Know Your Rights! Gör Motstånd!

Fiskar Mer Värda Än Vissa Människor

Det man ser på bilden är 27 afrikanska flyktingar som har klamrat sig fast vid en tonfisktrålares nät, eftersom deras båt kapsejsat i det kalla medelhavet. Kaptenen på trålaren vägrade ta upp flyktingarna på grund av "säkerheten". Han ville inte heller köra dem i land eftersom fiskefångsten var värd för mycket pengar. I tre dygn klamrade sig flyktingarna fast vid nätet. Utan mat och vatten de två sista dygnen.

Den italienska flottan räddade till slut människorna. Men varken Malta, dit de var på väg, eller Libyen, varifrån de kom ville ha något med människorna att göra.

Till saken hör ju att europa även skapat ett system där rasismen är ständigt närvarande. Fiskarna måste överleva rent ekonomiskt och på grund av europeisk byråkrati och rasism kan fiskarna riskera ekonomiska haverier.

Samtidigt dör massvis med människor i sin kamp för överlevnad, när de försöker ta sig över medelhavet. Rysk roulette kallar en representant för UNHCR det för när människor försöker ta sig över i små, skraltiga båtar.

Medmänsklighet: Vart tog du vägen?

Från The Independent via Arbetaren.

Ps! Kanske kan Aftonbladet och Expressen uppmärksamma sånt här om de får någon katchig löpsedel. Vad sägs om "Dödens hav"? Upp till 10 000 beräknas nämligen ha dött när de försökt ta sig från norra afrika till europa.


.

Tony Blair Hälsar På En Vän

Tony Says:

"He's very easy to deal with. To be fair to him there's nothing that I've ever agreed with him should be done that hasn't happened. That's important,"

And Tony Says:

"The fact is we need Libya's help in combating terrorism and there is a fantastic commercial opportunity in Libya."

... För A och O är att hålla med väst, kriga med väst och vara open for business (som Paul Bremer sade om Irak när det var befriat)...

Inte Ens Drömmarna Ska De Få Behålla

En dikt skriven av tolv år gamla Suha Hasan Ismail, flykting från Nahr al-Bared.

I woke up and how I wish I hadn't.
It was 4 am and I was deep in sleep, frolicking amongst the trees.
But my dream was interrupted by the explosion.
They won't let me be at peace, even in my dreams.

Förvisso, minns man väl Olmerts ord från förra sommaren. "I natt ska ingen i Gaza få sova." Så palestinierna är vana. Vana att fly. Vana att inte få sova. Vana vid hot. Vana att bli bestulna. Vana att bli terroriserade. Och som ödets elaka ironi: Vana att bli kallade terrorister.

Men det betyder inte att de vänjer sig. De värjer sig. Även om de blir kallade terrorister på kuppen. För vad ska de göra?

Kan Man Ödmjukt Sprida Oförsonlig Ateism?

I DN idag skriver Niklas Ekdal om religion och om Richard Dawkins, proffsateisten. Ekdal skriver om hur tron och religionen kan vara en fara och avslutar med ”Sprid, ödmjukt, Richard Dawkins evangelium”. Men frågan är om man överhuvudtaget kan använda sig av ödmjukhet i samma andetag som man säger Richard Dawkins, vars ateism jag skulle vilja påstå är oförsonlig?

Alla vill vara upplysta och fria menar Ekdal, men menar att krig och förödmjukelse är hinder som står i vägen. Ja, Gud står i sin tur i vägen. Men religionen och Gud erbjuder också hopp. Jag minns en gång, för många år sedan, när jag reagerade som en dawkins när jag såg hur en gammal bonde, stod och prisade Gud efter att han förlorat familj och skörd. Jag blev arg på den gamla bonden. Jag såg det som att ödmjukt tacka en våldtäktsman för att han åtminstone inte mördade mig. Men, jag förstod inte bonden, för den gamla bonden var Gud det sista hoppet. Utan Gud stod han helt ensam.

För mig personligen, vad är Gud om inte en skapelse skapad av människan som svaret på alla våra olösta gåtor och frågor och som lösningen på hoppets eviga otillräcklighet och motsägelsefullhet. Och som dessutom utan tvekan är det bästa smärtstillande medel som uppfunnits mot dödsångesten, om man bara hade den där tron (förvisso är det sant att en del religiösa läror faktiskt kan öka på dödsångesten). För hoppet och livet fylls oundvikligt med brister som aldrig går att helt fly ifrån. Vi måste hålla hoppet levande, och då måste vi erkänna livets alla brister: för med hoppet följer ju bevisligen vår maktlöshet, vår okunskap och vår otillfredsställdhet. Vi hoppas därför att vi saknar och för att leva krävs abstrakt tänkande och fantasi och försöka hantera tomrummen i våra liv. Och vad kan vara mer kapabelt till att hålla denna fantasi levande än den största symbolen för fantasin: Gud! Det sägs ju att i skyttegravarna finns inga ateister. Men ge mig den plats, som är mer i behov av hopp: där vår maktlöshet, vår kunskapsbrist och vår otillfredsställdhet är starkare, eller mer uppenbar. Gud är det ultimata hoppet. Samtidigt som Gud är lösningen. Men samtidigt ett hopp som hela tiden ändrar position, i takt med livets gång, med vetenskapens utveckling, med teknikens hjälp och människans haltande. Men Gud och religionen erbjuder mer än bara svar.

Jag växte upp i ett ganska icke-religiöst hem. Farsan var och är ateist. Ateist i stort sett i dawkinsk mening. Jag själv blev förvånad under min uppväxt och mina tonår varje gång jag träffade på någon som trodde på Gud. – Gör du? Förvåningen blev desto större, när personen hade politiska åsikter som var nära mina egna.

Med åren har jag blivit mindre anti-religiös, även om jag fortfarande är ateist. (Jag varken vill eller kan tro. Och vill man inte tro på Gud är det svårt att kunna.) Richard Dawkins har en ganska aggressiv syn på religioner. Jag skulle nog ha tyckte bättre om Dawkins i tonåren.

