torsdag 20 augusti 2009
Den Svåra Konsten I Att Vara Konsekvent
En liten kommentar till Niklas Ekdals kommentar på Newsmill:
"Men varför fantisera om brott som det saknas belägg för?"
" Konspirationsteorier är ett av Mellanösterns absolut värsta problem."
Själva är DN-redaktionen bland annat övertygade om att:
....Att han själv (Ahmadinejad) har konkreta planer på att utplåna Israel borde leda till fler skarpa fördömanden från världens demokratiska ledare - inklusive Sveriges. Om de diplomatiska reprimanderna även fortsättningsvis är verkningslösa bör vi även förbereda oss på nästa fas. När det iranska hotet mot omvärlden är bortom all kontroll kan militära insatser visa sig vara den enda utvägen.
"Men varför fantisera om brott som det saknas belägg för?"
" Konspirationsteorier är ett av Mellanösterns absolut värsta problem."
Själva är DN-redaktionen bland annat övertygade om att:
....Att han själv (Ahmadinejad) har konkreta planer på att utplåna Israel borde leda till fler skarpa fördömanden från världens demokratiska ledare - inklusive Sveriges. Om de diplomatiska reprimanderna även fortsättningsvis är verkningslösa bör vi även förbereda oss på nästa fas. När det iranska hotet mot omvärlden är bortom all kontroll kan militära insatser visa sig vara den enda utvägen.
Konkreta planer, mina damer och herrar.
Ekdal har även* skrivit i efterspelet av Libanon-kriget 2006:
Det enda bestående resultatet är att Hizbollahs ställning har stärkts, och därmed Irans inflytande i regionen. För USA och Europa är detta dåliga nyheter, för Israel ännu sämre. Varje gång Israel visar att landet inte är militärt oövervinnligt växer blodtörsten hos dem som vill se det utplånat.
Utplånat? I vissa fall är det tillåtet att spekulera vilt. Det finns vissa saker som man gärna upprepar som papegojor. Men dessa rörelser har utvecklats, även om det aldrig kommer att kunna bli progressiva rörelser i den mening som jag själv anser att de bör röra sig, det finns för mycket religiöst bagage för detta. Och jag vill erkänna att Ekdal har vissa poänger, och att han medger att anti-semitismen är en europeisk uppfinning. Men det mest besvärande är att han alltid tar det koloniala tolkningsföreträdet. Israel, USA och den övriga västvärlden. Undantagslöst. För mig är det otäcka i det här, att man inte själva ser det. Och det är inget annat än rasism. Naturligtvis är det farligt att sprida myter om judar, framförallt med tanke på den vidriga historien om anti-semitism. Är det, det som har skett? Är det inte viktigt här att göra åtskillnaden mellan judarna och Israel? Ansvaret är allas. En annan fråga är att diskutera anti-semitismen uppkomst, och dess skillnader. Handlar det i huvudsak i detta fall om anti-semitism? Måste all kritik mot Israel som inte kan bekräftas bli anti-semitism, medan kritik och spekulationer om övergrepp på andra håll, inte behöver bli rasism?
* Vet ej om Ekdal skrev det översta inlägget då det är anonymt, men har var chefredaktör vid tillfället.
Ps! Till saken hör också att vänstern har ett ansvar att inte spekulera för vilt. Att själva vara konsekventa.
Ps II! Kommer ni ihåg hetsen mot Irak gällande massförstörelsevapen i våra liberala tidningar? Kommer ni ihåg Per Ahlmarks substanslösa artiklar?
Zizek Om Förnekelse Hos Liberala Israel-vänner.
Slavoj Zizek :
“When peace-loving Israeli liberals present their conflict with Palestinians in neutral, symmetrical terms – admitting that there are extremists on both sides who reject peace – one should ask a simple question: what goes on in the Middle East when nothing is happening there at the direct politico-military level (ie, when there are no tensions, attacks or negotiations)? What goes on is the slow work of taking the land from the Palestinians on the West Bank: the gradual strangling of the Palestinian economy, the parcelling up of their land, the building of new settlements, the pressure on Palestinian farmers to make them abandon their land (which goes from crop-burning and religious desecration to targeted killings) – all this supported by a Kafkaesque network of legal regulations.”
Ps! Gäller även fredsälskande DN-liberaler som Per Ahlin och Niklas Ekdal bland andra.
Ps2! Fast i Sverige har fredsälskande DN-liberaler som Niklas Ekdal åter kunnat diskutera konflikten genom den av liberaler så åtråvärda diskursen anti-semitism. Men om palestinierna talar man tyst. Om den etniska rensningen av palestinier håller man helt enkelt käften. Så länge det som sker enbart är olika former av övergrepp mot palestinierna ser man inga som helst skäl till att diskutera eller till att bli upprörda. Om vissa saker må vi berätta. Läs Motbilder bland annat.
“When peace-loving Israeli liberals present their conflict with Palestinians in neutral, symmetrical terms – admitting that there are extremists on both sides who reject peace – one should ask a simple question: what goes on in the Middle East when nothing is happening there at the direct politico-military level (ie, when there are no tensions, attacks or negotiations)? What goes on is the slow work of taking the land from the Palestinians on the West Bank: the gradual strangling of the Palestinian economy, the parcelling up of their land, the building of new settlements, the pressure on Palestinian farmers to make them abandon their land (which goes from crop-burning and religious desecration to targeted killings) – all this supported by a Kafkaesque network of legal regulations.”
Ps! Gäller även fredsälskande DN-liberaler som Per Ahlin och Niklas Ekdal bland andra.
Ps2! Fast i Sverige har fredsälskande DN-liberaler som Niklas Ekdal åter kunnat diskutera konflikten genom den av liberaler så åtråvärda diskursen anti-semitism. Men om palestinierna talar man tyst. Om den etniska rensningen av palestinier håller man helt enkelt käften. Så länge det som sker enbart är olika former av övergrepp mot palestinierna ser man inga som helst skäl till att diskutera eller till att bli upprörda. Om vissa saker må vi berätta. Läs Motbilder bland annat.
Rättighetsdeklaration: "Frihetens träd måste tid efter annan förfriskas med patrioters och tyranners blod."
Så här är två bilder från människor som dyker upp för att protestera mot den sittande presidenten. På den ena bilden ser vi ett par som protesterade mot Bush år 2004 iklädda anti-Bush t-shirts och på den andra bilden, han med det bisarra vapnet (AR-15), ser vi en man protestera mot Obama år 2009. Vem eller vilka blir arresterade?
Tips: det här är USA.
Det har hänt förr.
Därtill: En man som också bar ett vapen, om än en aning diskretare, på en annan demonstration mot Obama hade en skylt med en referens till ett citat av Thomas Jefferson, där citatet lyder: "The tree of liberty must be refreshed from time to time with the blood of patriots and tyrants." Känns tryggt.
torsdag 13 augusti 2009
Tips
James Petras: The most striking aspect of the prolonged and deepening world recession/depression is the relative and absolute passivity of the working and middle class in the face of massive job losses, big cuts in wages, health care and pension payments and mounting housing foreclosures. Never in the history of the 20-21st Century has an economic crisis caused so much loss to so many workers, employees, small businesses, farmers and professionals with so little large-scale public protest.
Eduardo Galeano med frågor (ett utdrag):
According to Foreign Policy Magazine, Somalia is the most dangerous place in the world. But who are the pirates? The starving people who attack ships or the speculators of Wall Street who spent years attacking the world and who are now rewarded with many millions of dollars for their pains?
Why does the world reward its ransackers?
Why is justice a one-eyed blind woman? Wal-Mart, the most powerful corporation on earth, bans trade unions. McDonald's, too. Why do these corporations violate, with criminal impunity, international law? Is it because in this contemporary world of ours, work is valued as lower than trash and workers' rights are valued even less?
Who are the righteous and who are the villains? If international justice really exists, why are the powerful never judged? The masterminds of the worst butcheries are never sent to prison. Is it because it is these butchers themselves who hold the prison keys? What makes the five nations with veto power in the United Nations inviolable? Is it of a divine origin, that veto power of theirs? Can you trust those who profit from war to guard the peace?
Och så ett tips för de som är i stan i helgen. Stödfest för Gaza.
Eduardo Galeano med frågor (ett utdrag):
According to Foreign Policy Magazine, Somalia is the most dangerous place in the world. But who are the pirates? The starving people who attack ships or the speculators of Wall Street who spent years attacking the world and who are now rewarded with many millions of dollars for their pains?
Why does the world reward its ransackers?
Why is justice a one-eyed blind woman? Wal-Mart, the most powerful corporation on earth, bans trade unions. McDonald's, too. Why do these corporations violate, with criminal impunity, international law? Is it because in this contemporary world of ours, work is valued as lower than trash and workers' rights are valued even less?
Who are the righteous and who are the villains? If international justice really exists, why are the powerful never judged? The masterminds of the worst butcheries are never sent to prison. Is it because it is these butchers themselves who hold the prison keys? What makes the five nations with veto power in the United Nations inviolable? Is it of a divine origin, that veto power of theirs? Can you trust those who profit from war to guard the peace?
Och så ett tips för de som är i stan i helgen. Stödfest för Gaza.
Rasism, Fox News och The Daily Show
Rasismen ökar i USA, och det görs naturligtvis med hjälp av högermedier i USA. Högermediernas hatfyllda desinformationskampanjer gäller allt från den sjukvårdsreform som just nu diskuteras i USA till huruvida Obama verkligen är född i USA. Ingen är mer lämpad eller bättre på att avslöja hatet och hyckleriet än Jon Stewart and The Daily Show. Och Glenn Beck som nämns i DN-artikeln är onekligen en av de allra värsta.
