Via min hotmail, eller via MSN, får jag veta de mest ointressanta nyheter den här världen de facto kan presentera. De ligger under kategorin kändisnytt och är högre placerade än andra, mer världsliga, nyheter. Jag har bland annat genom "journalisten" Elisabeth Vedin fått ta del av följande fascinerande nyhet:
"Som Starlounge tidigare rapporterat ryktas det att Zac Efron hatar att duscha och att han luktar därefter. Hans flickvän Vanessa Hudgens hävdar dock att han inte alls slarvar med sin hygien och att skvallret är det töntigaste hon någonsin hört.
— Den som kom på det här ryktet är en komplett idiot. Han duschar! Han duschar! Tro mig, det gör han, säger Vanessa till Newsweek. Följdfrågan från tidningens reporter blev då ”Varje dag?”. — Ja, självklart, svarade Vanessa. "
Och nej. Jag vet inte vilka Zac Efron eller Vanessa Hudgens är. Jag tänker icke googla fram det heller. Jag vill dessutom tillägga: att det här var den största kändisnyheten den dagen.
Men jag såg att MSN Starlounge nu gjort en duell mellan "sessorna." Där får jag veta att Victoria är "sedan många år tillbaka tillsammans med gymägaren Daniel Westling - en relativt enkel kille från Ockelbo."
Undrar hur jag skulle etiketteras om jag "dejtade" en "sessa". "Klåparen från Blackan" kanske.
Fotnot: Det här luktar som en limerick.
Det var en gång en relativt enkel kille från Ockelbo
som hade en svåruppnådd dröm må ni tro
han dejta en sessa ville
men pappa kungen fick dille
och flyttade in i ett fågelbo.
Okej. Det var inte världens bästa limerick. Men jag gav mig själv bara tre minuter att komma på en.
måndag 30 juni 2008
"Hellre lägger vi ner och gör våra anställda arbetslösa"
"Go home". Vem på DN:s ledarredaktion minns inte de orden? (Kanske har Peter Wolodarski skämtat till det med Hanne Kjöller och satt de orden, vid utgången för de hårt arbetande, icke trygghetsknarkande ledarskribenterna. *)De orden var för DN-liberalerna beviset på hur ruttet det var med kollektivavtal och fackföreningar. Say no more så att säga. I rest my case. Case closed.
Nu har några blockadvakter dödshotats.
"- En av delägarna till stenhuggeriet sa till våra blockadvakter att blockaden gjorde honom så arg att han kunde döda. Senare meddelade han att tre gravstenar hade iordningställts, berättar ombudsman Micael Nilsson för Dagens Arbete."
Jag tror inte vi får läsa om det på DN:s ledarsida.
Kanske uppskattas snarare den principfasthet man visar på stenhuggeriet. Bröderna Henrikssons stenhuggeri i Kungsbacka vägrar nämligen att teckna kollektivavtal med IF Metall. "Hellre lägger vi ner och gör våra anställda arbetslösa", som en av delägarna, Fredrik Henriksson, så hjältemodigt sa häromdagen.
Och är det inte egentligen facket och kollektivavtalen som här är boven i dramat. Det som gör de stackars delägarna så desperata att de yttrar dessa ord. Kanske menar man dessutom att de tre gravstenarna är symboliska för kollektivavtalen, fackföreningarna och den svenska modellen. För i så fall...
* Jag mötte faktiskt Peter Wolodarski på cykel längs med Norr Mälarstrand för ett tag sedan. Och jag kan bekräfta att han inte är en trygghetsnarkoman. Han hade ingen hjälm på sig.
Nu har några blockadvakter dödshotats.
"- En av delägarna till stenhuggeriet sa till våra blockadvakter att blockaden gjorde honom så arg att han kunde döda. Senare meddelade han att tre gravstenar hade iordningställts, berättar ombudsman Micael Nilsson för Dagens Arbete."
Jag tror inte vi får läsa om det på DN:s ledarsida.
Kanske uppskattas snarare den principfasthet man visar på stenhuggeriet. Bröderna Henrikssons stenhuggeri i Kungsbacka vägrar nämligen att teckna kollektivavtal med IF Metall. "Hellre lägger vi ner och gör våra anställda arbetslösa", som en av delägarna, Fredrik Henriksson, så hjältemodigt sa häromdagen.
Och är det inte egentligen facket och kollektivavtalen som här är boven i dramat. Det som gör de stackars delägarna så desperata att de yttrar dessa ord. Kanske menar man dessutom att de tre gravstenarna är symboliska för kollektivavtalen, fackföreningarna och den svenska modellen. För i så fall...
* Jag mötte faktiskt Peter Wolodarski på cykel längs med Norr Mälarstrand för ett tag sedan. Och jag kan bekräfta att han inte är en trygghetsnarkoman. Han hade ingen hjälm på sig.
”Barn, du har kommit till världen för att uthärda: uthärda, tig och lid.”
Jag får ett mailutskick från Skandiabanken. För vår skull: för oss korkade småsparare har man talat med några av Sveriges duktigaste förvaltare. Dessa duktiga förvaltare tror ytterst sällan att börsen ska gå nedåt. De ber oss att härda ut. Sitta stilla i båten. Låta de sköta förvaltandet. Låta de komma med icke-råd, och icke-förklaringar. När sedan börsen väl har gått ned jagar de förklaringar i efterhand på varför det blev som det blev. Anywhooo…
”Vi har pratat med några av Sverige duktigaste förvaltare för att få klarhet i vad händer på börsen?”
(Inom parantes sagt: jag noterar att Skandiabanken väljer att ha ett frågetecken i slutet av denna mening. Så man kan hålla med om förvaltarnas sammanfattande ord om läget.)
”Det sammanfattande ordet på vad de känner om läget är: osäkerhet.
Ska vi nu se en längre period av nedgång? Nej, det vill inte förvaltarna tro”
Dessa förvaltare och experter vill inte tro det. Vad märkligt. Det vore som om deras jobb hängde på det.
”Peter Eriksson på Kaupthing Bank jämför börsens hälsoläge med en patients som inte är så sjuk som alla tycks tro:- Patienten är nog i grunden starkare än vad en del hälsoprognoser ger sken av, säger han. Så visst finns det optimism, men den döljer sig bakom oron. För läget är oklart och osäkert.”
Optimismen finns där. Men läget är oklart och osäkert. Man har symptomen men man har ingen diagnos än. Call in dr House. Kalla in första bästa apa. Roa mig åtminstone!
”Vi är ett år inne i krisen. Börsen har fallit rejält. Om man har ett långsiktigt sparande - ja, för min egen del skulle jag säga: härda ut.”
Nähä. Jag ska härda ut. Jag undrar varför. Och åter får jag alltså veta bupkiss av experterna, och dessa duktiga förvaltare. Jag somnar om.
”Vi har pratat med några av Sverige duktigaste förvaltare för att få klarhet i vad händer på börsen?”
(Inom parantes sagt: jag noterar att Skandiabanken väljer att ha ett frågetecken i slutet av denna mening. Så man kan hålla med om förvaltarnas sammanfattande ord om läget.)
”Det sammanfattande ordet på vad de känner om läget är: osäkerhet.
Ska vi nu se en längre period av nedgång? Nej, det vill inte förvaltarna tro”
Dessa förvaltare och experter vill inte tro det. Vad märkligt. Det vore som om deras jobb hängde på det.
”Peter Eriksson på Kaupthing Bank jämför börsens hälsoläge med en patients som inte är så sjuk som alla tycks tro:- Patienten är nog i grunden starkare än vad en del hälsoprognoser ger sken av, säger han. Så visst finns det optimism, men den döljer sig bakom oron. För läget är oklart och osäkert.”