Jag har precis börjat läsa Dawkins bok The God Delusion. (Jag har även sett ett TV-program av och med honom på TV) Jag har läst ett par recensioner. Dawkins syn på religion och Gud är en ganska trångsynt sådan. Han finner egentligen ingen förståelse för att folk tror. Terry Eagletons recension är den som jag nedan kommer citera ur. Eagleton vågar ha en något bredare syn på religionen än vad Dawkins har. Dawkins tror på förnuftet. Om man egentligen bara tänker efter måste man ju förstå att religionen bara är knas. Men ingen går fri från tro; Eagleton skriver:

Reason, to be sure, doesn’t go all the way down for believers, but it doesn’t for most sensitive, civilised non-religious types either. Even Richard Dawkins lives more by faith than by reason. We hold many beliefs that have no unimpeachably rational justification, but are nonetheless reasonable to entertain. Only positivists think that ‘rational’ means ‘scientific’. Dawkins rejects the surely reasonable case that science and religion are not in competition on the grounds that this insulates religion from rational inquiry. But this is a mistake: to claim that science and religion pose different questions to the world is not to suggest that if the bones of Jesus were discovered in Palestine, the pope should get himself down to the dole queue as fast as possible. It is rather to claim that while faith, rather like love, must involve factual knowledge, it is not reducible to it. For my claim to love you to be coherent, I must be able to explain what it is about you that justifies it; but my bank manager might agree with my dewy-eyed description of you without being in love with you himself.

Dawkins anser att religionen bär skuld till några av våra mest kända konflikter. Han anser att konflikten på Nordirland går att hänvisa till religionen, vilket vågar jag påstå, inte bara är en förenkling utan direkt felaktigt. (Vissa vill ju peka på att det är muslimer som bär skulden till den etniska rensningen och massmorden i Darfur. Dawkins tycker för övrigt inte om att man i vissa konflikter talar om etnisk rensning, för då förtar man religionens roll i det hela.) Om man som Dawkins i första hand söker efter det religiösa i konflikterna kan man finna det. Ofta finns religionen någonstans med. Men, det är knappast huvudanledningen till konflikterna. Maktkampen om jord, makt och naturresurser är överordnad. I Rwanda åberopades Gud och bibeln. Innan en massaker citerades bibeln. De onda kom från norr (tutsier)hävdade en präst och citerade ur bibeln. Men hutuer och tutsier skiljer sig inte åt. Varken religiöst, språkligt eller kulturellt. Åtskillnaden är en kolonial skapelse. Dawkins är dessutom, och nu litar jag på Eagleton, tyst om de vetenskapliga och teknologiska övergreppen på människan och mänskligheten. Men därmed inte sagt att Dawkins bidrag inte är viktigt och intressant.

Men problemet är att det knappast är med Dawkins hjälp man förstår de olika problemen i världen. Det är knappast så att världen blir bättre med ateism enbart. Dessutom är det inte med hjälp av Dawkins den blir ateistisk. Hur ödmjukt man än försöker föra fram hans budord.

För Marx var religionen logisk. Den var logisk på grund av misären: ”Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.”

Folk behöver sin religion.

DN-Debatt: Inte Mycket Till Debatt

Mauricio Rojas tillhör det privilegierade skiktet människor som får skriva på DN debatt av rent ideologiska skäl. DN:s debattredatkör Mats Bergstrand är i regel mycket stolt över sin sida, och har åberopat dess stora bredd. Om jag inte minns fel så ägnade han en liten del (han brukar ju upplåta en yta åt sig själv för att skryta ibland) åt att visa hur objektiva man var. Man hade minsann låtit fler representanter för vänstern än högern komma till tals. Om man räknade till antal människor som uppenbart tillhörde något parti så stämde detta säkert. Man har ju för vana att låta vänsterpartister skälla ut varandra offentligt där. Därtill räknar man säkerligen representanter för Svenskt Näringsliv som neutrala. Johan Norberg skriver där ibland. Han ägnade någon debattartikel åt, efter en "undersökning" naturligtvis, att peka på våra socialistiska bibliotek och gnällde över att Johan Ehrenberg hade många fler böcker på biblioteken. Johan Ehrenberg fick aldrig replikera. (Läs Johan Ehrenbergs replik, något år gamla: Därför kan borgarna inte skriva.)

DN:s debattsida är en propagandasida i första hand. Vilket märks genom den bisarrt usla undersökningen av UOK som dessutom resulterar i uppföljare, dels på DN:s ledarsida men även delvis med anledning av Mauricio Rojas debattartikel häromdagen. Detta är naturligtvis ingen slump. Rojas, som förövrigt anser att chilenare är skurkaktigare än andra, har gjort en undersökning som nu sågas av Åsa Linderborg i Aftonbladet.

Åsa skriver att det vore orimligt att Rojas blir tagen på allvar. Men samtidigt skulle jag vilja peka på att det här är en del i en propagandaattack som inte på egen hand kan göra något. Men som många hävdat tidigare, och som även Åsa pekar på här: det är inte kommunismen man vill åt. Man vill sjunga nyliberalismens lov. (Men det gör man ju redan i hela samhället. Är de oroliga för att folk ser igenom? Ser bristerna? Börjar fundera på varför de sociala problemen antingen är konstanta eller ökar?)

Rojas åberopar UOK, Upplysning om kommunismens historia, finansierad av Svenskt Näringsliv. UOK påstod häromveckan (Dagens Nyheter 9 maj) att svenska ungdomar vet för lite om kommunismens illgärningar. Fler än hälften begriper inte att demokrati och marknadsekonomi är samma sak! Undersökningen bygger på en metod med samma vetenskapliga precision som slagrutan. I skottgluggen står inte de som försvarar Gulag – för de finns inte – utan alla som ifrågasätter nyliberalismen. Alla som tror på en solidariskt finansierad välfärd.

