Terrorismtipset; Sverige: Helgardering.

När det kommer till Terrorismtipset. och Sverige är det SÄPO som får tippa.

Man väljer helgardering.

Analys:

Säpo känner sig tvungna att höja beredskapen. Till den mittersta skalan. Nivå tre av fem. Så känn er inte ÖVERDRIVET oroliga. Det är lagom farligt just nu.

Säpo vill, enligt DN, bara vara på den säkra sidan. På den säkra sidan vad gäller terrortipset. Man vill helt enkelt inte missa den här matchen. Alltså helgarderar man.

För om det händer något, vilket man inte tror, har man ju varje fall förvarnat om det och kan peka på att man ändå hade lite koll på läget. Så här skriver DN på frågan om varför SÄPO går ut offentligt med den förhöjda varningen: “

det handlar också om att man vill framstå som trovärdig – inte minst om det skulle hända något.”

Händer inget så kan man även säga att man ansåg inte heller att det var någon överhängande fara - man vill bara informera, inte om något specifikt eller egentligen varför, att något kan vara i görningen, detta baserat på fakta som vi inte får veta någonting om. Där till: var inte rädda säger SÄPO men säger också i samma andetag tydligen: “

Hotbilden kan dock ändras när som helst och justeras – både uppåt och neråt.” Så var inte rädda, hotet kan öka när som helst!

SÄPO är alltså inte ovetande. Ovetande om vad? Det har man som sagt ingen anledning att informera om. Därför frågar DN de berömda patenterade klåparna Ranstorp och Norell som spekulerar om vad det kan vara SÄPO varnar för och vad denna helgardering handlar om. Ett av svaren är att vi är en del av omvärlden.

SÄPO meddelar inte heller varifrån hotet kommer. Men våra terrorexperter meddelar glatt att det handlar om islamister. Därför kompletteras det hela med en artikel om huruvida det muslimska förbundet anser att detta kan öka främlingsfientligheten mot Sveriges alla muslimer.

DN skriver också att en anledning till att SÄPO går ut med denna helgardering blir terroristerna oroliga och avstår från brott. Så, ren och skär inkompetens och lathet kan vara ett skäl.

- Vad ska vi göra?

- Inte fan vet jag.

- Höj beredskapen, vet jag, så går vi och tar en fika i Rinkeby och slentrianspanar på muslimer. Alltid ser vi något misstänkt vi kan skriva en rapport om.

Glada Vinnare i terrorismtipset och av Dagens Nyheters bevakning av tipset: Sverigdemokraterna och Folkpartiet.

Ett Minne Från Valrörelsen

Under hela valrörelsen tittade jag på TV4:s nyheter vid ett enda tillfälle.

Det var en söndag, dagen för Ohlys utfrågning, som jag tittade på TV4 nyheterna klockan 22.

Den första nyheten handlade om misslyckat Sida-projekt. Biståndspengar som slösades bort.

Den andra nyheten om hur borgerliga politiker tog sig tid och besökte verkligheten ute på stan en natt i sällskap med poliser.

Den tredje nyheten handlade om Mona Sahlins dåliga opinionssiffror. Mona fick svara på en fråga om de dåliga siffrorna och ingenting om politiken man ville föra.

Den fjärde nyheten var en sammanfattning av Lars Ohlys utfrågning i SVT. Det sammanfattades med bröstpumpskommentaren. True story. Vänsterpartiets alla åsikter, allt som sades under hela utfrågningen sammanfattades med bröstpumpen. Inget annat av värde. Ingenting annat.

Den femte nyheten handlade om hur fantastisk lyckad avregleringen av apoteket varit. Där fanns det bara positiva åsikter. Ingen avvikande åsikt.

Så där satt jag och undrade varför alliansen slösade så mycket pengar på reklam och propaganda. De kunde ha sagt: vi ställer in vår kampanj, vi ger de tillbaka till folket (vi behöver inte pengarna). Vi avsäger oss alla dessa plakat, allt detta slöseri. Och fått ännu flera pluspoäng. Kanske kunde Tv4 ha avslutat kvällen med det.

”Där det finns en vind, är det alltid frestande att sätta segel.”

Passande nog läser jag den helt lysande boken ”Världens lyckligaste folk” av Lena Sundström. En bok om rasismens Danmark. Hur partierna kom att följa en speciell rasistisk diskurs när det kom till invandrarna och då främst utomeuropeiska invandrare. Ikväll gick även dokumentären ”De kallar oss rasister” av Lena Sundström på fyran och på radion kör Kalle Larsson över Nyamko Sabuni i en debatt med Sabuni om folkpartiets senaste integrationspolitiska utspel och han konstaterar krasst att folkpartiet gör alltid ett sånt här utspel en månad före valet. Ja i varje fall, sedan år 2002. Och att man gör det utifrån ren populism. Ungefär då, år 2002, var det man först försökte göra upp med den rasistiska retoriken från danska folkpartiet, innan man anpassade sin egna integrationspolitik efter danskt mönster (även om man inte gick lika långt och höll tand för tunga.) I ord kritiserade man det danska folkpartiet samtidigt som man lärde sig strategier och taktik från ett annat rastiskt danskt parti, Venstre. Man upptäckte de billiga utspelens charm. Det kostade bara folkpartiets socialliberala själ.

Folkpartiet höll på att åka ut, när man med mediala utspel fångade väljarnas uppmärksamhet. Det är inte oväntat att folkpartiet i kampen om att få höras, om att få synas, i den bittra kampen om dagordningen konsekvent knåpar ihop förenklade och tillspetsade budskap till väljarna. Se på oss! Vi är handlingskraftiga! Vi lyssnar på väljarna! Det må vara spekulativt men det kan tillfälligt fånga en del väljare som ändå inte kan se någon större skillnad mellan partierna. Minst ett rasistisk utspel per val ska locka väljarna till FP.

Nyamko medger i grund och botten i radiodebatten att förslaget inte är helt genomtänkt. Hon tycker att problemet måste lösas, med för få invandrare i arbete: och börjar med lösningen även om hon inte vet om det ens är en laglig lösning. Samtidigt som det handlar om lönedumpning.

Som Magnus Dahlstedt skriver i antologin ”Den bästa av världar? Betraktelser över en postpolitisk samtid.” (2008) : ”Den mix av neoliberala (riktade mot ”bidragsstaten”) och rasifierade ( riktade mot invandrare) element som kommit att karakterisera fp:s integrationspolitiska hållning återspeglar en allmän politisk-filosofisk paradox, nämligen den motsägelsefulla relation mellan å ena sidan frihet och å andra sidan paternalism och auktoritär styrning som har långa anor inom den liberala tanketraditionen.”

Han menar att fp sedan år 2002 har använt integrationsfrågan som ett politiskt varumärke. Detta beror i sin tur på att det finns två centrala processer i det postpolitiska Sverige: politikens successiva medialisering och politikens rasifiering. När ideologierna tunnas ut blir politiken utspelsbaserad och frågor som dessa tar upp utrymmet, och det handlar om krav och skyldigheter. Det är ett ändrat språk. Rättigheterna kommer alltmer i skymundan.

Det handlar om en rasism som säger sig vara något annat. Man spelar anti-rasist: talar i kodord, om universella värden. Men samtidigt måste man positionera sig inför valet. Och det gäller att ta den enkla vägen. Vara konkret och tydlig (men visionslös och kortsiktig). Det är ont om tid.

Där det finns en vind, är det alltid frestande att sätta segel, säger en socialdemokrat i Danmark som för att förklara hur det i stort sett kan vara så att samtliga partier i Danmark valt att flirta med främlingsfientligheten och islamofobin.

Å andra sidan, som Montaigne, skrev för fem hundra år sedan, ingen vind duger åt den som inte har någon hamn han ska till. Folkpartiet må kränga valfläsk och kanske håller sig kvar vid makten, men frågan är om man har sålt sina ideal för att köpa sig de röster man vill ha.

DN SR

Om Jag Vågar Ha En Åsikt?

Frågan är snarare om Sverige vågar ha en åsikt.

DN Khalil Bendid (tecknaren),

Ett Provocerande Propagandajippo För Det Odemokratiska

Mail skickat till Stockholms ledande politiker:

Hej!

