Förvånas icke. Att det ska bli svårare att få socialbidrag och att det i praktiken ska sänkas var inte direkt oväntat. Moderaterna och de borgerliga är genuint ointresserade av hur varadagen ser ut för människorna i vårat samhälle som har det svårast. Men hur kan man vänta sig annat av politiker som tror att socialbidraget är någon form av VD-bonus, eller som Ulf Kristersson sa: " Socialbidraget ska bara täcka det som är absolut nödvändigt, inte sådant man har lust med." Ett uttalande som säger att man tror att det har med människors privatmoral att göra och inte att det handlar om sociala orättvisor. Det är människors beteenden som är fel. Man måste tämja människorna och agera enligt devisen: "Hungriga lejon jagar bäst." Det är inte individens bästa man har för ögonen. Även om man älskar att tala om individen.
Att exempelvis skära ned på SL-korten är en enorm inskränkning för dem som har det sämst i samhället. Idag beviljas många SL-kort av det skälet att de behöver söka arbete, andra beviljas för att de har täta behandlingskontakter för exempelvis narkotikamissbruk. För många andra kan socialbidraget vara räddningsplankan som tar människor tillbaka i livet.
Människorna som får socialbidrag är inte heller en homogen grupp som många verkar tro. Därutöver: det finns en skam i socialbidraget. Det här är naturligtvis ett par anledningar till varför människor med socialbidrag sällan hörs i debatten. De saknar röst.
De sociala problemen kommer naturligtvis inte att försvinna bara för att utgifterna för socialbidragen blir mindre. Men dem man sparkar på nu är inga potentiella väljare: det är inte ens egna grannar, eller vänner. Men i huvudsak är det den borgerliga ideologin som ligger bakom det här. Så vem är förvånad?
söndag 30 september 2007
fredag 28 september 2007
"Det här är ett globalt problem. Det handlar inte om att byta en glödlampa hit eller dit.”
Okej. Jag erkänner. Jag glömde att ha på mig en röd tröja idag. Men mitt hjärta är rött och jag känner med folket i Burma. Det finns dessutom många flyktingar. Likt många andra flyktingar har även flyktingar från Burma behandlats mindre väl i sina grannländer. De utnyttjas och har ofta färre rättigheter och får slita hårt för sin överlevnad. Kanske ser de ett hopp i ett nyuppvaknat motstånd? Och global solidaritet? Men Burma har en stor och stark vän i Kina som jag istället vill kommentera lite kort. Ett annat land som vi vet att vi inte borde gilla. Ett land vi kanske till och med borde bojkotta. Ja. Tänk på OS. (Burma är ju enkelt att kritisera. Burmas junta har inga apologeter.)
I Kina begås det brott mot mänskligheten på daglig basis. Så politiskt försöker politikerna, helst när man är i opposition, att kritisera Kina. Även om man gärna hyllar Kina när man är i Kina.
Men Kina är en stark och växande ekonomi. Inte helt lätt att fördöma. Svenska företag åker dit och alibikollar att arbetsmiljön är bra och att arbetarna åtminstone har några rättigheter. För alla företag har policydokument och jättefina värderingar och så vidare.
Men Kina är bra för kapitalackumulationen. ”Tillväxt! Klapp, klapp, klapp. Tillväxt! Klapp, klapp, klapp.” Bra för företagens vinster och ofta bra för oss så att vi kan köpa billiga produkter. Kina kan även utnyttjas på så sätt att vi exporterar våra miljöproblem dit. Kina får stå för produktionen och vi för konsumtionen.
I veckans Arbetaren konstaterar Shora Esmailian att det är dags att avliva myten om att vi minskar våra utsläpp: istället exporterar vi dem till Kina och andra länder. Så när EU skärper sina krav är det inte riktigt lika säkert att Kina gör det.
I artikeln intervjuas Alf Hornborg, professor i humanekologi. Han säger det som vi egentligen alla vet. Men inte vill höra talas om. ” Vi är den globala överklassen som lägger över problemet på den globala underklassen. Det krävs att vi genomgår en strukturell förändring och slutar lägga ansvaret på den enskilde konsumenten. Det här är ett globalt problem. Det handlar inte om att byta en glödlampa hit eller dit.”
