"Ett barn är begravet i Gaza.
En yttersta deportation.
Hans kropp ligger svept i en trasa.
Han avled av ockupation.
Med samma förlamande fasa
som barnen vid Auschwitz´station
han såg när de började gasa
och skjuta helt utan pardon
Så lätt kan ett livsprojekt rasa
Så krossas en världsillusion
Ett barn är begravet i Gaza
förgjort av en herrenation."
Så skrev Mats Nörklit för många år sedan i Dagens Nyheter (vilket ledde till en del rabalder, men å andra sidan, läs detta: israelisk minister hotar med "holocaust"). Jag tänker på den lilla versen när jag läser om Israels fortsatta våldsdåd och hur minst 30 palestinier dödats varav flera var barn. Och hur utrikesministern för USA, USA liberalernas egna Nyckel till fred, reagerar.
Condi Rice. Hon känner, hon känner deras smärta, med Israel som fått en medborgare dödad. Inga födslosmärtor. Det är äkta sympati. Men hon glömmer inte bort palestinierna. Någon bär ju trots allt skulden för det som sker.
Men hon har ändå en viss sympati med palestinierna även om det som sagt är deras eget fel att de blir dödade av Israel. - Jag är orolig för de humanitära villkoren där och att oskyldiga människor i Gaza drabbas. Vi måste dock komma ihåg att Hamas aktiviteter är orsaken till vad som händer i Gaza, sade Rice.
Hon menar att raketangreppen måste upphöra. Men naturligtvis bara palestiniernas.
Israel stryper tillgången till förnödenheter, man försvårar möjligheten för palestinierna att få rent vatten. På i stort sett veckobasis gör man räder och tillfångatar palestininer. Men allt detta, allt detta: mina damer och herrar är palestiniernas eget fel. FN-ledaren säger, utan ett spår av medveten svart humor, att han hoppas att detta inte får fredsprocessen att spåra ur.
Så vem tror att palestinierna kommer att ge upp? Vem tror att det är så här man bekämpar terrorism? Eller anti-semitism? Idioter och rasister.
Nyckeln till fred kommer dock fortsätta att öppet stödja den ena sidan med allt de kan erbjuda. Och man kommer i sin sanna diplomatiska anda att säga:
"Vi förstår er sorg när ni palestinier begraver era barn, men ni har er själva att skylla. Sådär. Ska vi sätta oss ned och förhandla nu! Israel, vad vill ni ha?"
Uppdaterad: pga Rawia Morra.
torsdag 28 februari 2008
söndag 24 februari 2008
Monas Val: Öppenhet Och Saklighet Eller En Mörklagd Och Godtycklig Enmansshow
Dessa DN-liberaler. Man är till att börja med kritisk mot den borgerliga utnämningspolitiken. Borgarna sitter vid makten. Men eftersom man på DN:s ledarsida har gett upp och kallt räknar med att sossarna återvänder till Rosenbad anser man därför att oppositionsledaren:
Mona Sahlin bör redan nu ge besked: väljer hon öppenhet och saklighet framför en mörklagd och godtycklig enmansshow?”
Undrar vad Mona svarar på en sådan fråga? Är det den här valfriheten DN-liberalerna talar om? Nå vad väljer du Mona? På ena sidan har vi öppenhet och saklighet, på den andra en mörklagd och godtycklig enmansshow.
En annan fråga man borde ställa till Mona Sahlin:
Vilka höll du på i Sagan Om Ringen: De goda hobbiterna eller de onda orcherna och Sauron?
Jag tycker Mona Sahlin bör ge besked även i den frågan. Hon har ju trots allt kallat sig själv socialist en gång i tiden.
Fotnot: Även Jinge har noterat detta.
Dessutom vad hon svarar är väl inte riktigt lika intressant som vad hon faktiskt gör när hon får makten. Så låt henne få makten då. Så får vi se om sossarna fortsätter hyckla.
Dessutom vad gäller hyckleri. Det är ju alltid en tolkningsfråga.
Som när en fråga ställs till vår näringsminister Maud Olofsson angående svensk vapenhandel och eventuellt hyckleri och hon försöker ge ett rakt och lättbegripligt svar:
Är det hyckleri idag, hur vapenexporten fungerar?
– Jag skulle inte vilja kalla det hyckleri. Men över tid har tillämpningen av regelverket förändrats. Och då finns det anledning att ha en offentlig och öppen diskussion om regelverket behöver förändras.
Eller som det kunde ha sagts:
"Jag skulle inte vilja kalla det hyckleri, utan marknadsanpassad tillämpning av ett regelverk som behöver vara mer flexibelt för att vi ska kunna undvika att få den otäcka stämpeln av hyckleri."
Mona Sahlin bör redan nu ge besked: väljer hon öppenhet och saklighet framför en mörklagd och godtycklig enmansshow?”
Undrar vad Mona svarar på en sådan fråga? Är det den här valfriheten DN-liberalerna talar om? Nå vad väljer du Mona? På ena sidan har vi öppenhet och saklighet, på den andra en mörklagd och godtycklig enmansshow.
En annan fråga man borde ställa till Mona Sahlin:
Vilka höll du på i Sagan Om Ringen: De goda hobbiterna eller de onda orcherna och Sauron?
Jag tycker Mona Sahlin bör ge besked även i den frågan. Hon har ju trots allt kallat sig själv socialist en gång i tiden.
Fotnot: Även Jinge har noterat detta.
Dessutom vad hon svarar är väl inte riktigt lika intressant som vad hon faktiskt gör när hon får makten. Så låt henne få makten då. Så får vi se om sossarna fortsätter hyckla.
Dessutom vad gäller hyckleri. Det är ju alltid en tolkningsfråga.
Som när en fråga ställs till vår näringsminister Maud Olofsson angående svensk vapenhandel och eventuellt hyckleri och hon försöker ge ett rakt och lättbegripligt svar:
Är det hyckleri idag, hur vapenexporten fungerar?
– Jag skulle inte vilja kalla det hyckleri. Men över tid har tillämpningen av regelverket förändrats. Och då finns det anledning att ha en offentlig och öppen diskussion om regelverket behöver förändras.
Eller som det kunde ha sagts:
"Jag skulle inte vilja kalla det hyckleri, utan marknadsanpassad tillämpning av ett regelverk som behöver vara mer flexibelt för att vi ska kunna undvika att få den otäcka stämpeln av hyckleri."
Finn Hur Många Fel Som Helst
Detta har några dagar på nacken, men Gudmundsson på SVD hittade en artikel som han gillade i en Västervikstidning. Det är en man som skriver om borgerlig kulturpolitik. Men beklagar sig mest över vänstern. (Notera hans uppradande av vänsterikonerna.)
Att vänsterregimer orsakar fattigdom och förtryck är oftast USA:s fel. Lenin, Hitler, Stalin, Mao, Castro, Lukasjenko, Chavez. Vänsterikonerna varierar så smått i typ och brutalitet. Fienden är alltid USA, Israel och den fria marknaden. Det är religiös fanatism förklädd till politisk och ekonomisk lära. Styrkan i brygden är avsevärd.
Borgerligheten har varit gisslan så länge att den börjat solidarisera sig med sina fångvaktare. Det blir viktigare att vara kompis med kulturskäggen än att driva sina egna uppfattningar.
Trycket är så stort att många borgerliga debattörer känner sig tvungna att i vilket fall nicka erkännsamt åt vänster. Hur många borgerliga debattörer har till exempel inte betygat sin beundran för Naomi Klein i stället för att helt enkelt konstatera att 90 procent av allt hon skriver i princip är lögn? Hur många erkänner inte mumlande att Marx - som haft fel i exakt allt - är en intressant tänkare?"
Japp det är synd om borgerligheten. Det är sant.