Ett exempel här. Ytterligare ett här. Ett annat här med fortsättning här.
Ett exempel här. Ytterligare ett här. Ett annat här med fortsättning här.
onsdag 12 augusti 2009
George W. Bush: Den Knäppa Kristna Fundamentalisten
För att övertala Chirac att gå med i en bred allians i ett kommande krig mot Irak använde sig George W. Bush av deras gemensamma tro: "“Gog and Magog are at work in the Middle East…. The biblical prophecies are being fulfilled…. This confrontation is willed by God, who wants to use this conflict to erase his people’s enemies before a New Age begins.”
Chirac trodde knappt sina öron.
Gog och Magog är enligt Uppenbarelseboken 20:7–10 fientliga folk från jordens fyra hörn som i den allra yttersta tiden ska gå till angrepp mot de heliga men förintas genom eld från himlen. Men George W Bushs referens kan även härledas till Hesekiel i Gamla Testamentet, kapitel 38-39. Onda jävlar är det i varje fall och som till varje pris måste besegras.
Dick Erixon ogillar ju fundamentalism. Samtidigt är han övertygad om att George W. Bush håller på att omvärderas. Det är en ding-dick värld vi lever i. Som tur är slipper vi i varje fall i detta liv plågas av Bush dag och natt i evigheternas evigheter. Ett tag till måste vi dock dras med hans arv. Och idioterna som försvarar honom.
Chirac trodde knappt sina öron.
Gog och Magog är enligt Uppenbarelseboken 20:7–10 fientliga folk från jordens fyra hörn som i den allra yttersta tiden ska gå till angrepp mot de heliga men förintas genom eld från himlen. Men George W Bushs referens kan även härledas till Hesekiel i Gamla Testamentet, kapitel 38-39. Onda jävlar är det i varje fall och som till varje pris måste besegras.
Dick Erixon ogillar ju fundamentalism. Samtidigt är han övertygad om att George W. Bush håller på att omvärderas. Det är en ding-dick värld vi lever i. Som tur är slipper vi i varje fall i detta liv plågas av Bush dag och natt i evigheternas evigheter. Ett tag till måste vi dock dras med hans arv. Och idioterna som försvarar honom.
En Dag Med Utanförskapet
Even those who accept that inequality is a fact and is increasing might respond: so what? Why does it matter? It matters because inequality is a violation of human rights. Few people are likely to argue that a society in which inhabitants of the most disadvantaged neighbourhood (Calton, in Glasgow) have on average a life-expectancy twenty-eight years lower than those in the most privileged ones (Lenzie in Glasgow, and Kensington & Chelsea in London) is a decent society. Is it a vindication of the superiority of capitalism that male life-expectancy in capitalist Russia is now seventeen years shorter than in Cuba? Göran Therborn: The Killing Fields Of In-Equality
Som med så mycket annat, så är det inte behovet eller efterfrågan som styr utbudet, utan det är resurserna eller snarare den rådande ideologin. Staten kommer att slå på stort när det vi av helt onödiga skäl kallar kungligheter nu ska gå och gifta sig. I skuggan av dessa levnadsöden finns de som inte på något vis bevakas eller beundras eller omtalas, i vissa fall ömkas de, i andra fall föraktas de, men ibland görs även både och. De som tillhör det vi kallar utanförskapet. Och förvisso, de blir tydligen, till få människors förvåning, fler.
Som socialsekreterare utreder jag människor. I mitt arbete möter jag människor med djupt skiftande problematik, människor vars bakgrunder och livsöden skiljer sig väldigt gentemot varandra. Men de är i regel allihop socioekonomiskt utsatta, om än i olika hög grad.
Ta förra fredagen. Jag och min kollega får ett samtal från receptionen. Vi har ett besök, vi snittar på tre-fyra personliga besök per dag. Det är en kvinna i 30-årsåldern som söker hjälp. Hon hade lite smutsiga kläder på sig och händerna var smutsiga, men hon såg i övrigt fräsch ut. Hon var glad, och tacksam över att vi tog emot henne. En tacksamhet som ibland kan få en att känna misstro. Var hon ironisk nu? Vi är nämligen inte alltid så populära. Men hon var på intet sätt ironisk. Hon tog amfetamin, något hon erkände utan omsvep. Men hon hade inte tagit något denna dag, eller ens den senaste veckan. Hon har levt utan pengar en bra tid nu. Hon har hankat sig fram på i stort sett ingenting. Tiggt, lånat, eventuellt snattat något. Det viktigaste är mat till hunden.
Men hon ville inte få någon kontakt med missbruksteamet. Hon sov så bra i sin bil. Hon kände inga behov att få hjälp med sitt amfetaminmissbruk, men hon såg det väl inte heller som missbruk, utan snarare som bruk. Och i bilen kunde hennes hund sova. Hennes bästa kompis. Någon hund får man annars inte ha som narkoman eller alkoholist enligt socialtjänstens regler, menade hon. Visserligen är det inte helt sant, men det går nästan att tolka det så. Hur som helst, de eventuella boenden som i ett första skede skulle kunna bli aktuella för henne, skulle inte inkludera hennes hund.
Även om vårt intryck av henne är att hon är en pigg och glad och charmig kvinna så skulle hon knappast vara arbetsförmedlingens affischnamn. Men, är hon inte sjukskriven, eller har andra skäl, så skulle hon söka jobb.
– Hur många jobb ska jag söka för att få socialbidrag, frågade hon piggt. Jag kommer att söka dem, men ni vet lika väl som jag att jag inte kommer att få dem.
Vilket inte nödvändigtvis är sant, men i ett första skede måste man väl erkänna att hon knappast skulle få ett jobb. Och inte var som helst – men vem får väl det? Missbruket av amfetamin, notoriska problem med att hålla tider och hennes fleråriga mer eller mindre ”självvalda” ”utanförskap” skulle onekligen sätta käppar i hjulet för ett 9-5-arbete. Men att hon har potential för mycket råder det ingen tvekan om. Men hennes problem är antagligen större än så. Allt berättar hon inte. Och varför skulle hon? Men det finns något i hela det här systemet som inte är skapat för alla. Socialbidraget är inte på något vis en villkorslös rättighet. Och det är inte märkligt att man ibland hellre skulle önska sig att det fanns en medborgarlön. Det är individuella bedömningar som görs bland alla ansökningar, och socialtjänstlagen är en ramlag. Detta skapar ett system med vissa inslag av olycklig godtycklighet. Samtidigt är otryggheten på arbetsmarknaden inte av godo för människor i samhällets nedre del.
Ibland är det svårt att veta hur man ska bemöta människor som söker hjälp. Man vet aldrig hur mötet kan bli. Detta blev ett allmänt lättsamt möte. Hon får en tid hos en annan socialsekreterare om två veckor då vår utredning till slut visar att hon söker hjälp på rätt socialtjänst och att hon har, vad vi har kunnat utreda, inga egna medel. Hon ska då, vid nästa tillfälle, inkomma med en viss mängd papper, som bland annat visar på att hon faktiskt saknar inkomster och att hon aktivt söker arbete. Hon accepterar detta glatt. Det är ändå så att våra frågor kan kännas kränkande och obegripliga. En överväldigande majoritet accepterar det mesta. Ibland måste vi informera de om deras rättigheter. Socialtjänstens klienter är rätt ensamma på så vis, det finns inte några organisationer som står upp för dem, när socialtjänsten sviker eller av olika skäl gör fel. De flesta som kommer till oss ska dock söka hjälp på någon annan socialtjänst, ytterligare andra kan vi inte annat än hänvisa till bostadsmarknaden.
En annan kvinna ringer mot slutet av arbetsdagen angående en vän. Han behöver hjälp. Jag får tala med honom direkt. Han är trött. Han har missbrukat i många år nu. Han är trött och orkar inte formulera vad han vill ha för hjälp. Men jag har träffat honom förr. Jag vet vem han är. Han har sökt hjälp förut. Men han själv måste ändå formulera vad han vill ha hjälp med. Han frågar kvinnan i bakgrunden vad det är han vill ha hjälp med. Jag hör henne i bakgrunden.
– Du vill ha hjälp med att förändra ditt liv. Du vill sluta missbruka.
- Boende, säger han till slut som är hemlös sedan flera år. Pension har han. Och han tillägger något, lätt muttrande, om missbruket. Det är en man som hankar sig fram mellan att sova bland olika kamrater, och vid något tillfälle då och väljer han, eller tvingas att välja, att sova utomhus. Bostadsmarknaden är körd. Skulder och betalningsanmärkningar har satt honom i kläm. Amfetaminet piggar liksom upp i denna värld. Jag bokar in honom på härbärge tills han får en handläggare på vårat missbruksteam. Ett par minuter senare ringer väninnan upp. Hon förklarar att hon inte tänker släppa iväg honom till ett härbärge. Han måste få något bättre. Han är ju motiverad nu. Det är nu han måste fångas upp, inte sen. Hon vet vad hon talar om, menar hon. Hon har själv missbrukat i sitt liv. Hon är ren nu, efter många års kamp. Jag förklarar att i det här akuta läget så har jag bara härbärge att erbjuda. Hon förstår. Hon är lugn och sansad, välinformerad och balanserad, men hon uttrycker sin åsikt och tycker att det är dåligt att vi bara har härbärgen i akuta lägen. Men hon är glad över att han nu åter försöker söka hjälp och att vi tänker ta emot honom. Hon önskar mig en välsignad helg. Guds frid, säger hon.
