Magnetiska Positiva Vibrerande Tankar

Vill du förändra ditt liv? Bli framgångsrik? Allt du behöver göra är att ändra ditt sätt att tänka. För du är väl en individ, med rent entreprenörsblod flödandes inom dig? På Aftonbladet Kultur skriver Ann Charlott Altstadt om en framgångssaga. En bok som säljer i miljontals, och som hävdar att det är det positiva tänkandet som är det viktigaste. Men där den individuella existensen tas ur sin sociala kontext. Men det är också något egoistiskt, naivt hoppfullt i det hela. Böcker om självhjälp och i new-age anda, talar till just Dig som läsare. Du är Utvald från den stund du börjar läsa. I en nyliberal era passar boken naturligtvis som hand i handske. Det är en form av individualistiskt trossystem, där man själv, ska frälsas av sig själv. Det gällar bara att tänka rätt, så man hittar ”magnetiska” tankar och drar åt sig saker som ”vibrerar” på samma ”frekvens”. För Du, just Du, kan bli vad som helst.

"Trossystem har en förmåga att anpassa sig till sitt samhälle. För många av Hemlighetens läsare är det förstås toppennyheter att ojämlikhet inte är något som politiker, liberala ekonomer eller andra makthavare hittat på, utan offren själva. Boken har ingenting att säga till den nioåriga flicka som i går såldes till en bordell i Bangkok."

Nej. Men boken säljs inte heller till henne. Hon existerar inte. Boken säljs till människor vars högerideal främst går ut på att inte analysera världen. Bara ta dagen som den är och hoppas att just man själv får den lön man förtjänar. Som just jag förtjänar i nästa löneförhandling. Innan jag blir egenföretagare. Eller fotomodell. Eller filmstjärna. Eller Idol. Och blir rik. Rikare än dig.

"Vi Är Där På Irakiernas Inbjudan"

Condi Rice intervjuas i dagens DN. Det är en kraftlös, näringsfattig intervju, där Rice tillåts fly frågorna och hitta på egna svarsalternativ. Det är en intervju som avslutas med frågan: ... - Och pianospelet? Som för att visa. Jag hoppas du inte tog illa upp med mina frågor. Jag måste ju liksom. Dagens Nyheter är en seriös tidning. Förvisso. Men vi är USA-vänliga i grunden.

Men Condi svarar så här på en fråga om hur länge man ska stanna i Irak.
" Well, vi är ju där på irakiernas inbjudan... Vi är inte där för att skapa permanenta baser i Irak."

Sällan har väl en inbjudan sett konstigare ut, sällan har väl en inbjudan varit blodigare. Sällan borde väl ett konstaterande vara mer värd att få en uppföljningsfråga. Sen: inte där för att skapa permanenta baser? Michael, du har ett öppet mål. Fråga om alla dessa andra över 100 länder där USA har baser, snälla? Nähä.

Därtill säger hon något mycket komiskt: (en varningssignal bör alltid ljuda vid orden "jag är den förste att medge att..."): - Jag är den förste att medge att mycket {i Irak] blev svårare än jag trott.

Hennes inställning till USA:s eget ansvar för det som hänt i Irak är väntat men deprimerande. Hennes dystra "utsikter finns det än"-inställning i Israel/Palestina-frågan är däremot kanske förvånande, eftersom Bush-administrationen tidigare låtit löjeväckande optimistiska i frågan. Helt väntat, dock, är att skulden varför palestinierna inte fått någon stat och varför det inte råder fred, helt och hållet läggs på palestinierna.

Condi pratar även om diplomatins vikt vad gäller Iran. Samtidigt som hon och USA vägrar samtala med Iran. Det hon inte heller vill erkänna är att Iran är något av en regional vinnare genom det som utspelats genom Irak-kriget och dess följder. Men för henne är inte frågan varför USA vägrar tala med Teherean, utan varför Teheran inte vill tala med USA. Hon anser inte att Iran ska få använda samtal och förhandlingar för att dölja och vinna tid, medan de vinner andra fördelar. Detta senare får mig att tänka på Israel, som använder lama fredsförhandlingar för att vinna tid till utökad ockupation, utökad belägring.

Vad gäller tortyr av fångar är hon mycket luddig, men påpekar först och främst med en lysande propagandalögn som folkpartistliberaler kommer att trycka upp på t-shirtar: - Låt mig först säga att USA är och förblir den starkaste förespråkaren av mänskliga rättigheter på hemmaplan och utomlands.

Efter det konstaterandet förklarar hon hur annorlunda kriget är mot terrorister. Hur man måste använda alla lagliga medel som finns, och att presidenten inte skulle se genom fingrarna med tortyr. Sen säga att terorister helt enkelt inte är som vi vanliga människor. Som genom att hävda att tortyrförbud ska bara gälla USA-definierade människor.

Michael Winiarski, intervjuaren, ser ingen anledning att ifrågasätta dessa konstiga svar utan vill då istället börja fråga om hur hennes karriär ser ut från 2009. Och om pianospelet förstås.

(Vad gäller den optimism som präglade mötet är jag inte förvånad. Många måste upprätthålla ansiktet. Men avsaknaden av konkreta åtgärder var inte heller den oväntad.)

Fox News Humor: Obama, Osama: Lika Goda Mordoffer

Osama, Obama. Knock them off both, liksom.

"Det är väldigt svårt att bevisa att man är oskyldig."

I en diskussion på radio för ett tag sedan om terrorism och om terrormisstänkta sa Ulrika Karlsson, moderat, något som kännetecknar kriget mot terrorism. Radioprogrammet föregicks av ett reportage om somalier i Sverige som drabbats av Säpo, vår egen rasistiska paranoida säkerhetstjänst, med rätt att behandla vissa människor som man behagar. Så vad sa Ulrika?

"Det är väldigt svårt att bevisa att man är oskyldig."