I Kina begås det brott mot mänskligheten på daglig basis. Så politiskt försöker politikerna, helst när man är i opposition, att kritisera Kina. Även om man gärna hyllar Kina när man är i Kina.
Men Kina är en stark och växande ekonomi. Inte helt lätt att fördöma. Svenska företag åker dit och alibikollar att arbetsmiljön är bra och att arbetarna åtminstone har några rättigheter. För alla företag har policydokument och jättefina värderingar och så vidare.
Men Kina är bra för kapitalackumulationen. ”Tillväxt! Klapp, klapp, klapp. Tillväxt! Klapp, klapp, klapp.” Bra för företagens vinster och ofta bra för oss så att vi kan köpa billiga produkter. Kina kan även utnyttjas på så sätt att vi exporterar våra miljöproblem dit. Kina får stå för produktionen och vi för konsumtionen.
I veckans Arbetaren konstaterar Shora Esmailian att det är dags att avliva myten om att vi minskar våra utsläpp: istället exporterar vi dem till Kina och andra länder. Så när EU skärper sina krav är det inte riktigt lika säkert att Kina gör det.
I artikeln intervjuas Alf Hornborg, professor i humanekologi. Han säger det som vi egentligen alla vet. Men inte vill höra talas om. ” Vi är den globala överklassen som lägger över problemet på den globala underklassen. Det krävs att vi genomgår en strukturell förändring och slutar lägga ansvaret på den enskilde konsumenten. Det här är ett globalt problem. Det handlar inte om att byta en glödlampa hit eller dit.”
Är Det Fanatikern Som Är Problemet?
Är det alltid fanatikern som är problemet?
Amos Oz är i Sverige. Han har tidigare beklagat sig över vår för kritiska syn på Israel i det här landet. Han är här för att ödmjukt sprida sin bok Att Bota En Fanatiker.
Jag undrar, är det alltid fanatikern som är problemet? Och säg, att vi botar en fanatiker, vi injicerar lite humor i honom (Amos Oz är inte ensam om detta tema. Dario Fo menade något liknande om tyskar och nazism.) räddas då världen från akuta problem? (Vad är en fanatiker? Vem och vad definierar fanatikern?)
Eftersom jag dessvärre inte läst Att Bota En Fanatiker ska jag inte ge mig in i en diskussion om själva boken. Jag har länge haft den på min "vill-läsa-lista". Amos Oz är annars en fantastisk författare. Jag tycker mycket om hans språk.
Men det är inte fanatism i sig som alltid är problemet. Vi har andra typer: likgiltighet, girighet, desperation, plikttrogenhet, patriotism, nationalism, och maktbegär. Kampen om tolkningsföreträdet.
Vad gäller Amos Oz som fredsvän finns ju annars en del att önska. Som konsekvens. Det är svårt att inte misstro en fredsvän som ställer sig okritiskt bakom Israels attack mot Libanon förra året. Så hur botar man en liberal från enögdhet?
På vilket sätt är man en fredsvän när man försöker göra slag av att detta krig var rättfärdigt och att man till största del, (”mostly”) riktade sig mot Hizbollah. Han är snarare en apologet för övergrepp av Israel, även om han inte tillhör hökarna. Han ogillar kraftigt enstaka delar av Israels politik. Men ser inga problem i grunden. (Och som vi vet. Dödade man fler civila.)