Optimismen finns där. Men läget är oklart och osäkert. Man har symptomen men man har ingen diagnos än. Call in dr House. Kalla in första bästa apa. Roa mig åtminstone!
”Vi är ett år inne i krisen. Börsen har fallit rejält. Om man har ett långsiktigt sparande - ja, för min egen del skulle jag säga: härda ut.”
Nähä. Jag ska härda ut. Jag undrar varför. Och åter får jag alltså veta bupkiss av experterna, och dessa duktiga förvaltare. Jag somnar om.
söndag 29 juni 2008
Tack Spanien!
En del säger ibland att fotbollen sällan är logisk. Att fotbollen ofta är orättvis. Det är inte sant. Fotbollen är nästan alltid logisk, nästan alltid rättvis. Spanien bevisade det i en av de mer välspelade finaler mellan fotbollsandslag jag någonsin har sett. Spanien spelar helt enkelt en underbar fotboll. Fotboll är helt enkelt världens överlägset bästa sport och världens bästa underhållning. Vilken skön avslutning på den här helgen. Tack för det Spanien!
Ockupation Utesluter Liberalism
Palestina är illegalt i Israels ögon. En US-amerikansk besökare får frågan i tullen: ”Hur vet jag att du inte kommer att besöka Västbanken? Hur vet jag att du inte kommer att demonstrera mot Israel? Hur vet jag att du inte kommer att arbeta med palestinska NGO:s?”
Palestinierna är helt enkelt illegala. Israel skyr heller inga medel till att provocera palestinierna.
Jag läser att journalisten Mohammed Omar misshandlats av ockupationens hantlangare. Samtidigt har åter en tonåring dödats av Israel. Sedan avbryts den mördade tonåringens begravning av israeliska ocupationsstyrkor och flera av de sörjande skadas under attacken. Nyheten berättas naturligtvis inte av Nathan Shachar. Hans senaste alster handlade om hur palestinierna brutit vapenvilan. Det rapporteras förvisso även från Nathan att Israel dödade två palestinier innan qassamraketerna skickades från Gaza. Men, trots att Jihad, alltså svarade på en israelisk attack, så är det palestinierna som bröt vapenvilan. Samtidigt har ockupanter/bosättare och israelisk militär fortsatt att gå bärsärk på palestinsk mark och fortsatt att tillfångata palestinier. Israel attackerar dessutom fredliga demonstrationer mot muren.
DN-liberalernas senaste tillskott på ledarsidan har skrivit en vädjan (DN- 25 juni pappersupplaga) om att Hamas måste frige den israeliska soldaten Gilad Shalit. Honom kan vi till och med namnet på. Palestinierna fortsätter vara ointressanta namnlösa offer i DN-liberalernas historierevisionism. De tusentals palestinier som är tillfångatagna talar Lisa inte så mycket om. Men Lisa Bjurwald citerar även en bibelpassage som används i kampanjen för Gilads frigivning. Det är Jeremiah 31:17."Dina barn skola återvända tillbaka till sitt land." Det är en dörr som Lisa Bjurwald kanske inte borde öppna. Det där med rätten att få återvända till sitt land.
Nåväl. Liberalism är svårt, inte bara för svenska liberaler. Det är en närmast omöjlig ekvation för Israel. Ilan Pappe förklarar: A society that endorses a 40-year occupation of another people cannot be a liberal one. A society that discriminates against 20 percent of its population because they are not Jews cannot be described as progressive. The problem in Israel is not the role of religion or tradition; it is the role of Zionism, a very clear ideology of exclusion, racism and expulsion. This ideology allows the army to play a significant role in most of the domestic and foreign policies, and it is probably right to say that Israel is not a state with an army, but an army with a state.
Så hur liberalt är Israel? Förvisso bör Valfri Svensk Liberal skickas på en grundkurs i liberalism, men å andra sidan har liberalismen ofta varit en svår nöt att knäcka för våra liberaler. Man väljer okunnighet före hyckleri. Men Israels liberalism gäller inte alla. Därmed är det inte liberalism.
Fotnot: Libanon-kriget ansågs ju starta med Hizbollahs tillfångatagande av två israeliska ockupationssoldater. Men bara några dagar innan hade Israel brutit en vapenvila genom att slakta en familj med åtta människor på en badstrand i Gaza.
Ps! I Rapport 19:30 talade Elisabeth Höglund om att Golan-höjderna är den fredligaste delen av Israel.
Palestinierna är helt enkelt illegala. Israel skyr heller inga medel till att provocera palestinierna.
Jag läser att journalisten Mohammed Omar misshandlats av ockupationens hantlangare. Samtidigt har åter en tonåring dödats av Israel. Sedan avbryts den mördade tonåringens begravning av israeliska ocupationsstyrkor och flera av de sörjande skadas under attacken. Nyheten berättas naturligtvis inte av Nathan Shachar. Hans senaste alster handlade om hur palestinierna brutit vapenvilan. Det rapporteras förvisso även från Nathan att Israel dödade två palestinier innan qassamraketerna skickades från Gaza. Men, trots att Jihad, alltså svarade på en israelisk attack, så är det palestinierna som bröt vapenvilan. Samtidigt har ockupanter/bosättare och israelisk militär fortsatt att gå bärsärk på palestinsk mark och fortsatt att tillfångata palestinier. Israel attackerar dessutom fredliga demonstrationer mot muren.
DN-liberalernas senaste tillskott på ledarsidan har skrivit en vädjan (DN- 25 juni pappersupplaga) om att Hamas måste frige den israeliska soldaten Gilad Shalit. Honom kan vi till och med namnet på. Palestinierna fortsätter vara ointressanta namnlösa offer i DN-liberalernas historierevisionism. De tusentals palestinier som är tillfångatagna talar Lisa inte så mycket om. Men Lisa Bjurwald citerar även en bibelpassage som används i kampanjen för Gilads frigivning. Det är Jeremiah 31:17."Dina barn skola återvända tillbaka till sitt land." Det är en dörr som Lisa Bjurwald kanske inte borde öppna. Det där med rätten att få återvända till sitt land.
Nåväl. Liberalism är svårt, inte bara för svenska liberaler. Det är en närmast omöjlig ekvation för Israel. Ilan Pappe förklarar: A society that endorses a 40-year occupation of another people cannot be a liberal one. A society that discriminates against 20 percent of its population because they are not Jews cannot be described as progressive. The problem in Israel is not the role of religion or tradition; it is the role of Zionism, a very clear ideology of exclusion, racism and expulsion. This ideology allows the army to play a significant role in most of the domestic and foreign policies, and it is probably right to say that Israel is not a state with an army, but an army with a state.
Så hur liberalt är Israel? Förvisso bör Valfri Svensk Liberal skickas på en grundkurs i liberalism, men å andra sidan har liberalismen ofta varit en svår nöt att knäcka för våra liberaler. Man väljer okunnighet före hyckleri. Men Israels liberalism gäller inte alla. Därmed är det inte liberalism.
Fotnot: Libanon-kriget ansågs ju starta med Hizbollahs tillfångatagande av två israeliska ockupationssoldater. Men bara några dagar innan hade Israel brutit en vapenvila genom att slakta en familj med åtta människor på en badstrand i Gaza.