När Condi Rice kommer hit, utbuad, men inte tillräckligt, så är det något hon har varit med och bidragit till: Att rättsäkerheten och mänskliga rättigheter satts ur spel i ett spel kallat: Kriget mot terrorismen. Är man muslim, svart, arab, fattig eller något annat mindre värdefullt mänskligt ökar just bördan på var och en att bevisa sin oskuld. Alla som applåderar eller ens respekterar Condi Rice ska skämmas. Men våra borgerliga politiker kommer säkert att buga sig, böja sig.

Fotnot: Jag tror att det var i radioprogrammet Konflikt som Ulrika Karlsson sa dessa bevingade ord. I lördags, eller förra lördagen. Mitt minne är inte som det bör. (Hyfsat dålig källhänvisning, va?)

Sökes: Nyckeln Till Frihet

Lördag. Det var en strålande varm vårdag. Jag bestämde mig för att möta upp några kamrater på en uteservering på söder. Jag tog en kort liten promenad först, sträckte på benen, och gick till tunnelbanan. Man har pengar på kontot, och en ledig dag, utan något att oroa mig för.

Jag satte mig på tunnelbanan framför en man som talade arabiska i en mobiltelefon. När han hade talat färdigt kommenterade han min t-shirt. Han gillade den helt enkelt. Mannen är nämligen palestinier från Gaza och på min t-shirt står det ”Intifada. The wall must fall.”

Han kom till Sverige för tio månader sedan från Gaza. Han väntar frustrerat på besked från migrationsverket. Verket kan inte skicka tillbaka honom till Gaza, även om de skulle vilja. Av rent praktiska skäl. Gaza är stängt. Men ändå dröjer beskedet. Varje månad får han ett nytt löfte. Nästa månad får du besked. Han är 25 år gammal. Det som ska vara den bästa tiden i hans liv, säger han, men han känner att han förhindras att leva. Han kan inte göra något. Han bara väntar. Han tillåts bara vänta. Men denna dag, är han på jakt efter arbete. Han har en äldre bror som också kommit till Sverige, och som nyligen fått arbete. Själv skulle han vilja studera. Han har studerat medicin i nästan ett år. Men situationen i Gaza var ohållbar. Så han begav sig till Sverige.

Han är besviken på Sverige. Han trodde Sverige var ett land som respekterade mänskliga rättigheter. Han är besviken på hur Sverige behandlar flyktingar men också på att Sverige liksom alla andra länder är tysta när det gäller situationen i Gaza och på Västbanken. USA tror han inte vill ha fred.

Han berättar om den omöjliga situationen i Gaza. Om hur det är att leva i ett fattigt fängelse som Gaza. Att inte kunna röra sig fritt, att inte kunna arbeta och tjäna pengar. Att vara ständigt på sin vakt mot missiler. Han berättar om människor som inte kan få hjälp på sjukhusen i Gaza, på grund av Israels isolering.

Han berättar att när han hör helikoptrar här i Sverige rycker han till. Han ryser till. Helikoptrar som svävar över Gaza är aldrig något bra tecken.

Gaza menar han är världens sämsta ställe att bo på. Just på grund av att man inte kan ta sig någonstans. Det kanske finns farligare ställen, men i Gaza kan man inte fly någonstans. Det är ett oerhört trångbott fängelse. Instängdheten skapar en hopplöshet och han säger att ungdomarna radikaliseras för var dag som går. Det finns inget att tro på. Någon tvåstatslösning tror han inte på. Knappt någon enstatslösning heller, men han skulle vilja ha en lösning där alla kan bo tillsammans, och då menar han judar, kristna och muslimer. Han litar inte på USA, betvivlar starkt deras intresse för fred. Det finns för mycket pengar i vapenhandeln, säger han.

Jag tror att han säger att hans familj ursprungligen kom från Beersheba, men det kan ha varit någon annan ort. (Vi talar engelska med varandra, även om han studerat svenska i Söderhamn.) Han har en stor familj kvar i Gaza.

Mannen är dock på ett oväntat gott humör med tanke på hans situation. Själv känner jag stor bitterhet och skam över att svenska politiska ledare och så kallade vänsterledare skålar för ett Israel som gör att en sån här mans liv tvingas till en oviss väntan. Jag känner en stor ilska över människor som skålar och hurrar över ett land som bygger murar och isolerar människor, försöker beröva deras kroppar liv och rörelse. All denna mänskliga potential som isoleras av ett skäl, och ett skäl allena: de är födda palestinier.

Han gick av vid Slussen för att leta arbeta och fortsätta sin väntan. Själv mötte jag upp ett par kamrater på söder och drack öl och åt god mat, pratandes om en hel del oväsentligheter, och om vår sommarresa till Österrike och utan att behöva bekymra mig för ett ögonblick över morgondagen. Eller behöva oroa mig för helikoptern där ovan

Rawia Morra om Carter och Gaza.

Same, Same, But Israel

Carlos Latuff har tecknat.

Mig Äger Ingen Som Radioteater

Idag går den första delen av Åsa Linderborgs suveräna bok Mig Äger Ingen som radioteater. P1 Klockan 13:30. Repris bla 26/5 klockan 19:03. Den går i två delar.

Den får bra kritik i dagens DN.

I DN kan man också läsa att flera vill filma boken. Hittills är inget klart. Men som teater går den passande nog upp i Västerås om ett år.

Överlevnad För Vilka?

Det är rätt komiskt egentligen. På ett tragiskt sätt.

Obama vrider nästan tungan ur led för att få folk att inte tro att han är muslim, och att han inte gör annat än stöder Israel till 100 %.

"Judge me by what I say and what I've done. Don't judge me because I've got a funny name. Don't judge me because I'm African-American."

Sen har vi McCain. Liksom Obama har han haft problem med en kyrklig representant. McCain har förvisso klarat sig väldigt bra i jämförelse.

