Detta är mycket fascinerande och intressant. Och precis som Ali Esbati noterar, propaganda fungerar. Men jag tycker också man kan se att det här nedan är en lista som skulle kunna vara en omröstning av folkpartiets alla liberaler. "Rangordna de länder ni gillar minst och länder där ni skulle kunna tänka er att våld eller sanktioner skulle vara en bra meod för att göra de mer västligt demokratiskt inriktade. " Men, i ärlighetens namn, även om det är propaganda som föranleder att dessa länder är med på listan är det inte helt fel. Inte helt.
"The country viewed as least-favorable by Americans is Iran (9 percent), followed by North Korea (12), Iraq (15), Palestinian Authority (16), Syria (21), Afghanistan (23), Cuba (25), Pakistan (28), Saudi Arabia (35), Venezuela (41) and China (48)."
Dessa siffror kommer naturligtvis också att märkas i den nystartade valrörelsen i USA. De olika kandidaterna kommer självklart att vara oerhört nära varandra i fördömandet av dessa länder och myndigheter. Man kommer att skilja sig i retorik och i hur man ska hantera problemen i viss mån, men knappast i själva ifrågasättandet av dessa länder. Demokraterna är i grund och botten lika arroganta och föraktfulla mot palestinierna som republikanerna, och attityden gentemot Venezuela är likadan. Men sedan finns det också vissa problem som jag inte ska gå in på här. Naturligtvis är de flesta av dessa länder diktaturer, men framförallt, är de mer eller mindre en nagel i ögat på USA.
Att den palestinska myndigheten är med på listan berättar en del om hur synen på konflikten Israel/Palestina presenteras av US-medier. Samtidigt ökar förtroendet för Israel i USA. Något märkligt kan tyckas. Men så läser jag en artikel från LA Times (via Angry Arab: och jag ser nu att artikeln inte går att läsa längre.) som berättar om hur anti-semitism fabriceras för att släcka ned en muslimsk välgörenhetsorganisation. I en sammanfattning av en avlyssning som FBI gjorde mot välgörenhetsorganisationen i fråga har helt enkelt FBI inte bara förvanskat citat man har hittat på anti-semitiska utfall. Man attribuerar människor rasistiska och anti-semitska citat som de aldrig sagt.
I ett PM från FBI står det att en person från välgörenhetsorganisationen hade sagt till Israeliska myndigheter att medel från välgörenhetsfonderna "were channeled to Hamas", men försvarsadvokater berättar att översättningen från arabiska via hebreiska till engelska blev helt fel och att orginaluttalandet egentligen lyder: "We have no connection to Hamas."
Nåväl. The Holy Land foundation stängdes ned efter elfte september 2001, efter år av påtryckningar från pro-Israeliska lobbygrupper.
Till det ska tilläggas, DN och deras faktarutor, eller bakgrund som de kallas. I dagens DN använder man än en gång sig av en faktaruta för att beskriva något som om det vore svensk Israel-information som skrev den. Hamas bär skulden för det mesta enligt dagens faktaruta. Faktarutor har inte mycket plats, så det är sant att man måste välja sina fakta. Passande nog, passar dessa små "faktarutor" för det mesta Israel. Bakgrundsrutan lider dock av selektivt närminne.
tisdag 27 februari 2007
Liberalerna vs. Carl Bildt
Per Ahlmark fortsätter attackera Carl Bildt. Men vem skulle Per Ahlmark vilja ha istället för Carl Bildt? Jag har mycket svårt att tro att det i första hand handlar om Darfur. Nåväl. Det är fler liberaler som attackerar Bildt. PM Nilsson på Expressen bland annat och Birgitta Ohlsson. Båda dessa får Per Ahlmarks gillande. (Jag kan tänka mig att Per Ahlmark också gillar Birgitta Ohlssons knivskarpa, djupgående analyser om vänstern, demokrati och Palestina. )
Moa Matthis på kultursidorna i samma tidning skriver: "Aldrig har det blivit tydligare att liberaler i dag är så kluvna att de riskerar att gå av på mitten. Å ena sidan omfattar man Bildts principer - invadera och tjäna pengar - och å andra sidan är man humanliberal och vill med rena händer kunna fördöma folkmordet i Darfur och den ryska regimen. Det är en olösbar ekvation som den principfaste Bildt ger blanka fan i, medan Expressens ledarsida tvingas ta till hycklet. "
Men Moa Matthis går ett steg längre. Hon (edit: sorry: märkligt misstag) till och med skriver att hon i jämförelse med PM Nilssons "moral" "föredrar ... faktiskt Bildts rakryggade förakt. "
Moa Matthis på kultursidorna i samma tidning skriver: "Aldrig har det blivit tydligare att liberaler i dag är så kluvna att de riskerar att gå av på mitten. Å ena sidan omfattar man Bildts principer - invadera och tjäna pengar - och å andra sidan är man humanliberal och vill med rena händer kunna fördöma folkmordet i Darfur och den ryska regimen. Det är en olösbar ekvation som den principfaste Bildt ger blanka fan i, medan Expressens ledarsida tvingas ta till hycklet. "
Men Moa Matthis går ett steg längre. Hon (edit: sorry: märkligt misstag) till och med skriver att hon i jämförelse med PM Nilssons "moral" "föredrar ... faktiskt Bildts rakryggade förakt. "
Deprimerande...
Anti-depressiva mediciner ökar bland barn och ungdomar. Detta är naturligtvis högst beklagligt. Men det är också högst beklagligt hur vissa saker och ting inte ifrågasätts, eller problematiseras, utan bara tas för givna. Det skulle kunna finnas fler förklaringar än att barn och ungdomar helt plötsligt mår mycket sämre. Lägg därtill att man tenderar att se problemen som biologiska och individualistiska.
Diagnoserna på barn och ungdomar ökar. Ja, diagnoserna ökar överhuvudtaget i vårt samhälle. Som en förklaring och som en lösning. Föräldrar och skolpersonal uppmärksammar i högre grad barnen och ungdomarnas problem och/eller avvikelser. Ingen vill att barnen ska må dåligt, men man vill inte heller må dåligt själva. Få frågar sig egentligen varför diagnoserna ökar eller varför barnen och ungdomarna mår dåligt. En förklaring är dock neuropsykiatriska störningar. Denna förklaring är tämligen passande, då ingenting är någons fel, och medicinering är lösningen. Medicineringen ökar och få verkar vara förvånade eller bestörta.
"– Jag är inte förvånad över det. Efterfrågan är större och vi märker mer av de behov som finns. Föräldrar och skolpersonal uppmärksammar också de här behoven. Det efterfrågas mer och med all rätt, säger Anders Falk som är överläkare på barn och ungdomspsykiatrin i Eskilstuna. "
Det är intressant att notera att föräldrar och skolpersonal mer uppmärksammar barnens problem. En av anledningarna är utan tvekan den ökande informationen som har nått ut. Positivt är det ju att problemen uppmärksammas och att man vill undvika att barnen mår dåligt. Om detta leder till något gott, det vill säga. Jag är oroad över att man i viss mån kan leta för mycket efter vissa signaler och lite för lätt tar till medicinering. Jag tycker också att det är negativt att det är väldigt individkopplat och alltför lite kopplat till vårat samhälle. (Ta det här med unga flickor som mår dåligt. Det har nyligen kommit ut en amerikansk "åh fan" forskningsrapport som kommit fram till följande: The proliferation of sexualized images of girls and young women in advertising, merchandising, and media is harming girls' self-image and healthy development. )
I USA finns det delstater där det finns lagar som gör att lärare inte får uppmärksamma föräldrarna på sina barns eventuella "neuropsykiatriska" problem, av den enkla anledningen, att man tror att lärare kan missbruka sin situation och få eleverna medicinerade så att de blir lugnare i klassrummen. Föräldrarna måste få sådan information av personal som är utbildade i diagnoser. Detta lär dock inte förhindra ett missbruk av medicineringen av barnen. Det intressanta i det hela är den bristande forskningen. Det mesta tas bara för givet. Att barn har vissa problem må vara sant, att vissa barn har mer problem än andra är heller ingen lögn. Men hur konstigt är det? Samhället ställer dessutom krav på barnen som alla barn inte är redo för. I vårt individualiserade samhälle tål vi inte avvikare. Vi kräver anpassning, och att man klarar av de krav vi ställer vid vissa givna tidpunkter. Detta leder självklart till problem.
Anders Falk har en lösning: han vill bygga ut skolsjukvården.
"– Framförallt om man kommer åt dom som har neuropsykiatriska störningar tidigare i livet så är det mycket mindre risk att det blir komplikationer med depression, ångest, fobier och annat."
Japp. Och funkar inte det. Så kan vi ju alltid bygga ut fängelserna såsom vi gör nu. För det måste ju vara individerna det är fel på. Utan att det är deras fel då, för så humanistiskt är vårt samhälle trots allt. Alltså vad gäller de diagnostiserade. De som inte är det: det är vanliga skitstövlar och onda as som hör hemma på kåken. Men, visst, det är bra att man ser att det finns barn som inte mår bra. Visst är det bra med ökade resurser. Det är bra om barnen får den hjälp de behöver. Den hjälp de behöver.
Fotnot: Kriminalvården utreder för tillfället ADHD på två anstalter. Man har utgångspunkten att var fjärde har ADHD och att varannan har haft det i sin barndom. Detta är ganska märkligt då såvitt jag har förstått det så är ADHD en livstidsdom.
Diagnoserna på barn och ungdomar ökar. Ja, diagnoserna ökar överhuvudtaget i vårt samhälle. Som en förklaring och som en lösning. Föräldrar och skolpersonal uppmärksammar i högre grad barnen och ungdomarnas problem och/eller avvikelser. Ingen vill att barnen ska må dåligt, men man vill inte heller må dåligt själva. Få frågar sig egentligen varför diagnoserna ökar eller varför barnen och ungdomarna mår dåligt. En förklaring är dock neuropsykiatriska störningar. Denna förklaring är tämligen passande, då ingenting är någons fel, och medicinering är lösningen. Medicineringen ökar och få verkar vara förvånade eller bestörta.
"– Jag är inte förvånad över det. Efterfrågan är större och vi märker mer av de behov som finns. Föräldrar och skolpersonal uppmärksammar också de här behoven. Det efterfrågas mer och med all rätt, säger Anders Falk som är överläkare på barn och ungdomspsykiatrin i Eskilstuna. "
Det är intressant att notera att föräldrar och skolpersonal mer uppmärksammar barnens problem. En av anledningarna är utan tvekan den ökande informationen som har nått ut. Positivt är det ju att problemen uppmärksammas och att man vill undvika att barnen mår dåligt. Om detta leder till något gott, det vill säga. Jag är oroad över att man i viss mån kan leta för mycket efter vissa signaler och lite för lätt tar till medicinering. Jag tycker också att det är negativt att det är väldigt individkopplat och alltför lite kopplat till vårat samhälle. (Ta det här med unga flickor som mår dåligt. Det har nyligen kommit ut en amerikansk "åh fan" forskningsrapport som kommit fram till följande: The proliferation of sexualized images of girls and young women in advertising, merchandising, and media is harming girls' self-image and healthy development. )
I USA finns det delstater där det finns lagar som gör att lärare inte får uppmärksamma föräldrarna på sina barns eventuella "neuropsykiatriska" problem, av den enkla anledningen, att man tror att lärare kan missbruka sin situation och få eleverna medicinerade så att de blir lugnare i klassrummen. Föräldrarna måste få sådan information av personal som är utbildade i diagnoser. Detta lär dock inte förhindra ett missbruk av medicineringen av barnen. Det intressanta i det hela är den bristande forskningen. Det mesta tas bara för givet. Att barn har vissa problem må vara sant, att vissa barn har mer problem än andra är heller ingen lögn. Men hur konstigt är det? Samhället ställer dessutom krav på barnen som alla barn inte är redo för. I vårt individualiserade samhälle tål vi inte avvikare. Vi kräver anpassning, och att man klarar av de krav vi ställer vid vissa givna tidpunkter. Detta leder självklart till problem.
Anders Falk har en lösning: han vill bygga ut skolsjukvården.
"– Framförallt om man kommer åt dom som har neuropsykiatriska störningar tidigare i livet så är det mycket mindre risk att det blir komplikationer med depression, ångest, fobier och annat."
Japp. Och funkar inte det. Så kan vi ju alltid bygga ut fängelserna såsom vi gör nu. För det måste ju vara individerna det är fel på. Utan att det är deras fel då, för så humanistiskt är vårt samhälle trots allt. Alltså vad gäller de diagnostiserade. De som inte är det: det är vanliga skitstövlar och onda as som hör hemma på kåken. Men, visst, det är bra att man ser att det finns barn som inte mår bra. Visst är det bra med ökade resurser. Det är bra om barnen får den hjälp de behöver. Den hjälp de behöver.
Fotnot: Kriminalvården utreder för tillfället ADHD på två anstalter. Man har utgångspunkten att var fjärde har ADHD och att varannan har haft det i sin barndom. Detta är ganska märkligt då såvitt jag har förstått det så är ADHD en livstidsdom.
lördag 24 februari 2007
Men Vill Vi Veta?
"If people know that a computer or toy was built in a sweatshop, they are less likely to buy it,"
Ingen vill ha dåligt samvete, alla vill tjäna bra med pengar och ha råd med olika produkter. Så vill vi veta, att Kina är en diktatur som förser oss med billiga produkter med hjälp av att förtrycka sina egna medborgare. Vill vi veta det?
Ingen vill ha dåligt samvete, alla vill tjäna bra med pengar och ha råd med olika produkter. Så vill vi veta, att Kina är en diktatur som förser oss med billiga produkter med hjälp av att förtrycka sina egna medborgare. Vill vi veta det?
fredag 23 februari 2007
Månadens Weirdo: Yahya Jammeh, Gambias president
Häromdagen såg jag hur Gambias president behandlade människor infekterade med HIV/AIDS med hjälp av någon mirakelmedicin som han själv kommit på. Det hade kunnat vara komik om det inte vore för att människorna som han behandlade tror på mirakelkuren. Därmed kan de mycket väl gå ut och sprida viruset vidare, i den ödsdigra tron på att de är friska.
Gambia är dessvärre ett odemokratiskt land där få vågar riskera att kritisera presidenten. Han själv vägrar svara på frågor om medicinen. Han vill inte förklara för människor som inte vill förstå, sade han i Rapport.
Är det något av AIDS hårt drabbade Afrika inte behöver är det ännu fler hinder i vägen. Inte nog med alla dessa religiösa knäppskallar som försöker förhindra att preventivmedel, även USA har ju med sin högerkristna moral också gjort kampen mot AIDS en aning svårare.
Gambia är dessvärre ett odemokratiskt land där få vågar riskera att kritisera presidenten. Han själv vägrar svara på frågor om medicinen. Han vill inte förklara för människor som inte vill förstå, sade han i Rapport.
Är det något av AIDS hårt drabbade Afrika inte behöver är det ännu fler hinder i vägen. Inte nog med alla dessa religiösa knäppskallar som försöker förhindra att preventivmedel, även USA har ju med sin högerkristna moral också gjort kampen mot AIDS en aning svårare.