Ps! I Rapport 19:30 talade Elisabeth Höglund om att Golan-höjderna är den fredligaste delen av Israel.
fredag 27 juni 2008
Helgardera Ditt Aktiestryktips
Det är något speciellt med oss småsparare. Vi är inte så dumma. Vi håller huvudet kallt. Vi är tydligen luttrade. Men vänta ett tag, låt oss inte beivra oss: kan vi inte få några råd först:
Ska vi småsparare sälja? Valfri Börsanalytiker hämtar sin floskeltombola fylld med olika meningar och drar upp följande vinnande meningar: (dock är denna expert mer specifikt från Nordea)
Antingen säljer du fonder eller aktier för att säkra kapitalet redan nu - men då tar du samtidigt en risk att göra en dålig affär eftersom börsen kan gå upp inom den närmaste tiden igen. Eller så gör du ingenting och räknar med att det inte blir sämre och väljer att sälja den dag du behöver pengarna i stället. Det handlar både om hur mycket is i magen du har och vilka marginaler du har.
Nåväl. Tack för kaffet. Kan jag få en kaka till det? Och spara den? Eller äta upp den kanske? Tror du jag kan få två kakor?
Är det köpläge för dem som har sparade pengar på banken?
- Det är omöjligt att säga. Många bedömare har trott att sommaren skulle bli orolig och så blev det ju. Men om detta är botten eller om fallet fortsätter vill jag inte spekulera i.
Tack för rådet. Vad det nu var. (Låt mig gissa att hon gillar att helgardera när hon tippar stryktips.)
Ska vi småsparare sälja? Valfri Börsanalytiker hämtar sin floskeltombola fylld med olika meningar och drar upp följande vinnande meningar: (dock är denna expert mer specifikt från Nordea)
Antingen säljer du fonder eller aktier för att säkra kapitalet redan nu - men då tar du samtidigt en risk att göra en dålig affär eftersom börsen kan gå upp inom den närmaste tiden igen. Eller så gör du ingenting och räknar med att det inte blir sämre och väljer att sälja den dag du behöver pengarna i stället. Det handlar både om hur mycket is i magen du har och vilka marginaler du har.
Nåväl. Tack för kaffet. Kan jag få en kaka till det? Och spara den? Eller äta upp den kanske? Tror du jag kan få två kakor?
Är det köpläge för dem som har sparade pengar på banken?
- Det är omöjligt att säga. Många bedömare har trott att sommaren skulle bli orolig och så blev det ju. Men om detta är botten eller om fallet fortsätter vill jag inte spekulera i.
Tack för rådet. Vad det nu var. (Låt mig gissa att hon gillar att helgardera när hon tippar stryktips.)
Ilska I Proportioner
Det blev ett klassiskt gammalt "tillfälligt avbrott" i den första semifinalens TV-sändningar. Folk blev förbannade. Naturligtvis låter man det gå utöver receptionisten på TV4, kallar henne hora och hotar henne med våldtäkt och döden. I mean, its just common sense. Enligt den gamla hederliga logiken: är det en kvinna skall hon kallas hora.
torsdag 26 juni 2008
"En Lag Är 100 % Bättre Än Ingen Lag Alls"
De olika partiledarna i den luggslitna alliansen väljer olika taktik i debatten om FRA.
Där Reinfeldt väljer en demokratiskt avgrundsblå taktik: "Alla tjänar på om debatten lägger sig." så väljer Maud Olofsson en skenbart mer optimitisk taktik: en centerbrun gräva-upp-liket- taktik: "Jag har ju försökt lyft fram dem [integritetsfrågorna] i flera år. " Dock säger hon, avvisande angående att riva upp lagen, enligt klockren skenheligt centerpartistisk mattematisk svart-vit-logik: "En lag är 100 % bättre än ingen lag alls."
Fotnot: Maud-citaten från DN 26:e juni 2008. Pappersupplaga.
Viktig Läxa: Om man när man går över gatan ser åt fel håll riskerar man bli överkörd av högerns liberalism.
Där Reinfeldt väljer en demokratiskt avgrundsblå taktik: "Alla tjänar på om debatten lägger sig." så väljer Maud Olofsson en skenbart mer optimitisk taktik: en centerbrun gräva-upp-liket- taktik: "Jag har ju försökt lyft fram dem [integritetsfrågorna] i flera år. " Dock säger hon, avvisande angående att riva upp lagen, enligt klockren skenheligt centerpartistisk mattematisk svart-vit-logik: "En lag är 100 % bättre än ingen lag alls."
Fotnot: Maud-citaten från DN 26:e juni 2008. Pappersupplaga.
Viktig Läxa: Om man när man går över gatan ser åt fel håll riskerar man bli överkörd av högerns liberalism.
Vi Hörde Något, Vi Såg Något, Vi Åkte Hem
"Jag hörde något om att deras storstjärna ska vara tillbaka, tyvärr kan jag inte namnet på honom." Johan Elmander om Andrej Arsjavin. Dagen innan svensk hybris fick pisk av äkta ryskt finlir.
måndag 23 juni 2008
En Ögonblicksbild Av Italiensk Fotboll
En ögonblicksbild av italiensk fotboll.
I en duell nära sidlinjen faller italienaren di Natale stereotypiskt enkelt. Han rullar som brukligt är några varv. Dock för långt. Han hamnar på fel sida av sidlinjen så spelet kan fortsätta. Di Natale rullar skadad in på plan igen. Spelet avbryts med spanjorerna ganska högt upp på plan med boll under kontroll. "Vad är det för fars" undrar kommentatorn.
Aldrig Italien. Aldrig.
I en duell nära sidlinjen faller italienaren di Natale stereotypiskt enkelt. Han rullar som brukligt är några varv. Dock för långt. Han hamnar på fel sida av sidlinjen så spelet kan fortsätta. Di Natale rullar skadad in på plan igen. Spelet avbryts med spanjorerna ganska högt upp på plan med boll under kontroll. "Vad är det för fars" undrar kommentatorn.
Aldrig Italien. Aldrig.
Fotboll Som Grund För Stadsfestivaler
Så besökte man EM. Jippot EM. Fotboll? I andra hand. Dessvärre. Fotbolls-EM upplever man betydligt bättre på hemmaplan. Framför TV:n. Vad gäller fotbollen. Jag hade i övrigt tolv mycket trevliga dagar i det löjligt vackra Österrike.
Det är lite märkligt det där, men sådan är kapitalismen: och visst kan man tycka att det är lite trevligt på flera sätt. Bråken är färre när landslag möts än när klubblag möts. Det är i regel en annan typ av passion. (Själv är jag mer AIK:are än svensk. Förlusten mot Ryssland var inte lika tung som en derbyförlust.)
Men det som var märkligt var känslan av stadsfestival. Det här var inte fotbolls-EM. Jag har tidigare besökt fotbolls-VM i Japan 02, fotbolls-EM: Sverige -92 och Holland-Belgien 00.
Om Sverige-turneringen 92 anses vara den sista miniturneringen innan EM blev riktigt stort, så var detta den totalkommersialiserade varianten. Det är fullkomligt logiskt ur kapitalistisk synpunkt. Många fotbollssupportrar beklagar sig, men gör det inte utifrån någon medveten politisk ståndpunkt. Det är så här det är. Hur ska man tjäna så mycket pengar som möjligt på fotboll? Men när man gick till arenan. Det var overkligt. Överallt kunde man köpa öl och jägermeister. Det var som att åka Vasa-loppet* fastän istället för blåbärssoppa var det jägermeister i små, små flaskor. Jag är långt ifrån nykterist, men det är något bisarrt med att man oroar sig för huliganism, när man så ogenerat inte bryr sig om alkoholskador av olika slag. Tro mig: fler dör av alkohol än av huliganism. (Huliganismen är dock ett kommersiellt problem.) Folk dansade och hånglade. Det sades att det var 75 000 svenskar i Innsbruck på lördagen. Endast ca 10-15000 av dessa hade biljett. På den första matchen hade jag kompisar som bakom sig hade personer som diskuterade hur många byten man får göra i fotboll. Till den andra svenska gruppspelsmatchen hade inte heller jag biljett, men säkert någon nisse som precis fått veta att två gula kort renderar i ett rött. Företag har som bekant många biljetter. Sponsorjävlar.
Det var svenskar mest överallt. Vi såg de mest på matchdagarna, väldigt gula, vissa hade uppenbarligen gett sig fan på att se mest utklädda ut. Svennebananer som de lite föraktfullt kallas. Andra var där för att se snygga, sexiga ut och veva med armarna så fort något discodunk hördes, och köra discodans på läktaren, som om man var med i MTV:s The Grind. Visst, de kanske vet hur många byten man får göra, men i min fördomsfulla värld var inte dessa tjejer där för att se fotboll. De ville att blickarna skulle riktas från planen upp mot läktaren. Säkert ringde telefonen. – Du är med på TV!
Det är mycket telefonsamtal under EM.
White Stripes ringde och ville ha sina stim-pengar, och speedwayfansen i Polen ringde och ville ha tillbaka sina tutor. Tutorna förresten. De var en enorm obegriplig plåga. Vad är så roligt med att tuta i en tuta? Men det var bara första matchen jag höll på krevera på grund av dem. En och en halv meter bredvid mig stod tre svenska män i 35-årsåldern och blåste titt som tätt. Jag gav dem onda blicken mer än en gång, men min onda blick behöver uppenbarligen tränas upp. Tuta och sup var deras motto. Jag gissar att de gillar Stefan & Krister-humor.
Jippot. Jippiekayfuckin´ey.
EM är som en sorts verklighetsflykt för alla som tar sig ned. En del bor på speciella fanscampingplatser som säkerligen påminner om rockfestivalernas campingplatser. Även om man bor på hotell, som vårt underbara sällskap gjorde ett antal nätter i Salzburg så är man lång borta från ”världen” på en sån här resa. (i Innsbruck bodde vi på ett sorts gästhus, som saknade Internet, och som vi även lämnades helt ensamma på en morgon och förmiddag.) Man nås inte av så mycket viktiga nyheter där nere. Vi fick tag på Aftonbladet ett par gånger. Man var dock tvungen att ta sig till de olika fanzones som fanns, och de undvek vi ofta noga. Nu reste jag inte med människor jag vanligtvis diskuterar världspolitik med, så det var sportdelen som lästes, inte huvuddelen. Med all respekt för att huvuddelen sällan innehåller viktiga nyheter, så gör i ärlighetens namn, sällan sportdelen det heller. Jag såg att Esbjörn Svensson tragiskt dött.
– Vem, frågade de övriga, jag för tillfället befann mig med. Hur är det med Zlatan?
*Det var naturligtvis en sällsynt usel liknelse. Det var inte alls som att åka Vasa-loppet
Det är lite märkligt det där, men sådan är kapitalismen: och visst kan man tycka att det är lite trevligt på flera sätt. Bråken är färre när landslag möts än när klubblag möts. Det är i regel en annan typ av passion. (Själv är jag mer AIK:are än svensk. Förlusten mot Ryssland var inte lika tung som en derbyförlust.)
Men det som var märkligt var känslan av stadsfestival. Det här var inte fotbolls-EM. Jag har tidigare besökt fotbolls-VM i Japan 02, fotbolls-EM: Sverige -92 och Holland-Belgien 00.
Om Sverige-turneringen 92 anses vara den sista miniturneringen innan EM blev riktigt stort, så var detta den totalkommersialiserade varianten. Det är fullkomligt logiskt ur kapitalistisk synpunkt. Många fotbollssupportrar beklagar sig, men gör det inte utifrån någon medveten politisk ståndpunkt. Det är så här det är. Hur ska man tjäna så mycket pengar som möjligt på fotboll? Men när man gick till arenan. Det var overkligt. Överallt kunde man köpa öl och jägermeister. Det var som att åka Vasa-loppet* fastän istället för blåbärssoppa var det jägermeister i små, små flaskor. Jag är långt ifrån nykterist, men det är något bisarrt med att man oroar sig för huliganism, när man så ogenerat inte bryr sig om alkoholskador av olika slag. Tro mig: fler dör av alkohol än av huliganism. (Huliganismen är dock ett kommersiellt problem.) Folk dansade och hånglade. Det sades att det var 75 000 svenskar i Innsbruck på lördagen. Endast ca 10-15000 av dessa hade biljett. På den första matchen hade jag kompisar som bakom sig hade personer som diskuterade hur många byten man får göra i fotboll. Till den andra svenska gruppspelsmatchen hade inte heller jag biljett, men säkert någon nisse som precis fått veta att två gula kort renderar i ett rött. Företag har som bekant många biljetter. Sponsorjävlar.
Det var svenskar mest överallt. Vi såg de mest på matchdagarna, väldigt gula, vissa hade uppenbarligen gett sig fan på att se mest utklädda ut. Svennebananer som de lite föraktfullt kallas. Andra var där för att se snygga, sexiga ut och veva med armarna så fort något discodunk hördes, och köra discodans på läktaren, som om man var med i MTV:s The Grind. Visst, de kanske vet hur många byten man får göra, men i min fördomsfulla värld var inte dessa tjejer där för att se fotboll. De ville att blickarna skulle riktas från planen upp mot läktaren. Säkert ringde telefonen. – Du är med på TV!
Det är mycket telefonsamtal under EM.
White Stripes ringde och ville ha sina stim-pengar, och speedwayfansen i Polen ringde och ville ha tillbaka sina tutor. Tutorna förresten. De var en enorm obegriplig plåga. Vad är så roligt med att tuta i en tuta? Men det var bara första matchen jag höll på krevera på grund av dem. En och en halv meter bredvid mig stod tre svenska män i 35-årsåldern och blåste titt som tätt. Jag gav dem onda blicken mer än en gång, men min onda blick behöver uppenbarligen tränas upp. Tuta och sup var deras motto. Jag gissar att de gillar Stefan & Krister-humor.
Jippot. Jippiekayfuckin´ey.
EM är som en sorts verklighetsflykt för alla som tar sig ned. En del bor på speciella fanscampingplatser som säkerligen påminner om rockfestivalernas campingplatser. Även om man bor på hotell, som vårt underbara sällskap gjorde ett antal nätter i Salzburg så är man lång borta från ”världen” på en sån här resa. (i Innsbruck bodde vi på ett sorts gästhus, som saknade Internet, och som vi även lämnades helt ensamma på en morgon och förmiddag.) Man nås inte av så mycket viktiga nyheter där nere. Vi fick tag på Aftonbladet ett par gånger. Man var dock tvungen att ta sig till de olika fanzones som fanns, och de undvek vi ofta noga. Nu reste jag inte med människor jag vanligtvis diskuterar världspolitik med, så det var sportdelen som lästes, inte huvuddelen. Med all respekt för att huvuddelen sällan innehåller viktiga nyheter, så gör i ärlighetens namn, sällan sportdelen det heller. Jag såg att Esbjörn Svensson tragiskt dött.
– Vem, frågade de övriga, jag för tillfället befann mig med. Hur är det med Zlatan?
*Det var naturligtvis en sällsynt usel liknelse. Det var inte alls som att åka Vasa-loppet
onsdag 18 juni 2008
Innsbruck Jag Måste Lämna Dig
Landskap Med Solar
Solen glider fram bakom husväggen
ställer sig mitt i gatan
och andas på oss
med sin röda blåst.
Innsbruck jag måste lämna dig.
Men i morgon
står en glödande sol
i den halvdöda grå skogen
där vi skall arbeta och leva.
Tomas Tranströmer
Solen glider fram bakom husväggen
ställer sig mitt i gatan
och andas på oss
med sin röda blåst.
Innsbruck jag måste lämna dig.
Men i morgon
står en glödande sol
i den halvdöda grå skogen
där vi skall arbeta och leva.
Tomas Tranströmer
söndag 8 juni 2008
Det Är Något Jag Har Glömt
Man blir äldre. Man känner det i hela kroppen att livet går. Man vet det, när man tolkar den lätta övervikten, åldern och stickningar i armen som en potentiell hjärtinfarkt. Deras höstvinter blir till ungdomlig vår som övergår till sommar, och studentlastbilar passerar förbi med lyckliga ungdomar, och man tycker de ser yngre ut, för var år som går.
Minns tillbaka:
Hur vi själva sjöng ”vi blir bara arbetslösa” och tryckta upp t-shirts som sade samma sak men som man aldrig hade på sig. Hur vi vägrade delta i allsång som berättade hur bra vi var.
Jag minns inte någon rektors tal.
När jag gick i Bromstens skolan på låg och mellanstadiet var det inte talet på avslutningen man mindes. Utan rektorns frisyr som behandlades illa av stillsamma lätta brisar. Men jag minns att han höll tal i varje fall, med monoton röst och behärskat energieffektiviserat minspel. När jag sedan gick på högstadiet och gymnasiet minns jag inte någon rektor alls. Varken frisyrer, eller tal. Tal om framtiden, och sånt där. Framtiden? Den är ju sen. Inte nu. Inte för tidig.
Man blir glömskare. Man tänker efter. Nycklarna är med. Plattan är avstängd, och lyset släckt. Plånboken är med, mobiltelefonen likaså, stänger dörren – låser- , tar trapporna ned med en gnagande insikt om att något är fel. Det är någonting som jag har glömt.
Tar mig besvärat förbi, ytligt sett vuxna människor med överdrivna diskussioner om nytagna vuxenpoäng. Suckar över fenomenet. Men det påminner mig om något. Men vad?
Kommer hem sent en lördagsnatt. Eller snarare tidigt en söndagsmorgon. Kommer på vad det är jag har glömt. Det är inte det där prospektet, eller att göra deklarationen, eller amorteringen på villan, att hämta kostymen på kemtvätten, eller bilen på verkstaden, eller att för den delen hämta barnen på dagis.
Helvete, jag har glömt bort att bli vuxen.
Nåväl. Imorgon är en annan dag och jag reser bort ett tag. Inte för att det går att fly sig själv. Det visste redan de gamla grekerna. (Läs Sokrates.) Och det finns ingen mall. Det finns inga vuxenpoäng. Bara vuxna kläder.
Minns tillbaka:
Hur vi själva sjöng ”vi blir bara arbetslösa” och tryckta upp t-shirts som sade samma sak men som man aldrig hade på sig. Hur vi vägrade delta i allsång som berättade hur bra vi var.
Jag minns inte någon rektors tal.
När jag gick i Bromstens skolan på låg och mellanstadiet var det inte talet på avslutningen man mindes. Utan rektorns frisyr som behandlades illa av stillsamma lätta brisar. Men jag minns att han höll tal i varje fall, med monoton röst och behärskat energieffektiviserat minspel. När jag sedan gick på högstadiet och gymnasiet minns jag inte någon rektor alls. Varken frisyrer, eller tal. Tal om framtiden, och sånt där. Framtiden? Den är ju sen. Inte nu. Inte för tidig.
Man blir glömskare. Man tänker efter. Nycklarna är med. Plattan är avstängd, och lyset släckt. Plånboken är med, mobiltelefonen likaså, stänger dörren – låser- , tar trapporna ned med en gnagande insikt om att något är fel. Det är någonting som jag har glömt.
Tar mig besvärat förbi, ytligt sett vuxna människor med överdrivna diskussioner om nytagna vuxenpoäng. Suckar över fenomenet. Men det påminner mig om något. Men vad?
Kommer hem sent en lördagsnatt. Eller snarare tidigt en söndagsmorgon. Kommer på vad det är jag har glömt. Det är inte det där prospektet, eller att göra deklarationen, eller amorteringen på villan, att hämta kostymen på kemtvätten, eller bilen på verkstaden, eller att för den delen hämta barnen på dagis.
Helvete, jag har glömt bort att bli vuxen.
Nåväl. Imorgon är en annan dag och jag reser bort ett tag. Inte för att det går att fly sig själv. Det visste redan de gamla grekerna. (Läs Sokrates.) Och det finns ingen mall. Det finns inga vuxenpoäng. Bara vuxna kläder.
Mycket Ska Man Höra Innan Öronen Trillar Av
...Som Uri Avnery skriver: det mest chockerande med Barack Obamas kryperi för Israel är att ingen är chockerad. (Men samtidigt är det intressant att Israel-kritiker som Noam Chomsky och Ilan Pappé ser positiva förändringar i USA. Bland dessa förändringar innebär att man kan hålla kritiska föreläsningar om Israel utan att behöva polisbeskydd.) Det första Barack gjorde, efter att nomineringen till demokraternas presidentkandidat var bärgad, var att springa till AIPAC och i ärlighetens namn förödmjuka sig själv: och spotta på palestinierna. Jersusalem är judarnas och inga andras.
Detta är det USA som för DN-liberalerna är nyckeln till en rättvis fred mellan palestinierna och Israel.
Ps! Kommer fotografiet där Barack Obama sitter bredvid Edward Said användas emot Barack Obama under kampanjen. Kommer i så fall Barack Obama ta avstånd från den avlidne humanisten Edward Said?
Detta är det USA som för DN-liberalerna är nyckeln till en rättvis fred mellan palestinierna och Israel.
Ps! Kommer fotografiet där Barack Obama sitter bredvid Edward Said användas emot Barack Obama under kampanjen. Kommer i så fall Barack Obama ta avstånd från den avlidne humanisten Edward Said?
Vem Hotar Utplåna Vem Egentligen?
Låt mig börja med ett rejält understatement: Ahmadinejad är inte en idealisk ledare för ett land. Han står för en politik som hyser ytterst lite förståelse och respekt för mänskliga rättigheter, fackliga rättigheter, kvinnors rättigheter. Hans konferens om förintelsen var vedervärdig. Men han har dock inte, oavsett vad propagandatrummorna trummar vidare om, hotat att utplåna Israel. Hans referens till Sovjetunionen handlade inte om att utplåna Israel, utan om att Israel likt, Sovjetunionen, skulle upphöra att existera som stat utifrån inre kriser. Detta är ändå inte okontroversiellt. Men inte riktigt samma sak som att "utplåna Israel från kartan." Trots allt. Men felöversättningen är ju jättebra att ha med sig i propagandabagaget.
Israel å sin sida. Landet med kärnvapen.
En minister säger följande: - Vi måste berätta för dem: "Om ni så mycket som drömmer om att attackera Israel, kommer det innan ni ens drömt klart inte längre existera ett Iran",
Det är inte första gången direkt. Inte heller referensen till att de onda människorna som omger Israels odefinierade gränser bara förstår ett språk: våld. Men som det verkar är det, det enda språk som Israel kan.
Aldrig har väl det barnsliga uttrycket "ah men durå" passat bättre än som replik till när Israels representanter öppnar munnen.
Israel å sin sida. Landet med kärnvapen.
En minister säger följande: - Vi måste berätta för dem: "Om ni så mycket som drömmer om att attackera Israel, kommer det innan ni ens drömt klart inte längre existera ett Iran",
Det är inte första gången direkt. Inte heller referensen till att de onda människorna som omger Israels odefinierade gränser bara förstår ett språk: våld. Men som det verkar är det, det enda språk som Israel kan.