En annan man ringer. Han är på avgiftningen. Han har supit sig förstörd, delvis för att han har förlorat sitt arbete. Men han har aldrig supit på sitt jobb. Han har jobbat och med pengarna han har jobbat för har han betalat hotellrum och vandrarhem och alkohol. Även han ser sig som körd på arbetsmarknaden. Hans olika skulder har gjort att han inte ens har tittat på annonser om bostäder. Jag frågar hur han har hans framtidsplaner ser ut? Han har inte planerat annat än att arbeta. Att arbeta och betala dyrt för sina tillfälliga boenden är hans samlade framtidsplaner och att försöka hålla sig nykter. När han dricker, dricker han i ensamhet, på hotellrum helst. Han känner inga här i Stockholm. Han dricker för att få tiden att gå, för att få ångesten att lätta.
Men han har fått goda referenser av sina arbetsgivare. Jag säger något uppmuntrande om det, och hoppas att det låter bra. Det är viktigt att han får se lite ljusglimtar, nu när han känner sig som mest värdelös. Hans hopp ligger i arbetet som han älskar. Han har redan ringt till arbetsförmedlingen och bokat in ett möte. Han säger att det är ångesten som får honom att dricka, men att han samtidigt är medveten om att det aldrig blir bättre av det, utan bara sämre. Men varje fylla skjuter upp konsekvenserna. Han är rädd och darrar på rösten för varje ord som yttras, så oerhört nära bristningsgränsen att man kan ta på ångesten. Han får ligga kvar någon natt till på avgiftningen. Han har sedan ingenting att komma ut till. Även han bokas in på ett härbärge, men ett härbärge där han får ett eget rum, med tre mål mat om dagen – jag förklarar att vi inte med säkerhet hade kunnat ordna det så då våra val rent akut är begränsade av resurser, lagar och av vad vi har för praxis. Jag förklarar även för honom att han har ett för socialtjänsten stort ekonomiskt normöverskott. Han har i grund och botten tjänat för bra för att få ekonomisk hjälp av socialtjänsten. Men han får en socialsekreterare på ett missbruksteam till att börja med.
Vid fredagens slut, efter ytterligare ett par besök och en hel del telefonsamtal , bland annat från människor som inte får tag i någon bostad, från människor som hankar sig fram, och en del administrativt arbete, var det dags att lämna arbetsplatsen, och jag var en av de senare på väg hem från jobbet denna dag. Eller hem och hem. Jag skulle ta mig till en pub på Folkungagatan. På trappan satt en kvinna som missat att vi stänger klockan 15:00 på fredagar under sommaren. Hon ville in. Jag förklarar att det är stängt. Och utan förvarning går hon hastigt fram till mig snett bakifrån och skriker i mitt huvud om vilket äckel jag är. Jag rycker till men går hastigt ned för Östgötagatan, det är ingen mening med att argumentera. Hon fortsätter gasta bara några meter bakom ryggen på mig, om hur ond jag är – jag kände för övrigt för min egen del inte igen kvinnan - om hur värdelösa vi är allihop som jobbar där. Jag byter sida av Östgötagatan. Hon fortsatte skrika, skrämmer ett par, ursäkta ordvalet, vanliga medborgare, med ett: – Jag pratar inte med er, era dumma jävlar. Hennes rus/bakrus/snedtändning är inte över. Dagens jakt är inte över. Hennes manlige vän står på samma gata, lite längre ned, även han besviken över att det var stängt hos oss, men förmår lugna ned henne, även om inte han var helt nykter han heller. Jag har stannat till. Jag hör inget mer. Viker av in på Folkungagatan. Möter upp några kollegor på en uteservering och hälsar helgen välkommen. Den första ölen kostar mer än vad en ensamstående socialbidragstagare får i matpengar för en dag. Vilket påminner om ett annat samtal. En man med sjukersättning betalar en hyra svart. Det gör att han, efter att ha betalat hyran, inte har råd att göra av med mer än 30 kronor per dag. Han ska försöka gå ned till 10 kronor per dag, så att han kunde lägga undan lite pengar. För sämre tider.
Som med så mycket annat, så är det inte behovet eller efterfrågan som styr utbudet, utan det är resurserna eller snarare den rådande ideologin. Staten kommer att slå på stort när det vi av helt onödiga skäl kallar kungligheter nu ska gå och gifta sig. I skuggan av dessa levnadsöden finns de som inte på något vis bevakas eller beundras eller omtalas, i vissa fall ömkas de, i andra fall föraktas de, men ibland görs även både och. De som tillhör det vi kallar utanförskapet. Och förvisso, de blir tydligen, till få människors förvåning, fler.
Som socialsekreterare utreder jag människor. I mitt arbete möter jag människor med djupt skiftande problematik, människor vars bakgrunder och livsöden skiljer sig väldigt gentemot varandra. Men de är i regel allihop socioekonomiskt utsatta, om än i olika hög grad.
Ta förra fredagen. Jag och min kollega får ett samtal från receptionen. Vi har ett besök, vi snittar på tre-fyra personliga besök per dag. Det är en kvinna i 30-årsåldern som söker hjälp. Hon hade lite smutsiga kläder på sig och händerna var smutsiga, men hon såg i övrigt fräsch ut. Hon var glad, och tacksam över att vi tog emot henne. En tacksamhet som ibland kan få en att känna misstro. Var hon ironisk nu? Vi är nämligen inte alltid så populära. Men hon var på intet sätt ironisk. Hon tog amfetamin, något hon erkände utan omsvep. Men hon hade inte tagit något denna dag, eller ens den senaste veckan. Hon har levt utan pengar en bra tid nu. Hon har hankat sig fram på i stort sett ingenting. Tiggt, lånat, eventuellt snattat något. Det viktigaste är mat till hunden.
Men hon ville inte få någon kontakt med missbruksteamet. Hon sov så bra i sin bil. Hon kände inga behov att få hjälp med sitt amfetaminmissbruk, men hon såg det väl inte heller som missbruk, utan snarare som bruk. Och i bilen kunde hennes hund sova. Hennes bästa kompis. Någon hund får man annars inte ha som narkoman eller alkoholist enligt socialtjänstens regler, menade hon. Visserligen är det inte helt sant, men det går nästan att tolka det så. Hur som helst, de eventuella boenden som i ett första skede skulle kunna bli aktuella för henne, skulle inte inkludera hennes hund.
Även om vårt intryck av henne är att hon är en pigg och glad och charmig kvinna så skulle hon knappast vara arbetsförmedlingens affischnamn. Men, är hon inte sjukskriven, eller har andra skäl, så skulle hon söka jobb.
– Hur många jobb ska jag söka för att få socialbidrag, frågade hon piggt. Jag kommer att söka dem, men ni vet lika väl som jag att jag inte kommer att få dem.
Vilket inte nödvändigtvis är sant, men i ett första skede måste man väl erkänna att hon knappast skulle få ett jobb. Och inte var som helst – men vem får väl det? Missbruket av amfetamin, notoriska problem med att hålla tider och hennes fleråriga mer eller mindre ”självvalda” ”utanförskap” skulle onekligen sätta käppar i hjulet för ett 9-5-arbete. Men att hon har potential för mycket råder det ingen tvekan om. Men hennes problem är antagligen större än så. Allt berättar hon inte. Och varför skulle hon? Men det finns något i hela det här systemet som inte är skapat för alla. Socialbidraget är inte på något vis en villkorslös rättighet. Och det är inte märkligt att man ibland hellre skulle önska sig att det fanns en medborgarlön. Det är individuella bedömningar som görs bland alla ansökningar, och socialtjänstlagen är en ramlag. Detta skapar ett system med vissa inslag av olycklig godtycklighet. Samtidigt är otryggheten på arbetsmarknaden inte av godo för människor i samhällets nedre del.
Ibland är det svårt att veta hur man ska bemöta människor som söker hjälp. Man vet aldrig hur mötet kan bli. Detta blev ett allmänt lättsamt möte. Hon får en tid hos en annan socialsekreterare om två veckor då vår utredning till slut visar att hon söker hjälp på rätt socialtjänst och att hon har, vad vi har kunnat utreda, inga egna medel. Hon ska då, vid nästa tillfälle, inkomma med en viss mängd papper, som bland annat visar på att hon faktiskt saknar inkomster och att hon aktivt söker arbete. Hon accepterar detta glatt. Det är ändå så att våra frågor kan kännas kränkande och obegripliga. En överväldigande majoritet accepterar det mesta. Ibland måste vi informera de om deras rättigheter. Socialtjänstens klienter är rätt ensamma på så vis, det finns inte några organisationer som står upp för dem, när socialtjänsten sviker eller av olika skäl gör fel. De flesta som kommer till oss ska dock söka hjälp på någon annan socialtjänst, ytterligare andra kan vi inte annat än hänvisa till bostadsmarknaden.
En annan kvinna ringer mot slutet av arbetsdagen angående en vän. Han behöver hjälp. Jag får tala med honom direkt. Han är trött. Han har missbrukat i många år nu. Han är trött och orkar inte formulera vad han vill ha för hjälp. Men jag har träffat honom förr. Jag vet vem han är. Han har sökt hjälp förut. Men han själv måste ändå formulera vad han vill ha hjälp med. Han frågar kvinnan i bakgrunden vad det är han vill ha hjälp med. Jag hör henne i bakgrunden.
– Du vill ha hjälp med att förändra ditt liv. Du vill sluta missbruka.