Jag har fått höra att alla anställda i Stockholms stad ska få tårta för att fira kungahusets bröllop.

Som republikan och som socialarbetare i en förvaltning som fått genomföra nedskärningar blir jag provocerad av detta. Jag anser inte att detta är väl använda skattemedel. Jag ifrågasätter det även ur en politisk aspekt. För mig är detta ett propagandajippo för kungahuset och jag anser inte att Stockholm stad ska vara delaktiga i detta.

Jag minns för ett par år sedan hur de borgerliga blev väldigt irriterade när Stockholm stad informerade stadens invånare om vart skattepengarna gick. Det var på den tiden det var röd majoritet. Det ansågs vara propaganda.

Kungahuset är ju trots sin odemokratiska grund beroende av att folket i viss mån stöder dess existens. Med hjälp av propagandainstitutioner som Public Service (Royal service) samt TV4 och Stockholm stad ser man till att de kritiska rösterna mot kungahuset drunknar i rent okritiska
hyllningar av en ceremoni där två människor gifter sig, där den ena personens största styrka och dygd är att hon är född av rätt föräldrar och den andra personens största styrka och dygd är att han gifter sig med en som är född av rätt föräldrar.

Dessutom, som om detta inte vore nog, har jag hört att Stockholm stad skänker en kryddträdgård värd 100 000 kronor till bröllopsparet. Jag kan bara hoppas att jag har fel. På socialtjänsten avslår vi ansökningar till människor som ansöker om cigarettpengar och julklappar till barnen
och medlemskap i olika föreningar (exempelvis eventuellt den republikanska) med avslagsgrunden att det inte kan anses nödvändigt för att tillförsäkra den sökande en skälig levnadsnivå.

Jag anser att bröllop borde vara en privatsak. Och bör jag väl tillägga, ifall ni skulle tro något annat , så känner jag inte paret i fråga, inte mer än vad den senaste löpsedeln kunde informera mig om. Jag hoppas de blir lyckliga såsom jag hoppas alla människor som gifter sig blir lyckliga tillsammans.

Jag vill avsäga mig min tårtbit men har förstått att det inte går. Det har dessutom ganska liten verkan. Jag vill däremot åtminstone göra min röst hörd, både som skattebetalare i Stockholm stad och som socialarbetare i en enhet som arbetar med stadens mest utsatta: de hemlösa.

Ps! Svar.
DN 1 DN2 DN3 SVD
Jinge Svensson

Ett Par Av Svaren : Angående Tårta

Bäste Ulf,

Tack för ditt brev. Mitt namn är Charlotte Lundqvist och jag jobbar för Sten Nordin och övriga moderata borgarråd. Det finns inget beslut på att alla anställda i Stockholms stad ska få tårta för att fira kungabröllopet. Vi kan dock inte, från den politiska ledningen, hindra att enskilda förvaltningar vill bjuda sina anställda på tårta för att fira bröllopet.

Pengarna som investeras i Love 2010 är inte tagna från annan verksamhet, det faller inom olika delar av budget. Stockholm investerar idag stora pengar i skola, social omsorg med mera. Mycket av de pengar som investeras i bröllopet och Love Stockholm 2010 kommer ifrån sponsorer.

Prinsessbröllopet har ett enormt exponeringsvärde inte minst sett till pr- och marknadsföringsvärden för Stockholm och Sverige. Intresset för bröllopet är stort både bland svenskar, stockholmare men även från utlandet är intresset enormt. Man beräknar att hundratusentals turister kommer att besöka Stockholm mellan den 6 och 19 juni.
Trycket på stadens hotell har varit stort och idag är majoriteten av dem fullbokade. Man räknar med de bröllopsrelaterade intäkterna kommer att uppgå till 2,5 miljarder kronor vilket är gynnar både Stockholm och Sverige. Bröllopet kommer således inte innebära att ingen utav stadens
verksamheter kommer drabbas av minskade finansiella stöd.

Evenemanget som sådant är av stor betydelse för Stockholm som stad och region också inte minst då det i samband med bröllopet skapas utmärkta förutsättningar för lokala och regionala näringslivet att visa upp sig. Fler besökare innebär stora vinster för både stad, stat och
samhället i stort. Fler besökare innebär större konsumtion vilket i sin tur innebär ökade skatteintäkter och fler arbetstillfällen. Något som även gynnar de svagaste i samhället.

Evenemangs- och upplevelsenäringen utgör tillsammans med besöksnäringen en viktig del av stadens ekonomi varför det inte bör ses som slöseri utan som en relevant och framåtsyftande satsning för att stärka stadens varumärke och attraktionskraft.

Med Vänliga Hälsningar

Charlotte Lundqvist
Biträdande borgarrådssekreterare

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tack för ditt brev till kultur- och idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt. Jag heter Malin Henriksson och arbetar som biträdande borgarrådssekreterare på kultur- och idrottsroteln i Stockholms stadshus. Madeleine Sjöstedt har bett mig besvara ditt brev.

Tack för dina synpunkter. Stockholms stad vill på olika sätt visa uppskattning för sin personal och gör detta med t.ex. julklappar. I samband med kronprinsessbröllopet bjuder staden sina anställda på tårta. Uppskattning för den insats personalen gör visas på olika sätt och detta är ett sådant.

Vänliga hälsningar

Malin Henriksson

Elton John Om Att Inte Bygga Murar

Elton John åkte först och spelade för homofoben och rasisten Rush Limbaugh i USA när denne gifte sig. Inte gratis, men ändå. Han fick en miljon dollar för besväret.

Hur kunde han göra det? Elton Johns partner hade ett fint svar till detta:
- Livet går ut på att bygga broar, inte murar.

Sen åkte Elton John till apartheid-landet och murbyggarlandet Israel och höll en konsert.

Dagens Nyheter Får Ännu ett Skäl Att Solidarisera Sig Med Israel

DN:s liberaler som håller till på ledarsidan får nu ännu ett argument att förakta palestinierna nu när Byggnads stöder Ship To Gaza, med både pengar och officiellt stöd.
Tänk er Hanne Kjöller, Lisa Bjurwald, Peter Wolodarski och Niklas Ekdals miner när de får veta detta. För även om man hyser akut empatibrist när det kommer till palestinier och såna som misshandlas och till och med mördas för sin solidaritet med ett ockuperat, belägrat och etniskt rensat folk, så hatar man i varje fall facket och framförallt Byggnads.
Israel! Era vänner på DN är nu ännu mer på er sida. De har hittat ännu ett skäl. Ska vi gissa att de säger något fyndigt typ: "Go home!"
Annars har det varit plågsamt intressant att följa den israeliska propagandan. Inte ens USA skulle våga ösa ut så här mycket lögner och hat för att försvara mord.
Mitt i allt detta är frågan: kommer blockaden att fortsätta? En blockad som har kostat palestinierna erhört mycket i fråga om framtiden. Tanken var enligt Israel själva att sätta palestinierna på en diet men inte låta de dö av hunger. Vilken fin tanke, va? Detta liberala mönsterland har totalförstört palestiniernas ekonomi. Man har hållit tillbaka medicinier, byggmaterial, skolböcker och kollektivt bestraffat en befolkning där majoriteten är barn. Och Israel säger sig vilja ha fred? Innan man startade sitt viriga krig i slutet av 2008 levde cirka 70 % av familjerna i Gaza på mindre än en dollar om dagen. 10,2 % av människorna var undernärda och nästan 70 % av de unga var arbetslösa. Israel kallar sig moraliskt. Sin armé den mest moraliska. (En myt som borde ha varit död och begraven sedan länge. Läs detta till exempel. Det må vara olikt andra israeliska våldsövergrepp, men det är ändå inget nytt.)
Båten som man själva attackerade på internationellt vatten blev ett blodbad men de israeliska soldaterna agerade i självförsvar. En 19-årig man blev skjuten fem gånger. 4 gånger i huvudet. Han måste ha varit en farlig ung man som måste dö flera gånger.
Det är som om Orwell skrivit manuset "Israel".
Ingenting Israel säger är trovärdigt. Ändå beter sig svenska liberaler ofta som om de vore ekon av den mest korkade israeliska propagandan. Och blir man dödad av israel dör man ofta två gånger. Först dödar de dig, sen dödar de ditt namn, ditt rykte.
Israel är en galen stat som Norman Finkelstein säger. En stat inte värt annat än förakt för allt hat och all rasism, alltså även anti-semitism, och allt mänskligt lidande den skapar.
Jo, förresten, det är en stat värd en bojkott.
Källor: Merip.org,

Det Usla Hatet

Antisemitismen är ett ont som florerar, både historiskt och i nutid. Jag har tenderat att emellanåt underskatta det. 