För John Hagee, evangelisk protestant, har inte trampat på fel tår på samma sätt, fram till nu. Hagee är dessutom Israel-vän. På sätt och vis. Han tillhör det anti-semitiska blocket som gärna försvarar Israel. Han pratar förvisso om ett Israel där blodet skall flyta. Och sånt där. Han pratar om att Gud lät Hitler komma till makten för på så vis kunde judarna flytta till Israel. Då fick i och för sig McCain nog. (Det är dock betydligt mer ursäktligt att använda fördomar och hatiskt språkbruk gällande muslimer. En annan McCain-pastor Rod Parsley - en moralisk kompass enligt McCain-, talar om islam som hatets religion, en falsk religion - ett hot mot USA, mot de kristna. Därav, vilket man kan förstå, med den iver Obama högtidligt lovar och svär att han inte är muslim.)

John McCain har tidigare visat sin tacksamhet för Hagees stöd för Israel. Men det är ett stöd, ett minst sagt besynnerligt aggressivt stöd, som Hagee hoppas kommer leda till ett blodbad som i sin tur skulle leda till Israels nederlag. ”The Jews, however, will survive the battle, long enough to have “the opportunity to receive Messiah, who is a rabbi known to the world as Jesus of Nazareth.”

…För att judarna ska bli kristna med andra ord… Hagees teori är mycket avancerad. Ryssland är inblandat (jag kan avslöja att det kommer sluta illa för den ryska armé som attackerar Israel.). Och Kina är med på ett ont hörn med. Men blod kommer flyta. Det är Israel/USA mot resten av världen. Jippie!

Israel har ju sen tidig barndom flirtat med anti-semiter. De behöver ju inte varit religiöst galna som Hagee. Det fanns ju ett gemensamt intresse för europeiska anti-semiter och sionister. Att judarna skulle lämna europa. Denna ocharmiga historia berättas sällan av statsterrorapologeter och kolonialismkramare, eller bland en del ”liberala” människor som påstår sig bekämpa anti-semitism. Med sällan menar jag för övrigt aldrig. Det är en politiskt opassande historia att berätta så att säga.

Detta tragiska samarbete, finns på sätt och vis än idag, men den har ändrat ändamål. Anti-semiterna har bara hittat en större fiende i muslimerna och araberna. Visst finns det de som talar om en judisk världskonspiration fortfarande. Anti-semitisk litteratur är främst en västlig företeelse: från vita kristna som icke tillhör vänstern. Men många sionister vill egentligen inte tala om dessa anti-semiter. Man vill istället lokalisera anti-semitismen, inte till de som kommer med stereotypiska nidbilder av judarna, utan till de som kritiserar Israel som stat. Detta säger en del om sionismen. De kristna sionisterna, ofta religiöst vanvettiga, som av och till låter höra av sig (och jublar när våldet blossar upp, eftersom då kommer jordens undergång) och som stöder Israel, är inte alltid helt enkla för Israel att hantera. Men de stöder Israel. Det ursäktar uppenbarligen det mesta.

Den djupt Israel-kritiska, retoriskt briljante, Norman Finkelstein (den som sett honom debattera med Alan Dershowitz, eller andra bombastiska Israel-vänner förstår vad jag menar), anti-semit enligt den intellektuellt flexible Henrik Bachner, naturligtvis, blir förvisad från Israel. Han skulle till de ockuperade områdena men blev omedelbart omhändertagen. I mellanösterns enda demokratis namn.

Anti-semiter är välkomna i Israel. Alla dagar i veckan. Bara de stöder Israel i sin våldskampanj mot grannar och de människor man stal marken från för att få sin stat.

Men om framtiden och staters och människors överlevnad är det svårt att sia. Vi är ofta för snabba att döma. Just nu ser ju det mesta olycksbådande ut. Det troliga är väl att jag inte får uppleva fred där nere. Framförallt ingen rättvis sådan. Men det betyder inte att den dagen inte kan komma. Om 200 år kanske? Det måste handla om överlevnad för så många som möjligt, eller som i Israel-vännen Hagees fall: så få som möjligt.

(Nej, jag är ingen klimatförnekare bara för att jag hoppas och tror att jorden håller för mänskligheten i 200 år till.)

BOMBY: Är Det Verkligen Fred Vi Vill Ha?

BOMBY

Bomb Others not My Backyard. Detta gjorde ju att kriget i Irak fick hyfsad genomslagskraft i USA. Det var bättre att föra kriget där än på hemmaplan, i USA. En annan BOMBY-variant är ju den som vi svennebananer nu vill genomföra: Förbjuda vissa klusterbomber. De som inte vi gör. Och behålla de som vi gör.

Ett av de uppenbara problemen (förtjänsterna) med vapen är ju det att man kan tjäna stora pengar på det. Faktum är ju att det är en god källa till stora inkomster och arbetstillfällen. Om vi dessutom bygger plan som är specialanpassade för dessa dödliga ting så vore det väl själva fan om vi inte får använda dem? Vi lovar att inte släppa dem på oss själva eller på några andra goda! Dessutom är de hyfsat säkra.

Kan vi förbjuda andra, men undanta oss, så vore det super. Vi svennebananer var ju inte så heta på att förbjuda landminor heller. Vi är helt enkelt för bra på att göra vapen och kanoner. Minorna hade även den fördelen att vi utbildade minhundar och utvecklade minröjningsutrustning. Det var lite av en min-min-situation för oss. Så: Är det verkligen fred vi vill ha?

(Däremot har jag aldrig varit förtjust i retorik som “det är nu eller aldrig.” Vadå? Så om det inte blir av nu ska vi lägga oss ned och dö då? Ge upp? Människan överdriver alltid den tidsperiods betydelse som just hon/han lever i.)

En Mur Som Formar En Bur Som Om Palestinierna Vore Djur

Det kom en insändare till The Economist...

SIR – Regarding the “separation barrier”, it is not a wall that Israel is building around Palestine; it is a cage. This is the first example in history of a group of people building a barrier around another group not to keep them out, but to keep them confined. Israel is treating the Palestinian people as though they are cattle or dogs. Not only is the rest of the world watching, they are supporting the keepers.