FN-rapport Jämför Israel Med Sydafrika Under Apartheid
http://www.ohchr.org/english/bodies/hrcouncil/docs/4session/A.HRC.4.17.pdf
I sammanfattningen står följande:
Gaza has again been the focus of violations of human rights and international humanitarian law in the Occupied Palestinian Territory (OPT). In response to the capture of Corporal Gilad Shalit by Palestinian militants on 25 June 2006, and the continued firing of Qassam rockets into Israel, Israel conducted two major military operations within Gaza -“Operation Summer Rains” and “Operation Autumn Clouds”. In the course of these operations, the Israeli Defense Forces (IDF) made repeated military incursions into Gaza, accompanied by heavy artillery shelling and air-to-surface missile attacks. Missiles, shells and bulldozers destroyed or damaged homes, schools, hospitals, mosques, public buildings, bridges, water pipelines and electricity networks. Agricultural lands were levelled by bulldozers. Beit Hanoun was the subject of particularly heavy attacks, and on 8 November 19 civilians were killed and 55 wounded in an artillery attack. Economic sanctions have had a major impact on Gaza. About 70 per cent of Gaza’s workforce is out of work or without pay and over 80 per cent of the population live below the official poverty line. The siege of Gaza is a form of collective
punishment in violation of the Fourth Geneva Convention of 12 August 1949. The indiscriminate use of military power against civilians and civilian targets has resulted in serious war crimes.
The West Bank has also experienced serious human rights violations resulting from
frequent military incursions; the construction of the Wall; house demolitions and checkpoints.
Over 500 checkpoints and roadblocks obstruct freedom of movement within the OPT. The Wall being built in East Jerusalem is an instrument of social engineering designed to achieve the Judaization of Jerusalem by reducing the number of Palestinians in the city.
The construction of settlements continues. Today there are some 460,000 settlers in the
West Bank and East Jerusalem. A study by an Israeli non-governmental organization (NGO) has shown that nearly 40 per cent of the land occupied by settlements in the West Bank is privately owned by Palestinians. It has become abundantly clear that the Wall and checkpoints are principally aimed at advancing the safety, convenience and comfort of settlers. There are some 9,000 Palestinian prisoners in Israeli jails. There are serious complaints about the treatment, trial and imprisonment of prisoners.
Since 2000, over 500 persons have been killed in targeted assassinations, including a
substantial number of innocent civilians. In December 2006 the Israeli High Court failed to find that such assassinations were unlawful but held that they might only be carried out as a last resort and within the bounds of proportionality.
Israeli law and practice makes it impossible for thousands of Palestinian families to live
together. A new practice of refusing visas to foreign residents in the OPT has aggravated this
situation.
Discrimination against Palestinians occurs in many fields. Moreover, the 1973 International Convention on the Suppression and Punishment of the Crime of Apartheid appears to be violated by many practices, particularly those denying freedom of movement to Palestinians.
Okej, Birgitta Ohlsson, jag vill veta: Är rapportskrivaren, en sydafrikansk professor i juridik, också påverkad av Jan Guillou, eller? Han kanske bara är historisk okunnig. Vad vet jag. Någon rationell förklaring måste det ju finnas för en sådan rapport.
I sammanfattningen står följande:
Gaza has again been the focus of violations of human rights and international humanitarian law in the Occupied Palestinian Territory (OPT). In response to the capture of Corporal Gilad Shalit by Palestinian militants on 25 June 2006, and the continued firing of Qassam rockets into Israel, Israel conducted two major military operations within Gaza -“Operation Summer Rains” and “Operation Autumn Clouds”. In the course of these operations, the Israeli Defense Forces (IDF) made repeated military incursions into Gaza, accompanied by heavy artillery shelling and air-to-surface missile attacks. Missiles, shells and bulldozers destroyed or damaged homes, schools, hospitals, mosques, public buildings, bridges, water pipelines and electricity networks. Agricultural lands were levelled by bulldozers. Beit Hanoun was the subject of particularly heavy attacks, and on 8 November 19 civilians were killed and 55 wounded in an artillery attack. Economic sanctions have had a major impact on Gaza. About 70 per cent of Gaza’s workforce is out of work or without pay and over 80 per cent of the population live below the official poverty line. The siege of Gaza is a form of collective
punishment in violation of the Fourth Geneva Convention of 12 August 1949. The indiscriminate use of military power against civilians and civilian targets has resulted in serious war crimes.
The West Bank has also experienced serious human rights violations resulting from
frequent military incursions; the construction of the Wall; house demolitions and checkpoints.
Over 500 checkpoints and roadblocks obstruct freedom of movement within the OPT. The Wall being built in East Jerusalem is an instrument of social engineering designed to achieve the Judaization of Jerusalem by reducing the number of Palestinians in the city.
The construction of settlements continues. Today there are some 460,000 settlers in the
West Bank and East Jerusalem. A study by an Israeli non-governmental organization (NGO) has shown that nearly 40 per cent of the land occupied by settlements in the West Bank is privately owned by Palestinians. It has become abundantly clear that the Wall and checkpoints are principally aimed at advancing the safety, convenience and comfort of settlers. There are some 9,000 Palestinian prisoners in Israeli jails. There are serious complaints about the treatment, trial and imprisonment of prisoners.
Since 2000, over 500 persons have been killed in targeted assassinations, including a
substantial number of innocent civilians. In December 2006 the Israeli High Court failed to find that such assassinations were unlawful but held that they might only be carried out as a last resort and within the bounds of proportionality.
Israeli law and practice makes it impossible for thousands of Palestinian families to live
together. A new practice of refusing visas to foreign residents in the OPT has aggravated this
situation.
Discrimination against Palestinians occurs in many fields. Moreover, the 1973 International Convention on the Suppression and Punishment of the Crime of Apartheid appears to be violated by many practices, particularly those denying freedom of movement to Palestinians.
Okej, Birgitta Ohlsson, jag vill veta: Är rapportskrivaren, en sydafrikansk professor i juridik, också påverkad av Jan Guillou, eller? Han kanske bara är historisk okunnig. Vad vet jag. Någon rationell förklaring måste det ju finnas för en sådan rapport.
Ett Liberalt Script Analyserar. Paolo Säger: Serenity Now
Jag råkade snubbla över en artikel i Gotlands Allehanda, publicerad den 21:a februari. Jag vill varna eventuella läsare för att nedanstående analys av en liberal feminist är på så enastående låg nivå att det bränner till i skallen av frustration. Kanske bör man säga "Serenity Now." Ni vet. Som man gjorde i Seinfeld. Ta ett djupt andetag. Säg Serenity now. Eller vråla det. Metoden är inte i utformad in i minsta detalj.
Birgitta Ohlsson, liberal feminist förklarar varför det är en sådan tydlig skillnad mellan vänstern och högern i Israel/Palestina-frågan.
" Det handlar om den historiska medvetenheten, framför allt om huruvida man förstår detta med Förintelsen och judarnas historia. Men i grunden är det en fråga om hur man värderar demokrati. Valen som skedde i Palestina förra året var förvisso demokratiska. Men därför har omvärlden ingen skyldighet att stödja regimen ekonomiskt eller moraliskt.
Vänstern är ju sådan att den stöder krafter i Venezuela som sätter demokratin ur spel och gärna umgås med Fidel Castro. De har inte demokratikompassen riktigt rätt. Vänsterpartiet har aldrig haft det och egentligen har inte miljöpartiet det heller."
Serenity now.
Birgitta Ohlsson, liberal feminist, förklarar varför sympatierna i Sverige inte så solklart är på Israels sida:
"Det har mycket att göra med den vänstervinklade mediasynen på konflikten. Det finns en aggressiv gruppering på kvällstidningarna, till exempel Jan Guillou, som eldar på antipatierna. Men även seriösa medieföretag romantiserar och närmast hyllar självmordsbombare. Det har skett en väldigt märklig utveckling. För hundra år sedan var vänstern ofta pacifistisk. Nu ser man inte skillnaden mellan att döda en israelisk soldat och att spränga sönder civila i ett köpcenter. Det är fruktansvärt."
Serenity now.
Birgitta Ohlsson, liberal feminist, har dock även annan förklaring på varför man inte så solklart är på Israels sida:
" Svenska folket har alltid haft en tradition av att stödja de svagare i politiken. Och det palestinska folket lever i mångt och mycket under väldigt svåra förhållanden. Samtidigt tror jag folk har stor förståelse för de krav vi ställer på palestinierna. Det handlar ju om sunt förnuft, att säga ifrån mot terror."
Serenity now.
Men, Birgitta Ohlsson, liberal feminist, har förhoppning om att opinionen ska vända, ty det personliga är ju politiskt:
" Kanske ligger det ändå nära till hands för svenskar att identifiera sig med israelerna när dessa faller offer för terrorhandlingar. Det är trots allt en demokrati som liksom vi kommit långt i sociala frågor. Det finns en grundläggande olust inför att behöva spela på terroristers villkor. "
Serenity now... insanity later.
torsdag 22 februari 2007
onsdag 21 februari 2007
Det Är Liberalismen, Dumbom.
Det mäktiga liberala New York Times är i en ledare oroade vad gäller Israel/Palestina-frågan. Det största problemet och hotet mot freden är naturligtvis: "Hamas’s refusal to accept Israel’s right to exist and its people’s right to live free from terrorism..."
Dock: man menar att det korrupta, kuvade Fatah, ändå visat på god vilja. Och därutöver: man har även, som den liberala tidning man är, krav på Israel. Man menar att Israel också måste kunna förhandla. Israel har också ett ansvar. Det man tycker är Israels ansvar är bland annat : "freezing the expansion of settlements ". Med andra ord, menar det liberala New York Times, sjungandes: "Ockupera mindre, ockupera mindre, a-a-a-a, ockupera mindre." Men, dessa ohyggligt sjyssta liberala krav minskar inte med det, en hel del liberalers älsklingsblad menar även att Israel ska göra en sak till. Vadå? Vadå? Håll mig inte på halster. Vadå? Jo, en sak till. Vad kan det vara? : "and easing restrictions on civilians’ movements in the West Bank." Så stort. Så liberalt. Lätta på förtycket en aning! Lätta på förtrycket en aning! Men... men varför då?
Varför menar liberala New York Times att Israel bör förhandla med palestinierna? "With Palestinian frustrations rising — and demographers predicting an eventual Palestinian majority between the Mediterranean and the Jordan — just saying no is not a viable option for Israel. The responsibility of the United States, as Israel’s most vital ally, is to keep that uncomfortable reality firmly in Israel’s sight. "
Palestinierna förökar sig. Attans.
Dock: man menar att det korrupta, kuvade Fatah, ändå visat på god vilja. Och därutöver: man har även, som den liberala tidning man är, krav på Israel. Man menar att Israel också måste kunna förhandla. Israel har också ett ansvar. Det man tycker är Israels ansvar är bland annat : "freezing the expansion of settlements ". Med andra ord, menar det liberala New York Times, sjungandes: "Ockupera mindre, ockupera mindre, a-a-a-a, ockupera mindre." Men, dessa ohyggligt sjyssta liberala krav minskar inte med det, en hel del liberalers älsklingsblad menar även att Israel ska göra en sak till. Vadå? Vadå? Håll mig inte på halster. Vadå? Jo, en sak till. Vad kan det vara? : "and easing restrictions on civilians’ movements in the West Bank." Så stort. Så liberalt. Lätta på förtycket en aning! Lätta på förtrycket en aning! Men... men varför då?
Varför menar liberala New York Times att Israel bör förhandla med palestinierna? "With Palestinian frustrations rising — and demographers predicting an eventual Palestinian majority between the Mediterranean and the Jordan — just saying no is not a viable option for Israel. The responsibility of the United States, as Israel’s most vital ally, is to keep that uncomfortable reality firmly in Israel’s sight. "
Palestinierna förökar sig. Attans.
The Daily Show- En Ny Form Av Desperation
Egentligen borde inte Canal + ha The Daily Show. Den borde gå på SVT.
Att superkonservativa propagandakanalen Fox News är rädda och imponerade av succéerna The Daily Show och The Colbert Report bevisas av att man nu har startat en egen variant.
Jag såg intervjun, eller vad man ska kalla det, där Bill O´Reilly intervjuade Colbert. http://www.youtube.com/watch?v=ychz3N8M_hg Colbert fortsatte att agera i den intervjun, att vara någon annan. Intervjun var något av en besvikelse, men efteråt diskuterade man om varför The Daily Show var så stort. O´Reilly dryg som han är var dock tvungen att poängtera att så stora är de inte. Hans program drog ju någon miljon mer. Innan intervjun kommenterade han att Colbert och The Daily Show hade honom att tacka för allt. Men att The Daily Show och The Colbert Report lockar människor imponerar på de flesta. En del beklagar sig för att en del människor får sina politiska nyheter från showen. Andra menar att man måste följa med i nyheterna för att uppfatta vad som är roligt. Bill O´Reilly och Fox News menar också att, eftersom man anser att man gjort en undersökning om detta, att Jon Stewarts tittare bara är unga slackers. Kritiker menar också att The Daily Show gör framförallt unga mer cyniska.
Andra menar att det man gör i dessa program är att också ta upp nyheter som andra inte gör. Man ger vissa nyheter sitt rätta värde, genom att uppmärksamma de, nyheter som annars smiter ut bakvägen. Jon Stewart och Colbert och deras medarbetare skapar diskussioner världen över, och skapar aktivism. Jon Stewarts besök på Nyhetsprogrammet Crossfire, som för övrigt visar en brilliant men arg Jon Stewart, blev år 2004 års mest diskuterade media händelse på bloggarna. (Se klippet.) För i grund och botten är det media som Jon Stewart kritiserar. De gör helt enkelt inte sitt jobb. Det är i bristen som något måste fyllas ut eller upp, det är det uppenbart osagda och i diskrepansen mellan det som sägs och det som sker som skapar utrymmet för ett program som The Daily Show och ironin. Det är också om inte ett botemedel mot hyckleriet och det som är dåligt, som en tablett aspirin för att kunna orka med det politiska, för att inte bli en apolitisk cyniker som The Daily Show gör nytta. I en intervju med Jon Stewart ställer Bill Moyers frågarn: "I do not know whether you are practicing an old form of parody and satire or a new form of journalism.” Jon Stewart svarar: "Well then that either speaks to the sad state of comedy or the sad state of news. I can't figure out which one. I think, honestly, we're practicing a new form of desperation.” http://www.counterpunch.org/boler02202007.html
The Daily Show är utan tvekan det bästa politiska satirprogram jag någonsin sett. Våra svenska varianter är oerhört bleka i jämförelse (och är i ärlighetens namn inte lika politiska.) Jon Stewart har dessutom en avväpnande självdistans.
Vem skulle kunna bli Sveriges Jon Stewart? Eller Colbert?
tisdag 20 februari 2007
Guantanamo Unclassified
Ännu ett människoöde, drabbat av kriget mot terrorismens paranoida logik:
Adel Hamad, en lärare, en man som arbetat frivilligt på sjukhus och som är far till fyra barn befinner sig nu i lagens vakuum.
Hans advokater har tagit till en annorlunda metod, eftersom det rättssystem de är vana med inte längre gäller. De har kontaktat aktivister som startat Projekt Hamad. Denna grupp har bland annat gjort denna video och postat den på YouTube.
http://projecthamad.org/
måndag 19 februari 2007
De Arabiska Ländarnas Ledare Och Deras Krokodiltårar
Att hålla sig kvar vid makten är a och o. När man lyssnar på de olika korrupta och maktkåta ledarna i de olika arabaländerna bör man vara vaksam. De vill ha stabilitet. Rikta ilskan någon annanstans. Teckningar? Thats all good. Våld mot palestinier? Thats all good.
Så länge inte ilskan riktas mot de själva. Mänskliga rättigheter är en fråga som man använder sig av i kritiken mot Israel. Vilket är ett skämt.
Så länge inte ilskan riktas mot de själva. Mänskliga rättigheter är en fråga som man använder sig av i kritiken mot Israel. Vilket är ett skämt.