Att sån här galenschaft får sånt genomslag visar att det finns en ideologisk mottaglighet inom samhällseliten. Vi kan vänta oss fler utspel på DN Debatt.

Du Åsa, vet du vad, det tror jag med.

"The Palestinians are all alone--even their leadership is working against them."

Visst är det sorgligt. Tragedin är mångfacetterad. Palestinierna har utnyttjats retoriskt och politiskt av sina "vänner", men har aldrig egentligen fått något praktiskt stöd, och man plågas från alla håll. Men behandlas illa från USA (lex: Sami Al-Arian), Jordanien, Irak, via Israel och de ockuperade områdena till Libanons flyktingläger, där 40 000 civila är instängda.

I stort sett överallt skiter man i palestinierna. Svenska folkpartiliberaler är bland de starkaste palestinaföraktarna i Sverige. Men, kanske värst av allt, är när det palestinska "ledarskapet" sviker de sina. Värst, på så vis, att det är så uppgivenhetskänslor kan uppkomma.

Och med kämpar som Mohammad Dahlan (här kallad palestiniernas Pinochet) på sin sida, behöver man inte många fiender. Men fiender det får man ändå. Och Israel kan nog inte låta bli att le. Israel grunden till problemen. Ju förr alla som kallar sig liberaler inser detta, först då kan man komma någonstans i en fredsprocess.

Hamas politiska visioner är knappast progressiva, deras militära gren, verkar vara våldsam men också tämligen usel (i jämförelse med Hizbollah). Det är dystert överlag. Fatah bär sin korruption och sitt maktbegär och sin undergivenhet gentemot Israel och USA utan att skämmas, vilket i sig de borde skämmas för.

Palestinierna är kanske inte ensamma. Men, nog fan ser det dystert ut.

Fotnot: Rubriken snodd från Angry Arab

Ekdal Och Det Liberala Föraktet

Niklas Ekdal försöker skriva ned, som den elitist han och så många andra liberaler är, Hugo Chávez. Igen. För Ekdal är fria medier kanaler som uppmanar till statskupper, som bedriver massiv hatkampanjer mot folkvalda ledare. Folkvald, Ekdal. Om och om och om igen. Trots att de rika och mäktiga, som Ekdal tycker så synd om, som har det för svårt i Syd och centralamerika, har gjort det mesta för att störta Chávez. Dessa fria medier som Ekdal tycker så mycket om var en viktig komponent i statskuppen mot Chávez. Man ägnade sig dels åt absurda regelrätta lögner och när statskuppen var genomförd, meddelade dessa fria medier att Chávez avgått.

Syd och centralamerikas historia är en historia om en evig kamp av de fattiga, som de förlorat allt för många gånger. Med Chávez känner många att de äntligen fått vinna lite grann. Visst finns det problem med Chávez ledarstil och Venezuela är ett land fyllt av problem. Hugo Chávez socialism är i första hand ännu så länge en vision och retorik, och visst finns det tydliga inslag av populism, såsom det finns hos alla ledare, men det handlar om på fler än ett sätt, att vidga demokratin. På flera punkter har han försökt stärka demokratin, bland annat på det lokala planet. Allt som faktiskt har blivit bättre med Venezuela ignorerar ”liberaler” som Ekdal. Istället använder sig Ekdal av en ”ahlmarsk” taktik. Han tar fram allt han kan hitta om Chávez som han anser kan svärta ned bilden av Chávez. (Saknar dock något om anti-semitism. Men ett tips: de djupt intellektuella och analytiska hjärnor som tillhör liberalerna har ju förklarat att anti-semitism och anti-amerikanism är samma sak, och eftersom Chavéz är kritisk mot USA:s utrikespolitik och dess elitism, det vill säga han kritiserar vissa specifika delar av USA, så går det ändå enligt liberal debatteknik att anklaga Chávez för anti-semitism.)

Han till och med lyckas koppla ihop Usama Bin Laden med Hugo Chávez! Kan man bli mer ahlmarsk inspirerad! Dessa falska profeter försöker nå folk med lögner och populism menar Ekdal. Av någon anledning visar Ekdal hur mycket han föraktar människor. Ty fattiga är lättlurade, lätt vilseledda och korkade. Det enda Chávez gör är delar ut lite smulor, som han får genom en stark oljeindustri. Samtidigt skriver han att de som blir lurade är ”massor som hamnar vid sidan av tillväxtkalaset”. Ja men, va fan! Så vad ska dessa massor som aldrig får ta någon del av festen, utan bara är till för att städa upp efter kalaset för Ekdalliknande-individer och dessutom vara med och betala för notan, göra då? Fortsätta ignorera att rösta? Starta kravaller och bli ett medel för högern att prata om vikten av lag och ordning? Bli människor som kan vara till för den välgörenhet som eliten kan ägna sig åt för att känna sig mer värdiga och fina? Fattiga människor som hamnat vid sidan av kalaset har under många år varit en förutsättning för de att de privilegierade ska kunna vara just privilegierade.

I de här länderna i syd och centralamerika har man prövat på att vara lydstater till USA. Man har prövat på att låta kapitalet och resurserna sticka iväg till de rika och mäktiga. Man har låtit USA suga musten ur länderna. De har prövat det, Ekdal, och det har gått lite sådär. USA har aldrig varit till någon hjälp för majoriteten av människorna. (Vi ska dock komma ihåg att Ekdal inte är helt okritisk mot USA. Han har ju medgett att USA har haft vissa "navigationsproblem" i vissa områden. Men USA vill alltid väl. Även när man mördade miljoner människor i Vietnam, Kambodja och Laos. Navigationsproblem.)

Jag har inte haft särskilt många förhoppningar om Ekdal. Men det sista är nu borta. Dött och begravet under den högerretorik som innebär att demokrati är ett sken. Där bara högerpartier kan kandidera. Där bara medelklass, framförallt den övre och de rika har anledning att rösta och bry sig. Den minoritet Ekdal bryr sig om, är den minoritet som består av de privilegierade. Det personliga är helt enkelt för politiskt.