Matthew Pflaum Atlanta" Via Angry Arab. (Vars favorittidning oväntat nog är just The Economist.)

Sen får palestinierna olika typer av tveksam draghjälp för sin kamp. En annan farlig pajas är ju Bush som för övrigt har utlovat snar fred. Nå: lycka till med det, efter att ha lovordat Israel, ur en biblisk synpunkt och talat om det utvalda folket och Eretz Israel. Det lär ju verkligen locka palestinierna till förhandlingsbordet med hoppfullhet om en lösning som inte är horribelt orättvis. Israel lär dock dyka upp med god aptit. Att palestinerna skulle ha någon som helst nytta av terroristen Bin Ladens stöd i frågan framstår som ren idioti. Bin Laden och Bush: två kockar som gör världens blodigaste soppa. Håll er borta från Palestina-frågan!

Mer Eller Mindre Viktiga Saker Man Hakar Upp Sig På

För några dagar sedan dog Sveriges äldsta kvinna. Men är det verkligen möjligt? Om hon är död borde hon ju diskvalificeras som Sveriges äldsta kvinna. Huvudkriteteriet i tävlingen ”Vem är äldst?” är ju att man lever.

Nåväl. Märkvärdigare saker finns väl att haka upp sig på (min lilla observation ovan är lätt att slå hål på, om man så behagar.) Jag mötte en man för några dagar sedan som envisades med att hävda att hans bankkonto var övertrakasserat. Jag är den förste att instämma i att bankerna jävlas konstant med en, i varje fall, med oss mindre bemedlade. Jag har faktiskt alltid svårt att förstå varför bankerna får så högt förtroende från det svenska folket.

Visste ni för övrigt att Stålmannen är strejkbrytare? Jo då. I ett avsnitt av Smallville avslöjas detta. (Ja, jag har, måste erkännas, sett ett par avsnitt av denna sällsynt humorbefriade serie. Det är intressant ur ett kulturellt perspektiv, så att säga.) Det är stålmannen som ser till att julklapparna delas ut till barnen när stadens jultomtar strejkar. Daily Planet, denna borgarblaska, har ingenting att säga om det. Smallville är The Wires antites. Den ena serien är djupt klassmedveten, den andra saknar detta perspektiv helt.

Ubåtar var något Calle Bildt hakade upp sig på. Nu kanske det är dags att släppa det. Det spåret har sjunkit som så många sjunkbomber. Allt som återstår är väl ett vrak av dessa illusioner.

Jag såg för övrigt att Federley , ni vet han som gör det liberalt omöjliga: öppet stöder och skålar och hurrar för etnisk rensning och belägring och kollektiva bestraffningar, har en kategori på sin blogg, där han postar saker som han kallar ”ditt o datt.” Jag skulle hellre skära av mig fingrarna än kalla en kategori för ”ditt o datt.”

Apropå människor med begränsad självinsikt och förmåga att rannsaka sig själv. Jag har alltid gillat människor med självinsikt. Även de med mänskligt minimum av det. Som den här månadsgamla historien, där det hakade upp sig för en man i ett litet kärleksdrama, med Fargo-touch. En man hyr sju torpeder. Det slutar med mordbrand i ett garage. Vilket han inte räknade med.- Jag blev bestört. Om jag inte minns fel har jag sagt att jag tyckte det gick över styr.

Men mannen har i varje fall mer självinsikt än Federley. Federley skulle inte ens kunna säga detta om ghettofängelset Gaza om han så fick se det i verkligheten. Eller skulle han kunna gå så långt? Det personliga är ju politiskt. Kanske skulle en gnuta medkänsla infinna sig.
Reporter: - Vad tyckte du när du fick se Gaza?
Federley: - Jag blev bestört. Om jag inte minns fel har jag sagt att jag tyckte att det gick över styr.

Det var kallt i helgen: valfri människa boende i Sverige hakar upp sig på vädret. Men handen på hjärtat. Hur många längtar till november?

Ps! Till min arbetsgivare som med extremt hög sannolikhet inte läser detta. Detta har inte skrivits, tänkts ut eller förarbetats på arbetstid.

Linda Skugge Gillar Inte Mig

Linda Skugge gillar inte mig alls. Hon föraktar mig. Jag provocerar henne. Hon är anti-Paolo Pissoffi. Okej, hon känner mig inte och jag har inte varit utbränd. Men, jag är inte den som är den, jag håller alla dörrar öppna.

Och kan det hända andra, kan det hända mig.

Jag tycker dessutom om att ha ledigt. Jag tycker att jag behöver ha semester. Jag har inga tre barn. Jag har bara ett heltidsjobb. På min fritid kan jag stirra upp i taket och fantisera om att se målarfärg torka. Eller: sitta på en uteservering, lätt tillbakalutad med en öl i handen bara titta på folk som passerar på en gata. Jag kan spendera tid med att läsa fackböcker som inte har någon som helst relevans till mitt jobb, till mitt liv, till min vardag. Och ändå tycka att tiden inte räcker till.

Nej. Linda Skugge gillar inte mig alls. Och då känner hon mig inte ens. Jag är dessutom en sån som möglar på jobbet. I am filth in her eyes. Ty jag är ingen entreprenör. Men vi kan inte alla vara egenföretagare. Det funkar liksom inte.

(Undrar om jag ska köpa mig lite tid imorgon. Sjukskriva mig. Jag behöver lite ledighet. Vi kan kalla det, andrum. Rådrum.)

DN.

Ps! Till min arbetsgivare, som med väldigt hög sannolikhet nog icke läser detta: Nej. Jag lovar. Jag ska jobba imorgon.

Ps II! Jag har dessutom ett väldigt intressant och spännande jobb. Risken att tråkas ut existerar inte.

