Kort Men Viktig Film Om Krigets Kongo

Och i Kongo fortsätter kriget. Människor flyr i tusentals. Ett krig som rapporterats ha slutat ett flertal gånger. I krigets spår följer sjukdomarna. Det mänskliga lidandet.

Krigets orsaker är mer komplicerade än vad som ofta framgår. Lidandet är dock precis så illa som det ofta framgår, även om media varit realtivt ointresserade genom åren av vad som pågått i Kongo. Detta trots att miljontals människor har dött i det krig som påbörjades 1996 eller 1998 (årtal och antal döda människor beror på hur man analyserar kriget).

Här en film från Doctors Without Borders.

En Inkompetent Diktator Talar

" Oavsett vem de lade sin röst på, så har väljarna i dag visat att vi har ett demokratiskt system i Venezuela som respekterar folkviljan", sade president Hugo Chávez, sedan det blivit känt att valdeltagandet varit rekordhöga 65 procent i regionalvalen. DN.

Chávez har gjort det igen. Erkänt sig besegrad. Även om han denna gång vann i de flesta regionerna i Venezuela, så borde ju en diktator vinna i alla regioner. Internationella valobservatörer hade än en gång inget att klaga på. Någon borde skicka denna diktator på diktatorkurs. Man skulle ju kunna ta honom för demokrat.

Samtidigt I Det Belägrade Gaza

"Under belägringen blir livet tiden
mellan minnet av dess början
och glömskan av dess slut.

Livet.
Livet i dess helhet
livet med dess brister
inbjuder närbelägna stjärnor
som saknar tid
och moln på flykt
som saknar plats.
Livet här
undrar:
Hur kan vi ge det dess liv tillbaka?"

Mahmoud Darwish Ur Tillstånd av belägring

Israel fortsätter svälta ut Gaza. På mat, mediciner och hopp. Situationen blir alltmer desperat. Hur förväntas människor leva när man knappt kan överleva? Israel fortsätter därutöver visa prov på sin moraliska och etiska bankrutt när man ägnar sig åt utpressning mot människor som vill söka vård i Israel. Allt medan västvärlden stillsamt ser på. Ska vi gå på fest och fira Israel snart? Mona Sahlin vad säger du? Höjer du ditt glas? Ännu en gång?

Rawia. Electronic Intifada. Electronic Intifada 2 Free Gaza

Ps! Bli förbannad.

Samtidigt I Jerusalem

Det sker inte bakom stängda dörrar. Det är ännu ett offer för den sionistiska politiken. Den etniska rensningen fortsätter och västvärlden ser passivt på. Ska vi gå på fest och fira Israel snart?

"Abu Kamel dog av en massiv hjärtattack den 22 november på St Josephs sjukhus. Hans död kom efter den brutala vräkningen av familjen från deras hem i Sheikh Jarrah i östra Jerusalem.

Abu Kamal använde rullstol efter en halvsidig förlamning. Då den israeliska polisen genomförde vräkningen drogs han ur sin rullstol och kastades brutalt in på gården till sin grannes hus klockan 03.30 på morgonen den 9 november.

Direkt efter vräkningen försämrades hans hälsa dramatiskt och han togs in för vård på St Josephs sjukus i östra Jerusalem. Trots att han fick den bästa av vård, gick det inte att rädda hans liv. Traumat efter vräkningen blev för mycket för hans redan svaga kropp. Han och hans familj hade blivit hemlösa en andra gång."

Även Anna Wester.

Ps! Bli förbannad.

Kongo

Kongo.

En konflikt så grym att orden saknas mig. Det blodigaste kriget sedan andra världskriget. Men ändå så anonymt. Så bortglömt. Och spåren av kriget, lidandet och dess kvardröjande effekter.

Men också så där besvärligt komplicerad. Det finns ingen egentlig enighet om krigets orsaker och motiv. Och mitt i alltihopa, giriga kapitalister.

Bok som rekommenderas: Thomas Turner. The Congo Wars Conflict, Myth & Reality.
Men man blir inte nödvändigtvis särskilt optimistisk och glad av den.

Hur ska samtal om en tvåstatslösning kunna föras när medlaren är så uppenbart partisk?