Aldrig har väl det barnsliga uttrycket "ah men durå" passat bättre än som replik till när Israels representanter öppnar munnen.
Några Intervjuer
Här är en intervju med Ilan Pappé och Noam Chomsky. Två så kallade självhatande judar. Det handlar om Israel. De har en del skiftande åsikter. Men det är en intervju väl värd att lägga ett par minuter av sin dyrt förvärvade fritid på.
Här är två intervjuer med Naomi Klein, på Sverigebesök. DN (pappersupplagan bara ännu, men lär snart komma på nätet.). AB.
Här är två intervjuer med Naomi Klein, på Sverigebesök. DN (pappersupplagan bara ännu, men lär snart komma på nätet.). AB.
Våra Ideologiska Preferenser
Igår i en paus från fotbolls-EM slogs det över till en annan kanal. Det var en film om Winston Churchill. Under ett par minuter debatterades det i filmen om Hitler var ett hot eller inte. Några ansåg att han inte var det. Winston hade rätt. Winston gjorde rätt. De som ansåg att Hitler var harmlös eller inte ett hot mot sin omvärld gjorde ett historiskt och livsfarligt felval.
Filmen var från 2002. Varför gjordes den filmen då?
Filmen var från 2002. Varför gjordes den filmen då?
fredag 6 juni 2008
Alternativ nationaldag. Varför? Därför.
Oavsett vad man tycker om Sveriges nationaldag, så är en sak säker: på frågan varför firar vi nationaldagen kommer de flesta att svara fel.
Det sägs ju att många inte vet varför vi firar nationaldagen. Och att svaret har någonting med Gustav Vasa att göra. Sveriges officiella nationaldag är ju sedan 1983 den 6 juni, årsdagen för Gustav Vasas val till Sveriges konung 1523 och för antagandet av 1809 års författning. Egentligen är det helt irrelevant. Det finns naturligtvis ingen naturlig nationaldag. Egentligen. I Sveriges fall har man letat upp en händelse eller två, anpassat det till ett datum, men skälet till att vi firar nationaldagen är ju ett nationalistiskt politiskt beslut. Vi behövde så att säga en dag och valde ut en, om inte på måfå, så nästintill. Det spelar ju egentligen ingen roll vilken dag det är. Även om det bör finnas ett symboliskt värde. Därför har ju vissa förespråkat midsommarafton. Men den saknar den konservativa tyngden som kungakröningar har.
Men vi firar inte nationaldag för att Gustav Vasa blev kung utan för att beslut togs att vi skulle ha en nationaldag. Vi firar den helt enkelt därför att. Varför? Därför.
Men ett annat alternativt datum är 28 juni, alternativt 8:e juli. Slaget vid Poltava. Inget att fira? Solsjenitsyn skulle påstå att det är något att fira. Han menar att genom den brakförlusten klarade Sverige sig ifrån senare problem som det inneburit att vara ockupant med etniska konflikter som följd. Dessutom är väl regalskeppet Vasa vårt mest berömda fartyg och vårt mest besökta museum, och det skeppet sjönk ju som en sten. Och det sägs ju att vi svenskar, det sägs av oss själva, är jante (må vara att det ofta sägs av ideologiska och allt annat än vetenskapliga skäl). Ska vi då inte fira ett fiasko? Man kan diskutera det osmakliga i att fira en dag när så många dog. Men man skulle kunna säga att vi firar inte att människor dog den dagen, utan att vi därmed tog död på vår egen hybris. Eller snarare en kungs hybris. Karl den XII:s dödsdag kanske är ett alternativt datum? Nåväl. Ingen lär väl ändra på den dagen. Inte på ett tag i varje fall. Jag kommer inte fira nationaldagen. Däremot svenska segrar i EM. om vi tar EM-guld, fan trot, kanske det datumet borde bli den nya nationaldagen. Kanske borde vi ha en roterande nationaldag? Eller helt enkelt skita i det. Skapa en toleransens dag? Och ha det som en röd dag. Näe. Ibland får man för sig att ett motstånd mot en nationaldag skulle innebära att man inte är stolt över sitt hemland. Så behöver inte vara fallet. Men därutöver: måste man vara stolt över sitt hemland? Annars är väl svenskar överlag väldigt stolta över sitt land. Ofta på ett sätt som innebär att man tror att vårt land faktiskt är bäst i världen. Men man kan fortfarande i så fall se brister. Uttrycket osvensk tar många som ett bevis på svenskarnas ödmjukhet. Det behöver faktiskt inte vara fallet. Uttrycket osvensk påminner ibland om en närmast kolonialistisk romantisering av vilden. Av vilden som trummar på trumman när han är glad. Är man osvensk, går man lite utanför konventionerna, men samtidigt får man inte vara för osvensk. Det osvenska är charmigt, på samma vis som vilden kunde vara rolig att titta på, och höra talas om. Vilden hade rytmen i blodet. Den osvenske är mer spontan än den svenske, modigare kanske till och med på ett dumdristigt vis.
Men: även osvensk kan användas selektivt, likt jantelagen, i ideologisk mening.
För övrigt kommer nästa års nationaldag infalla på en lördag. Så vi gav bort en ledig dag. Märkligt beslut av socialdemokrater
Det sägs ju att många inte vet varför vi firar nationaldagen. Och att svaret har någonting med Gustav Vasa att göra. Sveriges officiella nationaldag är ju sedan 1983 den 6 juni, årsdagen för Gustav Vasas val till Sveriges konung 1523 och för antagandet av 1809 års författning. Egentligen är det helt irrelevant. Det finns naturligtvis ingen naturlig nationaldag. Egentligen. I Sveriges fall har man letat upp en händelse eller två, anpassat det till ett datum, men skälet till att vi firar nationaldagen är ju ett nationalistiskt politiskt beslut. Vi behövde så att säga en dag och valde ut en, om inte på måfå, så nästintill. Det spelar ju egentligen ingen roll vilken dag det är. Även om det bör finnas ett symboliskt värde. Därför har ju vissa förespråkat midsommarafton. Men den saknar den konservativa tyngden som kungakröningar har.
Men vi firar inte nationaldag för att Gustav Vasa blev kung utan för att beslut togs att vi skulle ha en nationaldag. Vi firar den helt enkelt därför att. Varför? Därför.
Men ett annat alternativt datum är 28 juni, alternativt 8:e juli. Slaget vid Poltava. Inget att fira? Solsjenitsyn skulle påstå att det är något att fira. Han menar att genom den brakförlusten klarade Sverige sig ifrån senare problem som det inneburit att vara ockupant med etniska konflikter som följd. Dessutom är väl regalskeppet Vasa vårt mest berömda fartyg och vårt mest besökta museum, och det skeppet sjönk ju som en sten. Och det sägs ju att vi svenskar, det sägs av oss själva, är jante (må vara att det ofta sägs av ideologiska och allt annat än vetenskapliga skäl). Ska vi då inte fira ett fiasko? Man kan diskutera det osmakliga i att fira en dag när så många dog. Men man skulle kunna säga att vi firar inte att människor dog den dagen, utan att vi därmed tog död på vår egen hybris. Eller snarare en kungs hybris. Karl den XII:s dödsdag kanske är ett alternativt datum? Nåväl. Ingen lär väl ändra på den dagen. Inte på ett tag i varje fall. Jag kommer inte fira nationaldagen. Däremot svenska segrar i EM. om vi tar EM-guld, fan trot, kanske det datumet borde bli den nya nationaldagen. Kanske borde vi ha en roterande nationaldag? Eller helt enkelt skita i det. Skapa en toleransens dag? Och ha det som en röd dag. Näe. Ibland får man för sig att ett motstånd mot en nationaldag skulle innebära att man inte är stolt över sitt hemland. Så behöver inte vara fallet. Men därutöver: måste man vara stolt över sitt hemland? Annars är väl svenskar överlag väldigt stolta över sitt land. Ofta på ett sätt som innebär att man tror att vårt land faktiskt är bäst i världen. Men man kan fortfarande i så fall se brister. Uttrycket osvensk tar många som ett bevis på svenskarnas ödmjukhet. Det behöver faktiskt inte vara fallet. Uttrycket osvensk påminner ibland om en närmast kolonialistisk romantisering av vilden. Av vilden som trummar på trumman när han är glad. Är man osvensk, går man lite utanför konventionerna, men samtidigt får man inte vara för osvensk. Det osvenska är charmigt, på samma vis som vilden kunde vara rolig att titta på, och höra talas om. Vilden hade rytmen i blodet. Den osvenske är mer spontan än den svenske, modigare kanske till och med på ett dumdristigt vis.