Joråsatteh... Det Var Skönt Med Helg

Det var söndag. Måndagen väntade runt det John Blundska-hörnet. Det är då man ångrar sig som mest. Jag önskade att jag varit mer kreativ under helgen. Jag behövde ett nytt sätt att tänka. Tänk: man kanske i all ödmjukhet skulle skriva ett mästerverk. En idé kom till mig likt en syn för de nyligen frälsta. Men dessvärre: livet spelade mig ett elakt spratt. Något kom emellan. En ny TV-serie började. Jag kommer inte ihåg vad den handlade om. Idén. Eller TV-serien. Men det kommer en ny. TV-serie alltså.

The Wire däremot. Kommer jag ihåg. Den är för bra för att glömmas bort. Det är en fullkomligt lysande TV-serie med sin elaka, aktuella vardagsrealism. I denna omgång är massmedia med i serien. Och ännu ett spel bakom galleriet. Polisen behöver fler resurser. En av utredarna skapar en seriemördare. En seriemördare som dödar hemlösa. (Man tar hemlösa som dött naturligt och gör de till mord.) Men media hakar först inte på. Det är inte tillräckligt saftigt. Man hittar på ett sexuellt motiv och då hänger media på. När man till och med från ett par polisers sida mer eller mindre kidnappar en hemlös får polisen helt plötsligt de resurser man behöver. Bara tre poliser känner till sanningen. En vill överhuvudtaget inte veta av det hela. Hans bitterhet är strålande uttryckt i serien. Dessutom: En journalist hittar på en massa spektakulära saker för att kunna göra karriär. En redaktör misstänker honom för att göra just det. Men redaktörens chefer går på journalistens spektakulära linje. Det som säljer. Det politiska spelet är även det med: en blandning av cyniskt falskspel och korruption med små doser av pragmatiska kompromisser med en politikers idealism. Sen alla de människor som inte räknas. Som inte behövs, men som ändå utgör en viktig del av Baltimore. Och sen de kriminella gäng som alltid är med i serien. The Wire är en fantastisk TV-serie. As good as it gets.

Funderar ett tag, kanske skulle man skriva något som The Wire? Sätter mig framför datorn. Livet kan börja. Spelar patiens. Bara en gång till.

När En Rik Mäktig Man Visar Sin Solidaritet Så Gott Som Han Kan

Det här är bara så stort av George W. Bush. Han har slutat spelat golf för att stödja soldaterna i Irak.

"I feel I owe it to the families to be as -- to be in solidarity as best as I can with them. And I think playing golf during a war just sends the wrong signal." (Min kursivering)

Andra förslag: sluta prata eller sluta vara president.

Via Hampus Motbilder.

Fotnot: I valkampanjen 2004 var det John Kerry som utmålades som elitisten. I valkampanjen 2008 är det Barack Obama.

En Liten Fråga Till Israel

När nu Israel ska firas samtidigt som de själva målar in sig i ett hörn, så som Israel gör med sin fortsatta ockupations och bosättarpolitik då en tvåstatslösning omöjliggörs växer en liten fråga fram. Frågan lyder: kort och koncist; hur ska ni ha det: En gemensam stat med lika rättigheter för alla eller apartheid?

Vad tycker de firande svenska låtsasliberalerna? Lika rättigheter för alla eller inte?

Och under festligheterna och de glada talen. Läste man upp följande dikt av Ilan Shenfield då?


"March on Lebanon and also on Gaza with ploughs and salt.
Destroy them to the last inhabitant.
Turn them into an arid desert, an uninhabited, turbid valley.
Because we yearned for peace and wanted it, and our houses we destroyed first,
But they were a wasted gift for those murderers, with beard and Jihad bands,
Who shout: 'Massacre now!,' and who have neither love nor peace, Neither god nor father. [...]

"Save your people and make bombs,
and rain them on villages and towns and houses till they collapse.
Kill them, shed their blood, terrify their lives, lest they try again
To destroy us, until we hear from tops of exploding mountains,
Ridden down by your heels, sounds of supplication and lamentation.
And your pits will cover them. Whoever scorns a day of bloodshed,
He should be scorned. Save your people, and make war." (Ynet, July 30, 2006)

Att Välja En Kandidat Utifrån Vad Hon Inte är

Så kan det gå till i det fria landet i väst när man väljer kandidat.

I ett valdistrikt i West Virginia förklarade en äldre kvinna för en TV-reporter varför hon inte ville rösta på Barack Obama, varför hon röstade på Hillary istället, med följande analys:


- Barack är muslim.
TV-reportern: - För sakens skull, så säger han själv att han inte är det.
Den äldre damen. - Men jag tror honom inte.

Hur kommer det sig?
Hur kommer det sig att hon trodde att han var muslim?
Media. Brist på journalism, överflöd av propaganda.
Hur kommer det sig att hon tyckte att det var så farligt att han var muslim?
Media. Brist på journalism, överflöd av propaganda.

Så det hela bäddar för fortsatt bombkonservatism i det stora demokratiska föredömet i väst.


(Och lägg märke till hur lite sakfrågor som diskuteras.)

Veckans Boktips: Intifada av Tobias Berggren

Tobias Berggren beskriver sin dikt/diktsamling Intifada, hans tionde diktsamling, så här:

"Denna dikt är och skall vara ett ställningstagande mot staten Israels etniska rensning av den palestinska befolkningen, från åtminstone år 1948, Nakba, kallar palestinierna den.

Det är för mig som judisk människa självklart att alla brottsliga mänskliga handlingar i den omfattning som gäller för Nakba såväl som för Shoa, Stalins utrensningar, USA:s mördande i Vietnam, Pol Pots och de röda khmerernas helvetesvälde, Milosevics fasansfullheter mot bosnierna… inget annat har gemensamt än att de är djävulens emanationer. De som jämför eller eljest sätter samman t.ex Nakba med Europas Holocaust etc ur annan synpunkt än deras allmänna, var för sig, men annars klart likasinnade moraliska och civilisatoriska vedervärdighet, är för mig enbart naiva. Varje (kryptomoralisk) jämförelse är här inget annat argumentfabrikation för vidare vidrigheter.
Vårt ansvar kan inte vara annat än att försöka bena ut dessa fula fiskar alla efter sina specifika förutsättningar, sin art, sin historiska ram."

Dikten i sig är rätt återhållsam. Dikten befinner sig på resande fot. Han är inte bara på Västbanken. Dikten handlar inte enbart om Intifadan, eller om Israel/Palestina. (Dikten borde ha korrekturlästs bättre. Det vågar jag dock påstå i all min lekmannamässiga ödmjukhet.) Men här finns en form av återhållsam vrede. Det måste vara svårt att få ut vrede i poesi. Eller så är det den ultimata kombinationen. Vad vet jag. Vreden finns i stenen som är det återkommande objektet i dikten. Men inte bara vrede. I stenen verkar även hoppet och drömmarna finnas. Men stenen bär ett stort symbolvärde i dikten. Fast det är ändå människorna som gör stenen.

Lapis exilis
Exilens sten
Heliga stenar ligger kastade i varje gatuhörn

De vises sten: det är: gravstenen, koproliten! Den brinnande fågelns sten, återuppståndelsens…
Det eviga sökandets sten
efter sitt ord

Markens stenar, strändernas,
deras namn, deras särskilda kön
All sten som blir över
sedan mosaiken fullbordats

En sten från stranden vid Bayonne
som jag fick av min son till tröst
för något nu bortglömt, bevarad
Barndomens förstenade havsdjur
Skuggan på månen av havet

Ta en sten i din hand
Dröm om ett annat land

Min son berättar
Hur han och kompisen
gick ut på bryggdäck
en stjärnklar natt
då Biscaya låg overkligt lugn

Hur de då kunde ta i stjärnorna med sina händer.

Liberal Israel Debatt

Bild från brassen Carlos Latuff. .

"Michael Moore Är En Skitstövel"

Det har sagts förr. Michael Moore har nog hört det många gånger. Men framförallt från den bittra högern som inte har något annat att komma med.

Värre är det, naturligtvis, när det kommer från människor som arbetat med Michael Moore.
En svensk producent vid namn Ann Holm-Jouffret som arbetat i USA under Michael Moore. (Enligt DN arbetar hon idag US-amerikansk deltid vilket är som svensk heltid.)

- Michael Moore är en skitstövel. Herr Fackförbund tillåter inte sina medarbetare att vara med i facket eftersom han vet att de kommer att jobba över så mycket och att det blir för dyrt då. Jag har inget gott att säga om Michael. Däremot önskar jag att det fanns fler här i USA som drev samma politiska agenda.

Det har funnits andra kritiska röster från vänsterkanten mot Michael Moore. Det har handlat om hans feghet när det gäller att helt plötsligt attackera Ralph Nader, hans tystnad vad gäller Israel/Palestina men också arbetsvillkoren för människor som jobbar som anställda för Moore och även hans något spekulativa förhållande till fakta. (Även om det i det senare fallet inte är så illa som högern vill få det till.)

Michael Moore har tidigare varit givmild när det gäller pengar, men det har förstås då handlat om att kunna använda det i sitt material. Som propaganda.

Michael Moore är med andra ord en hycklare. Något han dessvärre inte är ensam om på vänsterkanten.

Fotnot: Artikeln finns ej på nätet.

Israel Menar Inget Ont När Man Gör Illa

Israel har en blandning av förbannad tur och otur egentligen.

Först sa man att det inte bodde några där Israel skulle skapas.

Sen fick man dessvärre erkänna, att jo, det bodde några där: men de flydde frivilligt. Israel försvarade sig så pass hjältemodigt och bra att man bara hade lite tur. Just då. Araberna, muslimerna, icke-judarna: flydde. Och det var ju deras val. Att fly. Israel hade lite flyt skulle man kunna säga. Men hur skulle Eretz Israel kunna komma till genom icke-våld?

Sen har man dödat barn. 1000 barn har dödats efter den andra intifadan. Först förnekar man det. Sen skyller man på offren. Visst är det otur. Man skyller på att Hamas gömmer sig bland civila. Men att man dödar barn i Gaza är kanske inte så konstigt. 48 % av invånarna i Gaza är under 15 år. Så om man skickar in raketer in i detta, dessutom extremt trångbodda område, är risken ganska stor att man dödar just, barn.

Men Israel menar aldrig att döda barnen. Men likt förbannat fortsätter det.

We really didn’t mean to do it. Again we didn’t mean to do it. We have never meant to do it. Yet as usual, even though we didn’t mean it – we hit them. We hit them 1,000 times already without meaning to do it. We have killed a total of 1,000 Palestinian children since the second Intifada broke out on September 29, 2000. A thousand.

Så när Israel firar 60 år, vilket i sig, inte är konstigt, att man gör. Så måste det göras med skygglappar. Muren är bra på det viset. Man slipper liksom se eländet.

We already have a special procedure for cases where a Palestinian child dies as a result of a misfired missile, a misaimed shell, an unfocused helicopter, or a distracted sniper. At first, we deny a child even died. Later we argue that his own people killed him. Later we issue explanations and excuses and scenarios that only become dumber with the passage of time.

Men Israel är inte ett hot mot någon. Men alla dessa "dumma" förklaringar visar väl på att man åtminstone inte är stolta över att man dödar alla dessa små barn?

Then comes the turn of the “investigating officer” (it will never be an investigating judge, a scrutinizing observer, or an inquisitive civilian. It’s always an officer) who proceeds to issue some nonsense that clears us of any wrongdoing. Ultimately, we declare that the evil Arabs are at fault, because they take cover among civilians.

Så är det. Israel är goda. För att man menar det inte, när man dödar. Man ber ju till och med om ursäkt ibland. Förlåt liksom. Men imorgon är en annan dag. Och med ursäkten att man inte menade något ont kan man fortsätta. Under den västerländska liberala demokratins täckmantel, även kallat hyckleri. Det spelar ingen roll att Israel dödar betydligt fler barn än vad palestinierna gör. Eller att man fängslar betydligt fler barn. Man menar inget illa. Man menar inget ont. Det är De Andra som står för. Ondskan.

Israel menade inget illa med sin etniska rensning. Man menade inget illa med sin ockupation. Man menar inget illa med sina flygbombningar, sina raketer och sina stridsvagnar, sina räder och sina klusterbomber, sina utbyggnader på Västbanken, sina murar, sina checkpoints, sina vattenstölder, sina husrivningar, sina kidnappningar och sina markstölder. Man menar inget illa med sin fortsatta och utvigade ockupation.

Israel menar inget illa. Israel menar inget ont. Så varför kan inte palestinierna erkänna Israels rätt att existera och göra vad som behagar Israel?

Nämen, Wolodarski?

Det här händer inte alltför ofta. Jag slår upp DN:s ledarsida. Ser att Peter Wolodarski har skrivit något. Och jag får nypa mig i skinnet för att inse att jag är vaken, för jag sitter och håller med!

Är det en sån dag idag? Nåväl. Wolodarski skriver om hur Axén-Olin och Schenström nu ska ta en paus från arbetslivet. De har helt enkelt råd med det.

Schenström och Axén Olin har båda tillhört moderaternas topp. De har varit med om att med moraliska undertoner göra arbetslinjen till partiets huvudnummer, vilket medfört skärpta krav på sjukskrivna, arbetslösa och förtidspensionerade. Uppenbarligen var denna arbetslinje inte avsedd för moderatledningen.

Det Wolodarski kanske inte riktigt förstår, är att detta inte alltid handlar om hyckleri. Eller utövandet av sporten kast med liten sten på glashus.

För in kommer klassamhället och klassföraktet som ett tydligt svar på problemet. Det har alltid varit de sämst ställda kraven varit hårdast på. Schenström och Axén-Olin har "förtjänat" sin paus. Schenström har dessutom likt många andra borgerliga företrädare varit noga med att påpeka hur mycket de har jobbat. I Schenströms fall: "I princip dygnet runt i sex års rid".

Så naturligtvis har inte arbetslinjen varit avsedd för moderatledningen. Arbetslinjen har varit till för, och är till för, de lata trygghetsnarkomanerna: valfri vänsterröstande svenne-banan i norrland. Det är sen gammalt.

Ska Man Skratta Eller Gråta När Condi Rice "Medlar"?

Jag läste ett tal av Condi Rice som hon höll för ett par dagar sedan. Condi: Denna så kallade medlare i mellanöstern mellan Israel och Palestina. Läs detta lilla tal och begrunda hennes potential som medlare: (Om man nu anser att det finns två parter att ta lika mycket hänsyn till, det vill säga, och det är det inte alldeles säkert att man tycker.)

I still remember my first time visiting Israel: It felt like coming home to a place that I had never been. And every time I return, and as I look upon the land where Israelis have made the desert literally bloom, and as I drive past the aging hulks of Israeli tanks, which recall the dear cost that generations of Israeli patriots have paid for their nation’s survival, as I see all of these things, it is clear to me that a confident Israel can achieve things that many think impossible."
Hon, vän av fred, utrikesminister för USA och Israelvän –denna orwellska kombination: beskriver det israeliska folkets lidande:

Confidence defines Israel’s pioneer spirit, but I know how Israel’s confidence is tested day in and day out when it comes to issues of security. I remember all-too-well the awful days of 2001 and 2002, when Israelis feared that every bus ride, every night out, was another Passover massacre waiting to happen. And I know the heartbreak and the anger that all Israelis feel as they watch today the terror of rockets raining down on towns like Sderot and Ashkelon.

Hon fortsätter i samma stundtals anekdotiska stil.

Many times, as I fly into Israel, and it has been many times, I think of a story that President Bush tells. This was before he became president, and it was on a visit to Israel, and he was taken up in a helicopter to see the country from above. He talks about how he looked out on a people so resolute and yet a country so vulnerable and he decided then and there that America’s enduring commitment to Israel’s security would be absolutely unshakeable on his watch. And I think we have kept that promise.
http://www.state.gov/secretary/rm/2008/04/104220.htm

Sen bär det iväg till London. Det är dags att medla mellan två parter. Den ena parten har hon beskrivit här ovan. Hur mycket hopp och tilltro kan palestinier ha till en sådan politisk ledare och medlare?

Per Ahlin på DN:s ledarsida skrev några, pliktskyldiga rader om mellanöstern häromdagen. Han förvånades över den optimism som George W. Bush hade angående fred mellan Israel och Palestina. Per Ahlin skrev inte så mycket mer. Men två saker. Finns det inte en ganska trolig möjlighet att denna optimism är ett spel för galleriet? Är det helt omöjligt för DN-liberaler att tro att presidenter i USA kan ljuga sig blå när det gäller utrikespolitik? En annan sak: vilka kan problemen vara? Där DN-liberaler vanligtvis brukar påpeka vikten av ett engagerat USA ifrågan blundar man från DN-liberalernas sida mer än gärna åt vilken sida som USA kraftigt, och allt annat än diskret, lutar åt.

Läs till exempel detta: Kongressen i USA förklarar sin kärlek till Israel.

That Congress--
(1) recognizes the historic significance of the 60th anniversary of the reestablishment of the sovereign and independent State of Israel as a homeland for the Jewish people;
(2) reaffirms its enduring support for Israel as Israel pursues peace with its neighbors;
(3) reaffirms its support for Israel's right to defend itself against threats to its security and existence;
(4) commends the people of Israel for their remarkable achievements in building a new state and a pluralistic, democratic society in the face of terrorism, as well as hostility, ostracism, and belligerence from many of their neighbors;
(5) reaffirms the bonds of friendship and cooperation which have existed between the United States and Israel for the past 60 years, and commits to strengthening those bonds; and
(6) extends the warmest congratulations and best wishes to the State of Israel and the Israeli people for a peaceful, prosperous, and successful future.

Noll Koll

Det är svårt att tro på intelligent design av flera skäl. Det här är ett.