Påven, Det Renande Folkmordet Och Chávez

Det känns som att det ska vara Chávez för att våga kritisera påven. Att stå upp för minoriteterna. Nu är påven på besök i Sydamerika och han hyllar folkmorden på ursprungsbefolkningarna i syd och centralamerika. Folkmord som påven i stort sett istället verkar se som en del i ett renande bad. Ursprungsbefolkningen längtade till Gud i tysthet, enligt påven och var med andra ord tacksamma, för det som européerna hade att erbjuda. Befolkningen där saknade något. De visste att de saknade något. Men de visste bara inte vad. Så då kom de kristna européerna med bibeln i ena handen och svärdet i det andra. Man renade indianerna, förde de till den rätta tron.

Enligt påven: "the proclamation of Jesus and of his Gospel did not at any point involve an alienation of the pre-Columbian cultures, nor was it the imposition of a foreign culture."

So there we have it. The invasion and conquest of the Americas, which caused the deaths of upwards of 90 percent of the indigenous population, was something the Indians had been pining for all along. They weren't just "asking for it," as sexist cranks depict women as complicit in their own rapes. They were actually "longing" for it, since salvation and "purification" came with it.

Men, nu kritiserar Chávez påven för detta och kräver en ursäkt. Kommer vi få se någon? Nja, säkert kommer resonemanget att utvecklas, till att låta en aning mindre idiotiskt och rasistiskt.

...När Man Trodde Att Sportjournalistiken Inte Kunde Sjunka Lägre

Gefle gör mål på straff i förlängningen mot Djurgården. Målskytten springer ut mot långsidan. Han ska intervjuas av TV4 innan matchen kan sättas igång igen.

-Kändes det skönt att göra mål?
-Ja, det kändes skönt.
-Var det straff?
-Ja, det var straff.
-Tack så mycket, in på planen nu.

Herre Gud Min Skapare Vad Roligt Family Guy Kan Vara

Såg ett roligt Family Guy avsnitt igår där mamman i Family Guy ställde upp i ett val. När hon så skulle debattera märkte hon att verkliga argument inte fungerade, så på inrådan från familjens hund, bytte hon taktik; på varje fråga från publiken svarade hon till slut: nine-eleven, fick folkets jubel och hon vann valet.

Detta klipp är istället en samling små klipp som handlar om.. ja, se själva...

Vad Danmark Behöver

Danmark har ju fått ett rykte om sig. Ett rasistiskt sådant. Man har åtminstone ett parti som gör stereotyper av muslimer, pekar ut muslimerna som, ironiskt nog, ja, intoleranta. Därför behöver det danska folketinget någonting nytt. Kanske: Asmaa Abdol-Hamid

Här kommer en 25 år gammal socialarbetare, palestinska, student, socialist, muslim och feminist. Hon har homosexuella vänner, är emot dödsstraffet och är för aborter. Sådant som, ni vet, låter rätt liberalt. Hon är naturligtvis modig, även om hon säkert inte är modig på ett sådant sätt som godkänns av DN-liberaler. För då ska man ju ta avstånd från islam.

Men, hon är religiös. Hon tar sin religion på allvar. Hon bär sin slöja och hon tar inte män i hand.

Slöjan har ju som bekant skapat kaos bland västländerna i Europa. En form av slöjfobi har drabbat kontinenten. Slöja är lika med förtryck, och det betyder att man inte längre är en individ såsom väst känner Individen. Och väst känner Individen, för det var det liberala väst som uppfann Individen. Och en Individ ska följa en viss mall. Gör den icke det, är den icke längre en Individ.

Det danska Folkpartiet betraktar henne inte riktigt som en nazist. Inte riktigt. Men, väl som ett propagandaverktyg för det totalitära och för, håll för ögonen och öronen på era barn, islamism.

Nåväl. Asmaa vill bli den första muslimska kvinnan i det danska folketinget. Med sitt vänsterparti Enhetslistan. Kommer Danmark att klara av detta?

Läs artikel om henne i The Guardian.

Säkert! - Allt som är ditt

Bra låt, bra video, bra text. Förbannad text. Annika Norlin a.ka. Hello Saferide i projektet och gruppen Säkert! sjunger och har skrivit texten.

"Tänk om du hade gått en annan väg
eller inte vart så korkad och gått ute själv
Du kanske hade fel kjol eller gick för sakta
Det måste vara ditt fel
Det var aldrig ditt fel"

Avslutningen är magisk och förbannad: "De jävlarna ska skjutas!"

Att Härska Genom Att Söndra

I Rwanda mördade hutuer tutsier i ett fasansfullt folkmord. Dessa två ”folk”, var i grund och botten skapade av belgarna, som ett led i kolonialismens sätt att härska. Vilket av de två ”folkslagen” som prioriterades berodde på vilka som var deras Herrar. Om det var belgarna eller fransmännen.

I Irak är situationen naturligtvis inte densamma. Men man kan även se hur problem kan växa, genom vad imperialister och kolonialister kan tro är ett smart sätt att härska.

I en artikel i Washington Post hittad via Angry Arab beskriver Nir Rosen, hur Paul Bremer hjälpte till att skapa klyftorna mellan shiiter och sunniter. Han gjorde detta bland annat genom att hela tiden hänvisa till de tidigare regerande sunniterna, och hur Saddam Hussein varit en Hitler-liknande tyrann. Bremer fick till slut genom irakiska krav försöka införa något som kunde liknas vid demokrati. Men då överdriver Bremer helt enkelt den tidigare situationen för att delvis kunna rättfärdiga ett sätt att styra och ockupera, vilket innebär att förstärka klyftorna mellan sunni och shia, genom att hjälpa till att välja ut shiiter för det demokratiska projektet.

In Bremer's mind, the way to occupy Iraq was not to view it as a nation but as a group of minorities. So he pitted the minority that was not benefiting from the system against the minority that was, and then expected them both to be grateful to him. Bremer ruled Iraq as if it were already undergoing a civil war, helping the Shiites by punishing the Sunnis. He did not see his job as managing the country; he saw it as managing a civil war. So I accuse him of causing one.