Jag läste en historia om hur några Gazabor engagerat sig för att få Barack Obama vald. Det känns som en tragikomisk affär när man har i åtanke var Obama står i Palestina/Israel-frågan och angående om det verkligen hade spelat någon roll vilken kandidat som vunnit gällande just denna fråga. Eller med Obamas ord: "I have been proud to be a part of a strong bipartisan consensus that has stood by Israel in the face of all threats. That is a commitment ... both [Senator] John McCain and I share because support for Israel in this country goes beyond party."

Så i retorik fanns kanske ingen anledning att välja Obama före McCain. I sakfrågorna då? Nej. Det ser onekligen dystert ut. USA som av någon tragisk anledning måste vara delaktigt i medlingen mellan Palestina och Israel är ett land med ett extremt, i ordets rätta bemärkelse, ställningstagande för Israel mot Palestina.

Obama har stött attackerna mot Libanon, bombningen av Syrien, han var emot de palestinska valen år 2006 (något Joe Biden för övrigt är mycket stolt över), han stöder isoleringen av Hamas och har varit emot varje försök till medling mellan Hamas och Fatah. Han har lovat minst 30 miljarder dollar av militärt bistånd till Israel, och talar sig varm för ett NATO-samarbete med Israel. Han har uttryckt en kommentar om att Jerusalem ska tillhöra Israel. Han är emot palestiniernas rätt till att återvända. Listan fortsätter. Man kan därtill tillägga hur, på vilket sätt, han talar om Israel och hur, på vilket sätt, han talar om palestinierna. Det finns inte mycket utrymme till hopp där inte.

När Barack Obama för ett ögonblick såg ut att visa förståelse för palestiniernas lidande, ”inga lider som palestinierna”, var han tvungen att förklara sig efter påtryckningar och skylde, som sig bör i USA, palestiniernas lidande på andra palestinier (Hamas). Det går alltid från Israels sida och dess vänners sida att skylla på andra palestinier. Till detta krävs naturligtvis historieförfalskning och historierevisionism och ett allmänt förakt för palestiniernas historiska lidande och deras kamp för ett land och grundläggande rättigheter.

Därtill har han till stabschef valt den extremt Israel-vänlige Rahm Emanuel, vilket gör det hela än värre. En stabschef som varit kritisk mot Bush för att denne varit för Israel-kritisk. Obama har noga tagit avstånd från personer som kan sammanknippas med minsta möjliga ansats till förståelse för palestiniernas situation. För den som hoppas och tror att Barack Obama ska vara en ny injektion i fredssamtalen mellan Israel och palestinierna bör noga tänka sig för. Tvåstatslösningen ser allt svårare ut att nå. Under året som gått har ingenting hänt vad gäller tvåstatslösningen. Ja, annat än att Israel lyckats göra livet allt svårare på de ockuperade områdena för palestinierna förstås, vilket i sin tur ökar desperationen och minskat hopp för tvåstatslösningen från palestinskt håll.

Allt detta sker samtidigt som Israel fortsätter svälta ut Gaza, en kollektiv bestraffning som borde få människor med hjärtan att gråta av ilska och sorg. Men i Europa dunkar hjärtat högljutt för Obama och här jublar man fortfarande över Barack Obama. I Europa är man glada eftersom man tror att Barack Obama kan tina upp relationerna mellan USA och Europa. Som om det verkligen var det som var det stora problemet med Bush-administrationen. Men, det är inte för den här frågans (Israel/Palestina) skull som man jublar. Nej, den här frågan har varit frånvarande när man i Europa diskuterat de båda presidentkandidaterna.

I USA är dessutom den folkliga opinionen allmänt anti-palestinsk. Detta sker naturligtvis genom att media medvetet undanhåller den amerikanska befolkningen den palestinska realiteten. Detta gör det naturligtvis svårare för politiker i USA som åtminstone tror att för att skapa en tvåstatslösning så måste man också lyssna och ta hänsyn till palestinierna. Men som det ser ut nu, kommer detta icke ske. Vi kan antagligen räkna med fyra förlorade år för palestinierna. Och inte lär Europa komma till palestiniernas undsättning. Vi hör inte palestiniernas lidande mitt i vårt jubel och firande för Barack Obama. Men det finns ändå EU-parlamentariker som förstår situationens allvar. Kanske kommer man även från USA och Israels sida inse det ohållbara i den nuvarande situationen. Palestinierna kommer i varje fall inte ge upp. Motståndet fortsätter.