Sen läste jag en liten sak av låtsasliberalen Birgitta Ohlsson där hon skriver om vänsterpartiet:
De kämpar för att upplösa EU, bojkotta Mellanösterns enda demokrati och stödja Latinamerikas diktaturer. Vänsterpartiet får betyget icke godkänt i historia. EU skapades ur andra världskrigets aska och ruiner. Europas ledare insåg att ett nära samarbete och ömsesidigt beroende var enda möjligheten att förhindra nya krig. Tack vare EU har Europa åtnjutit fred, frihet och demokrati det senaste halvseklet.
Det må vara sant att EU i viss mån skapades som ett fredsprojekt inom delar av europa. Men efter andra världskriget har europeiska länder ockuperat och bombat andra länder och även byggt sina egna tortyrcentrum eller koncentrationsläger. Men det är klart: det var ju utanför europa. I obskyra länder i Afrika, Asien: där icke-vita människor bor. Sedan är det åter intressant att notera att hon faktiskt kallar Venezuela en diktatur. Ety: det är ju inte en diktatur.
Birgitta Ohlsson tillägger: Vi får aldrig glömma historien och lärdomen om varthän alternativet till samarbete och solidaritet leder.
Men att bojkotta folkvalda palestinier är däremot helt okej? Hon menar att alternativet till samarbete och solidaritet leder till förtryck och kaos och fattigdom och terror? Som i Gaza?
Låt oss alla sjunga med Christer Sjögrens låt:
I’m walking down the street, my feet feel like dancing,
The people that I meet are smiling, romancing
It’s something in the air that makes it enchanting
This is the place for you and me
We’re a part of one big family
I love Europe
Att vänsterregimer orsakar fattigdom och förtryck är oftast USA:s fel. Lenin, Hitler, Stalin, Mao, Castro, Lukasjenko, Chavez. Vänsterikonerna varierar så smått i typ och brutalitet. Fienden är alltid USA, Israel och den fria marknaden. Det är religiös fanatism förklädd till politisk och ekonomisk lära. Styrkan i brygden är avsevärd.
Borgerligheten har varit gisslan så länge att den börjat solidarisera sig med sina fångvaktare. Det blir viktigare att vara kompis med kulturskäggen än att driva sina egna uppfattningar.
Trycket är så stort att många borgerliga debattörer känner sig tvungna att i vilket fall nicka erkännsamt åt vänster. Hur många borgerliga debattörer har till exempel inte betygat sin beundran för Naomi Klein i stället för att helt enkelt konstatera att 90 procent av allt hon skriver i princip är lögn? Hur många erkänner inte mumlande att Marx - som haft fel i exakt allt - är en intressant tänkare?"
Japp det är synd om borgerligheten. Det är sant.
Sen läste jag en liten sak av låtsasliberalen Birgitta Ohlsson där hon skriver om vänsterpartiet:
De kämpar för att upplösa EU, bojkotta Mellanösterns enda demokrati och stödja Latinamerikas diktaturer. Vänsterpartiet får betyget icke godkänt i historia. EU skapades ur andra världskrigets aska och ruiner. Europas ledare insåg att ett nära samarbete och ömsesidigt beroende var enda möjligheten att förhindra nya krig. Tack vare EU har Europa åtnjutit fred, frihet och demokrati det senaste halvseklet.
Det må vara sant att EU i viss mån skapades som ett fredsprojekt inom delar av europa. Men efter andra världskriget har europeiska länder ockuperat och bombat andra länder och även byggt sina egna tortyrcentrum eller koncentrationsläger. Men det är klart: det var ju utanför europa. I obskyra länder i Afrika, Asien: där icke-vita människor bor. Sedan är det åter intressant att notera att hon faktiskt kallar Venezuela en diktatur. Ety: det är ju inte en diktatur.
Birgitta Ohlsson tillägger: Vi får aldrig glömma historien och lärdomen om varthän alternativet till samarbete och solidaritet leder.
Men att bojkotta folkvalda palestinier är däremot helt okej? Hon menar att alternativet till samarbete och solidaritet leder till förtryck och kaos och fattigdom och terror? Som i Gaza?
Låt oss alla sjunga med Christer Sjögrens låt:
I’m walking down the street, my feet feel like dancing,
The people that I meet are smiling, romancing
It’s something in the air that makes it enchanting
This is the place for you and me
We’re a part of one big family
I love Europe
torsdag 21 februari 2008
Åsa Linderborg Igen.
Jag hyser mycket beundran för Åsa Linderborg, för hennes intellekt och för hennes penna. Nu tar hon itu med Zarembas artikelserie som jag har läst först idag. Åsas artikel finns på Aftonbladet Kultur.
(Jag har alltid fascinerats över hur lite han egentligen har att komma med i sin mastodontartikelserier. Men han skriver skickligt. Han skriver så att det berör.)
(Jag har alltid fascinerats över hur lite han egentligen har att komma med i sin mastodontartikelserier. Men han skriver skickligt. Han skriver så att det berör.)
Pekoralschlager
Okej. Jag är beredd att göra ett undantag. Jag är beredd att helt plötsligt börja bry mig om schlagerfestivalen. Jag kan till och med tänka mig att engagera mig. Senast jag brydde mig var innan jag fyllde tvåsiffrigt och bröderna herrayde. Inte för att jag tyckte de var särskilt bra. Brydde mig nog inte då heller.
Vad är då anledningen till detta plötsliga engagemang? Det är inte några hallelujakänslor för Carolas låt eller någon annan låt som får mig att tåras av glädje. Det är faktiskt bara det lilla faktum att jag fått se texten till låten som Christer Sjögren framför. En låt som han enligt uppgift känner att han kan vara stolt över: en låt som gör att han kan delta rakryggad.
Jag trodde bara inte mina ögon. Men jag och en kollega skrattade gott åt låten och peppade varandra under dagen när vi sågs med ett ”I Love Europé” som hälsningsfras, som en ursäkt: som ”dagen må inte vara lyckad, men tänk på I Love Europe.”
Men låten får inte sprida sig mer. Den får inte vinna. Det är inte för att jag är rädd att skämmas som svensk, eller som europé, eller som människa, utan för att låtens text är så uuuuuuuuuuuusel. Lägg gärna till några u:n. Kan den vinna? Näe? Väl? Carl Bildt som inte är väl känd för att vara musikalisk, men gärna påpekar att han är både hallänning och europé lär hålla på Sjögren. (Sjögren bidrar med att göra en djupare tolkning. )
I’m walking down the street, my feet feel like dancing,
The people that I meet are smiling, romancing
It’s something in the air that makes it enchanting
This is the place for you and me
We’re a part of one big family
I love Europe
From the sun in the south to the ice in the north
I love Europe I love Europe I love Europe
(And we will build fences around us, to protect us from the rest of the world. Mitt texttillägg.)
When you are by my side I feel so excited
My heart beats so fast, I just can’t deny it
A party’s going on, and we are invited
This is the place for you and me
We’re a part of one big family
(When you are by my side? Vem är det som skrivit texten egentligen: gruppen Asia?)
This is magic, C’est magnifique
And all our people are together
Ciao! Buenos dias! Que tal? Wie get es dir?
In Paris or in Rome, the same good vibrations
It’s just like coming home, in all of our nations
I feel it all around, this groovy sensation
Måste använda mig av ett George Costanza-citat: I´m speechless. I´m without speech.
Vad är då anledningen till detta plötsliga engagemang? Det är inte några hallelujakänslor för Carolas låt eller någon annan låt som får mig att tåras av glädje. Det är faktiskt bara det lilla faktum att jag fått se texten till låten som Christer Sjögren framför. En låt som han enligt uppgift känner att han kan vara stolt över: en låt som gör att han kan delta rakryggad.
Jag trodde bara inte mina ögon. Men jag och en kollega skrattade gott åt låten och peppade varandra under dagen när vi sågs med ett ”I Love Europé” som hälsningsfras, som en ursäkt: som ”dagen må inte vara lyckad, men tänk på I Love Europe.”
Men låten får inte sprida sig mer. Den får inte vinna. Det är inte för att jag är rädd att skämmas som svensk, eller som europé, eller som människa, utan för att låtens text är så uuuuuuuuuuuusel. Lägg gärna till några u:n. Kan den vinna? Näe? Väl? Carl Bildt som inte är väl känd för att vara musikalisk, men gärna påpekar att han är både hallänning och europé lär hålla på Sjögren. (Sjögren bidrar med att göra en djupare tolkning. )
I’m walking down the street, my feet feel like dancing,
The people that I meet are smiling, romancing
It’s something in the air that makes it enchanting
This is the place for you and me
We’re a part of one big family
I love Europe
From the sun in the south to the ice in the north
I love Europe I love Europe I love Europe
(And we will build fences around us, to protect us from the rest of the world. Mitt texttillägg.)
When you are by my side I feel so excited
My heart beats so fast, I just can’t deny it
A party’s going on, and we are invited
This is the place for you and me
We’re a part of one big family
(When you are by my side? Vem är det som skrivit texten egentligen: gruppen Asia?)
This is magic, C’est magnifique
And all our people are together
Ciao! Buenos dias! Que tal? Wie get es dir?
In Paris or in Rome, the same good vibrations
It’s just like coming home, in all of our nations
I feel it all around, this groovy sensation
Måste använda mig av ett George Costanza-citat: I´m speechless. I´m without speech.
onsdag 20 februari 2008
"Mitt Namn Är Rachel Corrie"
Jag var ikväll och såg Mitt Namn Är Rachel Corrie på Stockholms Stadsteater. Nina Wester regisserade och Frida Hallgren som enda skådespelare överraskade mig. Hon var väldigt bra. Det är inte lätt att själv äga en scen, men hon gjorde det. Hon övertygade, hon engagerade. Dock var det de sista 4o minuterarna som övertygade mest. När Rachel befann sig på ockuperat område. Man kände hur Rachel mognade som människa genom de erfarenheter hon fick under sin korta period på ockuperad mark. Hur hennes tankar utvecklades. Hennes ödmjukhet som ändå innehöll en västerländsk hybris. ”Inte kommer de att skada en US-amerikansk medborgare. Det vågar de inte.”
Men är det inte typiskt ändå att när det sätts upp en pjäs så görs det genom en västerlännings ögon. Det är kanske också därför att även regin i viss mån ger tid åt att försöka förstå en ung västerlänning, vad som händer med en ung kvinna från USA, när hon lämnar det trygga väst. Vad driver en privilegierad kvinna att söka sig till Palestina? Det är inte en slump att det inte är en pjäs om en arabisk gammal kvinna som levt och åldrats på den ockuperade marken. Som tvingats leva som en brottsling därför att hon är palestinska. Jag var orolig för att jag skulle bli störd av att pjäsen för mycket skulle bli om Rachels resa som människa.
Nu var sådana farhågor som jag hade innan, onödiga: jag greps av scennärvaron och av texterna som brann av lidelse. Jag uppskattade berättelsen om Rachels resa som människa. Men det är också berättelsen om hur hennes teoretiska förståelse av lidandet, av konflikten, var ingenting i jämförelse med hennes praktiska. Hon kunde bara gissa innan: men på ockuperad mark förstod hon, där upplevde hon. Där är berättelsen ovärderlig. Den är ett vittnesmål.
Och jag kände nästan hur det vattnades av tårar i mina ögon när hon skriver till sin mamma om sin rädsla, om att få krama sin mamma, för att sedan, som vi förstår, möta bulldozern som tar hennes liv.
Men är det inte typiskt ändå att när det sätts upp en pjäs så görs det genom en västerlännings ögon. Det är kanske också därför att även regin i viss mån ger tid åt att försöka förstå en ung västerlänning, vad som händer med en ung kvinna från USA, när hon lämnar det trygga väst. Vad driver en privilegierad kvinna att söka sig till Palestina? Det är inte en slump att det inte är en pjäs om en arabisk gammal kvinna som levt och åldrats på den ockuperade marken. Som tvingats leva som en brottsling därför att hon är palestinska. Jag var orolig för att jag skulle bli störd av att pjäsen för mycket skulle bli om Rachels resa som människa.
Nu var sådana farhågor som jag hade innan, onödiga: jag greps av scennärvaron och av texterna som brann av lidelse. Jag uppskattade berättelsen om Rachels resa som människa. Men det är också berättelsen om hur hennes teoretiska förståelse av lidandet, av konflikten, var ingenting i jämförelse med hennes praktiska. Hon kunde bara gissa innan: men på ockuperad mark förstod hon, där upplevde hon. Där är berättelsen ovärderlig. Den är ett vittnesmål.
Och jag kände nästan hur det vattnades av tårar i mina ögon när hon skriver till sin mamma om sin rädsla, om att få krama sin mamma, för att sedan, som vi förstår, möta bulldozern som tar hennes liv.
tisdag 19 februari 2008
Dick Erixon Kan Som Ingen Annan
Dick Erixon är han på riktigt? Eller är han en levande parodi på sig själv och de liberala värderingar han påstår sig ha?
Hur kan man få Maria Schottenius svar i dagens DN på den massiva kritik man fått för Andreas Malms referenser och artiklar till att hon vill tysta liberaler? Dick Erixon kan. Dick Erixon verkar i sin tur vilja tysta de röster han anser inte vara liberala.
Jag vill förövrigt påminna dessa kära liberaler om att Johan Norberg har fått skriva på DN:s debattsida vid ett flertal gånger, ibland med komiskt dåligt underbyggda teser. Där har han exempelvis kommenterat en annan Johan: nämligen Johan Ehrenberg som i sin tur inte fått svara på DN:s debattsida, utan som snällt fick replikera på ETC. Man skulle kunna hävda att det man förlorar på DN:s kultursidor kan man med råge ta igen i resten av DN.
Det man med andra ord är förbannade för är att DN inte är tillräckligt högervriden.
Hur kan man få Maria Schottenius svar i dagens DN på den massiva kritik man fått för Andreas Malms referenser och artiklar till att hon vill tysta liberaler? Dick Erixon kan. Dick Erixon verkar i sin tur vilja tysta de röster han anser inte vara liberala.
Jag vill förövrigt påminna dessa kära liberaler om att Johan Norberg har fått skriva på DN:s debattsida vid ett flertal gånger, ibland med komiskt dåligt underbyggda teser. Där har han exempelvis kommenterat en annan Johan: nämligen Johan Ehrenberg som i sin tur inte fått svara på DN:s debattsida, utan som snällt fick replikera på ETC. Man skulle kunna hävda att det man förlorar på DN:s kultursidor kan man med råge ta igen i resten av DN.
Det man med andra ord är förbannade för är att DN inte är tillräckligt högervriden.
Same, same, but not so different.
USA-valet är speciellt. Inget val kan tilldra sig så mycket uppmärksamhet, men samtidigt i samma stund handla så pass lite om politik. Jag menar då lite i förhållande till hur det borde vara. Per Ahlin i dagens DN visar detta omedvetet när han skriver den lilla ledarblänkaren ”Vad Är Hillarys Problem?”.
På ett sätt är det kanske inte så konstigt. Det är ungefär samma elit som bidrar till kandidaternas kassor (och deras insamling av medel är en av de största diskussionsämnena, vilket i sig är tragiskt) och som därmed bidrar till politiken. Men det är även ur samma politiska och ekonomiska maktelit som rådgivarna kommer ifrån hos de olika kandidaterna. Hur det skiljer sig dem emellan är oftast ganska begränsat. Även om kandidaterna i grunden kanske har en annan syn, tvingas de därtill krypa till korset (bokstavligen) på grund av den US-amerikanska politiska logiken. Kandidaterna behöver pengar för att kunna kandidera och för att göra det måste man attrahera människor med överflöd av just det: pengar. (Inom parantes sagt: det är dock intressant att södra USA och landsorten i viss mån skiljer sig från storstädernas USA. Här kommer i mångt och mycket religionen in som en extra faktor.)
Sedan kommer även media in i bilden. Bevakningen av kandidaterna som i sig delvis bygger på hur kandidaterna samlat in pengar. Men medias grundsyn är i sin tur också viktig och påverkar kandidaterna. Media bestämmer vilka som är trovärdiga och seriösa, vilka som helt enkelt är ”valbara”. Utrymme för vänsteråsikter finns förvisso i en liten grad: men inte för kandidater med grundvärderingar till vänster. Dessutom bevakas kandidaternas beteende på ett närmast komiskt vis. När Al Gores kysste sin fru i valkampanjen 00 blev till en stor politisk ”happening” och analyserades häftigt. Media försöker göra kandidaterna till stereotyper, men samtidigt görs Kandidaterna till något mer än politiken de säger sig föra. Genom denna trio: pengar, politiska rådgivare från eliten och media ser man noga till att utrymmet för demokratin begränsas kraftigt.
Hillarys problem är i Per Ahlins artikel, inte politiken: det är upplägget av kampanjen, det rent taktiska och pengarna. Vad gäller det sistnämnda är det inte mängden pengar som denna gång är problemet, utan kassainflödet. Men nog är det tragiskt att USA är det stora demokratiska föredömet för våra liberaler. Kan de inte bättre än så?
Ps! Två saker kommer alla kandidater att vara mer eniga om än om andra saker. Dels är det hur mycket de tror på Gud (och att de inte är muslimer - inte för att det är något fel med det) och för det andra är det hur mycket de står bakom Israel. God Bless America!
På ett sätt är det kanske inte så konstigt. Det är ungefär samma elit som bidrar till kandidaternas kassor (och deras insamling av medel är en av de största diskussionsämnena, vilket i sig är tragiskt) och som därmed bidrar till politiken. Men det är även ur samma politiska och ekonomiska maktelit som rådgivarna kommer ifrån hos de olika kandidaterna. Hur det skiljer sig dem emellan är oftast ganska begränsat. Även om kandidaterna i grunden kanske har en annan syn, tvingas de därtill krypa till korset (bokstavligen) på grund av den US-amerikanska politiska logiken. Kandidaterna behöver pengar för att kunna kandidera och för att göra det måste man attrahera människor med överflöd av just det: pengar. (Inom parantes sagt: det är dock intressant att södra USA och landsorten i viss mån skiljer sig från storstädernas USA. Här kommer i mångt och mycket religionen in som en extra faktor.)
Sedan kommer även media in i bilden. Bevakningen av kandidaterna som i sig delvis bygger på hur kandidaterna samlat in pengar. Men medias grundsyn är i sin tur också viktig och påverkar kandidaterna. Media bestämmer vilka som är trovärdiga och seriösa, vilka som helt enkelt är ”valbara”. Utrymme för vänsteråsikter finns förvisso i en liten grad: men inte för kandidater med grundvärderingar till vänster. Dessutom bevakas kandidaternas beteende på ett närmast komiskt vis. När Al Gores kysste sin fru i valkampanjen 00 blev till en stor politisk ”happening” och analyserades häftigt. Media försöker göra kandidaterna till stereotyper, men samtidigt görs Kandidaterna till något mer än politiken de säger sig föra. Genom denna trio: pengar, politiska rådgivare från eliten och media ser man noga till att utrymmet för demokratin begränsas kraftigt.
Hillarys problem är i Per Ahlins artikel, inte politiken: det är upplägget av kampanjen, det rent taktiska och pengarna. Vad gäller det sistnämnda är det inte mängden pengar som denna gång är problemet, utan kassainflödet. Men nog är det tragiskt att USA är det stora demokratiska föredömet för våra liberaler. Kan de inte bättre än så?
Ps! Två saker kommer alla kandidater att vara mer eniga om än om andra saker. Dels är det hur mycket de tror på Gud (och att de inte är muslimer - inte för att det är något fel med det) och för det andra är det hur mycket de står bakom Israel. God Bless America!
måndag 18 februari 2008
"Jag Hatar Inte Muslimer, Bara Deras Religion Och Deras Bok"
Man vill bekämpa radikaliseringen av muslimer. Man gör detta genom att konstant peka ut muslimerna, till skillnad från människor från andra religioner, som potentiella mördare eller massmördare. Samtidigt förödmjukar man muslimer och tvår sina händer med yttrandefrihet. Därefter basunerar medierna ut om protesterna världen över (som när man också väljer ut vilka protester som är av värde: politiska demonstrationer i Pakistan fick mindre utrymme än betydligt mindre demonstrationer mot karikatyrerna). Genom att vilja hitta terrorister: för varje terrorist som är muslim bekräftas bilden av islam, för varje muslim som är eller misstänks för att vara muslim bekräftas bilden, en besynnerlig form av hatisk skadeglädje dyker upp.
Det är intressant hur man också närmast letar efter provokationer: någonting som man kan peka på. De danska teckningarna har blivit till ett föremål för hur vi i väst är överlägsna den övriga världen. Bränderna i Köpenhamn kan ha att göra med de danska teckningarna. Och visar det sig att så inte är fallet, kvarstår faktumet: det kunde ha varit. Häri ligger en del av rasismens fundament. Även sådant som visar sig vara felaktigt har den fördelen att man kan peka på andra saker som hänt tidigare och säga att så kunde ha varit fallet även nu. Man vill finna terrorister. Islamofobins och rasismens behov av indicier. Vi vet hur en sverigdemokrat tidigare sa att det gäller att ljuga så att det låter sannolikt. Den sannolika lögnen är ett symtom på att något är fel i vårt samhälle. Ju mer rasistiskt ett samhälle blir desto mer trovärdiga blir de mest osannolika lögnerna. Rasismen lever mycket på att man till slut kan bara säga, utan bevis: ingen rök utan eld.
Den liberala hjältinnan Aayan Hirsi Ali kunde gå ut och säga att islam som religion måste besegras: vi för ett krig mot islam. Hennes mod pekades ut som osedvanligt stort bland många. Att hon är modig må vara sant, men det finns många modiga muslimska kvinnor. Hennes stora fördel var uppenbarligen hennes hätska utfall mot islam. En annan holländare och politiker uttrycker sig så här elegant:
“I don't hate people. I don't hate Muslims. I hate their book and their ideology.'
Eller: 'Islam is not a religion, it's an ideology,' säger katoliken Wilders och tillägger med högerns ödmjukhet, 'the ideology of a retarded culture.'
Han inser inte det tragikomiskt paradoxala i att han hyllar yttrandefriheten samtidigt som han vill förbjuda koranen. Han hyllar skandinavien (men menar nog främst Danmark.)
Är det inte dags att börja bygga lite mer broar? Därmed kan man dock också säga att religiösa friskolor till varje pris måste stoppas, eftersom religiösa friskolor segregerar än mer. Kampen för kvinnans rättigheter måste också fortsätta, men utan att peka ut specifika religioner som kvinnofientliga.
Personligen tycker jag att det håller på att spåra ur. Samtidigt är det märkligt att det i den muslimska världen så många engagerar sig mer i teckningar och karikatyrer än i det politiska. Men dessvärre görs ännu inga ordentliga analyser i frågan. Debatten är svartvit. Men under tiden polariseras världen allt mer.
Andreas Malm i sin tur, i den tredje delen om islamofobin, ser sig hitta specifika datum för islamofobin. Det är de olika politiska och ekonomiska konflikterna som göder islamofobin och mer specifikt oljan som bär skulden.
Det är intressant hur man också närmast letar efter provokationer: någonting som man kan peka på. De danska teckningarna har blivit till ett föremål för hur vi i väst är överlägsna den övriga världen. Bränderna i Köpenhamn kan ha att göra med de danska teckningarna. Och visar det sig att så inte är fallet, kvarstår faktumet: det kunde ha varit. Häri ligger en del av rasismens fundament. Även sådant som visar sig vara felaktigt har den fördelen att man kan peka på andra saker som hänt tidigare och säga att så kunde ha varit fallet även nu. Man vill finna terrorister. Islamofobins och rasismens behov av indicier. Vi vet hur en sverigdemokrat tidigare sa att det gäller att ljuga så att det låter sannolikt. Den sannolika lögnen är ett symtom på att något är fel i vårt samhälle. Ju mer rasistiskt ett samhälle blir desto mer trovärdiga blir de mest osannolika lögnerna. Rasismen lever mycket på att man till slut kan bara säga, utan bevis: ingen rök utan eld.
Den liberala hjältinnan Aayan Hirsi Ali kunde gå ut och säga att islam som religion måste besegras: vi för ett krig mot islam. Hennes mod pekades ut som osedvanligt stort bland många. Att hon är modig må vara sant, men det finns många modiga muslimska kvinnor. Hennes stora fördel var uppenbarligen hennes hätska utfall mot islam. En annan holländare och politiker uttrycker sig så här elegant:
“I don't hate people. I don't hate Muslims. I hate their book and their ideology.'
Eller: 'Islam is not a religion, it's an ideology,' säger katoliken Wilders och tillägger med högerns ödmjukhet, 'the ideology of a retarded culture.'
Han inser inte det tragikomiskt paradoxala i att han hyllar yttrandefriheten samtidigt som han vill förbjuda koranen. Han hyllar skandinavien (men menar nog främst Danmark.)
Är det inte dags att börja bygga lite mer broar? Därmed kan man dock också säga att religiösa friskolor till varje pris måste stoppas, eftersom religiösa friskolor segregerar än mer. Kampen för kvinnans rättigheter måste också fortsätta, men utan att peka ut specifika religioner som kvinnofientliga.
Personligen tycker jag att det håller på att spåra ur. Samtidigt är det märkligt att det i den muslimska världen så många engagerar sig mer i teckningar och karikatyrer än i det politiska. Men dessvärre görs ännu inga ordentliga analyser i frågan. Debatten är svartvit. Men under tiden polariseras världen allt mer.
Andreas Malm i sin tur, i den tredje delen om islamofobin, ser sig hitta specifika datum för islamofobin. Det är de olika politiska och ekonomiska konflikterna som göder islamofobin och mer specifikt oljan som bär skulden.
söndag 17 februari 2008
A Change Is Gonna Come
Vem sa vad av de US-amerikanska kandidaterna i det evighetslånga valet?
1. Barack Obama
2. John Edwards
3. Hillary Clinton
4. John McCain
5. Mike Huckabee
6. Bill Richardson
7. Mitt Romney
8. Rudy Giuliani
A) ”Americans are looking for a change!”
B) “Our time for change has come”
C) “I believe deeply in change.”
D) “Look what we need is change, there´s no question.”
E) “I know that I have been an agent of change.”
F) “I want to make change but I´ve already made change. I will continue to make change... I embody change.”
G) “Not only can I talk change with you, I´ve lived it.”
H) “We don´t mention September 11:th nearly as much as people think.”
Källa: The New Yorker
Svar: 1:b, 2:c, 3:f, 4:e, 5:a, 6:d, 7:g, 8, mr Nine-Eleven himself:h.
1. Barack Obama
2. John Edwards
3. Hillary Clinton
4. John McCain
5. Mike Huckabee
6. Bill Richardson
7. Mitt Romney
8. Rudy Giuliani
A) ”Americans are looking for a change!”
B) “Our time for change has come”
C) “I believe deeply in change.”
D) “Look what we need is change, there´s no question.”
E) “I know that I have been an agent of change.”
F) “I want to make change but I´ve already made change. I will continue to make change... I embody change.”
G) “Not only can I talk change with you, I´ve lived it.”
H) “We don´t mention September 11:th nearly as much as people think.”
Källa: The New Yorker
Svar: 1:b, 2:c, 3:f, 4:e, 5:a, 6:d, 7:g, 8, mr Nine-Eleven himself:h.
Ett Otacksamt Arbete
Det är ett otacksamt arbete: "a businness that is fundamentally thankless." Men egentligen: a man´s got to do what a man got to do. Vad Paul Rester veteran i förhörsbranschen utsätts i sin tur för är inte heller någon picknick.
- Everybody in the world believes that they know how we do what we do, and I have to endure it every time I turn around and somebody is making reference to waterboarding,
Det är för jävligt att han måste utstå referenser. Förstår inte folk vad de utsätter honom för? Det är ju inte bara tortyr man ägnar sig åt där borta. Tydligen ska Gitmo-fångarna också få börja titta på filmer och sånt. Kanske såna här filmer.
- Everybody in the world believes that they know how we do what we do, and I have to endure it every time I turn around and somebody is making reference to waterboarding,
Det är för jävligt att han måste utstå referenser. Förstår inte folk vad de utsätter honom för? Det är ju inte bara tortyr man ägnar sig åt där borta. Tydligen ska Gitmo-fångarna också få börja titta på filmer och sånt. Kanske såna här filmer.
onsdag 13 februari 2008
Det Mest Amerikaniserade Landet I Världen Borde Också Få Delta I Primärvalet
Jag hörde en gång om en US-amerikan som sade att Sverige var det mest amerikaniserade landet i världen. Och att USA var nummer två.
Lite överdrivet kanske, men nog är vi rätt fixerade vid USA alltid. Jag tänkte på det skämtet när jag slog på morgonnyheterna i morse och första nyhet var att Obama vunnit i ytterligare någon delstat i USA. Skönt att super-tuesday blev till super-duper-tuesday, så att man inte spred ut primärvalet än mer.
Det säger lite om vår värld och det vi kallar demokrati med tanke på den massiva uppmärksamhet primärvalen i USA får hos oss. Jag tänker inte beklaga mig för mycket över uppmärksamheten eller hur det uppmärksammas (där taktik diskuteras snarare än politik: där slogans är viktigare än program) snarare bara notera att det är något snett med en värld där ett land med en andel av jordens befolkning på cirka 5 % kan avgöra så mycket för en hel planet (och ett land där långt ifrån alla som är röstberättigade röstar).
Valet mellan republikaner och demokrater är lite för mig som när det allsvenska guldet i höstas stod mellan Djurgården och IFK Göteborg. Jag vill inte att något av lagen skulle vinna guld. Jag ville verkligen inte det. Det bar mig emot att hoppas på ett av lagen. Men om nu något av lagen måste vinna: får det väl bli demokraterna: eller Göteborg i det fallet. (Nu var ju Kalmar FF lite grann inblandat också: men jag vill inte göra något likhetstecken mellan Kalmar och t ex Ralph Nader eller de gröna.)
För Israel är valet annorlunda. Det är som när man fått den där drömlotten på bingolotto, där man får snurra på något supervinsthjul. Man har redan vunnit. Frågan är bara hur mycket man ska vinna: minsta vinsten är väl typ 500 000 kronor. Men man kan fortfarande bli besviken. I ett lotteri där den lägsta vinsten är typ 500 000 kronor är det naturligt att bli missnöjd när man får 500 000 kronor. (Denna diskussion har jag haft med mina föräldrar. De påstår båda att de inte skulle bli missnöjda om den snurrade och stannade på det lägsta. Vilket jag påstår är befängt. Det är klart att ingen är missnöjd över att få 500 000. Det man är missnöjd över är ju att det inte blev mer. Att man fick det lägsta beloppet av alla.) Kandidat efter kandidat försäkrar hur mycket man älskar Israel och har förståelse för allt de gör. USA är förvisso hyfsat god vän med diktaturerna Egypten och Saudiarabien, två länder med förkärlek till att bryta mot mänskliga rättigheter och länder som Israel inte nödvändigtvis gillar, men Israel är ändå nummer ett för USA.
Nåväl: USA är det stora föredömet i världen. Hela världen riktar blickarna mot USA. Alla kommer att påverkas av ett val som står mellan två elitistiska högerpartier. Det är pseudoliberal önskedemokrati. Ett val som står mellan eliter och där bara ett par procent av världens hela befolkning får rösta. Ingen risk att kreti och pleti röstar fel så att säga. Liberal valfrihet.
Lite överdrivet kanske, men nog är vi rätt fixerade vid USA alltid. Jag tänkte på det skämtet när jag slog på morgonnyheterna i morse och första nyhet var att Obama vunnit i ytterligare någon delstat i USA. Skönt att super-tuesday blev till super-duper-tuesday, så att man inte spred ut primärvalet än mer.
Det säger lite om vår värld och det vi kallar demokrati med tanke på den massiva uppmärksamhet primärvalen i USA får hos oss. Jag tänker inte beklaga mig för mycket över uppmärksamheten eller hur det uppmärksammas (där taktik diskuteras snarare än politik: där slogans är viktigare än program) snarare bara notera att det är något snett med en värld där ett land med en andel av jordens befolkning på cirka 5 % kan avgöra så mycket för en hel planet (och ett land där långt ifrån alla som är röstberättigade röstar).
Valet mellan republikaner och demokrater är lite för mig som när det allsvenska guldet i höstas stod mellan Djurgården och IFK Göteborg. Jag vill inte att något av lagen skulle vinna guld. Jag ville verkligen inte det. Det bar mig emot att hoppas på ett av lagen. Men om nu något av lagen måste vinna: får det väl bli demokraterna: eller Göteborg i det fallet. (Nu var ju Kalmar FF lite grann inblandat också: men jag vill inte göra något likhetstecken mellan Kalmar och t ex Ralph Nader eller de gröna.)
För Israel är valet annorlunda. Det är som när man fått den där drömlotten på bingolotto, där man får snurra på något supervinsthjul. Man har redan vunnit. Frågan är bara hur mycket man ska vinna: minsta vinsten är väl typ 500 000 kronor. Men man kan fortfarande bli besviken. I ett lotteri där den lägsta vinsten är typ 500 000 kronor är det naturligt att bli missnöjd när man får 500 000 kronor. (Denna diskussion har jag haft med mina föräldrar. De påstår båda att de inte skulle bli missnöjda om den snurrade och stannade på det lägsta. Vilket jag påstår är befängt. Det är klart att ingen är missnöjd över att få 500 000. Det man är missnöjd över är ju att det inte blev mer. Att man fick det lägsta beloppet av alla.) Kandidat efter kandidat försäkrar hur mycket man älskar Israel och har förståelse för allt de gör. USA är förvisso hyfsat god vän med diktaturerna Egypten och Saudiarabien, två länder med förkärlek till att bryta mot mänskliga rättigheter och länder som Israel inte nödvändigtvis gillar, men Israel är ändå nummer ett för USA.
Nåväl: USA är det stora föredömet i världen. Hela världen riktar blickarna mot USA. Alla kommer att påverkas av ett val som står mellan två elitistiska högerpartier. Det är pseudoliberal önskedemokrati. Ett val som står mellan eliter och där bara ett par procent av världens hela befolkning får rösta. Ingen risk att kreti och pleti röstar fel så att säga. Liberal valfrihet.
”We must take a neighborhood in Gaza and wipe it off the map”
Dessvärre är det ofta så. För att slippa utmana den världsbild man byggt upp och så länge försvarat måste man blunda för vissa saker. Detta kan drabba alla människor. Vi har alla våra extra känsliga punkter. Något vi tror extra mycket på.
När jag i förrgår såg dokumentären Välkommen till Hebron kände jag dock hoppet i de människor som vågar utmana sin världsbild, en före detta soldat och en ung kvinna som tror på framtiden, fastän den måste se mörk ut.
Men vilka Israel-vänner ser en sådan dokumentär? Vilka Israel-vänner vågar utmana sin enögda världsbild? Ingen. Israel-vännerna måste blunda för filmen, eller smutskasta filmen. Israel-vännernas bästa försvar har varit att ignorera det mesta av det som drabbar palestinierna och mer eller mindre hävda att allt började med palestinsk terrorism. Även om det faller på sin logiska orimlighet.
Men, det spelar ofta ingen roll. Det visar sig att det israeliska tolkningsföreträdet kommer alltid först. Även när kritik framförs mot Israel, så görs det utifrån Israels tolkningsföreträde. När Israel säger att de agerar därför att (valfri anledning) så accepteras det. Det finns en förståelse för Israel som bland annat bygger på att man är en av västerlandet godkänd demokrati.
Exempel: När Israel bombade skiten ur Gaza och delar av Beirut den där sommaren runt hörnet så var mediernas analys och förklaring helt utifrån vad Israel sade. Israel skyllde då på Hamas och/eller Hizbollah. Som om Hamas och Hizbollah i sin tur inte skulle haft några skäl. Hizbollah och Hamas tillfångatog då sammanlagt 3 soldater. Som jämförelse kan meddelas att idag har den israeliska armén tillfångatagit/kidnappat 85 palestinier. Och som många vet har man redan tusentals palestinier i fångenskap. Dagarna innan Hamas och Hizbollahs aktioner utplånades en palestinsk familj på en strand i Gaza av Israel. Men det var en isolerad händelse. Inget som utlöser något. Det var mest otur, ren och skär och som dessutom bland Israel-vänner kan förklaras med att om inte palestinierna ägnade sig åt terrorism skulle det inte hända.
Tidräkningen för Israels terroraktioner börjar alltid med att någon annan gjort något först. Från Väst kan man kritisera Israel på sin höjd för att de agerar för hårt: DN-liberaler, med sin selektiva elitistiska pseudoliberalism, kan kritisera Israel, så mycket kan jag ge de, men alltid utifrån Israels tolkningsföreträde. Staten Israel går före människornas rättigheter. Mänskliga rättigheter är förbehållet en minoritet. När man isolerar och belägrar ghettofängelset Gaza förklaras det med något palestinierna gjort: vare sig det handlar om att palestinierna har röstat (men fel) eller skickat raketer mot södra Israel.
När man såg Välkommen Till Hebron var det uppenbart, att den avskyvärda rasism som bosättarna ägnade sig åt och det hat man uppfostrar barnen med, inte är genomförbar utan den liberala demokratin Israels goda minne och beskydd. Den kan inte ske utan sionismens goda minne. (Jag är fullt medveten om att många israeler tar avstånd från bosättarna och deras rasism. Men ockupationen och den etniska rensningen skapade Israel.)
Israel kan kränka luftutrymmet på sina grannländer på ett sätt som vi vet vore otänkbart om något annat land skulle göra det. Israel kan diskutera slaktandet av politiskt valda ledare som Ismail Haniyeh och komma undan med det. Det handlar bara om rent logiska steg man ska ta. Man kan säga saker som: "We must take a neighborhood in Gaza and wipe it off the map." ” Minister Meir Sheetrit, AP, New York Times, 10 Feb 2008.
Wipe it off the map?
Och man kan naturligtvis mörda människor lite varstans när det passar. Som ledare i Hizbollah. (Hur viktig han var kan naturligtvis diskuteras.)
Välkommen till Hebron är välkommen till palestiniernas vardag. Välkommen till att vara under konstant tryck från Israel, ett konstant hot om våld och terror från Israels sida. Välkommen till ett dagligt förtryck och dagliga vardagliga förödmjukelser, till daglig terror, till en daglig dos av praktiskt utförd rasism. Välkommen till att lida under västvärldens goda minne. Välkommen till att fira 60 år av förtryck.
Det påstås ofta att vi ska lära av historien. Att med hjälp av informationen ska människors lidande hindras. Det lidande som åsamkas palestinierna är ingen hemlighet. Världens liberaler visar dock sitt rätta ansikte på närmast daglig basis: alla människor är inte lika värda. Jag vet att det är allmänt bekant. Det behövde bara sägas en gång till.
Befria Palestina!
När jag i förrgår såg dokumentären Välkommen till Hebron kände jag dock hoppet i de människor som vågar utmana sin världsbild, en före detta soldat och en ung kvinna som tror på framtiden, fastän den måste se mörk ut.
Men vilka Israel-vänner ser en sådan dokumentär? Vilka Israel-vänner vågar utmana sin enögda världsbild? Ingen. Israel-vännerna måste blunda för filmen, eller smutskasta filmen. Israel-vännernas bästa försvar har varit att ignorera det mesta av det som drabbar palestinierna och mer eller mindre hävda att allt började med palestinsk terrorism. Även om det faller på sin logiska orimlighet.