Blek, blekare, Reinfeldt

Inför det senaste presidentvalet i USA, sade Reinfeldt öppet, till skillnad från Göran Persson, att han hoppades på John Kerry istället för Bush. Det var kanske populistiskt menat, men jag tror det var ärligt. Han var nämligen ganska kritisk mot Bush. När man nu ser honom bredvid Bush ser man ingenting ärligt, men inte heller något statsmannamässigt över honom. Snarare en tafatt liten pojke, som prioriterar konservativa artiga ideal, (säg ingenting som betyder något) , och som fått komma in i finrummet och nöjer sig med det. Men höjdpunkten är att sen få åka hem till Filippa och med glädjestrålande ögon krama om henne och säga: "Filippa, Filippa. Vet du? Jag skakade hand med presidenten i USA. Vet du? Jag gjorde faktiskt det."

Nakba

Jag har ofta undrat hur man klarar av att förneka den etniska rensningen av palestinier. Man har från sionistiskt och Israelkramande håll förklarat att det handlade om människor som lämnade sina hem frivilligt eller som flydde på grund av ett krig. Min fråga har alltid varit: men hur skulle man kunna bygga en judisk stat då? Hade man så att säga bara tur? Shit happens, så att säga… för palestinierna alltså.

Historiker som Ilan Pappe har ju visat tydligt att det handlat om etnisk rensning, men från statsterrorapologeternas håll, kallar man Pappe för galning och anser att det räcker med det. Men Benny Morris då? Shlomo Ben-Ami? Benny Morris har sagt att: ”A Jewish state would not have come into existence without the uprooting of 700,000 Palestinians. Therefore it was necessary to uproot them." Morris skiljer sig kraftigt från Pappe, då han inte visar någon större sympati för palestinierna. "There are circumstances in history that justify ethnic cleansing." Och om Ben-Gurion har kunnat lastats för något, enligt Benny Morris, så är det för att han inte var tillräckligt hård i sin etniska rensning. Det skulle helt enkelt ha varit bättre om man blivit av med alla araber.

Shlomo Ben-Ami tar en medelväg. Man bör erkänna oförrätterna, men kan inte acceptera att flyktingarna får återvända. Han menar i likhet med många historiker, att det är så här länder skapas. Genom våld, övergrepp, stöld av mark och etnisk rensning.

Att erkänna övergrepp och oförrätterna vore ett viktigt första steg. Detta menar också ett gäng intellektuella arabiska israeler som vill se…” A democratic state based on equality between the Israeli Jews and the Palestinian Arabs in Israel will ensure both groups' rights in a just and egalitarian way,"

Många menar att judarna måste också få ha en stat. En specifikt judisk stat. Jag undrar ibland även hur man ser på den stora minoriteten i landet. Innebär inte detta en form av diskriminering? Jag har förståelse för att historiens anti-semitism har skapat ett behov av ett hem där man kan känna sig trygg. Men, i det här fallet, gjorde man det på bekostnad av icke-judar. Jag har själv har blivit förespråkare för enstatslösningen på senare år, om än med reservation. Det kan ses som naivt. (Och problemen och hindren för denna lösning är för många för att reda ut här.) Men tvåstatslösningen ser också naiv ut. (Med den lilla fördelen dock att Israel nu ändå faktiskt konkret existerar. Skulle Israel ge upp sin existens som Israel? Verkar ej troligt.) Framförallt när man ser hur Västbanken alltmer styckas upp. Man kan säga att det idag råder en enstatslösning där den palestinska befolkningen förtrycks. På sätt och vis kan man se att den israeliska politiken är en smula självdestruktiv i och med att man närmast omöjliggör Västbanken för palestinierna. Förvisso hoppas nog en del att palestinierna än en gång ska ”frivilligt” lämna sina hem, då man är helt isolerade, men palestinierna är envisa.

I Israel blir man dessutom allt oroligare för den demografiska situationen, i varje fall på vissa håll. I Jerusalem flyttar den judiska, sekulära medelklassen ut och kvar stannar de ortodoxa som förvisso genom häpnadsväckande högt barnafödande hjälper till att öka den judiska befolkningen, så ökar araberna mer ändå.

Ett annat problem är att vi har en ganska begränsad syn på historien. Trots att klimathotet ibland tar till undergångsliknande brösttoner , så måste man försöka skapa en framtidsvision som så att säga tänker längre än bara ett par år framåt. Det finns ofta en förmåga att tala om historiens slut. Man ser sig själv leva i den epoken. Men historien är oviss och komplicerad. Det viktigaste vore att söka en lösning där människor kan leva gemensamt. Visst finns det ett stort hat i regionen. Men om hatet och segregationen ska brytas måste man hitta alternativ till den politik som förs.

...we must begin to construct a vision of a nonracial, nonsectarian Palestine-Israel, which belongs to all the people who live in it, Israeli Jews, Palestinians, and all exiles who want to return and live in peace with their neighbors.

Samtidigt i USA gör man ett reportage om palestinsk hatpropaganda, som i verkligheten visar sig vara israelisk propaganda. Men över hela linjen i USA sprids den (och även i Sverige). Man litar på MEMRI. Från Fox "News" till The Daily Show: palestinska barn indoktrineras. Man beklagar sig över det oresonliga palestinska hatet. Samtidigt i den verkliga världen händer det andra saker:

While all of this air-time was being devoted to the mouse, some real news about the region with genuine political implications was completely ignored:

1. World Bank criticizes Israel over Palestinian economy: Describing a system of apartheid that has devastated the Palestinian economy without naming it as such, the World Bank warned of the consequences if this continues.

2. Israel plans new Jerusalem settlement: In response to the report, Israel announced the approval of plans to further Judaize Jerusalem, bringing the number of settlers living illegally on Palestinian land in the Occupied West Bank to 570,000.