Konspirationsteorierna är många, poppar upp ibland lätt oväntat och med osmaklig och en närmast evig livskraft. Den har använts och används som ett ideologiskt och politiskt maktinstrument, trots bara än en mansålders avstånd till världens mest ödeläggande, industriella folkmord.

Det kommer från höger (klart mest) men även från vänster. Ibland kommer även anti-semitismen från välvilligt inställda liberaler.

Det som alltid varit ett problem, är att det inte funnits någon säker plats. Någonstans att fly där man blir garanterad trygghet och frihet. Det faktum att många försökt fly europa, men blev motade, i samband med andra världskriget är en insikt som bör skapa förståelse för kreationen av Israel. Båten St Louis med över 900 judar som lämnade nazisternas område, men inte fick lägga ankar någonstans och tvingades återvända. Anti-semitismen är anledningen till skapandet av Israel.

Det usla hatet är så extremt tärande. Mänsklighetens största problem.

Utbildning är ett måste. Hatet måste stoppas. Men utbildning i sig räcker inte. Rasism och anti-semitism skapas. Skapas och reproduceras. 

Anti-semitismen är ett unikt hat. Med sin livskraft. Med sina otaliga konspirationsteorier. Förintelsen är på så vis inte något som finns enbart i det förflutna. Därför att hatet finns kvar. Konspirationsteorierna finns kvar. Förnekelsen finns dessutom. (Det är som att bli utrotad på fler sätt. Tänk dig en överlevare som överlevt, sett sina familjer utrotas, mötas av såna som förnekar ens historia, ens tragedi. )

Vi måste få stopp på det.

De Bad Ju Om Det! Och Israel, Demokrati Som Man Är, Gav Dem det!

Jag tror att många förundras över hur Israel ändå på något sätt hanterar denna massaker på fredsarbetare och hur man får med sig allt från vicepresidenten i USA till diverse vita europeiska liberaler. Alla dessa mycket besynnerliga ursäkter som frångår all logik, all liberalism, hittar utrymme i medierna, in i folks hjärnor.

Man undrar bara: hur långt kan Israel gå innan liberala människors tålamod med Israels ursäktstombola tar slut?

Faktum är att på sätt och vis är Israel en vinnare i detta. Man har visat att man kan massakrera civila på biståndsskepp och kritiken stannar vid att det är beklagligt. Ja, USA till och med verkar acceptera det hela som rätt och riktigt.

I övrigt är detta något som måste läsas: Mark Steel:

It's time the Israeli government's PR team made the most of its talents, and became available for hire. Then whenever a nutcase marched into a shopping mall in somewhere like Wisconsin and gunned down a selection of passers-by, they could be on hand to tell the world's press "The gunman regrets the loss of life but did all he could to avoid violence." Then various governments would issue statements saying "All we know is a man went berserk with an AK 47, and next to him there's a pile of corpses, so until we know the facts we can't pass judgement on what took place

To strengthen their case the Israelis have released a photo of the weapons they found on board, (which amount to some knives and tools and wooden sticks) that the naive might think you'd expect to find on any ship, but the more astute will recognise as exactly what you'd carry if you were planning to defeat the Israeli army. It's an armoury smaller than you'd find in the average toolshed in a garden in Cirencester, which goes to show the Israelis had better destroy Cirencester quickly as an essential act of self-defence...

...But some defenders of Israel are so blind to what happens in front of them there's nothing at all they wouldn't jump to defend. Israel could blow up a cats home and within five minutes they'd be yelling "How do we know the cats weren't smuggling semtex in their fur for Hamas?"
Läs hela!!! Dilsa! Hökmark! DN-liberaler! Läs!

En Ursäkt Till Israel Och Deras Empatiska Vänner

Mitt i alla ursäkter, eller bristen på det. Det är naturligtvis de mördade som ska be om ursäkt. Och det är vi som måste förstå mördarnas sorg. Och det är apartheidstaten Israel som det är synd om, inte de etniskt rensade, belägrade, demokratiskt berövade och ockuperade palestinierna. (Jag hör dig Hökmark, jag gör verkligen det. Israel blev lurade att massakrera dessa människor som ville bryta en blockad.)

Ghassan Hage vet mer:

I don’t write poems but, in any case, poems are not poems
Long ago, I was made to understand that Palestine was not Palestine;
I was also informed that Palestinians were not Palestinians;
They also explained to me that ethnic cleansing was not ethnic cleansing.
And when naive old me saw freedom fighters they patiently showed me that they were not freedom fighters, and that resistance was not resistance…

And when, stupidly, I noticed arrogance, oppression and humiliation they benevolently enlightened me so I can see that arrogance was not arrogance, oppression was not oppression, and humiliation was not humiliation.

I saw misery, racism, inhumanity and a concentration camp. But they told me that they were experts in misery, racism, inhumanity and concentrations camps and I have to take their word for it: this was not misery, racism, inhumanity and a concentrations camp.
Over the years they’ve taught me so many things: invasion was not invasion, occupation was not occupation, colonialism was not colonialism and apartheid was not apartheid…

They opened my simple mind to even more complex truths that my poor brain could not on its own compute like: ‘having nuclear weapons’ was not ‘having nuclear weapons’, ‘not having weapons of mass destruction’ was ‘having weapons of mass destruction’.
And, democracy (in the Gaza strip) was not democracy. Having second class citizens (in Israel) was democracy.

So you’ll excuse me if I am not surprised to learn today that there were more things that I thought we evident that are not: peace activists are not peace activists, piracy is not piracy, the massacre of unarmed people is not the massacre of unarmed people.

I have such a limited brain and my ignorance is unlimited. And they’re so fucking intelligent. Really.

Årsdag Av Terror

Detta är årsdagen av Hamas terrorattack mot ett diskotek. Attentatet mot Dolphinarium i Tel Aviv 2001 var ett terrordåd mot en nattklubb vid havet i Tel Aviv i Israel som inträffade den 1 juni 2001. Attentatet dödade 21 personer och skadade 132. Bomben detonerade i kön. Gärningsmannen hette Saed Soltan. Offren var främst unga kvinnor. Under ett antal år skapade Hamas skräck på detta sätt.

Sådan Är Demokratin

In the meantime, various Western governments have told Mr Abbas that he will continue to get their cash only if he continues to ostracise Hamas.

Till Minne Av Howard Zinn

Howard Zinn: Författare, professor emeritus i historia och politik, aktivist, US-amerikansk vänsterikon och humanist, och mannen som skrev den fantastiska boken Det amerikanska folkets historia har avlidit i hjärtattack i en ålder av 87.

Han berättade historien om människor vars historier annars inte hade blivit berättade. Han var onekligen folkets historiker. Han såg även nationalismens faror. En nationalism som också göds genom att inte berätta hela historien.

“Nationalism is.... a set of beliefs taught to each generation in which the Motherland or the Fatherland is an object of veneration and becomes a burning cause for which one becomes willing to kill the children of other Motherlands or Fatherlands” Howard Zinn

Democracy Now om Howard Zinn.

Haitis Classquake

Tragedin i Haiti är omätbar. Men inte opolitisk, trots att det är en naturkatastrof som sig inte är någon människas fel, någon ideologis fel.

"With masses of people unable to get critical emergency medical care, water and basic supplies, the lack of local state infrastructure and personnel is plainly apparent.

Instead of investing in social programs and government infrastructure that could have helped care for the people of Port-au-Prince, especially following such a natural disaster, Haiti’s government has long been pressured by the United States and International Financial Institutions to sell off its infrastructure, to shut down government sponsored soup kitchens, to lower tariffs that might benefit the rural economy.