"This time, Israel is not invading Lebanon. It is defending itself from daily harassment and bombardment of dozens of our towns and villages by attempting to smash Hezbollah wherever it lurks. The Israeli peace movement should support Israel's attempt at self-defense, pure and simple, as long as this operation targets mostly Hezbollah and spares, as much as possible, the lives of Lebanese civilians (not an easy task, as Hezbollah missile launchers are too often using Lebanese civilians as human sandbags)...Israel is targeting mostly Hezbollah..." (La Times)
Det finns en del att önska i analytisk förmåga också. Och som vanligt när det gäller liberaler: lite mer konsekvens när det gäller liberalism skulle heller inte skada. Fredsvännen Oz ansåg också att det var palestiniernas fel att det inte löste sig i Camp David. I grunden, enligt Oz, ett bevis på palestiniernas ovilja att få fred. ” Ehud Barak went a very long way towards the Palestinians, even before the beginning of the Camp David summit; longer than any of his predecessors ever dreamt to go; longer than any other Israeli prime minister is likely to go. On the way to Camp David, Barak's proclaimed stance was so dovish that it made him lose his parliamentary majority, his coalition government, even some of his constituency. Nevertheless, while shedding wings and body and tail on the way, he carried on like a flying cockpit, he carried on. Seemingly Yasser Arafat did not go such a long and lonely way towards the Israelis. Perhaps he could not, or lacked the fierce devotion to making peace. (Even if Camp David Fails, this Conflict is on its Last Legs', Guardian, 25 Juli 2000)
Att Barbro Hedvall gillar Amos Oz ligger helt i linje med DN-liberalernas linje. (Även om Oz i den här frågan säkerligen är för liberal för Wolodarski.) Det israeliska tolkningsföreträdet är nämligen totalt. Även när man kritiserar Israel gör man det nämligen utifrån Israels ögon, för Israels bästa. Att vara tillmötesgående för palestinierna blir då, inte en del av humanism eller liberalism, utan i egenskap att hjälpa Israel. Ungefär såsom en annan DN-liberal älskling Thomas Friedman ser på muren. Den är ett hot mot Israel, då det kan bli svårt att skapa en palestinsk stat, vilket i slutändan leder till att palestinierna ger upp tankarna om tvåstatslösningen och i stället börjar tala om en stat. (Bland vanliga palestinier är detta ett ökande fenomen. Framförallt eftersom de drabbas av de rent fysiska hindren på de ockuperade områdena. Vardagslivet är svårare på de ockuperade områdena, än för palestinier i Israel.) Det handlar inte om palestinierna per se för Friedman.
Amos Oz tillhör en mängd människor som talar om fred, men som använder ordet som alibi. Genom att ha talat om freden vid ett antal tillfällen har han blivit till en fredsvän. Genom att tillhöra den israelisk vänstern så hamnar man nästan per automatik i någon form av ”fredsväns”-kategori. Det är otillräckligt.
Det är inte fanatism som sådan som är huvudproblemet i frågan om Israel/Palestina. Det är Amos Oz själv ett bevis på.
Fotnot: Låt mig ta ett exempel, angående definitioner och om fanatikern är problemet. Jag hämtar det lite ur när Amira Hass intervjuade en soldat.
"Soldaten: Krypskyttar gör sällan misstag. Misstagen görs av folk som inte är krypskyttar.
Hass: Och de råkar skjuta barn i huvudet, av en ren tillfällighet?
Soldaten: Om du säger att du sett en massa barn som har blivit träffade i huvudet, så ja, då är det krypskyttar som skjutit.
Hass: Du menar att våra definitioner av vem som är barn skiljer sig åt?
Soldaten: Din definition skiljer sig från min.
Hass: För enligt din definition är den som är äldre än tolv år inte längre ett barn?
Soldaten: Precis."
Amos Oz är i Sverige. Han har tidigare beklagat sig över vår för kritiska syn på Israel i det här landet. Han är här för att ödmjukt sprida sin bok Att Bota En Fanatiker.
Jag undrar, är det alltid fanatikern som är problemet? Och säg, att vi botar en fanatiker, vi injicerar lite humor i honom (Amos Oz är inte ensam om detta tema. Dario Fo menade något liknande om tyskar och nazism.) räddas då världen från akuta problem? (Vad är en fanatiker? Vem och vad definierar fanatikern?)
Eftersom jag dessvärre inte läst Att Bota En Fanatiker ska jag inte ge mig in i en diskussion om själva boken. Jag har länge haft den på min "vill-läsa-lista". Amos Oz är annars en fantastisk författare. Jag tycker mycket om hans språk.
Men det är inte fanatism i sig som alltid är problemet. Vi har andra typer: likgiltighet, girighet, desperation, plikttrogenhet, patriotism, nationalism, och maktbegär. Kampen om tolkningsföreträdet.
