torsdag 13 mars 2008

Alliansen É Lost: Pilot-avsnitt.

Denna historia är löst baserad på TV-serien Lost och verkligheten.

Planet lyfte, den där dagen efter valet, i hoppfullhet: fylld med energi och bränsle, en solig, vacker dag. Men, lugnet var temporärt, resan blev alltmer turbulent: inte ens starten var problemfri, och till slut blir det en flygplansolycka av det hela som strandar de överlevande passagerarna, alliansen med vänner från Oceanic Alliansen Flight 0609 på en tillsynes öde tropisk ö. Alliansens plan hade kommit helt ur kurs.

Gruppen, bestående av idel produktiva och bra människor, måste nu arbeta tillsammans för att klara sig, men deras överlevnad kommer också att bero på deras förmåga att uppdaga öns mysterier, som vad det mystiska och mytiska monster som verkar finnas i djungeln egentligen är, vilka de mystiska " de andra" som också verkar hålla till på ön av någon outgrundlig anledning är och varför ön verkar vara så okänd. Mycket av detta är ännu okänt. Gruppen är fylld av positiv energi och oroar sig ännu inte. Man såg det snarare som man blev av med en del socialistisk barlast när planet störtade.

Den första som kommer upp ur vattnet är Fredrik Reinfeldt. Han ser lite frånvarande ut. Men han ser sig om. Det är kärlek vid det första ögonkastet. Han ser potential. En öde ö där det inte finns något sovande folk, inga mentalt handikappade sossar. Han nickar lite försiktigt. Han är ledaren. När folket omkring honom börjar resa sig upp ur resterna av planet ler han lite till och med. Han går sida med sida med folket vars förtroende han bär. Han sträcker på sig. Han säger med hög röst: - Välkomna till verkligheten!

Inga miner verkar till en början vara nedåt. Mungiporna är uppåt. De har hittat, en vad det verkar oexploaterad ö! Nu gäller det att skapa tillväxt. Upptäckten av detta skatteparadis: inga skatter, skulle dock behövas meddelas till den övriga världen. Den unge mufledaren Wykman jublade. – Här kan vi börja från början. Här ska vi bli solbrända och inte utbrända. Fackföreningar, skatter, regleringar och annat elände finns inte på den här ön. Detta är ett paradis.
- Och skulle någon få en släng av utbrändhet, tillade Christina, vilket bättre ställe skulle man kunna hamna på än det här? Man tar bara tre dagars paus i solen och solstolen med någon som serverar en paraply-drink.
Det tog en stund innan jublet slutade. De överlevande klappade om varandra. Någon gjorde high-five. Här fanns inget bidragstagande Botkyrka. Det var då ett som var säkert.

Jublet övergick i fest. Det blev till natt. – Imorgon, sade Fredrik. Imorgon börjar vi bygga upp detta nya paradis.
Men ett problem verkade återstå.
- Hur ska vi göra med ön?- Vad menar du?
- Tänk om någon bor här?
- Ja?
- Då kanske de hävdar att det är deras. Eller att vi kan dela på ön. Jag tänker på äganderätten.
- Ön verkar vara öde.
- Men i fall.
- Okej. Ön bör privatiseras, det är sant. Vi får göra en flagga och döpa ön. Skriva något på ett papper. Sen är den vår.
- Vår?
Ett besviket mumlande började höras. Alla mumlade för sig själva. Hur skulle detta lösas? Muf-ledaren Niklas Wykman började fundera på hur man kunde få tag på vapen. En militär insats skulle nu kunna befria den här ön.
Men någon kom på en snilleblixt. Den självklara.
- Vem har mest pengar?
Valfri Storbolags-VD kom fram. Han hade en portfölj fylld med pengar.

Det hela gick på några minuter. Ön var Valfri Storbolags-VD:s. Dick Erixon var nöjd. Muslimerna kunde nu inte hävda att ön var deras, även om de nu bott här ett tag. Erixon skulle då vifta på flaggan och visa pappret där det stod klart och tydligt att Valfri Storbolags-VD nu ägde ön. – Har ni papper på´t? Har ni någon flagga? Dick önskade nästan att någon kunde komma och hävda att de bott där jättelänge bara för att få se besvikelsen i den människans ögon.