The demographic trend in Haiti over the last few decade’s showcases the impact of capitalist globalization: the movement of rural folks to slums in Port-au-Prince, often perched in large clumps precariously on hillsides.

"Slums begin with bad geology,” writer and historian Mike Davis explains. In his book Planet of Slums, Davis describes the explosion of slum communities in today's era of global capitalism. Billions have no choice but to live in close proximity to environmental and geological disaster, Davis explains."

"Liberalerna lider av en kollektiv empatistörning när det gäller palestinier"

Säger som Åsa:
Varje ny artikel stärker diagnosen att liberalerna lider av en kollektiv empatistörning när det gäller palestinier: De har inget människovärde och vi som hävdar motsatsen ska bara hålla käften. Inte skriva, inte tala, inte ställa frågor. Själva sitter de som de tre aporna, som vägrar se, lyssna eller tala om det obehagliga.

...Och bevisen är bra många nu. Kommer aldrig glömma, aldrig förlåta dem för deras reaktion efter Cast Lead.

Haiti, Rasism Och Västs Självgoda Samvete

Naturkatastrofer dyker upp då och då. Det kan vi vara så säkra på. Det mänskliga lidandet är svårt att förstå. Samtidigt är det som vanligt främst de fattiga som drabbas – och det är vi lika förbannat medvetna om, år efter år, samtidigt gör vi ytterst lite för att faktiskt göra något åt denna gigantiska orättvisa (vilket det är – att på grund av fattigdom vara mer utsatt även för naturens nycker.) Och det är alltid först efter att katastroferna händer som vi står där med våra löften om hjälp och bistånd. I Haiti är det eftersatta områden som drabbats. Och Haiti är i grund och botten ett eftersatt land.

När det gäller berättelsen om Haiti kan vi vara säker på ett par saker. Den sociala historiska verkligheten i Haiti är frånkopplad från den mediala berättelsen. Fattigdomen bara finns där. Människorna är offer för en naturkatastrof. Den sociala och politiskt historiska kontexten får inte plats i denna berättelse.

Däremot kan vi i viss mån få höra talas om diktatorer, korruption och om fattigdom. Kanske får vi även höra om slavupproret. Vi får dock inte veta att när Haiti befriade sig självt med stora direkta kostnader i mänskligt lidande och ekonomisk förödelse, blev de skadeståndskyldiga till Frankrike samt att USA straffade Haiti ekonomiskt.

USA har även ockuperat den lilla ön. USA har en lång historia med Haiti. Den har inte varit till gagn för Haiti. Men istället lanseras USA som den stora räddaren. Den goda viljan. Det vore bra om USA gjorde det naturligtvis, men också om man erkände sin skuld till Haiti. Om man däremot läser exempelvis SVT: texts faktarutor om Haiti får man istället en annan bild. USA har försökt hjälpa tillbaka en störtad president. Det är förvisso sant att Aristide återvände på 90-talet till Haiti med USA:s hjälp, men det är en smula falskt att bara berätta om just den delen, när man dessutom gjort det under förutsättning att Haiti följer den nyliberala ekonomiska planen. Dessutom har USA hjälpt till att stödja diverse diktatorer, störta demokratiskt valda ledare. Inget annat land i världen har haft USA så involverat i sin politik. Inget annat land är heller lika fattigt. Denna del av historien berättas inte. USA ockuperade Haiti mellan 1915 och 1934. Man stödde Papa Doc och baby Doc mellan 1957 och 1986. Man var med och störtade Aristide på 2000-talet. Detta extremt fattiga land har ytterst lite att vara tacksam för när det gäller omvärldens stöd och sympatier. (Även om det är positivt med medkänsla och viljan att skänka pengar till de utsatta. )

Historien om Haiti är en berättelse om slaveri, och uppror. Naturligtvis är inte skulden enbart västs, men det är dock också så att i våra medier frias väst helt från skulden, vilket är historierevisionism. Och, naturligtvis är det inte västs fel att en jordbävning kommer till (vi ska dock komma ihåg att socialdemokraterna fick ta en del av skulden för hur många svenskar som dog tsunamin i Asien för ett par år sedan.)

I berättelsen om Haiti får vi höra om hur farligt det nu är att vara hjälparbetare. Knappast farligare än att vara fattig haitier dock. Men vi bör inte förvånas. Om ett år kommer vi säkert att få se ett reportage på TV – som om det vore ett journalistiskt jubileum. ”Ett år efter jordskalvet. Haiti ännu inte återuppbyggt.” Om två år kommer tystnaden att vara total. Fattigdomen vara kronisk. Och biståndsberoendet kroniskt.

Inte heller berättas historien om den nyliberala politik som påtvingats Haiti som också har förstört mycket för Haiti. Landet bara är fattigt. Diktaturer har kommit och gått. Som om västvärlden bara dyker upp som den goda anden i flaskan och hjälper till när katastrofen väl är ett faktum – där möjligtvis problemet kan vara att det dröjer för länge, eller att biståndet är för litet. Dessvärre har Haiti förhindrats att bli en stat som kan bli självförsörjande och självständigt. På olika sätt dikteras villkoren för Haiti utifrån. Genom att förhindra partier som bland annat står för höjda minimilöner skapar man grunden för sweatshops och en fattigdomsspiral som bibehålls genom välgörenhet och NGO:s – även om NGO:s naturligtvis vill väl, så är de inte demokratiska institutioner. Nu behöver naturligtvis Haiti bistånd, men Haiti behöver även politisk stabilitet och politiskt stöd. Katastrofen var en naturkatastrof men omfattningen av lidandet av den har sin förklaring i en social och politiskt historisk kontext.

Därför är det en mer än lovligt dyster ironi att George W. Bush ska hjälpa till att samla in pengar till Haiti. George W. Bush har aktivt motarbetat den haitiska demokratin, och framförallt den folkvalde Aristide, som med hjälp av USA blev avsatt och dumpad på annan plats i världen. Aristide är inte välkommen tillbaka till Haiti.

Vi oroar oss över, och blir bestörta över, plundringen som görs av fattiga haitier, vi får se bilder av plundring -även om den inte är fullt så allvarlig som det utmålas. Men det kommer också att ske en plundring av de biståndspengar som skänks. Hur mycket av alla pengar som strömmar in i Haiti kommer att gå till de välbehövande? Och hur kommer det se ut om ett par år?

(För övrigt är Pat Robertson en idiot. )

Läs bland annat: Nelson P Valdes. Randall Robinson, democracy now.

DN: EU-miljarder.

Helle Kleins Felsurr Om "Sektvänstern"

Helle Klein beklagar sig i ett blogginlägg över en artikel på Aftonbladets kultursidor. Hon beklagar det faktum att skribenterna skapar klyftor inom arbetarrörelsen. Hon gör detta genom att inte bemöta sakargumenten i artikeln samt påstår att skribenterna tillhör ”sektvänstern”, vilket i sig kanske inte direkt kan betraktas som en inbjudan till dialog. Argumentet verkar vara att Arena inte får kritiseras, eller har kritiserats för mycket.

Artikeln på kultursidorna i sig verkar ha vissa relevanta poänger. Framförallt om man är någorlunda införstådd med arbetsförhållandena för de filippinska hembiträdena som söker arbete utomlands. En verklighet präglad av ytterst lite rättigheter och många övergrepp. (Framförallt råder det förfärliga förhållanden för hembiträdena i exempelvis Saudiarabien.) Deras val är inte så mycket uttryck för självförverkligande och frihetslängtan utan snarare en ekonomisk verklighet som gör handlingsutrymmet smalt och valmöjligheterna få. Dessutom utgör denna arbetsmigration en stor inkomstkälla för Filippinerna, vilket i sig påverkar de filippinska myndigheternas vilja att göra något åt saken för sina egna medborgares skull.

