Den här storyn skrivs inom parentes. Inte för att den inte är sann. Tvärtom. Den är mycket sann. Den kommer aldrig att bifogas i en CV.
(Det är en märklig värld vi lever i. Ojämlika förhållanden skapar utrymme för lurendrejeri av olika slag. Nog för att man har blivit bedragen i sina dagar. Ibland trots att man vet om riskerna. Ibland till och med när det väl sker. Detta mina ärade vänner är en sådan historia.
Jag anar oråd ganska ofta. Det tenderar att bli en smula rasistiskt.
Så jag befann mig i Kairo. En myllrande, tutande, smogfylld stad där de gröna gubbarna på trafikljusen springer för livet. Jag kan inte arabiska. Några ord så få att de får plats på mina fingrar.
Kairo. En stad med minst 20 miljoner människor. När en taxichaufför höll på att köra på en Kairo-bo viftade han bort det hela med: - Äh, det finns 20 miljoner till av dem.
Nåväl. En dag ska jag bege mig från en plats till en annan, från mitt hotell till en bro för den första dagen av politisk aktivism. Min taxichaufför säger sig både veta vart vi ska och visar sig inte veta vart vi ska, men erbjuder generöst istället något annat. Jag väljer att avbryta taxifärden. Det hinner gå en timma av förvirring och jag är en smula vilse. Jag har tappat bort mig. Har ingen karta med mig, ser ingen taxi, ser uppenbart vilse ut. En man kommer fram till mig.
- Can I help you sir.Jag svarar kort att jag bara vill till en viss plats.
Han kan hjälpa mig. Frågar:- Where are you from, sir?
Anar oråd. Svara inte, tänker jag med ena hjärnhalvan.
- Sweden, säger jag, då fel hjärnhalva tagit kommando.
Och lika självklart som att en bil som inte har en tuta i Kairo får körförbud, känner han till Sverige. Jodå. Han har varit i Sverige. Bott i Sverige är gift med en svenska. Han säger att hon kommer från Gävle.- Yeah right, tänker jag.
Döm om min förvåning då han drar upp sin översta tröja och under är en Brynäs hockeytröja. Han och hans fru har ett företag i Sverige. Han kan hämta en karta åt mig. Det är väldigt nära. Han pekar på en nedervåning.Han är väldigt trevlig. Jag vill säga nej, med varje fiber i min kropp. Jag vill därifrån. Men kan inte. Han tar mig med sig till vad som visar sig vara en butik och som bara ligger några meter bort.
Vi går in. Han vill bjuda på te och jag vill dö. Jag tackar först nej, men han envisas med “egyptian hospitality“. Jag ger med mig. (Lär dig säga nej, skriker Vän Av Ordning inom mig.) Det kan vara en blandning av svensk mesighet, västerländskt dåligt samvete över kolonialism och rasism som driver mig till detta. Det är hans syster som kommer med teet. Hon ska gifta sig och han säger något ganska roligt om det bröllopet som jag dessvärre i stressen glömmer bort. Hon ler storstilat och sympatiskt.
Jag vill prata om något annat än det som finns i butiken. Vinna tid, svepa teet. Men teet är på tok för varmt. Jag kan inte få i mig en droppe. Teet bränner på tungan. Jag måste hitta en exitstrategi. Men är lika fel ute som USA i Afghanistan. Och ännu ingen karta så långt ögat kan nå.
Han säger något om konstverken. Jag säger att de är fina men att jag inte är intresserad av att köpa något. Han förstår, och det är inte det som det här handlar om. Det här handlar om gränslös broderlighet. Och egyptisk gästvänlighet. Han förklarar att det är hans bror som gjort alla konstverken.
Då, naturligtvis:
Enter his brother.
Fuck. Me.