Fred! Frihet! Facebook För Fan!

Valborg kom och gick. Det var ungdomsfylla. Det var ungdomsvåld. Det var allmänt förskräckligt. Men det var som det brukar. Förskräckligt och usch och allt det där. Fast Inte värre än vanligt, sa polisen. Men något nytt hade hänt. Solen värmde lite mer. Anton Abele höll ett tal.

Vad har du fått för respons sedan du startade engagemanget mot ungdomsvåldet?

-Otroligt många har ställt upp och det har skett en förändring. Våldet har minskat med sju procent det senaste halvåret, alltså sedan vi satte igång med Facebookgruppen efter Kungsholmsdådet. Men det finns fortfarande mycket att göra, jag menar 93 procent av våldet finns kvar.

(Så nu ska våldet ned med 93 %?)

Anton ska efter att han fått slut på ungdomsvåldet skapa en "Free Tibet" facebooksida samt en "Peace in The Middleeast" facebook.

(Vän Av Ordning, denna folkpartist, blir irriterad på mig. "Varför håna ett sånt lovvärt initiativ av en så ung lovande man?" Jo. Då. Anton Abele blir nog folkpartist när han blir stor.)

Fotnot: Siffrorna är ännu inte inne. Men mycket pekar på att det söps och slogs 7 % mindre under detta Valborgsmässofirande.

Det Handlar Om Ett Civiliserat Beteende.

- Alliansen är trevligare mot oss. Så är det nog över hela Sverige, säger sd-politikern Roger Hedlund i Gävle.

En moderat svarar:
- Det handlar om ett civiliserat beteende. Vi delar absolut inte sverigedemokraternas åsikter, men på samma sätt som att vi inte går runt och är otrevliga mot vänsterpartister, så ska vi heller inte vara otrevliga mot några andra.

På samma sätt? På så sätt. Å andra sidan. Artighet är ju borgerlighetens kardinaldygd.

Hazel Dickens: The Rebel Girl

The Rebel Girl skriven av Joe Hill.

Det Politiska Är Personligt!

Det är första maj. Det är vårkänslor i luften. Knutna nävar, en del högt uppe i luften, andre skickligt dolda i byxfickan. ”Kamrater, mötesdeltagare” inleder en talare lagom innovativt. Sen sjungs internationalen. Vissa som om det verkligen vore troligt med revolution: när som jävla helst nu. Kapitalismen har gjort sitt. Igen. Aldrig känns det troligare än den senaste första maj. Aldrig känns det troligare än när man helt plötsligt inte står ensam i vinden. Andra sjunger med lite generat. Det känns inte så 2008. Sätter sig istället ner och läser senaste numret av Arena.

Själv har jag fotbollsmatch. På första maj! På Östermalm!

Knäskydd på, dobbarna fram: rött kort! Domaren är köpt!

Klasskamp! Revolution! På en fotbollsplan nära överklassen.

Bara något inkast bort vandrar de liberalradikala och handlar på NK, Shop til Bin Laden drop i sin kamp mot terrorism och fattigdom och hittar ett par nya skor och tänker: Imelda Marcos hade inte helt fel. Sen ruskar de på huvudet över vänstern och hur passé det är att vara plakatvänster. Hur inga Svenssons demonstrerar, hur den riktiga arbetarklassen, skulle arbeta om den fick välja. Själva är man moderna och flexibla i sin liberalism. Man ger extra dricks åt servitörerna. Som jobbar på första maj. Det finns inget dåligt samvete, bara dåliga dricks. 9:90 kostar det rena samvetet idag. Shoppa bort din ångest. I några sekunder. ”Om vi inte shoppar svälter barnen i Afrika.” Någon säger: ”Upp till kamp.” väljer att köpa en jeep. Upp till kamp mot jantarna.

Det politiska är personligt, tro inte annat. Det politiska är en spottloska i näven, och ett finger i luften. Det politiska är de två ovärderliga politiska redskapen; flygblad och kaffe: när det äldre gardet ger sig ut och gör reklam för just sitt döende parti. "Ska det vara ett flygblad till kaffet?"

En annan värld är möjlig. Alltid.

Det nya arbetarpartiet sover extra länge idag. Det sovande folket. Eller så väljer man att arbeta. Bara för att. Ungefär som när man på bilfria dagar vill ta bilen in för att tuta och visa: Vi skiter i! Vi tar inget ansvar för andra! Vi äro fria individer! Man tänker inte odla sin trädgård.

Kanske dyker von Holstein upp. Står i ett gatuhörn med sitt eget plakat (bredvid kanske Gudmundson står och är plakat: för att sen kunna blogga något spontant). På plakatet står det: ”Entreprenör tills jag dör. Äga bör man annars dör man.”
Sen skanderar han hånfullt när sossarna passerar: ”Jantarna demonstrerar, jantarna har fått nog.” Men det får inte ske med kör. I så fall måste han dirigera. Trafikkaos.

Kaos är ändå granne med kapitalismen.

Mona håller något trött tal någonstans. Ur någon kommande bok. ”Bota din insomnia. Floskler tills vi somnar. ”

Vi ser det, vi hör det. Hela tiden. En ständig klasskamp. Men det ter sig som en naturlag. Och någon privilegierad miljonär försöker pådyvla oss att arbetarklassen är ett förlegat begrepp. Det finns inga klasser. Det är fel med subventioner. Han är dock nöjd med de hushållsnära tjänsterna. Det finns ingen arbetarklass. Alla är arbetarklass. Men det är bra med klasskillnader, det är bra med hungriga vargar. Nya arbetslösa varje dag, nya hemlösa varje dag, nya fattiga varje dag. Nya miljonärer varje dag.

Det politiska är personligt. Håller du inte med mig? "Go fuck your self!"

Det är en ny tid. Första maj provocerar. Det är arbetarklassens dag. Sen kommer 364 dagar som inte är det.

Men en annan värld är möjlig. Alltid.