Prison Break V: Den Kroniske Kriminelle

Vi borde börja oroa oss för en ökad individualisering och biologisering av kriminaliteten. Detta är något som pågår utan någon egentlig diskussion. Att begå ett brott är idag en akt av en fri och opåverkad vilja, så tillvida det inte handlar om att man är styrd av biologiska, psykologiska eller kulturella skäl. Kriminalitet kan också förklaras utifrån att man är en sjuk narkoman.

Ett projekt som diskuteras i en statlig utredning “ syftar till att finna rimliga åtgärder för omhändertagande av en inom kriminalvården problematisk och växande grupp klienter. Dessa kännetecknas av att missbruks- och problemdebuten ägt rum i unga år och en kronisk kriminalitet. Denna kriminalitet har orsakat samhälle och enskilda stora svårigheter trots många gånger ringa straffvärden. Strafftiderna för dessa brott är överlag för korta för att medge effektiv påverkan. “

Det finns anledning till oro när kriminaliteten beskrivs som kronisk. När nu man dessutom hävdar att mellan 30-60 % av de intagna antagligen har ADHD, så finns det ingen anledning att tro annat än att vi är tillbaka i en syn på den kriminelle som en defekt människotyp.

Kriminalvården får allt fler klienter, men brottsligheten ökar inte. Och om vi inte tänker söka svaret och lösningen bland sociala, ekonomiska eller samhälleliga faktorer återstår inte mycket annat än hårdare straff, hårdare tag mot narkotikan och/eller medicinering mot de neuropsykiatriska störningarna som man påstår sig ha funnit.

"Mig Äger Ingen"

Jag minns för ett par år sedan hur Åsa Linderborg talade om sin kommande bok. Hon läste även ur den. Det var under något seminarium på ABF-huset. Det kan ha varit under Socialistiskt Forum. Jag har länge undrat: när kommer bokfan. Nu verkar den vara här. "Mig Äger Ingen" heter den och får en lysande recension i Aftonbladet. Boken som är självbiografisk, men till formen verkar vara en roman, får följande avslutande ord av Mats Gellerfelt i recensionen: "Jag tvekar inte: Mig äger ingen – faderns trotsiga ord – kommer att räknas till de klassiska svenska barndomsskildringarna, där de sista orden faller så vackert tungt och trösterikt: Min pappa och jag."

Refugees: Suheir Hammad

Suheir Hammad är palestinska, om än född i Jordanien och uppväxt i Brooklyn, New York.

Hennes poesi, det lilla jag sett och hört, är ganska gripande.

Always Look On The Bright Side On USA

Hans Bergström i Dagens Nyheter lyckas idag vända dödsskjutningarna i Virginia till något positivt.

George Carlin Rationaliserar Guds Tio Budord

Mittåt - eller nåt

Noterade ju nedan hur US-media kallar Posada för militant. Jag bör ta tillbaka detta.

Men hyckleriet kvarstår i varje fall i viss mån.

Sverigedemokraternas Behov Av Onda Muslimer Och Hur Samhället Bistår

I viss mån talar man om att man måste bemöta Sverigedemokraterna och "ta debatten". Debatten om debatten handlar om huruvida detta är rätt eller fel och om Sverigedemokraterna får fler eller färre röster av detta.

Men, Sverigedemokraterna är frukten av ett samhälle som halkat snett. Skulden är inte enstaka rasisters eller en misslyckad integrationspolitik. Huruvida Jimmie Åkesson kan prata eller inte är inte den avgörande poängen. Det hela är mer komplicerat än så. Flera faktorer spelar in. Det är inte Sverigedemokraterna som har skapat utrymmet för Sverigedemokraterna.

Vad är Sverigedemokraternas viktigaste fråga? Invandring. Men inte vilken invandring som helst. Det handlar just nu mest om muslimer. Och skulden för SD:s framgång är därmed hela debattens: varje gång folkpartister föreslår något som riktar in sig på muslimer (eller misstänkt verksamhet från enskilda muslimers håll) så generar det en framgång för det största anti-muslimska partiet, när Lars Leijonborg i en TV-sänd utfrågning inför valet på en fråga om det kan finnas något problem med friskolor som Livets Ord, istället svarar att det kan finnas problem med muslimska skolor så ger det poäng till SD. Varje gång SÄPO rapporterar om något som har med muslimer att göra. Poäng till SD. Vi har media som rapporterar om muslimer och överdrivna problem i samma reportage, poäng till SD, och om potentiella terroristattacker potentiellt utförda av muslimer. Detta trots att Europol har rapporterat, men utan att svensk media nappat på det, att endast en av 498 terroristattacker år 2006 i europa var av islamistisk karaktär. Förvisso menar man att man har hindrat islamister att begå en del terrorism, och man har inom EU arresterat många misstänkta islamistiska terrorister. Detta innebär naturligtvis också att man bidrar till att skapa en attitydförändring. Man arresterar oproportionellt många muslimer, med tanke på hur lite terrorism de utövar som grupp. Dessvärre lever rasismen mycket på myter, rykten och klyschor: “Ingen rök utan eld.”

