Kongo är fast i sin egen tragedi, hade kunnat varit till hjälp för tutsierna i Rwanda 1994. Nu blev det inte så, på grund av dess egen instabilitet. Istället drabbades man själv av den konflikten. Detta i kombination med stora naturresurser har skapat ett land i kaos. Mellan 1998 och 2003 dog 3 miljoner människor i konflikten. Men det är inte stabilt idag. Det är inte lugnt. Och här som på så många ställen våldtas kvinnor slentrianmässigt och militärstrategiskt. Grannländer som Uganda har blandat sig i.
Samtidigt hävdar vissa att kriget började 1996. Och att antalet döda relaterade till våldsutbrotten är betydligt fler. En gammal artikel här.
Men Kongo har man inte tittat på med samma ögon som man gjort senare i Sudan och Darfur. Vissa hävdar att det beror på att Sudan och Darfur har muslimer som skurkar. Jag tycker nog att det är att ta det ett steg för långt.
Människor lider dock överallt här. Men samtidigt finns dessa människor som kämpar för fred för människors välbefinnande med livet som insats. Hjältar. I sanning, hjältar.
fredag 30 mars 2007
Sådan Är Kapitalismen: Slummen Som Tillväxtbransch
I senaste Arbetaren läser jag en liten notis om en ny allt populärare form av turism. Slumturismen. Det är framförallt i de två jättelika slumområden Kibeira i Nairobi och Dahravi i Mumbai som detta sker. Man har där upptäckt att välbärgade resenärer gärna betalar för en tur i slummen, och fotograferar slummen och människorna som bor där så att man när man kommer hem kan berätta/skryta om att de besökt det värsta slumområdet. (Jag ser det framför mig. Man liksom delger sitt mod. De andra tittar på med beundrande blickar. "Att du vågade. Det skulle jag aldrig våga." Slumturisten ler lite. "Det var en kick. En adrenalinkick. Och bara man ger sig iväg med såna som kan sånt här, så är det inte så farligt.")
Många av dessa människor i slummen är annars överflödiga för kapitalismen. Vi talar nämligen om så många, att de inte ens behövs som en reservarmé för arbetskraften. När vi talar om kanske en tredjedel (enligt CIA 2002) av en potentiell arbetskraft så är frågan om hur hoppet om bättre liv eller längre liv ska kunna förverkligas. Det finns inga löften att ge till dessa människor. De är lämnade åt sitt eget öde, och överlever, nästan på ren jävelskap. Kanske kan SIDA sponsra något liberalt projekt som ska få människorna där att tro mer på sig själva. "Bara ni verkligen vill och kämpar, så kan ni bli precis det ni vill." De privilegierade fascineras ändå av dessa människor. De gör nytta på sitt sätt. En del av dessa människors fattigdom används som redskap för att människor i väst ska lätta på sina samveten; de skänker en viss summa till välgörenhet och kan åter se sig själva i spegeln och säga: " jag är inte ond, jag är en god människa". Och bland de privilegierade liberala och nyliberala människorna i väst anser man att det behövs större klassklyftor, lägre skatter och mindre offentliga utgifter för att öka tillväxten i världen och med hjälp av IMF och deras några hundra ekonomer gör man alltför att sprida denna visdom. Låt mig säga så här: om det är för att öka konkurrensen i slumturismen, så kommer de absolut att lyckas. Problemet är bara att man knappast kommer att se det som något speciellt exklusivt att besöka slummen till slut. Det är liksom bara att titta ut.
Många av dessa människor i slummen är annars överflödiga för kapitalismen. Vi talar nämligen om så många, att de inte ens behövs som en reservarmé för arbetskraften. När vi talar om kanske en tredjedel (enligt CIA 2002) av en potentiell arbetskraft så är frågan om hur hoppet om bättre liv eller längre liv ska kunna förverkligas. Det finns inga löften att ge till dessa människor. De är lämnade åt sitt eget öde, och överlever, nästan på ren jävelskap. Kanske kan SIDA sponsra något liberalt projekt som ska få människorna där att tro mer på sig själva. "Bara ni verkligen vill och kämpar, så kan ni bli precis det ni vill." De privilegierade fascineras ändå av dessa människor. De gör nytta på sitt sätt. En del av dessa människors fattigdom används som redskap för att människor i väst ska lätta på sina samveten; de skänker en viss summa till välgörenhet och kan åter se sig själva i spegeln och säga: " jag är inte ond, jag är en god människa". Och bland de privilegierade liberala och nyliberala människorna i väst anser man att det behövs större klassklyftor, lägre skatter och mindre offentliga utgifter för att öka tillväxten i världen och med hjälp av IMF och deras några hundra ekonomer gör man alltför att sprida denna visdom. Låt mig säga så här: om det är för att öka konkurrensen i slumturismen, så kommer de absolut att lyckas. Problemet är bara att man knappast kommer att se det som något speciellt exklusivt att besöka slummen till slut. Det är liksom bara att titta ut.
Zimbabwe Och Hotet Från Facken
Kritiken mot Mugabe uteblev står det i DN idag, med en lätt förvånad ton. Sydafrikas presidents yngre bror Moeletsi Mbeki är nog inte lika förvånad. Han menar att det ligger inte i länderna i södra afrikas intresse att Mugabe störtas. Han har en även annan förklaring till bristen på kritik än vad DN:s utsända journalist har. Han är dessutom hård i kritiken av sin bror.
Så här svarar han på en fråga från en journalist om hur situationen i Zimbabwe ska lösas och vems ansvar det är:
Så här svarar han på en fråga från en journalist om hur situationen i Zimbabwe ska lösas och vems ansvar det är:
Southern Africa is the most industralised part of Africa and therefore it has a very huge labour force, working class labour force, wage earners. What is the new phenomenon we are seeing in southern Africa is that this labour force they are all joining trade unions, many of them are members of trade unions. Now these trade unions have become politically active and have started forming their own parties, so all the governments in southern Africa are faced with the threat to their power from the trade union movement. MDC, the Movement for Democratic Change, Morgan Tsvangirai, for example, was the leader of the Zimbabwe Congress of Trade Unions. In Zambia we saw a trade union setting up a political party which out voted the then President, Kaunda. So we are seeing in southern Africa the trade unions being the main opposition to the ruling parties and this is really the situation whereby all the countries have a vested interest, all the ruling parties in our region, have a vested interest in ensuring that the opposition does not win in Zimbabwe because they see this as a threat to themselves as well.
torsdag 29 mars 2007
Om Det Mediala Utrymmet
Peter Wolodarski skrev i DN om att F! fick för mycket medial uppmärksamhet. Och att de trots detta inte lyckades få särskilt många röster. Även om jag nästan inget hellre vill än idiotförklara Peter Wolodarski, så borde han väl veta att det viktiga är inte kvantiteten utan kvaliteten på det som sändes och skrevs om F! Men Wolodarski lever i sin egna lilla privilegierade värld. Det personliga är politiskt.
Men angående företeelser som får för mycket utrymme? Börsanalytikerna?
Själv är jag AIK:are. AIK:s supportrar har fått väldigt mycket massmedial uppmärksamhet genom åren. Denna uppmärksamhet har varit... rätt negativ för det mesta. En del välförtjänt, en del överdriven och en del har varit rena rama lögner. Vid ett tillfälle för en sju-åtta år sedan, var vi ett gäng AIK:are som spelade lite fotboll på på en liten gräsplätt nära Örjans Vall. Ett par barnfamiljer gick förbi. De små barnen, sju-åtta år, började ropa "Heja HBK", varpå deras föräldrar hyssjade sina barn. Deras föräldrar var antagligen goda tidningsläsare. Men, mig veterligen, har ännu ingen AIK:are misshandlat ett barn för att den hejar på ett annat lag.
Men angående företeelser som får för mycket utrymme? Börsanalytikerna?
Själv är jag AIK:are. AIK:s supportrar har fått väldigt mycket massmedial uppmärksamhet genom åren. Denna uppmärksamhet har varit... rätt negativ för det mesta. En del välförtjänt, en del överdriven och en del har varit rena rama lögner. Vid ett tillfälle för en sju-åtta år sedan, var vi ett gäng AIK:are som spelade lite fotboll på på en liten gräsplätt nära Örjans Vall. Ett par barnfamiljer gick förbi. De små barnen, sju-åtta år, började ropa "Heja HBK", varpå deras föräldrar hyssjade sina barn. Deras föräldrar var antagligen goda tidningsläsare. Men, mig veterligen, har ännu ingen AIK:are misshandlat ett barn för att den hejar på ett annat lag.
Tortyren Av Moralen
Slavoj Zizek skriver idag på Aftonbladets enda konsekvent anständiga avdelning, kulturdelen:
...de främsta offren för offentligt erkänd tortyr är vi alla, den allmänhet som informeras om tortyren. Vi bör alla vara medvetna om att en värdefull del av vår kollektiva identitet har gått oåterkalleligt förlorad. Vi befinner oss mitt uppe i en process av moralisk korruption: de som har makten försöker bokstavligen knäcka en del av vår etiska ryggrad, de vill förminska och upphäva det som med fog kan sägas vara civilisationens största landvinning, utvecklingen av vår spontana moraliska känslighet.
Det förefaller som om inte bara terroristerna själva utan också kampen mot dem måste bedrivas i en juridisk gråzon, med illegala medel. Vi har alltså de facto ”legala” respektive ”illegala” brottslingar: de som ska behandlas i enlighet med lagliga procedurer (och företrädas av advokater, etc) och de som befinner sig utanför lagen. Den lagliga rättsliga prövningen och bestraffningen av Mohammeds brott har nu gjorts meningslösa – ingen domstol som agerar inom ramen för vårt juridiska system kan hantera företeelser som illegalt frihetsberövande, bekännelser som framtvingats med hjälp av tortyr och liknande.
...de främsta offren för offentligt erkänd tortyr är vi alla, den allmänhet som informeras om tortyren. Vi bör alla vara medvetna om att en värdefull del av vår kollektiva identitet har gått oåterkalleligt förlorad. Vi befinner oss mitt uppe i en process av moralisk korruption: de som har makten försöker bokstavligen knäcka en del av vår etiska ryggrad, de vill förminska och upphäva det som med fog kan sägas vara civilisationens största landvinning, utvecklingen av vår spontana moraliska känslighet.
onsdag 28 mars 2007
Historien Om Sami Al-Arian Fortsätter
...Och det går fortfarande inget bra för honom i the Land Of The Free. Han har dock för sin familjs skull avslutat sin hungerstrejk. Hans fru Nahla säger så här: We Muslims here are, unfortunately, the new target of racism. All of these things that they did to him, without any necessity except just to humiliate him and to torture him--and every time he would ask, 'Why are you doing this to me?', they would answer, 'Because you are a terrorist.' As if we didn't go through a lengthy trial for six months, and our innocence wasn't proven. The racism is unbelievable."
Jag har skrivit tidigare om det hela. Här och här.
Även om jag vore "liberal" som Birgitta Ohlsson eller Fredrik Malm eller valfri DN-liberal eller nån hip centerpartist, skulle jag vara orolig för USA. Kanske nödgas nån tolvåring i framtiden på en historielektion spontant utbrista om den här anti-liberala situationen: USA. Det var helt galet. Fatta vad de höll på med.
Jag har skrivit tidigare om det hela. Här och här.