Vad gäller Amos Oz som fredsvän finns ju annars en del att önska. Som konsekvens. Det är svårt att inte misstro en fredsvän som ställer sig okritiskt bakom Israels attack mot Libanon förra året. Så hur botar man en liberal från enögdhet?
På vilket sätt är man en fredsvän när man försöker göra slag av att detta krig var rättfärdigt och att man till största del, (”mostly”) riktade sig mot Hizbollah. Han är snarare en apologet för övergrepp av Israel, även om han inte tillhör hökarna. Han ogillar kraftigt enstaka delar av Israels politik. Men ser inga problem i grunden. (Och som vi vet. Dödade man fler civila.)
"This time, Israel is not invading Lebanon. It is defending itself from daily harassment and bombardment of dozens of our towns and villages by attempting to smash Hezbollah wherever it lurks. The Israeli peace movement should support Israel's attempt at self-defense, pure and simple, as long as this operation targets mostly Hezbollah and spares, as much as possible, the lives of Lebanese civilians (not an easy task, as Hezbollah missile launchers are too often using Lebanese civilians as human sandbags)...Israel is targeting mostly Hezbollah..." (La Times)
Det finns en del att önska i analytisk förmåga också. Och som vanligt när det gäller liberaler: lite mer konsekvens när det gäller liberalism skulle heller inte skada. Fredsvännen Oz ansåg också att det var palestiniernas fel att det inte löste sig i Camp David. I grunden, enligt Oz, ett bevis på palestiniernas ovilja att få fred. ” Ehud Barak went a very long way towards the Palestinians, even before the beginning of the Camp David summit; longer than any of his predecessors ever dreamt to go; longer than any other Israeli prime minister is likely to go. On the way to Camp David, Barak's proclaimed stance was so dovish that it made him lose his parliamentary majority, his coalition government, even some of his constituency. Nevertheless, while shedding wings and body and tail on the way, he carried on like a flying cockpit, he carried on. Seemingly Yasser Arafat did not go such a long and lonely way towards the Israelis. Perhaps he could not, or lacked the fierce devotion to making peace. (Even if Camp David Fails, this Conflict is on its Last Legs', Guardian, 25 Juli 2000)
Att Barbro Hedvall gillar Amos Oz ligger helt i linje med DN-liberalernas linje. (Även om Oz i den här frågan säkerligen är för liberal för Wolodarski.) Det israeliska tolkningsföreträdet är nämligen totalt. Även när man kritiserar Israel gör man det nämligen utifrån Israels ögon, för Israels bästa. Att vara tillmötesgående för palestinierna blir då, inte en del av humanism eller liberalism, utan i egenskap att hjälpa Israel. Ungefär såsom en annan DN-liberal älskling Thomas Friedman ser på muren. Den är ett hot mot Israel, då det kan bli svårt att skapa en palestinsk stat, vilket i slutändan leder till att palestinierna ger upp tankarna om tvåstatslösningen och i stället börjar tala om en stat. (Bland vanliga palestinier är detta ett ökande fenomen. Framförallt eftersom de drabbas av de rent fysiska hindren på de ockuperade områdena. Vardagslivet är svårare på de ockuperade områdena, än för palestinier i Israel.) Det handlar inte om palestinierna per se för Friedman.
Amos Oz tillhör en mängd människor som talar om fred, men som använder ordet som alibi. Genom att ha talat om freden vid ett antal tillfällen har han blivit till en fredsvän. Genom att tillhöra den israelisk vänstern så hamnar man nästan per automatik i någon form av ”fredsväns”-kategori. Det är otillräckligt.
Det är inte fanatism som sådan som är huvudproblemet i frågan om Israel/Palestina. Det är Amos Oz själv ett bevis på.
Fotnot: Låt mig ta ett exempel, angående definitioner och om fanatikern är problemet. Jag hämtar det lite ur när Amira Hass intervjuade en soldat.
"Soldaten: Krypskyttar gör sällan misstag. Misstagen görs av folk som inte är krypskyttar.
Hass: Och de råkar skjuta barn i huvudet, av en ren tillfällighet?