Det är endast genom att samhället är med och hjälper till att underbygga myter och lögner som man är med och skapar förutsättningar för att man kommer undan med "lögner som låter sannolika". Det är den mediala diskursen som gör att lögnerna låter trovärdiga.

Något jag skrivit tidigare: Den Sannolika Lögnen Som Symptom: Om SD Som Kanariefågeln I Gruvan.

(Våld från höger rapporteras i högre grad vara högerextremism och inte terrorism. Terroristen Posada anses exempelvis av US-media snarare vara militant.)

En Israelisk Masterplan: Att Lösa Allt Genom Lönnmord

Det må vara oartigt och odiplomatiskt, till och med ett etikettsbrott: men för att inte bli utplånade av regionens Hitler, så kan det vara nödvändigt. Bara Ahmadinejad försvinner så, försvinner det största problemet. Men, å andra sidan så lär väl det behövas nya hot, för att rättfärdiga Israels politik. Hitler är död, låt oss finna och döda en ny Hitler. (Nåväl: det är en åsikt och inte officiell Israelisk ståndpunkt.)

"Here too, while we are so busy with manners and etiquette, the man in Teheran is vigorously advancing the extermination plan for the people of Israel.

Since at this time he is personally responsible for Iran's nuclear program, and since he is ignoring the insistent pleading, various pressures, persuasion attempts and temptations, an attempt should be made to eliminate him. "

Hittat vi Angry Arab.

(Inom parantes sagt: Israel-vänner har svårt för att Israel blir kallat rasistiskt och när jämförelser görs med apartheid, man har svårt för när vissa påpekar att förtrycket mot palestinierna borde framkalla minnen av det judarna har råkat ut för historiskt bara för att de varit judar, men tydligen har man själva inga problem med att slentrianmässigt kalla Ahmadinejad för Hitler.)

Support The Troops

Ps! Inget för kristdemokrater.

En Uppfuckad Kampanj

Läser via Ali Esbati om KDU:s nya kampanj: A Non Facking Generation. Kristdemokraterna med Lennart Sacrédeus i spetsen är dock inte helt nöjda över språkbruket för att uttrycka det kristligt. Det är alltså det oerhört fyndiga (vad de måste ha fnittrat, de unga kristdemokraterna) "facking" som de fullvuxna och får vi hoppas gifta kristdemokraterna stör sig på. De menar att det relaterar till ett jättefult engelskt könsord. "Det är skam på torra land. Dekadans, dekadans. "
Men, jag tänker så här: kan man inte göra det till en kombinerad kampanj? Knulla inte före äktenskapet och gå inte med i facket. Slå två satans bländverk och onda flugor i en smäll.

En helt annan generation har vi här.

Le Pen: Att Hata Vissa Mer Än Andra

Av och till pekar man på den ökande anti-semitismen i europa och i Sverige. Frankrike har ofta använts som exempel. Frankrike har ju en historia som anti-semitiskt (minns Dreyfus-affären). Men samtidigt har man varit tysta om det ökade hatet mot muslimer och araber. Rasismen har trots allt alltid funnits där också. Vinnare när hatet, rädslan och fördomarna ökar är yttersta högern.

När Frankrike skulle rösta om en gemensam EU-konstitution, försökte många hänvisa till Le Pen och Auschwitz, och visa på att det vore någon form av nationell idioti att rösta nej. Som om det bara handlade om det. Le Pen används nämligen av både delar av vänstern och högern som en symbol och som ett övertalningsknep: att rösta nej vore att rösta med Le Pen. Ett annat problem är att man inte vet hur man ska möta hotet av Le Pen, mer än att gå mer högerut. Hårdare tag. Hårdare ord. Samtidigt sägs det att Le Pen har rört sig åt andra hållet.