3. Shot West Bank woman ‘loses baby’: During an Israeli army raid in the West Bank, a pregnant woman was shot in the stomach and lost her baby.

I Kina Satsar Man På OS

Människor tystas. Människor fördrivs. Människor fängslas. Människor avrättas. I Kina satsar man på OS.

...Och Så Dog Eurovision, Tack Vare God Grannsämja

Förbannat vara alla dessa länder med alla sina grannländer. I natt dog tydligen Eurovision, och många borde nog gråta, men inte jag. Markus Larsson i Aftonbladet har en teori som han nog inte är ensam om. Landet med flest grannländer vinner. Så varje nytt land som tillkommer och som inte är grannland med Sverige är ett bakslag för oss. En lösning vore kanske att göra Jämtland till Republik. Iofs blir de granne till Norge också, så bättre är kanske att låta Närke få bli ett eget land. Men, borde vi inte se det positiva i det hela. Europa har ju lidit av usel grannsämja länge. Kan detta vara ett steg framåt?

För inte kan det ha varit så att The Ark inte var tillräckligt bra? Eller att man helt enkelt har en annan musiksmak i övriga europa?

Fotnot 1: Själv såg jag som vanligt inte det hela, tycker helt enkelt att både musiken och underhållningsvärdet är av för dålig kvalitet.

Fotnot 2: I artikeln skriver Markus att The Ark är ett av Sveriges bästa band, men när AB klipper ut det citatet och ger det större fokus står det att The Ark är Sveriges bästa band.

Befrielsen Fortsätter:

Ur The Economist.

" The killing of large numbers of civilians by American forces, through indisciplined firing or as a result of their heavy reliance on air-strikes, has been a bitter feature of the campaigns in Afghanistan and Iraq—just as it was in Vietnam. Indeed, later on Tuesday at least 21 civilians were killed in air-strikes in the southern province of Helmand, according to Asadullah Wafa, its pro-American governor. In Iraq on Wednesday, according to local security sources, an American helicopter involved in an attack against suspected insurgents killed a number of children at a primary school north of Baghdad."

Men US-militären erbjuder i varje fall ursäkter, och ber ödmjukt om förlåtelse och det lär komma fler ursäkter, i varje för en del av de civila man upptäcker som har dödats av USA. För inte kommer man sluta släppa bomber inte. Så ifrån USA:s sida visar man upp en artigare sida och så skänker man en del godis till barnen också, och kompenserar en del afghanska familjer med pengar. Det verkar inte talibanerna göra i Afghanistan eller de olika grupperna i Irak som också dödar civila. De ber inte om ursäkt. Eller delar ut godis.

Tariq Ali Om Tony Blair

Tariq Ali tar ett tårögt farväl av Tony Blair. (Om man har hört Ali tala "live" så att säga, så tycker jag nog han ändå var oväntat mild i kritiken i avskedsartikeln.) Han hyser inga större förhoppningar om hans efterträdare, även om denne läser böcker. Ali citerar en tidigare rådgivare till Blair, Sir Rodric Braithwaite, som skrivit följande i Financial Times, förra året:

"A spectre is stalking British television, a frayed and waxy zombie straight from Madame Tussaud's. This one, unusually, seems to live and breathe. Perhaps it comes from the Central Intelligence Agency's box of technical tricks, programmed to spout the language of the White House in an artificial English accent...

Mr Blair has done more damage to British interests in the Middle East than Anthony Eden, who led the UK to disaster in Suez 50 years ago. In the past 100 years--to take the highlights--we have bombed and occupied Egypt and Iraq, put down an Arab uprising in Palestine and overthrown governments in Iran, Iraq and the Gulf. We can no longer do these things on our own, so we do them with the Americans. Mr Blair's total identification with the White House has destroyed his influence in Washington, Europe and the Middle East itself: who bothers with the monkey if he can go straight to the organ-grinder?..."

Att Berätta Om Historien

Dagens Nyheters ledarsida vill ha mer information (läs: propaganda) i skolan. Kidsen måste inte bara lära sig veta mer hut, utan även mera hot. Och lära sig skillnaden mellan diktatur och demokrati. DN hänvisar till gårdagens debattartikel i DN, och man är som väntat inte ett uns kritiska mot undersökningen (har man läst den?). I olika frågor som har med kommunismen att göra blir DN en smula oroade, då ungdomarna inte verkar ha förstått sanningen: Västerländsk Marknadsekonomi gör dig fri och rik och kommunismen erbjuder dig ond bråd död. Men frågorna verkar onekligen vara ställda på så sätt att man får fram ett budskap: att ungdomarna är okunniga (ungefär som när Bachner och Lööw gör undersökningar om anti-semitism bland svenskar: det finns ett bakomliggande och i ärlighetens namn ett oroväckande syfte). Man gör en propagandistisk undersökning. Om man kan få ungdomarna att verka ”okunniga” kan man öka trycket på att i skolan bedriva mer av den information som man själva tycker är riktigt (hur mycket då? En läskurs kanske?). Även om jag absolut anser att man bör berätta historien om de olika kommunistiska regimerna och deras övergrepp och misslyckanden. Liksom man bör berätta om kolonialismen och övergrepp mot mänskligheten överlag. (Fast kolonialismen har ju inneburit så mycket gott för den rika västvärlden så det lär knappast gå vägen.) Men hur skall denna historia då berättas? Enbart som en historia om gott mot ont, där liberalismens goda ande hela tiden kämpar mot valfri, dock av liberaler, utpekad ond fiende? En historia byggd på ett antal händelser? DN vill ha en bred upplysningskampanj, men min känsla är att de snarare vill att den ska vara smal.

Man kan dessutom på fullt allvar tro att kommunismen har hjälpt till att skapa välstånd i världen. Inte nödvändigtvis utifrån att kommunistiska länder har haft högt välstånd, utan att kommunisterna har skapat ett sådant hot mot eliten, att välfärden i icke-kommunistiska länder ökat. Verkligheten är mer komplicerad än vad privilegierade liberaler vill få den till.