Men min fråga är: Hur ska samtal om en tvåstatslösning kunna föras när medlaren är så uppenbart partisk? Kan någon vara vänlig och förklara detta?

Källa: Electronic Intifada, Jonathan Cook.

Ps! Bli förbannad.

Shopocalypse now: Vem Ska Köpa Skiten?

Förvisso. När konsumtionen av varor går ner, kanske det helt enkelt är i andra branscher kapitalisterna får söka sig. Branscher som kan beskostas med hjälp av skattemedel.

Men hur blir det med alla dessa köpcentrum? De som redan nu verkar ha problem. Hur blir det med Solna stads hybris när man hör ord som dessa: "Det handlar om kläder, skor, möbler och elektronikindustrin som drabbas. Dagligvaror som det man handlar i matbutiker brukar konsumenterna inte dra ned på i första taget."

Samtidigt planeras gigantiska skrytbyggen. För privatkonsumtionen av just ovan nämnda varor.

"Mall of Scandinavia, som ska stå klart lagom till julhandeln 2012, blir minst 100 000 kvm - dubbelt så stort som Täby Centrum. Konceptet är helt unikt med minst 230 butiker i tre våningar samt med ett garage med 4 000 parkeringsplatser. På sikt kommer bortåt 4 500 personer att jobba här. Mall of Scandinavia ska tillsammans med Swedbank Arena bli flaggskeppen som ska locka miljontals årliga besökare till Solna. Detta ska bli ett centrum för människor från hela Europa som älskar shopping, idrott, musik mm. "

Dubbelt så stort som Täby Centrum? Wow! Varifrån ska dessa miljontals människor komma? Från övriga europa och Täby? Ska man bygga ett stort spökslott? Hur mycket kan vi shoppa? När jag senast besökte Vällingbys nya centrum var det just ganska öde i det nybyggda shoppingkomplexet. Jag kunde se gäspande anställda sitta framför datorer, och gissningsvis, surfade eller som lade patiens. (Inget ont i det.)

Men å andra sidan. Solnaborna har enligt VD:n för det framtida ägarbolaget av köpcentrat ett unikt behov av service och kultur. Vilket i och för sig ställer till ett problem. I Solna bor det inga miljoner människor. Inte ens hundra tusen. Lättförförda kommunalpolitker finns förvisso, men de är färre än antalet butiker som kommer att smällas upp. Vi AIK:are får bära ett tungt lass. Tanken är ju att medan vi konsumerar så kan vi se matchen.

Sälj Hela Skiten

Sälj hela skiten, eller?

På socialistiskt forum var det ett par seminarier som handlade om privatiseringarna: dess pris och bakomliggande ideologi. Under seminariet ”Sälj hela skiten” var Johan Berggren moderator och skulle, på grund av bristen av privatiseringsförespråkare, vara djävulens advokat. En uppgift han klarade av att hålla i cirka åtta minuter innan även han blev en del av panelen med sin kritik av privatiseringarna. Andra deltagare var bland annat Josefin Brink.

Man kan sammanfatta seminariet med: ” En långsiktig samhällsplanering gynnas inte genom kortsiktiga, privata vinstintressen.” Vilket vi alla tyckte innan vi steg in på seminariet och ingen hade väl ändrat uppfattning efter seminariet.

Det var överlag dystert. Privatiseringarna är skapade dels ur ekonomisk synpunkt för fåtalet men också för att ändra hur folk tänker. Genom ett privatägandetänk. Genom att förändra hur människor tänker. Skapa en annan norm. Få människor att ta det som är för givet. Se privatiseringar som ekonomiskt rationella och nödvändiga. Skapa en nationalekonomisk sanning, eller snarare skapa en sanning genom att hävda en nyliberal nationalekonomisk teori som något sant.

Så hur ska vi göra? Panelen hade dessvärre inte mycket att komma med på den frågan. Snarare är det ju så att det som privatiserats blir svårt att ta tillbaka. En annan sak är ju naturligtvis att det på ett socialistiskt forum både talar och befinner sig en massa socialdemokrater. Det Socialdemokratiska partiet har inte direkt varit avregleringarnas fiende. År efter år är detta forum en liten socialistisk bastion i en nyliberal stad i en nyliberal tid. Vänstern borde kunna ha en chans som det ser ut nu. Men då krävs det politiska partier med ideologiskt självförtroendekapital. Det saknar socialdemokraterna för närvarande.

År efter år är socialistiskt forum ett trevligt och mycket demokratiskt forum, oavsett vad enstaka borgerliga folkföraktare försöker förmedla. Däremot kommer det, mig veterligen, inte mycket utav det. Pessimism är socialismens fiende men samtidigt något som man måste befatta sig med. Lite: ”intellektets pessimism, viljans optimism.”

Av någon anledning...

...vill jag veta kristdemokraternas reaktion angående detta. Ett parti som jag rent fördomsfullt/insiktsfullt tolkar som ett parti, liksom den här snart före detta sjukdomsdiagnosen, som något som "stammar från en tid då allt annat än heterosexuell missionärsställning sågs som sexuella perversioner."

Äkta Mediakritik, Fejkad Tidning

En liten, och kanske inte så liten förresten, mediakupp var idag samordnad i New York. En fejkad New York Times var gjord. Det verkar som om The Yes Men är inblandade igen. Men enligt DN handlar det om bland annat tre ännu icke identifierade NY Times medarbetare, en filmpromotor och en konstprofessor. Jag applåderar upptåget! Men det här är lysande mediakritik. Inte bara ett upptåg. Inte bara ett meddelande till Obama och demokraterna. Detta, är något mycket välgjort och välplanerat. (You Tube-klipp här)

Det handlade om över en miljon uppenbart skickligt imiterade exemplar av New York Times, med den publikfriande första­sidesrubriken "Kriget är slut i Irak", som delades ut vid olika tunnelbanestationer och viktiga knutpunkter i New York, men även i en del andra städer i USA under fredagen.

Det fanns andra progressiva nyheter i den 14-sidiga tidningen. Som progressiva skatter, sjukvård för alla, en oljefond att bekämpa miljöproblemen med. Det finns hopp om framtiden!

Men vad gäller den blivande presidenten och kriget/krigen. I den svenska wannabe-New York Times-tidningen Dagens Nyheter ställer Lennart Pehrsson istället frågan vilket krig som blir Obamas. Han räknar nämligen inte Irak. Han räknar nämligen inte Afghanistan. Och, med en ursäkt inbyggd, verkar det som om det inte är USA som kommer att välja kriget utan kriget som kommer att välja USA; ty Lennart skriver: Utvecklingen i Afghanistan, Pakistan och Iran kan tvinga fram nya stora militära åtaganden. Det finns utrymme för både glansfulla framgångar och farliga misslyckanden.

För visst känns det som att det är så den liberala ursäkten är. Det är inte USA som startar krigen, egentligen. Det bara är något USA måste göra. Krigen är på sätt och vis oundvikliga. (Med undantag för Irak-kriget förstås, där står de flesta liberaler idag och säger att Irak-kriget var fel. ) Men president efter president ser sig till slut i något krig någonstans. Men i USA vill man inte det längre. Det tror jag var väljarnas budskap till Obama. Och dagens aktivistkuppsmeddelande!

Hur som helst. Rekommenderar även den fejkade New York Times: Corrections. For the record.

Med bland annat följande rättelse (fler finns):

"Special Interests"

The Times has in the past used the term “special interests” to describe unions, environmentalists and even whole ethnic groups, and has used the word “pandering” when politicians take these groups’ concerns into account. We have typically not, however, used “pandering” to refer to politicians catering to the interests of corporations. The Times regrets that our use of such language may have given the impression that the interests of corporations are more important than those of citizens.

Novembermorgon

Novembermorgon

Olust står målad i dragen.
Man håller sig lätt för skratt.
Piggnar man till frampå dagen
så är det redan natt.

Alf Henriksson

Keith Olbermann Om Homosexuellas Rätt Att Få Gifta Sig

Kalifornien tog ett konservativt steg när man röstade om homosexuellas rätt att gifta sig. Keith Olbermann är uppenbart upprörd och håller detta känslomässiga anförande.

När Rädslan Kom Till Bromsten

Angående graffiti som skapande av otrygghet och som något onödigt.

Det var mycket som var onödigt i byn. Det man tyckte illa om, nästan det mesta, var onödigt. I stort sett allting som var, ja vad ska man säga, som var eljest. Onödigt var det i alla fall.
Ett slags lag som sa: nej. Det var en mycket kort lag. Men ganska viktig.

Ur Kapten Nemos Bibliotek av P-O Enquist. (Rekommenderas.)

Själv är jag uppväxt i Bromsten. Jag minns hur vi en dag förändrades där. Först visste vi inte vad som hade hänt. Men vi såg att något var fel när vi såg in i varandras ögon. Vi vågade inte längre sådant som vi vågat tidigare. Det var cykelhjälm på och utegångsförbud. Till slut hörde vi vad det berodde på. Någon, antagligen en ungdom, hade målat en gigantisk så kallad graffiti-målning över en stor vägg i det lilla industriområdet. Nu skulle ingen längre ha picknicks där. Inte för att det var populärt förut heller som picknickområde, men ändå. Ingen använde heller ordet förtjusande längre. Visst: vissa hade inte hört ordet förtjusande sedan pilsnerfilmens glansdagar, men visst fanns det ett kausalt samband: hade någon hört ordet förtjusande sägas om graffiti? På sätt och vis blev vi lättade. Nu visste vi var otryggheten kom från. Flyttlassen började gå. Och vad hade hänt med vårt välfärdssamhälle?

Själv har jag flyttat från Bromsten. Men mina föräldrar bor kvar. I otrygghet, hopplöshet och ständig vaksamhet. Tills den dag Kristina Alvendal gav de hoppet tillbaka.

USA Och Den Moraliska Ledartröjan

Som sagt: varje dag nu.

Enligt DN-liberalen Ekdal så har till och med enbart ytan, eller : Valkampanjen i sig själv, jordens största show, ... återgett USA den moraliska ledartröjan efter åtta förlorade år.

Den moraliska ledartröjan? Ursäkta mig. Två frågor: Vilket land hade det under den tiden USA inte hade den? Och hur, på vilket sätt, hade USA förtjänat den moraliska ledartröjan innan? Förlåt: en fråga till. Hur kan enbart en valkampanj som enbart har bestått av ord återge ett land den moraliska ledartröjan? (Det här verkar korrupt. Få en ledartröja utan att ens ha gjort något. Ge tillbaks den där ledartröjan. Nu!)

På annan plats i Dagens Nyheter kan man läsa att det kan bli svårt att stänga Guantanamo. Skälen är tydligen flera. Men samtidigt borde nedmonterandet av Guantanamo, med politisk vilja och den där moraliska överlägsenheten som Ekdal felsurrar om, vara något som borde kunna genomföras rätt enkelt.

Och på Ekonomiplats kommer Johan Schück med ett oväntat konstaterande. Johan Schück skriver nämligen att enbart entusiasmen kring Obamas person kan inte lyfta USA:s ekonomi. Nähä?

Vad säger man? Liberaler och deras "analyser"...

Om Vikten Av Att Avkolonisera Våra Sinnen

The US population elects its president, not the Master of the Universe. This seems to be understood nowadays in Russia, Asia, Latin America and the Muslim world. Only in Europe do we still need to decolonize our minds.

Varje dag nu. Varje dag kan jag i DN (men inte bara där) läsa om den stora vikten av valet av USA:s president. Om hur vi behöver USA. Om hur vi inte klarar oss utan USA. Om hur USA är demokratins förkämpe. Om hur vi behöver ett USA med en president som åtminstone lyssnar ibland på de andra. Om hur de " försämrade relationerna mellan USA och Europa är en av de mer tragiska följderna av Bushadministrationens arroganta framfart på världsscenen."

Varje dag nu.

Change För Vissa, Business As USReal För Palestinierna

Det fanns ju de som oroade sig för att Obama skulle bli mindre Israel-vänlig. Ja, Joe The Plumber trodde att Obama skulle innebära ”the death of Israel”. Men för de som trodde att Obamas Israel-vänliga retorik och tal och löften till Israel (och totala ignorerande av palestinierna) under valkampanjen bara var just retorik och en del av en valkampanj behöver icke oroa sig. Obama har valt en väldigt pro-israelisk man som stabschef. Till och med de som ansåg att människors andranamn har betydelse borde idag vara lugnade. Barack Hussein Obama har nu vid sin sida Rahm Israel Emanuel. Emanuel-familjen härstammar dessutom från det gamla blodiga fascistiska terror-Irgun. Rahm själv tog värvning när USA slogs mot Irak 1991. Fast inte för USA, utan för Israel. Fadern försäkrar dessutom att sonen kommer att arbeta för Israel i det Vita Huset. Han är ju inte en arab som är där för att städa.