Israel Bestämmer Spelreglerna: Det Är Sen Gammalt
"The main predicament to the Israeli quest, however, is the same old dilemma: Palestinians can never, under any circumstances and no matter how great concessions are; meet Israeli expectations, for these expectations are crafted in so clever a way that makes is practically impossible for any Palestinian leader or government to comply. Neither late President Yasser Arafat, who wore an Israeli flag pin side by side with a Palestinian one on his Khaki jacket managed to live up to Israel’s seemingly ‘reasonable’ demands, nor did his successor, Mahmoud Abbas, who was ironically elevated in his political relevance to become the darling of Israel and Washington when Hamas swept the majority of the vote in the legislative elections of January 2006, which subsequently led to the devastating sanctions. The Israeli government labelled Abbas ‘weak’ and ‘indecisive’. He too, by the same standards, was not able to meet Israel’s conditions, why should we expect Hamas or any other to do so?"
Israel och Palestina möts för en kväll. Israel ordnar en lek, en tävling. Palestina får inte veta reglerna i förhand. Ja, inte ens heller att det är en tävling.
Israel: - Är ni en demokrati?
Palestina: - Ja…
Israel låter som en jeopardysignal som signalerar fel” Dääm” - Fel. (Viskar sen: Ärniendemokrati ) Frågar högt: Fick något annat parti fler röster än Hamas?
Palestina: - Nej.
Israel: Ingen demokrati alltså. Erkänner ni vår rätt att existera?
Palestina: Erkänner ni vår rätt att existera och erkänner ni att ni existerar genom etnisk rensning och genom stöld av vår mark? Och har ni bestämt hur mycket mark ni tänker stjäla?
Israel: Vi frågade först. Det är fult att svara en fråga med en annan fråga.
Palestina: Ah men, då vägrar vi svara.
Israel: 2-0 till oss.
Palestina: Vadå? Vad surrar ni om? Vadå 2-0 till er.
Israel: Walkoverpoäng till oss. Fast det kanske borde heta köra över. (Israel fnissar) Har vi lämnat Gaza?
Palestina: Men, va fan, ni hade ju inget där att göra i första hand.
Israel: Svara på frågan istället: Har vi lämnat Gaza?
Palestina: Suck. Ja, på sätt och vis, men…
Israel: 3-0 till Israel.
Palestina: Vad i hela vetet…
Israel: Vilka gillar USA bäst? Oss eller er.
Palestina fnyser: Israel, USA tycker bäst om Israel.
Israel: 4-0 till Israel. USA gillar oss mycket, mycket mer.
Palestina: So?
Israel: So? Vet ni hur mycket pengar vi får av USA? Jättejättemycket. Och vet du vad de säger: att USA:s band med Israel aldrig kommer att brytas.
Palestina: Ja, ja. Så klassens största buse är på er sida. Vi har i varje fall syd på vår sida.
Israel viker sig dubbelvikt på marken. Ha, ha. – 5-0 till oss.
Palestina: Vadå? Räknas inte det som en poäng till oss.
Israel: -Näe. Men okej, det var elakt. Men vad ska de göra? Kasta sand på oss? Fortfarande 4-0 dock.
Palestina: Varför får ni döma?
Israel: Därför att vi har tolkningsföreträdet.
Palestina: Varför då?
Israel: Därför att annars drar vi fram det röda anti-semitismkortet.
Palestina: Men det kan väl vi också göra. Vi är semiter.
Israel: Vad sa vi nyss?
Palestina suckar uppgivet: Att ni har tolkningsföreträdet…
Israel fnyser till: Just det. Så nästa fråga:
Palestina: Förresten. FN! FN har ...
Israel: Just det. FN 5-0 till oss. Vi gör vad vi vill med FN:s resolutioner. Vad vi vill. Okej. Det här blir för enkelt. Men om ni lyckas få en endaste poäng. En ynka poäng, så ger vi er, ja, vad kan vi ge er som ni vill ha…, vi kanske lättar lite på några kontroller? Okej, vi säger så här: ni kan få er stat. Om ni tar en endaste poäng.
Palestina: Men hur ska vi kunna på poäng då? Ni dömer ju.
Israel: Har ni inte fattat det än? Ha, ha. Vi gör så här. Sov på det.
Palestina: Okej. Men låter ni oss sova i natt då? Vi har hört er säga förut att "i natt ska ingen sova i Gaza"...
Israel: Får se.
Palestina: Vadå får se?
Israel: Vi kanske känner för att fira segern med lite fyrverkerier och ljudbomber över Gaza i natt.
Palestina: Ni vet väl att ni inte vunnit än? Om ni inte har märkt det, så har ni inte fått oss att ge upp under alla dessa år. Trots er materiella överlägsenhet. Det är inte över än…
Israel gör en talk-to-the-hand-gest.
- Det är som att tala till en mur, säger Palestina… Men sitter rakryggat kvar.
Israel och Palestina möts för en kväll. Israel ordnar en lek, en tävling. Palestina får inte veta reglerna i förhand. Ja, inte ens heller att det är en tävling.
Israel: - Är ni en demokrati?
Palestina: - Ja…
Israel låter som en jeopardysignal som signalerar fel” Dääm” - Fel. (Viskar sen: Ärniendemokrati ) Frågar högt: Fick något annat parti fler röster än Hamas?
Palestina: - Nej.
Israel: Ingen demokrati alltså. Erkänner ni vår rätt att existera?
Palestina: Erkänner ni vår rätt att existera och erkänner ni att ni existerar genom etnisk rensning och genom stöld av vår mark? Och har ni bestämt hur mycket mark ni tänker stjäla?
Israel: Vi frågade först. Det är fult att svara en fråga med en annan fråga.
Palestina: Ah men, då vägrar vi svara.
Israel: 2-0 till oss.
Palestina: Vadå? Vad surrar ni om? Vadå 2-0 till er.
Israel: Walkoverpoäng till oss. Fast det kanske borde heta köra över. (Israel fnissar) Har vi lämnat Gaza?
Palestina: Men, va fan, ni hade ju inget där att göra i första hand.
Israel: Svara på frågan istället: Har vi lämnat Gaza?
Palestina: Suck. Ja, på sätt och vis, men…
Israel: 3-0 till Israel.
Palestina: Vad i hela vetet…
Israel: Vilka gillar USA bäst? Oss eller er.
Palestina fnyser: Israel, USA tycker bäst om Israel.
Israel: 4-0 till Israel. USA gillar oss mycket, mycket mer.
Palestina: So?
Israel: So? Vet ni hur mycket pengar vi får av USA? Jättejättemycket. Och vet du vad de säger: att USA:s band med Israel aldrig kommer att brytas.
Palestina: Ja, ja. Så klassens största buse är på er sida. Vi har i varje fall syd på vår sida.
Israel viker sig dubbelvikt på marken. Ha, ha. – 5-0 till oss.
Palestina: Vadå? Räknas inte det som en poäng till oss.
Israel: -Näe. Men okej, det var elakt. Men vad ska de göra? Kasta sand på oss? Fortfarande 4-0 dock.
Palestina: Varför får ni döma?
Israel: Därför att vi har tolkningsföreträdet.
Palestina: Varför då?
Israel: Därför att annars drar vi fram det röda anti-semitismkortet.
Palestina: Men det kan väl vi också göra. Vi är semiter.
Israel: Vad sa vi nyss?
Palestina suckar uppgivet: Att ni har tolkningsföreträdet…
Israel fnyser till: Just det. Så nästa fråga:
Palestina: Förresten. FN! FN har ...
Israel: Just det. FN 5-0 till oss. Vi gör vad vi vill med FN:s resolutioner. Vad vi vill. Okej. Det här blir för enkelt. Men om ni lyckas få en endaste poäng. En ynka poäng, så ger vi er, ja, vad kan vi ge er som ni vill ha…, vi kanske lättar lite på några kontroller? Okej, vi säger så här: ni kan få er stat. Om ni tar en endaste poäng.
Palestina: Men hur ska vi kunna på poäng då? Ni dömer ju.
Israel: Har ni inte fattat det än? Ha, ha. Vi gör så här. Sov på det.
Palestina: Okej. Men låter ni oss sova i natt då? Vi har hört er säga förut att "i natt ska ingen sova i Gaza"...
Israel: Får se.
Palestina: Vadå får se?
Israel: Vi kanske känner för att fira segern med lite fyrverkerier och ljudbomber över Gaza i natt.
Palestina: Ni vet väl att ni inte vunnit än? Om ni inte har märkt det, så har ni inte fått oss att ge upp under alla dessa år. Trots er materiella överlägsenhet. Det är inte över än…
Israel gör en talk-to-the-hand-gest.
- Det är som att tala till en mur, säger Palestina… Men sitter rakryggat kvar.
lördag 17 februari 2007
Hur Relativ Kan Sanningen Bli Innan Den Upphör Att Existera?
Det finns en del som talar för att USA startar krig mot Iran. (Det finns en del som talar emot också, som det här uttalandet av Rumsfelds efterträdare Robert Gates: "For the umpteenth time, we are not looking for an excuse to go to war with Iran. We are not planning a war with Iran." ) Egentligen vet man inte var man ska börja. Men uttalanden som att krig är den absolut sista utvägen har ingen betydelse, eftersom gränsen för den sista utvägen är elastisk. Kriget mot Irak var ju för många den sista utvägen.
Kritik mot USA kommer inifrån Israel. Misslyckandet mot Irak kan vara ett hinder för att attackera Iran. Israels i stort sett enda regionala och stora fiende är ju Iran.
Men Gary Leupp har skrivit en intressant kronologi om USA och deras relation till Iran från år 2002 och framåt. A Chronology Of Disinformation. Jag noterar att även han skriver att det berömda uttalandet av Ahmadinejad, att han ville utplåna Israel från kartan är felaktigt. (Rumour of the century, menar alltså en iransk författare.) Översättningen från MEMRI av det talet säger inte heller att han sagt så.
Dock ska det väl sägas att det är ytterst få som har ifrågasatt Ahmadinejads uttalande. I Sverige är det mig veterligen ingen som tagit upp det. Al Jazeeras engelska sajt har skrivit att Ahmadinejad sagt att han vill utplåna Israel från kartan. Men man kan å andra sidan fråga sig hur troligt det är att Iran skulle attackera Israel. Vad skulle man vinna på det? Jag tycker att det kritiska tänkandet hos högern och bland de flesta sionister är av beklämmande låg kvalité. Anledningen till det är ju att vissa vill att Israel ska vara hotat utifrån, då det rättfärdigar Israels egna politik och även existens. (För om alla runt omkring Israel, araber och perser, har som mål, liksom européerna en gång hade, att utplåna alla judar, så måste ju Israel få försvara sig. Eller hur? )
Hur som helst, Iran är en diktatur, men är främst ett hot mot sin egen befolkning.
Men desinformationen är av vikt. Det gäller också att inte framstå som lögnare. Högst som: okej vi hade fel. Och med det menar jag högst som. Man har även svårt att erkänna felen, som vi strax ska se. Men nästa gång.... Nästa gång kanske vi har rätt. Tänk om vi har rätt och så gör vi ingenting, är inte det mycket värre? Man kastar ut teorier och hypoteser, som vill skapa en rädsla, en fruktan. Utan denna rädsla är krigen svåra att starta. Sanningen säger man sig besitta i egenskap av underrättelseverksamhet som ingen annan har tillgång till. Douglas Feith, var en av de som arbetat hårt med att få Irak och Al-Qaida att kopplas ihop. Douglas Feith som beskrevs så här av en general, som arbetat nära Colin Powell. ”Seldom in my life have I met…. a dumber man.” (Se klipp från Daily Show Här. ) Han vägrar än idag att erkänna något misstag eller något fel i dessa kopplingar trots att ingen annan längre hävdar dem. Han är en nyttig idiot.
Douglas Feith hävdar vidare att informationen, den finns där ute. Det finns mycket av den. Tillbaks till Gary Leupp:
A lot of information indeed. Lots of stuff to believe and fear. That's how it works, again and again, in the history of U.S. imperialism. From the imaginary Spanish sinking of the USS Maine to the Gulf of Tonkin Incident to Saddam Hussein's WMD to Iran's plans for genocide. Disinformation has a long proud history of working well when deployed by amoral, unscrupulous, maybe insane men holding state power. Will it work once more?
Ja, kommer det att fungera igen? Det finns tillräckligt många som kommer att förlåta USA för ett angrepp i så fall. En hel armada av liberaler. Men det kommer också öka bitterheten och hatet. Liberalerna kommer att få än mer sån där obegriplig anti-amerikanism att tampas med. Kanske får man gå tillbaka till det där numret av Neo, där anti-amerikanism var en form av Saids Orientalism, och läsa på.
Peace out.
Kritik mot USA kommer inifrån Israel. Misslyckandet mot Irak kan vara ett hinder för att attackera Iran. Israels i stort sett enda regionala och stora fiende är ju Iran.
Men Gary Leupp har skrivit en intressant kronologi om USA och deras relation till Iran från år 2002 och framåt. A Chronology Of Disinformation. Jag noterar att även han skriver att det berömda uttalandet av Ahmadinejad, att han ville utplåna Israel från kartan är felaktigt. (Rumour of the century, menar alltså en iransk författare.) Översättningen från MEMRI av det talet säger inte heller att han sagt så.
Dock ska det väl sägas att det är ytterst få som har ifrågasatt Ahmadinejads uttalande. I Sverige är det mig veterligen ingen som tagit upp det. Al Jazeeras engelska sajt har skrivit att Ahmadinejad sagt att han vill utplåna Israel från kartan. Men man kan å andra sidan fråga sig hur troligt det är att Iran skulle attackera Israel. Vad skulle man vinna på det? Jag tycker att det kritiska tänkandet hos högern och bland de flesta sionister är av beklämmande låg kvalité. Anledningen till det är ju att vissa vill att Israel ska vara hotat utifrån, då det rättfärdigar Israels egna politik och även existens. (För om alla runt omkring Israel, araber och perser, har som mål, liksom européerna en gång hade, att utplåna alla judar, så måste ju Israel få försvara sig. Eller hur? )
Hur som helst, Iran är en diktatur, men är främst ett hot mot sin egen befolkning.
Men desinformationen är av vikt. Det gäller också att inte framstå som lögnare. Högst som: okej vi hade fel. Och med det menar jag högst som. Man har även svårt att erkänna felen, som vi strax ska se. Men nästa gång.... Nästa gång kanske vi har rätt. Tänk om vi har rätt och så gör vi ingenting, är inte det mycket värre? Man kastar ut teorier och hypoteser, som vill skapa en rädsla, en fruktan. Utan denna rädsla är krigen svåra att starta. Sanningen säger man sig besitta i egenskap av underrättelseverksamhet som ingen annan har tillgång till. Douglas Feith, var en av de som arbetat hårt med att få Irak och Al-Qaida att kopplas ihop. Douglas Feith som beskrevs så här av en general, som arbetat nära Colin Powell. ”Seldom in my life have I met…. a dumber man.” (Se klipp från Daily Show Här. ) Han vägrar än idag att erkänna något misstag eller något fel i dessa kopplingar trots att ingen annan längre hävdar dem. Han är en nyttig idiot.
Douglas Feith hävdar vidare att informationen, den finns där ute. Det finns mycket av den. Tillbaks till Gary Leupp:
A lot of information indeed. Lots of stuff to believe and fear. That's how it works, again and again, in the history of U.S. imperialism. From the imaginary Spanish sinking of the USS Maine to the Gulf of Tonkin Incident to Saddam Hussein's WMD to Iran's plans for genocide. Disinformation has a long proud history of working well when deployed by amoral, unscrupulous, maybe insane men holding state power. Will it work once more?
Ja, kommer det att fungera igen? Det finns tillräckligt många som kommer att förlåta USA för ett angrepp i så fall. En hel armada av liberaler. Men det kommer också öka bitterheten och hatet. Liberalerna kommer att få än mer sån där obegriplig anti-amerikanism att tampas med. Kanske får man gå tillbaka till det där numret av Neo, där anti-amerikanism var en form av Saids Orientalism, och läsa på.
Peace out.