Brodern är mannen bakom konstverken. Naturligtvis. Han bor annars i Holland. Efter någon minuts trevligt prat om Holland, som jag tvingar mig till - jag spelar med i ett drama, där jag själv måste improvisera medan mina medskådespelare har manuset klart - , samtidigt som jag försöker få i mig det förbannade teet, börjar brodern tala om konsten på väggarna och på hyllorna. (Och jag har hört rykten om te med sömnmedel i…)
Han har många teckningar på papyruspapper. Jag har sett försäljarna på gatorna. Jag har avvisat dem bryskt. (Fattigdomen i Egypten är slående och in your face även om man som jag rörde mig mest i en form av turist och övre medelklass områden. Men Kairo kändes aldrig hotfullt. Aldrig skrämmande, om man undantar säkerhetspolisen, vilket man inte kan göra.)
Han vill visa några teckningar för mig. Han ber mig resa på mig. Jag gör så och förklarar att jag inte är där för att köpa något. Nej, nej, försäkrar han, han ska inte tvinga på mig något. Han vill bara visa mig verken och förklara dem för mig. Hur de är skapade och varför. Han säger. - Säg till om du vill veta något mer om bakgrunden till något av konstverken. Min hjärna arbetar för fullt. Teet står nu på bordet och svalnar, en bit bort. Och jag känner mig nödgad att fråga efter bakgrunden till ett av konstverken vilket tas som intäkt för mitt intresse för det. Så det läggs i en speciell hög. Dum, dummare, Ulf.
Helt plötsligt börjar han ta upp de två och två. Frågar vilket av verken jag tycker bäst om. I en värld av felriktad artighet svarar jag att jag tycker att båda är fina. Han undrar då bara, vilken jag tycker är finast. Vilken passar mig bäst. Och det är verkligen svårt att förklara det här - jag vet ju att jag borde fly - hitta på någon ursäkt, men som en god dum turist svarar jag. Efter ett tag märker jag att när jag väl får välja mellan väldigt lika teckningar uppstår en hög med de som jag “valt” och en hög med dem som jag har valt bort. Jag anar mer än bara oråd. Jag vet nu att jag är helt körd. Jag försäkrar att jag tycker att de är fina, men betonar än en gång att jag inte har så mycket pengar och kan dessvärre inte köpa något. Nej, säger han, det är helt okej. Han förstår mig. Han vill bara vis verken för mig så att jag kan berätta om de för mina vänner hemma i Sverige. Plötsligt har han en hög klar som han lägger på golvet framför oss och jag ska välja ut några tavlor. Jag får säga mitt namn, min mammas och min systers (och det är verkligen märkligt att han får veta det - att jag berättar det - när jag samtidigt vet med mig att det bästa är att bara förneka allt - jag är utan familj - och jag har ett tåg att passa som går om fem minuter, och att jag är allergisk mot just den typ av material i papper – jag kan ju ljuga, jag har för ett par månader sedan på Malta för en svensk fotograf svarat på hennes fråga vad jag gör där att jag är där för att spela in en porrfilm vid namn Laguna Beach 4).
Innan jag vet ordet av har han ritat dit namnen på tavlorna på arabiska och kyrilliska (nja, inte riktigt kanske, men det lät som om han sa det…). Nu är ju dessa konstverk förbrukade. Det finns bara en köpare i världen och det är jag, puckot undertecknad. Jag har under tiden försökt få honom att sluta, men brodern grep in och villade bort mig. Konstnären själv förklarade att det hela var en bra bröllopspresent till min syster. Bröllop? Wtf? Hon är ju redan gift, säger jag. Födelsedagspresent går också bra försäkrar han. Det mest slående är att jag inte bara står utanför mig själv och betraktar hur skeppet kallat Ulf går under. Jag deltar aktivt i sänkningen av det. Jag har inget svar på det. För snäll är fel ord. För mesig är ett annat. Säg ifrån för fan. Säg ifrån för fan.
Han säger att han inte har gjort det här för pengarna utan för att visa mig egyptisk konst samt för att jag ska kunna berätta det för mina vänner hemma i Sverige.På väggarna hänger konstverken med priserna på. Jag ser hur de han just nu har tagit fram till mig kostar 300 dollar styck. Ja, just det 300 dollar styck. Själv svettas jag. Teet är uppdrucket. Tiden är knapp. Och han börjar nu nämna att det finns ett pris för de här verken. Jag har inte tänkt köpa något säger jag matt. Det som stod i gårdagens nyheter står nu klart för mig. Jag har talat för döva öron. Väggarna krymper närmare. Imorgon är kanske inte en annan dag.