Så det bådar naturligtvis gott för alla de som enbart ser palestinierna som ett väghinder i den där vägkartan mot fred: väghinder som man ska köra över, måste köra över, men mer eller mindre våldsamt för att Israel ska få det Israel kan få (och det innebär så mycket som möjligt). Naturligtvis har få noterat detta val ur palestiniernas synvinkel. Liksom få har noterat Barack Obamas väldigt pro-israeliska inställning under valkampanjen. Det vill säga för den ockuperande starkare makten mot de ockuperade och förtryckta. Så utrikespolitiskt sett: ”change” my ass.

Obama har noga distanserat sig från allt och alla som kan uppfattas som Israel-kritiker. Från hans tidiga politiska karriär, där han kunde dinera med Edward Said, har han gått till idag, då han inte ger palestinerna en sekund av omtanke.

Å andra sidan: resonerar uppenbarligen de flesta: det kunde inte bli värre än med Bush. Så där är vi nu i den demokratiska utvecklingen. Vi är överlyckliga därför att det inte kunde bli värre. Fuckintastiskt. Och då ska man komma ihåg en annan sak. Det fanns Israel-vänner som var kritiska mot Bush. Emanuel var en av dem. Han ansåg att Bush var för kritisk mot Israel. Så där har vi det. Har vi jublat klart snart? Eller så här: Glöm smekmånaden.

Ps! Jag vill dock klargöra att jag anser inte att Israel styr USA:s utrikespolitik. Däremot är den Israel-vänliga politiken skrämmande överlag samt extremt enögd, så att AIPAC med fler har ett stort inflytande borde knappast ifrågasättas.

Electronic Intifada. Al- Andalus. DN. Alexander Cockburn.

Don´t Hold Your Breath, Dick.

Dick Erixon är hysteriskt rolig. Han anser att George W. Bush nu håller på att omvärderas.

"Den ständigt kritiserade och häcklade makthavaren framstår i ett annat ljus när man börjar se honom som en del av historien, inte en del av det dagliga politiska käbblet.
Så fort denna förvandling påbörjats framstår George W Bush som mer av en aktiv, seriös och storslagen politisk ledare i en svår tid."

Eller?

"I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free"

Valet är över i USA Barack Obama har vunnit och det anses generellt som en seger för demokratin att en svart man nu har vunnit valet i USA. Och naturligtvis, med tanke på USA:s historia, är det ett framsteg. Samtidigt så råder en ekonomisk kris i världen och i USA. De som drabbas hårdast är kvinnorna. Speciellt svarta kvinnor. Fattiga svarta kvinnor. Det är ett problem på flera sätt. Ur exempelvis en demokratisk aspekt: I USA finns ingen möjlighet att ett av de två partierna tar parti för dem. Tar upp kampen för dem.

Det får mig att tänka på Nina Simone. Och speciellt en låt med Nina: I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free. En låt som Bill Clinton nämnde i sitt begravningstal vid Rosa Parks begravning. Men han missade en del av Ninas poäng med låten. Bill Clinton menade då enligt Kim Hester D. Williams … att alla idag, till skillnad från när Rosa Parks levde, har inte bara en möjlighet att vara fria, utan är fria.

Men det Bill Clinton missade då, och det liberaler missar idag, är att det handlade inte bara för Nina Simone om att vara svart. Där fanns även klassfrågan. Där fanns även genusfrågan. Arbetare, kvinna, svart. Utsatt för ”the matrix of domination”, som Patricia Hill Collins skulle säga. I detta fanns en hel politik formad för att bibehålla den rasistiska strukturen. Detta handlade inte bara om att få några smulor av rättigheter till sig. Det handlade om strukturer i samhället. Med valet av Barack Obama så handlar det inte bara om att i och med att en svart man blir president så är det slutgiltiga hindret för svarta borttaget i USA. (Liksom det i sig inte var en seger för feminismen att Margaret Thatcher blev premiärminister i Storbritannien.) Ninas version av I Wish I Knew handlar om mer än en individs längtan till frihet: det handlar om ”hennes folks” längtan. Så även om enskilda individer på olika sätt tar sig fram, eller gör en mindre klassresa, så innebär inte detta att det är möjligt för alla. Men för varje enskild individ som lyckas, så är det samtidigt som det är en framgång för individen, även en framgång för den liberala ideologin: den liberala historieberättelsen, det liberala samvetet.