Att Räkna Lik
Det dör oerhörda många människor i Irak. Dagligen. Våldet är en sak och ingen förnekar detta. Men, hur många som har dött sedan mars 2003 är omtvistat. Hur man bäst räknar döda är omtvistat. Den vedertagna siffran i europeiska medier och i USA är den lägre siffran från Iraq Body Count som enbart utgår från hur många döda som rapporterats in till medier. Per Jönsson i DN tror att anledningen till att man i europeisk och US-amerikansk media väljer den lägre siffran är att Lancets rapporter är svåra att läsa.
Tillåt mig tvivla. Anledningen till att man väljer den lägre och inte högre siffran är naturligtvis ideologisk och av propagandaskäl. Man vill helst inte räkna lik från USA:s sida, men det är inte heller något man gärna gör från den europeisk media. (För övrigt är det intressant att Per Jönsson noterar att Lancets metoder godkänts på andra håll i världen. Man tycker då att han borde fundera på varför. Men han gör det inte. Lancets rapporter är selektivt svårlästa. Dock medger han att från Bush-administrationens sida kan det mycket väl vara fråga om propaganda och att denna propaganda smittat av sig till US-amerikansk media. Men, det är väl ingen nyhet att övriga världen ofta smittas ned av US-amerikansk propaganda, att högern i europa har tolkningsföreträdet.) Kritiken mot Iraq Body Count kommer främst från vänster, och de som hellre anammar Lancets rapport kommer från vänster. Potentiell kritik från höger skulle vara att vänstern vill ha det så. Man vill ha många döda för att bevisa hur katastrofal USA:s invasion var. Det är möjligt att den kritiken kommer, med tanke på att man från höger angrep vänstern för att vara tyst och inte glädjas med irakierna där i april 2003.
Forskning och metoder som används i forskning kommer ju alltid att vara omtvistade. I vissa fall mer än i andra. Forskning är sällan politiskt neutral. Les Roberts från Lancet är medveten om detta. En sak är säker, Lancets metod kräver mod, man forskar bostavligen med livet som insats. Men hur som helst. Det är uppenbart att enorma mängder människor har dött i Irak på grund av kriget, att ytterligare enorma mängder människor har skadats för resten av livet och att ännu fler människor flyr landet. Irak är en katastrof hur liken än räknas. Men dessvärre verkar forskningen inte kunna ge oss en lösning i detta fall. Lösningen måste ju vara politisk. Hur den nu ska se ut...
Men, man kan ju alltid om man inte kommer ifrån den katastrof som är Irak idag, hävda samma sak som Niklas Ekdal gjorde för ett par veckor sedan. Att Irak mycket väl kunnat se likadant ut idag utan USA:s invasion. Niklas Ekdal går faktiskt ett steg längre än så, "den tragiska ironin" är alltså att det kunde ha varit så här i Irak utan USA:s inblandning och då hade demonstranterna ropat "USA in i Irak". Sådär: då löser man ju det problemet, än en gång, kan man från DN-liberalt håll hjälpa USA att två sina händer. Det är dags att maila över den approachen till USA:s propagandamaskin.
Fotnot:
Niklas Ekdal var faktiskt emot USA:s invasion.
Les Roberts i Independent i torsdags.
Les Roberts svarar på frågor om Lancets forskningsmetoder.
Om räknekontroversen.
Tillåt mig tvivla. Anledningen till att man väljer den lägre och inte högre siffran är naturligtvis ideologisk och av propagandaskäl. Man vill helst inte räkna lik från USA:s sida, men det är inte heller något man gärna gör från den europeisk media. (För övrigt är det intressant att Per Jönsson noterar att Lancets metoder godkänts på andra håll i världen. Man tycker då att han borde fundera på varför. Men han gör det inte. Lancets rapporter är selektivt svårlästa. Dock medger han att från Bush-administrationens sida kan det mycket väl vara fråga om propaganda och att denna propaganda smittat av sig till US-amerikansk media. Men, det är väl ingen nyhet att övriga världen ofta smittas ned av US-amerikansk propaganda, att högern i europa har tolkningsföreträdet.) Kritiken mot Iraq Body Count kommer främst från vänster, och de som hellre anammar Lancets rapport kommer från vänster. Potentiell kritik från höger skulle vara att vänstern vill ha det så. Man vill ha många döda för att bevisa hur katastrofal USA:s invasion var. Det är möjligt att den kritiken kommer, med tanke på att man från höger angrep vänstern för att vara tyst och inte glädjas med irakierna där i april 2003.
Forskning och metoder som används i forskning kommer ju alltid att vara omtvistade. I vissa fall mer än i andra. Forskning är sällan politiskt neutral. Les Roberts från Lancet är medveten om detta. En sak är säker, Lancets metod kräver mod, man forskar bostavligen med livet som insats. Men hur som helst. Det är uppenbart att enorma mängder människor har dött i Irak på grund av kriget, att ytterligare enorma mängder människor har skadats för resten av livet och att ännu fler människor flyr landet. Irak är en katastrof hur liken än räknas. Men dessvärre verkar forskningen inte kunna ge oss en lösning i detta fall. Lösningen måste ju vara politisk. Hur den nu ska se ut...
Men, man kan ju alltid om man inte kommer ifrån den katastrof som är Irak idag, hävda samma sak som Niklas Ekdal gjorde för ett par veckor sedan. Att Irak mycket väl kunnat se likadant ut idag utan USA:s invasion. Niklas Ekdal går faktiskt ett steg längre än så, "den tragiska ironin" är alltså att det kunde ha varit så här i Irak utan USA:s inblandning och då hade demonstranterna ropat "USA in i Irak". Sådär: då löser man ju det problemet, än en gång, kan man från DN-liberalt håll hjälpa USA att två sina händer. Det är dags att maila över den approachen till USA:s propagandamaskin.
Fotnot:
Niklas Ekdal var faktiskt emot USA:s invasion.
Les Roberts i Independent i torsdags.
Les Roberts svarar på frågor om Lancets forskningsmetoder.
Om räknekontroversen.
Journalism På Kulturhuset Starring Patrick Cockburn
Idag på Kulturhuset diskuterar man journalism och de faror som finns. "För att hedra den mördade svenske journalisten Martin Adler och lyfta frågan bjuder vi nu in till ett internationellt seminarium om den säkerhetspolitiska situationen i världen, hoten mot journalisterna, hur de som rapporterar kan skyddas och hur krigskorrespondenter jobbar."
Dessvärre är det fullbokat sen en tid tillbaka. Med på seminariet är en av mina favoritjournalister, Patrick Cockburn. I den senaste av hans artiklar undrar han Vem Är Muqtada al-Sadr.
"The rise of Muqtada has been one of the surprises of the four years since the US invaded. Saddam Hussein must have been astonished as he went to his execution to hear the name: "Muqtada! Muqtada! Muqatada!" shouted by jeering onlookers. Had Saddam realised the potential of this strange, enigmatic young man before the invasion then he would doubtless have killed him, as he did Muqtada's father and two of his brothers eight years ago."
"It is difficult to avoid Muqtada's presence in Baghdad. Dressed in his dark clerical robes, he peers menacingly from posters on thousands of walls. His Mehdi Army militiamen control not only Sadr City but much of the capital and southern Iraq. He is an essential prop to the government of Prime Minister Nouri al-Maliki, in which six ministers belong to his movement.
Yet the source of his power has remained a mystery to the US and many Iraqi politicians. Few men have been so consistently underestimated. He is not a great orator, nor does he have huge charisma. His movement has limited resources. Until recently, his militiamen were unpaid and provided their own weapons. He does not have a powerful foreign backer. In spite of US efforts to link him to Iran and claim that he has fled there, he and his movement have traditionally been suspicious of the Iranians, and they of him."
Jag önskar att DN översatte honom oftare. Jag önskar att även hans reportageböcker översätts till svenska.
Dessvärre är det fullbokat sen en tid tillbaka. Med på seminariet är en av mina favoritjournalister, Patrick Cockburn. I den senaste av hans artiklar undrar han Vem Är Muqtada al-Sadr.
"The rise of Muqtada has been one of the surprises of the four years since the US invaded. Saddam Hussein must have been astonished as he went to his execution to hear the name: "Muqtada! Muqtada! Muqatada!" shouted by jeering onlookers. Had Saddam realised the potential of this strange, enigmatic young man before the invasion then he would doubtless have killed him, as he did Muqtada's father and two of his brothers eight years ago."
"It is difficult to avoid Muqtada's presence in Baghdad. Dressed in his dark clerical robes, he peers menacingly from posters on thousands of walls. His Mehdi Army militiamen control not only Sadr City but much of the capital and southern Iraq. He is an essential prop to the government of Prime Minister Nouri al-Maliki, in which six ministers belong to his movement.
Yet the source of his power has remained a mystery to the US and many Iraqi politicians. Few men have been so consistently underestimated. He is not a great orator, nor does he have huge charisma. His movement has limited resources. Until recently, his militiamen were unpaid and provided their own weapons. He does not have a powerful foreign backer. In spite of US efforts to link him to Iran and claim that he has fled there, he and his movement have traditionally been suspicious of the Iranians, and they of him."
Jag önskar att DN översatte honom oftare. Jag önskar att även hans reportageböcker översätts till svenska.
torsdag 15 februari 2007
Ett Besök På Fredrik Malms Blogg Håller John Blund Borta
Av någon outgrundlig anledning halkade jag in på Fredrik Malms blogg. En anledning kan vara att det undermedvetna vet att jag behöver vara vaken, och att för mycket koffein inte är bra: "pröva adrenalin, pröva adrenalin", viskar det undermedvetna så att jag både hör och inte hör. Sagt och gjort.
"Rekordmånga jobb meddelar TT idag. Så är det. Tydligen har det inte anmälts fler lediga jobb hos Arbetsförmedlingen sedan i början av 1970-talet. Högkonjunkturen går fortsatt bra och alliansens ekonomiska reformer förstärker den här utvecklingen."
Så är det, alltså. Ska vi gissa att på de punkter där det inte går riktigt lika bra, tar det lite längre tid för reformerna att slå in. Så är det alltså, den arbetslöshet som började sjunka månaderna innan valet, kanske berodde på att marknaden visste vad som komma skulle?
Något som dock oroar Malm är att man ska börja titta för mycket på opinionssiffrorna och inte gör som Svenskt Näringsliv vill. Malm är inte heller helt förtjust i den makt facket besitter. Det som kan bromsa utvecklingen är med andra ord folket och facket.
Så är det alltså.
Kommer valrörelsen 2010 att delvis bli ett pinsamt gräl om vilka som fick arbetslösheten att sjunka med några tiotusentals jobb? Vilka som fick den att sjunka lite grann mest? Nåväl. Hur som helst, så är det inte konstigt att förändringar sker. Svenska folket valde en borgerlig regering. Jag förvånas lite över den förvånade upprördheten hos vänstern. Visst. Sossarna betedde sig som en högerregering stundtals, men nu vann en allians som var tydligt höger i sina politiska förslag, även om man var mer PR-mässiga än någonsin tidigare och lyckades dölja vad flera av förslagen egentligen gick ut på. Sossarna klarade inte längre av att vinna genom den fantastiska taktiken att gå i opposition mot sig själva. Man kunde inte längre peka på borgarnas oenighet, utan att framstå som desperata. Valet var förlorat. Trots att det mesta i Sverige var ur en välfärdskapitalistisk syn riktigt bra. Trots att företagen gjorde rekordvinster och att de svenska finanserna var bättre än någonsin valde folket en mer kapitalistisk regering som ville skära ned på delar av välfärden. Där är vi nu.
Men vad gäller Fredrik Malms blogg, så råkade jag gå ner på sidan och läsa mer... då kände jag att det fick vara nog. Jag vill inte drabbas av insomnia.
"Rekordmånga jobb meddelar TT idag. Så är det. Tydligen har det inte anmälts fler lediga jobb hos Arbetsförmedlingen sedan i början av 1970-talet. Högkonjunkturen går fortsatt bra och alliansens ekonomiska reformer förstärker den här utvecklingen."
Så är det, alltså. Ska vi gissa att på de punkter där det inte går riktigt lika bra, tar det lite längre tid för reformerna att slå in. Så är det alltså, den arbetslöshet som började sjunka månaderna innan valet, kanske berodde på att marknaden visste vad som komma skulle?
Något som dock oroar Malm är att man ska börja titta för mycket på opinionssiffrorna och inte gör som Svenskt Näringsliv vill. Malm är inte heller helt förtjust i den makt facket besitter. Det som kan bromsa utvecklingen är med andra ord folket och facket.
Så är det alltså.
Kommer valrörelsen 2010 att delvis bli ett pinsamt gräl om vilka som fick arbetslösheten att sjunka med några tiotusentals jobb? Vilka som fick den att sjunka lite grann mest? Nåväl. Hur som helst, så är det inte konstigt att förändringar sker. Svenska folket valde en borgerlig regering. Jag förvånas lite över den förvånade upprördheten hos vänstern. Visst. Sossarna betedde sig som en högerregering stundtals, men nu vann en allians som var tydligt höger i sina politiska förslag, även om man var mer PR-mässiga än någonsin tidigare och lyckades dölja vad flera av förslagen egentligen gick ut på. Sossarna klarade inte längre av att vinna genom den fantastiska taktiken att gå i opposition mot sig själva. Man kunde inte längre peka på borgarnas oenighet, utan att framstå som desperata. Valet var förlorat. Trots att det mesta i Sverige var ur en välfärdskapitalistisk syn riktigt bra. Trots att företagen gjorde rekordvinster och att de svenska finanserna var bättre än någonsin valde folket en mer kapitalistisk regering som ville skära ned på delar av välfärden. Där är vi nu.
Men vad gäller Fredrik Malms blogg, så råkade jag gå ner på sidan och läsa mer... då kände jag att det fick vara nog. Jag vill inte drabbas av insomnia.
Kolonialism eller The Cunning Use Of Flags...
Jag har en bok vid min sida som jag kanske ska börja läsa, den heter Kolonialism/Postkolonialism och är skriven av Ania Loomba. Egentligen är det en felprioritering från min sida. Kanske blir den bara delvis läst. Jag såg den på stadsbiblioteket och drabbades av den där instinktiva känslan av att "Den där vill jag ha/läsa. Men hur det går? Det får tiden avgöra. Och intresset. Men detta får mig att tänka på komikern Eddie Izzards lilla betraktelse om hans eget lands historia som Imperiet.
"We stole countries! That's how you build an empire. We stole countries with the cunning use of flags! Sail halfway around the world, stick a flag in. "I claim India for Britain." And they're going, "You can't claim us. We live here! There's five hundred million of us."
"Do you have a flag?"
"We don't need a flag, this is our country you bastard!"
Alltså: "Do You Have A Flag?" Helt enkelt brilliant.
Idag, när det knappast råder brist på flaggor, skulle man kunna kalla det för: The cunning use of democracy. Man åker över halva jorden, med åtminstone några flaggor. Men oops. Så fick man inte göra när man använder sig av The Cunning Use Of Democracy. Man bör vifta varsamt med sina flaggor annars kanske få kommer att tro på en. Eller ja, ännu färre, ( om det går).
"I claim this country free".
"You cant claim that this country is free, because we don´t want you here. And you are killing us, we used to live here."
"Are you a democracy?"
"When you are here, we are not free, this is our country you bastard."
"We stole countries! That's how you build an empire. We stole countries with the cunning use of flags! Sail halfway around the world, stick a flag in. "I claim India for Britain." And they're going, "You can't claim us. We live here! There's five hundred million of us."
"Do you have a flag?"
"We don't need a flag, this is our country you bastard!"
Alltså: "Do You Have A Flag?" Helt enkelt brilliant.
Idag, när det knappast råder brist på flaggor, skulle man kunna kalla det för: The cunning use of democracy. Man åker över halva jorden, med åtminstone några flaggor. Men oops. Så fick man inte göra när man använder sig av The Cunning Use Of Democracy. Man bör vifta varsamt med sina flaggor annars kanske få kommer att tro på en. Eller ja, ännu färre, ( om det går).