Men: även osvensk kan användas selektivt, likt jantelagen, i ideologisk mening.
För övrigt kommer nästa års nationaldag infalla på en lördag. Så vi gav bort en ledig dag. Märkligt beslut av socialdemokrater
onsdag 4 juni 2008
Motstånd Och Förändring
Det är något smått ironiskt över Henrik Brors analys i dag i DN över vänsterpartiets kräftgång. Han skriver att "när väljarna får karaktärisera partierna är de egenskaper som förändrats mest i synen på vänsterpartiet negativa begrepp."
Som om media, och just hans egen tidning skulle vara oskyldiga. Som om inte partierna ofta beskrivs av medierna. Ironiskt är det för att artikeln bredvid med ett stort uppslag har just en negativ rubrik " Motstånd mot förändring i Vänsterpartiet." En tredje liten artikel har även den en negativ rubrik.
Förändring är annars just ett av de värdeladdade ord som anges som positiva utan att egentligen närmare förklara vad det är för positiv förändring. I grunden är ju vänsterpartiet det parti som vill ha störst förändring. Men, det DN efterlyser, även på nyhetssidor är en förändring som tar partiet högerut. Att man lämnar de mest radikala förslagen. Likriktar sig. (Helst av allt vill ju Henrik Brors och andra natruligtvis att Vänsterpartiet dör ut.)
Låt oss titta på USA och kampanjen där. Varenda kandidat talade där om just "förändring." Varenda kandidat var positiv till förändring. Barack Obama är dock den som mest av alla kännetecknat just "change", och då framförallt i utrikesfrågor och militärt och i Irak. Samtidigt vill Barack Obama öka försvarsanlagen. Öka försvarsanalagen i USA, for a change.
När det gäller media och DN, presenteras vänsterpartiets förslag ofta i negativa ordalag. Deras förslag dränks i kritik. Som när en folkpartists ord om ett vänsterpartistiskt skolförslag användes i rubriken. Förslaget blev alltså sågat i rubriken, innan läsarna hunnit ta ställning.
Så är det konstigt att människors bild av ett parti i huvudsak är negativa när media som är för det mesta borgerlig beskriver samma parti i huvudsak i negativa termer?
Som om media, och just hans egen tidning skulle vara oskyldiga. Som om inte partierna ofta beskrivs av medierna. Ironiskt är det för att artikeln bredvid med ett stort uppslag har just en negativ rubrik " Motstånd mot förändring i Vänsterpartiet." En tredje liten artikel har även den en negativ rubrik.
Förändring är annars just ett av de värdeladdade ord som anges som positiva utan att egentligen närmare förklara vad det är för positiv förändring. I grunden är ju vänsterpartiet det parti som vill ha störst förändring. Men, det DN efterlyser, även på nyhetssidor är en förändring som tar partiet högerut. Att man lämnar de mest radikala förslagen. Likriktar sig. (Helst av allt vill ju Henrik Brors och andra natruligtvis att Vänsterpartiet dör ut.)
Låt oss titta på USA och kampanjen där. Varenda kandidat talade där om just "förändring." Varenda kandidat var positiv till förändring. Barack Obama är dock den som mest av alla kännetecknat just "change", och då framförallt i utrikesfrågor och militärt och i Irak. Samtidigt vill Barack Obama öka försvarsanlagen. Öka försvarsanalagen i USA, for a change.
När det gäller media och DN, presenteras vänsterpartiets förslag ofta i negativa ordalag. Deras förslag dränks i kritik. Som när en folkpartists ord om ett vänsterpartistiskt skolförslag användes i rubriken. Förslaget blev alltså sågat i rubriken, innan läsarna hunnit ta ställning.
Så är det konstigt att människors bild av ett parti i huvudsak är negativa när media som är för det mesta borgerlig beskriver samma parti i huvudsak i negativa termer?
tisdag 3 juni 2008
Lite Rasism, Lite Sionism
Jaha. Så har Haaretz, den liberala tidningen i Israel, gjort reklam på sin hemsida för en sida där man förespråkar att palestinierna ska mördas, deporteras, terroriseras med mera. Ty "vårt land är inte arabernas land" som skyltan ovan säger.
"To succeed, Israeli violence against Arabs should be immediately overwhelming. Israel should show itself a bloodthirsty monster to scare the Arabs into submission."
Läs mer på Electronic Intifada.
Han Försöker Nog Så Gott Han Kan: Om Federley Och Hans 150 Heltidssysselsättningar
Katrine Kielos skriver om Fredrick Federleys smått tragikomiska småföretagarfiasko:
Den enda affärsidé som Fredrik Federley och Dominika Peczynski hade när de öppnade grönsaksverksamhet vid Stureplan var att inte teckna kollektivavtal. Eftersom det där med företagande inte visade sig vara lika glamoröst som i en Ayn Rand-roman (trots att de anställde ideologiskt renläriga CUF:are) upphörde affärsverksamheten efter bara tre månader.
Varken Federley eller Peczynski hade investerat några pengar i salladsbaren. Köpesumman på 300.000 kronor hade en tredje delägare gått in med. Det hela var mindre Ayn Rand och mer Alexander Dumas: "Företagande? Det är enkelt. Det är andra människors pengar.
Federley må rycka på axlarna. Men som SR rapporterar, andra företag, är inte lika glada. Federleys förklaring till varför det inte gick så bra var ju att han hade så många andra sysselsättningar: inte mindre än 150. Vilka då undrar nog till och med Vän Av Ordning, folkpartisten? Har någon läst hans ditt o datt bloggar? Jag kan inte för mitt liv lista ut vari dessa 150 andra sysselsättningar skulle finnas. Räknar han in bloggandet på två olika bloggar som två sysselsättningar?
Kan man hitta någon förklaring på dessa bloggar? En förklaring av värde alltså. Från igår finns bland annat att läsa följande:
14:06: Det är fan inte lätt att klä sig nu. Möten och saker som kärver kläder på men det enda jag vill är att gå runt naken.
14:09: Jag städar o svettas. Jonas kommer snart. Vi ska med Sjöstadsmaffian på en klädbutiksinvigning och sen ska vi låsa in oss med några filmer hoppas jag. Bara mys o sommarsvettning.
Jag har försökt lista ut vari hans 150 heltidsanställningar finns. Om man räknar bloggarna som två, hans arbete som riksdagspolitiker och någonting i centern, så är jag uppe i fyra heltidsanställningar. Om vi räknar in att han märkligt nog verkar städa sin egen lägenhet så återstår 145. Hushållsnära tjänster är väl en centerpartistisk hjärtefråga? Nåväl.
