Susanna Popova Och Klassföraktet Som Inte Finns, Tack Vare Artigheten

Susanna Popova har precis släppt sin intervjubok om överklassen. Den recenseras både i Aftonbladet och DN (hittar den inte på nätet) en smula kritiskt eftersom de menar att den saknar analys. Förvånande? Inte särskilt. Jag såg lite grann av ett samtal om den här boken och ett samtal om klass mellan Susanna Popova och Åsa Linderborg.

Susanna Popova sa till Åsa Linderborg i TV att överklassen föraktar inte andra människor. Hennes bevis för detta? Jo, representanterna för överklassen talade med henne i intervjuerna så mycket om vikten av att vara artiga och hövliga mot andra. Åsa protesterade lite mot att överklassen skulle vara artigare än arbetarklassen. Men, den protesten var i mitt tycke lite malplacerad (och Jan Guillou skulle utan tvekan hålla med Popova om att överklassen är artigare. Faktum är ju att enligt Guillou själv, så är det ju därför han bor på Östermalm. För artighetens skull.). Det är ju naturligtvis inte det väsentliga i det hela. Artighet betyder inte medkänsla, eller sympati, eller empati. Artighet är något helt annat. Det är ett spel, en charad, ett ”sken av en dygd” (Comte-Sponville). Visst, det kan vara trevligt med artiga människor. Men det betyder just ingenting. Egentligen har jag inte läst hennes bok, så jag ska inte dra några slutsatser, men en kommentar som ” alla känner till skillnaden mellan solsidan och den andra” som är en kommentar om vilken sida på Karlavägen som är den fina sidan, berättar ändå något för oss. Klassföraktet må inte alltid uttalas i direkta ord (vilket tydligen hade krävts för att Popova skulle tro att det existerar), men kan naturligtvis uttalas indirekt. Susanna Popova verkar dessutom inte ens kunna tänka tanken att dessa överklassmänniskor kanske ändå vaktar tungan en aning. Dessutom, trots allt, är ju det, ofta vad artighet och hövlighet handlar om.

Nu tror inte jag att Susanna Popova är dum. Men hon gillar överklassen. Hon gillar deras stil. Det vore ju trist att solka ned den med lite klassförakt. (Jag misstänker att hennes kritiska tänkande tog slut i och med feminismen och klimathotet. Märkligt.)

Så här skriver Ann Charlott Alstadt i Aftonbladet: Jag tror, tvärtemot Popova, att det är rationellt av överklassen att inte låta oss få veta för mycket om guldskedar, räkmackor och stekta sparvar. De vet att det helt enkelt inte går att rättfärdiga privilegiesamhället med några hållbara argument. Därför anger Popovas intervjupersoner exempelvis artighet, vänlighet och anspråkslöshet som särskiljande dygder. Om de inte håller låg profil höjs nämligen ropen på beskattning eller revolution.