ut för din ålder. Du ser inte ut att vara en dag över 90. Men varför i Jesu namn skulle han vilja att du offrar din son?
Den ena socialarbetaren viskar i den andras öra att det kan vara fråga om någon form av demens. Men Abraham frågar:
- Jesu namn?
- Ja, det är bara ett ordspråk.
- Vem är Jesu?
- Ingen aning. Det är lite sådär ibland. En del ordspråk säger man bara, utan att man har en aning om varför. Som: han har inte alla hästar i stallet. Han gjorde en liten blinkning till sin kollega, som sa: - Eller: Hjulet snurrar men hamstern är död. Eller arken flyter, men dinosaurierna hade glömt sätta väckarklockan. De skrattade gott och sen fortsatte den andre: Men till saken. Varför skulle Gud vilja att du offrar din son.
- För att testa min tro.
- Hm. Fanns det inget annat sätt?
- Det här var Guds sätt.
- Vi har ännu inte hört någon annan råka ut för det. Jag måste säga, att vi har varit med om en del. Men det här…
- Men så är det i varje fall.
- Exakt vad sa han?
- ”Tag din son Isak, din enda son, som du har kär, och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig.”
Socialarbetarna tittade på varandra med skeptiska blickar. Synd att diagnoserna ännu inte uppfunnits tänkte de.
- Okej må så vara, men vi kan inte tillåta detta. Vi måste se till barnets bästa. Så vi måste LVU:a din son. Vi måste veta var du står i den frågan.
- Här är jag, vrålade Abraham med händerna uppsträckte mot himlen.
- Ja, vi vet, men är du medveten om vad det innebär, undrade den ena socialarbetaren lugnt.
- LVU:a?
- Står i socialtjänstlagen. Det betyder att vi omhänder tar din son. För barnets bästa. Vi kan inte bara stå och se på när du offrar din son.
Abraham log plötsligt med hela ansiktet: - Men jag ska inte göra det längre.
Socialarbetarna såg på varandra med uppriktig förvåning.
- Nähä. Och varför inte det nu då?
- Guds ängel har sagt att Gud har testat min tro nu, så jag behöver inte offra min son.
- Guds ängel? Var det inte Gud som talade den här gången?
- Nej.
- Hade han inte tid själv eller? Undrade den ena socialarbetaren. Och tänkte: han hör olika röster i sitt huvud som säger olika saker. Synd att det inte finns något namn för sådant.
- Han kanske outsourca, sade den andra socialarbetaren och skrattade. De jobbade båda nuförtiden privat och arbetade på konsultbasis. Bättre cash.
- Men… Det säger du kanske bara. För bara någon sekund sedan, innan vi hotade om att ta ditt barn, skulle du offra honom för att Gud sade det.
- Nej det är sant!
- Hur ska vi kunna tro på det.
- Därför att det är Guds ord.
- Har du hört Gud säga det, frågar socialarbetaren sin kollega som ivrigt skakar på huvudet. Det kom lite väl lägligt . Helt plötsligt när vi ska omhänderta din son, så ska han plötsligt inte längre offras. Ändrade sig Gud i exakt samma sekund som vi kom, eller?
Abraham såg bekymrad ut. Det var som om något höll på att hända här som var mer än vanligt outgrundligt.
- Men så är det i alla fall, sa han med trotsig röst. En sådan trotsighet som man bara kan ha när man har Gud bakom sig. Eller över sig. Eller i sig. Eller var fan han nu är.
- Vad sa Guds ängel då?
- I och med att jag gjorde det Gud befallit mig, i och med att jag bevisade att jag fruktade honom, ska jag undslippa detta öde och han skall belöna mig. Min säd skall berika världen.
- Okej, låt gå för det. Din hingst. Men hur vet vi att han inte kommer att begära dig att offra honom senare igen, om han åter börjar tvivla på din tro.
- Det gör han inte.
- Men, nu är det så här, sa den andre socialarbetaren, vi fick ett anonymt bud från en som sa att en snubbe här uppe var på väg att offra sin son. Det är därför vi är här. Hur kan vi veta, och hur kan Gud veta att det inte var du som skickade budet? Var det du?
- Nej… det var inte jag.
- Du tvekade.
- Nej.
- Nej, du tvekade inte eller nej, det var inte du.
- Ah men Gud asså, sa Abraham på tonårstrotsigt vis. (På sätt och vis var han kanske tonåring igen. 100-tonåring.)
- Tänk om Gud tror att du på något vis insinuerat att du skulle offra din son så att någon skickade bud efter oss, för att förhindra dig från att offra din son. Då kanske han begär ett nytt offerförsök.
- Det kommer han inte göra.
- Hm. Hur vet du det?
- Jag bara vet det.
- Så är det? Undrade den ena socialarbetaren och log lite överlägset.
- Så är det. Jag älskar min son över allt annat. Abraham tittade lite generat upp mot himlen, och tillade: Förutom Gud förståss.
- Jag hör vad du säger, sa den andre socialarbetaren. Men vi tycker nog att den där Gud har lite för starkt inflytande på dig. Så vi måste nog LVU:a honom ändå.
Abraham såg förtvivlat hur hans son slets ur hans armar. - Min son. Min son.
- Jag kan i varje fall lova dig att vi inte tänker hugga någon kniv i honom, även om Gud själv skulle begära det av oss. Socialtjänstlagen går före Guds ord. Fast man kan ju aldrig veta nu förtiden. Familjehemmen är inte alltid av bästa sort. Men hur som helst vi gör en omprövning efter ett tag, och tittar efter hur du har det och om Gud har talat till dig igen, sa den ena socialarbetaren för att trösta Abraham en aning.
Socialarbetarna gick därifrån med en tystlåten Isak i släptåg. Här märkte de att Isak hade gjort på sig.
– Undrar om hela den här historien skrämde skiten ur den här ungen.
- Kanske var det sneaky poo?
De skrattade lite grann, när de gick nerför berget. – Men vem fan skulle inte göra på sig om farsan helt plötsligt får spelet och vill ta livet av en.
- Vi får nog hålla ögonen öppna efter den där Gud.
- Ja, det är ju bara att hoppas att han inte får någon son själv.
- Ha, ha. Ja, tänk dig om han skulle göra något bus, då korsfästs han väl.
- Japp. Gud måste vi absolut hålla ögonen på. Han verkar inte riktigt riktig.
- Ja det är trist, sa kollegan, men ett plötsligt oväsen gjorde att kollegan bara hörde a t e ist, för
himlen blev plötsligt alldeles svart över dem, i skyn mullrade det, historien höll på att ta en oförutsedd riktning, men Guds vägar äro outgrundliga och ur socialarbetarnas blasfemi väcktes vreden och som en blixt från klar himmel: från ingenstans dök en man vid namn Janne Josefsson upp med en mikrofon.
- Jag har ett par frågor, sade han och de båda socialarbetarna kände det som om jorden rämnade under deras fötter och ett drev förde Isak tillbaks till Abraham som så kunde göra så som han tänkt: att skaffa ett par hustrur till, leva några decennier till, hinna med lite annat som han skjutit upp under sina första 110 år, måla det där staketet, uppfinna det där staketet, tills han blev mätt på livet och sedan överlåta all sin egendom till Isak, sonen han en gång tänkt döda. Nåväl: så förtäljer historien om hur det kom sig att socialarbetarna i vår tid skulle drabbas av en evig förbannelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar