Johan Stael von Holstein var tvungen att bygga sig en egen stuga. Att bo i. För att imponera på Maud skulle den bli storslagen. Men han lyckades inte till fullo. Johan råkade ut för blodförgiftning. Trodde han. Han råkade slå en spik i sig, och började blöda. Hans blod var rött. Inte blått som han trodde. Den naturliga förklaringen var blodförgiftning. Det fanns ingen läkare i närheten. Naturligtvis höll läkarna till hos Valfri Storbolags-VD. Han överlevde, men höll på att dö på vägen genom djungeln. Till sin egen lättnad överlevde han. Det hade varit ett hårt bakslag för alla hans företag om han dött. Däremot fick han det bekräftat vad vissa sagt. Han var inte naturligt blåblodig.
Johan gick dessvärre på fler nederlag. Trots att han försökt charma Maud med sin kampanj: Världen Är Johan, hade hon fallit för Valfri Storbolags-VD. Valfri Storbolags-VD saknade nästan personlighet. Han investerade inget i sin egen personlighet. StorbolagsVD:n ansåg att personligheten var kostsam och inte särskilt kostnadseffektiv och han hade behövt skära ned på sin personlighet och Maud var alldeles såld. Han var nästan som en stereotyp, en form av idealtyp, utan några ideal. Han höll sitt kroppsspråk på ett absolut minimum: han hade avskedat en del ansiktsuttryck, som inte tjänade något som helst syfte, utan dessutom bara kunde förvirra. Han sparade på energi genom att inte skratta. Han log tillbaka ibland. Därför att utbytet kunde tjäna ett syfte. Det var så att säga, en form av kontrakt. Det var mot Maud han valde att le. Få verkade annars gilla Valfri StorbolagsVD. Så hade det varit hemma med. Han hade gått i terapi på grund av kritik som handlat om att han hade roffat åt sig pengar, vilket var djupt sårande. Terapin var lösgörande. Han blev av med det sista av det känsloöverskottet han hade.
Samtidigt hade både Federley och Maud råkat ut för bakslag innan Valfri Storbolags-VD hade friat. Arbetslösheten kunde nämligen delvis botas genom att man sparkade både Federley och Mona. Federley och Mona hade så många heltidssysselsättningar tillsammans så att om man sparkade båda två kunde man nästan utrota arbetslösheten. Det skapade dessvärre nästan 100 % arbetslöshet hos öns centerpartister, vilket fick Susanna Popova att börja fila på en artikel om vad som var fel på centerpartister. Det blev till en bok istället då materialet blev för stort.
Johan accepterade sin förlust av Maud, han var ingen dålig förlorare och tröststartade ett företag. Hans 124:e sedan han kom till ön.
Det blev bröllop. Så storslaget det kunde bli på den här ön. En hydda: ett uppenbart fuskbygge, och en vacker strand räckte gott. Förvisso var Valfri Storbolags-VD rikast. Han ägde ju det som fanns. Längre upp, där sanden övergick till gräs, var det dukat för fest. Billig, subventionerad arbetskraft hade man lyckats få fram. Fredrik Reinfeldt vigde. Bröllopet blev borgerligt. Vilket han, den där Hägglund, morrade om, men eftersom Hägglund saknade karisma, pondus och allting som gjorde att någon någonsin skulle lyssna på honom, hände ingenting. Hägglund var statist. Få visste vem han var. Han visste det och kände att något måste göras. Han började slipa på ett tal. Revanschen skulle bli hans.
Toastmastern Fredrick Federley fick hålla reda på vilka som skulle hålla talen. Maud hade velat ha någon centerpartist som toastmaster. Det hela var lite pinsamt. För Federley hade glömt bort att han själv var centerpartist. Det var som med vissa ord. Om man sa det många gånger förlorade det sin betydelse. Man visste varken ut eller in. Centerpartiet hade förlorat sin betydelse för Federley. Vem mer skulle då hålla tal? Johan Stäel von Holstein fick inte hålla tal. Man söp honom under bordet så att han inte höll något. Man var orolig över att Johan bara skulle ha pratat om sig själv. Per Gudmundsson fick inte hålla tal han skrivit sitt tal under nämnda bord. Men Hägglund skulle hålla ett. Även Fredrik Reinfeldt.
När Hägglund slog med ena kniven mot glaset tittade folk upp mot honom, men det var som om de såg rätt igenom honom, och man vände snart blicken tillbaka mot den som de pratat med. Hägglund blev frustrerad. Något måste göras för att få uppmärksamhet igen. Men alla ignorerade honom. Som statsminister och ledare såg Fredrik Reinfeldt detta. Han reste på sig. Slog i glaset. Hägglund sträckte på sig. Han var just på väg att säga ”tack” till Fredrik när… Fredrik höll ett eget tal istället
- Låt mig parafrasera Scott Adams ”Giftermål är på många sätt som bilstöld. Du bör i anständighetens namn byta nummerplåt och lacka om kärran innan du testkör den inför den förra ägaren. Det hör till god ton.” Och här är vi: borgerligheten, i all vår lycka, i all vår prakt, the best of the best: lyckliga över att ni valt rätt. Ni är Artiga. Vackra. Vettiga. Etikettiga. Produktiva. Energiska. Brorduktiga. Ni är två människor som har investerat i varandra. Ni har kalkylerat och vägt för och nackdelar mot varandra. Men kärlek går inte att outsourca.”
Detta lät mycket vackert. Fredrik såg mycket nöjd ut med den senaste meningen. Men Valfri StorbolagsVD skakade knappt synbart på sitt huvud. Han var inte helt övertygad om detta. Han synade Maud uppifrån och ned med sin blick.
Fredrik fortsatte: ”Detta giftermål påminner mycket om vad alliansen vill göra för Sverige. För den här ön. Att föra samman det bästa vi har. Och lämna skiten utanför. Ingenting kan hindra er lycka nu. ”
Jan Björklund gav betyg åt talet. Tre stridskukar av fem. Men sen kunde festen börja. Festen blev vild. Det sjöngs karaoke. Carl Bildt överraskade med att sjunga. Han valde ”I Love Europé”. Han tog inga danssteg och försökte le som Christer Sjögren vilket inte passade Carl alls. Det var ett leende som bara Christer Sjögren kunde leverera. Faktum var att flera på ön utom Carl avskydde den där låten. Men av någon anledning var det den enda de mindes från schlagerfestivalen. Federley sjöng Irma Schultz gamla slagdänga ”Stureplan”. Utan att reflektera över texten. Men det var sen gammalt. Politiker lyssnade sällan. Samma ”misstag” hade Reagan gjort med Springsteens Born In The USA och Angela Merkel när hon spelade Stones Angie i sin valkampanj. Fredrik Reinfeldt och Filippa sjöng en duett. Pogues julsång ”Fairytale of New York”. Konstigt låtval, men man tyckte det var ett fräckt val, som gick utanför vad man väntade sig. Lite folkligare. Lite MUF skojar till det liksom. Festnatten gick så mot sitt slut.
När Reinfeldt vaknade upp bakfull på stranden, med huvudet nergrävt i sanden av någon lustigkurre, väcktes han av Anders Borg som sa: - Jag har en tråkig nyhet.
- Och en god? Undrade Fredrik.
- Tja om du vill, sa Anders Borg.
- Shoot! Sa Fredrik. Det vill jag. Börja då med den goda.
- Okej. Det är vid den här tidpunkten dags för bröllopsresan.
Fredrik tyckte väl inte det var en så där jätterolig nyhet. Dessutom fanns det inte så många ställen att resa till. Men det måste ändå kategoriseras som en positiv nyhet, i brist på andra. Kanske hade han hoppats på något annat: som räddning. Susanna Popova hjälpte till att gräva upp Reinfeldt ur sanden. Han reste på sig för att titta på när paret begav sig. Han såg Maud. Men han såg inte Valfri Storbolags-VD.
- Var är Valfri Storbolags-VD, undrade Fredrik.
- Ja, det är den tråkiga nyheten. Någon har mördat honom.
.- Va? Vem är den skyldige?
- Jag vill egentligen inte spekulera i det, sade terroristexperten Magnus Ranstorp som hade skuggat Anders Borg men så pass dåligt att Anders Borgs hela tiden vetat om det, men det finns mycket som pekar på att det kan vara ett terroristdåd.
- Som? Undrade Fredrik och kände en plötslig huvudvärk komma annalkandes.
- Det är till exempel en vardag.
- Seriöst ?… sa Borg och såg skeptisk ut.
Seriöst, alltså. Terrorister slår helst till på vardagar. Dessutom var Valfri StorbolagsVD vår rikaste man på ön. Man vill på det viset påvisa att ingen går säker. Inte ens den rikaste. På så vis vill man sprida skräck. Man vill ställa frågan: Om man inte kan skydda den som förtjänar mest att bli skyddad, hur ska man då kunna skydda de som är minst värda. Den här terrorverksamheten har pågått en längre tid nu.
- Hur vet vi det, vi kom ju för bara ett par dar sedan? Det var Popova som antecknade för USA:s räkning. Frågan var inte retorisk eller kritisk utan öppen för att få mer bekräftelse.
- Terrorister vilar aldrig, och de slår till när vi minst anar det. Därför är det bra att alltid ana att de ska slå till. Då slår de inte till! Därför har den här terrorverksamheten funnits på den här ön väldigt länge. Det har inte funnits någon som kunnat ana att de skulle kunna slå till, sa Ranstorp och såg väldigt nöjd ut med den förklaringen. Ytterligare en indikation på att det är terrorister är att om man multiplicerar dagens datum med en annan siffra så får man telefonnumret till någon som jag inte känner personligen. Dessutom är det alltid troligast att det är terrorister innan vi vet att det är någon annan. Och då behövs ju inte jag.
Anders Borg förstod inte logiken till fullo, men det var ändå inte hans område. Han valde att tolerera Ranstorp om budskapet i slutändan kunde passa deras egen politik.
Fredrik Reinfeldt i sin tur var för bekymrad över manfallet för att kunna tänka på terrorexpertens analys. Han förlorade väljare för var dag som gick.
lördag 29 mars 2008
Stäm dem!
Såhär är det.
Jag finner avskyn mot Blondinbella ganska vidrig. En blog ägnar sig åt rent humorlöst hat. Delar av kritiken mot henne måste faktiskt kategoriseras under "avundsjuka". (Själv har jag undvikit alla dessa bloggar av genuint ointresse, men såsom världen fungerar. Till slut blev jag nyfiken.)
Men följande bloggkommentar från Blondinbella, som väl verkar vara en typisk privilegierad tonåring, är mycket, mycket rolig. Kanske inte så som hon avser det.
Pappa började prata med mig om bellasuger.se:
- Isabella, vill du att jag stämmer dom?
- Nej det är lugnt, vi låter dom dra in lite pengar till mig först!
Så när man läser att pappan vill att hennes skola ska betala pengar till sin dotter för att hon nämner skolan i sin blogg blir det närmast hysteriskt. Mitt förslag: Stäm alla djävlar!
Sådan är bloggkapitalismen.
Jag finner avskyn mot Blondinbella ganska vidrig. En blog ägnar sig åt rent humorlöst hat. Delar av kritiken mot henne måste faktiskt kategoriseras under "avundsjuka". (Själv har jag undvikit alla dessa bloggar av genuint ointresse, men såsom världen fungerar. Till slut blev jag nyfiken.)
Men följande bloggkommentar från Blondinbella, som väl verkar vara en typisk privilegierad tonåring, är mycket, mycket rolig. Kanske inte så som hon avser det.
Pappa började prata med mig om bellasuger.se:
- Isabella, vill du att jag stämmer dom?
- Nej det är lugnt, vi låter dom dra in lite pengar till mig först!
Så när man läser att pappan vill att hennes skola ska betala pengar till sin dotter för att hon nämner skolan i sin blogg blir det närmast hysteriskt. Mitt förslag: Stäm alla djävlar!
Sådan är bloggkapitalismen.
Dick Cheneys Förkärlek För Demokrati
Intervjuare: 2/3 delar av USA:s befolkning gillar inte kriget?
Dick Cheney: Och?
Ibland kan han dock gilla opinionsmätningar. Som när han för ett tag sedan talade om hur det enligt en opinionsmätning fanns tecken på att irakierna såg ljust på framtiden.
Vilken opininonsmätning verkar trovärdigast?
Demokratibygge Genom Svek
Kurderna var de som stod bakom USA mest när det gällde invasionen och ockupationen av Irak. Men, kurderna har förr blivit förda bakom ljuset av USA.
En ledare Mustafa Barzani sa på sin dödsbädd för många år sedan hur mycket han ångrade att han trott på USA:s löften, på deras ideal.
Kissinger har också förklarat hur det går till när man sviker just kurderna. Att först stödja en revolution för att göra en mindre politisk vinst: och sedan förråda de man uppmanat att revoltera, genom att lämna de ensamma: "Det är en militär operation och inte något missionärsarbete". Turkiet frågade USA om det var okej att göra sin operation på kurdisk/irakisk mark nyligen. En talesman för Vita Huset sa: We were notified and we urged the Turkish government to limit their operations to precise targeting of the PKK to limit the scope and duration of their operations . . . ." Det fria Irak hade inte så mycket att säga till om. http://www.counterpunch.org/brauchli03052008.html
Man ville inte att Turkiet skulle ockupera Irak.
Nu börjar man åter tröttna på USA och löften från kurdiskt håll.
- Ingen kurd litar på USA. Vi är ett material, de handlar med oss. Säger en man i en artikel i Yelah.
Nej det bör man inte göra. Sveken har varit många. Kurderna har varit nyttiga ett tag. Bra att låtsas stödja.
Politiskt signifikanta figurer som Henry Kissinger, Ronald Reagan, Bush x 2 har spelat med kurdernas tillit för sin egen vinnings skull. Naturligtvis har kurderna ofta spelat med. Inte av kärlek till USA utan för att man själva trott att man skulle få den hjälp man så länge velat ha. Men man är gång på gång dömda till besvikelse.
Nej. Kurderna har inga andra vänner än bergen.
Jag tror det var för ett par år sedan som en äldre kurdisk man förklarade kurdernas öde, ungefär så här: vi har ett tragiskt förflutet, och vi ett miserabelt nu, som tur är har vi ingen framtid.
En ledare Mustafa Barzani sa på sin dödsbädd för många år sedan hur mycket han ångrade att han trott på USA:s löften, på deras ideal.
Kissinger har också förklarat hur det går till när man sviker just kurderna. Att först stödja en revolution för att göra en mindre politisk vinst: och sedan förråda de man uppmanat att revoltera, genom att lämna de ensamma: "Det är en militär operation och inte något missionärsarbete". Turkiet frågade USA om det var okej att göra sin operation på kurdisk/irakisk mark nyligen. En talesman för Vita Huset sa: We were notified and we urged the Turkish government to limit their operations to precise targeting of the PKK to limit the scope and duration of their operations . . . ." Det fria Irak hade inte så mycket att säga till om. http://www.counterpunch.org/brauchli03052008.html
Man ville inte att Turkiet skulle ockupera Irak.
Nu börjar man åter tröttna på USA och löften från kurdiskt håll.
- Ingen kurd litar på USA. Vi är ett material, de handlar med oss. Säger en man i en artikel i Yelah.
Nej det bör man inte göra. Sveken har varit många. Kurderna har varit nyttiga ett tag. Bra att låtsas stödja.
Politiskt signifikanta figurer som Henry Kissinger, Ronald Reagan, Bush x 2 har spelat med kurdernas tillit för sin egen vinnings skull. Naturligtvis har kurderna ofta spelat med. Inte av kärlek till USA utan för att man själva trott att man skulle få den hjälp man så länge velat ha. Men man är gång på gång dömda till besvikelse.
Nej. Kurderna har inga andra vänner än bergen.
Jag tror det var för ett par år sedan som en äldre kurdisk man förklarade kurdernas öde, ungefär så här: vi har ett tragiskt förflutet, och vi ett miserabelt nu, som tur är har vi ingen framtid.
lördag 22 mars 2008
Alliansen É Lost: Del tre: The Return Of Per Ahlmark.
ALLIANSEN É LOST: DEL TRE: The return of Per Ahlmark.
Man började få problem med verkligheten. Man började önska att verkligheten inte trängde sig på. Det fanns för få bekvämligheter, men inte nog med det: livsfarliga saker trängde sig på. Besynnerligheter. Främmande varelser. Diverse gräl började träda fram och saker och ting som inte löste sig fastän man arbetade enligt mall. Till exempel: Marknadshyrorna hade inte helt löst hemlösheten. Faktiskt inte alls. Verkligheten var för verklig. De företagen som i sann optimistisk entreprenörsanda hade startats hade nästan alla gått omkull. En del av öns invånare hade börjat tvingas sälja sin arbetskraft. Federley som satsat allt på letterna hade varit en. Vilket chockade honom. Man började även få problem med brottsligheten. Folk drack av vattnet. Fastän det inte var deras. Äganderätten respekterades inte till fullo. Land måste nu med järnhård lag byggas.
Beatrice Ask satte upp affischer. Som en del i hennes nystartade kamp mot brottsligheten. Det stod på några: ”Förbjudet att äta av frukten”, ”Vattnet är inte gratis. Vattendrickning utan betalning beivras”, ”Lösdriveri förbjudet” samt ”Affischering förbjuden” på dem. I hennes arbetslag planerades det även att delas ut flygblad angående de nyinstiftade lagarna men dessa var tvungna att dras in då själva flygbladen var en överträdelse emot anti-maffia lagarna.
En som var nöjd med utökandet av lagar var von Holstein, en man som i ärlighetens namn alltid haft så mycket problem med verkligheten att han inte uppfattade det som hände på ön som särdeles problematiskt. Det overkliga i det verkliga gav honom större drömmar. Mindre nöjd var han dock med kärlekslivet. Johan Staël von Holstein upptäckte nämligen till sin förfäran att han hade konkurrens i sin kärlek till Maud. Valfri Storbolags-VD var även han ute efter Mauds gunst. Johan, liksom Valfri StorbolagsVD, ogillade konkurrens. Innerst inne. Utåt så strålade han av denna konkurrens. – Må bäste man vinna. Men Johan visste att så var inte alltid fallet. Bäste man vann inte alltid. I sossesverige berodde det på den kommunistiska diktaturen. Men här kunde det bero på otur, ren och skär. Det kunde bero på att marknaden ännu så länge, i ärlighetens namn, var en smula primitiv. Valfri Storbolags-VD berättade i sin charmoffensiv att det fulaste ordet i svenska språket var ”rättvisa”. Vad var det egentligen? Mest ett påfund av människor som ingenting har. Han mindes hur han efter att aktien sjunkit en dag valt att sparka 1000 människor. Men Marknaden hade reagerat positivt. Så varför var inte det rättvist? Marknaden var ju opartisk. Den sade heller inget negativt när han gav sig själv och sina närmaste en bonus. Valfri Storbolags-VD ansåg därför att om ordet rättvisa skulle användas så skulle det granskas och värderas av den oberoende Marknaden. Det om något var väl rättvist.
– Så ordet kanske inte är så fult ändå, undrade Johan Stael von Holstein.
- Nej. Inte om Maud blir min, sa Valfri Storbolags-VD och höll hårt i sin aktieportfölj.
Maud var ovetandes om detta drama. Lyckligt, om ni så vill. Hon förstod inte leendena. De snabba ögonkasten. De inställsamma kommentarerna. Hon förstod helt enkelt inte flirtandets konst. Hon var ju bara sitt vanliga naturliga jag. Hon var alltid glad. Hon resonerade enligt sin filosofi: Varför vara ledsen när man kan vara hurtig? Hon hade dessutom kommit på en lösning på problemet med fattigdomen och den syrefattige intellektuella nivån på ön. Man skulle privatisera syret. Detta var förvisso inte hennes idé. Utan öns Think-Tank, Johan Norberg som kommit på detta: för att berika debatten på ön. Han hade i sin tur berättat detta för öns grävande journalist: Susanna Popova, som skrivit ned det på ett litet pappersark.(Susanna Popova hade inga problem med feminister eller miljörörelser på ön: det fanns ju inga, och i rädsla att tvingas delta i Ulf Kristerssons jobbtorg, där öns arbetslösa byggde sandslott som arbetsträning och praktik, blev hon grävande journalist på Ulf Adelsohns nystartade tidning ”Ulfs Sanning och Analys. Kort och gott. ”USA”. Per Gudmundson fick börja som praktikant på nåder. ). Federley hade hittat pappersarket, som mer liknade ett plakat, och sprungit iväg med det till Maud. Maud hade reagerat positivt. StorbolagsVD:n köpte därefter upp syrerättigheterna efter att ha friat till Maud. Folk var nu tvungna att arbeta ihop sin dagliga dos syre. Marknaden fungerade. Det blev också första rubriken på USA:s måndags nummer. En annan nyhetsartikel löd. ”Fredrik Regerar.” Där lovordades Fredrik för sin resoluta stil, sitt kraftfulla ledarskap och sitt mod att våga säga ifrån. Framförallt hyllades jobbpolitiken och tillväxten. Von Holstein fick skriva krönikor. Hans krönika i detta nummer hette: ”Två norrlänningar är en för mycket.”
Johan Stäel von Holstein satt annars i en solstol och tittade roat på dem som slet i sanden med sina sandslott, under Ulf Kristerssons övervakning. Han kände igen arbetare. Det var ena lata jävlar. Han kände två norrlänningar. Den ena var en typisk tillväxthämmande lat arbetslös norrlänning. Denna norrlänning byggde sitt hus, lagade sin bil, odlade sin trädgård, uppfostrade sina fyra barn i en hockeylada som han byggt för de, där han lärde de åka skridskor och han jagade sin mat där uppe i en tillväxtimpotent, nejsägande, obygd. Utan att producera något av värde. Den andre norrlänningen var mer ovanlig. Han hade förstått potentialen i sig själv, han hade lämnat norrskenet och sett ljuset, i marknadskapitalismen: han hade helt enkelt lämnat obygden, flyttat till Stockholm, gått en tvådagars kurs i ordbajsande och börjat arbeta som börsanalytiker.
Samtidigt var alliansenhjältarna nyfikna på den mystiska luckan i marken. Och vad som dolde sig där nere. Men man behövde någon som kunde medla med vikingen. Någon med ponuds och internationell karisma. Någon med erfarenhet i dessa sammanhang. Den store hjälten Carl Bildt skulle därför ner i luckan. Carl Bildt poängterade att han aldrig tidigare talat med en viking. – Du tror inte att du klarar av det, sade Fredrik.
Carl log avmätt. – Det är klart att jag klarar av det. Jag ville bara berätta att jag aldrig tidigare talat med en viking.
- Ta med dig Per Ahlmark, sa Fredrik, för säkerhets skull.
Flera såg tveksamma ut. Ahlmark? Han hade knappt ens förtroendet kvar hos DN:s ledarskribenter eller LUF. Eller nja. LUF tvivlade inte på Pers storhet. Även om Ahlmarks fall, liksom planet, kommit som en Blix från klar himmel. Som tur var fanns det inte många luffare på ön i och med anti-lösdriverilagen. Det sista var en klassisk MUF putslustighet. Flera var mycket förvånade. Carl Bildt hade först frågat. – Var Per ens med på samma planet? På samma plan, rättade han sig kvickt.
Fredrik insisterade och hade ett förtroligt samtal med Carl om det hela. Därefter deklarerade han öppet till alla tvivlare. – Calle vet vad han ska göra.
Calle nickade statsmannamässigt och skickligt arrogant. Ingen kunde framstå arrogant som han, enbart med en enkel liten nickning. Fredrik var imponerad av detta. Faktum var att detta var ett av de viktigaste skälen till att han valt Calle till den post han fått. Det där lilla. Att bara framstå som något genom sin blotta uppenbarelse. Calle var en statsman. Han hade en medfödd talang för att verka självsäker.
Per Ahlmark, följde med genom djungeln och med ner i luckan, glad över att fortfarande vara efterfrågad. Där nere hade Jan Björklund och Tomhylsan säkrat rummen. Inga obehöriga fanns kvar. Där nere fanns det ett motionsrum, det fanns möjlighet att se på film, att duscha, att sova i en säng och det fanns ett matförråd. Det var kort sagt, det mest civiliserade stället på ön. Hittills. Det var en skum belysning där nere. Men den var som gjord för att skapa egna figurer på väggarna med händerna. Snart uppdagades det dock vad Per Ahlmark var till för.
Nere i underjorden hade man hittat något som räknade ned. Tomhylsan hade räknat ut att det var en bomb. Fredrik Malm hade räknat ut att det var en iransk. – Hur vet du det, frågade Carl. – Varför skulle det inte vara det? Carl som egentligen ville arbeta någorlunda efter hur fakta såg ut på marken avhöll sig från en vidare diskussion, han visste nämligen hur han kunde ta reda på om den var iransk eller inte. Det fanns två sladdar som ledde till anordningen. En röd och en blå. Carl Bildt vände sig nu till Ahlmark. Vilken ska vi skära av?
Per Ahlmark sade med tvärsäkerhet. – Den blå. Carl Bildt nickade kort, tog fram avbitaren och knipsade av den röda. Bomben slutade räkna ned. Alla kunde andas ut.
Uppdraget var inte över för de tre. Carl Bildt hade fått veta att det fanns något annat som räknade ned som man inte förstod riktigt vad det var. Enligt instruktionen man fått av Vikingen var det viktigt att man tryckte in en kod annars skulle allt sprängas sönder. Det var svårt att avgöra vikingens trovärdighet. Inte bara för att han nyligen huggit huvudet av Dick Erixon, utan även för att vikingen inte sett sig själv som hallänning, svensk och europé. Vikingen visste inte vad han var. Carl Bildt rådfrågade därför Per Ahlmark. – Ska vi trycka in koden? Kan vi lita på vikingen i det här fallet?
Per Ahlmark sade: - Absolut inte. Kaboom! Sa han och gjorde elegant ett svampmoln med händerna som avtecknades mot väggen.
Carl Bildt tryckte omedelbart in koden. Och ingenting hände. Vilket naturligtvis var bra.
- Förresten, Per. Var bomben iransk?
- Ja, sa Per.
Carl Bildt och Per Ahlmark och Fredrik Malm klättrade upp igen ur underjorden där man annars trivdes riktigt bra. Man skulle informera Fredrik Reinfeldt om de goda nyheterna. Man började gå tillbaka, men blev hungriga, efter en dags hårt arbete. Man letade efter något att äta. Efter några meter hittade man bär som man inte kände igen.
- Kan man äta de här bären? Undrade Carl.
- Nej, sa Per. De är giftiga. Man dör omedelbart. Ni har väl sett Den Blå Lagunen? Det är såna bär.
Carl Bildt tog genast upp en handfull bär, beskådade de i en kort sekund och åt sedan raskt upp de. De var delikata. Han kände dessutom ganska snart att han fick en energikick. Han blev piggare. Kände sig livfullare. Promenaden tillbaka skulle bli rask.
Det tog ett tag, promenaden var allt annat än problemfri. Men till slut var man tillbaks vid högkvarteret. Fredrik mötte upp och frågade om det gått bra. Carl Bildt svarade: - Per Ahlmarks expertis är ovärderlig.
Men Fredrik såg inte till Per. Och han kunde inte uttyda något genom att titta på Carl.
Carl Bildts ansiktsuttryck avslöjade inte den bistra sanningen.
- Var är Ahlmark, frågade Fredrik.
- Dessvärre har inte Per Ahlmark själv förstått sin egen genialitet. Så när jag frågade honom om det var riskfritt att ta den enda vägen tillbaka för att undvika isbjörnarna, så sa han ja, och han tog den enda vägen, innan vi hann stoppa honom. Vi såg hur en isbjörn tog tag i Per Ahlmark, och släpade iväg med honom. – Hjälpte ni honom inte? – Nja, vi gjorde så gott vi kunde, sa Carl. Fredrik Malm ropade ”Lycka till!” till Per.
Fredrik skakade på huvudet. – Ja, ja, men det fanns alltså en annan väg?
- Ja, tydligen, sa Carl Bildt med en röst som visade att även han kunde låta förvånad. Tack vare Per insåg vi att det måste finnas en annan väg att gå.
Man började få problem med verkligheten. Man började önska att verkligheten inte trängde sig på. Det fanns för få bekvämligheter, men inte nog med det: livsfarliga saker trängde sig på. Besynnerligheter. Främmande varelser. Diverse gräl började träda fram och saker och ting som inte löste sig fastän man arbetade enligt mall. Till exempel: Marknadshyrorna hade inte helt löst hemlösheten. Faktiskt inte alls. Verkligheten var för verklig. De företagen som i sann optimistisk entreprenörsanda hade startats hade nästan alla gått omkull. En del av öns invånare hade börjat tvingas sälja sin arbetskraft. Federley som satsat allt på letterna hade varit en. Vilket chockade honom. Man började även få problem med brottsligheten. Folk drack av vattnet. Fastän det inte var deras. Äganderätten respekterades inte till fullo. Land måste nu med järnhård lag byggas.
Beatrice Ask satte upp affischer. Som en del i hennes nystartade kamp mot brottsligheten. Det stod på några: ”Förbjudet att äta av frukten”, ”Vattnet är inte gratis. Vattendrickning utan betalning beivras”, ”Lösdriveri förbjudet” samt ”Affischering förbjuden” på dem. I hennes arbetslag planerades det även att delas ut flygblad angående de nyinstiftade lagarna men dessa var tvungna att dras in då själva flygbladen var en överträdelse emot anti-maffia lagarna.
En som var nöjd med utökandet av lagar var von Holstein, en man som i ärlighetens namn alltid haft så mycket problem med verkligheten att han inte uppfattade det som hände på ön som särdeles problematiskt. Det overkliga i det verkliga gav honom större drömmar. Mindre nöjd var han dock med kärlekslivet. Johan Staël von Holstein upptäckte nämligen till sin förfäran att han hade konkurrens i sin kärlek till Maud. Valfri Storbolags-VD var även han ute efter Mauds gunst. Johan, liksom Valfri StorbolagsVD, ogillade konkurrens. Innerst inne. Utåt så strålade han av denna konkurrens. – Må bäste man vinna. Men Johan visste att så var inte alltid fallet. Bäste man vann inte alltid. I sossesverige berodde det på den kommunistiska diktaturen. Men här kunde det bero på otur, ren och skär. Det kunde bero på att marknaden ännu så länge, i ärlighetens namn, var en smula primitiv. Valfri Storbolags-VD berättade i sin charmoffensiv att det fulaste ordet i svenska språket var ”rättvisa”. Vad var det egentligen? Mest ett påfund av människor som ingenting har. Han mindes hur han efter att aktien sjunkit en dag valt att sparka 1000 människor. Men Marknaden hade reagerat positivt. Så varför var inte det rättvist? Marknaden var ju opartisk. Den sade heller inget negativt när han gav sig själv och sina närmaste en bonus. Valfri Storbolags-VD ansåg därför att om ordet rättvisa skulle användas så skulle det granskas och värderas av den oberoende Marknaden. Det om något var väl rättvist.
– Så ordet kanske inte är så fult ändå, undrade Johan Stael von Holstein.
- Nej. Inte om Maud blir min, sa Valfri Storbolags-VD och höll hårt i sin aktieportfölj.
Maud var ovetandes om detta drama. Lyckligt, om ni så vill. Hon förstod inte leendena. De snabba ögonkasten. De inställsamma kommentarerna. Hon förstod helt enkelt inte flirtandets konst. Hon var ju bara sitt vanliga naturliga jag. Hon var alltid glad. Hon resonerade enligt sin filosofi: Varför vara ledsen när man kan vara hurtig? Hon hade dessutom kommit på en lösning på problemet med fattigdomen och den syrefattige intellektuella nivån på ön. Man skulle privatisera syret. Detta var förvisso inte hennes idé. Utan öns Think-Tank, Johan Norberg som kommit på detta: för att berika debatten på ön. Han hade i sin tur berättat detta för öns grävande journalist: Susanna Popova, som skrivit ned det på ett litet pappersark.(Susanna Popova hade inga problem med feminister eller miljörörelser på ön: det fanns ju inga, och i rädsla att tvingas delta i Ulf Kristerssons jobbtorg, där öns arbetslösa byggde sandslott som arbetsträning och praktik, blev hon grävande journalist på Ulf Adelsohns nystartade tidning ”Ulfs Sanning och Analys. Kort och gott. ”USA”. Per Gudmundson fick börja som praktikant på nåder. ). Federley hade hittat pappersarket, som mer liknade ett plakat, och sprungit iväg med det till Maud. Maud hade reagerat positivt. StorbolagsVD:n köpte därefter upp syrerättigheterna efter att ha friat till Maud. Folk var nu tvungna att arbeta ihop sin dagliga dos syre. Marknaden fungerade. Det blev också första rubriken på USA:s måndags nummer. En annan nyhetsartikel löd. ”Fredrik Regerar.” Där lovordades Fredrik för sin resoluta stil, sitt kraftfulla ledarskap och sitt mod att våga säga ifrån. Framförallt hyllades jobbpolitiken och tillväxten. Von Holstein fick skriva krönikor. Hans krönika i detta nummer hette: ”Två norrlänningar är en för mycket.”
Johan Stäel von Holstein satt annars i en solstol och tittade roat på dem som slet i sanden med sina sandslott, under Ulf Kristerssons övervakning. Han kände igen arbetare. Det var ena lata jävlar. Han kände två norrlänningar. Den ena var en typisk tillväxthämmande lat arbetslös norrlänning. Denna norrlänning byggde sitt hus, lagade sin bil, odlade sin trädgård, uppfostrade sina fyra barn i en hockeylada som han byggt för de, där han lärde de åka skridskor och han jagade sin mat där uppe i en tillväxtimpotent, nejsägande, obygd. Utan att producera något av värde. Den andre norrlänningen var mer ovanlig. Han hade förstått potentialen i sig själv, han hade lämnat norrskenet och sett ljuset, i marknadskapitalismen: han hade helt enkelt lämnat obygden, flyttat till Stockholm, gått en tvådagars kurs i ordbajsande och börjat arbeta som börsanalytiker.
Samtidigt var alliansenhjältarna nyfikna på den mystiska luckan i marken. Och vad som dolde sig där nere. Men man behövde någon som kunde medla med vikingen. Någon med ponuds och internationell karisma. Någon med erfarenhet i dessa sammanhang. Den store hjälten Carl Bildt skulle därför ner i luckan. Carl Bildt poängterade att han aldrig tidigare talat med en viking. – Du tror inte att du klarar av det, sade Fredrik.
Carl log avmätt. – Det är klart att jag klarar av det. Jag ville bara berätta att jag aldrig tidigare talat med en viking.
- Ta med dig Per Ahlmark, sa Fredrik, för säkerhets skull.
Flera såg tveksamma ut. Ahlmark? Han hade knappt ens förtroendet kvar hos DN:s ledarskribenter eller LUF. Eller nja. LUF tvivlade inte på Pers storhet. Även om Ahlmarks fall, liksom planet, kommit som en Blix från klar himmel. Som tur var fanns det inte många luffare på ön i och med anti-lösdriverilagen. Det sista var en klassisk MUF putslustighet. Flera var mycket förvånade. Carl Bildt hade först frågat. – Var Per ens med på samma planet? På samma plan, rättade han sig kvickt.
Fredrik insisterade och hade ett förtroligt samtal med Carl om det hela. Därefter deklarerade han öppet till alla tvivlare. – Calle vet vad han ska göra.
Calle nickade statsmannamässigt och skickligt arrogant. Ingen kunde framstå arrogant som han, enbart med en enkel liten nickning. Fredrik var imponerad av detta. Faktum var att detta var ett av de viktigaste skälen till att han valt Calle till den post han fått. Det där lilla. Att bara framstå som något genom sin blotta uppenbarelse. Calle var en statsman. Han hade en medfödd talang för att verka självsäker.
Per Ahlmark, följde med genom djungeln och med ner i luckan, glad över att fortfarande vara efterfrågad. Där nere hade Jan Björklund och Tomhylsan säkrat rummen. Inga obehöriga fanns kvar. Där nere fanns det ett motionsrum, det fanns möjlighet att se på film, att duscha, att sova i en säng och det fanns ett matförråd. Det var kort sagt, det mest civiliserade stället på ön. Hittills. Det var en skum belysning där nere. Men den var som gjord för att skapa egna figurer på väggarna med händerna. Snart uppdagades det dock vad Per Ahlmark var till för.
Nere i underjorden hade man hittat något som räknade ned. Tomhylsan hade räknat ut att det var en bomb. Fredrik Malm hade räknat ut att det var en iransk. – Hur vet du det, frågade Carl. – Varför skulle det inte vara det? Carl som egentligen ville arbeta någorlunda efter hur fakta såg ut på marken avhöll sig från en vidare diskussion, han visste nämligen hur han kunde ta reda på om den var iransk eller inte. Det fanns två sladdar som ledde till anordningen. En röd och en blå. Carl Bildt vände sig nu till Ahlmark. Vilken ska vi skära av?
Per Ahlmark sade med tvärsäkerhet. – Den blå. Carl Bildt nickade kort, tog fram avbitaren och knipsade av den röda. Bomben slutade räkna ned. Alla kunde andas ut.
Uppdraget var inte över för de tre. Carl Bildt hade fått veta att det fanns något annat som räknade ned som man inte förstod riktigt vad det var. Enligt instruktionen man fått av Vikingen var det viktigt att man tryckte in en kod annars skulle allt sprängas sönder. Det var svårt att avgöra vikingens trovärdighet. Inte bara för att han nyligen huggit huvudet av Dick Erixon, utan även för att vikingen inte sett sig själv som hallänning, svensk och europé. Vikingen visste inte vad han var. Carl Bildt rådfrågade därför Per Ahlmark. – Ska vi trycka in koden? Kan vi lita på vikingen i det här fallet?
Per Ahlmark sade: - Absolut inte. Kaboom! Sa han och gjorde elegant ett svampmoln med händerna som avtecknades mot väggen.
Carl Bildt tryckte omedelbart in koden. Och ingenting hände. Vilket naturligtvis var bra.
- Förresten, Per. Var bomben iransk?
- Ja, sa Per.
Carl Bildt och Per Ahlmark och Fredrik Malm klättrade upp igen ur underjorden där man annars trivdes riktigt bra. Man skulle informera Fredrik Reinfeldt om de goda nyheterna. Man började gå tillbaka, men blev hungriga, efter en dags hårt arbete. Man letade efter något att äta. Efter några meter hittade man bär som man inte kände igen.
- Kan man äta de här bären? Undrade Carl.
- Nej, sa Per. De är giftiga. Man dör omedelbart. Ni har väl sett Den Blå Lagunen? Det är såna bär.
Carl Bildt tog genast upp en handfull bär, beskådade de i en kort sekund och åt sedan raskt upp de. De var delikata. Han kände dessutom ganska snart att han fick en energikick. Han blev piggare. Kände sig livfullare. Promenaden tillbaka skulle bli rask.
Det tog ett tag, promenaden var allt annat än problemfri. Men till slut var man tillbaks vid högkvarteret. Fredrik mötte upp och frågade om det gått bra. Carl Bildt svarade: - Per Ahlmarks expertis är ovärderlig.
Men Fredrik såg inte till Per. Och han kunde inte uttyda något genom att titta på Carl.
Carl Bildts ansiktsuttryck avslöjade inte den bistra sanningen.
- Var är Ahlmark, frågade Fredrik.
- Dessvärre har inte Per Ahlmark själv förstått sin egen genialitet. Så när jag frågade honom om det var riskfritt att ta den enda vägen tillbaka för att undvika isbjörnarna, så sa han ja, och han tog den enda vägen, innan vi hann stoppa honom. Vi såg hur en isbjörn tog tag i Per Ahlmark, och släpade iväg med honom. – Hjälpte ni honom inte? – Nja, vi gjorde så gott vi kunde, sa Carl. Fredrik Malm ropade ”Lycka till!” till Per.
Fredrik skakade på huvudet. – Ja, ja, men det fanns alltså en annan väg?
- Ja, tydligen, sa Carl Bildt med en röst som visade att även han kunde låta förvånad. Tack vare Per insåg vi att det måste finnas en annan väg att gå.
Nyheter
Det är ovanligt att i en hel vecka vara utan Internet för min del . Men nu har jag varit det. Det har varit ganska skönt. Kanske borde man även ha varit helt utan TV. Några vinterdagar i snörika delar av Härjedalen har ändå varit rejält avkopplande.
Det är inga tätbebyggda områden det där. Det anar man om inte förr när man lyssnar på lokala nyheter.
För på vägen hem när man lyssnade på lokalnyheterna så var två av huvudnyheterna:
En man greps för försök till bilstöld i Östersund. Och: Brandkår fick rycka ut. Något hade torrkokat i en lägenhet så det kommit lite rök. Sen naturligtvis: skoterrelaterade nyheter. Två personer fick räddas av fjällräddningen, då de hade kört vilse.
Fast nog sitter det säkert någon i de jämtska/härjedalska byarna och beklagar sig över ofriden nuförtiden. Det var bättre förr. Hörde ni? Någon försökte stjäla en bil? Vart är dagens värld på väg...
Det är inga tätbebyggda områden det där. Det anar man om inte förr när man lyssnar på lokala nyheter.
För på vägen hem när man lyssnade på lokalnyheterna så var två av huvudnyheterna:
En man greps för försök till bilstöld i Östersund. Och: Brandkår fick rycka ut. Något hade torrkokat i en lägenhet så det kommit lite rök. Sen naturligtvis: skoterrelaterade nyheter. Två personer fick räddas av fjällräddningen, då de hade kört vilse.
Fast nog sitter det säkert någon i de jämtska/härjedalska byarna och beklagar sig över ofriden nuförtiden. Det var bättre förr. Hörde ni? Någon försökte stjäla en bil? Vart är dagens värld på väg...
fredag 14 mars 2008
Alliansen É Lost: Del 2. Muslimerna kommer.
Denna historia är löst baserad på TV-serien Lost och Verkligheten.
Och så händer det igen. Djungeln ljuder av ett obehagligt vrål. En grupp från Oceanic Alliansen spanar in mot djungeln. – Det är de andra, säger Jan Björklund, som fått vetskap om att det finns andra på ön, som man kan kalla för ”de andra”.
- Det är bättre att kalla de andra för muslimer, säger Dick Erixon. Så att vi vet att vi bör vara rädda.
- De ser inte ut som muslimer, säger Jan som har fått syn på något genom en kikare.
- Det är det som är det djävulska, säger Dick Erixon.
- Att de inte ser ut som muslimer?
- Ja. Precis.
- Borde inte det djävulska vara, det de gör, inte hur de ser ut. Jag menar: att bara se ut som något kan väl inte vara farligt, hävdar Johan Norberg.
- Det de gör är det onda, försöker Dick förtydliga.
- De har inte gjort något ännu, påminner Beatrice Ask de om. Vi bör vänta med att döma de tills vi förhört dem. Waterboarding tänker Per Gudmundson instinktivt.
- Det är det som är det diaboliska.
- Är inte det typ bara en synonym för det djävulska?
- Ska vi tjafsa här hela dagen om semantik eller ska vi fly innan de äter upp oss, säger Dick Erixon.
- Är de kannibaler nu?
- Man vet aldrig med muslimer, säger Dick Erixon och rättar till sin fluga.
- Jo, men det vi nog ändå. Muslimer är inte kannibaler, säger Johan Norberg och tillägger med högljudd röst. Det kan ni citera mig på om ni vill.
- Det är det som är deras plan, säger Dick Erixon.
- Att de ska komma ut som kannibaler? Jan Björklund såg mycket skeptisk ut. Det har vi inte fått någon som helst indikation på. Det fanns aldrig några sådana tendenser på Hjulstaskolan.
- Deras plan är att överraska oss när vi minst anar det.
- Fortsätter du spåna vidare finns det inget som kommer att överraska oss, säger Johan Norberg som börjar bli trött på sina vänner.
- Vi måste slå till först, säger Gunnar Hökmark. Vi måste försvara den fria världen. Vi har inget att förlora. Gunnar Hökmark hade målat USA:s och Israels flagga på sina glasögon. Han såg inte klok ut. Och han såg inte ut.
- Du menar att vi har allt att förlora? Säger Jan Björklund.
- Eh… Jag …
Gunnar Hökmark avbryts av att en massa vildsvin springer förbi.
- Vad var det, ropade den självvalt blinde Hökmark.
- Där var era muslimer, säger Johan Norberg trött.
- Vilda svin, säger Dick Erixon, på sätt och vis är väl det muslimer.
Ingen skrattar. Johan Norberg tycker det är obehagligt. Men han har inga andra att umgås med.
- Men det var inte de jag menade, sade Per Gudmundson. De andra är kvar där ute. Eftersom alla av de inte är livsfarliga är det ännu läskigare. Vi vet inte vilka som bär bombbälte under burkan. Muslimer är ungefär som vi. Men de är på ett sätt, vi är på ett annat.
Men ut ur buskarna kommer något helt annat farande. Det är andra överlevande. De ser slitna ut. Men Filippa Reinfeldt drar en läkare i örat. Fredrik blir överraskad. - Var du med på planet? Anders Borg är inte lika glad. Han ser Filippa som yokon i leken. - Varför drar du läkaren i örat?
- Han ska till Valfri Storbolags-VD, sa hon. Där gör han mest nytta. Det är därför vi är här. Vi förlorade några på vägen, och han trilskades lite när han ville hjälpa dem, men vi hade ett vårdval att göra.
Fast kärleksstunden blir kort. Problemen börjar hopa sig. Fredrik, Filippa och Anders går mot stranden. Några andra, som är mer bekymrade över muslimerna stannar kvar.
Men även om det inte var muslimer den här gången är de nu oroliga. Muslimerna är någon annanstans. Hur ska man försvara sig? En grupp bestämmer sig för att ge sig ut på en expedition för att hitta något att försvara sig med. Några hetsar upp sig mer än andra.
På stranden beslutar man sig för att lösa hemlösheten på ön med marknadshyror. Alla är nöjda, problemet är löst och man springer ut i vattnet. Varför sprang man ut i vattnet? Jo förklaringen är ett glatt rop.– Sisten i är Lars Ohly, ropar Marie Söderqvist.
Samtidigt planerar Johan Staël von Holstein att fria till Maud Olofsson. Det är trivsamt med Maud. Hon förstår honom. Hon lyssnar. Hon verkar vara den enda som gör det. Sven-Otto Littorin gör det inte. Han hade nominerat Johan till att bli Öns Arbetare. Vilken förbannad jävla förolämpning. - Arbetare? Jag är en entreprenör.
I djungeln flyger en ensam fluga förbi Dicks huvud. Dick Erixon slog till den så att den dog. Jan Björklund blev imponerad över snabbheten och snärten. Men Dick såg missnöjd ut. Han kanske var ledsen över att han dödade den. Dick var kanske djurvän. Jan tröstade honom. Dick tackade eftersom han var artig. Artighet var den dygd som han ansåg vara mest värdefull. Han var ju borgerlig.
– Jag önskar flugan var större så jag fick höra hur den vrålade av dödsskräck.
Jan hejdade den sista ryggklappen i luften. Lät handflatan ligga stilla i luften. Jan tänkte också att något större djur än en fluga skulle inte Dick kunna klara av på egen hand. Jan tröstade honom vidare. – Men han dog ju i varje fall.
– Ja, ja, sa Dick. Men det som verkligen bekymrar mig är risken att någon kommer att betrakta oss som terrorister, säger Dick. Det är det som bekymrar mig.
- Varför?
- Titta på oss! Kläderna börjar bli smutsiga, och vi har inte ens hela gemensamma uniformer. Vi ser… han svalde, var nära tårarna, … vi ser fattiga ut. Vi har inga F-16 plan att döda folk med, inga kärnvapen, inga stora slagskepp. Vi har bara mindre vapen. Vi kan bara döda i begränsad skala. Dick torkade en tår i ögat. Vi kan bara döda flugor.
Man går vidare genom djungeln efter att Dick tröstats med hjälp av borgerlig empati och socialdarwinistisk psykoterapi. Dick grät nu ännu mer. Dick snubblar på något metalliskt eftersom han gråter så våldsamt. Det han snubblat över är en besynnerlig, oförklarlig, lucka i marken. Som tur är har man lite material med sig. Med hjälp av lite terroristiskt, billigt, sprängmedel får man upp den.
Nere i luckan möter man något oväntat. Den lilla expeditionen, på jakt efter vapen att försvara sig mot muslimerna gnuggade sig i ögonen, när de såg vad det var. Det var en viking. En svensk, eller åtminstone skandinav, kanske europé, definitivt en västerlänning med lätt vildvuxet Wassbergskägg dock. Men man får det bekräftat. Det är en viking. Från vikingatiden. Konstigare saker har knappast hänt. Men honom skulle man inte behöva lära svenska värderingar.
- Hej min svenske bror, sade Dick Erixon som hade vågat gå fram.
- Ubba-klubba? Säger vikingen.
- Du är en av de första svenskarna, säger Dick. Helt fantastiskt! En svensk som jag säger han och pekar på sig själv och sin lilla fluga. Vill du vara med mig och min lilla…
- Svensk? I dont swing that way, säger vikingen som inte vet vad svensk är och fortsätter: I swing like this. Och svänger med en yxa och hugger flugan av Dick Erixon med tillhörande huvud.
Vikingen som var homofob och aldrig hade hört ordet svensk förut, (men märkligt nog talade flytande svenska och engelska) trodde att svensk betydde homosexuell.
På avstånd såg den resterande gruppen det som hände.
- Honom skulle man ha nytta av mot muslimerna, de muslimer som är ännu mindre som oss, säger Per Gudmundson mån om att inte låta som en islamofob
- Dude, han högg just huvudet av Dick, säger Jan Björklund förfärat
- Det är vad Dick skulle ha velat. Att ta med honom i kampen mot terroristerna. Och det ansåg Jan inte alls var en orimlig slutsats.
Per vänder tillbaka till stranden för att berätta om upptäckten.
- Var är Dick, undrar Fredrik Reinfeldt.
- Collateral damage, säger Per.
Och så händer det igen. Djungeln ljuder av ett obehagligt vrål. En grupp från Oceanic Alliansen spanar in mot djungeln. – Det är de andra, säger Jan Björklund, som fått vetskap om att det finns andra på ön, som man kan kalla för ”de andra”.
- Det är bättre att kalla de andra för muslimer, säger Dick Erixon. Så att vi vet att vi bör vara rädda.
- De ser inte ut som muslimer, säger Jan som har fått syn på något genom en kikare.
- Det är det som är det djävulska, säger Dick Erixon.
- Att de inte ser ut som muslimer?
- Ja. Precis.
- Borde inte det djävulska vara, det de gör, inte hur de ser ut. Jag menar: att bara se ut som något kan väl inte vara farligt, hävdar Johan Norberg.
- Det de gör är det onda, försöker Dick förtydliga.
- De har inte gjort något ännu, påminner Beatrice Ask de om. Vi bör vänta med att döma de tills vi förhört dem. Waterboarding tänker Per Gudmundson instinktivt.
- Det är det som är det diaboliska.
- Är inte det typ bara en synonym för det djävulska?
- Ska vi tjafsa här hela dagen om semantik eller ska vi fly innan de äter upp oss, säger Dick Erixon.
- Är de kannibaler nu?
- Man vet aldrig med muslimer, säger Dick Erixon och rättar till sin fluga.
- Jo, men det vi nog ändå. Muslimer är inte kannibaler, säger Johan Norberg och tillägger med högljudd röst. Det kan ni citera mig på om ni vill.
- Det är det som är deras plan, säger Dick Erixon.
- Att de ska komma ut som kannibaler? Jan Björklund såg mycket skeptisk ut. Det har vi inte fått någon som helst indikation på. Det fanns aldrig några sådana tendenser på Hjulstaskolan.
- Deras plan är att överraska oss när vi minst anar det.
- Fortsätter du spåna vidare finns det inget som kommer att överraska oss, säger Johan Norberg som börjar bli trött på sina vänner.
- Vi måste slå till först, säger Gunnar Hökmark. Vi måste försvara den fria världen. Vi har inget att förlora. Gunnar Hökmark hade målat USA:s och Israels flagga på sina glasögon. Han såg inte klok ut. Och han såg inte ut.
- Du menar att vi har allt att förlora? Säger Jan Björklund.
- Eh… Jag …
Gunnar Hökmark avbryts av att en massa vildsvin springer förbi.
- Vad var det, ropade den självvalt blinde Hökmark.
- Där var era muslimer, säger Johan Norberg trött.
- Vilda svin, säger Dick Erixon, på sätt och vis är väl det muslimer.
Ingen skrattar. Johan Norberg tycker det är obehagligt. Men han har inga andra att umgås med.
- Men det var inte de jag menade, sade Per Gudmundson. De andra är kvar där ute. Eftersom alla av de inte är livsfarliga är det ännu läskigare. Vi vet inte vilka som bär bombbälte under burkan. Muslimer är ungefär som vi. Men de är på ett sätt, vi är på ett annat.
Men ut ur buskarna kommer något helt annat farande. Det är andra överlevande. De ser slitna ut. Men Filippa Reinfeldt drar en läkare i örat. Fredrik blir överraskad. - Var du med på planet? Anders Borg är inte lika glad. Han ser Filippa som yokon i leken. - Varför drar du läkaren i örat?
- Han ska till Valfri Storbolags-VD, sa hon. Där gör han mest nytta. Det är därför vi är här. Vi förlorade några på vägen, och han trilskades lite när han ville hjälpa dem, men vi hade ett vårdval att göra.
Fast kärleksstunden blir kort. Problemen börjar hopa sig. Fredrik, Filippa och Anders går mot stranden. Några andra, som är mer bekymrade över muslimerna stannar kvar.
Men även om det inte var muslimer den här gången är de nu oroliga. Muslimerna är någon annanstans. Hur ska man försvara sig? En grupp bestämmer sig för att ge sig ut på en expedition för att hitta något att försvara sig med. Några hetsar upp sig mer än andra.
På stranden beslutar man sig för att lösa hemlösheten på ön med marknadshyror. Alla är nöjda, problemet är löst och man springer ut i vattnet. Varför sprang man ut i vattnet? Jo förklaringen är ett glatt rop.– Sisten i är Lars Ohly, ropar Marie Söderqvist.
Samtidigt planerar Johan Staël von Holstein att fria till Maud Olofsson. Det är trivsamt med Maud. Hon förstår honom. Hon lyssnar. Hon verkar vara den enda som gör det. Sven-Otto Littorin gör det inte. Han hade nominerat Johan till att bli Öns Arbetare. Vilken förbannad jävla förolämpning. - Arbetare? Jag är en entreprenör.
I djungeln flyger en ensam fluga förbi Dicks huvud. Dick Erixon slog till den så att den dog. Jan Björklund blev imponerad över snabbheten och snärten. Men Dick såg missnöjd ut. Han kanske var ledsen över att han dödade den. Dick var kanske djurvän. Jan tröstade honom. Dick tackade eftersom han var artig. Artighet var den dygd som han ansåg vara mest värdefull. Han var ju borgerlig.
– Jag önskar flugan var större så jag fick höra hur den vrålade av dödsskräck.
Jan hejdade den sista ryggklappen i luften. Lät handflatan ligga stilla i luften. Jan tänkte också att något större djur än en fluga skulle inte Dick kunna klara av på egen hand. Jan tröstade honom vidare. – Men han dog ju i varje fall.
– Ja, ja, sa Dick. Men det som verkligen bekymrar mig är risken att någon kommer att betrakta oss som terrorister, säger Dick. Det är det som bekymrar mig.
- Varför?
- Titta på oss! Kläderna börjar bli smutsiga, och vi har inte ens hela gemensamma uniformer. Vi ser… han svalde, var nära tårarna, … vi ser fattiga ut. Vi har inga F-16 plan att döda folk med, inga kärnvapen, inga stora slagskepp. Vi har bara mindre vapen. Vi kan bara döda i begränsad skala. Dick torkade en tår i ögat. Vi kan bara döda flugor.
Man går vidare genom djungeln efter att Dick tröstats med hjälp av borgerlig empati och socialdarwinistisk psykoterapi. Dick grät nu ännu mer. Dick snubblar på något metalliskt eftersom han gråter så våldsamt. Det han snubblat över är en besynnerlig, oförklarlig, lucka i marken. Som tur är har man lite material med sig. Med hjälp av lite terroristiskt, billigt, sprängmedel får man upp den.
Nere i luckan möter man något oväntat. Den lilla expeditionen, på jakt efter vapen att försvara sig mot muslimerna gnuggade sig i ögonen, när de såg vad det var. Det var en viking. En svensk, eller åtminstone skandinav, kanske europé, definitivt en västerlänning med lätt vildvuxet Wassbergskägg dock. Men man får det bekräftat. Det är en viking. Från vikingatiden. Konstigare saker har knappast hänt. Men honom skulle man inte behöva lära svenska värderingar.
- Hej min svenske bror, sade Dick Erixon som hade vågat gå fram.
- Ubba-klubba? Säger vikingen.
- Du är en av de första svenskarna, säger Dick. Helt fantastiskt! En svensk som jag säger han och pekar på sig själv och sin lilla fluga. Vill du vara med mig och min lilla…
- Svensk? I dont swing that way, säger vikingen som inte vet vad svensk är och fortsätter: I swing like this. Och svänger med en yxa och hugger flugan av Dick Erixon med tillhörande huvud.
Vikingen som var homofob och aldrig hade hört ordet svensk förut, (men märkligt nog talade flytande svenska och engelska) trodde att svensk betydde homosexuell.
På avstånd såg den resterande gruppen det som hände.
- Honom skulle man ha nytta av mot muslimerna, de muslimer som är ännu mindre som oss, säger Per Gudmundson mån om att inte låta som en islamofob
- Dude, han högg just huvudet av Dick, säger Jan Björklund förfärat
- Det är vad Dick skulle ha velat. Att ta med honom i kampen mot terroristerna. Och det ansåg Jan inte alls var en orimlig slutsats.
Per vänder tillbaka till stranden för att berätta om upptäckten.
- Var är Dick, undrar Fredrik Reinfeldt.
- Collateral damage, säger Per.
torsdag 13 mars 2008
Alliansen É Lost: Pilot-avsnitt.
Denna historia är löst baserad på TV-serien Lost och verkligheten.
Planet lyfte, den där dagen efter valet, i hoppfullhet: fylld med energi och bränsle, en solig, vacker dag. Men, lugnet var temporärt, resan blev alltmer turbulent: inte ens starten var problemfri, och till slut blir det en flygplansolycka av det hela som strandar de överlevande passagerarna, alliansen med vänner från Oceanic Alliansen Flight 0609 på en tillsynes öde tropisk ö. Alliansens plan hade kommit helt ur kurs.
Gruppen, bestående av idel produktiva och bra människor, måste nu arbeta tillsammans för att klara sig, men deras överlevnad kommer också att bero på deras förmåga att uppdaga öns mysterier, som vad det mystiska och mytiska monster som verkar finnas i djungeln egentligen är, vilka de mystiska " de andra" som också verkar hålla till på ön av någon outgrundlig anledning är och varför ön verkar vara så okänd. Mycket av detta är ännu okänt. Gruppen är fylld av positiv energi och oroar sig ännu inte. Man såg det snarare som man blev av med en del socialistisk barlast när planet störtade.
Den första som kommer upp ur vattnet är Fredrik Reinfeldt. Han ser lite frånvarande ut. Men han ser sig om. Det är kärlek vid det första ögonkastet. Han ser potential. En öde ö där det inte finns något sovande folk, inga mentalt handikappade sossar. Han nickar lite försiktigt. Han är ledaren. När folket omkring honom börjar resa sig upp ur resterna av planet ler han lite till och med. Han går sida med sida med folket vars förtroende han bär. Han sträcker på sig. Han säger med hög röst: - Välkomna till verkligheten!
Inga miner verkar till en början vara nedåt. Mungiporna är uppåt. De har hittat, en vad det verkar oexploaterad ö! Nu gäller det att skapa tillväxt. Upptäckten av detta skatteparadis: inga skatter, skulle dock behövas meddelas till den övriga världen. Den unge mufledaren Wykman jublade. – Här kan vi börja från början. Här ska vi bli solbrända och inte utbrända. Fackföreningar, skatter, regleringar och annat elände finns inte på den här ön. Detta är ett paradis.
- Och skulle någon få en släng av utbrändhet, tillade Christina, vilket bättre ställe skulle man kunna hamna på än det här? Man tar bara tre dagars paus i solen och solstolen med någon som serverar en paraply-drink.
Det tog en stund innan jublet slutade. De överlevande klappade om varandra. Någon gjorde high-five. Här fanns inget bidragstagande Botkyrka. Det var då ett som var säkert.
Jublet övergick i fest. Det blev till natt. – Imorgon, sade Fredrik. Imorgon börjar vi bygga upp detta nya paradis.
Men ett problem verkade återstå.
- Hur ska vi göra med ön?- Vad menar du?
- Tänk om någon bor här?
- Ja?
- Då kanske de hävdar att det är deras. Eller att vi kan dela på ön. Jag tänker på äganderätten.
- Ön verkar vara öde.
- Men i fall.
- Okej. Ön bör privatiseras, det är sant. Vi får göra en flagga och döpa ön. Skriva något på ett papper. Sen är den vår.
- Vår?
Ett besviket mumlande började höras. Alla mumlade för sig själva. Hur skulle detta lösas? Muf-ledaren Niklas Wykman började fundera på hur man kunde få tag på vapen. En militär insats skulle nu kunna befria den här ön.
Men någon kom på en snilleblixt. Den självklara.
- Vem har mest pengar?
Valfri Storbolags-VD kom fram. Han hade en portfölj fylld med pengar.
Det hela gick på några minuter. Ön var Valfri Storbolags-VD:s. Dick Erixon var nöjd. Muslimerna kunde nu inte hävda att ön var deras, även om de nu bott här ett tag. Erixon skulle då vifta på flaggan och visa pappret där det stod klart och tydligt att Valfri Storbolags-VD nu ägde ön. – Har ni papper på´t? Har ni någon flagga? Dick önskade nästan att någon kunde komma och hävda att de bott där jättelänge bara för att få se besvikelsen i den människans ögon.
Men vems var nu pengarna? Valfri Storbolags-VD tog tillbaka väskan. – Jag tar hand om de så länge. Ingen protesterade. Det hela lät rimligt i deras öron. Valfri Storbolags-VD var ju trots allt den enda som ägde någonting just nu, mer än kläderna folk hade på sig. Han var nöjd. Men det oroade honom att ännu så länge fanns inget som kunde få hans aktieportfölj att bli större. Det fanns ingen missnöjd personal. Ingen personal att avskeda. Ingenting som kunde få aktieportföljen att växa i värde. Den här ön var värdelös. Och det sprang omkring en massa löst fattigfolk, arbetslösa och hemlösa människor på den med. Han blev orolig för den ökande brottsligheten.
Han tog några sedlar och köpte sig ett par livvakter. Tomhylsan erbjöd sig, men Valfri Storbolags-VD gav honom nobben.
På morgonen var det tomt på stranden. Ingen arbetade med att bygga upp tälten eller några hus. Fredrik satt och åt frukost med Anders Borg. Det var något man hittat i planet. Någon torr smörgås. Den smakade okej. Som tur var hade man inte flugit med Ryan Air.
- Var är alla? Undrade Fredrik.
- Alla har startat eget.
Fredrik såg bekymrad ut. Han tittade på sin vän. Ryckte på axlarna men ställde en annan relevant fråga.
- Har du hunnit ordna med någon hemhjälp?
- Nja. Jag var tvungen att sparka Maud Olofsson. Hon var ivrig som en bäver vilket gjorde att hela huset rasade ihop.
- Byggde du det själv?
- Ja, eller nja, man kan ju en del. Jag hyrde en snubbe.
- Var är alla andra då?
- Tja, Federley, till exempel, är ute och letar letter.
- Eh…
- Till sitt företag.
- Okej, jag förstår.
Men ändå inte. Men han lät saken bero.
- Var är Maud nu? Hennes hurtighet skulle kanske behövas nu.
- Hon ,fick jag klart för mig, sa att hon kan till och med hjälpa till med att sätta in mina foton i fotoalbum. En märklig företeelse i mina ögon, men nog så lärorik om hur attityder kan förändras när möjligheter skapas.
- Vilka foton? Vilka möjligheter?
- Ja, du. Det är ju det som är den märkliga företeelsen. Jag tror nog inte hissen går ändå upp där. Men… va fan. Då är hon ju sysselsatt med något. Och något totalt ofarligt.
Anders Borg skapade dock senare oro med en fråga, när folk åter samlats på stranden: - Vilka ska vara arbetare? Vilka ska vara våra låglönearbetare. En instinktiv hemlängtan drabbade ett flertal.
Johan Staël von Holstein trädde då fram som en räddande ängel. Han säger: - Jag ska koppla upp oss på nätet, så ska jag rädda er.
- Johan. Jag tror inte att det går. Den här ön verkar vara helt öde, protesterar Fredrik milt. Jag tror det krävs…
- Fredrik, Var är din entreprenörsanda?
Fredrik suckar. Alltid någon som tror sig veta bättre. – Okej. Pröva du. Behöver du någon hjälp?
- Jag är en individ. Men jag kan behöva någon som bara skriver under på det jag gör. En bärare.
Fredrick Federley räcker upp handen. – Johan är ju företagare. Jag skriver under på allt vad företagare tycker och gör. 100 % okritiskt! Det är min styrka.
- … Och förbannelse, säger någon okänd man i gruppen tyst för sig själv.
Reinfeldt ser av någon anledning nästan lättad ut. – Okej. Visst. När kan ni ge er av?
- Omedelbart, säger Johan.
- Omedelbart, säger Federley.
- Dagens eko presenteras av Federley, säger Muf-ledaren Niklas Wyman, som älskar sin egen slagkraftighet när det kommer till ord, och som också vill följa med. Han tyckte det kändes tryggt att följa med någon som hade verklighetsförankring.
Johan tog fram sin dator och började knappa på den. Det hände ingenting. – Vi måste gå någonstans vi får täckning. Eller någonstans jag kan sätta in den här sladden.
Johan tog med sig sin bärbara dator, sin mobil och sina kontokort. Det var dags att rädda världen.
Reinfeldt ser plötsligt som den ledare han är att något mer behöver styras upp. Det tar inte många sekunder innan gruppen fylls av skräck. Man ser hur något plöjer genom skogen med ett avgrundsvrål. Ingen ser exakt vad det är. Men otäckt är det. Vad kan det vara?
- Det kan vara muslimer, säger Dick Erixon.
- Isåfall säger Jan Björklund är det tid att runka upp stridskuken ordentligt.
Dick Erixon ser en aning besvärad ut. Jan säger med blicken mot Erixon:- Du är en helt annan typ av dick.
Jan Björklund ser sig omkring, finns det någon som skulle kunna vara användbar. Hans blick faller på ”Tomhylsan” och hans axlar faller ned en aning. Det kommer att bli ett hårt jobb.
I djungeln vandrar Johan Staël von Holstein och Fredrick Federley och Wykman. Efter några minuter tar de en paus. Johan letar efter ett kontaktuttag för att ladda mobilen men hittar inget. De är trötta, fast Johan är inte lika trött, han är oförtröttärlig. Helt plötsligt, och oförklarligt som ett Lost-avsnitt, dyker en isbjörn upp.
Niklas Wyman säger: – Hade det varit en vänstermänniska här hade han jublat för då hade det varit ett bevis på klimateteländet. Fan det hade jag inte orkat med. Till och med här kommer man inte undan deras idéer.
Johan protesterar. – Hade vi haft en kommunistjävel som Göran Persson här hade vi kunnat mata isbjörnen med honom, det hade till och med mättat den där björnen.
Johan började tänka. Vem är överflödig? Vem var matnyttig? De var alla fulla av åsikter men ingen av de hade något kött på benen. Johan hann inte tänka längre. Wykman puttade fram Federley mot björnen och skrek: - Var man får klara sig själv. Men springer rätt in i Johan. De faller ner i ett träsk. De snärjer sig in i varandra i diverse oklarheter.
– Om ni tar det lugnt och hjälper varandra så kan ni komma upp, säger Federley utmattad för att han blir jagad av isbjörnen runt ett träd. Federley visar sig vara oväntat snabb. Björnen är lika intresserad av Federley som en representant för Mensa och ger omedelbart upp.
- Om vi slår våra kloka huvuden ihop, säger Wykman…
- Vad får jag ut av det, undrade Johan instinktivt. Och vem tar patent på idén som vi får?
Federley ligger utmattad och utslagen på marken, och säger, precis innan han svimmar av: - Jag skriver under på att det är du Johan.
- Okej, sa Johan. Hur låter idén?
- Du får börja, säger Wykman och sjunker ned lite till i dyn.
- Du får börja, jag frågade först, säger Johan och sjunker ned lite till i dyn.
Wykman tittar bara på Johan.
Johan kommer på en idé. – Jag har lösningen. Jag tar patentet och startar en IT-firma och anställer dig.
Wykman ser bekymrad ut. Inte bara för att han håller på att drunkna i dyn. – Hur löser det, det här?
- Jo, säger Johan. Det gör det. Nå! Bestäm dig!
- Okej, säger Wykman.
- Okej, jag ställer mig på dina axlar, så kan jag nå den där grenen. Han pekar på en gren som är strax ovanför deras huvuden.
- Va!
- Du är min anställde nu. Vi har ett muntligt avtal.
- Men det går ju inte! Då pressar du ju ned mig i dyn!
- Vad ska du göra? Ropa på facket?
Wykman får inte mål i mun, men väl mer dynga. Han inser att Johan har rätt.
Johan klättrar upp. Får tag på grenen. Pressar ned Wykman lite till, når grenen och kommer upp på land. Wykman syns inte längre till.
- Han blev helt enkelt övertalig, konstaterar von Holstein. Men som skiner omedelbart upp. Begravningsbyrå! Ön saknade en begravningsbyrå! Han blev stolt över sig själv. Hans hjärna jobbade 24/7. Dygnet hade för få timmar för en entreprenör som han själv. Han kom på en slogan därutöver. ”Varför leva när du kan bli begraven för ynka 100 euro! Det är billigare än att leva!”
När Johan kommer tillbaks till byn gör han V-tecknet. Han har startat 10 olika företag på vägen hem genom djungeln. – Var är Wykman? Undrar Fredrik.
Johan gör en talk-to-the-hand-gest mot Fredrik. – Jag har en idé som ska rädda oss. Det är som om man slår ihop facebook och youtube och google. Revolutionerande!
- Okej hur lyder idén?
- Man slår ihop facebook och youtube och google.
Fredrik suckar och bestämmer sig för att starta ett kulturråd
Planet lyfte, den där dagen efter valet, i hoppfullhet: fylld med energi och bränsle, en solig, vacker dag. Men, lugnet var temporärt, resan blev alltmer turbulent: inte ens starten var problemfri, och till slut blir det en flygplansolycka av det hela som strandar de överlevande passagerarna, alliansen med vänner från Oceanic Alliansen Flight 0609 på en tillsynes öde tropisk ö. Alliansens plan hade kommit helt ur kurs.
Gruppen, bestående av idel produktiva och bra människor, måste nu arbeta tillsammans för att klara sig, men deras överlevnad kommer också att bero på deras förmåga att uppdaga öns mysterier, som vad det mystiska och mytiska monster som verkar finnas i djungeln egentligen är, vilka de mystiska " de andra" som också verkar hålla till på ön av någon outgrundlig anledning är och varför ön verkar vara så okänd. Mycket av detta är ännu okänt. Gruppen är fylld av positiv energi och oroar sig ännu inte. Man såg det snarare som man blev av med en del socialistisk barlast när planet störtade.
Den första som kommer upp ur vattnet är Fredrik Reinfeldt. Han ser lite frånvarande ut. Men han ser sig om. Det är kärlek vid det första ögonkastet. Han ser potential. En öde ö där det inte finns något sovande folk, inga mentalt handikappade sossar. Han nickar lite försiktigt. Han är ledaren. När folket omkring honom börjar resa sig upp ur resterna av planet ler han lite till och med. Han går sida med sida med folket vars förtroende han bär. Han sträcker på sig. Han säger med hög röst: - Välkomna till verkligheten!
Inga miner verkar till en början vara nedåt. Mungiporna är uppåt. De har hittat, en vad det verkar oexploaterad ö! Nu gäller det att skapa tillväxt. Upptäckten av detta skatteparadis: inga skatter, skulle dock behövas meddelas till den övriga världen. Den unge mufledaren Wykman jublade. – Här kan vi börja från början. Här ska vi bli solbrända och inte utbrända. Fackföreningar, skatter, regleringar och annat elände finns inte på den här ön. Detta är ett paradis.
- Och skulle någon få en släng av utbrändhet, tillade Christina, vilket bättre ställe skulle man kunna hamna på än det här? Man tar bara tre dagars paus i solen och solstolen med någon som serverar en paraply-drink.
Det tog en stund innan jublet slutade. De överlevande klappade om varandra. Någon gjorde high-five. Här fanns inget bidragstagande Botkyrka. Det var då ett som var säkert.
Jublet övergick i fest. Det blev till natt. – Imorgon, sade Fredrik. Imorgon börjar vi bygga upp detta nya paradis.
Men ett problem verkade återstå.
- Hur ska vi göra med ön?- Vad menar du?
- Tänk om någon bor här?
- Ja?
- Då kanske de hävdar att det är deras. Eller att vi kan dela på ön. Jag tänker på äganderätten.
- Ön verkar vara öde.
- Men i fall.
- Okej. Ön bör privatiseras, det är sant. Vi får göra en flagga och döpa ön. Skriva något på ett papper. Sen är den vår.
- Vår?
Ett besviket mumlande började höras. Alla mumlade för sig själva. Hur skulle detta lösas? Muf-ledaren Niklas Wykman började fundera på hur man kunde få tag på vapen. En militär insats skulle nu kunna befria den här ön.
Men någon kom på en snilleblixt. Den självklara.
- Vem har mest pengar?
Valfri Storbolags-VD kom fram. Han hade en portfölj fylld med pengar.
Det hela gick på några minuter. Ön var Valfri Storbolags-VD:s. Dick Erixon var nöjd. Muslimerna kunde nu inte hävda att ön var deras, även om de nu bott här ett tag. Erixon skulle då vifta på flaggan och visa pappret där det stod klart och tydligt att Valfri Storbolags-VD nu ägde ön. – Har ni papper på´t? Har ni någon flagga? Dick önskade nästan att någon kunde komma och hävda att de bott där jättelänge bara för att få se besvikelsen i den människans ögon.
Men vems var nu pengarna? Valfri Storbolags-VD tog tillbaka väskan. – Jag tar hand om de så länge. Ingen protesterade. Det hela lät rimligt i deras öron. Valfri Storbolags-VD var ju trots allt den enda som ägde någonting just nu, mer än kläderna folk hade på sig. Han var nöjd. Men det oroade honom att ännu så länge fanns inget som kunde få hans aktieportfölj att bli större. Det fanns ingen missnöjd personal. Ingen personal att avskeda. Ingenting som kunde få aktieportföljen att växa i värde. Den här ön var värdelös. Och det sprang omkring en massa löst fattigfolk, arbetslösa och hemlösa människor på den med. Han blev orolig för den ökande brottsligheten.
Han tog några sedlar och köpte sig ett par livvakter. Tomhylsan erbjöd sig, men Valfri Storbolags-VD gav honom nobben.
På morgonen var det tomt på stranden. Ingen arbetade med att bygga upp tälten eller några hus. Fredrik satt och åt frukost med Anders Borg. Det var något man hittat i planet. Någon torr smörgås. Den smakade okej. Som tur var hade man inte flugit med Ryan Air.
- Var är alla? Undrade Fredrik.
- Alla har startat eget.
Fredrik såg bekymrad ut. Han tittade på sin vän. Ryckte på axlarna men ställde en annan relevant fråga.
- Har du hunnit ordna med någon hemhjälp?
- Nja. Jag var tvungen att sparka Maud Olofsson. Hon var ivrig som en bäver vilket gjorde att hela huset rasade ihop.
- Byggde du det själv?
- Ja, eller nja, man kan ju en del. Jag hyrde en snubbe.
- Var är alla andra då?
- Tja, Federley, till exempel, är ute och letar letter.
- Eh…
- Till sitt företag.
- Okej, jag förstår.
Men ändå inte. Men han lät saken bero.
- Var är Maud nu? Hennes hurtighet skulle kanske behövas nu.
- Hon ,fick jag klart för mig, sa att hon kan till och med hjälpa till med att sätta in mina foton i fotoalbum. En märklig företeelse i mina ögon, men nog så lärorik om hur attityder kan förändras när möjligheter skapas.
- Vilka foton? Vilka möjligheter?
- Ja, du. Det är ju det som är den märkliga företeelsen. Jag tror nog inte hissen går ändå upp där. Men… va fan. Då är hon ju sysselsatt med något. Och något totalt ofarligt.
Anders Borg skapade dock senare oro med en fråga, när folk åter samlats på stranden: - Vilka ska vara arbetare? Vilka ska vara våra låglönearbetare. En instinktiv hemlängtan drabbade ett flertal.
Johan Staël von Holstein trädde då fram som en räddande ängel. Han säger: - Jag ska koppla upp oss på nätet, så ska jag rädda er.
- Johan. Jag tror inte att det går. Den här ön verkar vara helt öde, protesterar Fredrik milt. Jag tror det krävs…
- Fredrik, Var är din entreprenörsanda?
Fredrik suckar. Alltid någon som tror sig veta bättre. – Okej. Pröva du. Behöver du någon hjälp?
- Jag är en individ. Men jag kan behöva någon som bara skriver under på det jag gör. En bärare.
Fredrick Federley räcker upp handen. – Johan är ju företagare. Jag skriver under på allt vad företagare tycker och gör. 100 % okritiskt! Det är min styrka.
- … Och förbannelse, säger någon okänd man i gruppen tyst för sig själv.
Reinfeldt ser av någon anledning nästan lättad ut. – Okej. Visst. När kan ni ge er av?
- Omedelbart, säger Johan.
- Omedelbart, säger Federley.
- Dagens eko presenteras av Federley, säger Muf-ledaren Niklas Wyman, som älskar sin egen slagkraftighet när det kommer till ord, och som också vill följa med. Han tyckte det kändes tryggt att följa med någon som hade verklighetsförankring.
Johan tog fram sin dator och började knappa på den. Det hände ingenting. – Vi måste gå någonstans vi får täckning. Eller någonstans jag kan sätta in den här sladden.
Johan tog med sig sin bärbara dator, sin mobil och sina kontokort. Det var dags att rädda världen.
Reinfeldt ser plötsligt som den ledare han är att något mer behöver styras upp. Det tar inte många sekunder innan gruppen fylls av skräck. Man ser hur något plöjer genom skogen med ett avgrundsvrål. Ingen ser exakt vad det är. Men otäckt är det. Vad kan det vara?
- Det kan vara muslimer, säger Dick Erixon.
- Isåfall säger Jan Björklund är det tid att runka upp stridskuken ordentligt.
Dick Erixon ser en aning besvärad ut. Jan säger med blicken mot Erixon:- Du är en helt annan typ av dick.
Jan Björklund ser sig omkring, finns det någon som skulle kunna vara användbar. Hans blick faller på ”Tomhylsan” och hans axlar faller ned en aning. Det kommer att bli ett hårt jobb.
I djungeln vandrar Johan Staël von Holstein och Fredrick Federley och Wykman. Efter några minuter tar de en paus. Johan letar efter ett kontaktuttag för att ladda mobilen men hittar inget. De är trötta, fast Johan är inte lika trött, han är oförtröttärlig. Helt plötsligt, och oförklarligt som ett Lost-avsnitt, dyker en isbjörn upp.
Niklas Wyman säger: – Hade det varit en vänstermänniska här hade han jublat för då hade det varit ett bevis på klimateteländet. Fan det hade jag inte orkat med. Till och med här kommer man inte undan deras idéer.
Johan protesterar. – Hade vi haft en kommunistjävel som Göran Persson här hade vi kunnat mata isbjörnen med honom, det hade till och med mättat den där björnen.
Johan började tänka. Vem är överflödig? Vem var matnyttig? De var alla fulla av åsikter men ingen av de hade något kött på benen. Johan hann inte tänka längre. Wykman puttade fram Federley mot björnen och skrek: - Var man får klara sig själv. Men springer rätt in i Johan. De faller ner i ett träsk. De snärjer sig in i varandra i diverse oklarheter.
– Om ni tar det lugnt och hjälper varandra så kan ni komma upp, säger Federley utmattad för att han blir jagad av isbjörnen runt ett träd. Federley visar sig vara oväntat snabb. Björnen är lika intresserad av Federley som en representant för Mensa och ger omedelbart upp.
- Om vi slår våra kloka huvuden ihop, säger Wykman…
- Vad får jag ut av det, undrade Johan instinktivt. Och vem tar patent på idén som vi får?
Federley ligger utmattad och utslagen på marken, och säger, precis innan han svimmar av: - Jag skriver under på att det är du Johan.
- Okej, sa Johan. Hur låter idén?
- Du får börja, säger Wykman och sjunker ned lite till i dyn.
- Du får börja, jag frågade först, säger Johan och sjunker ned lite till i dyn.
Wykman tittar bara på Johan.
Johan kommer på en idé. – Jag har lösningen. Jag tar patentet och startar en IT-firma och anställer dig.
Wykman ser bekymrad ut. Inte bara för att han håller på att drunkna i dyn. – Hur löser det, det här?
- Jo, säger Johan. Det gör det. Nå! Bestäm dig!
- Okej, säger Wykman.
- Okej, jag ställer mig på dina axlar, så kan jag nå den där grenen. Han pekar på en gren som är strax ovanför deras huvuden.
- Va!
- Du är min anställde nu. Vi har ett muntligt avtal.
- Men det går ju inte! Då pressar du ju ned mig i dyn!
- Vad ska du göra? Ropa på facket?
Wykman får inte mål i mun, men väl mer dynga. Han inser att Johan har rätt.
Johan klättrar upp. Får tag på grenen. Pressar ned Wykman lite till, når grenen och kommer upp på land. Wykman syns inte längre till.
- Han blev helt enkelt övertalig, konstaterar von Holstein. Men som skiner omedelbart upp. Begravningsbyrå! Ön saknade en begravningsbyrå! Han blev stolt över sig själv. Hans hjärna jobbade 24/7. Dygnet hade för få timmar för en entreprenör som han själv. Han kom på en slogan därutöver. ”Varför leva när du kan bli begraven för ynka 100 euro! Det är billigare än att leva!”
När Johan kommer tillbaks till byn gör han V-tecknet. Han har startat 10 olika företag på vägen hem genom djungeln. – Var är Wykman? Undrar Fredrik.
Johan gör en talk-to-the-hand-gest mot Fredrik. – Jag har en idé som ska rädda oss. Det är som om man slår ihop facebook och youtube och google. Revolutionerande!
- Okej hur lyder idén?
- Man slår ihop facebook och youtube och google.
Fredrik suckar och bestämmer sig för att starta ett kulturråd
tisdag 11 mars 2008
För Kännedom II
I KG Bergströms program Rakt På i SVT ställde K-G följande fråga till USA:s ambassadör Michael Wood: Hur länge kommer USA:s trupper att vara kvar i Irak? Ambassadören svarade: USA har fortfarande trupper kvar i Tyskland och Sydkorea.
Framtidens Sionism?
"A new administration will be established and then we will take care of you."
Avigdor Lieberman riktar sig mot de som inte är israeler på rätt sätt, det vill säga, de är vad som kallas araber, i parlamentet.
Avigdor Lieberman riktar sig mot de som inte är israeler på rätt sätt, det vill säga, de är vad som kallas araber, i parlamentet.
För Kännedom
En bra chef bör ha många egenskaper. Man bör vara nära sin personal: och förebereda sin personal på diverse skrämmande främmande saker som sker och ting som förändras. Som den här chefen.
"För kännedom. Den nya tjejen som ska börja jobba hos oss på måndag kommer att ha slöja på sig. "
För övrigt vet vi ju. Det är vi i väst som är individerna. Individer klär sig som folk. Går någon utanför normen av vad vi förväntar sig, måste det ju vara påtvingat. Har hon slöja på sig? Stackars barn. Och hon har klarat sig så här bra att hon börjar arbeta hos oss trots allt hon har gått igenom? Gud, vad duktigt gjort.
Via Betraktarens Öga
"För kännedom. Den nya tjejen som ska börja jobba hos oss på måndag kommer att ha slöja på sig. "
För övrigt vet vi ju. Det är vi i väst som är individerna. Individer klär sig som folk. Går någon utanför normen av vad vi förväntar sig, måste det ju vara påtvingat. Har hon slöja på sig? Stackars barn. Och hon har klarat sig så här bra att hon börjar arbeta hos oss trots allt hon har gått igenom? Gud, vad duktigt gjort.
Via Betraktarens Öga
Det Är En Liten Värld Vi Lever I
En analytiker, eller expert, eller vad han nu föreställde, förklarade i morse i något morgon TV -program att det den republikanske presidentkandidaten John McCain vill göra med sin resa till Israel och Europa är att stärka banden med omvärlden.
Jaså? Världen är inte större än så?
Jaså? Världen är inte större än så?
Don´t ADHD And Drive
Att personer med ADHD ska få det svårare att ta körkort är kanske ett tecken i tiden.
Personer med diagnostiserad ADHD är människor som i regel har det svårare att klara sig i samhället. Detta med att det blir svårare för de att ta körkort innebär dock ytterligare stigmatisering och befäster tanken på att det är något kroniskt fel på dem.
På så vis skapar vi ytterligare en kategori. Det är ändå trots allt värt att nämna det faktum att ADHD bygger på en klinisk bedömning av experter utan några fysiska eller biologiska bevis. ADHD-utredningar är numera vanligt inom socialtjänsten. Problem som missbruk och kriminalitet finner allt oftare en stor del av sin förklaring i just ADHD.
Jag vill inte hävda att problemen, symptomen, inte finns, jag vill inte ens hävda att ADHD inte finns (även om problemen med etiologin och bevisbördan kvarstår – precis som andra diagnoser som MBD försvunnit och den svenska uppfinningen DAMP i allt högre grad håller på att tyna bort finns det också problem med gränsdragningar.). Jag är inte någon socialkonstruktivist (eller scientolog), men anser att ADHD i mångt och mycket ingår i en passande samhällsdiskurs.
Diagnosen ADHD blir i varje fall på det här viset en stämpel. Och visst finns risken att individen själv internaliserar den bilden av sig själv. Det här kan jag inte. Jag har ADHD.
I ett tidigare inlägg skrev jag:
I boken En Väg Till Fängelset frågar en diagnostiserad man författaren till boken och tillika journalisten Vanna Beckman:"- Men vad säger du, hur mycket ska jag acceptera min diagnos? ... Det talas ju så ofta om det. Ska jag verkligen acceptera att jag är en som har lätt att ljuga, svårt att stava och lätt att hamna i missbruk?” Vanna svarar honom: ”Jag säger att en diagnos ska användas som en språngbräda. Ett avstamp, utifrån vilket man kan värdera sina svaga och starka sidor, och ta ställning till vilka man måste leva med och vilka som kan förändras." Mannen gör då den bedömningen att han nog får ge upp drömmen om körkort eftersom han har en diagnos som hävdar att han har definitiva begränsningar.
Personer med diagnostiserad ADHD är människor som i regel har det svårare att klara sig i samhället. Detta med att det blir svårare för de att ta körkort innebär dock ytterligare stigmatisering och befäster tanken på att det är något kroniskt fel på dem.
På så vis skapar vi ytterligare en kategori. Det är ändå trots allt värt att nämna det faktum att ADHD bygger på en klinisk bedömning av experter utan några fysiska eller biologiska bevis. ADHD-utredningar är numera vanligt inom socialtjänsten. Problem som missbruk och kriminalitet finner allt oftare en stor del av sin förklaring i just ADHD.
Jag vill inte hävda att problemen, symptomen, inte finns, jag vill inte ens hävda att ADHD inte finns (även om problemen med etiologin och bevisbördan kvarstår – precis som andra diagnoser som MBD försvunnit och den svenska uppfinningen DAMP i allt högre grad håller på att tyna bort finns det också problem med gränsdragningar.). Jag är inte någon socialkonstruktivist (eller scientolog), men anser att ADHD i mångt och mycket ingår i en passande samhällsdiskurs.
Diagnosen ADHD blir i varje fall på det här viset en stämpel. Och visst finns risken att individen själv internaliserar den bilden av sig själv. Det här kan jag inte. Jag har ADHD.
I ett tidigare inlägg skrev jag:
I boken En Väg Till Fängelset frågar en diagnostiserad man författaren till boken och tillika journalisten Vanna Beckman:"- Men vad säger du, hur mycket ska jag acceptera min diagnos? ... Det talas ju så ofta om det. Ska jag verkligen acceptera att jag är en som har lätt att ljuga, svårt att stava och lätt att hamna i missbruk?” Vanna svarar honom: ”Jag säger att en diagnos ska användas som en språngbräda. Ett avstamp, utifrån vilket man kan värdera sina svaga och starka sidor, och ta ställning till vilka man måste leva med och vilka som kan förändras." Mannen gör då den bedömningen att han nog får ge upp drömmen om körkort eftersom han har en diagnos som hävdar att han har definitiva begränsningar.
söndag 9 mars 2008
Lindring Mot Söndagsångest: I Väntan På Godot
Ur: Samuel Becketts I Väntan På Godot
Vladimir: Har du läst bibeln?
Estragon: Bibeln… (Funderar). Jag måste väl ha tittat i den någon gång.
Vladimir: I skolan?
Estragon: Jag vet inte.
Vladimir: Det var nog på kåken.
Estragon: Det kan hända. Jag kommer ihåg kartorna över det heliga landet. I färg. Mycket vackra. Döda havet var blekblått. Jag blev törstig jag bara såg det. Jag tänkte: där ska vi fira smekmånad. Vi ska simma. Vi ska vara lyckliga.
Vladimir: Du skulle ha blivit poet.
Estragon: Jag har varit poet. (Visar på sina trasor.) Syns inte det?
Vladimir: Vad var det jag skulle säga. Hur är det med foten?
Estragon: Den svullnar.
Vladimir: Jovisst jo, det var den där historien om rövarna. Minns du den?
Estragon: Nej.
Vladimir: Ska jag berätta den för dig?
Estragon: Nej.
Vladimir: För att få tiden att gå.
(Paus) Det var två rövare som blev korsfästa på samma gång som frälsaren. Det..
Estragon: Som vad?
Vladimir: Som frälsaren. Två rövare. Det står att den ena blev frälst och den andre blev (han söker efter motsatsen till frälst.) …fördömd.
Estragon: Frälst från vad?
Vladimir: Från helvetet.
Estragon: Nu går jag. (Rör sig inte.)
Vladimir: Och ändå… (paus). Hur kommer det sig? Jag hoppas att jag inte tråkar ut dig.
Estragon: Jag hör inte på.
Vladimir: Hur kommer det sig att det bara är en av de fyra evangelisterna som lägger fram det på det sättet? De var ju ändå där alla fyra- i alla fall var de inte långt därifrån. Och det är ju bara en som talar om en frälst rövare. (paus)
Gogo! Du måste sticka emellan ibland.
Estragon: Jag hör på.
Vladimir: En av de fyra. Av de tre andra är det två som inte säger nånting alls, och den tredje säger att de skällde på honom båda två.
Estragon: Vem?
Vladimir: Vadå?
Estragon: Jag förstår ingenting… (Paus) Skällde på vem?
Vladimir: Frälsaren.
Estragon: Varför det?
Vladimir: För att han inte ville frälsa dem?
Estragon: Från helvetet?
Vladimir: Nej, din dumbom! Från döden.
Estragon: Och sen då?
Vladimir: Sen blev de fördömda båda två.
Estragon: Än sen då?
Vladimir: Men den andre säger att det var en som blev frälst.
Estragon: Vad är det med det då? De är inte överens, det är alltihop.
Vladimir: De var där alla fyra. Och bara en av dem säger att en rövare blev frälst. Varför ska man tro mer på honom än på de andra?
Estragon: Vem gör det?
Vladimir: Men herregud, alla människor. De känner bara till den versioner.
Estragon: Folk är ena arslen…
Vladimir: Har du läst bibeln?
Estragon: Bibeln… (Funderar). Jag måste väl ha tittat i den någon gång.
Vladimir: I skolan?
Estragon: Jag vet inte.
Vladimir: Det var nog på kåken.
Estragon: Det kan hända. Jag kommer ihåg kartorna över det heliga landet. I färg. Mycket vackra. Döda havet var blekblått. Jag blev törstig jag bara såg det. Jag tänkte: där ska vi fira smekmånad. Vi ska simma. Vi ska vara lyckliga.
Vladimir: Du skulle ha blivit poet.
Estragon: Jag har varit poet. (Visar på sina trasor.) Syns inte det?
Vladimir: Vad var det jag skulle säga. Hur är det med foten?
Estragon: Den svullnar.
Vladimir: Jovisst jo, det var den där historien om rövarna. Minns du den?
Estragon: Nej.
Vladimir: Ska jag berätta den för dig?
Estragon: Nej.
Vladimir: För att få tiden att gå.
(Paus) Det var två rövare som blev korsfästa på samma gång som frälsaren. Det..
Estragon: Som vad?
Vladimir: Som frälsaren. Två rövare. Det står att den ena blev frälst och den andre blev (han söker efter motsatsen till frälst.) …fördömd.
Estragon: Frälst från vad?
Vladimir: Från helvetet.
Estragon: Nu går jag. (Rör sig inte.)
Vladimir: Och ändå… (paus). Hur kommer det sig? Jag hoppas att jag inte tråkar ut dig.
Estragon: Jag hör inte på.
Vladimir: Hur kommer det sig att det bara är en av de fyra evangelisterna som lägger fram det på det sättet? De var ju ändå där alla fyra- i alla fall var de inte långt därifrån. Och det är ju bara en som talar om en frälst rövare. (paus)
Gogo! Du måste sticka emellan ibland.
Estragon: Jag hör på.
Vladimir: En av de fyra. Av de tre andra är det två som inte säger nånting alls, och den tredje säger att de skällde på honom båda två.
Estragon: Vem?
Vladimir: Vadå?
Estragon: Jag förstår ingenting… (Paus) Skällde på vem?
Vladimir: Frälsaren.
Estragon: Varför det?
Vladimir: För att han inte ville frälsa dem?
Estragon: Från helvetet?
Vladimir: Nej, din dumbom! Från döden.
Estragon: Och sen då?
Vladimir: Sen blev de fördömda båda två.
Estragon: Än sen då?
Vladimir: Men den andre säger att det var en som blev frälst.
Estragon: Vad är det med det då? De är inte överens, det är alltihop.
Vladimir: De var där alla fyra. Och bara en av dem säger att en rövare blev frälst. Varför ska man tro mer på honom än på de andra?
Estragon: Vem gör det?
Vladimir: Men herregud, alla människor. De känner bara till den versioner.
Estragon: Folk är ena arslen…
Reinfeldt Tog Ett Klokt Beslut
Hur pass känd man är kan avgöras med ett litet test. Är man med i Let´s Dance och får tilläggsnamnet Lets-Dance på löpsedlarna är man inte jättekänd. Då är det TV som ökar kändisgraden.
Exempelvis: skulle det ske, om än smått löjligt osannolikt, att Zlatan skulle vara med i Lets Dance skulle han inte heta "Let´s Dance-Zlatan".
En annan som skulle klara sig utan Lets Dance tillägget om han skulle vara med är troligtvis vår statsminister. Men Fredrik Reinfeldt tog tydligen ett beslut nyligen angående detta. Och han och jag är eniga: det var ett klokt beslut. "Det var ett klokt beslut av mig att tacka nej till att vara med i TV-programmet Let´s Dance."
Nu hoppas jag på fler kloka beslut från Fredrik.
Exempelvis: skulle det ske, om än smått löjligt osannolikt, att Zlatan skulle vara med i Lets Dance skulle han inte heta "Let´s Dance-Zlatan".
En annan som skulle klara sig utan Lets Dance tillägget om han skulle vara med är troligtvis vår statsminister. Men Fredrik Reinfeldt tog tydligen ett beslut nyligen angående detta. Och han och jag är eniga: det var ett klokt beslut. "Det var ett klokt beslut av mig att tacka nej till att vara med i TV-programmet Let´s Dance."
Nu hoppas jag på fler kloka beslut från Fredrik.
Att Sälja Sjukdomar
Sjukdom till salu är inget nytt. Att det finns stora ekonomiska intressen inom den luddiga psykiatrin är ingenting nytt. I DN skrivs en artikel av Ingrid Carlberg om hur generaliserad ångest, GAD, vaknat till liv igen som sjukdom genom en PR-kampanj.
Psykiatrin och dess sjukdomar passar mycket bra in i en värld där individualismen är ledstjärnan. ”Var och en är så olycklig som han tror sig vara” skrev Seneca för ett par tusen år sedan. Men det är först i en kapitalistisk och vulgärindividualistisk kultur som detta kan utvecklas till något mer. För varje människa kan omöjligtvis jämföra sig själv helt med hur någon annan mår. Man mår på sätt och vis som man mår. Diagnoserna passar därmed perfekt in i ett perfekt samspel mellan en profession, en nyliberalt individualiserad kultur och det kapitalistiska samhället. Människor mår ibland dåligt, ibland väldigt dåligt. Att skriva ut recept kan vara en snabbare och enklare lösning: och på kort sikt kanske till och med billigare än andra ”recept”, som kan handla om att skapa människovänligare arbetsmiljöer till exempel.
De luddiga gränserna inom psykiatrin skapar större jaktmarker för läkemedelsbolagen. Ingrid Carlberg i DN skriver ”Ångestområdet är tacksamt för den här sortens bredare marknadsföring, eftersom gränserna mellan sjukt och friskt inte är lika absoluta där som vid exempelvis en urinvägsinfektion.” Och denna sjukdom har följande symptom: ”Blev du till exempel ängslig över att ditt barn var två minuter försenat på hemväg från dagis fanns anledning att tänka efter. Detsamma gällde om du fick nya uppgifter på jobbet och blev orolig i stället för glad. Bland de fyra uppräknade sjukdomssignalerna nämndes också att befinna sig på semester i Florens med familjen, äta glass och se på konst utan att riktigt kunna njuta av konsten och glassen av oro för att bli magsjuk eller rånad av ficktjuvar.”
En författare Loren Mosher i boken Galenskapens gåta – psykologiska, sociala och biologiska modeller för schizofreni frågar sig om den medicinska forskningen är till salu och pekar på att “banden mellan kliniskt inriktade forskare och industrin innefattar inte bara beviljade anslag, utan också en mängd andra arrangemang. Forskare arbetar också som konsulenter åt företag vars produkter de undersöker, ingår i rådgivande styrelser och i paneler, medverkar då patent och royaltyn avgörs, medger att deras namn får användas som författarnamn till artiklar som spökskrivits av involverade läkemedelsföretag, rekommenderar mediciner och apparater på läkemedelssponsrade symposier och tar emot dyra gåvor och resor till luxuösa ställen. Många har också ekonomiska intressen i företagen.”
De starka ekonomiska intressena skapar alltså incitament för att hitta orsaker som stöder diagnoser av olika slag. Och ju fler människor som kan diagnosticeras desto fler kan medicineras. Att våra tidningar gärna hakar på, är också förståeligt: billig media (ingen journalistik dock) och säljande löpsedlar och rubriker.
Till slut, om det fortsätter, kommer vi till slut alla tilldelas varsin diagnos. Vi kommer inte födas in i det, eftersom det inte finns några biologiska bevis, men hur vi uppträder kommer till slut förklaras. Vi avslutar vår tid på högstadiet, med ett avgångsbetyg och en diagnos. För att bättre få veta var vår plats i samhället är. ”Här har du ditt betyg, din diagnos och här ett recept till din kvartersbutik där du kan hämta ut pillren. Lycka till!”
Fotnot: Artikeln i DN är ett utdrag ur Ingrid Carlbergs bok "Pillret"
Ps! I diagnosmanualen DSM fanns en gång homosexualitet med. Den försvann inte genom vetenskapliga genombrott utan genom politiskt arbete. Bara så ni vet
Psykiatrin och dess sjukdomar passar mycket bra in i en värld där individualismen är ledstjärnan. ”Var och en är så olycklig som han tror sig vara” skrev Seneca för ett par tusen år sedan. Men det är först i en kapitalistisk och vulgärindividualistisk kultur som detta kan utvecklas till något mer. För varje människa kan omöjligtvis jämföra sig själv helt med hur någon annan mår. Man mår på sätt och vis som man mår. Diagnoserna passar därmed perfekt in i ett perfekt samspel mellan en profession, en nyliberalt individualiserad kultur och det kapitalistiska samhället. Människor mår ibland dåligt, ibland väldigt dåligt. Att skriva ut recept kan vara en snabbare och enklare lösning: och på kort sikt kanske till och med billigare än andra ”recept”, som kan handla om att skapa människovänligare arbetsmiljöer till exempel.
De luddiga gränserna inom psykiatrin skapar större jaktmarker för läkemedelsbolagen. Ingrid Carlberg i DN skriver ”Ångestområdet är tacksamt för den här sortens bredare marknadsföring, eftersom gränserna mellan sjukt och friskt inte är lika absoluta där som vid exempelvis en urinvägsinfektion.” Och denna sjukdom har följande symptom: ”Blev du till exempel ängslig över att ditt barn var två minuter försenat på hemväg från dagis fanns anledning att tänka efter. Detsamma gällde om du fick nya uppgifter på jobbet och blev orolig i stället för glad. Bland de fyra uppräknade sjukdomssignalerna nämndes också att befinna sig på semester i Florens med familjen, äta glass och se på konst utan att riktigt kunna njuta av konsten och glassen av oro för att bli magsjuk eller rånad av ficktjuvar.”
En författare Loren Mosher i boken Galenskapens gåta – psykologiska, sociala och biologiska modeller för schizofreni frågar sig om den medicinska forskningen är till salu och pekar på att “banden mellan kliniskt inriktade forskare och industrin innefattar inte bara beviljade anslag, utan också en mängd andra arrangemang. Forskare arbetar också som konsulenter åt företag vars produkter de undersöker, ingår i rådgivande styrelser och i paneler, medverkar då patent och royaltyn avgörs, medger att deras namn får användas som författarnamn till artiklar som spökskrivits av involverade läkemedelsföretag, rekommenderar mediciner och apparater på läkemedelssponsrade symposier och tar emot dyra gåvor och resor till luxuösa ställen. Många har också ekonomiska intressen i företagen.”
De starka ekonomiska intressena skapar alltså incitament för att hitta orsaker som stöder diagnoser av olika slag. Och ju fler människor som kan diagnosticeras desto fler kan medicineras. Att våra tidningar gärna hakar på, är också förståeligt: billig media (ingen journalistik dock) och säljande löpsedlar och rubriker.
Till slut, om det fortsätter, kommer vi till slut alla tilldelas varsin diagnos. Vi kommer inte födas in i det, eftersom det inte finns några biologiska bevis, men hur vi uppträder kommer till slut förklaras. Vi avslutar vår tid på högstadiet, med ett avgångsbetyg och en diagnos. För att bättre få veta var vår plats i samhället är. ”Här har du ditt betyg, din diagnos och här ett recept till din kvartersbutik där du kan hämta ut pillren. Lycka till!”
Fotnot: Artikeln i DN är ett utdrag ur Ingrid Carlbergs bok "Pillret"
Ps! I diagnosmanualen DSM fanns en gång homosexualitet med. Den försvann inte genom vetenskapliga genombrott utan genom politiskt arbete. Bara så ni vet
lördag 8 mars 2008
...Och Så Vaknar DN-Liberalerna.
Jag undrade ett tag när DN-liberalerna skulle skriva något om situationen i Gaza. Men det var rätt ointressant för dem så länge de flesta som dog var palestinier.
Så länge palestinierna slentrianslaktas och på vardaglig basis blir bestulna på sina liberala rättigheter och blir förnedrade sover DN:s ledarredaktion när Israel/Palestina dryftas. Det är lugnt så länge de enda som lider är palestinier.
Men så kom terrordådet. Och nu mina damer och herrar, nu ringde väckarklockan: Nu hotas freden. Dessa skott var skott mot freden. Inte ockupationen, slaktandet av palestinier, inte stöld av land och vatten. Aldrig är det Israels som dödar freden.
Det har varit relativt lugnt i Israel på senare tid. Visst har Gaza varit en stor huvudvärk och visst har palestinska raketer skjutits mot israeliska byar. Men den terrorvåg som drabbade landet för några år sedan - då vardagen slogs i spillror och varje matinköp eller bussresa var förenade med livsfara - hade ebbat ut.
Det Israel har ägnat sig åt är på sin höjd, hör på detta: övervåld. Gaza har varit en huvudvärk.
DN-liberalerna verkar på fullt allvar hysa en sådan förståelse för allt Israel gör att man respekterar Israels övervåld. Det är bara det att araberna trots allt inte bara förstår en sak: våld, som en del verkar tro. Israel drog sig tillbaka från Libanon och Gaza hävdar man. Och vad fick man för det frågar man sig? Men Israel har ju aldrig dragit sig tillbaka helt, hur mycket DN-liberalerna verkar tro det och därtill: Israel hade för fan aldrig där att göra. Israel ockuperar och belägrar och kidnappar människor när det passar. Man bombar sönder infrakstruktur när det passar, man kränker grannländers luftutrymmen när det passar, man stjäl mark och vatten när det passar, man låter det regna klusterbomber över barns lekplatser när det passar. DN-liberalerna ser Israles attacker bara som att Israel svarar för palestinierna vill inget annat än utplåna Israel. DN-liberalerna gör ingen koppling alls till var terrordådet inträffade.
Så allt detta med DN-liberalernas goda minne. Men det är klart att det är så när DN-liberalernas liberalism och omtanke bara handlar om Israel. Palestinierna är bara ett folk som man på ett eller annat sätt måste handskas med för att Israel ska få det de vill ha. Frågan är bara hur Israel ska hantera dessa spelpjäser.
Man säger att Hamas har vunnit på omvärldes isolering. Det är naturligtvis inte riktigt så enkelt. Hamas vann ett val. Man beslutade sig för att bryta en tradtion och istället försöka genom demokratisk väg. Det fick man inte. Man isolerades. Man har inte heller fått särskilt många viktiga förhandlingskontakter. Man har sett hur sitt folk har blivit allt fattigare och drabbas av bombardering. Genom våldet och kriget mot Fatah har man även förlorat sympatier på vissa håll och skapat splitting bland palestinierna. Den som tror att Hamas gläds åt isoleringen tror naturligtvis fel. Däremot har man nog även vunnit en del sympatier på andra håll (man förlorar och vinner sympatier alltså, men till ett pris). Och i viss mån har man också stärkts. Men hur mycket har man vunnit? Man har inte kommit många steg närmare en tvåstatslösning.
Jag hyser ett ärligt och djupt förakt för DN-liberalernas omvärldsanalyser och deras låtsasliberalism.
Fotnot: Per Ahlin skrev en liten sak om dagen om att man borde börja tala med Hamas. Jag skrev då ett mail till Per och tyckte det var ett framsteg. Jag ställde ett antal frågor till honom om Israel. Han besvarade inga, utan konstaterade bara hur illa han tyckte om Hamas. Om Israels brott mot mänskliga rättigheter vill inga DN-liberaler berätta.
Så länge palestinierna slentrianslaktas och på vardaglig basis blir bestulna på sina liberala rättigheter och blir förnedrade sover DN:s ledarredaktion när Israel/Palestina dryftas. Det är lugnt så länge de enda som lider är palestinier.
Men så kom terrordådet. Och nu mina damer och herrar, nu ringde väckarklockan: Nu hotas freden. Dessa skott var skott mot freden. Inte ockupationen, slaktandet av palestinier, inte stöld av land och vatten. Aldrig är det Israels som dödar freden.
Det har varit relativt lugnt i Israel på senare tid. Visst har Gaza varit en stor huvudvärk och visst har palestinska raketer skjutits mot israeliska byar. Men den terrorvåg som drabbade landet för några år sedan - då vardagen slogs i spillror och varje matinköp eller bussresa var förenade med livsfara - hade ebbat ut.
Det Israel har ägnat sig åt är på sin höjd, hör på detta: övervåld. Gaza har varit en huvudvärk.
DN-liberalerna verkar på fullt allvar hysa en sådan förståelse för allt Israel gör att man respekterar Israels övervåld. Det är bara det att araberna trots allt inte bara förstår en sak: våld, som en del verkar tro. Israel drog sig tillbaka från Libanon och Gaza hävdar man. Och vad fick man för det frågar man sig? Men Israel har ju aldrig dragit sig tillbaka helt, hur mycket DN-liberalerna verkar tro det och därtill: Israel hade för fan aldrig där att göra. Israel ockuperar och belägrar och kidnappar människor när det passar. Man bombar sönder infrakstruktur när det passar, man kränker grannländers luftutrymmen när det passar, man stjäl mark och vatten när det passar, man låter det regna klusterbomber över barns lekplatser när det passar. DN-liberalerna ser Israles attacker bara som att Israel svarar för palestinierna vill inget annat än utplåna Israel. DN-liberalerna gör ingen koppling alls till var terrordådet inträffade.
Så allt detta med DN-liberalernas goda minne. Men det är klart att det är så när DN-liberalernas liberalism och omtanke bara handlar om Israel. Palestinierna är bara ett folk som man på ett eller annat sätt måste handskas med för att Israel ska få det de vill ha. Frågan är bara hur Israel ska hantera dessa spelpjäser.
Man säger att Hamas har vunnit på omvärldes isolering. Det är naturligtvis inte riktigt så enkelt. Hamas vann ett val. Man beslutade sig för att bryta en tradtion och istället försöka genom demokratisk väg. Det fick man inte. Man isolerades. Man har inte heller fått särskilt många viktiga förhandlingskontakter. Man har sett hur sitt folk har blivit allt fattigare och drabbas av bombardering. Genom våldet och kriget mot Fatah har man även förlorat sympatier på vissa håll och skapat splitting bland palestinierna. Den som tror att Hamas gläds åt isoleringen tror naturligtvis fel. Däremot har man nog även vunnit en del sympatier på andra håll (man förlorar och vinner sympatier alltså, men till ett pris). Och i viss mån har man också stärkts. Men hur mycket har man vunnit? Man har inte kommit många steg närmare en tvåstatslösning.
Jag hyser ett ärligt och djupt förakt för DN-liberalernas omvärldsanalyser och deras låtsasliberalism.
Fotnot: Per Ahlin skrev en liten sak om dagen om att man borde börja tala med Hamas. Jag skrev då ett mail till Per och tyckte det var ett framsteg. Jag ställde ett antal frågor till honom om Israel. Han besvarade inga, utan konstaterade bara hur illa han tyckte om Hamas. Om Israels brott mot mänskliga rättigheter vill inga DN-liberaler berätta.
torsdag 6 mars 2008
Allt Detta Slöseri Med Människoliv
Jag talar inte bara om de som dör, utan då även om de som överlever och får hatet som näring. Människor som tvingas leva i segregerade uppdelade miljöer där vissa pekas ut som onda. Människor som föds in i hatet och rädslan.
Det som hände i Jerusalem är tragiskt för de inblandade. Nu dog människor igen. Människor med en framtid utplånades, deras enda chans på jorden utplånades, och deras familjer lämnas där med sorgen att bära. Det är naturligtvis även ett slag i ansiktet på de som tror på en fredsprocess. Det är ett slag i ansiktet för de som tror på enstatslösningen.
På Rapport ikväll sade en bosättare med en son på skolan (och som naturligtvis varit livrädd för att hans son skulle varit en av de dödade): "Det finns ett israeliskt talesätt. Inga araber - inga problem." Han sa att man borde kasta ut alla araber. Han sa också att araberna har 22 länder att välja på. Våldet är dock sådant att det skapar rasism och sionismen som sådan skapar också rasism.
Hamas i sin tur är följden av att palestinierna aldrig fått chansen. Men samtidigt är det svårt att se att det är ett steg närmare fred och tvåstatslösningen att hylla dådet i Jerusalem som heroiskt. Inte desto mindre är det ju också så att en fredlig väg inte alltid fungerar för att få det man vill ha. Fråga sionisterna. Våldet var deras väg till Israel. Våldet är deras plan för Eretz Israel. Etnisk rensning skapade Israel. Etnisk rensning är våld.
Nationalism är inte den rätta vägen, religiös fundamentalism är inte den rätta vägen. Inte om den rätta vägen ska handla om fred. Däremot fungerar det som en enande kraft mot De Andra.
Det som hände i Jerusalem är tragiskt för de inblandade. Nu dog människor igen. Människor med en framtid utplånades, deras enda chans på jorden utplånades, och deras familjer lämnas där med sorgen att bära. Det är naturligtvis även ett slag i ansiktet på de som tror på en fredsprocess. Det är ett slag i ansiktet för de som tror på enstatslösningen.
På Rapport ikväll sade en bosättare med en son på skolan (och som naturligtvis varit livrädd för att hans son skulle varit en av de dödade): "Det finns ett israeliskt talesätt. Inga araber - inga problem." Han sa att man borde kasta ut alla araber. Han sa också att araberna har 22 länder att välja på. Våldet är dock sådant att det skapar rasism och sionismen som sådan skapar också rasism.
Hamas i sin tur är följden av att palestinierna aldrig fått chansen. Men samtidigt är det svårt att se att det är ett steg närmare fred och tvåstatslösningen att hylla dådet i Jerusalem som heroiskt. Inte desto mindre är det ju också så att en fredlig väg inte alltid fungerar för att få det man vill ha. Fråga sionisterna. Våldet var deras väg till Israel. Våldet är deras plan för Eretz Israel. Etnisk rensning skapade Israel. Etnisk rensning är våld.
Nationalism är inte den rätta vägen, religiös fundamentalism är inte den rätta vägen. Inte om den rätta vägen ska handla om fred. Däremot fungerar det som en enande kraft mot De Andra.
måndag 3 mars 2008
Det Självvalt Fredsinkompetenta Israel
Israel måste ju ha hotet utifrån. Man måste ha fiender. Landet är skapat genom fiendernas närvaro, genom det eviga hotet om utplåning. Israels mytologi måste bevaras. Alla vill Israel illa. Israel har dessutom på förhand alla bortförklaringar klara. De man dödar är terrorister. Visar det sig inte vara det, beror det på att Hamas/Hizbollah/veckans fiende gömmer sig fegt bland civila. Och därmed är det deras eget fel. Dessutom dagens barn är morgondagens moståndsmän.
Every Palestinian is a militant because everyone (sooner or later) wants Israel off their land, out of their lives, and forgotten like a horrible dream. It is for this reason that they are all equal targets: none of them is intelligent enough to understand that their land isn't their land, their lives are not their lives, and their horrible dream is their present and future. Have no pity on those who don't get it.
Dagens militanter som slaktas, har en gång varit barn, har en gång upplevt en barndom. Får man tro Israel-vännerna är deras motstånd mot Israel grundat, inte på den erfarenhet de får av att leva under ockupationen, utan av den propaganda som palestinierna tvingar på varandra: en form av arabiskgenetisk anti-semitism.
Så de unga som ser sitt land styckas upp, sina brödrar och systrar lemlästas, sina fäder kidnappas, sina mödrars sorg, som tvingas vara konstant rädda, växer inte upp med avskyn på grund av vad de upplever utan vad propagandan säger dem. Det är inte det att de tvingas leva i beskuren frihet, under de mullrande F-16 planens himmel, i misär och fattigdom som skapar deras verklighet, nej, det är fantasin som skapar deras verklighet, som skapar deras framtida motstånd. Och enda sättet att kuva detta "hat", bota denna fantasi om det våldsamma Israel, är med våld. Ett våld som inte kuvat palestinierna på 60 år. Men, skam den som ger sig, Israel har inte slaktat sina sista palestinier. Man har inte använt sina gamla ursäkter för att få göra detta för sista gången, det är ett annat som är säkert. Den dörren vill man inte stänga.
Israel är världens mest fredsinkompetenta land. USA dess partner. Väst är deras patetiska alibi.
Every Palestinian is a militant because everyone (sooner or later) wants Israel off their land, out of their lives, and forgotten like a horrible dream. It is for this reason that they are all equal targets: none of them is intelligent enough to understand that their land isn't their land, their lives are not their lives, and their horrible dream is their present and future. Have no pity on those who don't get it.
Dagens militanter som slaktas, har en gång varit barn, har en gång upplevt en barndom. Får man tro Israel-vännerna är deras motstånd mot Israel grundat, inte på den erfarenhet de får av att leva under ockupationen, utan av den propaganda som palestinierna tvingar på varandra: en form av arabiskgenetisk anti-semitism.
Så de unga som ser sitt land styckas upp, sina brödrar och systrar lemlästas, sina fäder kidnappas, sina mödrars sorg, som tvingas vara konstant rädda, växer inte upp med avskyn på grund av vad de upplever utan vad propagandan säger dem. Det är inte det att de tvingas leva i beskuren frihet, under de mullrande F-16 planens himmel, i misär och fattigdom som skapar deras verklighet, nej, det är fantasin som skapar deras verklighet, som skapar deras framtida motstånd. Och enda sättet att kuva detta "hat", bota denna fantasi om det våldsamma Israel, är med våld. Ett våld som inte kuvat palestinierna på 60 år. Men, skam den som ger sig, Israel har inte slaktat sina sista palestinier. Man har inte använt sina gamla ursäkter för att få göra detta för sista gången, det är ett annat som är säkert. Den dörren vill man inte stänga.
Israel är världens mest fredsinkompetenta land. USA dess partner. Väst är deras patetiska alibi.
lördag 1 mars 2008
En Ursäkt Skulle Lösa Allt.
Niklas Ekdal, DN-liberalernas numero uno, anser att israeler och palestinier borde be varandra om ursäkt för de illdåd man åsamkat varandra.
Den dagen israeler och palestinier erkänner varandras historiska lidande, i stället för att bara se det egna, löser sig gränsproblemet.
Mästeranalytikern Ekdal anser dessutom att konflikten har sin grund i att det är två religioner som står mot varandra. Som började slåss mot varandra samtidigt.
Nu har Israel haft ihjäl några palestinier till. Man räknar över 50 döda palestinier sedan en israel dödades. Men då är vi där igen. Då är vi där med det israeliska tolkningsföreträdet. Israel bara reagerar mot det palestinska våldet. Som om varje israelisk attack är svaret på en palestinsk attack som i sin tur bara är ren ondska. Utan motiv.
Det är märkligt hur man kan låta Israel bestämma vad det är som sker och varför. Som om palestinierna inte skulle reagera på att palestinier dödas. Eller ockupationen, eller belägringen.
Belägringen av Gaza beror i våra medier på vad det är för anledning Israel säger sig ha för tillfället. Må det vara att Hamas, vägrar erkänna Israels rätt att existera (på palestiniernas och mänskliga rättigheters bekostnad), eller att det skjuts raketer mot Sderot.
När Israel dödar finns det på något vis alltid mer eller mindre legitima skäl i våra liberala medier. Det ges alltid en tillhörande förklaring. Ett skäl. Palestinska motståndsmän räknas inte heller som riktiga människor. Israeliska ockupationssoldater som tillfångatas räknas som legitima skäl att påbörja krig.
De palestinier som dör i väntan vid checkpoints räknas dock inte in i någon statistik. En soldat nekade en man och hans fru passage till sjukhus med de medmänskliga orden: "Get out of here, we don't care if your wife dies,”
Okej, men låt oss börja tillämpa Ekdals visdom och filosofi, så kanske situationen kan lätta en aning. Den palestinska mannen får väl be om ursäkt för att han inte bodde närmare ett sjukhus och den israeliska soldaten kan be om ursäkt för att han inte släppte in mannen och istället lät kvinnan dö där, i onödan. Skaka nu hand med varandra och gå vidare. För fredsprocessens skull!
De palestinska husägare som får sina hus nedrivna får väl be om ursäkt för att huset stod mitt i vägen och de som rev husen får väl be om ursäkt för att de rev deras hus. Så skaka nu hand med varandra och gå vidare. Stå inte i vägen för fredsprocessen! Gränsproblemet kommer att lösas: bara ni ber om ursäkt till varandra.
Ett exempel på åtminstone en början till ursäkt var talesmannen för den israeliska militären som undrade varför de civila inte håller sig undan. Det är sant och visst. Nu väntar vi på palestiniernas ursäkt. ”Vi ber om ursäkt för att vi stod i vägen för er granatattack”. Det är uppenbart att det är palestinierna som här måste ta steget närmare israelerna och förstå hur illa man gör israelerna när man låter sina barn dödas, exempelvis när de får för sig att spela fotboll. Skaka nu hand med varandra och gå vidare! Erkänna varandras lidande!
Det är också dags för de palestinska barnen att be om ursäkt för att de slänger sten mot pansarvagnar och skjuter slangbella mot soldaterna. För då kan soldaterna be om ursäkt för det som de förstör och de människor de lemlästar och dödar med sina tanks och vapen.
Det är också dags att be om ursäkt från palestiniernas sida för den soldat man tillfångatog sommaren 2006, så kan Israel be om ursäkt för de över 10 000 fångar man har idag. Och de hundratusentals man har haft tillfångatagna.
Sen bör palestinierna be om ursäkt för att man tvingade bosättarna att överge bosättningarna i Gaza så kan Israel be om ursäkt för allt man tagit sedan 1948. En ursäkt borde vara tillräcklig i det här läget, så att man kan gå vidare och lösa det där lilla gränsproblemet.
Israel bör be om ursäkt för de trauman som palestinierna tvingas uthärda vid olika checkpoints och förhindrats komma till sina arbeten och skolor så bör palestinierna i sin tur be om ursäkt till soldaterna som tvingats uthärda att stå där och arbeta. Det är ju naturligtvis inte stressfritt för soldaterna att stå där och tvingas höra på palestinska klagomål. Dessutom bör man be om ursäkt till de israeler som på det här viset inte kan dra nytta av billig arabisk arbetskraft.
Israel bör be om ursäkt för att man med sin mur förstör odlingar och vattencisterner och brunnar och tar mark av palestinierna så bör palestinierna be om ursäkt för att Israel tvingas bygga muren och förstöra en del av landskapet och utsikten. Nå! Ta varandra i hand och be om ursäkt. Livet är för kort för att gå och vara gramse på varandra, när allt som behövs är lite vänlighet och ödmjukhet.
Sedan bör palestinierna be om ursäkt för att fredsamtalet vid Camp David havererade när Arafat ändrade sig. Och Israel bör be om ursäkt för att man blev så arga på palestinierna då och att man konsekvent har vägrat lyssna på palestiniernas fredsförslag och effektivt fått det att framstå som palestinierna aldrig haft några.
Israel får be om ursäkt för den etniska rensningen som skapade Israel 1948 fram till idag så får palestinierna be om ursäkt för den europeiska anti-semitismen och förintelsen som hade ihjäl 6 miljoner judar som föranledde att Israel var tvunget att skapas. Det kanske låter ologiskt på ett vis: men eftersom det finns anti-semitism bland palestinierna, och det var anti-semitism som skapade förintelsen så är det inte så långsökt som det först kan låta.
Naturligtvis bör palestinierna först och främst be om ursäkt för terrorattacker och självmordsbombningar. Israel kan då be om ursäkt för det betydligt större antal palestinier man haft ihjäl, men eftersom israelerna är människor vars värde är betydligt högre per individ så går det på ett ut. C:a 53 gånger mer faktiskt. (2007 dödades 53 gånger fler palestinier av israeler än israeler av palestinier.)
Men vem ska börja med att be om ursäkt? Eftersom Israel är det land som har sloganen mellanösterns enda demokrati, (ungefär lika korrekt som Stockholm – the capital of Scandinavia: det gäller att kalla sig det först och högst.), så bör man i Israel få rösta om vilka som ska be om ursäkt först.
Niklas Ekdal sitter dessvärre på DN:s ledarredaktion och hoppas att de båda parterna skakar hand med varandra och ber om ursäkt. ”Vi är lika goda kålsupare båda två. Låt oss nu bestämma oss för att sluta. Låt oss behålla den jord vi har nu. Det är väl rättvist så?”
Nej, Ekdal måste genast lämna sitt skrivbord och bege sig till mellanöstern och sätta sig vid ett annat bord: förhandlingsbordet. Pronto! En ursäkt är allt som krävs.
Den dagen israeler och palestinier erkänner varandras historiska lidande, i stället för att bara se det egna, löser sig gränsproblemet.
Mästeranalytikern Ekdal anser dessutom att konflikten har sin grund i att det är två religioner som står mot varandra. Som började slåss mot varandra samtidigt.
Nu har Israel haft ihjäl några palestinier till. Man räknar över 50 döda palestinier sedan en israel dödades. Men då är vi där igen. Då är vi där med det israeliska tolkningsföreträdet. Israel bara reagerar mot det palestinska våldet. Som om varje israelisk attack är svaret på en palestinsk attack som i sin tur bara är ren ondska. Utan motiv.
Det är märkligt hur man kan låta Israel bestämma vad det är som sker och varför. Som om palestinierna inte skulle reagera på att palestinier dödas. Eller ockupationen, eller belägringen.
Belägringen av Gaza beror i våra medier på vad det är för anledning Israel säger sig ha för tillfället. Må det vara att Hamas, vägrar erkänna Israels rätt att existera (på palestiniernas och mänskliga rättigheters bekostnad), eller att det skjuts raketer mot Sderot.
När Israel dödar finns det på något vis alltid mer eller mindre legitima skäl i våra liberala medier. Det ges alltid en tillhörande förklaring. Ett skäl. Palestinska motståndsmän räknas inte heller som riktiga människor. Israeliska ockupationssoldater som tillfångatas räknas som legitima skäl att påbörja krig.
De palestinier som dör i väntan vid checkpoints räknas dock inte in i någon statistik. En soldat nekade en man och hans fru passage till sjukhus med de medmänskliga orden: "Get out of here, we don't care if your wife dies,”
Okej, men låt oss börja tillämpa Ekdals visdom och filosofi, så kanske situationen kan lätta en aning. Den palestinska mannen får väl be om ursäkt för att han inte bodde närmare ett sjukhus och den israeliska soldaten kan be om ursäkt för att han inte släppte in mannen och istället lät kvinnan dö där, i onödan. Skaka nu hand med varandra och gå vidare. För fredsprocessens skull!
De palestinska husägare som får sina hus nedrivna får väl be om ursäkt för att huset stod mitt i vägen och de som rev husen får väl be om ursäkt för att de rev deras hus. Så skaka nu hand med varandra och gå vidare. Stå inte i vägen för fredsprocessen! Gränsproblemet kommer att lösas: bara ni ber om ursäkt till varandra.
Ett exempel på åtminstone en början till ursäkt var talesmannen för den israeliska militären som undrade varför de civila inte håller sig undan. Det är sant och visst. Nu väntar vi på palestiniernas ursäkt. ”Vi ber om ursäkt för att vi stod i vägen för er granatattack”. Det är uppenbart att det är palestinierna som här måste ta steget närmare israelerna och förstå hur illa man gör israelerna när man låter sina barn dödas, exempelvis när de får för sig att spela fotboll. Skaka nu hand med varandra och gå vidare! Erkänna varandras lidande!
Det är också dags för de palestinska barnen att be om ursäkt för att de slänger sten mot pansarvagnar och skjuter slangbella mot soldaterna. För då kan soldaterna be om ursäkt för det som de förstör och de människor de lemlästar och dödar med sina tanks och vapen.
Det är också dags att be om ursäkt från palestiniernas sida för den soldat man tillfångatog sommaren 2006, så kan Israel be om ursäkt för de över 10 000 fångar man har idag. Och de hundratusentals man har haft tillfångatagna.
Sen bör palestinierna be om ursäkt för att man tvingade bosättarna att överge bosättningarna i Gaza så kan Israel be om ursäkt för allt man tagit sedan 1948. En ursäkt borde vara tillräcklig i det här läget, så att man kan gå vidare och lösa det där lilla gränsproblemet.
Israel bör be om ursäkt för de trauman som palestinierna tvingas uthärda vid olika checkpoints och förhindrats komma till sina arbeten och skolor så bör palestinierna i sin tur be om ursäkt till soldaterna som tvingats uthärda att stå där och arbeta. Det är ju naturligtvis inte stressfritt för soldaterna att stå där och tvingas höra på palestinska klagomål. Dessutom bör man be om ursäkt till de israeler som på det här viset inte kan dra nytta av billig arabisk arbetskraft.
Israel bör be om ursäkt för att man med sin mur förstör odlingar och vattencisterner och brunnar och tar mark av palestinierna så bör palestinierna be om ursäkt för att Israel tvingas bygga muren och förstöra en del av landskapet och utsikten. Nå! Ta varandra i hand och be om ursäkt. Livet är för kort för att gå och vara gramse på varandra, när allt som behövs är lite vänlighet och ödmjukhet.
Sedan bör palestinierna be om ursäkt för att fredsamtalet vid Camp David havererade när Arafat ändrade sig. Och Israel bör be om ursäkt för att man blev så arga på palestinierna då och att man konsekvent har vägrat lyssna på palestiniernas fredsförslag och effektivt fått det att framstå som palestinierna aldrig haft några.
Israel får be om ursäkt för den etniska rensningen som skapade Israel 1948 fram till idag så får palestinierna be om ursäkt för den europeiska anti-semitismen och förintelsen som hade ihjäl 6 miljoner judar som föranledde att Israel var tvunget att skapas. Det kanske låter ologiskt på ett vis: men eftersom det finns anti-semitism bland palestinierna, och det var anti-semitism som skapade förintelsen så är det inte så långsökt som det först kan låta.
Naturligtvis bör palestinierna först och främst be om ursäkt för terrorattacker och självmordsbombningar. Israel kan då be om ursäkt för det betydligt större antal palestinier man haft ihjäl, men eftersom israelerna är människor vars värde är betydligt högre per individ så går det på ett ut. C:a 53 gånger mer faktiskt. (2007 dödades 53 gånger fler palestinier av israeler än israeler av palestinier.)
Men vem ska börja med att be om ursäkt? Eftersom Israel är det land som har sloganen mellanösterns enda demokrati, (ungefär lika korrekt som Stockholm – the capital of Scandinavia: det gäller att kalla sig det först och högst.), så bör man i Israel få rösta om vilka som ska be om ursäkt först.
Niklas Ekdal sitter dessvärre på DN:s ledarredaktion och hoppas att de båda parterna skakar hand med varandra och ber om ursäkt. ”Vi är lika goda kålsupare båda två. Låt oss nu bestämma oss för att sluta. Låt oss behålla den jord vi har nu. Det är väl rättvist så?”
Nej, Ekdal måste genast lämna sitt skrivbord och bege sig till mellanöstern och sätta sig vid ett annat bord: förhandlingsbordet. Pronto! En ursäkt är allt som krävs.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)