Så här skriver Dan Josefsson och Daniel Suhonen (eller ”sektvänstern” enligt Helle Klein):

När Arenaredaktören Devrim Mavi ville sälja in idén att det är en frihetsfråga att fattiga filippinska kvinnor väljer att försörja sina barn genom att lämna dem och arbeta som gästarbetare i avlägsna länder, gör hon det inte genom att argumentera för ståndpunkten i sig. Istället attackerar hon en ”vänster” som genom att gråta när den ser Lukas Moodyssons film Mammut ger uttryck för ett ”nykolonialt” behov av att ”tycka synd om migranter”, och som vägrar acceptera att ”fattiga människor är agenter i sina egna liv”. På så vis lanserar Arena en syn på ekonomisk exploatering som är så positiv, att inte ens Timbro skulle våga skylta med något liknande.

Att tidningen Arena brister i sin klassanalys framstår som ganska tydligt. En vänster utan klassanalys är ingen vänster värd att tala om.

Do The Robot

Vet inte om jag kan påstå att detta är en sund produktuteckling. Blir snarare lite orolig för Douglas.

Hon heter Roxxxy, kan vara både vild och frigid och hon snarkar om natten.
Tillverkarna lanserar henne som den första sexroboten – men lovar att du också kan prata med henne.
– Sex räcker bara SÅ långt, sedan vill du kunna prata med personen, säger Douglas Hines på företaget Lincoln Park till AP. (Min understrykning med fettext.)

...Och vad ska man prata med Roxxxy om då?
- Var det skönt för dig med?
- Den var inte för stor för dig?
- Vill du följa med till mina föräldrar på lördag?

Che Guevara Hade ADHD Och Därmed Basta

I det senaste numret av Mana finns en artikel om ADHD. För mig framkommer det ingenting nytt mer än att en mycket känd person har efter sitt frånfälle fått diagnosen.

För visste ni att Che Guevara hade ADHD? Inte? Tydligen är det så vissa forskare analyserar hans motsträvighet. Hans revolutionära ådra, var taskiga gener.

”Han var rastlös, impulsiv och hade svårt att slutföra uppgifter som krävde stor koncentration.” Dock: ”Forskarna vill inte dra slutsatsen att Che Guevaras politiska åsikter hade någonting med hans eventuella ADHD att göra.”

På sätt och vis bör vi inte förvånas. ADHD är en växande diagnos. Den blir allt populärare. De vetenskapliga bevisen för diagnosen är dock tveksamma. Vi kan ännu inte bevisa att någon har ADHD. Dessutom underskattas risken vad en diagnos gör med en människa. Vad innebär det att få diagnosen ADHD? Stämpeln ADHD. Sjukdomen ADHD.

Många beskriver sig själva som ADHD-personligheter och kan ta illa upp, ta det rent personligt om man ifrågasätter diagnosens giltighet. Kriminalitet, missbruk och hemlöshet är redan nu i många och mycket förklarat med hjälp av diagnoser som ADHD. Det sociala arbetet tenderar därför att rikta in sig på skadebegränsning med hjälp av mediciner. Något som naturligtvis läkemedelsindustrin inte tackar nej till.

Diagnosen ADHD är helt enkelt någonting som är ganska passande för en nyliberal samhällssyn. Samtidigt som det innebär en individualisering av de sociala problemen är det samtidigt en avindividualisering av själva individen. Individen kan förklaras med symtom, med en sjukdom, när han inte passar in i vår samhällsmodell. Det negativa sjukdomsförklaras. Eva Kärfve säger i artikeln i Mana mycket riktigt att ”man har ett effektivt politiskt vapen i händerna på makthavarna när man förvandlar social problematik till en medicinsk fråga, som för övrigt bara den medicinska expertisen tycker sig ha rätt att uttala sig om… Det handlar om att skapa en idé om att ojämlikhet inte har några reella följder och att det som vänstern kallar ojämlikhetens konsekvenser i själva verket är fel som finns i varje felande människa, inte i samhället.”

På så vis är det också logiskt att Che Guevara får diagnosen. Sitt still i båten för fan. Stick inte ut. Anpassa dig och lär dig att tolerera det som är.

Fantastiskt

Reinfeldts pressekreterare Unsgaard försvarar ett hastigt, klumpigt inlägg på Facebook som handlar om hur bra det är med invandrare som städar upp nedbajsade trappuppgångar:

– Invandrare hade egentligen inte något alls med saken att göra, men jag har tidigare på Facebook uttryckt hur fantastiskt det är med de personer som är rätt nya i Sverige kommer hem och städar våra lägenheter.

Men vad är det som är så fantastiskt med det?

Lita Aldrig På En Man Med Brynäs-tröja

Den här storyn skrivs inom parentes. Inte för att den inte är sann. Tvärtom. Den är mycket sann. Den kommer aldrig att bifogas i en CV.

(Det är en märklig värld vi lever i. Ojämlika förhållanden skapar utrymme för lurendrejeri av olika slag. Nog för att man har blivit bedragen i sina dagar. Ibland trots att man vet om riskerna. Ibland till och med när det väl sker. Detta mina ärade vänner är en sådan historia.

Jag anar oråd ganska ofta. Det tenderar att bli en smula rasistiskt.

Så jag befann mig i Kairo. En myllrande, tutande, smogfylld stad där de gröna gubbarna på trafikljusen springer för livet. Jag kan inte arabiska. Några ord så få att de får plats på mina fingrar.

Kairo. En stad med minst 20 miljoner människor. När en taxichaufför höll på att köra på en Kairo-bo viftade han bort det hela med: - Äh, det finns 20 miljoner till av dem.

Nåväl. En dag ska jag bege mig från en plats till en annan, från mitt hotell till en bro för den första dagen av politisk aktivism. Min taxichaufför säger sig både veta vart vi ska och visar sig inte veta vart vi ska, men erbjuder generöst istället något annat. Jag väljer att avbryta taxifärden. Det hinner gå en timma av förvirring och jag är en smula vilse. Jag har tappat bort mig. Har ingen karta med mig, ser ingen taxi, ser uppenbart vilse ut. En man kommer fram till mig.
- Can I help you sir.Jag svarar kort att jag bara vill till en viss plats.
Han kan hjälpa mig. Frågar:- Where are you from, sir?
Anar oråd. Svara inte, tänker jag med ena hjärnhalvan.
- Sweden, säger jag, då fel hjärnhalva tagit kommando.
Och lika självklart som att en bil som inte har en tuta i Kairo får körförbud, känner han till Sverige. Jodå. Han har varit i Sverige. Bott i Sverige är gift med en svenska. Han säger att hon kommer från Gävle.- Yeah right, tänker jag.

Döm om min förvåning då han drar upp sin översta tröja och under är en Brynäs hockeytröja. Han och hans fru har ett företag i Sverige. Han kan hämta en karta åt mig. Det är väldigt nära. Han pekar på en nedervåning.Han är väldigt trevlig. Jag vill säga nej, med varje fiber i min kropp. Jag vill därifrån. Men kan inte. Han tar mig med sig till vad som visar sig vara en butik och som bara ligger några meter bort.

Vi går in. Han vill bjuda på te och jag vill dö. Jag tackar först nej, men han envisas med “egyptian hospitality“. Jag ger med mig. (Lär dig säga nej, skriker Vän Av Ordning inom mig.) Det kan vara en blandning av svensk mesighet, västerländskt dåligt samvete över kolonialism och rasism som driver mig till detta. Det är hans syster som kommer med teet. Hon ska gifta sig och han säger något ganska roligt om det bröllopet som jag dessvärre i stressen glömmer bort. Hon ler storstilat och sympatiskt.

Jag vill prata om något annat än det som finns i butiken. Vinna tid, svepa teet. Men teet är på tok för varmt. Jag kan inte få i mig en droppe. Teet bränner på tungan. Jag måste hitta en exitstrategi. Men är lika fel ute som USA i Afghanistan. Och ännu ingen karta så långt ögat kan nå.

Han säger något om konstverken. Jag säger att de är fina men att jag inte är intresserad av att köpa något. Han förstår, och det är inte det som det här handlar om. Det här handlar om gränslös broderlighet. Och egyptisk gästvänlighet. Han förklarar att det är hans bror som gjort alla konstverken.

Då, naturligtvis:
Enter his brother.
Fuck. Me.

Brodern är mannen bakom konstverken. Naturligtvis. Han bor annars i Holland. Efter någon minuts trevligt prat om Holland, som jag tvingar mig till - jag spelar med i ett drama, där jag själv måste improvisera medan mina medskådespelare har manuset klart - , samtidigt som jag försöker få i mig det förbannade teet, börjar brodern tala om konsten på väggarna och på hyllorna. (Och jag har hört rykten om te med sömnmedel i…)

Han har många teckningar på papyruspapper. Jag har sett försäljarna på gatorna. Jag har avvisat dem bryskt. (Fattigdomen i Egypten är slående och in your face även om man som jag rörde mig mest i en form av turist och övre medelklass områden. Men Kairo kändes aldrig hotfullt. Aldrig skrämmande, om man undantar säkerhetspolisen, vilket man inte kan göra.)

Han vill visa några teckningar för mig. Han ber mig resa på mig. Jag gör så och förklarar att jag inte är där för att köpa något. Nej, nej, försäkrar han, han ska inte tvinga på mig något. Han vill bara visa mig verken och förklara dem för mig. Hur de är skapade och varför. Han säger. - Säg till om du vill veta något mer om bakgrunden till något av konstverken. Min hjärna arbetar för fullt. Teet står nu på bordet och svalnar, en bit bort. Och jag känner mig nödgad att fråga efter bakgrunden till ett av konstverken vilket tas som intäkt för mitt intresse för det. Så det läggs i en speciell hög. Dum, dummare, Ulf.

Helt plötsligt börjar han ta upp de två och två. Frågar vilket av verken jag tycker bäst om. I en värld av felriktad artighet svarar jag att jag tycker att båda är fina. Han undrar då bara, vilken jag tycker är finast. Vilken passar mig bäst. Och det är verkligen svårt att förklara det här - jag vet ju att jag borde fly - hitta på någon ursäkt, men som en god dum turist svarar jag. Efter ett tag märker jag att när jag väl får välja mellan väldigt lika teckningar uppstår en hög med de som jag “valt” och en hög med dem som jag har valt bort. Jag anar mer än bara oråd. Jag vet nu att jag är helt körd. Jag försäkrar att jag tycker att de är fina, men betonar än en gång att jag inte har så mycket pengar och kan dessvärre inte köpa något. Nej, säger han, det är helt okej. Han förstår mig. Han vill bara vis verken för mig så att jag kan berätta om de för mina vänner hemma i Sverige. Plötsligt har han en hög klar som han lägger på golvet framför oss och jag ska välja ut några tavlor. Jag får säga mitt namn, min mammas och min systers (och det är verkligen märkligt att han får veta det - att jag berättar det - när jag samtidigt vet med mig att det bästa är att bara förneka allt - jag är utan familj - och jag har ett tåg att passa som går om fem minuter, och att jag är allergisk mot just den typ av material i papper – jag kan ju ljuga, jag har för ett par månader sedan på Malta för en svensk fotograf svarat på hennes fråga vad jag gör där att jag är där för att spela in en porrfilm vid namn Laguna Beach 4).

Innan jag vet ordet av har han ritat dit namnen på tavlorna på arabiska och kyrilliska (nja, inte riktigt kanske, men det lät som om han sa det…). Nu är ju dessa konstverk förbrukade. Det finns bara en köpare i världen och det är jag, puckot undertecknad. Jag har under tiden försökt få honom att sluta, men brodern grep in och villade bort mig. Konstnären själv förklarade att det hela var en bra bröllopspresent till min syster. Bröllop? Wtf? Hon är ju redan gift, säger jag. Födelsedagspresent går också bra försäkrar han. Det mest slående är att jag inte bara står utanför mig själv och betraktar hur skeppet kallat Ulf går under. Jag deltar aktivt i sänkningen av det. Jag har inget svar på det. För snäll är fel ord. För mesig är ett annat. Säg ifrån för fan. Säg ifrån för fan.

Han säger att han inte har gjort det här för pengarna utan för att visa mig egyptisk konst samt för att jag ska kunna berätta det för mina vänner hemma i Sverige.På väggarna hänger konstverken med priserna på. Jag ser hur de han just nu har tagit fram till mig kostar 300 dollar styck. Ja, just det 300 dollar styck. Själv svettas jag. Teet är uppdrucket. Tiden är knapp. Och han börjar nu nämna att det finns ett pris för de här verken. Jag har inte tänkt köpa något säger jag matt. Det som stod i gårdagens nyheter står nu klart för mig. Jag har talat för döva öron. Väggarna krymper närmare. Imorgon är kanske inte en annan dag.

Han säger att han har sett att jag tittat på priserna på väggarna och ser hur jag noterat priserna. Men han gör inte det här för pengarna så jag får bestämma priset, och han gör det av respekt för mig, bara jag berättar om det här för mina vänner där hemma. Om jag gör det får jag det här för ett bättre pris. Jag vägrar först. Han insisterar mycket vänligt. Jag undrar om dörren är låst. Han bror paketerar in papyrusrullarna och distraherar mig en aning så att jag inte hinner stoppa hans bror. Det finns en väg ut. Döden. Döden är en väg ut.

Han ger mig en minräknare. Jag ska skriva priset jag tycker är okej. I mitt inre har jag gett upp. Jag får väl köpa dessa verk tänker jag för att komma ut. Han har vunnit. Jag är besegrad. Men några 900 jävla US- dollar kan han inte få. Skadebegränsning handlar det nu om. Jag skriver dit siffran 60 på minräknaren. 60 jävla dollar. Jag ger tillbaka den. Han ser förbryllad ut. Han frågar förvånat: - Each?- Nej, säger jag. För alla tre.

Han blir en aning, inte så mycket, men dock upprörd. Några gester som fick mig att tänka på italienska fotbollspelare levererades med övertygande precision. Han tar minräknaren ifrån mig och skriver dit en annan siffra. 60 dollar är helt otänkbart.400 skriver han.

Jag reser på mig. Då får ni behålla rullarna. Jag har inte de pengarna på mig, säger jag, på mig dumt nog.

För han tar Visa, visar det sig, vilket kom som en överraskning. Visa, här? I detta skumma lilla rum? Inte ens alla butiker vid Tahir Square tar ju Visa. Märkligt, minst sagt besynnerligt.
Men jag skakar på huvudet. Jag är på väg ut, när han ropar okej. Han godtar 60 dollar. Jag är på väg att acceptera det.

Men då vill han 40 till för att åtminstone betala för omkostnaderna. Han har jobbat i många timmar för de här konstverken. Han är dock ganska bussig för han har då inte räknat in sin broders rejäla arbetsinsats på gatan.

Men jag har fått nog. Jag sänker det till 50 – förklarar att jag faktiskt aldrig haft intentionen att köpa något - och stämningen är nu irriterad. Irriterad. Undrar fortfarande om dörren är låst eller om jag kan komma ut. Brodern rör sig mot dörren. Ska han ställa sig i vägen?

Ingen tid att spilla. Jag tackar för mig, jag har lämnat över mina 50 dollar och går hastigt ut och passerar brodern med ett ansträngt leende. Jag ser det inte som en seger för någon. Jag vänder mig knappt om. Det hela är ingen stor förmögenhet, men jag är en erfarenhet rikare.

Jag skämdes. Jag skämdes som en hund. Jag visste det instinktivt att något var på väg att gå snett. Men någonstans trodde jag hela tiden att jag kunde klara av det här. Men jag klarade inte av det. Två kvällar senare berättar en medresande om en historia som var snarlik min. Han hamnade på väg till Västbanken i en liknande situation när han behövde låna en telefon. Han kom inte undan. Det var över. Han råkade hamna hos en palestinsk familj. Vilka naturligtvis kunde berätta om eländet som var i Gaza där de hade sina släktingar. Och den mannen hade inte bara en bror utan en stor släkt. Även han fick vara med om taktiken att välja bland verk, två och två: Vilken tycker du mest om? Han gick därifrån 500 brittiska pund fattigare. Ett dyrt telefonsamtal. Som aldrig blev av.

Och på min sista dag i Kairo, så såg jag mannen med Brynäströjan igen. Han hade satt klorna i en familj på fyra personer. Jag undrar hur många tröjor han har på sig.)