- Boende, säger han till slut som är hemlös sedan flera år. Pension har han. Och han tillägger något, lätt muttrande, om missbruket. Det är en man som hankar sig fram mellan att sova bland olika kamrater, och vid något tillfälle då och väljer han, eller tvingas att välja, att sova utomhus. Bostadsmarknaden är körd. Skulder och betalningsanmärkningar har satt honom i kläm. Amfetaminet piggar liksom upp i denna värld. Jag bokar in honom på härbärge tills han får en handläggare på vårat missbruksteam. Ett par minuter senare ringer väninnan upp. Hon förklarar att hon inte tänker släppa iväg honom till ett härbärge. Han måste få något bättre. Han är ju motiverad nu. Det är nu han måste fångas upp, inte sen. Hon vet vad hon talar om, menar hon. Hon har själv missbrukat i sitt liv. Hon är ren nu, efter många års kamp. Jag förklarar att i det här akuta läget så har jag bara härbärge att erbjuda. Hon förstår. Hon är lugn och sansad, välinformerad och balanserad, men hon uttrycker sin åsikt och tycker att det är dåligt att vi bara har härbärgen i akuta lägen. Men hon är glad över att han nu åter försöker söka hjälp och att vi tänker ta emot honom. Hon önskar mig en välsignad helg. Guds frid, säger hon.
En annan man ringer. Han är på avgiftningen. Han har supit sig förstörd, delvis för att han har förlorat sitt arbete. Men han har aldrig supit på sitt jobb. Han har jobbat och med pengarna han har jobbat för har han betalat hotellrum och vandrarhem och alkohol. Även han ser sig som körd på arbetsmarknaden. Hans olika skulder har gjort att han inte ens har tittat på annonser om bostäder. Jag frågar hur han har hans framtidsplaner ser ut? Han har inte planerat annat än att arbeta. Att arbeta och betala dyrt för sina tillfälliga boenden är hans samlade framtidsplaner och att försöka hålla sig nykter. När han dricker, dricker han i ensamhet, på hotellrum helst. Han känner inga här i Stockholm. Han dricker för att få tiden att gå, för att få ångesten att lätta.
Men han har fått goda referenser av sina arbetsgivare. Jag säger något uppmuntrande om det, och hoppas att det låter bra. Det är viktigt att han får se lite ljusglimtar, nu när han känner sig som mest värdelös. Hans hopp ligger i arbetet som han älskar. Han har redan ringt till arbetsförmedlingen och bokat in ett möte. Han säger att det är ångesten som får honom att dricka, men att han samtidigt är medveten om att det aldrig blir bättre av det, utan bara sämre. Men varje fylla skjuter upp konsekvenserna. Han är rädd och darrar på rösten för varje ord som yttras, så oerhört nära bristningsgränsen att man kan ta på ångesten. Han får ligga kvar någon natt till på avgiftningen. Han har sedan ingenting att komma ut till. Även han bokas in på ett härbärge, men ett härbärge där han får ett eget rum, med tre mål mat om dagen – jag förklarar att vi inte med säkerhet hade kunnat ordna det så då våra val rent akut är begränsade av resurser, lagar och av vad vi har för praxis. Jag förklarar även för honom att han har ett för socialtjänsten stort ekonomiskt normöverskott. Han har i grund och botten tjänat för bra för att få ekonomisk hjälp av socialtjänsten. Men han får en socialsekreterare på ett missbruksteam till att börja med.
Vid fredagens slut, efter ytterligare ett par besök och en hel del telefonsamtal , bland annat från människor som inte får tag i någon bostad, från människor som hankar sig fram, och en del administrativt arbete, var det dags att lämna arbetsplatsen, och jag var en av de senare på väg hem från jobbet denna dag. Eller hem och hem. Jag skulle ta mig till en pub på Folkungagatan. På trappan satt en kvinna som missat att vi stänger klockan 15:00 på fredagar under sommaren. Hon ville in. Jag förklarar att det är stängt. Och utan förvarning går hon hastigt fram till mig snett bakifrån och skriker i mitt huvud om vilket äckel jag är. Jag rycker till men går hastigt ned för Östgötagatan, det är ingen mening med att argumentera. Hon fortsätter gasta bara några meter bakom ryggen på mig, om hur ond jag är – jag kände för övrigt för min egen del inte igen kvinnan - om hur värdelösa vi är allihop som jobbar där. Jag byter sida av Östgötagatan. Hon fortsatte skrika, skrämmer ett par, ursäkta ordvalet, vanliga medborgare, med ett: – Jag pratar inte med er, era dumma jävlar. Hennes rus/bakrus/snedtändning är inte över. Dagens jakt är inte över. Hennes manlige vän står på samma gata, lite längre ned, även han besviken över att det var stängt hos oss, men förmår lugna ned henne, även om inte han var helt nykter han heller. Jag har stannat till. Jag hör inget mer. Viker av in på Folkungagatan. Möter upp några kollegor på en uteservering och hälsar helgen välkommen. Den första ölen kostar mer än vad en ensamstående socialbidragstagare får i matpengar för en dag. Vilket påminner om ett annat samtal. En man med sjukersättning betalar en hyra svart. Det gör att han, efter att ha betalat hyran, inte har råd att göra av med mer än 30 kronor per dag. Han ska försöka gå ned till 10 kronor per dag, så att han kunde lägga undan lite pengar. För sämre tider.
tisdag 11 augusti 2009
Sionism Och Rasism.
Rasismen i Israel tilltar. Det handlar inte bara om enstaka förvirrade individer som i ord uttrycker den vidrigaste formen av rasism och som blir filmade på kamera och utvalda att vara med. Det handlar om alla dessa små tecken. 79 % av israelerna stödde massmordet på palestinierna i vintras och ansåg att det var en lyckad operation som inte behöver utredas vidare, ur ett rent etiskt och moraliskt perspektiv. Man ansåg att bombarderandet av ett ghettofängelse där mer än 50 % av invånarna är under 15 år var berättigat. Det faktum att palestinierna i Gaza förvägras rätten att livnära sig själva är en kollektiv bestraffning vars rättfärdigande bygger på rasistiska antaganden. Palestinier som försöker fiska på palestinskt vatten, för att livnära sig själva och sina familjer, blir bordade och kidnappade av Israel. Vi har uppemot 11 000 palestinier i Israeliska fängelser, flera hundra av dessa sitter utan att ha fått någon som helst form av rättegång och utan att få veta hur länge de ska sitta. Över 350 av dessa är barn. Men kan ni namnet på någon fånge i den här regionen är det Gilad Shalit, den tillfångatagna israeliska ockupationssoldaten. De palestinska fångarna råkar dessutom ut för övergrepp av fångvaktarna.
Där finns den tydliga segregationen i Israel, där israeliska familjer inte vill ha palestinier (araber i deras munnar) på dagis, eller palestinska barn som förbjuds spela och lyssna på arabisk musik på läger. Vi har sett förslag på hur palestinierna skall förbjudas att få tala om Nakba. Men hur palestinierna själva ska tvingas erkänna Israels rätt att fördriva palestinier för att få en stat. Vi ser hur palestinska hus rivs för att de är olagliga, medan bosättare får bygga, och ta över palestinska ägor. Vi vet hur det finns mark i Israel som bara är till för judar. Vi ser hur man bygger exklusiva vägar för judar. Att påstå att sådant här inte skulle vara rasistiskt är att göra intellektuella vurpor av rang. I sann kolonial anda väljer sedan kolonialmakten en part att förhandla med, samtidigt som internationell kolonialmedia väljer att blunda för sådant, vilket lägger grogrunden för interna våldsamheter och korruption.
Det här är ideologiskt skapad rasism. En rasism som är olycklig, dels för att den i grund och botten är en europeisk skapelse, men framförallt för att den är så hastigt konstgjord. Även om all rasism är onödig och olycklig, så finns det också något konstgjort i det. Rasismen framkallas av olika skäl. För sionismen är den dubbel: sionismen själv existerar delvis på grund av rasism, men skapar i sin tur dels nya vågor av anti-semitism men även rasism gentemot araber och palestinier. (Samtidigt måste man erkänna att rasismen och anti-semitismen kan se olika ut. Antipatierna mot judarna skiljer sig åt, liksom anti-patierna mot palestinierna, det finns inte en känslomässig anti-semitism, vars utlopp ser likadan ut överallt. Winston Churchill och Hitler var inte samma typ av anti-semiter. Eller dagens Abbas och nynazisten.)
Så rasismen i Israel är oundviklig på grund av sionismen. Men inte på grund av judarna eller judendomen (eller palestinierna och islam). Det här är en viktig åtskillnad som måste göras, betonas och om och om igen upprepas. Det betyder dock att rasismen kan motverkas. Det här är dock vanskligt. Sionism är som ofta påpekas faktiskt ett kodord som används i rent anti-semitiskt syfte. När man talar om sionism måste man inte vara naiv, utan intellektuellt hederlig och tydlig. Jag har ett par gånger tyvärr upptäckt hur palestinavänner och palestinier har pratar om judar och sionister som samma sak, och därmed vara källa till vedervärdig anti-semitism. Konspirationsteorier är farliga och kontraproduktiva och ofta kopplade just till judar, för att sprida anti-semitism.
Så vad vill vi ha för värld? Vad tror vi själva om oss människor, som människor? Är vi kapabla till att bygga en värld utan rasistiska antaganden? Jag tror att det går och är övertygad om att det är nödvändigt, vi slösar på mänskligt potential, och på mänskliga liv annars. För det måste inte bara murar rivas, snarare än resas, utan sionismen som sådan måste troligen rivas, idag bevaras den genom att ständigt måla ut palestinier och araber som fiender. Det kommer naturligtvis inte att riva all världens rasism, eller ens all rasism i den här regionen. Men det är nödvändiga steg att ta.