Det verkar vara en väldans massa fester därutöver. Vilket jag absolut inte missunnar honom. Tvärtom. Om man undantar den där festen för apartheid och ockupation, en fest där man hyllar att man gör en och en halv miljon människor, varav 48 % är under 15 år, till ghettofångar. Men är festerna en heltidssysselsättning?
Efter en stunds minglande ser jag henne. Condoleezza Rice. Himmel. En av mina hjältar står bara några meter bort. Jag blir feg och vågar inte knuffa undan ministrar och annat löst folk för att hälsa.
Varför är hon en hjälte? Federley är en sucker för kvinnor med makt visar det sig. Om vi låter honom hållas i sin underdåniga beundran för brottslingen Condi och istället fortsätter med undersökningen eller nedräkningen om ni så vill. Räknar han minglande som en sysselsättning? I så fall återstår bara 144.
Så bär det av om en knapp timme till Kungens middag på Rosersbergs slott. Polisekort hela vägen ut och på plats har vi en hel del av världspolitikens namn. Middag två timmar och sen bär det av hemåt igen till ett mer normalt liv. Kanske varma mackor framför tv:n.
Räknas att få poliseskort, (wow liksom, Federley får verkligen röra sig med Fint Folk,) som en heltidssysselsättning? Jag är tveksam. Att umgås med Kungen i två timmar måste däremot få räknas som två heltidssysselsättningar. Vi är då nere i 141 kvar.
Släpade mig till gymet i en attack av hurtighet. Vill ju inte heller att dejten ska tycka att jag sväller över alla gränser. Men fad vad jobbigt det var om än skönt efteråt. Frågan är om jag ens kommer att kunna gå eller sitta i morgon.
Räknas gymmande som en heltidsysselsättning, och dejtande som en heltidssysselsättning? I så fall återstår 139. Dejtande kan ju onekligen vara jobbigt. Kanske vore Patrick Dempsey ett bra val. Att bedöma om kändisar är "hunkar" eller inte kanske också är något som Federley räknar in. 138. Sen är det ett jobb att ha husdjur. 137. Fika. Biopremiärer. Handla på NK. 134.
Men där tar det stopp. Vilka är de återstående 134, Federley? Jag bara undrar.
Men Federley ger svar på tal, "fuck up" liksom:
Det ska bokas resor, kvitton ska redovisas, anföranden skrivas, bloggar uppdateras, handlingar läsas, artiklar skrivas osv osv
Inte konstigt om han inte har tid och energi att göra en ordentlig affärsidé. Han har helt enkelt inte tid att tänka. Vilket förklarar en del.
Fotnot: På frågan ovan om man kan hitta något av värde på dessa bloggar är svaret: nej. Nej, det kan man inte. Å andra sidan. Denna blogg imponerar ju knappast med bloggande om Federleys bloggande.
Den enda affärsidé som Fredrik Federley och Dominika Peczynski hade när de öppnade grönsaksverksamhet vid Stureplan var att inte teckna kollektivavtal. Eftersom det där med företagande inte visade sig vara lika glamoröst som i en Ayn Rand-roman (trots att de anställde ideologiskt renläriga CUF:are) upphörde affärsverksamheten efter bara tre månader.
Varken Federley eller Peczynski hade investerat några pengar i salladsbaren. Köpesumman på 300.000 kronor hade en tredje delägare gått in med. Det hela var mindre Ayn Rand och mer Alexander Dumas: "Företagande? Det är enkelt. Det är andra människors pengar.
Federley må rycka på axlarna. Men som SR rapporterar, andra företag, är inte lika glada. Federleys förklaring till varför det inte gick så bra var ju att han hade så många andra sysselsättningar: inte mindre än 150. Vilka då undrar nog till och med Vän Av Ordning, folkpartisten? Har någon läst hans ditt o datt bloggar? Jag kan inte för mitt liv lista ut vari dessa 150 andra sysselsättningar skulle finnas. Räknar han in bloggandet på två olika bloggar som två sysselsättningar?
Kan man hitta någon förklaring på dessa bloggar? En förklaring av värde alltså. Från igår finns bland annat att läsa följande:
14:06: Det är fan inte lätt att klä sig nu. Möten och saker som kärver kläder på men det enda jag vill är att gå runt naken.
14:09: Jag städar o svettas. Jonas kommer snart. Vi ska med Sjöstadsmaffian på en klädbutiksinvigning och sen ska vi låsa in oss med några filmer hoppas jag. Bara mys o sommarsvettning.
Jag har försökt lista ut vari hans 150 heltidsanställningar finns. Om man räknar bloggarna som två, hans arbete som riksdagspolitiker och någonting i centern, så är jag uppe i fyra heltidsanställningar. Om vi räknar in att han märkligt nog verkar städa sin egen lägenhet så återstår 145. Hushållsnära tjänster är väl en centerpartistisk hjärtefråga? Nåväl.
Det verkar vara en väldans massa fester därutöver. Vilket jag absolut inte missunnar honom. Tvärtom. Om man undantar den där festen för apartheid och ockupation, en fest där man hyllar att man gör en och en halv miljon människor, varav 48 % är under 15 år, till ghettofångar. Men är festerna en heltidssysselsättning?
Efter en stunds minglande ser jag henne. Condoleezza Rice. Himmel. En av mina hjältar står bara några meter bort. Jag blir feg och vågar inte knuffa undan ministrar och annat löst folk för att hälsa.
Varför är hon en hjälte? Federley är en sucker för kvinnor med makt visar det sig. Om vi låter honom hållas i sin underdåniga beundran för brottslingen Condi och istället fortsätter med undersökningen eller nedräkningen om ni så vill. Räknar han minglande som en sysselsättning? I så fall återstår bara 144.
Så bär det av om en knapp timme till Kungens middag på Rosersbergs slott. Polisekort hela vägen ut och på plats har vi en hel del av världspolitikens namn. Middag två timmar och sen bär det av hemåt igen till ett mer normalt liv. Kanske varma mackor framför tv:n.
Räknas att få poliseskort, (wow liksom, Federley får verkligen röra sig med Fint Folk,) som en heltidssysselsättning? Jag är tveksam. Att umgås med Kungen i två timmar måste däremot få räknas som två heltidssysselsättningar. Vi är då nere i 141 kvar.
Släpade mig till gymet i en attack av hurtighet. Vill ju inte heller att dejten ska tycka att jag sväller över alla gränser. Men fad vad jobbigt det var om än skönt efteråt. Frågan är om jag ens kommer att kunna gå eller sitta i morgon.
Räknas gymmande som en heltidsysselsättning, och dejtande som en heltidssysselsättning? I så fall återstår 139. Dejtande kan ju onekligen vara jobbigt. Kanske vore Patrick Dempsey ett bra val. Att bedöma om kändisar är "hunkar" eller inte kanske också är något som Federley räknar in. 138. Sen är det ett jobb att ha husdjur. 137. Fika. Biopremiärer. Handla på NK. 134.
Men där tar det stopp. Vilka är de återstående 134, Federley? Jag bara undrar.
Men Federley ger svar på tal, "fuck up" liksom:
Det ska bokas resor, kvitton ska redovisas, anföranden skrivas, bloggar uppdateras, handlingar läsas, artiklar skrivas osv osv
Inte konstigt om han inte har tid och energi att göra en ordentlig affärsidé. Han har helt enkelt inte tid att tänka. Vilket förklarar en del.
Fotnot: På frågan ovan om man kan hitta något av värde på dessa bloggar är svaret: nej. Nej, det kan man inte. Å andra sidan. Denna blogg imponerar ju knappast med bloggande om Federleys bloggande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)