"I claim this country free".
"You cant claim that this country is free, because we don´t want you here. And you are killing us, we used to live here."
"Are you a democracy?"
"When you are here, we are not free, this is our country you bastard."
tisdag 13 februari 2007
"Vad jag tycker det skiter väl en anka i."
...Så beskrev en socialarbetare situationen vad gäller yttrandefrihet i Nacka Kommun när jag och ett par blivande arbetande/arbetslösa socialarbetare intervjuade henne för ungefär ett år sedan. Problemet var inte att man inte kunde yttra sig. Problemet var att ingen lyssnade. Eller för att tala socialarbetarspråk "Jag hör dig". Men lyssnar inte.
För henne var Nacka Kommun ett utmärkt exempel på nyliberal ideologi. Kommunen sålde ut alla sina kommunla hyresrätter och Vips! så kunde man inte ta emot flyktingar längre.
Kommunens politik är till för kommunens privilegierade. Socialarbetarnas högsta chef inom kommunen frotterar sig och bor i samma områden som de välbeställda och privilegierade. Och som ni vet: det personliga är politiskt.
Och de med makten, tolkningsföreträdet, pengarna, kontakterna, aktierna tar det där med politiken rätt personligt. Därför demoniseras motståndarna på olika sätt, vare sig det handlar om fack, arbetslösa, socialdemokrater, socialister med mera.
Från borgerligt håll pratar man om att man vill minska segregationen och bryta utanförskapet, men samtidigt är man konsekvent för en politik som ökar segregationen. Ökad segregation leder alltid till ökade sociala problem. Lösningen på detta dilemma heter ökad disciplin och kontroll. Det ekonomiska tänkandet gäller dock alltid det kortare perspektivet.
Socialarbetaren i fråga hade arbetat inom många samverkansprojekt inom Nacka Kommun. "Det talas mycket om det. Och projekten kan vara ett tag men sen blåser det snålvindar och man börjar tänka på kvartalsbudgeten. Det senaste samverkansprojektet var till för att hindra att människor trillar mellan stolarna. Ni vet, försäkringskassan säger FRISK arbetsförmedlingen säger SJUK! Så. Sen är det inga som bryr sig. Men nu är det historia. Nu finns det inget sånt"
Och visst, vi kan protestera, demonstrera, kämpa vidare. Men även om vänstern ännu inte hamnat hopplöst efter i kampen om tolkningsföreträdet så vad som sedan händer när protesterna sker vare sig det handlar om imperialistiska krig eller a-kassan verkar svaret på frågan "Hör de oss?" vara "Vad vi tycker det skiter väl en anka i."
Socialarbetaren i fråga (hon såg sig som socialarbetare och inte som akademiker), var dock inte uppgiven, men hade tröttnat på att arbeta fackligt eftersom alla omorganisationer förstörde det fackliga arbetet. In i det sociala arbetet hade också ett nytt språk infunnit sig, helt anpassat efter ett kapitalistiskt köp och sälj-tänkande. Så här sa hon: " 2003, skedde ännu en omorganisering, denna gång till beställar och utförarmodellen. Jag hamnade i produktionen. Mina nya kunder blev socialsekreterarna. Inte kommuninvånarna. Köp och sälj. Som ska bädda för privatisering. Och något som kallas kundval. Vilket betyder, att man upprättar olika former av avtal. Men det är ofta svårt att veta vad som gäller. Det går ju inte att förutsäga människors problem. "
För henne var Nacka Kommun ett utmärkt exempel på nyliberal ideologi. Kommunen sålde ut alla sina kommunla hyresrätter och Vips! så kunde man inte ta emot flyktingar längre.
Kommunens politik är till för kommunens privilegierade. Socialarbetarnas högsta chef inom kommunen frotterar sig och bor i samma områden som de välbeställda och privilegierade. Och som ni vet: det personliga är politiskt.
Och de med makten, tolkningsföreträdet, pengarna, kontakterna, aktierna tar det där med politiken rätt personligt. Därför demoniseras motståndarna på olika sätt, vare sig det handlar om fack, arbetslösa, socialdemokrater, socialister med mera.
Från borgerligt håll pratar man om att man vill minska segregationen och bryta utanförskapet, men samtidigt är man konsekvent för en politik som ökar segregationen. Ökad segregation leder alltid till ökade sociala problem. Lösningen på detta dilemma heter ökad disciplin och kontroll. Det ekonomiska tänkandet gäller dock alltid det kortare perspektivet.
Socialarbetaren i fråga hade arbetat inom många samverkansprojekt inom Nacka Kommun. "Det talas mycket om det. Och projekten kan vara ett tag men sen blåser det snålvindar och man börjar tänka på kvartalsbudgeten. Det senaste samverkansprojektet var till för att hindra att människor trillar mellan stolarna. Ni vet, försäkringskassan säger FRISK arbetsförmedlingen säger SJUK! Så. Sen är det inga som bryr sig. Men nu är det historia. Nu finns det inget sånt"
Och visst, vi kan protestera, demonstrera, kämpa vidare. Men även om vänstern ännu inte hamnat hopplöst efter i kampen om tolkningsföreträdet så vad som sedan händer när protesterna sker vare sig det handlar om imperialistiska krig eller a-kassan verkar svaret på frågan "Hör de oss?" vara "Vad vi tycker det skiter väl en anka i."
Socialarbetaren i fråga (hon såg sig som socialarbetare och inte som akademiker), var dock inte uppgiven, men hade tröttnat på att arbeta fackligt eftersom alla omorganisationer förstörde det fackliga arbetet. In i det sociala arbetet hade också ett nytt språk infunnit sig, helt anpassat efter ett kapitalistiskt köp och sälj-tänkande. Så här sa hon: " 2003, skedde ännu en omorganisering, denna gång till beställar och utförarmodellen. Jag hamnade i produktionen. Mina nya kunder blev socialsekreterarna. Inte kommuninvånarna. Köp och sälj. Som ska bädda för privatisering. Och något som kallas kundval. Vilket betyder, att man upprättar olika former av avtal. Men det är ofta svårt att veta vad som gäller. Det går ju inte att förutsäga människors problem. "
måndag 12 februari 2007
Att Vara Herre på Täppan: Kampen Om Tolkningsföreträdet. del ett
"Vi behöver en ny verklighetstolkning som gör att sakerna faller på plats, ty maktens stabilaste fundament är kontrollen över begreppen och verklighetsuppfattningen. Det ideologiska herraväldet är säkrare än det som utövas med hjälp av stridsvagnar och bajonetter. Den som har tolkningsföreträdet på verkligheten, den har makten." Patrik Engellau, tidigare SAF. Ur Mikael Nybergs Kapitalet.se
Det senaste exemplet finns att läsa om här.
Det senaste exemplet finns att läsa om här.
Expressen Och Marianne Fredrikssons Dödskamp
På Expressens första sida, men dock inte på löpsedeln, stod det om Marianne Fredrikssons dödskamp vid matbordet. Så här såg dödskampen ut:
"Marianne Fredriksson, 79, satt vid matbordet med sin assistent för att äta lunch. Plötsligt mådde hon dåligt och la sig i sängen - stunden senare var hon död."
Inte mycket till kamp skulle man kunna tycka, men hennes viktigaste insats för tidningen Expressen kom att bli detta. Hennes dödskamp. Hennes författarskap och journalistiska gärningar var bara förspelet till det som kom att rendera henne mer, i vart fall större, tidningsutrymme än någonsin tidigare. Hennes dödskamp. Vid matbordet.
"Marianne Fredriksson, 79, satt vid matbordet med sin assistent för att äta lunch. Plötsligt mådde hon dåligt och la sig i sängen - stunden senare var hon död."
Inte mycket till kamp skulle man kunna tycka, men hennes viktigaste insats för tidningen Expressen kom att bli detta. Hennes dödskamp. Hennes författarskap och journalistiska gärningar var bara förspelet till det som kom att rendera henne mer, i vart fall större, tidningsutrymme än någonsin tidigare. Hennes dödskamp. Vid matbordet.
söndag 11 februari 2007
Show Me The Money!
"Israel has started pondering a question that can't be avoided for long, and whose strategic significance is not in doubt: How much American money should Israel ask for?"
"Israeli officials have been discussing over the past few months how much financial aid Israel should request from the United States in the coming years. "
Källa: Rosner, Haaretz.
lördag 10 februari 2007
Upplyst Eller Nedsläckt På DN?
DN:s ledarsida analyserar ungefär så här den senaste tidens utveckling i Palestina: Israel bara ger och ger, men de dumma, dumma palestinierna blir aldrig nöjda utan bara skjuter iväg raketer. Dessutom så är de ju så dumma att de krigar mot varandra av saker och ting som om det nu är någonting som kan förstås, så är det av skäl som inte har någonting överhuvudtaget att göra med Israel och USA . Och så vägrar de erkänna Israel som stat, oavsett hur stor den skulle bli på palestiniernas bekostnad. Israel har naturligtvis ingenting att erkänna. Dumma, dumma palestinier. Israel har insikten, det enda som kan lastas Israel är att de inte har en exakt plan för att komma dit. Å andra sidan beror ju det på att palestinierna är så dumma.
Hur var det nu DN beskrev sig själva... att man verkade i en upplysningstradition? Jo man "verkar i en humanistisk upplysningstradition - för tolerans, demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, vetenskapliga framsteg, fri handel och social utveckling. Vårt viktigaste uppdrag är att försvara människovärdet, vare sig det hotas av övergrepp eller fattigdom."
Så himla upplyst verkar det då inte vara, snarare råder det ett totalt mörker.
Hur var det nu DN beskrev sig själva... att man verkade i en upplysningstradition? Jo man "verkar i en humanistisk upplysningstradition - för tolerans, demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, vetenskapliga framsteg, fri handel och social utveckling. Vårt viktigaste uppdrag är att försvara människovärdet, vare sig det hotas av övergrepp eller fattigdom."
Så himla upplyst verkar det då inte vara, snarare råder det ett totalt mörker.
fredag 9 februari 2007
Prison Break IV: Immigranterna Och Fängelseindustrins Potential För Att Utvinna Mervärde
I veckans Arbetaren kan man läsa att det har blivit ett hårdare klimat för de som sitter på anstalt i Sverige. En kriminolog säger att: "... västvärldens syn [har] åter förändrats - tillbaka till avskräckning och vedergällning. Hämnd återupprättar brottsoffret. Där kan man se tydliga influenser från USA." Men, detta kan nog utnyttjas till något positivt, tänker nyliberalen. (Ja, nyliberaler hävdar ju att de ser positivt på saker och ting till skillnad från vänstermänniskor.)
En ny kriminalvårdslag har förvisso klubbats igenom som ökar möjligheten för att ta straffet med hjälp av elektronisk övervakning. Men samtidigt döms människor allt hårdare och man bygger större anstalter. Dessutom lurar i bakgrunden en nyliberal våt dröm om privatiserade fängelser som i USA. Här finns nämligen en bransch där man kan slå flera flugor i en och samma smäll.
USA är här som nästan alltid föregångslandet för nyliberaler, oavsett vad det innebär för samhällena och människorna ur mikroekonomiska och sociala perspektiv. Nyliberaler har sedan ett tag tillbaka sett den ekonomiska potentialen i fängelserna. Små städer som saknat andra ekonomiska möjligheter till utveckling har funnit sig väl tillrätta i en sådan miljö. De skaffar sig samvete och affärstänkande väl anpassade till en värld där man väljer att låsa in människor, oavsett vad de gjort eller inte gjort. Utanförskapet, alienationen, blir till att lösas med hjälp av stora fängelsekomplex samtidigt som dessa överflödiga människor kan utnyttjas i ekonomiska syften. För i USA ökar också antalet människor som gjort sig skyldiga till ett enda brott: sökandet efter ett bättre liv. Jag talar om de som kommer från de södra delarna av kontinenten. De som med livet som insats lämnar exempelvis Mexiko. Den snabbast växande andelen fängelsekunder i USA är nämligen immigranterna.
Det är en tillväxt att dra nytta av. Här snackar vi mervärde.
Ty: "Prison companies do have clear advantages over other corporations: They are able to save large amounts of money on labor practices that would illegal under any other circumstances. Inmate jobs in all prisons pay a pittance, but immigrant prisons are even worse. Because DHS guidelines mandate that non-citizen prisoners cannot earn more than $1 per day, the company gets janitors, maintenance workers, cleaners, launderers, kitchen staff, sewers and grounds keepers at almost no cost."
Därutöver är ju logiken denna, att ökar antalet fängelseplatser, ökar behovet att fylla dessa platser. Ur ett rent ekonomiskt perspektiv så klart. Detta gör enligt vissa att kriget mot narkotikan även blir ett krig mot immigranterna. Men å andra sidan: då får ju immigranterna stanna i USA. The Land Of The Free.
En ny kriminalvårdslag har förvisso klubbats igenom som ökar möjligheten för att ta straffet med hjälp av elektronisk övervakning. Men samtidigt döms människor allt hårdare och man bygger större anstalter. Dessutom lurar i bakgrunden en nyliberal våt dröm om privatiserade fängelser som i USA. Här finns nämligen en bransch där man kan slå flera flugor i en och samma smäll.
USA är här som nästan alltid föregångslandet för nyliberaler, oavsett vad det innebär för samhällena och människorna ur mikroekonomiska och sociala perspektiv. Nyliberaler har sedan ett tag tillbaka sett den ekonomiska potentialen i fängelserna. Små städer som saknat andra ekonomiska möjligheter till utveckling har funnit sig väl tillrätta i en sådan miljö. De skaffar sig samvete och affärstänkande väl anpassade till en värld där man väljer att låsa in människor, oavsett vad de gjort eller inte gjort. Utanförskapet, alienationen, blir till att lösas med hjälp av stora fängelsekomplex samtidigt som dessa överflödiga människor kan utnyttjas i ekonomiska syften. För i USA ökar också antalet människor som gjort sig skyldiga till ett enda brott: sökandet efter ett bättre liv. Jag talar om de som kommer från de södra delarna av kontinenten. De som med livet som insats lämnar exempelvis Mexiko. Den snabbast växande andelen fängelsekunder i USA är nämligen immigranterna.
Det är en tillväxt att dra nytta av. Här snackar vi mervärde.
Ty: "Prison companies do have clear advantages over other corporations: They are able to save large amounts of money on labor practices that would illegal under any other circumstances. Inmate jobs in all prisons pay a pittance, but immigrant prisons are even worse. Because DHS guidelines mandate that non-citizen prisoners cannot earn more than $1 per day, the company gets janitors, maintenance workers, cleaners, launderers, kitchen staff, sewers and grounds keepers at almost no cost."
Därutöver är ju logiken denna, att ökar antalet fängelseplatser, ökar behovet att fylla dessa platser. Ur ett rent ekonomiskt perspektiv så klart. Detta gör enligt vissa att kriget mot narkotikan även blir ett krig mot immigranterna. Men å andra sidan: då får ju immigranterna stanna i USA. The Land Of The Free.
torsdag 8 februari 2007
onsdag 7 februari 2007
Prison Break III: Fallet Sami al-Arian
Professorn i datateknik Sami al-Arian som är muslim och palestinsk aktivist greps tack vare (om du står på USA:s justitiedepartements sida) eller snarare på grund av Patriot Act för fyra år sedan. Han åtalades sedan på en massa punkter och fälldes inte på en enda. Ändå sitter han kvar i fängelse. Han har nu på grund av att han riskerar att få sitta ytterligare ett tag i fängelse inlett en hungerstrejk.
I en lång intervju på Democracy Now berättar han om rättegången, vad som föranledde den, det bisarra faktum att han stödde George W. Bush inför valet 2000, och framtiden.