Le Pen är anti-semit. Han har visat det öppet. Han ogillar judar. Det är bara det att han hatar muslimer, araber och afrikaner mer. Nu vill han få fler judar att rösta på honom.

- Faktum är att en del judar röstade på mig i valet 2002. De förstår säkert bättre än mig vilka faror landet står inför, i säkerhetsfrågor, sade han häromdagen.

Om Att Utnyttja Förintelsen Politiskt

Amira Hass skriver i Haaretz idag följande:

Turning the Holocaust into a political asset serves Israel primarily in its fight against the Palestinians. When the Holocaust is on one side of the scale, along with the guilty (and rightly so) conscience of the West, the dispossession of the Palestinian people from their homeland in 1948 is minimized and blurred.

The phrase "security for the Jews" has been consecrated as an exclusive synonym for "the lessons of the Holocaust." It is what allows Israel to systematically discriminate against its Arab citizens. For 40 years, "security" has been justifying control of the West Bank and Gaza and of subjects who have been dispossessed of their rights living alongside Jewish residents, Israeli citizens laden with privileges.

Security serves the creation of a regime of separation and discrimination on an ethnic basis, Israeli style, under the auspices of "peace talks" that go on forever. Turning the Holocaust into an asset allows Israel to present all the methods of the Palestinian struggle (even the unarmed ones) as another link in the anti-Semitic chain whose culmination is Auschwitz. Israel provides itself with the license to come up with more kinds of fences, walls and military guard towers around Palestinian enclaves.

Klusterbomberna: Ett Dyrt Politiskt Pris Att Betala. Eller Borde Vara.

Den belgiske försvarsministern kräver att Israel betalar för arbetet med att rensa Libanon från klusterbomber. Varför då? undrar Vän Av Ordning, som är folkpartist, Israel är ju mellanösterns enda demokrati och betalar redan ett dyrt pris för att fortsätta framstå som detta. Inspirerad av Per Ahlmark, kan man naturligtvis också peka på Belgiens roll i folkmordet i Rwanda, för att sätta Belgien i ett annat ljus.

(Inom parantes sagt: Man kan ju tycka att Israel gör en del onödiga PR-misstag. Var inte klusterbomberna ett sådant? Jag menar, det måste till och med vara svårt för våra kära liberaler att med uppriktig ton säga att det var Hizbollah och inte Israel som riktade in sig mot civila, när man vet hur klusterbomber fungerar.)

Dagens Nyheters Nya Gåta: Om Det Inte Råder Något Tvivel, Varför Tvivlar Folk?

DN: s ledare är förvånad över att svenska folket inte fallit pladask för den nya regeringen, detta eftersom : "Det råder inget tvivel om att den jobbpolitik som finansministern lanserat höjer sysselsättningen i ekonomin. " Med denna självsäkerhet som grund måste det vara förvånande framförallt om man enbart lever i en nationalekonomisk Utopi och själva inte kan se att alla människor inte lever i samma drömvärld. (Lider jantelagslagomärbästtrygghetsknarkandebonnesvennarna av falskt medvetande måhända?)

Samtidigt, som man inte förstod vari problemet ligger, är man besvikna på vad man anser vara det faktum att vänstern står för problemformuleringsprivilegiet. Moderaterna har anammat delar av vänsterns språkbruk. Detta beror naturligtvis på att man inte vill skrämma bort de människor som lockades över till moderaterna från socialdemokraterna. Moderaterna har trots allt sett Bo Lundgren komma och gå, utan att lyckas särskilt väl. (Att vänstern skulle stå för problemformuleringsprivilegiet är dock en sanning med modifikation. Det man i vart fall kan säga, är att högern inte alltid lyckas bestämma vad folk ska tycka är viktigt, eftersom alla helt enkelt inte har det lika bra som DN-liberalerna själva och de människor DN-liberalerna umgås med, läser böcker av och skriver sina ledarkrönikor för.)

Men, man bör väl på DN:s ledarsida inte vara helt omedvetna om att moderaterna är "nya", framförallt retoriskt. Moderaterna kunde helt enkelt inte ha vunnit valet om man haft DN:s ledarsida anställda som PR-konsulter. Även om Wolodarski och Ekdal känner sig jätteviktiga och jättesmarta där de tryggt sitter och försvarar de rika och privilegierades rättigheter och även om man själva vet med sig att det där med språk och propaganda kan vara användbart. Så slutsatsen är naturligtvis, att man på DN:s ledarsida vet om att moderaterna måste tassa fram försiktigt, medan man själva kan vara frispråkiga och relativt rättframma, och av och till spela lite liberala och nämna det nya innebegreppet "att bryta utanförskapet" för att legitimera epitetet "oberoende liberala".