Soldaten: Om du säger att du sett en massa barn som har blivit träffade i huvudet, så ja, då är det krypskyttar som skjutit.
Hass: Du menar att våra definitioner av vem som är barn skiljer sig åt?
Soldaten: Din definition skiljer sig från min.
Hass: För enligt din definition är den som är äldre än tolv år inte längre ett barn?
Soldaten: Precis."
onsdag 26 september 2007
Att Döda Några Oskyldiga Och Att Döda Extremister: Det Man Förlorar På Gungorna Får Man Ta Igen på Karusellen
Så här står det i DN:
"Sex palestinska extremister dödades i israeliska anfall mot städerna Gaza och Beit Hanun. Enligt vittnesuppgifter förlorade även tre oskyldiga sina liv i Beit Hanun."
Några funderingar. Vem talade om för DN att det var sex palestinska extremister som dödades?
Eller annorlunda uttryckt: Först kommer tydligen fakta "extremister dödades". Sen kommer något som är enligt vittnesuppgifter. Inte riktigt bekräftat på samma vis som att sex palestinska extremister dödades.
Extremisterna dödades. De tre oskyldiga förlorade sina liv. Otur: ren och skär.
Dessutom, icke att förglömma, detta var "israeliska militäraktioner". Betydligt finare än terrorism. Värdigare. Dessutom hade säkert extremisterna taffligare kläder på sig. Smutsigare. Dessa är det liksom okej att döda. Det är ohyra. Det är därför vi säger "extremister", så vi vet, att vi inte ska sörja, eller bli arga på Israel.
"Det dog några i Palestina igen"
"Va? Typiskt."
"Men, det är lugnt. Det var extremister."
"Okej. Vilken tur."
"Tyvärr, dog det några oskyldiga också."
"Men, extremister också?"
"Ja."
"Man kan ju fråga sig vad de där så kallade oskyldiga gjorde tillsammans med extremisterna." "Ja, det är sant. Det är en bra fråga. De kanske inte ens var så oskyldiga som det påstås."
"Jag menar. Israel måste ju få försvara sig. Det är ju ett krig, och även om det var oskyldiga också, så är det ju extremisternas fel. Jag menar: extremister... Hallå!"
Israel meddelar via media att man gör det för att få bukt med raketbeskjutningen mot Israel.
Nån som vet hur vi ska få bukt med det där... ni vet.. ockupationen? Belägringen av fängelset Gaza?
"Sex palestinska extremister dödades i israeliska anfall mot städerna Gaza och Beit Hanun. Enligt vittnesuppgifter förlorade även tre oskyldiga sina liv i Beit Hanun."
Några funderingar. Vem talade om för DN att det var sex palestinska extremister som dödades?
Eller annorlunda uttryckt: Först kommer tydligen fakta "extremister dödades". Sen kommer något som är enligt vittnesuppgifter. Inte riktigt bekräftat på samma vis som att sex palestinska extremister dödades.
Extremisterna dödades. De tre oskyldiga förlorade sina liv. Otur: ren och skär.
Dessutom, icke att förglömma, detta var "israeliska militäraktioner". Betydligt finare än terrorism. Värdigare. Dessutom hade säkert extremisterna taffligare kläder på sig. Smutsigare. Dessa är det liksom okej att döda. Det är ohyra. Det är därför vi säger "extremister", så vi vet, att vi inte ska sörja, eller bli arga på Israel.
"Det dog några i Palestina igen"
"Va? Typiskt."
"Men, det är lugnt. Det var extremister."
"Okej. Vilken tur."
"Tyvärr, dog det några oskyldiga också."
"Men, extremister också?"
"Ja."
"Man kan ju fråga sig vad de där så kallade oskyldiga gjorde tillsammans med extremisterna." "Ja, det är sant. Det är en bra fråga. De kanske inte ens var så oskyldiga som det påstås."
"Jag menar. Israel måste ju få försvara sig. Det är ju ett krig, och även om det var oskyldiga också, så är det ju extremisternas fel. Jag menar: extremister... Hallå!"
Israel meddelar via media att man gör det för att få bukt med raketbeskjutningen mot Israel.