Nina Simone var tidigt en politisk aktivist, någon som tidigt uppfattade de politiska orättvisorna. Men för att Nina skulle kanalisera ilskan genom musiken och texterna, så krävdes det ett par tragedier. Mord på en NAACP aktivist var början, men droppen som fick bägaren att rinna över var mordet på de fyra barnen i en kyrka i Birmingham.

Rasismen fick henne att till slut agera. Hon blev en arg, svart, kvinna. Mississippi Goddamn blev hennes första politiska låt. Innan dess hade hon varit tveksam till att skriva politiska låtar. Det var för ytligt. Man kunde inte i en låt gå på djupet. Hon ansåg att protestmusik tog iväg värdigheten från människor som verkligen ägnade hela sitt liv åt kampen för rättvisa. Ett par minuter musik var helt enkelt otillräckligt. De innebrända barnen ändrade hennes inställning helt.

Men faktum var att hennes ilska först övergick i hat: hennes första spontana tanke var att gå ut och mörda någon som hon kunde identifiera som en person som stod i vägen för att hennes folk skulle få någon form av rättvisa för första gången. Hennes dåvarande man hindrade henne. ”Nina, du vet ingenting om hur man dödar. Det enda du har är musiken.”

Hon blev inte helt övertygad först. Men till slut övertygades hon. Inte av moraliska skäl. Icke-våld som metod trodde hon inte helt på. Det var snarare just att det var mer rationellt att hon ägnade sig åt protestmusik. Så hon satte sig ned vid pianot. Skrev Mississippi Goddamn.

Så när Simone sjöng, "I wish that you knew how it feels to be me. Then you'd see and agree that everyone should be free" så är betoningen på att "everyone should be free." När Clinton håller med om grundtanken att alla människor ska vara fria, så menade han då även att vi redan kommit så långt. Alla har lika möjligheter. Men i USA har man aldrig riktigt förstått vidden av förtrycket.

Vi har med Barack Obama tagit ett steg framåt. Ett kliv som har en enorm symbolisk mening. Det sker dock i en kontext av att vi alltså har två högerpartier att välja på. Men det intressanta är även att vi, i en tid vi ser oss som så oerhört upplysta, och i decennier hyllat USA, med sin ”the american dream” – landet där allt är möjligt, först nu ser en svart man som president. Varför? Han tillhör rätt klass. Han står för en politik, som det politiska, det mediala och det ekonomiska etablissemanget kan acceptera (och även föredrar framför det andra högeralternativet). Det är med andra ord inte vilken svart man som helst som blir president. Så när man nu som exempelvis DN-liberalen Niklas Ekdal gjorde i en artikel innan valet försöker påskina att detta bevisar att i USA är verkligen allt möjligt, så är det onekligen en sanning med modifikation. Det är den liberala förklaringsmodellens problem. Ur en liberal vulgärindividualistisk tolkning är allt möjligt för alla så länge alla får rösta, så är det i teorin, ett idealtypiskt land, tillräckligt fritt. Du är född i USA: du är fri att bli vad du bestämmer dig för att bli. Men det räcker inte så, för det är inte så. Frihet är dessutom inte allt. Det är inte så att Barack Obama kliver fram i ett samhälle fritt från forna tiders förtryck, eller friställd från det klassamhälle USA har byggt upp. Rasismen i USA är inte utrotad bara för att man har valt en svart man till president (som det vita USA kan tolerera). Det blir inte ett nytt USA av en ny president.

En annan aspekt är dessutom hur noga man varit från Obama-kampanjen att betona att Obama är kristen: han är inte muslim och han är inte arab. Men en annan sak som också varit av vikt är att se till att han inte framstår som en oresonligt "angry black man". Han är ingen svart man att vara rädd för, vilket han försökte bevisa genom flera inspirerande och hoppfulla tal. Så även om hela världen har tagit ett steg framåt med presidentvalet, så är det än så länge på ett ytligt plan. Men någon större ”change” lär vi inte få se. Och Nina Simones låt fortsätter att ha sin betydelse. En av anledningarna är att man i USA är blinda för klassamhällets segregerande krafter.