Men med tanke på all möda man lagt från USA:s regerings sida att få honom i fängelse under så många år, men misslyckats, och med allt pappersarbete som följer, kan det inte vara så att jänkarna har tappat bort nyckeln, Nyckeln Till Frihet, i all oreda och frustration, men tycker att det är för pinsamt att erkänna det och det är därför folk sitter inlåsta. Det är inte bristen på bevis som är problemet, det är bristen på nycklar.
I en lång intervju på Democracy Now berättar han om rättegången, vad som föranledde den, det bisarra faktum att han stödde George W. Bush inför valet 2000, och framtiden.
Men med tanke på all möda man lagt från USA:s regerings sida att få honom i fängelse under så många år, men misslyckats, och med allt pappersarbete som följer, kan det inte vara så att jänkarna har tappat bort nyckeln, Nyckeln Till Frihet, i all oreda och frustration, men tycker att det är för pinsamt att erkänna det och det är därför folk sitter inlåsta. Det är inte bristen på bevis som är problemet, det är bristen på nycklar.
Det Var En Gång Ett Gäng Liberala Script
I en Friggebod samlas ett gäng liberala förkroppsligade script för att diskutera Israel/Palestina. De har alla klätt sig klanderfritt som vanligt. Alla ser likadana ut och är välrakade. Ingen vill råka tas för muslim. De har hört att muslimer ofta har skägg. Inte för att det i sig är fel att vara muslim, det är bara så att muslimer inte gillar frihet och liberalism på samma sätt som västerländska kristna och/eller sekulariserade liberaler. Muslimer är dessutom åtminstone ibland självmordsbombare. Det absolut värsta som finns.
- Välkomna, säger dörrvakten Vän Av Ordning, a.k.a Jan Björklund till det dussintal som dykt upp.
- Hej, säger Fredrik Malm och ser glad ut.
- De där får du inte ha på dig, säger Vän Av Ordning och pekar på Fredrik Malms glasögon.
- Vadå?
- Det är väl dina liberala glasögon, säger Vän Av Ordning, och idag diskuterar vi Israel/Palestina och det vet du väl, att vi inte kan ha på oss våra liberala glasögon då.
Fredrik Malm skrattar. – Ha, ha, nä det har du rätt i. Hur skulle det se ut? Utan de ser jag ju ingen mur. Då ser jag ju bara en säkerhetsbarriär. Vän Av Ordning nickar och berättar också att det är hårdare tag som gäller nu. Man har inrättat en skamvrå.
- Den är dock upptagen av en folkpartist som varit på de ockuperade, eh..., nej, de, de där andra områdena och som skrivit en motion som kritiserar Israel. Det gäller att stämma i bäcken tidigt. Vän Av Ordning, viskar till Fredrik, säg inget om att jag råkade säga ockuperade områdena. Jag vill inte hamna i skamvrån du vet.
Väl inne i Friggeboden instrueras man i retorik. Scripten måste uppdateras och utvecklas rent tekniskt. Man måste med alla medel lära sig att styra undan diskussioner om 1948, 1967, om de gånger Amnesty International och HRW kritiserar Israel. Men att alla bör vara aktiva i att försöka påverka båda dessa organisationer att kritisera palestinierna. – Vi fick ju HRW att till och med fördöma palestinskt icke-våld. Vi kan om vi bara vill. Retorikkursen fortsätter. Alla som säger något fel måste skriva ”Israel är mellanösterns enda demokrati.” 100 gånger på tavlan.
Lars Leijonborg ger ett exempel på bra retorik från valrörelsen. – Jag fick en fråga i direktsändning i TV om friskolor. Jag fick frågan om det fanns något problem med exempelvis den kristna skolan Livets Ord. Vet ni vad jag gjorde? Lars såg så där förnumstig ut, som bara han kan komma undan med. Jo, jag vände på frågan och sa att det inte borde finnas muslimska skolor som förnekar kristendomens värde. Notera, fortsätter Lars och ser allvarlig ut, att ingen i media märkte denna vändning. Jag var liberal men ändå inte. Friggeboden börjar eka av liberal tomhet eftersom scripten inte kan applådera. Så börjar allas favoritstund. Per Ahlmarks frågestund.
- Okej. Vad är Hizbollahs mål? Fredrik?
- Att döda så många civila som möjligt, föreslår Fredrik.
- Nja, svarar läromästare Per Ahlmark. Det är inte helt rätt, du är på rätt spår, men man kan få för sig att det handlar om andra än...
- Jag, jag, en ung man vid namn Erik Svansbo sträcker ivrigt upp handen.
- Ja, du, säger Per Ahlmark som pinsamt nog inte känner igen mannen. Det finns inte så många statsterrorapologeter som Per skulle vilja, så han är förvånad över att han inte känner igen mannen, men gläds ändå åt ett nytt ansikte. Svansbo känner till sin anonymitet, men det är något han så bittert gärna vill ändra på.
- De vill utrota judarna.
- Bra, börjar Per, men gör en gest med handen som visar att han vill att Svansbo ska tillägga något, precis som…
- Precis som Hitler! Vrålar en exalterad Svansbo
- Bra, säger Per och ger ifrån sig det närmaste ett leende han kan ge. Kom ihåg här och lär er att vi måste hålla diskussionen på en mycket, mycket låg nivå. Ni måste inse era begränsningar. Ni är avancerade script, men dock bara script, ni saknar analysförmåga och kritiskt tänkande. Scripten håller med.
- Har vi någon från DN här, undrar Per.
- Ja, säger Niklas Ekdal och Per Ahlin i liberalt korus.
- Jag är lite besviken på er. Ni har dristat er till att kritisera Israel ibland.
- Men, men… börjar Per Ahlin och ser lite moloken ut. Vi har ju alltid gjort det med tillägget att ”det är lätt att sympatisera med Israel” oavsett vad Israel gör. Och vi håller konsekvent tyst om de dagliga övergreppen från Israels sida. Jag menar, så mycket kritiserar vi inte Israel.
- Ni får G. Inte mer, säger Per och håller upp ett varningens finger. Det krävs mer om ni ska få VG.
Kvällen går mot sitt slut. Fredrick Federley går runt med kollekten till den israeliska armén. Man pratar om vänsterns moraliska tomhet, om Israels rätt att existera och om att man alltid måste komma ihåg att fråga de som kritiserar Israel om de tycker att Israel har en rätt att existera. - Och för Israels skull, börja aldrig att backa på den punkten. Inte ens om de medger den. Fortsätt. Nöt ut dem. Trötta ut dem. Tråka ihjäl era meningsmotståndare med samma argument om och om och om och om igen.
De liberala scripten lämnar Friggeboden, stärkta i sin solidariska kamp mot den svagare parten i mellanöstern. Alla längtar tillbaka till nästa gång. För då blir det en diskussion om alla scriptens favoritord i hela världen: anti-semitism. – Åh, vad jag älskar anti-semitism, säger en deltagare och hela ansiktet lyser upp. Men kommer på sig själv med att det där kan ju låta lite fel. Äh, ni vet vad jag menar, säger deltagaren och alla script nickar glatt.
Per Ahlmark vinkar av alla: - Sprid ut er nu mina små script, sprid ut er, och kom ihåg att det är ingen lögn om ni verkligen tror på det.
- Välkomna, säger dörrvakten Vän Av Ordning, a.k.a Jan Björklund till det dussintal som dykt upp.
- Hej, säger Fredrik Malm och ser glad ut.
- De där får du inte ha på dig, säger Vän Av Ordning och pekar på Fredrik Malms glasögon.
- Vadå?
- Det är väl dina liberala glasögon, säger Vän Av Ordning, och idag diskuterar vi Israel/Palestina och det vet du väl, att vi inte kan ha på oss våra liberala glasögon då.
Fredrik Malm skrattar. – Ha, ha, nä det har du rätt i. Hur skulle det se ut? Utan de ser jag ju ingen mur. Då ser jag ju bara en säkerhetsbarriär. Vän Av Ordning nickar och berättar också att det är hårdare tag som gäller nu. Man har inrättat en skamvrå.
- Den är dock upptagen av en folkpartist som varit på de ockuperade, eh..., nej, de, de där andra områdena och som skrivit en motion som kritiserar Israel. Det gäller att stämma i bäcken tidigt. Vän Av Ordning, viskar till Fredrik, säg inget om att jag råkade säga ockuperade områdena. Jag vill inte hamna i skamvrån du vet.
Väl inne i Friggeboden instrueras man i retorik. Scripten måste uppdateras och utvecklas rent tekniskt. Man måste med alla medel lära sig att styra undan diskussioner om 1948, 1967, om de gånger Amnesty International och HRW kritiserar Israel. Men att alla bör vara aktiva i att försöka påverka båda dessa organisationer att kritisera palestinierna. – Vi fick ju HRW att till och med fördöma palestinskt icke-våld. Vi kan om vi bara vill. Retorikkursen fortsätter. Alla som säger något fel måste skriva ”Israel är mellanösterns enda demokrati.” 100 gånger på tavlan.
Lars Leijonborg ger ett exempel på bra retorik från valrörelsen. – Jag fick en fråga i direktsändning i TV om friskolor. Jag fick frågan om det fanns något problem med exempelvis den kristna skolan Livets Ord. Vet ni vad jag gjorde? Lars såg så där förnumstig ut, som bara han kan komma undan med. Jo, jag vände på frågan och sa att det inte borde finnas muslimska skolor som förnekar kristendomens värde. Notera, fortsätter Lars och ser allvarlig ut, att ingen i media märkte denna vändning. Jag var liberal men ändå inte. Friggeboden börjar eka av liberal tomhet eftersom scripten inte kan applådera. Så börjar allas favoritstund. Per Ahlmarks frågestund.
- Okej. Vad är Hizbollahs mål? Fredrik?
- Att döda så många civila som möjligt, föreslår Fredrik.
- Nja, svarar läromästare Per Ahlmark. Det är inte helt rätt, du är på rätt spår, men man kan få för sig att det handlar om andra än...
- Jag, jag, en ung man vid namn Erik Svansbo sträcker ivrigt upp handen.
- Ja, du, säger Per Ahlmark som pinsamt nog inte känner igen mannen. Det finns inte så många statsterrorapologeter som Per skulle vilja, så han är förvånad över att han inte känner igen mannen, men gläds ändå åt ett nytt ansikte. Svansbo känner till sin anonymitet, men det är något han så bittert gärna vill ändra på.
- De vill utrota judarna.
- Bra, börjar Per, men gör en gest med handen som visar att han vill att Svansbo ska tillägga något, precis som…
- Precis som Hitler! Vrålar en exalterad Svansbo
- Bra, säger Per och ger ifrån sig det närmaste ett leende han kan ge. Kom ihåg här och lär er att vi måste hålla diskussionen på en mycket, mycket låg nivå. Ni måste inse era begränsningar. Ni är avancerade script, men dock bara script, ni saknar analysförmåga och kritiskt tänkande. Scripten håller med.
- Har vi någon från DN här, undrar Per.
- Ja, säger Niklas Ekdal och Per Ahlin i liberalt korus.
- Jag är lite besviken på er. Ni har dristat er till att kritisera Israel ibland.
- Men, men… börjar Per Ahlin och ser lite moloken ut. Vi har ju alltid gjort det med tillägget att ”det är lätt att sympatisera med Israel” oavsett vad Israel gör. Och vi håller konsekvent tyst om de dagliga övergreppen från Israels sida. Jag menar, så mycket kritiserar vi inte Israel.
- Ni får G. Inte mer, säger Per och håller upp ett varningens finger. Det krävs mer om ni ska få VG.
Kvällen går mot sitt slut. Fredrick Federley går runt med kollekten till den israeliska armén. Man pratar om vänsterns moraliska tomhet, om Israels rätt att existera och om att man alltid måste komma ihåg att fråga de som kritiserar Israel om de tycker att Israel har en rätt att existera. - Och för Israels skull, börja aldrig att backa på den punkten. Inte ens om de medger den. Fortsätt. Nöt ut dem. Trötta ut dem. Tråka ihjäl era meningsmotståndare med samma argument om och om och om och om igen.
De liberala scripten lämnar Friggeboden, stärkta i sin solidariska kamp mot den svagare parten i mellanöstern. Alla längtar tillbaka till nästa gång. För då blir det en diskussion om alla scriptens favoritord i hela världen: anti-semitism. – Åh, vad jag älskar anti-semitism, säger en deltagare och hela ansiktet lyser upp. Men kommer på sig själv med att det där kan ju låta lite fel. Äh, ni vet vad jag menar, säger deltagaren och alla script nickar glatt.
Per Ahlmark vinkar av alla: - Sprid ut er nu mina små script, sprid ut er, och kom ihåg att det är ingen lögn om ni verkligen tror på det.
tisdag 6 februari 2007
Dum & Dummare.
När jag går in på ett bibliotek överväldigas jag av all denna litteratur. Jag blir nästan deprimerad av allt det där jag aldrig kommer att hinna läsa. Men det gäller att prioritera. Inte halka in på någon pophögersida som försöker sig på att kombinera analyser om mellanöstern med tja, någon form av liberalism av något oliberalt märke, för då blir man bara Dum och dummare. Vad gäller detta snedsteg, skyller jag ifrån mig. Jag skyller på en ung man vid namn Ryan. (Inom parantes sagt: jag lovar att aldrig mer, aldrig mer besöka den där sidan. Ah... det känns bättre nu när jag lovat mig själv det. )
Använt Dasspapper
Vissa saker går inte att parodisera, man låter det bara tala för sig självt. (Inom parantes sagt, så trodde jag först att Aftonbladets löpsedel handlade om riktiga självmord: spekulativt och vidrigt. Istället visade det sig handla om fiktiva självmord. Å det är väl bättre, eller? För det har väl inte hänt något viktigare på den här planeten än vad som gick på SVT igår och var inspelat för ett halvår sedan?)
Nåväl: vi köper ju mycket skit nuförtiden. Vi köper att moderaterna är det nya arbetarpartiet, så varför inte köpa det här.
Brasilien: Hemland För Världens Bästa Fotbollsspelare Och Världens Sämsta Bollkallar
...Och nu detta: "En brasiliansk bollkalle har stängts av i en månad sedan han misshandlat bortalagets målvakt med ett järnrör. "
http://svt.se/svttext/web/pages/306.html
Ps! Angående videon: den brasilianske kommentatorn i bakgrunden tycker dock att målet äv väl värt ett klassiskt: GOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOL!
Tandlös Socialpolitik
Hm. Bra fråga, Johan. Svaret verkar inte vara tandvårdsreformer i varje fall.
– Man la förslagen om a-kassan och förslagen för inte färdigberedda. Ändå tvingade man fram och genomförde de försämringarna i oerhört snabb takt. Nu när det gäller reformer som ska förbättra för människor som har en svag ekonomi, då skyller man på att det tar lång tid att bereda frågan, säger Ylva Johansson.
Oj. Hur kommer det sig, måntro? Måste vara en slump.
– Man la förslagen om a-kassan och förslagen för inte färdigberedda. Ändå tvingade man fram och genomförde de försämringarna i oerhört snabb takt. Nu när det gäller reformer som ska förbättra för människor som har en svag ekonomi, då skyller man på att det tar lång tid att bereda frågan, säger Ylva Johansson.
Oj. Hur kommer det sig, måntro? Måste vara en slump.
måndag 5 februari 2007
söndag 4 februari 2007
Andelsdemokrati; Den Demokratiska Kapitalismen Frågar Dig: Vilken Produkt Vill Du Rösta På Idag? Del Två.