Även om jag vore "liberal" som Birgitta Ohlsson eller Fredrik Malm eller valfri DN-liberal eller nån hip centerpartist, skulle jag vara orolig för USA. Kanske nödgas nån tolvåring i framtiden på en historielektion spontant utbrista om den här anti-liberala situationen: USA. Det var helt galet. Fatta vad de höll på med.
tisdag 27 mars 2007
Göran Persson Fick Inte Sista Ordet
Vem beklagar sig inte över Göran Persson-dokumentären? Hur mycket negativ publicitet har inte Göran Persson fått efter den här dokumentärserien? Ändå så vill vissa få Göran Persson att framstå som vinnare i den här dokumentärserien. Märkligt.
Man talar om att han fick stå oemotsagd. Verkligen? Jag hävdar att Göran Persson inte fick det sista ordet.
Undrar om Socialdemokraterna hade förlorat ännu fler röster om det här materialet läckt ut innan valet. Så där kanske det finns lite cred att ge till Fichtelius. Hemligheten om materialet höll hela vägen, även om själva materialet inte höll hela vägen.
(Inom parantes frågar jag mig: Skall denna dokumentäserie användas av högern som ännu ett medel i attacken mot Public Service?)
Man talar om att han fick stå oemotsagd. Verkligen? Jag hävdar att Göran Persson inte fick det sista ordet.
Undrar om Socialdemokraterna hade förlorat ännu fler röster om det här materialet läckt ut innan valet. Så där kanske det finns lite cred att ge till Fichtelius. Hemligheten om materialet höll hela vägen, även om själva materialet inte höll hela vägen.
(Inom parantes frågar jag mig: Skall denna dokumentäserie användas av högern som ännu ett medel i attacken mot Public Service?)
söndag 25 mars 2007
DN-Liberalerna Och Historien Om Vänstervågen
DN:s demokratiälskande ledarsida varnar för vänstervågen i Sydamerika, en vänstervåg som bland annat bygger på att människor tröttnat på USA:s eviga inblandning i de sydamerikanska ländernas inrikespolitik (som skämtet går i sydamerika: ni vet väl varför det inte varit någon statskupp i USA? USA har ingen ambassad där.), man har tröttnat på nyliberalismen och elitens snyltande på massans bekostnad, man har tröttnat på det koloniala arvet, som skapat en extremt ojämlik kontinent. Haiti, det land USA har påverkat mest rent historiskt på de södra breddgraderna, är också, det fattigaste på den här sidan jorden. DN:s demokratiälskande ledarsida har som vanligt inga invändningar mot att IMF och USA får diktera hur andra länder sköter sin inrikespolitik. Demokrati?
Niklas Ekdal beskrev en gång det besynnerliga i att USA inte alltid arbetat med demokratier och ibland störtat de, och även stöttat diktaturer med att USA ”har svårare att navigera i vissa områden.” Denna helt fantastiska eufemism visar prov på liberal analysförmåga.
Jag tillägnar DN:s demokratiälskande ledarsida följande uttalande av General Smedley Butler som beskrev sin roll för som militär så här:
I spent 33 years and four months in active military service and during that period I spent most of my time as a high class muscle man for Big Business, for Wall Street and the bankers. In short, I was a racketeer, a gangster for capitalism. I helped make Mexico and especially Tampico safe for American oil interests in 1914. I helped make Haiti and Cuba a decent place for the National City Bank boys to collect revenues in. I helped in the raping of half a dozen Central American republics for the benefit of Wall Street. I helped purify Nicaragua for the International Banking House of Brown Brothers in 1902-1912. I brought light to the Dominican Republic for the American sugar interests in 1916. I helped make Honduras right for the American fruit companies in 1903. In China in 1927 I helped see to it that Standard Oil went on its way unmolested. ... I was rewarded with honours, medals, promotions.
Niklas Ekdal beskrev en gång det besynnerliga i att USA inte alltid arbetat med demokratier och ibland störtat de, och även stöttat diktaturer med att USA ”har svårare att navigera i vissa områden.” Denna helt fantastiska eufemism visar prov på liberal analysförmåga.
Jag tillägnar DN:s demokratiälskande ledarsida följande uttalande av General Smedley Butler som beskrev sin roll för som militär så här:
I spent 33 years and four months in active military service and during that period I spent most of my time as a high class muscle man for Big Business, for Wall Street and the bankers. In short, I was a racketeer, a gangster for capitalism. I helped make Mexico and especially Tampico safe for American oil interests in 1914. I helped make Haiti and Cuba a decent place for the National City Bank boys to collect revenues in. I helped in the raping of half a dozen Central American republics for the benefit of Wall Street. I helped purify Nicaragua for the International Banking House of Brown Brothers in 1902-1912. I brought light to the Dominican Republic for the American sugar interests in 1916. I helped make Honduras right for the American fruit companies in 1903. In China in 1927 I helped see to it that Standard Oil went on its way unmolested. ... I was rewarded with honours, medals, promotions.
lördag 24 mars 2007
Susanna Popova Och Klassföraktet Som Inte Finns, Tack Vare Artigheten
Susanna Popova har precis släppt sin intervjubok om överklassen. Den recenseras både i Aftonbladet och DN (hittar den inte på nätet) en smula kritiskt eftersom de menar att den saknar analys. Förvånande? Inte särskilt. Jag såg lite grann av ett samtal om den här boken och ett samtal om klass mellan Susanna Popova och Åsa Linderborg.
Susanna Popova sa till Åsa Linderborg i TV att överklassen föraktar inte andra människor. Hennes bevis för detta? Jo, representanterna för överklassen talade med henne i intervjuerna så mycket om vikten av att vara artiga och hövliga mot andra. Åsa protesterade lite mot att överklassen skulle vara artigare än arbetarklassen. Men, den protesten var i mitt tycke lite malplacerad (och Jan Guillou skulle utan tvekan hålla med Popova om att överklassen är artigare. Faktum är ju att enligt Guillou själv, så är det ju därför han bor på Östermalm. För artighetens skull.). Det är ju naturligtvis inte det väsentliga i det hela. Artighet betyder inte medkänsla, eller sympati, eller empati. Artighet är något helt annat. Det är ett spel, en charad, ett ”sken av en dygd” (Comte-Sponville). Visst, det kan vara trevligt med artiga människor. Men det betyder just ingenting. Egentligen har jag inte läst hennes bok, så jag ska inte dra några slutsatser, men en kommentar som ” alla känner till skillnaden mellan solsidan och den andra” som är en kommentar om vilken sida på Karlavägen som är den fina sidan, berättar ändå något för oss. Klassföraktet må inte alltid uttalas i direkta ord (vilket tydligen hade krävts för att Popova skulle tro att det existerar), men kan naturligtvis uttalas indirekt. Susanna Popova verkar dessutom inte ens kunna tänka tanken att dessa överklassmänniskor kanske ändå vaktar tungan en aning. Dessutom, trots allt, är ju det, ofta vad artighet och hövlighet handlar om.
Nu tror inte jag att Susanna Popova är dum. Men hon gillar överklassen. Hon gillar deras stil. Det vore ju trist att solka ned den med lite klassförakt. (Jag misstänker att hennes kritiska tänkande tog slut i och med feminismen och klimathotet. Märkligt.)
Så här skriver Ann Charlott Alstadt i Aftonbladet: Jag tror, tvärtemot Popova, att det är rationellt av överklassen att inte låta oss få veta för mycket om guldskedar, räkmackor och stekta sparvar. De vet att det helt enkelt inte går att rättfärdiga privilegiesamhället med några hållbara argument. Därför anger Popovas intervjupersoner exempelvis artighet, vänlighet och anspråkslöshet som särskiljande dygder. Om de inte håller låg profil höjs nämligen ropen på beskattning eller revolution.
Susanna Popova sa till Åsa Linderborg i TV att överklassen föraktar inte andra människor. Hennes bevis för detta? Jo, representanterna för överklassen talade med henne i intervjuerna så mycket om vikten av att vara artiga och hövliga mot andra. Åsa protesterade lite mot att överklassen skulle vara artigare än arbetarklassen. Men, den protesten var i mitt tycke lite malplacerad (och Jan Guillou skulle utan tvekan hålla med Popova om att överklassen är artigare. Faktum är ju att enligt Guillou själv, så är det ju därför han bor på Östermalm. För artighetens skull.). Det är ju naturligtvis inte det väsentliga i det hela. Artighet betyder inte medkänsla, eller sympati, eller empati. Artighet är något helt annat. Det är ett spel, en charad, ett ”sken av en dygd” (Comte-Sponville). Visst, det kan vara trevligt med artiga människor. Men det betyder just ingenting. Egentligen har jag inte läst hennes bok, så jag ska inte dra några slutsatser, men en kommentar som ” alla känner till skillnaden mellan solsidan och den andra” som är en kommentar om vilken sida på Karlavägen som är den fina sidan, berättar ändå något för oss. Klassföraktet må inte alltid uttalas i direkta ord (vilket tydligen hade krävts för att Popova skulle tro att det existerar), men kan naturligtvis uttalas indirekt. Susanna Popova verkar dessutom inte ens kunna tänka tanken att dessa överklassmänniskor kanske ändå vaktar tungan en aning. Dessutom, trots allt, är ju det, ofta vad artighet och hövlighet handlar om.
Nu tror inte jag att Susanna Popova är dum. Men hon gillar överklassen. Hon gillar deras stil. Det vore ju trist att solka ned den med lite klassförakt. (Jag misstänker att hennes kritiska tänkande tog slut i och med feminismen och klimathotet. Märkligt.)
Så här skriver Ann Charlott Alstadt i Aftonbladet: Jag tror, tvärtemot Popova, att det är rationellt av överklassen att inte låta oss få veta för mycket om guldskedar, räkmackor och stekta sparvar. De vet att det helt enkelt inte går att rättfärdiga privilegiesamhället med några hållbara argument. Därför anger Popovas intervjupersoner exempelvis artighet, vänlighet och anspråkslöshet som särskiljande dygder. Om de inte håller låg profil höjs nämligen ropen på beskattning eller revolution.
fredag 23 mars 2007
Socialbidraget, Skammen Och Moderaternas Förakt
" Socialbidraget ska bara täcka det som är absolut nödvändigt, inte sådant man har lust med." säger Ulf Kristersson moderat socialborgarråd.
Socialtjänsten räknar med att spara in 40-80 miljoner på att skära ned på utgifterna för SL-korten. Det finns naturligtvis vissa problem med detta. Jag kan inte mer än peka på det faktum att för människor som lever med små marginaler blir det än svårare. Men man kan också se detta som ytterligare ett steg i skambeläggandet av socialbidraget. Och angående det där att friheten att röra sig fritt inte skall ses som en absolut nödvändighet, så bör man nog förstå att det naturligtvis kan vara det i kontakter med olika delar av samhället, men också om man ser människors välbefinnande som en grundförutsättning för ett drägligt liv, och om man så vill: ett produktivt.
Men, här kommer en nyhet för många: Det finns ett underutnyttjande av socialbidraget. En av anledningarna till detta är just den hårda behovsprövningen och den känsla av förödmjukelse som drabbar de sökande. Den skamkänsla många får av att söka socialbidraget är mer eller mindre inbakad i själva systemet och gör att människor undviker socialtjänsten. (En del begår brott istället.)