Men vems var nu pengarna? Valfri Storbolags-VD tog tillbaka väskan. – Jag tar hand om de så länge. Ingen protesterade. Det hela lät rimligt i deras öron. Valfri Storbolags-VD var ju trots allt den enda som ägde någonting just nu, mer än kläderna folk hade på sig. Han var nöjd. Men det oroade honom att ännu så länge fanns inget som kunde få hans aktieportfölj att bli större. Det fanns ingen missnöjd personal. Ingen personal att avskeda. Ingenting som kunde få aktieportföljen att växa i värde. Den här ön var värdelös. Och det sprang omkring en massa löst fattigfolk, arbetslösa och hemlösa människor på den med. Han blev orolig för den ökande brottsligheten.

Han tog några sedlar och köpte sig ett par livvakter. Tomhylsan erbjöd sig, men Valfri Storbolags-VD gav honom nobben.

På morgonen var det tomt på stranden. Ingen arbetade med att bygga upp tälten eller några hus. Fredrik satt och åt frukost med Anders Borg. Det var något man hittat i planet. Någon torr smörgås. Den smakade okej. Som tur var hade man inte flugit med Ryan Air.
- Var är alla? Undrade Fredrik.
- Alla har startat eget.
Fredrik såg bekymrad ut. Han tittade på sin vän. Ryckte på axlarna men ställde en annan relevant fråga.
- Har du hunnit ordna med någon hemhjälp?
- Nja. Jag var tvungen att sparka Maud Olofsson. Hon var ivrig som en bäver vilket gjorde att hela huset rasade ihop.
- Byggde du det själv?
- Ja, eller nja, man kan ju en del. Jag hyrde en snubbe.
- Var är alla andra då?
- Tja, Federley, till exempel, är ute och letar letter.
- Eh…
- Till sitt företag.
- Okej, jag förstår.
Men ändå inte. Men han lät saken bero.
- Var är Maud nu? Hennes hurtighet skulle kanske behövas nu.
- Hon ,fick jag klart för mig, sa att hon kan till och med hjälpa till med att sätta in mina foton i fotoalbum. En märklig företeelse i mina ögon, men nog så lärorik om hur attityder kan förändras när möjligheter skapas.
- Vilka foton? Vilka möjligheter?
- Ja, du. Det är ju det som är den märkliga företeelsen. Jag tror nog inte hissen går ändå upp där. Men… va fan. Då är hon ju sysselsatt med något. Och något totalt ofarligt.

Anders Borg skapade dock senare oro med en fråga, när folk åter samlats på stranden: - Vilka ska vara arbetare? Vilka ska vara våra låglönearbetare. En instinktiv hemlängtan drabbade ett flertal.

Johan Staël von Holstein trädde då fram som en räddande ängel. Han säger: - Jag ska koppla upp oss på nätet, så ska jag rädda er.
- Johan. Jag tror inte att det går. Den här ön verkar vara helt öde, protesterar Fredrik milt. Jag tror det krävs…
- Fredrik, Var är din entreprenörsanda?
Fredrik suckar. Alltid någon som tror sig veta bättre. – Okej. Pröva du. Behöver du någon hjälp?
- Jag är en individ. Men jag kan behöva någon som bara skriver under på det jag gör. En bärare.
Fredrick Federley räcker upp handen. – Johan är ju företagare. Jag skriver under på allt vad företagare tycker och gör. 100 % okritiskt! Det är min styrka.
- … Och förbannelse, säger någon okänd man i gruppen tyst för sig själv.
Reinfeldt ser av någon anledning nästan lättad ut. – Okej. Visst. När kan ni ge er av?
- Omedelbart, säger Johan.
- Omedelbart, säger Federley.
- Dagens eko presenteras av Federley, säger Muf-ledaren Niklas Wyman, som älskar sin egen slagkraftighet när det kommer till ord, och som också vill följa med. Han tyckte det kändes tryggt att följa med någon som hade verklighetsförankring.
Johan tog fram sin dator och började knappa på den. Det hände ingenting. – Vi måste gå någonstans vi får täckning. Eller någonstans jag kan sätta in den här sladden.
Johan tog med sig sin bärbara dator, sin mobil och sina kontokort. Det var dags att rädda världen.

Reinfeldt ser plötsligt som den ledare han är att något mer behöver styras upp. Det tar inte många sekunder innan gruppen fylls av skräck. Man ser hur något plöjer genom skogen med ett avgrundsvrål. Ingen ser exakt vad det är. Men otäckt är det. Vad kan det vara?
- Det kan vara muslimer, säger Dick Erixon.
- Isåfall säger Jan Björklund är det tid att runka upp stridskuken ordentligt.
Dick Erixon ser en aning besvärad ut. Jan säger med blicken mot Erixon:- Du är en helt annan typ av dick.