Är Hugo Chávez stålmannen?

Var det Chávez som jagade bort planen?

När nyheter kommer från Venezuela i svensk media så är det väldigt inriktat på Hugo Chávez som person. Ofta är nyheterna dessutom vinklade så att Chávez framstår som nyckfull och despotisk. Nu har Hugo Chávez jagat bort flygplan. Som ska tillhöra USA:s flygvapen. (Är Hugo Chávez stålmannen? Han är ju en hjälte för många socialt utsatta och fattiga.)

Valfri svensk på gatan har antagligen en ganska negativ syn på Chávez. Inte på grund av vad Chávez gör och har gjort utan på grund av den mediala berättelsen om Hugo Chávez. I viss mån ska det erkännas att Hugo Chávez har tagit mycket plats och onekligen skapar en hel del fiender. Men Chávez har som Magnus Linton påpekar anledning att vara oroad av USA:s närvaro.

Men det finns även de som vet att Hugo Chávez inte är en diktator men som väljer att kalla honom det ändå. Oärligt? Joråsatteh...

Colbert Om Terrorister Och Hur Man Kan Stoppa Dem

Colbert.

Avstånd

Brev Till SD

jag såg en muslim idag
i varje fall tror jag det
han bar skägg och såg arg ut
jag vågade inte närma mig honom
han verkade vara lite du vet
sharia

jag tror han såg mig

Vad ska jag göra?

blåögd, ensam, rädd

SD SVAR

Vi förstår.
Hur du känner.

Vi omfamnar denna rädsla.
Och du har rätt i att vara misstänksam,
nyfikenhet dödade katten,

Men det finns även människor med skägg
som inte är muslimer.
De är antagligen inte trovärdiga heller.
Du förstår, man kan döma många, efter det yttre.
Man kan veta något utan att ta "veta" något
Man kan vara gatusmart
Inlärd med att veta att det vi tror oss se
(och kanske vill se- vad är det för fel med att vilja något?)
också är det vi ser
Vi behöver inga djupare analyser av en verklighet vi kan känna oss till
Bekänna oss till

Rösta på oss, så ska vi förstå dig i din rädsla,
Dela den med dig, dela av oss med våra rädslor inför den andre
Enade är vi både mer och mindre rädda.
Vi är motsägelsefullt enade
Vi kan hålla ihop.
Känna oss bättre, renare.
Du blir mindre
ensam
Du fyller din tomhet
med innehåll

Kanske ska vi ordna en telefonlinje, eller ett forum
För att lära oss att tala om våra rädslor
Bevaka dem
Bejaka dem.

Om du vill undvika en muslim
Är det din rätt
Om du är rädd
Vem är jag att förneka dig din rädsla?

Och som du säger
Våra fördomar, som de kallas,
Bygger inte på luft.
De finns ju där?
De som säger att det beror på okunskap
vet inte vad de pratar om.

Jag vet inte någonting om mars
Inte är jag rädd för marsmänniskor?

Rykten?
Vi säger: ingen rök utan eld.

Så låt oss tillsammans
Ta avstånd
Gå vår egen väg
En väg som vi har valt
Upptrampad av ärliga, kärleksfulla, människor
Som helt enkelt bara inte tolererar vissa
Delar av vårt samhälle.

Vi tolererar inte pedofiler.
Ska vi krama pedofiler bara för att de finns?
Pedofilerna tror också på något.

Tillsammans är vi räddare – våra selektivt utvalda berättelser är vår skapelsemyt-
Tillsammans räddar vi varandra.
Låt oss enas.
Vi är här.
Låt oss slippa integreras.
Låt oss befrias.

Vi är bara ärliga
Vi berättar som vi känner
Vi vet inte allt, vi kommer aldrig att veta allt
Så varför försöka?
Vi kommer aldrig att känna alla människor
Besöka alla platser
Så varför försöka?
Varför inte nöja oss?

Så låt oss ta avstånd
Slippa splittret från fulbomberna
Och stödja snyggbomberna
Och med hjälp av detta

Låt oss ta avstånd.
Tillsammans från de andra.

Kairo-Deklarationen

Press release, Gaza Freedom March delegates, 4 January 2010

The following declaration was issued on 1 January 2010:

Gaza Freedom Marchers approved today a declaration aimed at accelerating the global campaign for boycott, divestment and sanctions (BDS) against Israeli Apartheid.

Roughly 1,400 activists from 43 countries converged in Cairo on their way to Gaza to join with Palestinians marching to break Israel's illegal siege. They were prevented from entering Gaza by the Egyptian authorities.

As a result, the Freedom Marchers remained in Cairo. They staged a series of nonviolent actions aimed at pressuring the international community to end the siege as one step in the larger struggle to secure justice for Palestinians throughout historic Palestine.

This declaration arose from those actions: We, international delegates meeting in Cairo during the Gaza Freedom March 2009 in collective response to an initiative from the South African delegation, state:

In view of:

* Israel's ongoing collective punishment of Palestinians through the illegal occupation and siege of Gaza;
* the illegal occupation of the West Bank, including East Jerusalem, and the continued construction of the illegal Apartheid Wall and settlements;
* the new Wall under construction by Egypt and the US which will tighten even further the siege of Gaza;
* the contempt for Palestinian democracy shown by Israel, the US, Canada, the EU and others after the Palestinian elections of 2006;
* the war crimes committed by Israel during the invasion of Gaza one year ago;
* the continuing discrimination and repression faced by Palestinians within Israel;
* and the continuing exile of millions of Palestinian refugees;
* all of which oppressive acts are based ultimately on the Zionist ideology which underpins Israel;
* in the knowledge that our own governments have given Israel direct economic, financial, military and diplomatic support and allowed it to behave with impunity;
* and mindful of the United Nations Declaration on the Rights of Indigenous People (2007)

We reaffirm our commitment to:

Palestinian Self-Determination
Ending the Occupation
Equal Rights for All within historic Palestine
The full Right of Return for Palestinian refugees

We therefore reaffirm our commitment to the United Palestinian call of July 2005 for Boycott, Divestment and Sanctions (BDS) to compel Israel to comply with international law.

To that end, we call for and wish to help initiate a global mass, democratic anti-apartheid movement to work in full consultation with Palestinian civil society to implement the Palestinian call for BDS.

Mindful of the many strong similarities between apartheid Israel and the former apartheid regime in South Africa, we propose:

1) An international speaking tour in the first six months of 2010 by Palestinian and South African trade unionists and civil society activists, to be joined by trade unionists and activists committed to this program within the countries toured, to take mass education on BDS directly to the trade union membership and wider public internationally;

2) Participation in the Israeli Apartheid Week in March 2010;

3) A systematic unified approach to the boycott of Israeli products, involving consumers, workers and their unions in the retail, warehousing and transportation sectors;

4) Developing the academic, cultural and sports boycott;

5) Campaigns to encourage divestment of trade union and other pension funds from companies directly implicated in the occupation and/or the Israeli military industries;

6) Legal actions targeting the external recruitment of soldiers to serve in the Israeli military, and the prosecution of Israeli government war criminals; coordination of Citizen's Arrest Bureaux to identify, campaign and seek to prosecute Israeli war criminals; support for the Goldstone report and the implementation of its recommendations;

7) Campaigns against charitable status of the Jewish National Fund (JNF).

We appeal to organizations and individuals committed to this declaration to sign it and work with us to make it a reality.

Please e-mail us at cairodec A T gmail D O T com

Mubaraks Feghet, Resans Plus och Minus

Så möts Viva Palestina med våld i Egypten. Människor med fred i sinnet, och nödhjälp åt palestinierna möts av våld. Det är de senaste nyheterna från Egypten och El-Arish. Egyptens roll i belägringen av Gaza blir allt mer repressiv.

Samtidigt: In i det sista hoppas en del aktivister från Gaza Freedom March på att få komma in i Egypten. Vi som var där måste kunna erkänna att det gick inte som planerat. Att kampanjen i viss mån blev en besvikelse. Egyptiska myndigheter gjorde allt i sin makt för att förstöra fredsmarschen. Vi fick väldigt lite uppmärksamhet och vi fick inte marschera sida vid sida med palestinierna. (I Sverige uppmärksammades det knappt alls - och knappt ens av palestinavänlig alternativmedia.)