Men moderaterna kan inte på en gång, abrupt slita upp det välfärdssamhälle vi har utan att rasa i opinionssiffrorna. Problemet ligger alltså även i att människor i Sverige ändå anser att stora delar av välfärdssamhället gynnar de själva. Moderaterna måste, för att göra det DN:s ledarsida vill, först och främst behålla makten. Men samtidgt gör ju högerns utsida, det vill säga, de som inte aktivt deltar i det faktiska beslutstagandet, nytta genom sin högerpropaganda, samtidigt som man gråter några krokodiltårar över att vänstern står för problemformuleringsprivilegiet. Trots allt har ju även den så kallade vänstern i Sverige hjälpt till med att bedriva högerpolitiklight i Sverige under de senaste 20 åren.

Att man verkar tro att utanförskap enbart består i arbetslöshet är intressant, men berättar också en annan sak för oss. Man vill bara bryta en del av denna utanförskap. Vissa kommer att lämnas utanför, eftersom arbetslösheten aldrig kommer försvinna helt och det vill man ju inte heller. Förvisso kanske man kan hävda att de arbetslösa ska byta av varandra. "Nu får du vara arbetslös ett tag." Och detta, denna osäkerhet, denna ökade stress och de ökande klassklyftorna verkar man tro kommer inte att innebära några ökande sociala problem. Men det är klart, det personliga är politiskt. "Jag har aldrig mått dåligt av lite stress."

Nobody Likes A Quitter

Masoud Kamali avslutar en debattartikel i Aftonbladet med orden. "Demokrati kan inte bombas in i ett land."

Vän Av Ordning, som nu förtiden är folkpartist, vill gå i polemik med Masoud utifrån ett antal aspekter: 1. Det beror på hur man definierar demokrati. Och vi liberaler gillar att välja ut godkända demokratier och peka på icke godkända demokratier. Ibland kan man till och med anse att regelrätta statskupper är mer än okej. Så man kan till exempel hävda att Afghanistan och Irak idag är lysande demokratier, som dock har andra externdemokratiska problem.

2. Man kan också hävda att bara för att man aldrig lyckats tidigare, så betyder ju inte det att man aldrig kommer att lyckas. Övning ger färdighet, så att säga. Man lär sig av sina misstag. Nån gång. För att använda en metafor: Att cykla till exempel är att lära sig att undvika att ramla en herrans massa gånger. Så varför ska man sluta bara för att man misslyckats tidigare? Det är inget bra argument gentemot USA. För som man säger i USA. "Nobody likes a quitter."

3. Är det inte demokrati i europa idag kanske? Hade det inte varit för USA hade vi idag pratat ryskatyska, eller kanske, ryskatyskaarabiskapersiska. Glöm heller inte bort att vi har med muslimer att göra i Iran.

4. Jag menar, som Vän Av Ordnings idol, Thomas Friedman en gång uttryckte det: "Give War A Chance." Vi vet ju liksom inte förrän vi har prövat. Pröva åtminstone taktiken som Friedman ville ha mot Irak innan kriget äntligen blev av. "Blow up a different power station in Iraq every week, so no one knows when the lights will go off or who's in charge." Starta lite kaos. Döda lite människor, om inte direkt, så indirekt, genom att avsaknad av elektricitet försämrar villkoren för hälso- och sjukvården, och som gör att vattnet med stor sannolikhet förorenas. Nån jävla gång ska det väl lyckas.

5. Om vi inte bombar de, bombar de kanske oss. Och om ni nu tror att bomber är farliga för demokratin, så är detta en synnerligen bra anledning för krig. Vi kanske inte bombar deras land till demokrati, men i så fall, gör vi det för att de inte ska bomba bort våran. (Å andra sidan: om de inte gillar demokrati, och samtidigt inte gillar oss, är det inte en bra hämnd från deras sida, att låta oss behålla demokratin? Hm, tål att tänkas på. Per Ahlmark borde kanske rådfrågas, han är ju expert på sånt här.)

6. Vän Av Ordning vill också gärna citera mellanösternkännaren och analytikernas analytiker i frågan Fredrik Malm. "Hizbollahs mål är att döda så många civila som möjligt." Hizbollah har goda kontakter med Iran. Är du civil? Är din familj civil? Älskar du din familj? I rest my case. USA in i Iran! Eller åtminstone deras bomber.