Jan Björklund ser sig omkring, finns det någon som skulle kunna vara användbar. Hans blick faller på ”Tomhylsan” och hans axlar faller ned en aning. Det kommer att bli ett hårt jobb.

I djungeln vandrar Johan Staël von Holstein och Fredrick Federley och Wykman. Efter några minuter tar de en paus. Johan letar efter ett kontaktuttag för att ladda mobilen men hittar inget. De är trötta, fast Johan är inte lika trött, han är oförtröttärlig. Helt plötsligt, och oförklarligt som ett Lost-avsnitt, dyker en isbjörn upp.

Niklas Wyman säger: – Hade det varit en vänstermänniska här hade han jublat för då hade det varit ett bevis på klimateteländet. Fan det hade jag inte orkat med. Till och med här kommer man inte undan deras idéer.
Johan protesterar. – Hade vi haft en kommunistjävel som Göran Persson här hade vi kunnat mata isbjörnen med honom, det hade till och med mättat den där björnen.
Johan började tänka. Vem är överflödig? Vem var matnyttig? De var alla fulla av åsikter men ingen av de hade något kött på benen. Johan hann inte tänka längre. Wykman puttade fram Federley mot björnen och skrek: - Var man får klara sig själv. Men springer rätt in i Johan. De faller ner i ett träsk. De snärjer sig in i varandra i diverse oklarheter.
– Om ni tar det lugnt och hjälper varandra så kan ni komma upp, säger Federley utmattad för att han blir jagad av isbjörnen runt ett träd. Federley visar sig vara oväntat snabb. Björnen är lika intresserad av Federley som en representant för Mensa och ger omedelbart upp.
- Om vi slår våra kloka huvuden ihop, säger Wykman…
- Vad får jag ut av det, undrade Johan instinktivt. Och vem tar patent på idén som vi får?
Federley ligger utmattad och utslagen på marken, och säger, precis innan han svimmar av: - Jag skriver under på att det är du Johan.
- Okej, sa Johan. Hur låter idén?
- Du får börja, säger Wykman och sjunker ned lite till i dyn.
- Du får börja, jag frågade först, säger Johan och sjunker ned lite till i dyn.
Wykman tittar bara på Johan.
Johan kommer på en idé. – Jag har lösningen. Jag tar patentet och startar en IT-firma och anställer dig.
Wykman ser bekymrad ut. Inte bara för att han håller på att drunkna i dyn. – Hur löser det, det här?
- Jo, säger Johan. Det gör det. Nå! Bestäm dig!
- Okej, säger Wykman.
- Okej, jag ställer mig på dina axlar, så kan jag nå den där grenen. Han pekar på en gren som är strax ovanför deras huvuden.
- Va!
- Du är min anställde nu. Vi har ett muntligt avtal.
- Men det går ju inte! Då pressar du ju ned mig i dyn!
- Vad ska du göra? Ropa på facket?
Wykman får inte mål i mun, men väl mer dynga. Han inser att Johan har rätt.
Johan klättrar upp. Får tag på grenen. Pressar ned Wykman lite till, når grenen och kommer upp på land. Wykman syns inte längre till.
- Han blev helt enkelt övertalig, konstaterar von Holstein. Men som skiner omedelbart upp. Begravningsbyrå! Ön saknade en begravningsbyrå! Han blev stolt över sig själv. Hans hjärna jobbade 24/7. Dygnet hade för få timmar för en entreprenör som han själv. Han kom på en slogan därutöver. ”Varför leva när du kan bli begraven för ynka 100 euro! Det är billigare än att leva!”

När Johan kommer tillbaks till byn gör han V-tecknet. Han har startat 10 olika företag på vägen hem genom djungeln. – Var är Wykman? Undrar Fredrik.
Johan gör en talk-to-the-hand-gest mot Fredrik. – Jag har en idé som ska rädda oss. Det är som om man slår ihop facebook och youtube och google. Revolutionerande!
- Okej hur lyder idén?
- Man slår ihop facebook och youtube och google.
Fredrik suckar och bestämmer sig för att starta ett kulturråd

3 kommentarer:

Björn Fridén sa...

Wykman är ju min favorit… fan asså

Unknown sa...

Haha! Det här var sanslöst roligt!

Anonym sa...

Superbra!! Fortsätt skriva uppföljare, snälla.

Väl mött! /Anna.