(Inom parantes: Zaramis om USA-vänsterns, den tragiskt marginaliserade, åsikter om valet. Zaramis om bristerna i USA-valet. Vänsterekonomis kommentar. Esbati: Spelar det någon roll?)

Med Dikt Följande Önskan

Dikt av Kenny Isgren, Skalle av integritet, följer nedan...:
”Jag älskar
Isaac Bashevis Singer
Jag beundrar
en man som kan säga
Jag vet inte
vem John Lennon är”

...och följs av min önskan
att kunna säga:
”Paris Hilton? Jag har inte den blekaste.”
Men jag kan ta mig fan till och med namnet på hennes förra hundjävel
Och att den bodde i hennes väska.

Shopocalypse Now redux: "Konsumera mera... Eller förståndigare?"

Sverige konsumerar 2,5 planeter enligt en rapport vid namn Living Planet Report 2008 från Världsnaturfonden. Men detta räcker inte till någon hög placering på överkonsumtionslistan, eller bland de länder som lämnar störst ekologiskt fotavtryck per capita. Vi hamnar bara på 18:e plats. Detta bör föranleda aktioner från MUF. I individualismens namn naturligtvis. Ungefär som när man från MUF:s sida blev så förbaskade över den bilfria dagen som man uppmanades att ta för ett par år sedan, att man själva i individualismens namn, uppmanade till kollektiv protest mot detta genom att folk skulle ta bilen in till stan och köra runt och tuta.

Och medan man från världsnaturfonden säger att vi står inför ett avgörande val av livsstil för planetens och människornas överlevnad in kommer en politiskt modemedveten bloggs lösning/tolkning av finanskrisen:

”En kort kommentar om finanskrisen, låt dig inte störas alltför hårt av de svarta nyheterna. För mitt i allt ligger det ändå något positivt för oss som handlar, så sluta för allt i världen inte med det. Skäms inte. Om du kan shoppa ska du vara stolt.
Man ska naturligtvis inte konsumera över sina tillgångar, det vore ointelligent. Men om du har pengar och kan shoppa så bidrar du till att bygga upp världens finanser vilket leder till fler arbetstillfällen. Hela världsekonomin är uppbyggd på handel, att någon köper de varor och tjänster som någon producerar.
Så sträck på dig och shoppa loss!” (Via ETC)

Så man ska inte konsumera över sina tillgångar. Det vore ointelligent. (Och om man inte kan shoppa, ska man skämmas då?) Men hur som helst. För att tillverka en t-shirt krävs 2 900 liter vatten. Och från Världsnaturfonden säger man så här: - Världens regeringar övervärderar ekonomin och sätter en alldeles för billig prislapp på våra livsnödvändiga ekosystemtjänster. Förlusten av biologisk mångfald är mycket värre än finanskrisen. Bara skövlingen av skogar kostar miljardtals kronor varje år.

Samtidigt får arbetarna vid fabrikerna ett minimum av löner, för att kapitalet ska få ut maximalt. Pengarna går till ägarna och sedermera går en hel del in på aktiemarknaden för spekulation. Den fattiga delen av världen får göra avkall på sina naturresurser och får ett absolut minimum av ekonomisk ersättning för att hålla igång konsumtionen i den rika delen av världen. Vattenfrågan blir alltmer akut. Liksom skillnaden mellan rik och fattig alltmer. Det handlar inte bara om att ha pengar eller inte, utan handlar just om ökande klyftor, eftersom det förändrar maktvillkoren, förhandlingsvillkoren och rätten till liv.

Shoppingen ökar klasskillnaderna på alla plan: ekonomiska och miljömässiga. Och vi vet vilka som alltid får betala det den största delen av notan för konsumtionsfesten. De fattiga. De som inte får vara med på festen: men som är med och serverar.

(Inom parantes sagt: handel behövs naturligtvis. Och jag tror inte heller att särskilt många skäms för att de shoppar. Men det känns som om vi slösar bort så mycket mänskligt potential i någon naiv tro på kapitalismens och människans odödlighet.)