Där finns den tydliga segregationen i Israel, där israeliska familjer inte vill ha palestinier (araber i deras munnar) på dagis, eller palestinska barn som förbjuds spela och lyssna på arabisk musik på läger. Vi har sett förslag på hur palestinierna skall förbjudas att få tala om Nakba. Men hur palestinierna själva ska tvingas erkänna Israels rätt att fördriva palestinier för att få en stat. Vi ser hur palestinska hus rivs för att de är olagliga, medan bosättare får bygga, och ta över palestinska ägor. Vi vet hur det finns mark i Israel som bara är till för judar. Vi ser hur man bygger exklusiva vägar för judar. Att påstå att sådant här inte skulle vara rasistiskt är att göra intellektuella vurpor av rang. I sann kolonial anda väljer sedan kolonialmakten en part att förhandla med, samtidigt som internationell kolonialmedia väljer att blunda för sådant, vilket lägger grogrunden för interna våldsamheter och korruption.
Det här är ideologiskt skapad rasism. En rasism som är olycklig, dels för att den i grund och botten är en europeisk skapelse, men framförallt för att den är så hastigt konstgjord. Även om all rasism är onödig och olycklig, så finns det också något konstgjort i det. Rasismen framkallas av olika skäl. För sionismen är den dubbel: sionismen själv existerar delvis på grund av rasism, men skapar i sin tur dels nya vågor av anti-semitism men även rasism gentemot araber och palestinier. (Samtidigt måste man erkänna att rasismen och anti-semitismen kan se olika ut. Antipatierna mot judarna skiljer sig åt, liksom anti-patierna mot palestinierna, det finns inte en känslomässig anti-semitism, vars utlopp ser likadan ut överallt. Winston Churchill och Hitler var inte samma typ av anti-semiter. Eller dagens Abbas och nynazisten.)
Så rasismen i Israel är oundviklig på grund av sionismen. Men inte på grund av judarna eller judendomen (eller palestinierna och islam). Det här är en viktig åtskillnad som måste göras, betonas och om och om igen upprepas. Det betyder dock att rasismen kan motverkas. Det här är dock vanskligt. Sionism är som ofta påpekas faktiskt ett kodord som används i rent anti-semitiskt syfte. När man talar om sionism måste man inte vara naiv, utan intellektuellt hederlig och tydlig. Jag har ett par gånger tyvärr upptäckt hur palestinavänner och palestinier har pratar om judar och sionister som samma sak, och därmed vara källa till vedervärdig anti-semitism. Konspirationsteorier är farliga och kontraproduktiva och ofta kopplade just till judar, för att sprida anti-semitism.
Så vad vill vi ha för värld? Vad tror vi själva om oss människor, som människor? Är vi kapabla till att bygga en värld utan rasistiska antaganden? Jag tror att det går och är övertygad om att det är nödvändigt, vi slösar på mänskligt potential, och på mänskliga liv annars. För det måste inte bara murar rivas, snarare än resas, utan sionismen som sådan måste troligen rivas, idag bevaras den genom att ständigt måla ut palestinier och araber som fiender. Det kommer naturligtvis inte att riva all världens rasism, eller ens all rasism i den här regionen. Men det är nödvändiga steg att ta.
tisdag 4 augusti 2009
Ett Exempel På Rasism
En fråga ställs till en ung judisk kvinna i Västra Jerusalem:
- Vet du vad som händer idag i Sheikh Jarrah?
- Nej.
- Vet du var det ligger?
- Nej.
- I östra Jerusalem.
- Vad händer där borta?
- Vräkningen av palestinska familjer som bott där i över 50 år och nu är de hemlösa.
- Utmärkt.
- Utmärkt?
- Ja.
Det här är familjer med historik av att tvingas lämna sina hem. Man gjorde det 1948, då tvingades man lämna västra Jerusalem. Den etniska rensningen fortsätter på detta sätt. Den sker parallellt med den rasism som sionismen inte kan bli fri från. Men EU och Carl Bildt framför nu sina åsikter så snart är nog allt bra igen.
Läs: Joseph Dana.
- Vet du vad som händer idag i Sheikh Jarrah?
- Nej.
- Vet du var det ligger?
- Nej.
- I östra Jerusalem.
- Vad händer där borta?
- Vräkningen av palestinska familjer som bott där i över 50 år och nu är de hemlösa.
- Utmärkt.
- Utmärkt?
- Ja.
Det här är familjer med historik av att tvingas lämna sina hem. Man gjorde det 1948, då tvingades man lämna västra Jerusalem. Den etniska rensningen fortsätter på detta sätt. Den sker parallellt med den rasism som sionismen inte kan bli fri från. Men EU och Carl Bildt framför nu sina åsikter så snart är nog allt bra igen.
Läs: Joseph Dana.
måndag 3 augusti 2009
Människoöden Som Berör, Men Inte Så Det Stör
En självgod kvällstidning och en inkompetent moralsocialminister och en närmast betydelselös oppositionsledare blir alla rörda över dagens fattigdom. De två politikerna skyller fattigdomen på varandra. Men berörda blir de. Och tar politiska beslut som ökar fattigdomen i samhället och höjer sina egna löner. Men berörda blir de. Men vad de ska göra för att minska den framstår endast som små tekniska detaljer som inte skulle få någon större effekt. Kan välgörenhet bli deras lösning måntro? Så att deras samveten mår lite bättre? Naturligtvis är detta ett av problemen. Utan visioner stannar samhället och de reaktionära får tillträde. Chantal Mouffe (och Petter Larsson) har en, i mångt och mycket självklar, poäng här. Men en samling i mitten skapar inte bara högerradikaler utan kan även skapa en slumpens väljarkår. Och ett allmänt ointresse för politik. Vad spelar det för roll liksom? In kommer dessutom moralismen, en avindividualiserad liberal vulgärindividualism. En uppgivenhet, som lindras av chimär valfrihet.
Jag minns att Mona Sahlin blivit berörd tidigare. Av de hemlösas situation. Som en dåvarande makthavare blev hon så pass berörd att hon skulle köpa Situation Stockholm oftare. Wow, say no fucking more (than this:) Det är socialdemokratin och visionerna det.
Och vi minns väl socialdemokratins förra ledare, Göran Persson, som stolt och med postpolitiskt mod deklarerade att han minsann var social och demokrat. Men absolut ingen socialist.
Jag minns att Mona Sahlin blivit berörd tidigare. Av de hemlösas situation. Som en dåvarande makthavare blev hon så pass berörd att hon skulle köpa Situation Stockholm oftare. Wow, say no fucking more (than this:) Det är socialdemokratin och visionerna det.
Och vi minns väl socialdemokratins förra ledare, Göran Persson, som stolt och med postpolitiskt mod deklarerade att han minsann var social och demokrat. Men absolut ingen socialist.
söndag 2 augusti 2009
Ännu Ett Lästips För Svenska Bokförläggare: Kill Khalid av Paul McGeough
Kill Khalid: The Failed Mossad Assassination of Khalid Mishal and the Rise of Hamas av Paul McGeough (The New Press, 2009)
Kill Khalid är en fascinerande och spännande historia, och är närmast att beskriva som ett journalistiskt mästerverk. Det är som att läsa en bok om Israel/Palestina-konflikten som är en blandning av Gellert Tamas Lasermannen och en deckare av Le Carré.
Det är en bok som har en specifik händelse som central utgångspunkt, nämligen mordförsöket på Hamasledaren Khalid Mishal 1997, men som samtidigt är en berättelse om Mishals liv, hans väg till Hamas, men framförallt är det här en berättelse som cirkulerar omkring Hamas, om den palestinska befrielsekampen med allt spillt blod och alla misslyckanden. En berättelse som förklarar Hamas uppgång, där Arafats och PLO:s misslyckanden med att ge palestinierna frihet är en viktig förklaring. Det korrupta Fatah accepteras av väst, väljs av Israel som kolonialmaktens polis och man startar förföljelse av Hamas-medlemmar, något som Hamas sedan använder det som propaganda: ”Fängslade av Israel och Fatah”.
Det är en fascinerande berättelse om makt och politik, där det maktpolitiska spelet böljar fram och tillbaka. Det är även av intresse då det finns tecken på att Hamas ökar de religiösa inslagen i sin politik i Gaza och påtvingar människor religiösa påbud, och detta sker samtidigt som Israel och västvärlden fortsätter att medvetet öka splittringen mellan palestinierna i sann gammal kolonial anda. Detta sker naturligtvis utan att man har palestiniernas bästa i ögonen. Att Hamas ökar de religiösa påbuden kan vara just ett resultat av att Israel och västvärlden inte gynnat den pragmatiska sidan av Hamas. Den politiska mognad som ändå skett hos Hamas (som har Muslimska brödraskapet som förebild, vilket dessvärre inte är särdeles positivt) sedan 1987 borde ha setts som framsteg i västvärlden, och även det reella avhållandet från vidrig anti-semitism borde ses som framsteg (även om det inte helt försvinner). Istället vill väst fortsätta demoniseringen och avpolitiseringen av Hamas och konflikten.
Därför är det extra viktigt med reportage av det här slaget. Det är alltid bra med berättelser som inte försöker avpolitisera världen, och göra den till en moralisk kamp mellan det goda och onda.