Men, det spelar ofta ingen roll. Det visar sig att det israeliska tolkningsföreträdet kommer alltid först. Även när kritik framförs mot Israel, så görs det utifrån Israels tolkningsföreträde. När Israel säger att de agerar därför att (valfri anledning) så accepteras det. Det finns en förståelse för Israel som bland annat bygger på att man är en av västerlandet godkänd demokrati.
Exempel: När Israel bombade skiten ur Gaza och delar av Beirut den där sommaren runt hörnet så var mediernas analys och förklaring helt utifrån vad Israel sade. Israel skyllde då på Hamas och/eller Hizbollah. Som om Hamas och Hizbollah i sin tur inte skulle haft några skäl. Hizbollah och Hamas tillfångatog då sammanlagt 3 soldater. Som jämförelse kan meddelas att idag har den israeliska armén tillfångatagit/kidnappat 85 palestinier. Och som många vet har man redan tusentals palestinier i fångenskap. Dagarna innan Hamas och Hizbollahs aktioner utplånades en palestinsk familj på en strand i Gaza av Israel. Men det var en isolerad händelse. Inget som utlöser något. Det var mest otur, ren och skär och som dessutom bland Israel-vänner kan förklaras med att om inte palestinierna ägnade sig åt terrorism skulle det inte hända.
Tidräkningen för Israels terroraktioner börjar alltid med att någon annan gjort något först. Från Väst kan man kritisera Israel på sin höjd för att de agerar för hårt: DN-liberaler, med sin selektiva elitistiska pseudoliberalism, kan kritisera Israel, så mycket kan jag ge de, men alltid utifrån Israels tolkningsföreträde. Staten Israel går före människornas rättigheter. Mänskliga rättigheter är förbehållet en minoritet. När man isolerar och belägrar ghettofängelset Gaza förklaras det med något palestinierna gjort: vare sig det handlar om att palestinierna har röstat (men fel) eller skickat raketer mot södra Israel.
När man såg Välkommen Till Hebron var det uppenbart, att den avskyvärda rasism som bosättarna ägnade sig åt och det hat man uppfostrar barnen med, inte är genomförbar utan den liberala demokratin Israels goda minne och beskydd. Den kan inte ske utan sionismens goda minne. (Jag är fullt medveten om att många israeler tar avstånd från bosättarna och deras rasism. Men ockupationen och den etniska rensningen skapade Israel.)
Israel kan kränka luftutrymmet på sina grannländer på ett sätt som vi vet vore otänkbart om något annat land skulle göra det. Israel kan diskutera slaktandet av politiskt valda ledare som Ismail Haniyeh och komma undan med det. Det handlar bara om rent logiska steg man ska ta. Man kan säga saker som: "We must take a neighborhood in Gaza and wipe it off the map." ” Minister Meir Sheetrit, AP, New York Times, 10 Feb 2008.
Wipe it off the map?
Och man kan naturligtvis mörda människor lite varstans när det passar. Som ledare i Hizbollah. (Hur viktig han var kan naturligtvis diskuteras.)
Välkommen till Hebron är välkommen till palestiniernas vardag. Välkommen till att vara under konstant tryck från Israel, ett konstant hot om våld och terror från Israels sida. Välkommen till ett dagligt förtryck och dagliga vardagliga förödmjukelser, till daglig terror, till en daglig dos av praktiskt utförd rasism. Välkommen till att lida under västvärldens goda minne. Välkommen till att fira 60 år av förtryck.
Det påstås ofta att vi ska lära av historien. Att med hjälp av informationen ska människors lidande hindras. Det lidande som åsamkas palestinierna är ingen hemlighet. Världens liberaler visar dock sitt rätta ansikte på närmast daglig basis: alla människor är inte lika värda. Jag vet att det är allmänt bekant. Det behövde bara sägas en gång till.
Befria Palestina!
måndag 11 februari 2008
Dementi, Rättelse
Johan Norberg dementerar det Andreas Malm har skrivit om honom. Det är ju väldigt beklagligt om Malm inte är helt ärlig. Det är speciellt vanskligt i sådana här fall, eftersom Malm har läst böcker som ytterst få kommer att läsa. De som kommer läsa böckerna tillhör högern. Vänstermänniskor får i hög grad förlita sig på att det Malm skriver är sant.
söndag 10 februari 2008
En Teori Om Kennedymordet
Jag såg några minuter av Wallander-filmen Byfånen, innan jag bytte tillbaka till fotboll på en annan TV4-kanal. Det var då en scen med en man som var mycket förvirrad. Han höll bankpersonal gisslan. Men polisen lyckades inte riktigt förstå vad mannen pratade om. Det är en konst i sig att lära sig att prata med förvirrade människor.
Tunnelbanan är en intressant miljö där man ibland kan stöta på en del förvirrade människor. Häromdagen satt jag med ryggen mot en man som levererade en teori om Kennedy-mordet för en för honom okänd kvinna.
Han inledde ett samtal ungefär så här: - Den amerikanska kvinnan har förhindrat lösningen på Kennedy-mordet. Den amerikanska kvinnan har saboterat utredningen på Kennedymordet. Hon har gjort detta för att skaffa sig en maktposition.
Han sa detta helt allvarligt och med klar, lugn och tydlig röst. Han var naturligtvis inte helt ”klar” i huvudet (även om fungerande människor i samhället kan ha en del märkliga teorier om kvinnor och att kvinnor styr mannen: och att feminismen är något ont): orden och meningarna han säger är beviset, att han var förvirrad.
Den stackars kvinnan framför sade bara: - Jaha. Hon gav ingen mer respons. Jag vet inte om hon blev orolig, eller om hon blev irriterad. Hon satt kvar. Hon sade någon mening till senare, men som jag inte kunde uttyda. Men för den större delen av den här ensidiga diskussionen som varade i cirka sju-åtta minuter var hon tyst.
Han fortsatte nämligen, och lade till att även den europeiska kvinnan var inblandad i denna komplott.
Hade jag suttit där hade jag nog velat ställa lite följdfrågor(även om jag kanske nödvändigtvis inte gjort det). Inte för att retas med honom eller håna honom utan för att jag faktiskt skulle vilja veta ”hur tänkte du nu”.” På vilket sätt skulle den amerikanska kvinnan ha gjort detta, och vad är det i själva Kennedy-mordet som gör att kvinnan skulle kunna stärka sin maktposition. Var Kvinnan inblandad i mordet?
Mannen fortsatte att förklara: - På så vis har faktiskt den amerikanska kvinna mördat demokratin. Jag skämtar inte, det här faktiskt sant, sa han.
Det är inte alltid lätt att veta hur man ska bete sig med människor som är förvirrade, eller ger ett förvirrat intryck. Till att börja med: har vi en förmåga att tro att människor som pratar med andra är konstiga. Tystnad är den naturliga samröret med okända som inte har hundar eller bebisar. Men det finns liksom inget enkelt svar. Men människor behöver uppmärksamhet och bekräftelse. Människor är sociala varelser. Försummade människor riskerar naturligtvis att tappa fotfästet. Men hur går det till? Hur förhindrar man detta på bästa vis? Hur för man människor tillbaka? En sak man nog alltid bör göra, är att lyssna på vad de faktiskt säger.
Fotnot: Mannen var inte Pär Ström.
Tunnelbanan är en intressant miljö där man ibland kan stöta på en del förvirrade människor. Häromdagen satt jag med ryggen mot en man som levererade en teori om Kennedy-mordet för en för honom okänd kvinna.
Han inledde ett samtal ungefär så här: - Den amerikanska kvinnan har förhindrat lösningen på Kennedy-mordet. Den amerikanska kvinnan har saboterat utredningen på Kennedymordet. Hon har gjort detta för att skaffa sig en maktposition.
Han sa detta helt allvarligt och med klar, lugn och tydlig röst. Han var naturligtvis inte helt ”klar” i huvudet (även om fungerande människor i samhället kan ha en del märkliga teorier om kvinnor och att kvinnor styr mannen: och att feminismen är något ont): orden och meningarna han säger är beviset, att han var förvirrad.