Att beskriva västerländsk marknadsekonomi som styrelseskick, som undersökningen gör, är i sig direkt felaktigt, vilket vore en enkel sak att påpeka. Men poängen med sådana här undersökningar är ju ideologiska, och det man vill, och behöver, är spridandet av vad dessa undersökningar kommer fram till för att skapa en diskurs. Och de som citerar, som DN: gör det inte utifrån att undersökningen i sig är bra, utan för att den har en grundtanke som de delar. Som Zizek skrev i Ideologins Sublima Objekt:”Vi finner skäl som stöder vår tro därför att vi redan tror; vi tror inte därför att vi har fått tillräckliga skäl att tro."

Försöka Duger.

DN-liberaler vill så gärna smutsa ned vänstern. Det är ingen hobby, det är en passion, en livsuppgift. Nu vill Ekdal få oss att tro att Sverigedemokraterna är ett vänsterprojekt.

Men som Petter Larsson i Aftonbladets kulturdel föreslår Ekdal: läs på! "...läs sd:s handlingsprogram. Där framgår att sd vill avskaffa förmögenhetsskatten, reavinstskatten och utdelningskatten. Man vill sänka fastighetsskatten och arbetsgivaravgifterna, avskaffa turordningsreglerna i las och fortsätta driva kärnkraftverken tills de är helt uttjänta. Partiet säger ja till pigjobb, men nej till friår och plusjobb. Man vill ersätta maxtaxan med barnomsorgspeng och privatisera delar av den offentliga sektorn, inte minst inom vården."

Man kan naturligtvis se även andra grundläggande skillnader, mellan vänstern och Sverigedemokraterna, exempelvis att vänstern är i grunden anti-rasistisk. Men, Ekdal, du gjorde ett försök. Skam den som ger sig; och jag vet, jag vet att du inte ger upp i första taget: kampen för de privilegierade fortsätter.

Elände, Bara Förbannat Elände

En av mina favoritjournalister, Patrick Cockburn, skriver om en våldsspiral i norra Irak som började med en brutal avrättning. Brutal även enligt den våldsstandard som gäller i Irak alltså.

On 7 April, Doaa returned home after she had converted to Islam in order to marry a Sunni Muslim who was also a Kurd. She had been told by a Sunni Muslim cleric that her family had forgiven her for her elopement and conversion. Instead she was met in Bashika by a large mob of 2,000 people led by members of her family.

What happened next was captured in a mobile phone video. It shows a dark-haired girl dressed in a red track suit top and black underwear with blood streaming from her face. As she tries to rise to her feet she is kicked and hit on the head with a concrete block.

Armed and uniformed police stand by watching her being killed over several minutes. Many in the crowd hold up their phone cameras to record the scene. Nobody tries to help her as she is battered to death.

...Och så skulle det hämnas...

En Kvinnas Resa Till Anti-Sionismen

För något år sedan så dök jag in då och då bland kommentarerna på Angry Arabs blogg. Debatten där var mer än lovligt hätsk och ingenting censurerades, vilket gjorde att anti-semitismen och rasismen kunde härja fritt. Hatet var inte att ta miste på, men jag ansåg nog, att det var just bland apologeterna för Israel och USA där hatet var värst. Hos de olika signaturer som härjade var det ytterst få som talade för Israel och USA som hade något vettigt att säga.

Men där fanns även en judinna från Brooklyn vid namn Molly. Hon var hård kritiker mot Israel, men faktiskt, på grund av att hon var judinna, var det några som inte tog henne på allvar. Där fanns naturligtvis en del med klassiska anti-semitiska åsikter om en världskonspiration från judarna, vilket diskvalificerade henne. Men hon är en anti-sionist och hennes bloggpost om hennes resa till anti-sionismen är intressant. Vad kan man säga? Det personliga är politiskt.

Om Iran Och Anti-Semitism

I en kort artikel av Arshin Adib-Moghaddam (som jag för övrigt inte känner till) postad hos Monthly Review beskrivs Irans historiska koppling till judendom och judar.

Ahmadinejad beskrivs som en ointelligent och otypisk karaktär för det iranska styret. Men, samtidigt visar artikeln på vad som saknas i debatten om Iran. Iran är en grym diktatur: det är sant och visst, och med en gammalmodig, konservativ och kvinnofientlig syn på kvinnor, men dess anti-semitiska drag har överdrivits, dels genom regelrätta lögner, dels genom en mer eller mindre medveten sammanblandning av kritik mot Israel med anti-semitism men också genom oproportionerligt mycket fokus på en man och hans ord.

"I do not think it an exaggeration to place Ahmadinejad in the same category as Bush and Berlusconi. All three represent that type of politician that adhere to a dichotomous worldview: things are either black or white, good or bad, you are either with them or against them."

Iran har dessutom en minoritet judar som är integrerade i samhället. Deras lojalitet är inte nödvändigtvis till Israel.

It should be added that, in August of last year, the "Association of the Iranian Jewish Community" and the management of the Jewish hospital "Sepir" in Tehran facilitated the medical support to Palestinians wounded by Israeli armed forces during the latest intifadah against the occupation.

..Och så det som i mitt tycke är oerhört viktigt men som liberalerna i europa vägrar att förstå, av rent politiska skäl, och inte intellektuella:

"Anti-Semitism" is a distinctively European invention, and projecting its ideological tenets and political agenda to the Muslim world is intellectually unrewarding and analytically flawed. This is not to say that there are no anti-Jewish sentiments in the region. There are, but they are not racially motivated. They are political in nature. The equivalent to the attitudes of Ahmadinejad exists in many countries today as a consequence, in my opinion, of both the resurgence of ultra-nationalist ideologies which are always intrinsically xenophobic and the continued occupation of Palestinian territories by the Israeli state.

Men, nog är Ahmadinejad anti-semit, och nog kan det finnas anti-semitism som inte alltid syns. Att tolerera en minoritet betyder inte att man även accepterar och uppskattar den.