Hamas kom att åtminstone för en stund att bli vinnare i detta lönnmordsmisslyckande av Mossad. Mossad försökte spruta in gift i Khalids öra, genom ett ”bisarrt instrument” (som visade sig vara en kamera). En del av giftet fann sig in i örat, och efter ett dygn började giftet verka. Dock avslöjades attentatet i samma stund som det skedde. Bland annat tog en livvakt tog upp jakten och till slut tillfångatogs två av Mossads agenter av Jordansk säkerhetspolis. Några andra gömde sig på Israels ambassad. Det hela blev en förnedrande prestigeförlust för Netanyahu och Mossad som tvingades komma med motgiftet då Kung Hussein i Jordanien blev mycket förgrymmad. Han var rädd för att detta kunde starta tumult och uppror i hans eget land och i slutändan själv förlora makten. Det var i sig inte så mycket attentatet i sig som var problemet, utan det faktum att Israel, gjort detta bakom hans rygg. För Kung Hussein var det ett svek mot honom personligen. Men en kvinnlig journalist, Randa Habib, har även en viktig roll i Khalids överlevnad. Aktörerna är många och oväntade i detta drama. I Israel var Netanyahu medveten om att detta kunde riskera förhandlingarna i Oslo, men å andra sidan var Netanyahu ointresserad av detta avtal. Liksom Hamas och Khalid Mishal.
Boken, som har avromantiserat det palestinska motståndet, är fylld av det maktpolitiska spel som böljar fram och tillbaka. Hamas anpassar sig efter omgivningen, men viker inte många tum, och den blodiga uppgörelsen i Gaza mellan Fatah och Hamas är en otäck redogörelse av flera illdåd begångna av palestinier mot varandra, samtidigt som civilbefolkningen gömde sig i sina hus och gav sig själva utegångsförbud. Även detta måste ses som ett uttryck för Fatahs misslyckanden och Israels och USA:s maktspel. Hamas är en nationell befrielserörelse i första hand (som samtidigt ägnat sig åt oförsvarlig terror) vars styrka har ökat i takt med Fatahs och PLO:s misslyckanden, dess korruption, och dess försök att utplåna Hamas. Det är en rörelse som inte viker sig, och vars psykologi visar att den inte böjer sig för påtryckningar. Boken slutar sin spännande resa månaden innan massmordet i Gaza i vintras. Om en översättning till svenska skulle ske skulle det kanske passa med ett litet tillägg om just det som går under eufemismen 22-dagars kriget.
Det är även så man måste se raketbeskjutningen från Gaza. Främst som ett symboliskt motstånd, som visar att man inte viker sig, att inga sanktioner och bojkotter avhåller Hamas från det väpnade motståndet. Hamas har vid många tillfällen även använt sig av självmordsbombare, något som knappast gynnat Hamas ur PR-synpunkt. Detta är Khalid och Hamas medvetna om, men självmordsbomberna är även de något som man analyserar ur strategisk synpunkt och är till för att visa Israel att om palestinierna inte går säkra, ska inte heller israelerna göra det. Det är heller inget Khalid tar avstånd från, även om han inte säger sig vara direkt delaktig i planeringen av dessa attacker, då Hamas i likhet med IRA har en politisk och militär del, med relativ autonomi. Hamas tror inte att förhandlingar och möten kan bära frukt om det inte också finns ett väpnat motstånd. Det är en slutsats man har dragit av att ha studerat Fatah.
Hamas har öppet ifrågasatt Fatahs avkall från motstånd och Fatahs förhandlingar med Israel, då Israel under samma period har fortsatt att konfiskera palestinsk mark och fortsätter att på olika sätt att utöva etnisk rensning. Hamas ser också hur lite man har att i praktiken att vinna på att anamma Fatahs och PLO:s erkännande av Israel. Till det tillkommer att man inte heller vet vilket Israel man ska erkänna. Hamas erkänner till slut i praktiken tvåstatslösningen. Israel och omvärlden ställer krav på palestinierna, men samma tydliga krav ställs inte på Israel. Bojkotten av Hamas är godkänd av USA och EU. När det gäller Israel kan man enbart prestera tomma ord. Det är i ljuset av Fatahs tillkortakommanden man ska se Hamas styrka och framväxt.
Uppsplittrandet av Palestina är naturligtvis en politiskt medveten handling av Israel. I sann kolonial anda korrumperas det koloniserade ledarskapet. Frågan är sedan hur lång tid en sådan skada tar att reparera? Hamas har vunnit sin kraft av att Fatah så uppenbart korrumperats och dessutom resignerat i kampen mot israel i utbyte just mot biståndssmulor och bibehållen makt. Men det har inte gett det palestinska folket mer frihet eller rikedom. Det är dock oerhört beklämmande att misstänksamheten och hatet är så pass stort mellan de olika grupperingarna. Från Hamas sida, när man ger avkall på sitt mest bombastiska och melodramatiska språk, har man försökt att framhålla att fienden inte är Fatah (med undantag för den våldsamt hatade gangstern Muhammed Dahlan och dennes närmaste följeslagare) utan Israel.
En sak är säker. Det palestinska motståndet försvinner inte.
En annan recension av samma bok finns här från London Review of books. Hamas finns på grund av alla misslyckanden. Hamas spelar högt, farligt, ofta människofientligt spel, grunddokumentet var djupt anti-semitiskt och har inga betänkligheter kring civila offer. Det är naivt att tro att Hamas försvinner, men även naivt att tro att Hamas är palestiniernas bästa vän.
Kill Khalid är en fascinerande och spännande historia, och är närmast att beskriva som ett journalistiskt mästerverk. Det är som att läsa en bok om Israel/Palestina-konflikten som är en blandning av Gellert Tamas Lasermannen och en deckare av Le Carré.
Det är en bok som har en specifik händelse som central utgångspunkt, nämligen mordförsöket på Hamasledaren Khalid Mishal 1997, men som samtidigt är en berättelse om Mishals liv, hans väg till Hamas, men framförallt är det här en berättelse som cirkulerar omkring Hamas, om den palestinska befrielsekampen med allt spillt blod och alla misslyckanden. En berättelse som förklarar Hamas uppgång, där Arafats och PLO:s misslyckanden med att ge palestinierna frihet är en viktig förklaring. Det korrupta Fatah accepteras av väst, väljs av Israel som kolonialmaktens polis och man startar förföljelse av Hamas-medlemmar, något som Hamas sedan använder det som propaganda: ”Fängslade av Israel och Fatah”.
Det är en fascinerande berättelse om makt och politik, där det maktpolitiska spelet böljar fram och tillbaka. Det är även av intresse då det finns tecken på att Hamas ökar de religiösa inslagen i sin politik i Gaza och påtvingar människor religiösa påbud, och detta sker samtidigt som Israel och västvärlden fortsätter att medvetet öka splittringen mellan palestinierna i sann gammal kolonial anda. Detta sker naturligtvis utan att man har palestiniernas bästa i ögonen. Att Hamas ökar de religiösa påbuden kan vara just ett resultat av att Israel och västvärlden inte gynnat den pragmatiska sidan av Hamas. Den politiska mognad som ändå skett hos Hamas (som har Muslimska brödraskapet som förebild, vilket dessvärre inte är särdeles positivt) sedan 1987 borde ha setts som framsteg i västvärlden, och även det reella avhållandet från vidrig anti-semitism borde ses som framsteg (även om det inte helt försvinner). Istället vill väst fortsätta demoniseringen och avpolitiseringen av Hamas och konflikten.
Därför är det extra viktigt med reportage av det här slaget. Det är alltid bra med berättelser som inte försöker avpolitisera världen, och göra den till en moralisk kamp mellan det goda och onda.
Hamas kom att åtminstone för en stund att bli vinnare i detta lönnmordsmisslyckande av Mossad. Mossad försökte spruta in gift i Khalids öra, genom ett ”bisarrt instrument” (som visade sig vara en kamera). En del av giftet fann sig in i örat, och efter ett dygn började giftet verka. Dock avslöjades attentatet i samma stund som det skedde. Bland annat tog en livvakt tog upp jakten och till slut tillfångatogs två av Mossads agenter av Jordansk säkerhetspolis. Några andra gömde sig på Israels ambassad. Det hela blev en förnedrande prestigeförlust för Netanyahu och Mossad som tvingades komma med motgiftet då Kung Hussein i Jordanien blev mycket förgrymmad. Han var rädd för att detta kunde starta tumult och uppror i hans eget land och i slutändan själv förlora makten. Det var i sig inte så mycket attentatet i sig som var problemet, utan det faktum att Israel, gjort detta bakom hans rygg. För Kung Hussein var det ett svek mot honom personligen. Men en kvinnlig journalist, Randa Habib, har även en viktig roll i Khalids överlevnad. Aktörerna är många och oväntade i detta drama. I Israel var Netanyahu medveten om att detta kunde riskera förhandlingarna i Oslo, men å andra sidan var Netanyahu ointresserad av detta avtal. Liksom Hamas och Khalid Mishal.
Boken, som har avromantiserat det palestinska motståndet, är fylld av det maktpolitiska spel som böljar fram och tillbaka. Hamas anpassar sig efter omgivningen, men viker inte många tum, och den blodiga uppgörelsen i Gaza mellan Fatah och Hamas är en otäck redogörelse av flera illdåd begångna av palestinier mot varandra, samtidigt som civilbefolkningen gömde sig i sina hus och gav sig själva utegångsförbud. Även detta måste ses som ett uttryck för Fatahs misslyckanden och Israels och USA:s maktspel. Hamas är en nationell befrielserörelse i första hand (som samtidigt ägnat sig åt oförsvarlig terror) vars styrka har ökat i takt med Fatahs och PLO:s misslyckanden, dess korruption, och dess försök att utplåna Hamas. Det är en rörelse som inte viker sig, och vars psykologi visar att den inte böjer sig för påtryckningar. Boken slutar sin spännande resa månaden innan massmordet i Gaza i vintras. Om en översättning till svenska skulle ske skulle det kanske passa med ett litet tillägg om just det som går under eufemismen 22-dagars kriget.