“Contrary to its claims, capitalism's relationship to democracy and the market economy is much the same as the relationship of a cancer to the body whose life energies it expropriates. Cancer is a pathology that occurs when an otherwise healthy cell forgets that it is a part of the body and begins to pursue its own unlimited growth without regard to the consequences for the whole. The growth of the cancerous cells deprives the healthy cells of nourishment and ultimately kills both the body and itself. Capitalism does much the same to the societies it infests.” Korten
Institutioner som Världsbanken och IMF, med ett antal hundra ekonomer, har en oerhörd makt. Tillsammans med globala företag som jagar vinster världen över, utan att visa intresse för annat än vinsten, kan de styra över enskilda länders ekonomiska politik. Så är då lösningen konsumentmakt?
Konsumenter bestämmer inte på marknaden, man bara svarar utifrån den mer eller mindre bristfälliga information man får. Med den jakt på kapitalackumulation som följer kommer kapitalisterna att välja att satsa på produkter man tror människor omedelbart vill ha. Och hur ska man se på den växande vapenindustrin och fängelseindustrin (dock framförallt i USA)? På vilket sätt bestämmer vi konsumenter där? Men här är inte vi konsumenterna. Staten blir konsumenten. Där reproduceras krigen, och rädslan, eftersom det är genom denna rädsla kapitalackumulationen kan fortgå. Krig kan vara lönsamt. Enda sättet att rättfärdiga statens fortsatta investeringar i militära utgifter är att påtala dess nödvändighet. Och ju mer som investeras i denna bransch desto svårare blir det att dra sig ur. (Exempelvis kan vi i Sverige ur ett ekonomiskt perspektiv inte annat än bryta mot våra egna lagar när vi säljer vapen till USA. Så om vi demokratiskt röstade för ett stopp av försäljningen av vapen till USA skulle våra politiker ignorera detta: men framförallt genom att inte låta oss rösta om det.) Om inga hot föreligger, inga kunder, om ingen rädsla förekommer, ingen försäljning. När socialpolitiken reduceras till individuella och biologiska problem passar detta kapitalismen: det är inte samhället det är fel på, det är individerna. (I denna individualismens era: individer som inte beter sig som förväntat, löper stor risk att diagnostiseras.) Läkemedelsindustrin vinner på ökade diagnosticeringar. Dessa företag kommer därmed att gå bättre och du har anledning att investera i dessa företag och i deras mediciner. Här kommer man alltså att tjäna pengar på biologismens framsteg och att människor är sina diagnoser och därför kommer mer pengar investeras i denna bransch, och med det följer att åsikterna och forskningen som stöder detta kommer att öka. Diagnosernas makt reproduceras, så länge det är lönsamt. Kapitalismen har talat. Ju mer pengar du har investerat i olika branscher, ju mer har du att förlora på att dessa branscher svärtas ned. Du försvarar dina produkter. Reklamen får oss att köpa produkterna. Reklam är inte fakta och information, den är till för att få oss att vilja ha, inte för att få oss att vilja veta mer.
För mig är det uppenbart: det pågår en kamp mellan den verkliga demokratin och kapitalismen. Globaliseringen innebär en utvidgning av denna kamp. Den är i sig inte av ondo, därför är det löjeväckande av liberaler och andra att kalla aktivister som demonstrerar mot vissa aspekter av globaliseringen för att vara en del av en anti-globaliseringsrörelse, naturligtvis ett ordval anammat av oberoende liberal media och ”neutral” media som SVT. Kampen om språket är ett krig där vänstern förlorat alltför många slag. Låt oss inte förlora socialismen, rättvisa, demokrati.
Dessutom blir ekonomiskt kapital och ägande en möjlighet till flykt från delar av miljöproblemen. I viss mån som världsbankens tidigare chefsekonom Lawrence Summers så humant noterade är det också så att ur ekonomisk synpunkt är de fattiga länderna ineffektivt lite miljöförstörda och i och med att fattiga har omedelbara överlevnadsbehov som står över akuta miljöfrågor, så blir miljöhänsyn till en lyxvara: en lyxvara de kan sälja till de rikare. En nyliberal win-win situation. De rika länderna behöver förbättrad miljö, de fattiga behöver kapital. (I en framtid dystopi så blir kanske syret till en lyxvara. Fattiga kan då för sin omedelbara överlevnad sälja sitt syre. Det fria valet styr detta. ) Allt och alla blir till varor. Konsumentdemokratin innebär att demokratin blir till ett marknadsvärde i slutändan. Nåväl: en anledning till att miljöfrågorna tas på allvar är att vi alla drabbas. Även rika. Och tur är väl det.
Kapitalisterna konkurrerar naturligtvis mot varandra, detta är anledningen menar liberalerna att de måste, vare sig de vill det eller inte, tillmötesgå konsumenternas krav. Man konkurrerar även genom att förändra produktionssystemen och reducera kostnaderna. Men även om kapitalisterna konkurrerar mot varandra är de beroende av ett visst system. Detta innebär samarbete som klass, genom att man är intresserade av en viss typ av utbildning, en gemensam syn på arbetsrätten och forskning och teknisk utveckling som passar kapitalisterna som en egen klass och som reproducerar systemet som sådant. Att sprida kapitalistiska värderingar blir nödvändigt, ändå är demokratin här onekligen ett hot. Man är som klass gemensamt intresserad av svaga fackföreningar, svaga kollektiva rörelser och lagar som passar kapitalister. När man hyllar individualismen så är det utifrån att det personliga är politiskt: jag har det ju bra, så varför klagar människor. När Wolodarski försöker intala sina läsare att fackföreningsrörelsen idag har större makt än företagen, gör han det utifrån sin egen utgångspunkt: att arbetarrörelsen inte har mer makt än företagen i sig, bara att man har för mycket makt i förhållande till vad man i hans nyliberala värld borde ha. Kapitalisterna må konkurrera med varandra, men man har gemensamma intressen. Ingen konsumentmakt, eller ägandedemokrati kan förändra detta och det syftar ju inte heller till detta. Demokratin ökar inte så länge de ekonomiska klyftorna är gigantiska och med DN-liberalernas välsignelse ökar. Mer kollektivt ägande skulle öka demokratins icke-ekonomiska och därmed verkliga värde.
Men vi behöver inte vad gäller miljöproblemen måla fan på väggen. Historiens slut och Armageddonscenarier har målats upp allt för ofta. De miljöproblem som finns är akuta ändå, de sociala orättvisorna är tillräckligt stora, utan att vi måste tala om slutet. Vi bör inte vara övertygade om att vi nått peak-oil. Alla dessa övertygelser är farliga. Så långt är jag med DN-liberalerna. Men där dessa ifrågasätter detta utifrån ett försvar för kapitalismen, så ifrågasätter jag det utifrån dess motsats. För kapitalismen innebär mer problem än så. Att vår planet förstörs av miljögifter är inget nytt. Vattenfrågan blir allt mer akut. Vi kan se hur detta är en liberal demokratifråga: ju rikare du är, ju mer makt du har, desto större tillgång till vatten och rent sådant. Dessa saker är uppenbara. Människorna alieneras från varandra på så många sätt genom kapitalismen. Domedagen är inte nödvändigtvis nära, men människor drabbas ändå. Ett råd från mig är: va’ inte fattig. Konsumtionen bygger också på det omedelbara tillfredsställandet. Reklamen säger inte till dig att det här behöver du om tjugo år utan: det här behöver du idag. Demokrati bygger på mer än så, på en mer långsiktig diskussion, på kollektiv debatt, inte enbart på inre individuella överläggningar om produkter. Den nyliberala visionen om ägandet som frigörande, är helt enkelt en återvändsgränd, så länge ägandet och därmed makten koncentreras till fåtalet och i ett kapitalistiskt system är detta ofrånkomligt.
Komiskt nog så är nyliberalerna individualitetens stora fiende. Anpassar du dig inte, exkluderas du från demokratin, stängs ute från samhället, klarar du inte av tempot ökar risken att du diagnosticeras (för vad beror naturligtvis på), och risken ökar att du fängslas. Den nyliberala demokratiska individen är den som konsumerar och bedömer varor utan att ifrågasätta och bedöma systemet som sådant. Jag konsumerar, alltså finns jag, alltså är jag delaktig i demokratin. Men logiken är glasklar. När hotet från Al-Qaeda målades upp som värst, var man rädda för framförallt en sak bland de politiska ledarna i USA. Att människor inte skulle våga sig ut och shoppa. Alltså såldes idén om USA:s demokrati som ett shoppingcentrum. Al-Qaeda hotade demokratin, man ville få människorna att sluta shoppa, så för att upprätthålla demokratins flagga skulle man helt enkelt shoppa. Bli aktivist för demokratin: gå och köp ett par skor. Måhända att din rösträtt med nio och nittio i fickan inte ger dig många andelar i denna demokrati, men det är mer än ingenting.
Men vad miljön gäller behöver DN-liberalerna inte oroa sig. Kapitalismen är anpassningsbar, destruktiv och konstruktiv på samma gång. Det finns mycket pengar att hämta i miljöfrågor. Och det görs redan. Är man tillräckligt innovativ, kan man begå nedsmutsningen och ta den som en extern kostnad, och sedan internalisera vinsten genom att ta betalt för att ta hand om denna nedsmutsning. Naturen är en viktig del av kapitalets ackumulation. Varje outnyttjad del av vår natur är ett slöseri. Miljöpolitiken kommer att än mer infogas i den kapitalistiska logiken. Ekonomiskt sett kommer nya vinnare att födas. De ofödda betalar det högsta priset.
Demokrati? Köp det eller inte.
Institutioner som Världsbanken och IMF, med ett antal hundra ekonomer, har en oerhörd makt. Tillsammans med globala företag som jagar vinster världen över, utan att visa intresse för annat än vinsten, kan de styra över enskilda länders ekonomiska politik. Så är då lösningen konsumentmakt?
Konsumenter bestämmer inte på marknaden, man bara svarar utifrån den mer eller mindre bristfälliga information man får. Med den jakt på kapitalackumulation som följer kommer kapitalisterna att välja att satsa på produkter man tror människor omedelbart vill ha. Och hur ska man se på den växande vapenindustrin och fängelseindustrin (dock framförallt i USA)? På vilket sätt bestämmer vi konsumenter där? Men här är inte vi konsumenterna. Staten blir konsumenten. Där reproduceras krigen, och rädslan, eftersom det är genom denna rädsla kapitalackumulationen kan fortgå. Krig kan vara lönsamt. Enda sättet att rättfärdiga statens fortsatta investeringar i militära utgifter är att påtala dess nödvändighet. Och ju mer som investeras i denna bransch desto svårare blir det att dra sig ur. (Exempelvis kan vi i Sverige ur ett ekonomiskt perspektiv inte annat än bryta mot våra egna lagar när vi säljer vapen till USA. Så om vi demokratiskt röstade för ett stopp av försäljningen av vapen till USA skulle våra politiker ignorera detta: men framförallt genom att inte låta oss rösta om det.) Om inga hot föreligger, inga kunder, om ingen rädsla förekommer, ingen försäljning. När socialpolitiken reduceras till individuella och biologiska problem passar detta kapitalismen: det är inte samhället det är fel på, det är individerna. (I denna individualismens era: individer som inte beter sig som förväntat, löper stor risk att diagnostiseras.) Läkemedelsindustrin vinner på ökade diagnosticeringar. Dessa företag kommer därmed att gå bättre och du har anledning att investera i dessa företag och i deras mediciner. Här kommer man alltså att tjäna pengar på biologismens framsteg och att människor är sina diagnoser och därför kommer mer pengar investeras i denna bransch, och med det följer att åsikterna och forskningen som stöder detta kommer att öka. Diagnosernas makt reproduceras, så länge det är lönsamt. Kapitalismen har talat. Ju mer pengar du har investerat i olika branscher, ju mer har du att förlora på att dessa branscher svärtas ned. Du försvarar dina produkter. Reklamen får oss att köpa produkterna. Reklam är inte fakta och information, den är till för att få oss att vilja ha, inte för att få oss att vilja veta mer.
För mig är det uppenbart: det pågår en kamp mellan den verkliga demokratin och kapitalismen. Globaliseringen innebär en utvidgning av denna kamp. Den är i sig inte av ondo, därför är det löjeväckande av liberaler och andra att kalla aktivister som demonstrerar mot vissa aspekter av globaliseringen för att vara en del av en anti-globaliseringsrörelse, naturligtvis ett ordval anammat av oberoende liberal media och ”neutral” media som SVT. Kampen om språket är ett krig där vänstern förlorat alltför många slag. Låt oss inte förlora socialismen, rättvisa, demokrati.
Dessutom blir ekonomiskt kapital och ägande en möjlighet till flykt från delar av miljöproblemen. I viss mån som världsbankens tidigare chefsekonom Lawrence Summers så humant noterade är det också så att ur ekonomisk synpunkt är de fattiga länderna ineffektivt lite miljöförstörda och i och med att fattiga har omedelbara överlevnadsbehov som står över akuta miljöfrågor, så blir miljöhänsyn till en lyxvara: en lyxvara de kan sälja till de rikare. En nyliberal win-win situation. De rika länderna behöver förbättrad miljö, de fattiga behöver kapital. (I en framtid dystopi så blir kanske syret till en lyxvara. Fattiga kan då för sin omedelbara överlevnad sälja sitt syre. Det fria valet styr detta. ) Allt och alla blir till varor. Konsumentdemokratin innebär att demokratin blir till ett marknadsvärde i slutändan. Nåväl: en anledning till att miljöfrågorna tas på allvar är att vi alla drabbas. Även rika. Och tur är väl det.
Kapitalisterna konkurrerar naturligtvis mot varandra, detta är anledningen menar liberalerna att de måste, vare sig de vill det eller inte, tillmötesgå konsumenternas krav. Man konkurrerar även genom att förändra produktionssystemen och reducera kostnaderna. Men även om kapitalisterna konkurrerar mot varandra är de beroende av ett visst system. Detta innebär samarbete som klass, genom att man är intresserade av en viss typ av utbildning, en gemensam syn på arbetsrätten och forskning och teknisk utveckling som passar kapitalisterna som en egen klass och som reproducerar systemet som sådant. Att sprida kapitalistiska värderingar blir nödvändigt, ändå är demokratin här onekligen ett hot. Man är som klass gemensamt intresserad av svaga fackföreningar, svaga kollektiva rörelser och lagar som passar kapitalister. När man hyllar individualismen så är det utifrån att det personliga är politiskt: jag har det ju bra, så varför klagar människor. När Wolodarski försöker intala sina läsare att fackföreningsrörelsen idag har större makt än företagen, gör han det utifrån sin egen utgångspunkt: att arbetarrörelsen inte har mer makt än företagen i sig, bara att man har för mycket makt i förhållande till vad man i hans nyliberala värld borde ha. Kapitalisterna må konkurrera med varandra, men man har gemensamma intressen. Ingen konsumentmakt, eller ägandedemokrati kan förändra detta och det syftar ju inte heller till detta. Demokratin ökar inte så länge de ekonomiska klyftorna är gigantiska och med DN-liberalernas välsignelse ökar. Mer kollektivt ägande skulle öka demokratins icke-ekonomiska och därmed verkliga värde.
Men vi behöver inte vad gäller miljöproblemen måla fan på väggen. Historiens slut och Armageddonscenarier har målats upp allt för ofta. De miljöproblem som finns är akuta ändå, de sociala orättvisorna är tillräckligt stora, utan att vi måste tala om slutet. Vi bör inte vara övertygade om att vi nått peak-oil. Alla dessa övertygelser är farliga. Så långt är jag med DN-liberalerna. Men där dessa ifrågasätter detta utifrån ett försvar för kapitalismen, så ifrågasätter jag det utifrån dess motsats. För kapitalismen innebär mer problem än så. Att vår planet förstörs av miljögifter är inget nytt. Vattenfrågan blir allt mer akut. Vi kan se hur detta är en liberal demokratifråga: ju rikare du är, ju mer makt du har, desto större tillgång till vatten och rent sådant. Dessa saker är uppenbara. Människorna alieneras från varandra på så många sätt genom kapitalismen. Domedagen är inte nödvändigtvis nära, men människor drabbas ändå. Ett råd från mig är: va’ inte fattig. Konsumtionen bygger också på det omedelbara tillfredsställandet. Reklamen säger inte till dig att det här behöver du om tjugo år utan: det här behöver du idag. Demokrati bygger på mer än så, på en mer långsiktig diskussion, på kollektiv debatt, inte enbart på inre individuella överläggningar om produkter. Den nyliberala visionen om ägandet som frigörande, är helt enkelt en återvändsgränd, så länge ägandet och därmed makten koncentreras till fåtalet och i ett kapitalistiskt system är detta ofrånkomligt.