Dagens Födelsedagsbarn: Karl Marx

Vi människor behöver något att tro på. Något att engagera oss i, någonstans där vi även får möjlighet att utöva vår intelligens, eller låta bli för den delen, engagemang utan ifrågasättande, utan aktivt tänkande. Någonting vi dessutom kan hoppas på. Jag tror att det var i någon intervjubok med Noam Chomsky som han berättade om de människor som han hade hört på radio ha djupa analyser om amerikansk fotboll, och om hur det bevisade, att människor hade förmågan till analyser, men att man i sin uppgivenhet inte använde denna förmåga politiskt. Jag tror även att han menar, eller om det nu var någon annan, att idrotten är som en avledningsmanöver. Man luras bort från det väsentliga. Annars går det att se idrotten, eller fotbollen, som något annat. Både något betydligt mer lättsinnigt och avkopplande, eller som något djupare, något som är identitetsskapande, livsbejakande på gränsen till vansinne.

Karl Marx fyller alltså år idag. Det gör även jag. Själv kommer jag att fira födelsedagen på Råsunda. Fotbollen, den riktiga fotbollen (eller var jag anti-amerikansk nu?), är som en religion för många. Som opium kanske. För där religionen kan erbjuda en himmel och ett helvete, och ett liv efter detta, kan fotbollen erbjuda upplevelser mellan himmel och helvete och en nästa säsong (och då jävlar!). Men fotbollen kan vekligen erbjuda för många den där trösten. Supporterskapet, och en känsla av gemensamhet. Någonting att längta till, att trösta sig med, även om det egna laget envisas med att vara uselt år efter år.
Jag ger er här en briljant passage av Marx från inledningen av Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin: vackert, humant och intelligent.

”Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.

Att upphäva religionen som folkets illusoriska lycka är att kräva dess verkliga lycka. Kravet att det skall uppge illusionerna om sitt läge är kravet på att uppge ett tillstånd som behöver illusionerna. Religionskritiken är alltså ett embryo till kritiken av den jämmerdal, vars gloria religionen är.

Kritiken har plockat bort de imaginära blommorna från kedjorna, inte för att människan skall bära fantasilösa, tröstlösa kedjor, utan för att hon skall kasta av sig sina fjättrar och plocka den levande blomman. Religionskritiken gör människan besviken för att hon skall tänka, handla och gestalta sin verklighet som en besviken människa som kommit till förstånd, för att hon skall börja cirkulera kring sig själv och därmed runt sin verkliga sol. Religionen är blott den illusoriska sol som roterar runt människan, så länge hon inte rör sig runt sig själv.”

Chávez Och Världsbanken

Liberalerna lär inte gilla Chavez mer efter hans beslut att lämna IMF och Världsbanken. Nog kan Chavez ibland låta en smula populistisk och nog kan man tycka att han kunde vara lite mer diplomatisk, men hans analys om att Världsbanken och IMF skulle vara verktyg för imperialism, är helt enkelt en korrekt analys. Det är egentligen varken drastiskt eller populistiskt. IMF och Världsbanken är odemokratiska redskap för nyliberalism.

Petter Larsson skriver i Aftonbladet att:
"Så sent som i vintras kritiserade IMF regeringen Chávez. Extrainkomsterna från de höga oljepriserna borde sparas, inte läggas på skolor, sjukvård och andra dumheter, tyckte fonden. Det statliga oljebolagets socialprogramschef Hugo Moyer svarade att satsningar på människor inte är kostnader, utan måste ses som investeringar i framtiden. ”Vi har en social skuld till befolkningen”, sa han (BBC 24 december)."

Man talar ibland om att Chavéz har ökat klyftorna i det politiska samtalet. Att han är skyldig till att samtalstonen är hård och att Venezuela är så polariserat. (Ja, han var ju till och med skyldig till att han råkade ut för en statskupp.) För liberaler handlar det alltså inte om de enorma ekonomiska klyftor som skapats genom förtryck och imperialism, genom alla år av utsugning, utan att Venezuela helt plötsligt fick en politisk aktör som inte var tillräckligt höger och USA-vänlig. Det var det som skapade polariseringen. Så länge det finns miljoner av fattiga och samhälleligt uteslutna människor är det ingen fara. Faran kommer om det dyker upp en politisk aktör som anser att även dessa människor har ett värde och har potential.

Men angående Chávez och avskedet; frågan är, eftersom det hela är en symbolisk akt i första hand: vad det kan få för följder i praktiken. Fortsättning följer...

USA Mot Al-Arian

Ikväll klockan 22:00 går det en dokumentär på SVT om Sami Al-Arian. Den palestinske professorn som alltjämt är fängslad i USA.

Jag har skrivit tidigare om honom, bland annat här.

Första Maj Och Lite Anti-Kapitalism

Robert Jensen skriver helt enkelt en skön anti-kapitalistisk liten essä, eller nåt, och jag tycker det passar alldeles utmärkt att posta den en dag som denna. Ta fem minuters paus. Tid är inte pengar.

One of the common responses I hear when I critique capitalism is, "Well, that may all be true, but we have to be realistic and do what's possible." By that logic, to be realistic is to accept a system that is inhuman, anti-democratic, and unsustainable. To be realistic we are told we must capitulate to a system that steals our souls, enslaves us to concentrated power, and will someday destroy the planet.

But rejecting and resisting a predatory corporate capitalism is not crazy. It is an eminently sane position. Holding onto our humanity is not crazy. Defending democracy is not crazy. And struggling for a sustainable future is not crazy.

What is truly crazy is falling for the con that an inhuman, anti-democratic, and unsustainable system -- one that leaves half the world's people in abject poverty -- is all that there is, all that there ever can be, all that there ever will be.

If that were true, then soon there will be nothing left, for anyone.

I do not believe it is realistic to accept such a fate. If that's being realistic, I'll take crazy any day of the week, every Sunday of the month.