Det är även så man måste se raketbeskjutningen från Gaza. Främst som ett symboliskt motstånd, som visar att man inte viker sig, att inga sanktioner och bojkotter avhåller Hamas från det väpnade motståndet. Hamas har vid många tillfällen även använt sig av självmordsbombare, något som knappast gynnat Hamas ur PR-synpunkt. Detta är Khalid och Hamas medvetna om, men självmordsbomberna är även de något som man analyserar ur strategisk synpunkt och är till för att visa Israel att om palestinierna inte går säkra, ska inte heller israelerna göra det. Det är heller inget Khalid tar avstånd från, även om han inte säger sig vara direkt delaktig i planeringen av dessa attacker, då Hamas i likhet med IRA har en politisk och militär del, med relativ autonomi. Hamas tror inte att förhandlingar och möten kan bära frukt om det inte också finns ett väpnat motstånd. Det är en slutsats man har dragit av att ha studerat Fatah.
Hamas har öppet ifrågasatt Fatahs avkall från motstånd och Fatahs förhandlingar med Israel, då Israel under samma period har fortsatt att konfiskera palestinsk mark och fortsätter att på olika sätt att utöva etnisk rensning. Hamas ser också hur lite man har att i praktiken att vinna på att anamma Fatahs och PLO:s erkännande av Israel. Till det tillkommer att man inte heller vet vilket Israel man ska erkänna. Hamas erkänner till slut i praktiken tvåstatslösningen. Israel och omvärlden ställer krav på palestinierna, men samma tydliga krav ställs inte på Israel. Bojkotten av Hamas är godkänd av USA och EU. När det gäller Israel kan man enbart prestera tomma ord. Det är i ljuset av Fatahs tillkortakommanden man ska se Hamas styrka och framväxt.
Uppsplittrandet av Palestina är naturligtvis en politiskt medveten handling av Israel. I sann kolonial anda korrumperas det koloniserade ledarskapet. Frågan är sedan hur lång tid en sådan skada tar att reparera? Hamas har vunnit sin kraft av att Fatah så uppenbart korrumperats och dessutom resignerat i kampen mot israel i utbyte just mot biståndssmulor och bibehållen makt. Men det har inte gett det palestinska folket mer frihet eller rikedom. Det är dock oerhört beklämmande att misstänksamheten och hatet är så pass stort mellan de olika grupperingarna. Från Hamas sida, när man ger avkall på sitt mest bombastiska och melodramatiska språk, har man försökt att framhålla att fienden inte är Fatah (med undantag för den våldsamt hatade gangstern Muhammed Dahlan och dennes närmaste följeslagare) utan Israel.
En sak är säker. Det palestinska motståndet försvinner inte.
En annan recension av samma bok finns här från London Review of books. Hamas finns på grund av alla misslyckanden. Hamas spelar högt, farligt, ofta människofientligt spel, grunddokumentet var djupt anti-semitiskt och har inga betänkligheter kring civila offer. Det är naivt att tro att Hamas försvinner, men även naivt att tro att Hamas är palestiniernas bästa vän.
För En Bättre Värld III. Eller?
Ilsket skrivet, läsvärt som fan (dock med viss avsaknad av konkreta exempel och empiri): Joe Bageant om samvetsgrann kapitalism
You'd think there would be nothing left to huckster after having pissed in most of the world's clean drinking water, gutted its forests and jungles, leveled its mountains for coal and minerals, and turned the atmosphere into a blanket of simmering toxins, well, you'd think it was time for the bastards to fold the game and go home with their winnings. No such luck.
Enter yet a third phase: Consciousness Capitalism! The private appropriation of human consciousness as a "nonmaterial asset." Or cognitive capitalism, in nerd and pinhead speak.
Which goes to show you can never underestimate the dark bastards at the helm. Yes, these guys are good.
Essentially, we're talking about stripping the human experience from life, then renting it back to humans. So how does one do that? Through the same Western European historical process used to fuck over the world in the first two rounds of capitalism -- propertization. Denying access to something because it's MINE-MINE-MINE-MINE!
Charge rents for your monopoly on the access. Manufacture artificial scarcity, even of human consciousness and experience by redefining and reshaping it. The tools here are legal means such as intellectual property rights, patents softwares ...
Cognitive capitalism by definition requires that mass consciousness be networked at all individual nodes. Each node is its own experiential realm of service relationships, entertainment, travel and the multitude of experience industries that are rapidly coming to dominate the global economy. Life as a paid-for experience, with none of the hassles of ownership.
Rent a Life, Inc.
You'd think there would be nothing left to huckster after having pissed in most of the world's clean drinking water, gutted its forests and jungles, leveled its mountains for coal and minerals, and turned the atmosphere into a blanket of simmering toxins, well, you'd think it was time for the bastards to fold the game and go home with their winnings. No such luck.
Enter yet a third phase: Consciousness Capitalism! The private appropriation of human consciousness as a "nonmaterial asset." Or cognitive capitalism, in nerd and pinhead speak.
Which goes to show you can never underestimate the dark bastards at the helm. Yes, these guys are good.
Essentially, we're talking about stripping the human experience from life, then renting it back to humans. So how does one do that? Through the same Western European historical process used to fuck over the world in the first two rounds of capitalism -- propertization. Denying access to something because it's MINE-MINE-MINE-MINE!
Charge rents for your monopoly on the access. Manufacture artificial scarcity, even of human consciousness and experience by redefining and reshaping it. The tools here are legal means such as intellectual property rights, patents softwares ...
Cognitive capitalism by definition requires that mass consciousness be networked at all individual nodes. Each node is its own experiential realm of service relationships, entertainment, travel and the multitude of experience industries that are rapidly coming to dominate the global economy. Life as a paid-for experience, with none of the hassles of ownership.
Rent a Life, Inc.
För En Bättre Värld II
Chalmers Johnson har ett tiostegsprogram för nedmonterandet av USA-imperialimsen. För alla inblandades bästa. Det är därmed också ett program mot rasismen och slöseriet med naturresurser och mänskligt potential.
1. We need to put a halt to the serious environmental damage done by our bases planet-wide. We also need to stop writing SOFAs that exempt us from any responsibility for cleaning up after ourselves.
2. Liquidating the empire will end the burden of carrying our empire of bases and so of the "opportunity costs" that go with them -- the things we might otherwise do with our talents and resources but can't or won't.
3. As we already know (but often forget), imperialism breeds the use of torture. In the 1960s and 1970s we helped overthrow the elected governments in Brazil and Chile and underwrote regimes of torture that prefigured our own treatment of prisoners in Iraq and Afghanistan. (See, for instance, A.J. Langguth, Hidden Terrors [Pantheon, 1979], on how the U.S. spread torture methods to Brazil and Uruguay.) Dismantling the empire would potentially mean a real end to the modern American record of using torture abroad.
4. We need to cut the ever-lengthening train of camp followers, dependents, civilian employees of the Department of Defense, and hucksters -- along with their expensive medical facilities, housing requirements, swimming pools, clubs, golf courses, and so forth -- that follow our military enclaves around the world.
5. We need to discredit the myth promoted by the military-industrial complex that our military establishment is valuable to us in terms of jobs, scientific research, and defense. These alleged advantages have long been discreditedby serious economic research. Ending empire would make this happen.
6. As a self-respecting democratic nation, we need to stop being the world's largest exporter of arms and munitions and quit educating Third World militaries in the techniques of torture, military coups, and service as proxies for our imperialism. A prime candidate for immediate closure is the so-called School of the Americas, the U.S. Army's infamous military academy at Fort Benning, Georgia, for Latin American military officers. (See Chalmers Johnson, The Sorrows of Empire [Metropolitan Books, 2004], pp. 136-40.)
7. Given the growing constraints on the federal budget, we should abolish the Reserve Officers' Training Corps and other long-standing programs thatpromote militarism in our schools.
8. We need to restore discipline and accountability in our armed forces by radically scaling back our reliance on civilian contractors, private military companies, and agents working for the military outside the chain of command and the Uniform Code of Military Justice. (See Jeremy Scahill,Blackwater:The Rise of the World's Most Powerful Mercenary Army [Nation Books, 2007]). Ending empire would make this possible.
9. We need to reduce, not increase, the size of our standing army and deal much more effectively with the wounds our soldiers receive and combat stress they undergo.
10. To repeat the main message of this essay, we must give up our inappropriate reliance on military force as the chief means of attempting to achieve foreign policy objectives.
Läs gärna även detta: En redogörelse om soldaterna som återvänder hem till USA från diverse krig och blir till farliga individer för sig själva och sin omgivning. The Casualties Of War: The Hell Of War Comes Home.
1. We need to put a halt to the serious environmental damage done by our bases planet-wide. We also need to stop writing SOFAs that exempt us from any responsibility for cleaning up after ourselves.
2. Liquidating the empire will end the burden of carrying our empire of bases and so of the "opportunity costs" that go with them -- the things we might otherwise do with our talents and resources but can't or won't.
3. As we already know (but often forget), imperialism breeds the use of torture. In the 1960s and 1970s we helped overthrow the elected governments in Brazil and Chile and underwrote regimes of torture that prefigured our own treatment of prisoners in Iraq and Afghanistan. (See, for instance, A.J. Langguth, Hidden Terrors [Pantheon, 1979], on how the U.S. spread torture methods to Brazil and Uruguay.) Dismantling the empire would potentially mean a real end to the modern American record of using torture abroad.
4. We need to cut the ever-lengthening train of camp followers, dependents, civilian employees of the Department of Defense, and hucksters -- along with their expensive medical facilities, housing requirements, swimming pools, clubs, golf courses, and so forth -- that follow our military enclaves around the world.
5. We need to discredit the myth promoted by the military-industrial complex that our military establishment is valuable to us in terms of jobs, scientific research, and defense. These alleged advantages have long been discreditedby serious economic research. Ending empire would make this happen.
