Make No Sense! Eller Konsten I Att Svara När Man Inte Vet Hur

I DN idag var det en underhållande liten betraktelse angående Eniro och deras ”beundransvärda kamp för yttrandefriheten.” I det som skedde kan man se en speciell typ av självförsvar från Eniros sida som i viss mån faktiskt består av mumbojumbo. Författaren i fråga ville inte att hans födelsedag skulle synas på nätet. Eniro kämpade emot, men till slut, gav de med sig… dock: ”När de tagit bort min födelsedag satte de den på min fru i stället. "Systemet" gjorde det, förklarade IT-genierna på Eniro.”

Systemet? Japp. Så är det. Där religiösa svarar och löser det obegripliga med Gud, svarar Eniros IT-genier, ”Systemet”. Börsanalytikerna använder naturligtvis ”marknaden”. När de väl utvecklar vad marknaden reagerat på kan det vara alltifrån till vad en person sade i USA, eller vad kanske någon sade i Kina. (Det intressanta är hur många som arbetar med just detta, där en stor del av arbetet går ut på att spekulera i vad andra spekulerar i vad det har för betydelse vad andra kan ha sagt.)

Även om Eniros lilla plan naturligtvis har att göra med att tjäna pengar på att visa någons födelsedag, är det intressant att läsa: människor vet inte alltid vad de ska svara, de vet bara att de måste svara något. (Detta kan ju vara ett problem med många direktsändningar i TV och radio. För att tystnaden måste brytas – ty tystnad är ofta pinsam, och i direktsändning : en katastrof- , måste det pratas, vad man säger är inte alltid relevant, ”huvudsaken tiden går” så att säga. Som en militär HTG-övning. Nåväl. Detta är ett sidospår.)

Häromdagen hörde jag hur en kamrat hade gått på kafé och i sin bulle fått en stor glasbit. När hon gick och klagade på att det fanns en glasbit i sin bulle så sa tjejen bakom bröddisken:
- Var det inga fler?
Detta är ett bra exempel på att svara så pass oväntat att den andre inte längre vet vad hon ska säga. I det här fallet var det uppenbarligen så att tjejen bakom disken själv blev så paff att hon inte visste hur hon skulle hantera situationen att det bara slank ur henne: Var det inga fler?
- Eh... Nej?
Var tacksam för det du. Skulle hon bakom disken kunna ha tillagt. Och i sann spik i foten anda, sagt att det finns människor som skulle vara glada över att få något bröd överhuvudtaget. Nåväl: om man vilja sälja produkter i ett kafé, är kanske spik i foten taktiken tämligen korkad.

Ett annat exempel på make no sense-varianten där det finns en känsla av att det nog är nödvändigt att svara, man vet bara inte hur, var när min farsa sa till en kvinna som körde bil på en cykelbana i Spånga, att där fick hon inte köra. Hon tittade ut och sa: - Det är inte min bil.
Vad svarar man då? Här skulle man kunna ha väntat sig från den unga kvinnan något annat svarsalternativ: som anfall är bästa försvar-taktiken ”Skit i det gubbjävel” eller undantagsvarianten: ”Jo, jag vet, jag brukar inte, men idag hade jag oerhört bråttom”, eller till och med miljövarianten: ”Jag tog en genväg för miljöns skull.” Men, knappast: make- no- sense- varianten: ”Det är inte min bil.”

Naturligtvis kryllar det av sådana här exempel i olika varianter. Man kan höra det när en del folkpartister pratar, när en del börsanalytiker pratar (förvisso har dessa lärt sig att prata och göra sig förstådda, men dock utan att egentligen säga något.) och det finns en hel del exempel i idrottsvärlden. Kriminella kan ofta använda sig av en logik som endast de själva förstår. Det handlar ofta om känslan av att försvara något, en del av sig själv, men man själv har inte full kontroll på situationen. Problemet är att vi alltid förväntas ha ett svar. Ett korkat svar är bättre än inget. Men jag menar att mer ödmjukhet skulle inte skada. Måste vi alltid kunna svara? Jag har inget bra svar på den frågan. Men... som Blur sjunger på sin andra skiva: ”Say something, say something else.”

Ps! Fattade du vad jag ville säga med den här bloggposten? För jag vet nämligen inte själv.