Men eftersom det viktiga är det politiska, vad var vinsterna? Kampen för ett fritt Palestina sker på så många fronter och görs på många olika sätt. Misslyckanden föder nya idéer och kampen fortsätter. Det finns aktivister som oförtrötterligt fortsätter. (Själv har jag inte varit i närheten av den aktivism som så många andra har. På resan träffade jag judiska amerikaner som kämpat i arbetarrörelsen i USA. Här fanns äldre män från Veterans For Peace som åker runt i USA och informerar om verkligheten utan avråda från att ta värvning. Som informerar om att minst var tredje kvinna i militären har blivit våldtagen. En hel del tuffa kvinnor som inte viker en tum. Och en av dem är Hedy Epstein, 85-årig förintelseöverlevare som naturligtvis fått hör att hon är en självhatande judinna. Och många andra som kämpar i så många frågor. Som reser runt, kämpar och vars huvudsakliga syfte är något större än det som direkt berör de själva. Sen fanns det, beklämmande konspirationsteoretiker, vita amerikaner, muslimska kanandensere och teorierna så bakvända att man baxnar. Jag och min engelska vän hamnade i öppet gräl med kanadensarna. Och min engelska vän ska ha mycket cred för sitt engagemang. Mitt ifrågasättande av logiken bakom kanske inte ledde någonvart. Det är så förbannat sorgligt. Alla förlorar på det, och att behöva konspirationsteorier, varav en var tydligt anti-semitisk, - och ofta är ju konspirationsteorier det- för att stärka sin egen uppfattning kan ju vara ett bevis på att övertygelsen i sig inte är stark nog annars. En av teorierna var alltså att USA låg bakom nineelven. Det här är egentligen ett kapitel för sig. För det finns en del svart humor i det. När jag skulle återge det absurda för en annan som var med på resan, en amerikan, då visade det sig att han hade samma jävla teori. )

Det blev också en viktig lärdom för många att se hur staten Egypten verkligen är USA:s direkta lydhund, även om det som Uri Avnery också påpekar kan finnas andra skäl till att Egypten förvägrar palestinierna sin frihet. (Att vi inte fick demonstrera i Gaza är i första hand att förvägra palestinierna sin frihet - inte någonting som i huvudsak riktade sig mot oss.)
85 personer åkte till slut till Gaza. Detta skedde som en märklig kompromiss i slutändan, efter många hetsiga diskussioner och samtal, även med folk i Gaza utan att vara en del av GFM. Många såg medgivandet att låta två bussar åka som en propagandaseger för Egypten. Det interna politiska käbbel som höll på att splittra GFM i två delar var också det mycket intressant att följa – beslutet var allt annat än demokratiskt. Jag var en av de som ansåg att bussarna aldrig skulle ha åkt in. Men det som varit ledarskapet för GFM byttes i stort sett ut. In klev en karismatisk skotte vid namn Mick Napier. Med humor och styrka och auktoritet tog han över för att skapa enighet och förvandla en marsch i Gaza till demonstrationer och aktioner i Kairo. Vi tänkte inte bli de turister Mubarak ville omvandla oss till.

Det är också intressant att se hur delar av Egyptens religiösa maktsfär står bakom murbyggandet. En del vill kalla muren anti-smugglingsmur. Muren är till för att förhindra kriminalitet. Så ett fatwa bråk har dykt upp gällande muren.

I Egypten höll vi tillsammans med journalister en demonstration anordnad av egyptiska aktivister en demo mot muren.

Det är också av värde att att öka medvetandet om att den massiva säkerhetstjänsten och den allomstädes närvaron av egyptisk polis som håller befolkningen i schack och ser till att demokratin aldrig blir av är finansierad av det retoriskt demokratiälskande landet USA. USA:s stöd för Egypten är ovärderligt för Mubarak. Därför bidrar USA även med assistans till den nya muren som ska omgärda Gaza. För att förhindra tunnlarna. Denna skammens mur omdebatteras väldigt lite i en värld där frihet följer en värderingsskala. Palestinierna förtjänar den inte lika mycket som andra. Lägg märke till sådana här saker när USA ska vara den fredsmedlande parten mellan Israel och Palestinierna. USA hjälper till att klämma till Palestinierna från alla håll.

När demonstrationer i Kairo blev av gjordes de genom olika taktiker som innebar att aktivisterna gjorde rusningar mot en gemsam flagga. En kaosvariant som gick oväntat bra. Vi skulle gå omkring och låtas vara turister och när så en flagga restes skulle alla rusa dit och starta demonstrationen. Och så blev det. Cirka 400 personer lyckades delta i den demonstrationen som skedde samma dag som det var meningen att vi skulle marschera i Gaza. Minst ett hotell var vid den tidpunkten under husarrest. (Det hotell där många aktivister bodde och delar av ledarskapet.) Några blev misshandlade av egyptisk säkerhetspolis. Själv hamnade jag mitt emellan två rader av poliser och släpades sedermera med marken med två backpackväskor i varsin hand. (En var min egen. Jag var förberedd för att sova på gatan. Eller deportation.) Fransmännen valde att sätta press på sin egen regering genom att sova utanför ambassaden. De var cirka 300. 30 personer från andra nationaliteter påbörjade en hungerstrejk.

Under demonstrationerna kunde man se många egyptier göra tummen upp. De flesta såg dock mest förvånade ut. Någon förbipasserande tyckte vid en manifestation (som sade vad han sa utan att veta att arabisktalande palestinavänner stod bredvid honom) att demonstranterna borde skjutas på fläcken. Ett par andra gestikulerade vilt emot oss. Mubarak-regimen talade om oss som bråkmakare och huliganer. Det var tämligen fascinerande. Men så fungerar propaganda. När jag såg mig omkring var det en brokig samling. En hög medelålder. Och politiskt insatta. Bråkmakare? I beg to differ. Min spontana åsikt är att majoriteten av egyptierna var med oss. Men de vågade inte alltid visa det. Diskreta leenden, V-tecken och sådant som snabbt kunde avslutas ifall polisen kom på dem.

Omringade av en form av kravallpolis kunde vi stå där i timmar, tills vi bestämde själva att avsluta demonstrationerna. Kravallpoliserna var mycket unga och verkade framförallt vara en form av kanonmat. De såg allt annat än arga ut. De såg inte ut att hysa agg emot oss. De log ofta åt aktivisternas märkligheter, sånger - som ofta var på arabiska. Ett fåtal vågade sig till att prata med de arabisktalande aktivisterna. Under en annan demonstration, utanför det israeliska konsulatet i Kairo där cirka 300 aktivister samlats efter att det skanderats boycott Israel, hörde jag bakom min rygg hur två unga kravallpoliser tillsammans småviskade “boycott Israel“. Ett par militärpoliser hade ingen aning om vad vi gjorde där. En svensk-palestinier med svenskt pass informerade om vad vi gjorde där. Av en annan kravallpolis fick han ett telefonnummer. Ifall han behövde hjälp.

Den palestinska flaggan hängde på pyramiden. Den vajade lite varstans i Kairo. Men det var inte alltid omtyckt av egyptisk säkerhetspolis att se olika fredsbudskap. För Egyptisk polis var alltid hack i hälarna. Deportation var alltid en risk man fick ta. Men våra västerländska pass var ett extra skydd i en alltför uppenbart hycklande värld. Män eller kvinnor med arabiskt utseende låg alltid sämre till. På våra hotell fanns infiltratörer. Ibland är det viktigt att se det med våra egna ögon. Men ibland är informationen tillräcklig. Så vad vet vi nu som vi inte visste innan?
Problemet är inte att informationen saknas när det gäller Gaza eller Västbanken eller den existerande staten Israel eller Egyptens förhållande till USA eller sin egen befolkning. Problemet är att palestinierna saknar frihet och politiskt stöd.

Så kampen fortsätter. Och BDS-rörelsen har garanterat stärkts av den här resan. Kairo-deklarationen är ett sådant initiativ som behöver globalt stöd.

HD-blogg.