Den stackars kvinnan framför sade bara: - Jaha. Hon gav ingen mer respons. Jag vet inte om hon blev orolig, eller om hon blev irriterad. Hon satt kvar. Hon sade någon mening till senare, men som jag inte kunde uttyda. Men för den större delen av den här ensidiga diskussionen som varade i cirka sju-åtta minuter var hon tyst.
Han fortsatte nämligen, och lade till att även den europeiska kvinnan var inblandad i denna komplott.
Hade jag suttit där hade jag nog velat ställa lite följdfrågor(även om jag kanske nödvändigtvis inte gjort det). Inte för att retas med honom eller håna honom utan för att jag faktiskt skulle vilja veta ”hur tänkte du nu”.” På vilket sätt skulle den amerikanska kvinnan ha gjort detta, och vad är det i själva Kennedy-mordet som gör att kvinnan skulle kunna stärka sin maktposition. Var Kvinnan inblandad i mordet?
Mannen fortsatte att förklara: - På så vis har faktiskt den amerikanska kvinna mördat demokratin. Jag skämtar inte, det här faktiskt sant, sa han.
Det är inte alltid lätt att veta hur man ska bete sig med människor som är förvirrade, eller ger ett förvirrat intryck. Till att börja med: har vi en förmåga att tro att människor som pratar med andra är konstiga. Tystnad är den naturliga samröret med okända som inte har hundar eller bebisar. Men det finns liksom inget enkelt svar. Men människor behöver uppmärksamhet och bekräftelse. Människor är sociala varelser. Försummade människor riskerar naturligtvis att tappa fotfästet. Men hur går det till? Hur förhindrar man detta på bästa vis? Hur för man människor tillbaka? En sak man nog alltid bör göra, är att lyssna på vad de faktiskt säger.
Fotnot: Mannen var inte Pär Ström.
Myten Om Eurabien
Bulten I Bo presenterade högerbloggarnas islamofobi häromdagen. Ni vet: den anti-rasistiska högern, vars anti-rasism verkar bestå i att vara anti och rasist. Andreas Malm har läst lite litteratur som kanske är högerns kurslitteratur vad gäller anti-rasism. Det är en ny artikelserie i Dagens Nyheter som dessvärre inte finns på nätet. (Än i varje fall.)
Litteraturen bygger på att muslimerna håller på att ta över europa. En ny term, Eurabien, förklarar detta. Muslimerna har en utarbetad plan: det är att ta över europa. Sverige är skräckexemplet för vissa av dessa intellektuella, eftersom unga muslimer terroriserar sin omgivning genom att jag bort ickemuslimer. Vår värld: det kristna europa är på väg att gå under, när dessa barbarer invaderar och skapar ett blivande skräckvälde. Hur skall detta bemötas? Om vi inte vill gå under bör det väljas mellan ”de skarpa alternativen: total kapitulation eller massfördrivning.” Den europeiska fientligheten mot muslimer ses ur detta perspektiv som något positivt eftersom det innebär att europa börjar vakna.
Tydligen förordar en del vapen. Som högerdebattören Mark Steyn: ”I en demokratisk tidsålder värld kan man inte övervinna demografi – utom genom inbördeskrig. Serberna förstod det, liksom andra européer kommer att förstå det i en nära framtid: om man inte kan föröka sig snabbare än dem återstår att skjuta av dem.”
Steyn hävdar också, besatt av demografi, att den djupaste orsaken till 11 september var att muslimerna skaffade barn under 70-80-talen medan västerlänningarna "gjorde sig av med den vanan."
Om man tror att det bara handlar om relativt harmlösa galenpannor så ska man akta sig. Dels finns det svenska högerintellektuella som har vissa av de författare som Malm presenterar som källor för sina åsikter. Johan Norberg är enligt Malm en. Det är författare som inspirerar en del av den här planetens makthavare.
Så vad skall göras åt detta? Vad skall göras åt den ökande islamofobin? Mitt grundläggande förslag är att vi inte börjar skjuta av människor.
Litteraturen bygger på att muslimerna håller på att ta över europa. En ny term, Eurabien, förklarar detta. Muslimerna har en utarbetad plan: det är att ta över europa. Sverige är skräckexemplet för vissa av dessa intellektuella, eftersom unga muslimer terroriserar sin omgivning genom att jag bort ickemuslimer. Vår värld: det kristna europa är på väg att gå under, när dessa barbarer invaderar och skapar ett blivande skräckvälde. Hur skall detta bemötas? Om vi inte vill gå under bör det väljas mellan ”de skarpa alternativen: total kapitulation eller massfördrivning.” Den europeiska fientligheten mot muslimer ses ur detta perspektiv som något positivt eftersom det innebär att europa börjar vakna.
Tydligen förordar en del vapen. Som högerdebattören Mark Steyn: ”I en demokratisk tidsålder värld kan man inte övervinna demografi – utom genom inbördeskrig. Serberna förstod det, liksom andra européer kommer att förstå det i en nära framtid: om man inte kan föröka sig snabbare än dem återstår att skjuta av dem.”
Steyn hävdar också, besatt av demografi, att den djupaste orsaken till 11 september var att muslimerna skaffade barn under 70-80-talen medan västerlänningarna "gjorde sig av med den vanan."
Om man tror att det bara handlar om relativt harmlösa galenpannor så ska man akta sig. Dels finns det svenska högerintellektuella som har vissa av de författare som Malm presenterar som källor för sina åsikter. Johan Norberg är enligt Malm en. Det är författare som inspirerar en del av den här planetens makthavare.
Så vad skall göras åt detta? Vad skall göras åt den ökande islamofobin? Mitt grundläggande förslag är att vi inte börjar skjuta av människor.
tisdag 5 februari 2008
En Ung Mammas Kamp
Nu har två konditorier i Örebro försatts i blockad av facket eftersom de inte vill teckna kollektivavtal. Den arma ägaren, Helena Andersson, håller upp sin bebis när hon blir intervjuad av SVT. Absolut inte av några PR-skäl. Utan för att mammor håller alltid i sina barn. Varenda vaken sekund.
Kanske kommer detta leda till att Federley ger sig in i semmelbranschen.
Kanske kommer detta leda till att Federley ger sig in i semmelbranschen.
"Låt Mig Förbättra Din Fråga"
Ännu en presidentkandidat visar hur man besvarar en fråga genom att låtsas att frågan var av en helt annan art. Det är samtidigt en lektion i hur lite man bryr sig om palestinierna från valfri presidentkandidat. Och fortfarande tror valfri svensk liberal att USA är nyckeln till fred i konflikten Israel/Palestina. Vilket förvisso kan bero på att de delar samma ointresse för palestiniernas rättigheter.
What is your position on Palestinian property rights?- John Arthur Wills, 61, Oakland
Sen. McCain: There can be no secure future for the region without a secure Israel at peace with neighbors that recognize its right to exist. U.S. policy must ensure that Israel retains its qualitative military edge in the region. Only a strong Israel can have the confidence to strike a permanent peace with the Palestinians, a peace I will seek as President. But such a peace can only progress when Palestinians abandon terror as an instrument of policy and show a capacity for self-government."
Via Angry Arab.
What is your position on Palestinian property rights?- John Arthur Wills, 61, Oakland
Sen. McCain: There can be no secure future for the region without a secure Israel at peace with neighbors that recognize its right to exist. U.S. policy must ensure that Israel retains its qualitative military edge in the region. Only a strong Israel can have the confidence to strike a permanent peace with the Palestinians, a peace I will seek as President. But such a peace can only progress when Palestinians abandon terror as an instrument of policy and show a capacity for self-government."
Via Angry Arab.
lördag 2 februari 2008
Även Borgarbrats Har Empati
Via Jinge: "Tycker synd om vår städerska som far runt i lägenheten samtidigt som alla i familjen är hemma. Kan inte vara lätt att vara henne nu.”
Vem har sagt att borgarbrats inte har empati?
Vem har sagt att borgarbrats inte har empati?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)