Anti-Semitism Mot Israeliska Araber

Det är egentligen inte märkligt att det blir på det här viset. Det ligger nästan i situationens natur, men därmed finns möjligheter till förändring. I ett längre perspektiv är det naturligtvis nödvändigt att man inte definierar andra som stereotypa hot, men för att detta ska förändras, kan man inte bara kräva inre individuella moraliska förbättringar: den rent fysiska och materiella situationen för alla inblandade måste förändras.

There is something deep down in many of us, which causes us to takes a quiet satisfaction in the notion that if push came to shove, the Arab citizens of Israel would prove themselves disloyal.

Too many of us want our Arabs to be traitors. Too many of us see Israeli Arabs, as a group, as hypocrites, parasites, their dual-loyalty a thin disguise for support of terror in the service of Palestine.

There is a quiet sense among many of us, that Israeli Arabs are fleecing the state, even as they grouse about inequality and nurse plans to de-Judaize the national home of the Jewish People.

It is, in many ways, a form of classical anti-Semitism in which the Semites in question happen to be Israeli Arabs.

Antagligen Ännu Ett Exempel På Anti-Amerikanism

Detta är så typiskt. En US-amerikansk journalist från NY Times intervjuar den pakistanske författaren Moshin Hamid. I romanen, The Reluctant Fundamentalist, som jag inte vet mycket mer om än det som står i artikeln, så samtalar en pakistanier med en US-amerikan. Tydligen pratar pakistaniern mer än US-amerikanen, vilket föranleder journalisten att, inte alls oväntat, fråga: In your novel, the Pakistani man is the sole speaker. Why did you choose to silence the American?

Hade hon frågat om läget hade varit den motsatta? Mitt tips; även om jag inte kan veta: nej. Mitt tips i frågan har en omvärldssyn som är likadan som den författaren ger uttryck för:
For me, in the world of media, particularly the American media, it’s almost always the other way around.
Journalisten gör då, som liberala människor gärna gör, när de upptäcker generaliseringar de inte gillar, de pekar på en motsägelse:
But no one is silencing you. To the contrary, you’re scheduled to visit Miami and Cambridge and Washington this week to promote a novel of which there are already more than 100,000 copies out there.
Moshin Hamid svarar:
But there are not many of us from the Muslim world who are getting heard over here. And the ones who are mostly seem to be speaking in grainy videos from caves.

Fotnot: Moshin Hamid har en bok utgiven på svenska: Nattsvärmaren.

En Skrämmande Historia

Det är en BBC-dokumentär och en skrämmande historia om en förstörd familj.


Del ett, del två, del tre, del fyra, del fem och del sex.

Osvenskt Att Tigga, Sa Moderaten

Ett förslag om förbud mot att tigga har dykt upp i Malmö av moderaterna. För några år sedan var det en stockholsmoderat som tyckte att hans livskvalité försämrades av att se folk tigga.

Moderaten som ligger bakom förslaget var nyss på Sveriges Radio, och med all sin erfarenhet av promenader i Malmö och socialpolitik kunde han säga: "Det är osvenskt att tigga". Man kan ju så att säga se på tiggarna, sa han med all sin medmänsklighet, att de kommer från östeuropa. Han behövde inga andra bevis för det. Dessutom verkade han anse att det är ju bara att gå till socialtjänsten om man behöver pengar. Men ett problem är ju att många som är berättigade att få socialbidrag aldrig söker. Skälen kan vara flera, det kan vara allt ifrån att man inte klarar av krav som att komma i tid till att man inte klarar av kontrollproceduren och den känsla av underlägsenhet och oduglighet som sprids genom systemet och den påföljande skamkänslan.
För att ha jobbat med socialpolitik i över 20 år verkade han ganska oförstående inför den sociala verkligheten. Men hej, det personliga är politiskt, och han är ju trots allt moderat.

Han verkade dessutom påskina att socialbidragstagarna behövde pengar för att försörja sitt missbruk. Eller som en annan moderat sa: "Socialbidraget ska inte täcka sådant man har lust med."