Komiskt nog så är nyliberalerna individualitetens stora fiende. Anpassar du dig inte, exkluderas du från demokratin, stängs ute från samhället, klarar du inte av tempot ökar risken att du diagnosticeras (för vad beror naturligtvis på), och risken ökar att du fängslas. Den nyliberala demokratiska individen är den som konsumerar och bedömer varor utan att ifrågasätta och bedöma systemet som sådant. Jag konsumerar, alltså finns jag, alltså är jag delaktig i demokratin. Men logiken är glasklar. När hotet från Al-Qaeda målades upp som värst, var man rädda för framförallt en sak bland de politiska ledarna i USA. Att människor inte skulle våga sig ut och shoppa. Alltså såldes idén om USA:s demokrati som ett shoppingcentrum. Al-Qaeda hotade demokratin, man ville få människorna att sluta shoppa, så för att upprätthålla demokratins flagga skulle man helt enkelt shoppa. Bli aktivist för demokratin: gå och köp ett par skor. Måhända att din rösträtt med nio och nittio i fickan inte ger dig många andelar i denna demokrati, men det är mer än ingenting.
Men vad miljön gäller behöver DN-liberalerna inte oroa sig. Kapitalismen är anpassningsbar, destruktiv och konstruktiv på samma gång. Det finns mycket pengar att hämta i miljöfrågor. Och det görs redan. Är man tillräckligt innovativ, kan man begå nedsmutsningen och ta den som en extern kostnad, och sedan internalisera vinsten genom att ta betalt för att ta hand om denna nedsmutsning. Naturen är en viktig del av kapitalets ackumulation. Varje outnyttjad del av vår natur är ett slöseri. Miljöpolitiken kommer att än mer infogas i den kapitalistiska logiken. Ekonomiskt sett kommer nya vinnare att födas. De ofödda betalar det högsta priset.
Demokrati? Köp det eller inte.
Andelsdemokrati; Den Demokratiska Kapitalismen Frågar Dig: Vilken Produkt Vill Du Rösta På Idag?
”A tree has no value standing; it is only when the tree gets killed and turned into plywood and hot tubs that it generates market value. A fish swimming has no value; it is only when the fish is killed and marketed as a commodity that it generates value. Thus destroying nature is generic to the market economy.” Danaher
Man ogillar på DN:s ledarredaktion att miljöproblemen verkar vara relaterade till dagens kapitalistiska system. Man ogillar att dagens fattigdom hos vissa relateras till kapitalismen, eftersom man menar att det är brist på kapitalism som skapar fattigdom. Man ogillar att folk inte ser det uppenbara att kapitalism kräver demokrati och vice versa. Miljöproblemen och demokratins framväxt skall lösas genom mer privat ägande, teknologiska framsteg och genom smarta konsumenter inte genom demokratiska beslut. Men det som är problemet är naturligtvis att demokratin så ofta verkar besvära kapitalismen och kapitalisterna. Därför är det av vikt att de stora ekonomiska frågorna inte beblandas med demokratin. Det man minst av allt vill, är att vi som folk skulle gå in och utnyttja vår demokratiska rätt och rösta för lagar som begränsar miljöfarorna, som begränsar företagens makt. Därför förordar man konsumentdemokrati, därför att då erbjuder kapitalismen oss produkter som vi väljer att köpa eller inte köpa. Detta, mina vänner, är inte demokrati, utan demokratisk kapitalism. Att äga och köpa blir då en del av den demokratiska kapitalismen. Och det är klart som korvspad att det finns starka företrädare för denna variant. Människor med pengar.
Igår var det ägardemokrati, på tapeten på DN:s ledarsida och idag är det i grund och botten konsumentdemokrati. Ju rikare du är, ju mer du äger, desto mer demokratisk är du som individ. Men om produkterna du vill ha inte finns? Eller om det visar sig att du inte har råd med den produkten du vill ha? Då röstar man helt enkelt på den vara man har råd med. Demokrati a la DN-liberalism. Den ekonomiska makten ska stå helt utanför demokratisk kontroll, och du reduceras till demokratisk konsument. Så vad har du i plånboken idag? Okej. Det blir Lidl som gäller idag, och inga rättvisemärkta bananer.
Demokratin växte inte fram genom konsumentmakt, den växte inte fram genom ägande. Den växte fram genom kollektiv kamp. Den trotsade ägandet, den trotsade makten, den trotsade kapitalismen. Vi röstar inte idag därför att kapitalisterna och de rika och privilegierade gav folket den möjligheten. Herregud, hur rädda var och är inte de rika för vad folket kan hitta på. De kan ju rösta fel.
USA är ett intressant exempel på i mitt tycke en kamp mellan demokrati och kapitalism. Det råder inget tvivel om att det finns en stark tradition för demokrati i USA. Man har starka demokratiska institutioner. Men kapitalismen är ännu starkare. Ägandet och den ekonomiska makten påverkar starkt demokratin. Ju rikare du är, desto större inflytande har du. När George W. Bush blev vald, var man från Exxon nöjda, eftersom man räknade med att det Bush sa, var ungefär vad man själv skulle säga. Notabelt är att man i USA nyligen vann en liten demokratisk seger över kapitalismen, då lobbygruppernas inflytande minskades en aning. Men om man ser konsumentmakt och ägande som demokratiskt då borde inte detta vara problematiskt med att starka lobbygrupper påverkar de politiska besluten. När Irak först ”befriades” sade inte Paul Bremer: ”Iraq is open for democracy”, nej: han sa ”Iraq is open for business”. Men, för nyliberaler är detta i stort sett samma sak. Men hur mycket hade irakierna att säga till om den privatiseringsvåg som följde? Ingenjävlating.
Stora medieföretag, ägda av rika eller ännu rikare människor som frotteras med sina rika vänner, kan överdriva, ljuga eller förtiga saker och påverka människor i en viss riktning. Vad händer med demokratin när massmedier skall vara privatägda och vara finaniserade genom annonser? Man kan rösta med plånboken blir ett besynnerligt svar. Se på USA. Hur många av de stora medieföretagen hade någon form av kritisk granskning inför kriget mot Irak. Mediekonsumtenternas val reducerades till i stort sett ingenting.
För fattiga människor intresserar inte kapitalisterna. Produkter görs i högre grad för de som har råd, än för de som behöver det. Det här är ju en uppenbar brist för konsumentdemokratin. En rik mans erektion är mer intressant än ett fattigt barns överlevnad. Hur skall då denna konsumentdemokrati spridas till de som inte har råd? Helt enkelt så här: de är inte involverade i demokratin förrän de har råd, förrän de äger. Så för att komma in bör man sälja sig till lägsta möjliga pris om ingen annan möjlighet finns. Demokratin blir till en klubb. Man bör betala en avgift för att komma in, inte baserad på kunskap eller intresse, utan på plånbokens storlek. VIP-avdelningen når man bara ju tjockare plånboken är. (För övrig är uttrycket ”ju tjockare plånbok” nästan lika obegripligt för dagens kids som när Kalle Anka äter majskolv och låter som en skrivmaskin. För vad betyder det ljudet för barnen av idag? Tjocka plånböcker är nästan ett fattigdomstecken för då måste man ha en massa mynt som saknar reellt värde.)
Produkterna görs inte och köps inte om människor verkligen inte behöver dessa produkter och om man inte vill ha dem, protesterar folkpartisten Vän Av Ordning. Verkligen? I beg to differ.
Samtidigt vill DN-liberaler försämra de sociala trygghetsnäten, människorna måste bli mer flexibla och man måste anpassa sig till vad företagen vill och behöver. Det vill säga försämra demokrati-möjligheterna för de som har det allra sämst. Enda sättet att bli delaktig i miljöfrågorna och den ekonomiska politiken och rättvisefrågor är i konsumentdemokratin att sälja sin arbetskraft, oavsett vad det är för företag man säljer sig till. Demokratin reduceras till detta och till val som skapar ojämlikhet. PPM-fonderna förvandlas till sann demokrati. När valde du att byta dina PPM-fonder senast?
Man ogillar på DN:s ledarredaktion att miljöproblemen verkar vara relaterade till dagens kapitalistiska system. Man ogillar att dagens fattigdom hos vissa relateras till kapitalismen, eftersom man menar att det är brist på kapitalism som skapar fattigdom. Man ogillar att folk inte ser det uppenbara att kapitalism kräver demokrati och vice versa. Miljöproblemen och demokratins framväxt skall lösas genom mer privat ägande, teknologiska framsteg och genom smarta konsumenter inte genom demokratiska beslut. Men det som är problemet är naturligtvis att demokratin så ofta verkar besvära kapitalismen och kapitalisterna. Därför är det av vikt att de stora ekonomiska frågorna inte beblandas med demokratin. Det man minst av allt vill, är att vi som folk skulle gå in och utnyttja vår demokratiska rätt och rösta för lagar som begränsar miljöfarorna, som begränsar företagens makt. Därför förordar man konsumentdemokrati, därför att då erbjuder kapitalismen oss produkter som vi väljer att köpa eller inte köpa. Detta, mina vänner, är inte demokrati, utan demokratisk kapitalism. Att äga och köpa blir då en del av den demokratiska kapitalismen. Och det är klart som korvspad att det finns starka företrädare för denna variant. Människor med pengar.
Igår var det ägardemokrati, på tapeten på DN:s ledarsida och idag är det i grund och botten konsumentdemokrati. Ju rikare du är, ju mer du äger, desto mer demokratisk är du som individ. Men om produkterna du vill ha inte finns? Eller om det visar sig att du inte har råd med den produkten du vill ha? Då röstar man helt enkelt på den vara man har råd med. Demokrati a la DN-liberalism. Den ekonomiska makten ska stå helt utanför demokratisk kontroll, och du reduceras till demokratisk konsument. Så vad har du i plånboken idag? Okej. Det blir Lidl som gäller idag, och inga rättvisemärkta bananer.
Demokratin växte inte fram genom konsumentmakt, den växte inte fram genom ägande. Den växte fram genom kollektiv kamp. Den trotsade ägandet, den trotsade makten, den trotsade kapitalismen. Vi röstar inte idag därför att kapitalisterna och de rika och privilegierade gav folket den möjligheten. Herregud, hur rädda var och är inte de rika för vad folket kan hitta på. De kan ju rösta fel.
USA är ett intressant exempel på i mitt tycke en kamp mellan demokrati och kapitalism. Det råder inget tvivel om att det finns en stark tradition för demokrati i USA. Man har starka demokratiska institutioner. Men kapitalismen är ännu starkare. Ägandet och den ekonomiska makten påverkar starkt demokratin. Ju rikare du är, desto större inflytande har du. När George W. Bush blev vald, var man från Exxon nöjda, eftersom man räknade med att det Bush sa, var ungefär vad man själv skulle säga. Notabelt är att man i USA nyligen vann en liten demokratisk seger över kapitalismen, då lobbygruppernas inflytande minskades en aning. Men om man ser konsumentmakt och ägande som demokratiskt då borde inte detta vara problematiskt med att starka lobbygrupper påverkar de politiska besluten. När Irak först ”befriades” sade inte Paul Bremer: ”Iraq is open for democracy”, nej: han sa ”Iraq is open for business”. Men, för nyliberaler är detta i stort sett samma sak. Men hur mycket hade irakierna att säga till om den privatiseringsvåg som följde? Ingenjävlating.
Stora medieföretag, ägda av rika eller ännu rikare människor som frotteras med sina rika vänner, kan överdriva, ljuga eller förtiga saker och påverka människor i en viss riktning. Vad händer med demokratin när massmedier skall vara privatägda och vara finaniserade genom annonser? Man kan rösta med plånboken blir ett besynnerligt svar. Se på USA. Hur många av de stora medieföretagen hade någon form av kritisk granskning inför kriget mot Irak. Mediekonsumtenternas val reducerades till i stort sett ingenting.
För fattiga människor intresserar inte kapitalisterna. Produkter görs i högre grad för de som har råd, än för de som behöver det. Det här är ju en uppenbar brist för konsumentdemokratin. En rik mans erektion är mer intressant än ett fattigt barns överlevnad. Hur skall då denna konsumentdemokrati spridas till de som inte har råd? Helt enkelt så här: de är inte involverade i demokratin förrän de har råd, förrän de äger. Så för att komma in bör man sälja sig till lägsta möjliga pris om ingen annan möjlighet finns. Demokratin blir till en klubb. Man bör betala en avgift för att komma in, inte baserad på kunskap eller intresse, utan på plånbokens storlek. VIP-avdelningen når man bara ju tjockare plånboken är. (För övrig är uttrycket ”ju tjockare plånbok” nästan lika obegripligt för dagens kids som när Kalle Anka äter majskolv och låter som en skrivmaskin. För vad betyder det ljudet för barnen av idag? Tjocka plånböcker är nästan ett fattigdomstecken för då måste man ha en massa mynt som saknar reellt värde.)
Produkterna görs inte och köps inte om människor verkligen inte behöver dessa produkter och om man inte vill ha dem, protesterar folkpartisten Vän Av Ordning. Verkligen? I beg to differ.
Samtidigt vill DN-liberaler försämra de sociala trygghetsnäten, människorna måste bli mer flexibla och man måste anpassa sig till vad företagen vill och behöver. Det vill säga försämra demokrati-möjligheterna för de som har det allra sämst. Enda sättet att bli delaktig i miljöfrågorna och den ekonomiska politiken och rättvisefrågor är i konsumentdemokratin att sälja sin arbetskraft, oavsett vad det är för företag man säljer sig till. Demokratin reduceras till detta och till val som skapar ojämlikhet. PPM-fonderna förvandlas till sann demokrati. När valde du att byta dina PPM-fonder senast?
torsdag 1 februari 2007
Den Italienska Charmören Slår Till Igen
Silvio Berlusconis fru beklagar sig i en tidning över att hennes man flörtat med en annan kvinna under en TV sänd bankett. - Detta sårar min värdighet skriver hon. DN gör också en, ska vi våga kalla det freudiansk felskrivning: "Hon säger sig förgäves ha avkrävt MAKTEN om ursäkt..."
Jag bara undrar: hon valde att gifta sig, är gift och har varit gift med Silvio under ett tag nu. Hur mycket värdighet kan hon ha?
Elva Svanar Hölls I Etta
Varför skulle inte det här kunna fungera som dagens löpsedel på någon av kvällstidningarna? Som variation menar jag. Den passar ju åtminstone genom dess betydelselöshet ur ett större journalistiskt perspektiv. Kvinnan är redan välkänd därför att hon alltså samlar på skadade svanar. Och jag är liksom polisen en smula imponerad:" Att lyckas bära hem de här elva svanarna utan att någon noterat något, det är skickligt får man säga. Den som försökt hålla en fullvuxen svan vet hur svårt det är. Bara att komma nära dem är nog så besvärligt. Så det verkar som om hon haft bra hand med dem."
Jag behöver faktiskt bara titta på en svan för att se hur svårt det måste vara att bära hem en sådan till min lägenhet.
Jag behöver faktiskt bara titta på en svan för att se hur svårt det måste vara att bära hem en sådan till min lägenhet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)