6. As a self-respecting democratic nation, we need to stop being the world's largest exporter of arms and munitions and quit educating Third World militaries in the techniques of torture, military coups, and service as proxies for our imperialism. A prime candidate for immediate closure is the so-called School of the Americas, the U.S. Army's infamous military academy at Fort Benning, Georgia, for Latin American military officers. (See Chalmers Johnson, The Sorrows of Empire [Metropolitan Books, 2004], pp. 136-40.)
7. Given the growing constraints on the federal budget, we should abolish the Reserve Officers' Training Corps and other long-standing programs thatpromote militarism in our schools.
8. We need to restore discipline and accountability in our armed forces by radically scaling back our reliance on civilian contractors, private military companies, and agents working for the military outside the chain of command and the Uniform Code of Military Justice. (See Jeremy Scahill,Blackwater:The Rise of the World's Most Powerful Mercenary Army [Nation Books, 2007]). Ending empire would make this possible.
9. We need to reduce, not increase, the size of our standing army and deal much more effectively with the wounds our soldiers receive and combat stress they undergo.
10. To repeat the main message of this essay, we must give up our inappropriate reliance on military force as the chief means of attempting to achieve foreign policy objectives.
Läs gärna även detta: En redogörelse om soldaterna som återvänder hem till USA från diverse krig och blir till farliga individer för sig själva och sin omgivning. The Casualties Of War: The Hell Of War Comes Home.
För En Bättre Värld
I fredags:
Jag passerade medborgarplatsen för att ta mig från arbetet till platsen där jag utnyttjar min friskvårdstimme och spelar innebandy under lunchtid. En promenad på cirka fyra minuter.
En ung man med God El-tröja gick leende emot mig, och stängde effektivt av mig från min planerade rutt:
- Får jag ställa en snabb fråga? Undrade han.
- Ja, svarade jag och tillade, och den var snabb.
(Var sedan vänliga och notera detta i era dagböcker: Innebandyn gick bra. ”Mitt lag” vann.)
En ung aktivist från Greenpeace ringde upp mig för någon månad sedan. Hon ville tacka mig för mitt månatliga stöd till Greenpeace. Och frågade därefter om jag kunde tänka mig att öka mitt engagemang med 200 kr i månaden. Jag svarade nej, det får vara bra som det är.
– Jag förstår, sa hon, det är svåra tider ekonomiskt och man måste hålla hårt i plånboken. Hon fortsatte med att berätta om ett pågående miljöarbete i västafrika (eventuellt) och avslutade med att fråga om jag kunde tänka mig att öka mitt engagemang med 100 kronor i månaden. Jag svarade nej, det får vara bra som det är.
Hon sa, med empatisk röst: - Hm, jag förstår din situation. Vi vet ju inte vart ekonomin är på väg. Hon berättade sedan om ännu ett exempel på miljöarbete. Och avslutade med att fråga om jag kunde tänka mig att öka mitt engagemang med 50 kronor i månaden.
Ni kanske tycker att jag är en smula enfaldig vid det här laget men jag var för tillfället utrustad med det tålamod som finns hos en som ändå inte har något bättre för sig än att lyssna och svara: - Nej, jag är nöjd som det är.
Hon fortsatte envist som en miljöskadad åsna: - Jag förstår verkligen, det är verkligen svåra tider ekonomiskt. Det är ju växande arbetslöshet och så. Vi kan inte alltid bidra med det vi skulle vilja bidra med. Men hon var inte klar med mig än för det, kvällen var ung och jag var inte färdigrökt än. Hon drog upp ett exempel på någon miljöförstörd sjö eller något liknande och tro det eller ej, avslutar med att fråga om jag kunde tänka mig att öka mitt engagemang med 25 kronor i månaden, trots den rådande ekonomiska turbulensen i världen. Jag som inte visat något som helst intresse för att öka mitt ekonomiska stöd till Greenpeace – utan att för den skull ens för en enda gång nämna min egen ekonomi eller världsekonomin som skäl- svarade följdriktigt även denna gång: - Nej, det får vara bra som det är, sade jag med samma modifierat intresserade tonfall.
Nu fanns det tydligen inga fler rutor med summor kvar i hennes formulär för hon tackade för mitt medlemskap och engagemang i Greenpeace och önskade en trevlig kväll. – Tack detsamma, sade jag. Peace out.
(Amnesty brukar också ringa upp en gång per år. De vill berätta om vad som pågår där ute i världen, vad de gör och att de vill ha mer pengar. Eftersom det är naiva volontärer, ibland sämre insatta och förberedda än en själv, som kämpar för en god sak, tenderar jag att ha tålamod med dessa individer.)
Till mitt jobb kom det en man med alla möjliga problem som bland annat ansökte om socialbidrag. Han bifogade även utöver sin vanliga ansökan en ansökan om att han ville skänka 200 kronor varje månad till läkare utan gränser. Vi fick sedan även ett e-mail från läkare utan gränser. Han hade angivit vår arbetsgrupps gemensamma mailadress som kontakt.
Det finns mycket god individuell vilja i vår värld. Men den räcker inte till, framförallt inte om vi vill ha en förbättring till det bättre. Då krävs kollektiva, politiska insatser med god politisk bakgrundsförståelse. Det finns så att säga inget inneboende politiskt i att sjunga en bretonsk kärlekssång* eller att vara emot tortyr och dödsstraff eller att skänka 25 kronor i månaden till Greenpeace för att man tycker om, typ, friska sjöar. Dagligen övertygas jag om att en annan värld är inte bara möjlig, utan nödvändig.
* För att låna lite av Terry Eagleton.
Jag passerade medborgarplatsen för att ta mig från arbetet till platsen där jag utnyttjar min friskvårdstimme och spelar innebandy under lunchtid. En promenad på cirka fyra minuter.
En ung man med God El-tröja gick leende emot mig, och stängde effektivt av mig från min planerade rutt:
- Får jag ställa en snabb fråga? Undrade han.
- Ja, svarade jag och tillade, och den var snabb.
(Var sedan vänliga och notera detta i era dagböcker: Innebandyn gick bra. ”Mitt lag” vann.)
En ung aktivist från Greenpeace ringde upp mig för någon månad sedan. Hon ville tacka mig för mitt månatliga stöd till Greenpeace. Och frågade därefter om jag kunde tänka mig att öka mitt engagemang med 200 kr i månaden. Jag svarade nej, det får vara bra som det är.
– Jag förstår, sa hon, det är svåra tider ekonomiskt och man måste hålla hårt i plånboken. Hon fortsatte med att berätta om ett pågående miljöarbete i västafrika (eventuellt) och avslutade med att fråga om jag kunde tänka mig att öka mitt engagemang med 100 kronor i månaden. Jag svarade nej, det får vara bra som det är.
Hon sa, med empatisk röst: - Hm, jag förstår din situation. Vi vet ju inte vart ekonomin är på väg. Hon berättade sedan om ännu ett exempel på miljöarbete. Och avslutade med att fråga om jag kunde tänka mig att öka mitt engagemang med 50 kronor i månaden.
Ni kanske tycker att jag är en smula enfaldig vid det här laget men jag var för tillfället utrustad med det tålamod som finns hos en som ändå inte har något bättre för sig än att lyssna och svara: - Nej, jag är nöjd som det är.
Hon fortsatte envist som en miljöskadad åsna: - Jag förstår verkligen, det är verkligen svåra tider ekonomiskt. Det är ju växande arbetslöshet och så. Vi kan inte alltid bidra med det vi skulle vilja bidra med. Men hon var inte klar med mig än för det, kvällen var ung och jag var inte färdigrökt än. Hon drog upp ett exempel på någon miljöförstörd sjö eller något liknande och tro det eller ej, avslutar med att fråga om jag kunde tänka mig att öka mitt engagemang med 25 kronor i månaden, trots den rådande ekonomiska turbulensen i världen. Jag som inte visat något som helst intresse för att öka mitt ekonomiska stöd till Greenpeace – utan att för den skull ens för en enda gång nämna min egen ekonomi eller världsekonomin som skäl- svarade följdriktigt även denna gång: - Nej, det får vara bra som det är, sade jag med samma modifierat intresserade tonfall.
Nu fanns det tydligen inga fler rutor med summor kvar i hennes formulär för hon tackade för mitt medlemskap och engagemang i Greenpeace och önskade en trevlig kväll. – Tack detsamma, sade jag. Peace out.
(Amnesty brukar också ringa upp en gång per år. De vill berätta om vad som pågår där ute i världen, vad de gör och att de vill ha mer pengar. Eftersom det är naiva volontärer, ibland sämre insatta och förberedda än en själv, som kämpar för en god sak, tenderar jag att ha tålamod med dessa individer.)
Till mitt jobb kom det en man med alla möjliga problem som bland annat ansökte om socialbidrag. Han bifogade även utöver sin vanliga ansökan en ansökan om att han ville skänka 200 kronor varje månad till läkare utan gränser. Vi fick sedan även ett e-mail från läkare utan gränser. Han hade angivit vår arbetsgrupps gemensamma mailadress som kontakt.
Det finns mycket god individuell vilja i vår värld. Men den räcker inte till, framförallt inte om vi vill ha en förbättring till det bättre. Då krävs kollektiva, politiska insatser med god politisk bakgrundsförståelse. Det finns så att säga inget inneboende politiskt i att sjunga en bretonsk kärlekssång* eller att vara emot tortyr och dödsstraff eller att skänka 25 kronor i månaden till Greenpeace för att man tycker om, typ, friska sjöar. Dagligen övertygas jag om att en annan värld är inte bara möjlig, utan nödvändig.
* För att låna lite av Terry Eagleton.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)