Han säger att han har sett att jag tittat på priserna på väggarna och ser hur jag noterat priserna. Men han gör inte det här för pengarna så jag får bestämma priset, och han gör det av respekt för mig, bara jag berättar om det här för mina vänner där hemma. Om jag gör det får jag det här för ett bättre pris. Jag vägrar först. Han insisterar mycket vänligt. Jag undrar om dörren är låst. Han bror paketerar in papyrusrullarna och distraherar mig en aning så att jag inte hinner stoppa hans bror. Det finns en väg ut. Döden. Döden är en väg ut.
Han ger mig en minräknare. Jag ska skriva priset jag tycker är okej. I mitt inre har jag gett upp. Jag får väl köpa dessa verk tänker jag för att komma ut. Han har vunnit. Jag är besegrad. Men några 900 jävla US- dollar kan han inte få. Skadebegränsning handlar det nu om. Jag skriver dit siffran 60 på minräknaren. 60 jävla dollar. Jag ger tillbaka den. Han ser förbryllad ut. Han frågar förvånat: - Each?- Nej, säger jag. För alla tre.
Han blir en aning, inte så mycket, men dock upprörd. Några gester som fick mig att tänka på italienska fotbollspelare levererades med övertygande precision. Han tar minräknaren ifrån mig och skriver dit en annan siffra. 60 dollar är helt otänkbart.400 skriver han.
Jag reser på mig. Då får ni behålla rullarna. Jag har inte de pengarna på mig, säger jag, på mig dumt nog.
För han tar Visa, visar det sig, vilket kom som en överraskning. Visa, här? I detta skumma lilla rum? Inte ens alla butiker vid Tahir Square tar ju Visa. Märkligt, minst sagt besynnerligt.
Men jag skakar på huvudet. Jag är på väg ut, när han ropar okej. Han godtar 60 dollar. Jag är på väg att acceptera det.
Men då vill han 40 till för att åtminstone betala för omkostnaderna. Han har jobbat i många timmar för de här konstverken. Han är dock ganska bussig för han har då inte räknat in sin broders rejäla arbetsinsats på gatan.
Men jag har fått nog. Jag sänker det till 50 – förklarar att jag faktiskt aldrig haft intentionen att köpa något - och stämningen är nu irriterad. Irriterad. Undrar fortfarande om dörren är låst eller om jag kan komma ut. Brodern rör sig mot dörren. Ska han ställa sig i vägen?
Ingen tid att spilla. Jag tackar för mig, jag har lämnat över mina 50 dollar och går hastigt ut och passerar brodern med ett ansträngt leende. Jag ser det inte som en seger för någon. Jag vänder mig knappt om. Det hela är ingen stor förmögenhet, men jag är en erfarenhet rikare.
Jag skämdes. Jag skämdes som en hund. Jag visste det instinktivt att något var på väg att gå snett. Men någonstans trodde jag hela tiden att jag kunde klara av det här. Men jag klarade inte av det. Två kvällar senare berättar en medresande om en historia som var snarlik min. Han hamnade på väg till Västbanken i en liknande situation när han behövde låna en telefon. Han kom inte undan. Det var över. Han råkade hamna hos en palestinsk familj. Vilka naturligtvis kunde berätta om eländet som var i Gaza där de hade sina släktingar. Och den mannen hade inte bara en bror utan en stor släkt. Även han fick vara med om taktiken att välja bland verk, två och två: Vilken tycker du mest om? Han gick därifrån 500 brittiska pund fattigare. Ett dyrt telefonsamtal. Som aldrig blev av.
Och på min sista dag i Kairo, så såg jag mannen med Brynäströjan igen. Han hade satt klorna i en familj på fyra personer. Jag undrar hur många tröjor han har på sig.)