Men på ett sätt är det här en kamp mellan två moderata syner: den liberala mot den konservativa. Frihet för varje individ att tigga om han vill eller inte mot en förbjudande syn på det hela. Det som enar moderaterna i frågan är dock att de inte har någon egentlig lösning för att hjälpa människor som tigger, inga förslag. Man har inga förslag, samtidigt ökar klyftorna i samhället. Så hur ska vi lösa det här? Borgerliga alliansen sänker skatterna åt de privilegierade i samhället och ökar kraven på de mindre privilegierade. Ska bli spännande att se om vi får mindre sociala problem. Verkligen.

(Inom parantes sagt: men att människor verkar få sämre livskvalité av att se andra tigga verkar vara sant. Och visst finns det människor från östeuropa som tigger. Det verkar ändå finnas en känsla av att det här är Sverige. VälfärdsSverige. Och sånt ska inte ske här. Känslor dyker upp som ingen vet vad de ska göra med: är det dåligt samvete? En del reagerar med ilska, som med malmömoderaten. Bort med tiggarna!)

DN-Liberaler: Hörde Ni Vad Hon Sa?

För Eva Röse sa nämligen på TV4 att: "UNICEF är som en fackförening som står på barnens sida." ...Som om fackföreningar skulle vara något bra?

Den Komplicerade Kärleken Till Ett Lag - del ett

Allsvenskan har börjat och på måndag spelar AIK inför c:a 25 000 åskådare. För mig har AIK alltid gett en extra dimension till livet. Det kommer ju alltid en ny säsong. Och då jävlar!

I Aftonbladet skriver doktoranden Fredrik Persson om fotbollssupportrarna och dess tillvaro i en alltmer kommersialiserad värld.

"Popcornpubliken har blivit norm även i Sverige. Läktarna ska fyllas av nyttiga konsumenter, inte av supportrar som lider, ställer krav, och högljutt och färgstarkt gör sin röst hörd. Talande nog var det vd:arna – inte ordförandena – för de tre stora Stockholmsklubbarna som i Expressen (7 feb) krävde hårdare lagstiftning och hävd sekretess mellan polis och klubbar. Alla med inblick i fotbollens säkerhetsarbete vet att ett sådant informationsutbyte redan äger rum. Den engagerade fotbollspubliken utsätts för en repression som skulle accepteras i få andra sammanhang. Utanför arenorna bedrivs polisiär punktmarkering med identitetskontroller och drogtester, systematiska i sin godtycklighet. Vid match är förbud mot framförandet av politiska budskap, regler för flaggors utformning, närgången visitation och kameraövervakning legio.

Storebrorsskriken efter hårdare tag är ett påtagligt hot mot den vitala och aktiva fotbollskultur många känner och älskar. De utgör samtidigt ett tidstypiskt angrepp mot en karnevalistisk frizon i ett kommersialiserat och konformistiskt samhälle."

Gudarna Måste Vara Tokiga: Påven Citerar Marx!

Märkligt, men inte helt konstigt kanske (delar av den katolska kyrkan har ju trots allt haft vissa radikala förtecken) och för övrigt så borde man kanske vara förberedd på att märkliga saker kan ske. Och som Marx favoritmaxim gick: Intet mänskligt är mig främmande!

Pope Benedict appeared to reach out to the anti-globalisation movement yesterday, attacking rich nations for having "plundered and sacked" Africa and other poor regions of the world.

An extract published from his first book since being elected pope highlighted the passionately anti-materialistic and anti-capitalist aspects of his thinking. Unexpectedly, the Pope also approvingly cited Karl Marx and his analysis of contemporary man as a victim of alienation.

(Inom parantes sagt: sen vet man ju inte hur påvens egen analys ledde fram till Marx...)

Davos Dilemmat

Naomi Klein berättar om The Davos Dilemma. Hej, jag säger: Sådan är kapitalismen.

There was a phrase that came out of the Davos conference this year. Every year, there’s always a big idea to emerge from the World Economic Summit in Davos. This year, the big idea was the Davos dilemma. Now, what is the Davos dilemma? The Davos dilemma is this: for decades, it's been conventional wisdom that generalized mayhem was a drain on the global economy, that you could have an individual shock or a crisis or a war that could be exploited for privatization, but on the whole -- and this was the Thomas Friedman thesis -- there needed to be stability in order to have steady economic growth; the Davos dilemma is that it's no longer true. You can have generalized mayhem, you can have wars in Iraq, Afghanistan, threats of nuclear war with Iran, a worsening of the Israeli occupation, a deepening of violence against Palestinians, you can have a terror in the face of global warming, you could have increased blowback from resource wars, you can have soaring oil prices, but, lo and behold, the stock market just goes up and up and up.