Historiskt sett har det funnits tydliga tendenser vad gäller synen på socialbidrag, och det är förekomsten av bestämda moraliska principer. Här har det historiskt sett gjorts en distinktion mellan grupper som har genuina hjälpbehov och sådana som inte har det. Här pekar jag därmed på socialbidragets kontrollerande och disciplinerande struktur. I och med denna moraliska ansats på socialbidraget, individualiseras de sociala problemen och synen på socialbidraget blir även därefter. Den politiska diskursen och den mediala behandlingen av socialbidraget påverkar därför människor i sina attityder till socialbidraget. Det är alltså inte socialt acceptabelt att vara beroende av socialbidrag och denna skam som blir resultatet av detta gör att människor som skulle kunna tänka sig att söka socialbidrag inte gör det.
Den behovsprövade hjälpen har också en svag legitimitet enligt flera undersökningar. Det offentliga samtalet kring behovsprövad hjälp har även en utpekande och stigmatiserande prägel visar studier från andra länder. Samtidigt så finns det forskare som lyfter fram att bidragets legitimitet ökar med utnyttjandet av socialbidraget.
Flera forskar lyfter också fram att fattigvårdstänkandet aldrig har övergetts, för att medvetet ge socialbidraget en sämre status. Med andra ord har det funnits en röd tråd av att skuldbelägga den som tar socialbidrag, det vill säga de i samhällets marginaler, de som inte “gör rätt för sig“.
Socialtjänsten räknar med att spara in 40-80 miljoner på att skära ned på utgifterna för SL-korten. Det finns naturligtvis vissa problem med detta. Jag kan inte mer än peka på det faktum att för människor som lever med små marginaler blir det än svårare. Men man kan också se detta som ytterligare ett steg i skambeläggandet av socialbidraget. Och angående det där att friheten att röra sig fritt inte skall ses som en absolut nödvändighet, så bör man nog förstå att det naturligtvis kan vara det i kontakter med olika delar av samhället, men också om man ser människors välbefinnande som en grundförutsättning för ett drägligt liv, och om man så vill: ett produktivt.
Men, här kommer en nyhet för många: Det finns ett underutnyttjande av socialbidraget. En av anledningarna till detta är just den hårda behovsprövningen och den känsla av förödmjukelse som drabbar de sökande. Den skamkänsla många får av att söka socialbidraget är mer eller mindre inbakad i själva systemet och gör att människor undviker socialtjänsten. (En del begår brott istället.)
Historiskt sett har det funnits tydliga tendenser vad gäller synen på socialbidrag, och det är förekomsten av bestämda moraliska principer. Här har det historiskt sett gjorts en distinktion mellan grupper som har genuina hjälpbehov och sådana som inte har det. Här pekar jag därmed på socialbidragets kontrollerande och disciplinerande struktur. I och med denna moraliska ansats på socialbidraget, individualiseras de sociala problemen och synen på socialbidraget blir även därefter. Den politiska diskursen och den mediala behandlingen av socialbidraget påverkar därför människor i sina attityder till socialbidraget. Det är alltså inte socialt acceptabelt att vara beroende av socialbidrag och denna skam som blir resultatet av detta gör att människor som skulle kunna tänka sig att söka socialbidrag inte gör det.
Den behovsprövade hjälpen har också en svag legitimitet enligt flera undersökningar. Det offentliga samtalet kring behovsprövad hjälp har även en utpekande och stigmatiserande prägel visar studier från andra länder. Samtidigt så finns det forskare som lyfter fram att bidragets legitimitet ökar med utnyttjandet av socialbidraget.
Flera forskar lyfter också fram att fattigvårdstänkandet aldrig har övergetts, för att medvetet ge socialbidraget en sämre status. Med andra ord har det funnits en röd tråd av att skuldbelägga den som tar socialbidrag, det vill säga de i samhällets marginaler, de som inte “gör rätt för sig“.
Gudrun vs. Gubbväldet
Mats Qviberg tror att storbolagens styrelser kommer att hyckla nu när Gudrun Schyman blivit bolagsstämmeaktivist. Han verkar som sagt en smula skeptisk mot att något kommer att hända annat än att underhållningsvärdet på stämmorna kanske höjs: "De som går på bolagsstämmor är mellan 80 och döden. De går dit för att se kändisar och äta snittar. Blir stämmorna för långa blir det irritation och därför är det viktigt med tempo. Det är jättebra det Gudrun gör och det finns självklart ett underhållningsvärde."
torsdag 22 mars 2007
På Vems Jävla Villkor?
Och så visar Internationella Valutafonden, IMF, än en gång, vad demokrati är värt i nyliberalismens namn. Nu tvingar nämligen IMF Nicaragua att skära ner utgifterna för utbildning, trots att andelen barn som går i skolan i Nicaragua har minskat de senaste åren. Vår kära regering, är med på detta och tvingar på Nicaragua privatiseringar.
http://www.vemsvillkor.se/
Eller skicka ett brev om man så önskar: http://www.vemsvillkor.se/brev/
Men frågan kvarstår. På vems villkor? IMF är ett hot mot demokratin.
http://www.vemsvillkor.se/
Eller skicka ett brev om man så önskar: http://www.vemsvillkor.se/brev/
Men frågan kvarstår. På vems villkor? IMF är ett hot mot demokratin.
lördag 17 mars 2007
Elände
Dessvärre hamnar Afrika återigen i blickfånget för sitt lidande, och lidandet allena.
I kriget mellan gott och ont är det folket som får lida, skrev Eduardo Galeano. Och som det verkar, framförallt kvinnorna. I Linda Melverns bok Att Förråda Ett Folk, en bok som borde läsas av fler, även om det inte går att rekommendera som nöjesläsning, eller som kvällslektyr finns det massvis med horribla historier om folkmordet i Rwanda 1994 som antagligen påminner om det som har hänt och som nu händer i Elfenbenskusten. Anledningen är att naturligtvis att den här typ av våld inte är exklusiv för vissa länder. Omfattningen av mördandet i Rwanda är dock närmast omöjlig att förstå, med tanke på de primitiva vapen man använde sig av. Men att rikta sitt våld och hat mot kvinnorna verkar dessvärre vara ett av vapnen.
Samtidigt finns delar av de som var djupt delaktiga i folkmordet i Rwanda kvar där ute. Skapar skräck och terror i grannländerna, som exempelvis Kongo-Kinshasa. Tusentals flyr. Stannar de kvar riskerar de att våldtas, torteras och mördas. Men kvar finns tilltron till Gud och kyrkan. I kyrkan tror många naivt att de skyddas. Det hjälpte föga för många i Rwanda. (Själv var jag på dop idag och fick lyssna på prästens ord om att Gud alltid skyddar de små och svaga eftersom Gud älskar alla och överger ingen, även om dessa är svaga i tron.) Man kan förstå att de behöver Gud i dessa svåra tider, utan Gud inget hopp, problemet är naturligtvis tron att kyrkan skyddar de från allt ont.
...Och naturligtvis Sudan. Nu kommer nya skräckrapporter om Darfur. Samtidigt hävdar en minister i Sudan att människorättsorganisationerna ljuger. Anledningen verkar dock vara en smula diffus.
I kriget mellan gott och ont är det folket som får lida, skrev Eduardo Galeano. Och som det verkar, framförallt kvinnorna. I Linda Melverns bok Att Förråda Ett Folk, en bok som borde läsas av fler, även om det inte går att rekommendera som nöjesläsning, eller som kvällslektyr finns det massvis med horribla historier om folkmordet i Rwanda 1994 som antagligen påminner om det som har hänt och som nu händer i Elfenbenskusten. Anledningen är att naturligtvis att den här typ av våld inte är exklusiv för vissa länder. Omfattningen av mördandet i Rwanda är dock närmast omöjlig att förstå, med tanke på de primitiva vapen man använde sig av. Men att rikta sitt våld och hat mot kvinnorna verkar dessvärre vara ett av vapnen.
Samtidigt finns delar av de som var djupt delaktiga i folkmordet i Rwanda kvar där ute. Skapar skräck och terror i grannländerna, som exempelvis Kongo-Kinshasa. Tusentals flyr. Stannar de kvar riskerar de att våldtas, torteras och mördas. Men kvar finns tilltron till Gud och kyrkan. I kyrkan tror många naivt att de skyddas. Det hjälpte föga för många i Rwanda. (Själv var jag på dop idag och fick lyssna på prästens ord om att Gud alltid skyddar de små och svaga eftersom Gud älskar alla och överger ingen, även om dessa är svaga i tron.) Man kan förstå att de behöver Gud i dessa svåra tider, utan Gud inget hopp, problemet är naturligtvis tron att kyrkan skyddar de från allt ont.
...Och naturligtvis Sudan. Nu kommer nya skräckrapporter om Darfur. Samtidigt hävdar en minister i Sudan att människorättsorganisationerna ljuger. Anledningen verkar dock vara en smula diffus.
torsdag 15 mars 2007
Israels Rätt Att Vara En Rasistisk Stat
Israel's struggle for peace is a sincere one. In fact, Israel desires to live at peace not only with its neighbours, but also and especially with its own Palestinian population, and with Palestinians whose lands its military occupies by force. Israel's desire for peace is not only rhetorical but also substantive and deeply psychological. With few exceptions, prominent Zionist leaders since the inception of colonial Zionism have desired to establish peace with the Palestinians and other Arabs whose lands they slated for colonisation and settlement. The only thing Israel has asked for, and continues to ask for in order to end the state of war with the Palestinians and its Arab neighbours, is that all recognise its right to be a racist state that discriminates by law against Palestinians and other Arabs and grants differential legal rights and privileges to its own Jewish citizens and to all other Jews anywhere. The resistance that the Palestinian people and other Arabs have launched against Israel's right to be a racist state is what continues to stand between Israel and the peace for which it has struggled and to which it has been committed for decades. Indeed, this resistance is nothing less than the "New anti- Semitism".
tisdag 13 mars 2007
Lite Nyandlighet För 9:90
Hör mig ut:
Saknar du något? Känner du att det är något du saknar? Kanske är det: Ditt rätta jag. Ditt inre jag. Låt mig få erbjuda min hjälp att hjälpa dig att: Bli den du är. Förverkliga dig själv. Du förtjänar bättre. Just du förtjänar bättre. Om du bara vågar tro på dig själv kan du bli allt du vill. Och det du inte visste att du ville. Den kurs jag erbjuder är unik.
Du är en trädgård. Just du är en trädgård som kan blomma, så som vackra blommor kan, men ingen sett, bara du får rätt omvårdnad och bevattnas för du har bra rötter. Din själ är vacker. Just din själ är vacker. Låt Paolo Pissoffi vägleda dig till ditt rätta jag. Det kan ske, bara du går min kurs. Den är billig. För jag rear ut min själ. Jag rear ut min själ för att du ska få full tillgång till din. Och till din potential. Ty just din potential är unik. Och om du känner dig ur balans så ska jag hjälpa dig med det. Jag är en balansspelare och expert på att hjälpa människor att finna meningen i sitt liv. Och just din mening är det någon mening med.
Kontakta mig, så ska jag frälsa dig. Just dig. Jag tror på dig när ingen annan gör det. Därför att du är speciell. Just du. Just du med plånboken.
...Så kan resan börja, till att bli den du är. Du behöver bara köpa en biljett och hoppa på rätt tåg. Du behöver inte betala mycket för du ska inte långt. Bli den du redan är. Våga bli lycklig, utan att ta några risker, via Paolo Pissoffi. Om du vill bli lycklig det vill säga. Vill du det? Vill du bli den du är? Just du.
Saknar du något? Känner du att det är något du saknar? Kanske är det: Ditt rätta jag. Ditt inre jag. Låt mig få erbjuda min hjälp att hjälpa dig att: Bli den du är. Förverkliga dig själv. Du förtjänar bättre. Just du förtjänar bättre. Om du bara vågar tro på dig själv kan du bli allt du vill. Och det du inte visste att du ville. Den kurs jag erbjuder är unik.
Du är en trädgård. Just du är en trädgård som kan blomma, så som vackra blommor kan, men ingen sett, bara du får rätt omvårdnad och bevattnas för du har bra rötter. Din själ är vacker. Just din själ är vacker. Låt Paolo Pissoffi vägleda dig till ditt rätta jag. Det kan ske, bara du går min kurs. Den är billig. För jag rear ut min själ. Jag rear ut min själ för att du ska få full tillgång till din. Och till din potential. Ty just din potential är unik. Och om du känner dig ur balans så ska jag hjälpa dig med det. Jag är en balansspelare och expert på att hjälpa människor att finna meningen i sitt liv. Och just din mening är det någon mening med.
Kontakta mig, så ska jag frälsa dig. Just dig. Jag tror på dig när ingen annan gör det. Därför att du är speciell. Just du. Just du med plånboken.
...Så kan resan börja, till att bli den du är. Du behöver bara köpa en biljett och hoppa på rätt tåg. Du behöver inte betala mycket för du ska inte långt. Bli den du redan är. Våga bli lycklig, utan att ta några risker, via Paolo Pissoffi. Om du vill bli lycklig det vill säga. Vill du det? Vill du bli den du är? Just du.
söndag 11 mars 2007
Say No More!
Om liberalerna kunde bli lite mer, ja, liberala så kunde jag ägna lite mer tid åt annat. Här nedan en bra artikel som säger det ack så uppenbara.
(Ibland frågar jag mig varför liberalerna upprepar det Israel säger som om de vore ett eko.)
'AS SOON AS certain topics are raised," George Orwell once wrote, "the concrete melts into the abstract and no one seems able to think of turns of speech that are not hackneyed: Prose consists less and less of words chosen for the sake of their meaning, and more and more of phrases tacked together like the sections of a prefabricated henhouse." Such a combination of vagueness and sheer incompetence in language, Orwell warned, leads to political conformity."
Och till saken: vad är det som är rimligt egentligen i att palestinierna ska erkänna Israels rätt att existera. Egentligen.
"Actually, it asks even more. Israel wants the Palestinians, half of whom were driven from their homeland so that a Jewish state could be created in 1948, to recognize not merely that it exists (which is undeniable) but that it is "right" that it exists — that it was right for them to have been dispossessed of their homes, their property and their livelihoods so that a Jewish state could be created on their land. The Palestinians are not the world's first dispossessed people, but they are the first to be asked to legitimize what happened to them."
Och jag måste fylla på med lite Ilan Pappe. I en artikel i Washington Post menar han att sionismen är det största hotet i mellanöstern. Han har dock tröttnat på bristen på moral och etik i dagens Israel och flyttar därifrån. "When I was struggling against public denial of what occurred in 1948, I was still hopeful," säger han och fortsätter: "But the fact that denial has disappeared is even more worrying. It means that my outlook and theirs is unbridgeable. This is a basic problem of morality and ethics now."
Och ett litet tillägg från en annan artikel i Washington Post som handlar om en annan av de nya historikerna nämligen Benny Morris: Benny Morris menar att Ben-Gurion borde varit än mer drastisk i den etniska rensningen (notera att han icke förnekar etnisk rensning.) "Among his more surprising contentions was that Ben-Gurion should have expelled more Palestinians during the 1948 war to leave a stronger Jewish majority between the Mediterranean Sea and the Jordan River.
"If the man was already driving out people, maybe he should have gone the whole hog," Morris says now. "Perhaps in the end population exchanges and transfers, although they may have caused great suffering at the time, may in the long run have been better for everyone concerned."
Ilan Pappe dyker upp här med:
"Pappe, a senior lecturer at the University of Haifa, shared countless lecture hall stages with Morris after their first books appeared, and the men became friends. Now they no longer speak, their relationship poisoned by a series of angry public exchanges rooted in their vastly different interpretations of Israel's history.
"Morris bothers me for what he represents, not as a person," Pappe says during a visit to his cluttered university office. "The extremes he is willing to go to justify Zionism and the prejudice he shows against the Palestinians is shared by so many Jews.""
Fotnot: Egentligen har jag idag bara suttit och läst Angry Arab. Och där stött på det ovanstående.
(Ibland frågar jag mig varför liberalerna upprepar det Israel säger som om de vore ett eko.)
'AS SOON AS certain topics are raised," George Orwell once wrote, "the concrete melts into the abstract and no one seems able to think of turns of speech that are not hackneyed: Prose consists less and less of words chosen for the sake of their meaning, and more and more of phrases tacked together like the sections of a prefabricated henhouse." Such a combination of vagueness and sheer incompetence in language, Orwell warned, leads to political conformity."
Och till saken: vad är det som är rimligt egentligen i att palestinierna ska erkänna Israels rätt att existera. Egentligen.
"Actually, it asks even more. Israel wants the Palestinians, half of whom were driven from their homeland so that a Jewish state could be created in 1948, to recognize not merely that it exists (which is undeniable) but that it is "right" that it exists — that it was right for them to have been dispossessed of their homes, their property and their livelihoods so that a Jewish state could be created on their land. The Palestinians are not the world's first dispossessed people, but they are the first to be asked to legitimize what happened to them."
Och jag måste fylla på med lite Ilan Pappe. I en artikel i Washington Post menar han att sionismen är det största hotet i mellanöstern. Han har dock tröttnat på bristen på moral och etik i dagens Israel och flyttar därifrån. "When I was struggling against public denial of what occurred in 1948, I was still hopeful," säger han och fortsätter: "But the fact that denial has disappeared is even more worrying. It means that my outlook and theirs is unbridgeable. This is a basic problem of morality and ethics now."
Och ett litet tillägg från en annan artikel i Washington Post som handlar om en annan av de nya historikerna nämligen Benny Morris: Benny Morris menar att Ben-Gurion borde varit än mer drastisk i den etniska rensningen (notera att han icke förnekar etnisk rensning.) "Among his more surprising contentions was that Ben-Gurion should have expelled more Palestinians during the 1948 war to leave a stronger Jewish majority between the Mediterranean Sea and the Jordan River.
"If the man was already driving out people, maybe he should have gone the whole hog," Morris says now. "Perhaps in the end population exchanges and transfers, although they may have caused great suffering at the time, may in the long run have been better for everyone concerned."
Ilan Pappe dyker upp här med:
"Pappe, a senior lecturer at the University of Haifa, shared countless lecture hall stages with Morris after their first books appeared, and the men became friends. Now they no longer speak, their relationship poisoned by a series of angry public exchanges rooted in their vastly different interpretations of Israel's history.
"Morris bothers me for what he represents, not as a person," Pappe says during a visit to his cluttered university office. "The extremes he is willing to go to justify Zionism and the prejudice he shows against the Palestinians is shared by so many Jews.""
Fotnot: Egentligen har jag idag bara suttit och läst Angry Arab. Och där stött på det ovanstående.
Tvåstatslösningen Som Redan Existerar I Den Frånvarande Liberalismens Namn
"Tvåstatslösning? Ja, det har vi ju redan. En stat för israelerna i Israel, en stat för bosättarna här på västbanken. Palestinierna finns inte med i ekvationen." Sagt av en palestinsk man som Cecilia Uddén träffat på Västbanken. Från Godmorgon Världen, 07-03-11Tvåstatslösningen närmar sig inte. Israel fortsätter att bygga och stycka upp Västbanken. En undersökning visar att en majoritet av palestinierna, 70 %, är för ensstatslösningen. Man vill ha en stat för alla. Låter rätt demokratiskt, eller? Birgitta Ohlsson, liberal och feminist, som förstår demokratin så mycket bättre än en sån som jag håller dock troligtvis inte med.
I samma reportage i morse visar palestinierna prov på tålamod. "Man vänjer sig vid livets goda, och vid livets onda" säger en gammal dam och skrattar. Man vänjer sig... Ska man skratta eller gråta? Skratta åt eländet, verkar damens respons vara, och vänja sig. Hon ska bara veta att ingen liberal kommer att kämpa för hennes rättigheter så hon gör rätt i att vänja sig.
Det berättas även om något som måste vara den palestinska versionen av dricks och bonus teorin: Om det idag tar en timme i en vägspärr, men i morgon bara fem minuter, då kan man andas ut.
Idag skriver Niklas Ekdal i DN om den magiska liberalismen. Jag säger: det vore en bra idé.
torsdag 8 mars 2007
tisdag 6 mars 2007
Make No Sense! Eller Konsten I Att Svara När Man Inte Vet Hur
I DN idag var det en underhållande liten betraktelse angående Eniro och deras ”beundransvärda kamp för yttrandefriheten.” I det som skedde kan man se en speciell typ av självförsvar från Eniros sida som i viss mån faktiskt består av mumbojumbo. Författaren i fråga ville inte att hans födelsedag skulle synas på nätet. Eniro kämpade emot, men till slut, gav de med sig… dock: ”När de tagit bort min födelsedag satte de den på min fru i stället. "Systemet" gjorde det, förklarade IT-genierna på Eniro.”
Systemet? Japp. Så är det. Där religiösa svarar och löser det obegripliga med Gud, svarar Eniros IT-genier, ”Systemet”. Börsanalytikerna använder naturligtvis ”marknaden”. När de väl utvecklar vad marknaden reagerat på kan det vara alltifrån till vad en person sade i USA, eller vad kanske någon sade i Kina. (Det intressanta är hur många som arbetar med just detta, där en stor del av arbetet går ut på att spekulera i vad andra spekulerar i vad det har för betydelse vad andra kan ha sagt.)
Även om Eniros lilla plan naturligtvis har att göra med att tjäna pengar på att visa någons födelsedag, är det intressant att läsa: människor vet inte alltid vad de ska svara, de vet bara att de måste svara något. (Detta kan ju vara ett problem med många direktsändningar i TV och radio. För att tystnaden måste brytas – ty tystnad är ofta pinsam, och i direktsändning : en katastrof- , måste det pratas, vad man säger är inte alltid relevant, ”huvudsaken tiden går” så att säga. Som en militär HTG-övning. Nåväl. Detta är ett sidospår.)
Häromdagen hörde jag hur en kamrat hade gått på kafé och i sin bulle fått en stor glasbit. När hon gick och klagade på att det fanns en glasbit i sin bulle så sa tjejen bakom bröddisken:
- Var det inga fler?
Detta är ett bra exempel på att svara så pass oväntat att den andre inte längre vet vad hon ska säga. I det här fallet var det uppenbarligen så att tjejen bakom disken själv blev så paff att hon inte visste hur hon skulle hantera situationen att det bara slank ur henne: Var det inga fler?
- Eh... Nej?
Var tacksam för det du. Skulle hon bakom disken kunna ha tillagt. Och i sann spik i foten anda, sagt att det finns människor som skulle vara glada över att få något bröd överhuvudtaget. Nåväl: om man vilja sälja produkter i ett kafé, är kanske spik i foten taktiken tämligen korkad.
Ett annat exempel på make no sense-varianten där det finns en känsla av att det nog är nödvändigt att svara, man vet bara inte hur, var när min farsa sa till en kvinna som körde bil på en cykelbana i Spånga, att där fick hon inte köra. Hon tittade ut och sa: - Det är inte min bil.
Vad svarar man då? Här skulle man kunna ha väntat sig från den unga kvinnan något annat svarsalternativ: som anfall är bästa försvar-taktiken ”Skit i det gubbjävel” eller undantagsvarianten: ”Jo, jag vet, jag brukar inte, men idag hade jag oerhört bråttom”, eller till och med miljövarianten: ”Jag tog en genväg för miljöns skull.” Men, knappast: make- no- sense- varianten: ”Det är inte min bil.”
Naturligtvis kryllar det av sådana här exempel i olika varianter. Man kan höra det när en del folkpartister pratar, när en del börsanalytiker pratar (förvisso har dessa lärt sig att prata och göra sig förstådda, men dock utan att egentligen säga något.) och det finns en hel del exempel i idrottsvärlden. Kriminella kan ofta använda sig av en logik som endast de själva förstår. Det handlar ofta om känslan av att försvara något, en del av sig själv, men man själv har inte full kontroll på situationen. Problemet är att vi alltid förväntas ha ett svar. Ett korkat svar är bättre än inget. Men jag menar att mer ödmjukhet skulle inte skada. Måste vi alltid kunna svara? Jag har inget bra svar på den frågan. Men... som Blur sjunger på sin andra skiva: ”Say something, say something else.”
Ps! Fattade du vad jag ville säga med den här bloggposten? För jag vet nämligen inte själv.
Systemet? Japp. Så är det. Där religiösa svarar och löser det obegripliga med Gud, svarar Eniros IT-genier, ”Systemet”. Börsanalytikerna använder naturligtvis ”marknaden”. När de väl utvecklar vad marknaden reagerat på kan det vara alltifrån till vad en person sade i USA, eller vad kanske någon sade i Kina. (Det intressanta är hur många som arbetar med just detta, där en stor del av arbetet går ut på att spekulera i vad andra spekulerar i vad det har för betydelse vad andra kan ha sagt.)
Även om Eniros lilla plan naturligtvis har att göra med att tjäna pengar på att visa någons födelsedag, är det intressant att läsa: människor vet inte alltid vad de ska svara, de vet bara att de måste svara något. (Detta kan ju vara ett problem med många direktsändningar i TV och radio. För att tystnaden måste brytas – ty tystnad är ofta pinsam, och i direktsändning : en katastrof- , måste det pratas, vad man säger är inte alltid relevant, ”huvudsaken tiden går” så att säga. Som en militär HTG-övning. Nåväl. Detta är ett sidospår.)
Häromdagen hörde jag hur en kamrat hade gått på kafé och i sin bulle fått en stor glasbit. När hon gick och klagade på att det fanns en glasbit i sin bulle så sa tjejen bakom bröddisken:
- Var det inga fler?
Detta är ett bra exempel på att svara så pass oväntat att den andre inte längre vet vad hon ska säga. I det här fallet var det uppenbarligen så att tjejen bakom disken själv blev så paff att hon inte visste hur hon skulle hantera situationen att det bara slank ur henne: Var det inga fler?
- Eh... Nej?
Var tacksam för det du. Skulle hon bakom disken kunna ha tillagt. Och i sann spik i foten anda, sagt att det finns människor som skulle vara glada över att få något bröd överhuvudtaget. Nåväl: om man vilja sälja produkter i ett kafé, är kanske spik i foten taktiken tämligen korkad.
Ett annat exempel på make no sense-varianten där det finns en känsla av att det nog är nödvändigt att svara, man vet bara inte hur, var när min farsa sa till en kvinna som körde bil på en cykelbana i Spånga, att där fick hon inte köra. Hon tittade ut och sa: - Det är inte min bil.
Vad svarar man då? Här skulle man kunna ha väntat sig från den unga kvinnan något annat svarsalternativ: som anfall är bästa försvar-taktiken ”Skit i det gubbjävel” eller undantagsvarianten: ”Jo, jag vet, jag brukar inte, men idag hade jag oerhört bråttom”, eller till och med miljövarianten: ”Jag tog en genväg för miljöns skull.” Men, knappast: make- no- sense- varianten: ”Det är inte min bil.”
Naturligtvis kryllar det av sådana här exempel i olika varianter. Man kan höra det när en del folkpartister pratar, när en del börsanalytiker pratar (förvisso har dessa lärt sig att prata och göra sig förstådda, men dock utan att egentligen säga något.) och det finns en hel del exempel i idrottsvärlden. Kriminella kan ofta använda sig av en logik som endast de själva förstår. Det handlar ofta om känslan av att försvara något, en del av sig själv, men man själv har inte full kontroll på situationen. Problemet är att vi alltid förväntas ha ett svar. Ett korkat svar är bättre än inget. Men jag menar att mer ödmjukhet skulle inte skada. Måste vi alltid kunna svara? Jag har inget bra svar på den frågan. Men... som Blur sjunger på sin andra skiva: ”Say something, say something else.”
Ps! Fattade du vad jag ville säga med den här bloggposten? För jag vet nämligen inte själv.
Mer Barack Obama
Barack Obama sitter och samtalar med den framlidna palestinska akademikern Edward Said.Angry Arab skriver följande om bilden: "I am certain of this: if Obama advances in the presidential race, the dirty trickmisters of the Clinton campaign will make a big deal of this picture. Mark my words."
Bilden är hämtad från Electronic Intifada och en artikel jag hänvisat till tidigare. Intressant nog noterar en bloggare för TV-stationen ABC News i USA något liknande, men framförallt angående själva artikeln: "As the campaigns compete for Jewish support, it would be political malpractice for rivals campaigns to not send this blog entry around to big pro-Israel donors."
Är inte politik och demokrati för härligt så säg!
måndag 5 mars 2007
"Tack. Nu känns det genast mycket bättre."
Ibland sker märkliga sammanträffanden.
Idag på det norska programmet Först och Sist, dök oväntat nog den palestinska professorn Sami al-Arians fru upp, Nahla al-Arian. Jag har tidigare tagit upp fallet med Sami al-Arian. Jag försökte även tidigare idag posta ett inlägg på Ali Esbatis blogg angående detta (mina inlägg försvann dock alla i cyberrymden), för att visa på att traditionellt har demokraterna varit mer Israel-vänliga än republikanerna. Barack Obamas våldsamma flirt med Israel är med andra ord skamlig om än, ej oväntad. Vill man vinna val i USA så fungerar det på det viset. Han talar känslosamt om Israel och deras prekära läge, tar upp enstaka individuella fall om drabbade israeler.
Sami al-Arian stödde Bush offentligt inför valet 2000 eftersom han ansåg att republikanerna var bättre för palestinierna. Dessvärre inträffade nineeleven och USA gjorde vissa förändringar i lagen (läs Patriot Act) som ledde till att Sami al-Arian fängslades. Trots att han alltså inte funnits skyldig för något sitter han ännu kvar i fängelse där han hungerstrejkar. Sami al-Arians brott är att vara aktivist för palestiniernas sak. Enligt statsterrorapologeter innebär detta per definition att vara terrorist. Om man inte har några bevis beror det bara på att man inte hittat de. Och om man inte hittat de, så måste ju det betyda att de finns. Det handlar bara om att tålmodigt leta vidare.
Samtidigt ser jag att Alexander Cockburn tar upp fallet. "Now the United States is a country that is blessed by a constitution, a Bill of Rights and the rule of law, all of them upheld with degrees of enthusiasm that rise and fall according to sex, income and ethnicity. The fall is particularly drastic if your name is Arab, you publicly profess the justice of the Palestinian cause. Living in Florida doesn't help either."
Det finns mer att läsa på:http://www.freesamialarian.com/home.htm. (Ps! Inget för folkpartister, men förhoppningsvis för konsekventa liberaler.)
Tidigare idag så fick några minuter Ann-Sofie Dahl på P1 mig att baxna. Baxna! I Tell you! Denna docent i internationell politik försvarade kriget i Irak. Okej, det är ingenting man inte varit med om förut. Visst finns det negativa aspekter, medgav hon, som kan kritiseras, och bör kritiseras. Men, fortsatte hon, det är mest de strategiska valen som gjorts som har varit dåliga. Kriget var illa förberett. Som vanligt så har dessa apologeter ett äss i ärmen som man aldrig kan ha ett bra svar emot (eller: jo, de finns: men, problemet är att de ger samma svar tillbaka som vi snart ska se), och det är att vi i europa har aldrig förstått det trauma som september eleven var. Av någon anledning är detta trauma den ultimata ursäkten. För vad ska man svara? Faktum är, att vad man än svarar, så bevisar det att man inte förstått. Så blev också fallet, när denna (hur det nu gick till) docent i Internationell Politik förklarade med ett litet fniss, då intervjuaren undrade om inte reaktionen på nineeleven var överdriven, att hennes fråga bara bevisade att europa inte förstått det som hände i USA. Allt USA gör nu beror på det som hände den elfte september menar hon. Redan här kan man naturligtvis hävda att det där med Internationell Politik är egentligen inte hennes gebit. Spontan, lättläst propaganda är mer hennes gebit. Förvisso har mycket förändrats, det går knappast att förneka, och det är nog också troligt att USA genomgått vissa förändringar som knappast skett om elfte september inte inträffat men det är knappast ett helt nytt USA som dykit upp på världsscenen.
Vidare förklarade hon att USA alltid har haft en moralisk mission om att sprida demokrati. Och USA gör rätt nu, eftersom islamismen är vår planets största fara (eller ett hot mot västvärlden, och för dessa liberaler är ju det same-same-but different.) Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: när undantagen blir fler än regeln är det dags att skrota regeln.
Hennes analys var än en gång så fattig som bara högern och liberaler kan erbjuda. Att förklara attacken mot USA enbart som en fåfäng attack mot västvärldens fria och universellt goda värden, är knappast en analys gjord efter många djupa efterforskningar, snarare något man kan snappa upp efter att ha lyssnat på tal av George W. Bush. Faktum är att om man tar denna analys som sann, så handlar det i slutändan då bara om en kamp mellan gott och ont i Sagan Om Ringen tappning. Och vad återstår då, än att "utrota varenda jävel." ?Liberalt? Förvisso är hennes analys i klass med valfri folkpartists, men det är knappast någon tröst för de drabbade. Och med de drabbade talar jag nu inte om de vi inte kan förstå, om vi inte accepterar deras handlande, dvs USA:s regering, utan om de som lider i kriget mot terrorismen.
Men hade Ann-Sofie Dahl suttit med i den norska TV-studion kunde ju hon ha tröstat Nahla al-Arians fru med att Nahla inte förstått det trauma som nineeleven var för USA. Hon hade säkert gett Ann-Sofie en lättnadens kram och sagt: "Tack. Nu känns det genast mycket bättre. Jag förstod helt enkelt inte bättre."
Idag på det norska programmet Först och Sist, dök oväntat nog den palestinska professorn Sami al-Arians fru upp, Nahla al-Arian. Jag har tidigare tagit upp fallet med Sami al-Arian. Jag försökte även tidigare idag posta ett inlägg på Ali Esbatis blogg angående detta (mina inlägg försvann dock alla i cyberrymden), för att visa på att traditionellt har demokraterna varit mer Israel-vänliga än republikanerna. Barack Obamas våldsamma flirt med Israel är med andra ord skamlig om än, ej oväntad. Vill man vinna val i USA så fungerar det på det viset. Han talar känslosamt om Israel och deras prekära läge, tar upp enstaka individuella fall om drabbade israeler.
Sami al-Arian stödde Bush offentligt inför valet 2000 eftersom han ansåg att republikanerna var bättre för palestinierna. Dessvärre inträffade nineeleven och USA gjorde vissa förändringar i lagen (läs Patriot Act) som ledde till att Sami al-Arian fängslades. Trots att han alltså inte funnits skyldig för något sitter han ännu kvar i fängelse där han hungerstrejkar. Sami al-Arians brott är att vara aktivist för palestiniernas sak. Enligt statsterrorapologeter innebär detta per definition att vara terrorist. Om man inte har några bevis beror det bara på att man inte hittat de. Och om man inte hittat de, så måste ju det betyda att de finns. Det handlar bara om att tålmodigt leta vidare.
Samtidigt ser jag att Alexander Cockburn tar upp fallet. "Now the United States is a country that is blessed by a constitution, a Bill of Rights and the rule of law, all of them upheld with degrees of enthusiasm that rise and fall according to sex, income and ethnicity. The fall is particularly drastic if your name is Arab, you publicly profess the justice of the Palestinian cause. Living in Florida doesn't help either."
Det finns mer att läsa på:http://www.freesamialarian.com/home.htm. (Ps! Inget för folkpartister, men förhoppningsvis för konsekventa liberaler.)
Tidigare idag så fick några minuter Ann-Sofie Dahl på P1 mig att baxna. Baxna! I Tell you! Denna docent i internationell politik försvarade kriget i Irak. Okej, det är ingenting man inte varit med om förut. Visst finns det negativa aspekter, medgav hon, som kan kritiseras, och bör kritiseras. Men, fortsatte hon, det är mest de strategiska valen som gjorts som har varit dåliga. Kriget var illa förberett. Som vanligt så har dessa apologeter ett äss i ärmen som man aldrig kan ha ett bra svar emot (eller: jo, de finns: men, problemet är att de ger samma svar tillbaka som vi snart ska se), och det är att vi i europa har aldrig förstått det trauma som september eleven var. Av någon anledning är detta trauma den ultimata ursäkten. För vad ska man svara? Faktum är, att vad man än svarar, så bevisar det att man inte förstått. Så blev också fallet, när denna (hur det nu gick till) docent i Internationell Politik förklarade med ett litet fniss, då intervjuaren undrade om inte reaktionen på nineeleven var överdriven, att hennes fråga bara bevisade att europa inte förstått det som hände i USA. Allt USA gör nu beror på det som hände den elfte september menar hon. Redan här kan man naturligtvis hävda att det där med Internationell Politik är egentligen inte hennes gebit. Spontan, lättläst propaganda är mer hennes gebit. Förvisso har mycket förändrats, det går knappast att förneka, och det är nog också troligt att USA genomgått vissa förändringar som knappast skett om elfte september inte inträffat men det är knappast ett helt nytt USA som dykit upp på världsscenen.
Vidare förklarade hon att USA alltid har haft en moralisk mission om att sprida demokrati. Och USA gör rätt nu, eftersom islamismen är vår planets största fara (eller ett hot mot västvärlden, och för dessa liberaler är ju det same-same-but different.) Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: när undantagen blir fler än regeln är det dags att skrota regeln.
Hennes analys var än en gång så fattig som bara högern och liberaler kan erbjuda. Att förklara attacken mot USA enbart som en fåfäng attack mot västvärldens fria och universellt goda värden, är knappast en analys gjord efter många djupa efterforskningar, snarare något man kan snappa upp efter att ha lyssnat på tal av George W. Bush. Faktum är att om man tar denna analys som sann, så handlar det i slutändan då bara om en kamp mellan gott och ont i Sagan Om Ringen tappning. Och vad återstår då, än att "utrota varenda jävel." ?Liberalt? Förvisso är hennes analys i klass med valfri folkpartists, men det är knappast någon tröst för de drabbade. Och med de drabbade talar jag nu inte om de vi inte kan förstå, om vi inte accepterar deras handlande, dvs USA:s regering, utan om de som lider i kriget mot terrorismen.
Men hade Ann-Sofie Dahl suttit med i den norska TV-studion kunde ju hon ha tröstat Nahla al-Arians fru med att Nahla inte förstått det trauma som nineeleven var för USA. Hon hade säkert gett Ann-Sofie en lättnadens kram och sagt: "Tack. Nu känns det genast mycket bättre. Jag förstod helt enkelt inte bättre."
"...sju resor värre med en folkpartistisk utrikesminister."
Jan Guillou: mina damer och herrar.
(Inom parantes sagt: jag såg att man kan skicka e-mail till Guillou. Jag har en känsla av att Guillou är en sådan som inte svarar. Eller så är han väldigt sarkastisk i sina svar, då jag misstänker att han får många hatmail, framförallt från de så kallade israelvännerna.)
Så här dör palestinier: i desperat jakt efter vård och arbete. Allt medan folkpartister och andra liberaler dillar om det fantastiska med mellanösterns enda demokrati.
(Inom parantes sagt: jag såg att man kan skicka e-mail till Guillou. Jag har en känsla av att Guillou är en sådan som inte svarar. Eller så är han väldigt sarkastisk i sina svar, då jag misstänker att han får många hatmail, framförallt från de så kallade israelvännerna.)
Så här dör palestinier: i desperat jakt efter vård och arbete. Allt medan folkpartister och andra liberaler dillar om det fantastiska med mellanösterns enda demokrati.
söndag 4 mars 2007
Den Sannolika Lögnen Som Symptom: Om SD Som Kanariefågeln i Gruvan
Att Sverigedemokraterna kan få 8,6 % är naturligtvis någonting helt annat än att de faktiskt får 8,6 %. Men ännu en varningslampa blinkar. SD:s potentiella framsteg är som kanariefågeln i gruvan.
Hur kan ett parti som SD få 8,6%? I Landskrona och på andra ställen använder man sig av taktiken att ljuga så att det låter sannolikt. Även om detta med att ljuga, knappast är förbehållet SD, så är det av vikt att komma ihåg att sådana lögner, och överdrifter, för att slå rot, också måste ha mottagliga åhörare. Att siffran bara slank ur, och att man kan säga saker som är negativa om om muslimer och som dessutom inte är sanna för att vinna röster är enkelt. Det tragiska är hur gärna många tar åt sig det. Och kanske säger. "Okej, det var inte en miljon, men det är ändå en jävla massa." Den Sannolika Lögnen är ett symptom på att någonting är fel i ett samhälle.
I DN för ett tag sedan var det en insändare där skribenten gladdes åt att muslimer fått Nobel-pris, eftersom Sveriges unga muslimer behövde positiva förebilder. Ironin i det hela är att det är naturligtvis det motsatta som gäller. Det är icke-muslimerna som behöver positiva bilder av muslimer. Det är något av en ödets ironi, att när exempelvis Nathan Shachar reflekterar över att Hollywood inte visar upp verkligheten, så är det verkligheten om amerikanerna som är falsk. Den är antiamerikansk. Det är som om den liberala delen av världen är så övertygad om sin egen oskuld och sin egen moraliska överlägsenhet att de inte kan se skogen för alla träd. Antiamerikansk? Hur har muslimer, araber, kineser, japaner, indianer, indier, afrikaner, ryssar, sydamerikaner, och så vidare målats ut i dessa filmer som kablats ut från Hollywood genom årtiondena som gått? Antiamerikanska Hollywood? När filmer helt plötsligt visar upp betydligt mer komplicerade sidor av USA blir den antiamerikansk. (Även om den naturligtvis också gör det för att kunna nå ut till en större publik, som är kritisk mot USA:s utrikespolitik, dvs "antiamerikansk.") Detta är av vikt därför att det visar på något viktigt: det är frågan om Den Sannolika Lögnens möjligheter att få tolkningsföreträdet. Det måste finnas en odlingsbar mark för den Sannolika Lögnen . Om Den Sannolika Lögnen alltför lätt visar sig kunna växa beror det på detta. Kritik mot USA är per definition antiamerikansk. Men, om det är så, måste ju det vara de andra det är fel på.
I USA "anklagades" Barack Obama för att vara uppfostrad som muslim. Och Barack Obama gick ut och dementerade de " illasinnade" lögnerna som Fox News spred ut. Men, lägg märkte till, att Fox News propaganda driver sina medtävlande om tittare och sina studieobjekt längre högerut. Barack Obama exempelvis , en gång åtminstone medveten om palestiniernas lidanden, går nu ut och tar det 100%:iga israeliska tolkningsföreträdet, av den enkla anledningen att han kan inte vinna ett val i USA om han visar för mycket sympati med palestinierna.
Så jag säger att Sverigedemokraterna är inte det stora hotet, utan att de stora hoten kan vara hur de andra partierna reagerar i praktiken och hur våra medier fortsätter att beskriva vår omvärld. Och det allra största hotet kan vara det missnöje som gror i befolkningen som går och röstar år 2010. Hotet ligger i att vi inte klarar av att möta problemen i samhället, utan att hemfalla åt syndabockar i form av "andra folk" och "andra" människor.
Vänstern får heller inte bara möta den främlingsfientliga högern med motdemonstrationer och våld. Man måste också inse att det är människor som hyser rasistiska och fördomsfulla åsikter. Man måste försöka nå ut. Inte bara med att ta avstånd från dessa människor. Den utomparlamentariska vänstern ägnar ibland alldeles för mycket kraft åt att polarisera och ställa sig utanför: och även fördöma de andra. Men vi måste arbeta för att få dessa människor att tänka om, tänka annorlunda. Hur vänstern reagerar kan också vara ett hot med andra ord. Dessutom råder det ingen tvekan om hur gärna högern och media målar ut vänstern och den yttersta högern som två sidor av samma mynt. Det spelar ingen roll hur lite man behöver backa upp sådana argument med. Man sprider de gärna ändå.
Även om det är allas ansvar att se till att SD inte kommer in i riksdagen, så är det ändå svårt att se att liberaler och konservativa kan lösa detta utan att hemfalla åt lite småflirtande med SD-vänliga åsikter, då man själva inte gärna ser strukturella problem i samhället. Upp till kamp mot Den Sannolika Lögnens symptom.
Hur kan ett parti som SD få 8,6%? I Landskrona och på andra ställen använder man sig av taktiken att ljuga så att det låter sannolikt. Även om detta med att ljuga, knappast är förbehållet SD, så är det av vikt att komma ihåg att sådana lögner, och överdrifter, för att slå rot, också måste ha mottagliga åhörare. Att siffran bara slank ur, och att man kan säga saker som är negativa om om muslimer och som dessutom inte är sanna för att vinna röster är enkelt. Det tragiska är hur gärna många tar åt sig det. Och kanske säger. "Okej, det var inte en miljon, men det är ändå en jävla massa." Den Sannolika Lögnen är ett symptom på att någonting är fel i ett samhälle.
I DN för ett tag sedan var det en insändare där skribenten gladdes åt att muslimer fått Nobel-pris, eftersom Sveriges unga muslimer behövde positiva förebilder. Ironin i det hela är att det är naturligtvis det motsatta som gäller. Det är icke-muslimerna som behöver positiva bilder av muslimer. Det är något av en ödets ironi, att när exempelvis Nathan Shachar reflekterar över att Hollywood inte visar upp verkligheten, så är det verkligheten om amerikanerna som är falsk. Den är antiamerikansk. Det är som om den liberala delen av världen är så övertygad om sin egen oskuld och sin egen moraliska överlägsenhet att de inte kan se skogen för alla träd. Antiamerikansk? Hur har muslimer, araber, kineser, japaner, indianer, indier, afrikaner, ryssar, sydamerikaner, och så vidare målats ut i dessa filmer som kablats ut från Hollywood genom årtiondena som gått? Antiamerikanska Hollywood? När filmer helt plötsligt visar upp betydligt mer komplicerade sidor av USA blir den antiamerikansk. (Även om den naturligtvis också gör det för att kunna nå ut till en större publik, som är kritisk mot USA:s utrikespolitik, dvs "antiamerikansk.") Detta är av vikt därför att det visar på något viktigt: det är frågan om Den Sannolika Lögnens möjligheter att få tolkningsföreträdet. Det måste finnas en odlingsbar mark för den Sannolika Lögnen . Om Den Sannolika Lögnen alltför lätt visar sig kunna växa beror det på detta. Kritik mot USA är per definition antiamerikansk. Men, om det är så, måste ju det vara de andra det är fel på.
I USA "anklagades" Barack Obama för att vara uppfostrad som muslim. Och Barack Obama gick ut och dementerade de " illasinnade" lögnerna som Fox News spred ut. Men, lägg märkte till, att Fox News propaganda driver sina medtävlande om tittare och sina studieobjekt längre högerut. Barack Obama exempelvis , en gång åtminstone medveten om palestiniernas lidanden, går nu ut och tar det 100%:iga israeliska tolkningsföreträdet, av den enkla anledningen att han kan inte vinna ett val i USA om han visar för mycket sympati med palestinierna.
Så jag säger att Sverigedemokraterna är inte det stora hotet, utan att de stora hoten kan vara hur de andra partierna reagerar i praktiken och hur våra medier fortsätter att beskriva vår omvärld. Och det allra största hotet kan vara det missnöje som gror i befolkningen som går och röstar år 2010. Hotet ligger i att vi inte klarar av att möta problemen i samhället, utan att hemfalla åt syndabockar i form av "andra folk" och "andra" människor.
Vänstern får heller inte bara möta den främlingsfientliga högern med motdemonstrationer och våld. Man måste också inse att det är människor som hyser rasistiska och fördomsfulla åsikter. Man måste försöka nå ut. Inte bara med att ta avstånd från dessa människor. Den utomparlamentariska vänstern ägnar ibland alldeles för mycket kraft åt att polarisera och ställa sig utanför: och även fördöma de andra. Men vi måste arbeta för att få dessa människor att tänka om, tänka annorlunda. Hur vänstern reagerar kan också vara ett hot med andra ord. Dessutom råder det ingen tvekan om hur gärna högern och media målar ut vänstern och den yttersta högern som två sidor av samma mynt. Det spelar ingen roll hur lite man behöver backa upp sådana argument med. Man sprider de gärna ändå.
Även om det är allas ansvar att se till att SD inte kommer in i riksdagen, så är det ändå svårt att se att liberaler och konservativa kan lösa detta utan att hemfalla åt lite småflirtande med SD-vänliga åsikter, då man själva inte gärna ser strukturella problem i samhället. Upp till kamp mot Den Sannolika Lögnens symptom.
lördag 3 mars 2007
Dagens Födelsedagsbarn: Ett Citat Som Fyller Fem År
"We enthusiastically chose to become a colonialist society, ignoring international treaties, expropriating lands, transferring settlers from Israel to the Occupied Territories, engaging in theft and finding justification for all these activities… We established an apartheid regime."
Abraham Och De Två Socialarbetarna
Kontoret var öde och tomt så när på två socialarbetare som jobbade över. Mörkret föll. – Var är ljuset? Frågade den ena. Han tände ett par ljus. – Varde ljus! Det hade varit som en vanlig dag på jobbet för de två socialarbetarna på den tiden det begav sig. Men en budbärare ändrade på alltihop precis när de skulle gå hem. Det var fredag, och det var just typiskt. Det är alltid på fredagar, tänkte de, som det märkliga händer. Men denna gång var det märkligare än vanligt. Den ena socialarbetaren sa till den andra. – Vi måste bege oss iväg. Någon galning tänker offra ett barn på ett berg.
Mannen som tänkte offra sitt barn hette Abraham.
Socialarbetarna tog sig efter många om och men sig fram till berget. Kollektivtrafiken var ovanligt besvärlig denna dag. Kollektivtrafiken var en envis åsna mer besvärlig än valfritt pendeltåg med signalfel i framtida storstockholm. Väl framme såg den ena socialarbetaren Abraham med en kniv böjd över en fastbunden yngling och han frågar Abraham med en så pass empatisk röst som möjligt. – Jaha, och vad gör du?
Man var ganska dålig på empati på den här tiden.
- Jag gör bara vad Gud begär av mig.
- Och det är…
- Offrar min son.
- Du sa vad?
- Offrar min son.
- Och du gör det för att Gud vill det.
- Ja.
- Vänta, vänta ett tag här, avbröt den andra socialarbetaren som såg fundersam ut. Din son? Du behagar skämta? Jag trodde det var din sonsonsonson.
- Nej, det är min son.
- Hur gammal är du egentligen?
- En bit över 100.
- Okej. Jag måste säga att du ser pigg ut för din ålder. Du ser inte ut att vara en dag över 90. Men varför i Jesu namn skulle han vilja att du offrar din son?
Den ena socialarbetaren viskar i den andras öra att det kan vara fråga om någon form av demens. Men Abraham frågar:
- Jesu namn?
- Ja, det är bara ett ordspråk.
- Vem är Jesu?
- Ingen aning. Det är lite sådär ibland. En del ordspråk säger man bara, utan att man har en aning om varför. Som: han har inte alla hästar i stallet. Han gjorde en liten blinkning till sin kollega, som sa: - Eller: Hjulet snurrar men hamstern är död. Eller arken flyter, men dinosaurierna hade glömt sätta väckarklockan. De skrattade gott och sen fortsatte den andre: Men till saken. Varför skulle Gud vilja att du offrar din son.
- För att testa min tro.
- Hm. Fanns det inget annat sätt?
- Det här var Guds sätt.
- Vi har ännu inte hört någon annan råka ut för det. Jag måste säga, att vi har varit med om en del. Men det här…
- Men så är det i varje fall.
- Exakt vad sa han?
- ”Tag din son Isak, din enda son, som du har kär, och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig.”
Socialarbetarna tittade på varandra med skeptiska blickar. Synd att diagnoserna ännu inte uppfunnits tänkte de.
- Okej må så vara, men vi kan inte tillåta detta. Vi måste se till barnets bästa. Så vi måste LVU:a din son. Vi måste veta var du står i den frågan.
- Här är jag, vrålade Abraham med händerna uppsträckte mot himlen.
- Ja, vi vet, men är du medveten om vad det innebär, undrade den ena socialarbetaren lugnt.
- LVU:a?
- Står i socialtjänstlagen. Det betyder att vi omhänder tar din son. För barnets bästa. Vi kan inte bara stå och se på när du offrar din son.
Abraham log plötsligt med hela ansiktet: - Men jag ska inte göra det längre.
Socialarbetarna såg på varandra med uppriktig förvåning.
- Nähä. Och varför inte det nu då?
- Guds ängel har sagt att Gud har testat min tro nu, så jag behöver inte offra min son.
- Guds ängel? Var det inte Gud som talade den här gången?
- Nej.
- Hade han inte tid själv eller? Undrade den ena socialarbetaren. Och tänkte: han hör olika röster i sitt huvud som säger olika saker. Synd att det inte finns något namn för sådant.
- Han kanske outsourca, sade den andra socialarbetaren och skrattade. De jobbade båda nuförtiden privat och arbetade på konsultbasis. Bättre cash.
- Men… Det säger du kanske bara. För bara någon sekund sedan, innan vi hotade om att ta ditt barn, skulle du offra honom för att Gud sade det.
- Nej det är sant!
- Hur ska vi kunna tro på det.
- Därför att det är Guds ord.
- Har du hört Gud säga det, frågar socialarbetaren sin kollega som ivrigt skakar på huvudet. Det kom lite väl lägligt . Helt plötsligt när vi ska omhänderta din son, så ska han plötsligt inte längre offras. Ändrade sig Gud i exakt samma sekund som vi kom, eller?
Abraham såg bekymrad ut. Det var som om något höll på att hända här som var mer än vanligt outgrundligt.
- Men så är det i alla fall, sa han med trotsig röst. En sådan trotsighet som man bara kan ha när man har Gud bakom sig. Eller över sig. Eller i sig. Eller var fan han nu är.
- Vad sa Guds ängel då?
- I och med att jag gjorde det Gud befallit mig, i och med att jag bevisade att jag fruktade honom, ska jag undslippa detta öde och han skall belöna mig. Min säd skall berika världen.
- Okej, låt gå för det. Din hingst. Men hur vet vi att han inte kommer att begära dig att offra honom senare igen, om han åter börjar tvivla på din tro.
- Det gör han inte.
- Men, nu är det så här, sa den andre socialarbetaren, vi fick ett anonymt bud från en som sa att en snubbe här uppe var på väg att offra sin son. Det är därför vi är här. Hur kan vi veta, och hur kan Gud veta att det inte var du som skickade budet? Var det du?
- Nej… det var inte jag.
- Du tvekade.
- Nej.
- Nej, du tvekade inte eller nej, det var inte du.
- Ah men Gud asså, sa Abraham på tonårstrotsigt vis. (På sätt och vis var han kanske tonåring igen. 100-tonåring.)
- Tänk om Gud tror att du på något vis insinuerat att du skulle offra din son så att någon skickade bud efter oss, för att förhindra dig från att offra din son. Då kanske han begär ett nytt offerförsök.
- Det kommer han inte göra.
- Hm. Hur vet du det?
- Jag bara vet det.
- Så är det? Undrade den ena socialarbetaren och log lite överlägset.
- Så är det. Jag älskar min son över allt annat. Abraham tittade lite generat upp mot himlen, och tillade: Förutom Gud förståss.
- Jag hör vad du säger, sa den andre socialarbetaren. Men vi tycker nog att den där Gud har lite för starkt inflytande på dig. Så vi måste nog LVU:a honom ändå.
Abraham såg förtvivlat hur hans son slets ur hans armar. - Min son. Min son.
- Jag kan i varje fall lova dig att vi inte tänker hugga någon kniv i honom, även om Gud själv skulle begära det av oss. Socialtjänstlagen går före Guds ord. Fast man kan ju aldrig veta nu förtiden. Familjehemmen är inte alltid av bästa sort. Men hur som helst vi gör en omprövning efter ett tag, och tittar efter hur du har det och om Gud har talat till dig igen, sa den ena socialarbetaren för att trösta Abraham en aning.
Socialarbetarna gick därifrån med en tystlåten Isak i släptåg. Här märkte de att Isak hade gjort på sig.
– Undrar om hela den här historien skrämde skiten ur den här ungen.
- Kanske var det sneaky poo?
De skrattade lite grann, när de gick nerför berget. – Men vem fan skulle inte göra på sig om farsan helt plötsligt får spelet och vill ta livet av en.
- Vi får nog hålla ögonen öppna efter den där Gud.
- Ja, det är ju bara att hoppas att han inte får någon son själv.
- Ha, ha. Ja, tänk dig om han skulle göra något bus, då korsfästs han väl.
- Japp. Gud måste vi absolut hålla ögonen på. Han verkar inte riktigt riktig.
- Ja det är trist, sa kollegan, men ett plötsligt oväsen gjorde att kollegan bara hörde a t e ist, för
himlen blev plötsligt alldeles svart över dem, i skyn mullrade det, historien höll på att ta en oförutsedd riktning, men Guds vägar äro outgrundliga och ur socialarbetarnas blasfemi väcktes vreden och som en blixt från klar himmel: från ingenstans dök en man vid namn Janne Josefsson upp med en mikrofon.
- Jag har ett par frågor, sade han och de båda socialarbetarna kände det som om jorden rämnade under deras fötter och ett drev förde Isak tillbaks till Abraham som så kunde göra så som han tänkt: att skaffa ett par hustrur till, leva några decennier till, hinna med lite annat som han skjutit upp under sina första 110 år, måla det där staketet, uppfinna det där staketet, tills han blev mätt på livet och sedan överlåta all sin egendom till Isak, sonen han en gång tänkt döda. Nåväl: så förtäljer historien om hur det kom sig att socialarbetarna i vår tid skulle drabbas av en evig förbannelse.
Mannen som tänkte offra sitt barn hette Abraham.
Socialarbetarna tog sig efter många om och men sig fram till berget. Kollektivtrafiken var ovanligt besvärlig denna dag. Kollektivtrafiken var en envis åsna mer besvärlig än valfritt pendeltåg med signalfel i framtida storstockholm. Väl framme såg den ena socialarbetaren Abraham med en kniv böjd över en fastbunden yngling och han frågar Abraham med en så pass empatisk röst som möjligt. – Jaha, och vad gör du?
Man var ganska dålig på empati på den här tiden.
- Jag gör bara vad Gud begär av mig.
- Och det är…
- Offrar min son.
- Du sa vad?
- Offrar min son.
- Och du gör det för att Gud vill det.
- Ja.
- Vänta, vänta ett tag här, avbröt den andra socialarbetaren som såg fundersam ut. Din son? Du behagar skämta? Jag trodde det var din sonsonsonson.
- Nej, det är min son.
- Hur gammal är du egentligen?
- En bit över 100.
- Okej. Jag måste säga att du ser pigg ut för din ålder. Du ser inte ut att vara en dag över 90. Men varför i Jesu namn skulle han vilja att du offrar din son?
Den ena socialarbetaren viskar i den andras öra att det kan vara fråga om någon form av demens. Men Abraham frågar:
- Jesu namn?
- Ja, det är bara ett ordspråk.
- Vem är Jesu?
- Ingen aning. Det är lite sådär ibland. En del ordspråk säger man bara, utan att man har en aning om varför. Som: han har inte alla hästar i stallet. Han gjorde en liten blinkning till sin kollega, som sa: - Eller: Hjulet snurrar men hamstern är död. Eller arken flyter, men dinosaurierna hade glömt sätta väckarklockan. De skrattade gott och sen fortsatte den andre: Men till saken. Varför skulle Gud vilja att du offrar din son.
- För att testa min tro.
- Hm. Fanns det inget annat sätt?
- Det här var Guds sätt.
- Vi har ännu inte hört någon annan råka ut för det. Jag måste säga, att vi har varit med om en del. Men det här…
- Men så är det i varje fall.
- Exakt vad sa han?
- ”Tag din son Isak, din enda son, som du har kär, och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig.”
Socialarbetarna tittade på varandra med skeptiska blickar. Synd att diagnoserna ännu inte uppfunnits tänkte de.
- Okej må så vara, men vi kan inte tillåta detta. Vi måste se till barnets bästa. Så vi måste LVU:a din son. Vi måste veta var du står i den frågan.
- Här är jag, vrålade Abraham med händerna uppsträckte mot himlen.
- Ja, vi vet, men är du medveten om vad det innebär, undrade den ena socialarbetaren lugnt.
- LVU:a?
- Står i socialtjänstlagen. Det betyder att vi omhänder tar din son. För barnets bästa. Vi kan inte bara stå och se på när du offrar din son.
Abraham log plötsligt med hela ansiktet: - Men jag ska inte göra det längre.
Socialarbetarna såg på varandra med uppriktig förvåning.
- Nähä. Och varför inte det nu då?
- Guds ängel har sagt att Gud har testat min tro nu, så jag behöver inte offra min son.
- Guds ängel? Var det inte Gud som talade den här gången?
- Nej.
- Hade han inte tid själv eller? Undrade den ena socialarbetaren. Och tänkte: han hör olika röster i sitt huvud som säger olika saker. Synd att det inte finns något namn för sådant.
- Han kanske outsourca, sade den andra socialarbetaren och skrattade. De jobbade båda nuförtiden privat och arbetade på konsultbasis. Bättre cash.
- Men… Det säger du kanske bara. För bara någon sekund sedan, innan vi hotade om att ta ditt barn, skulle du offra honom för att Gud sade det.
- Nej det är sant!
- Hur ska vi kunna tro på det.
- Därför att det är Guds ord.
- Har du hört Gud säga det, frågar socialarbetaren sin kollega som ivrigt skakar på huvudet. Det kom lite väl lägligt . Helt plötsligt när vi ska omhänderta din son, så ska han plötsligt inte längre offras. Ändrade sig Gud i exakt samma sekund som vi kom, eller?
Abraham såg bekymrad ut. Det var som om något höll på att hända här som var mer än vanligt outgrundligt.
- Men så är det i alla fall, sa han med trotsig röst. En sådan trotsighet som man bara kan ha när man har Gud bakom sig. Eller över sig. Eller i sig. Eller var fan han nu är.
- Vad sa Guds ängel då?
- I och med att jag gjorde det Gud befallit mig, i och med att jag bevisade att jag fruktade honom, ska jag undslippa detta öde och han skall belöna mig. Min säd skall berika världen.
- Okej, låt gå för det. Din hingst. Men hur vet vi att han inte kommer att begära dig att offra honom senare igen, om han åter börjar tvivla på din tro.
- Det gör han inte.
- Men, nu är det så här, sa den andre socialarbetaren, vi fick ett anonymt bud från en som sa att en snubbe här uppe var på väg att offra sin son. Det är därför vi är här. Hur kan vi veta, och hur kan Gud veta att det inte var du som skickade budet? Var det du?
- Nej… det var inte jag.
- Du tvekade.
- Nej.
- Nej, du tvekade inte eller nej, det var inte du.
- Ah men Gud asså, sa Abraham på tonårstrotsigt vis. (På sätt och vis var han kanske tonåring igen. 100-tonåring.)
- Tänk om Gud tror att du på något vis insinuerat att du skulle offra din son så att någon skickade bud efter oss, för att förhindra dig från att offra din son. Då kanske han begär ett nytt offerförsök.
- Det kommer han inte göra.
- Hm. Hur vet du det?
- Jag bara vet det.
- Så är det? Undrade den ena socialarbetaren och log lite överlägset.
- Så är det. Jag älskar min son över allt annat. Abraham tittade lite generat upp mot himlen, och tillade: Förutom Gud förståss.
- Jag hör vad du säger, sa den andre socialarbetaren. Men vi tycker nog att den där Gud har lite för starkt inflytande på dig. Så vi måste nog LVU:a honom ändå.
Abraham såg förtvivlat hur hans son slets ur hans armar. - Min son. Min son.
- Jag kan i varje fall lova dig att vi inte tänker hugga någon kniv i honom, även om Gud själv skulle begära det av oss. Socialtjänstlagen går före Guds ord. Fast man kan ju aldrig veta nu förtiden. Familjehemmen är inte alltid av bästa sort. Men hur som helst vi gör en omprövning efter ett tag, och tittar efter hur du har det och om Gud har talat till dig igen, sa den ena socialarbetaren för att trösta Abraham en aning.
Socialarbetarna gick därifrån med en tystlåten Isak i släptåg. Här märkte de att Isak hade gjort på sig.
– Undrar om hela den här historien skrämde skiten ur den här ungen.
- Kanske var det sneaky poo?
De skrattade lite grann, när de gick nerför berget. – Men vem fan skulle inte göra på sig om farsan helt plötsligt får spelet och vill ta livet av en.
- Vi får nog hålla ögonen öppna efter den där Gud.
- Ja, det är ju bara att hoppas att han inte får någon son själv.
- Ha, ha. Ja, tänk dig om han skulle göra något bus, då korsfästs han väl.
- Japp. Gud måste vi absolut hålla ögonen på. Han verkar inte riktigt riktig.
- Ja det är trist, sa kollegan, men ett plötsligt oväsen gjorde att kollegan bara hörde a t e ist, för
himlen blev plötsligt alldeles svart över dem, i skyn mullrade det, historien höll på att ta en oförutsedd riktning, men Guds vägar äro outgrundliga och ur socialarbetarnas blasfemi väcktes vreden och som en blixt från klar himmel: från ingenstans dök en man vid namn Janne Josefsson upp med en mikrofon.
- Jag har ett par frågor, sade han och de båda socialarbetarna kände det som om jorden rämnade under deras fötter och ett drev förde Isak tillbaks till Abraham som så kunde göra så som han tänkt: att skaffa ett par hustrur till, leva några decennier till, hinna med lite annat som han skjutit upp under sina första 110 år, måla det där staketet, uppfinna det där staketet, tills han blev mätt på livet och sedan överlåta all sin egendom till Isak, sonen han en gång tänkt döda. Nåväl: så förtäljer historien om hur det kom sig att socialarbetarna i vår tid skulle drabbas av en evig förbannelse.
fredag 2 mars 2007
Signalfel.
"USA:s regering har bestämt sig för vilka egenskaper nästa generation stridsspetsar ska ha. Det förslag som vann har tagits fram av Lawrence Livemore National Laboratory i Kalifornien.
Det är första gången sedan kalla krigets slut som en amerikansk regering planerar för nya kärnvapen.
Beslutet att ta fram en ny kärnstridsspets som eventuellt ska ersätta 40 år gamla kärnvapen har kritiserats för att sända fel signaler till omvärlden."
Inte värre än så alltså. Jag tycker däremot synd om de förslag som inte vann. Och värst är det för dem som kom tvåa. Second place, is the first looser som de säger "over there."
torsdag 1 mars 2007
Insändare I DN 07-03-01
"Carl Bildt hade rätt en gång i slutet av 1970-talet. Han erkände då att han hade fel." Thomas Dellans
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)