Nån som vet hur vi ska få bukt med det där... ni vet.. ockupationen? Belägringen av fängelset Gaza?
tisdag 25 september 2007
Efter Ahmadinejad: Vem Blir Nästa Hitler?
Det finns naturligtvis många anledningar att vara kritisk mot Iran och mot Ahmadinejad. Det är en diktatur som behandlar sin egen befolkning synnerligen illa och där mänskliga rättigheter inte är högprioriterat (för att uttrycka det diplomatiskt). Men av någon anledning, är det uppenbara maktspelet från USA:s sida mot Iran, inte synat.
I USA är all fokus på Ahmadinejad och Iran snedvridet och falskt. Av någon anledning måste man överdriva, ljuga och manipulera och de neokonservativa fanatikerna vet att om man skriker tillräckligt högt gör sig ingen annan hörd.
Juan Cole förklarar hur Vår Världs Fiende Nummer Ett, har blivit Ahmadinejad: There is, in fact, remarkably little substance to the debates now raging in the United States about Ahmadinejad. His quirky personality, penchant for outrageous one-liners, and combative populism are hardly serious concerns for foreign policy. Taking potshots at a bantam cock of a populist like Ahmadinejad is actually a way of expressing another, deeper anxiety: fear of Iran’s rising position as a regional power and its challenge to the American and Israeli status quo. The real reason his visit is controversial is that the American right has decided the United States needs to go to war against Iran. Ahmadinejad is therefore being configured as an enemy head of state.
Det finns ett skafferi med skurkar. Excellent, säger Mr Burns och gnuggar sina händer. Det finns pengar att tjäna på skurkar. Att döma av den här artikeln i SVD gör dessutom Ahmadinejad sitt bästa för att försämra sina egna odds. Nu har ju Ahmadinejad förvisso aldrig sagt att Israel ska förintas. Sant är att han knappast kan kallas Israevän, men förintelsehotet låter bättre: det passar ju många intressen. Israel vill ju till exempel ha fiender. Det är så man kan fortsätta förtrycka palestinierna. Det är så man kan kollektivt bestraffa det utfattiga Gaza utan att väst och västvärldens liberaler protesterar.
Åter ser vi hur maktspelet tar ytterst lite hänsyn till människorna och mänskliga rättigheter. Och de som drabbas hårdast är som alltid, som alltid, de längst ned i samhället. Det är även de som har det svårast att göra sina röster hörda. I Iran skulle många vilja bli av med Ahmadinejad. Dock inte med hjälp av USA.
Fotnot: Saddam är död, bin Laden har tagit en ofrivillig time-out som skurk nummer ett. Om man skulle anfalla Iran. Och Ahmadinejad och Iran "oskadliggörs", vem blir nästa superskurk? Vem blir nästa Hitler? Fortsättning följer.
I USA är all fokus på Ahmadinejad och Iran snedvridet och falskt. Av någon anledning måste man överdriva, ljuga och manipulera och de neokonservativa fanatikerna vet att om man skriker tillräckligt högt gör sig ingen annan hörd.
Juan Cole förklarar hur Vår Världs Fiende Nummer Ett, har blivit Ahmadinejad: There is, in fact, remarkably little substance to the debates now raging in the United States about Ahmadinejad. His quirky personality, penchant for outrageous one-liners, and combative populism are hardly serious concerns for foreign policy. Taking potshots at a bantam cock of a populist like Ahmadinejad is actually a way of expressing another, deeper anxiety: fear of Iran’s rising position as a regional power and its challenge to the American and Israeli status quo. The real reason his visit is controversial is that the American right has decided the United States needs to go to war against Iran. Ahmadinejad is therefore being configured as an enemy head of state.
Det finns ett skafferi med skurkar. Excellent, säger Mr Burns och gnuggar sina händer. Det finns pengar att tjäna på skurkar. Att döma av den här artikeln i SVD gör dessutom Ahmadinejad sitt bästa för att försämra sina egna odds. Nu har ju Ahmadinejad förvisso aldrig sagt att Israel ska förintas. Sant är att han knappast kan kallas Israevän, men förintelsehotet låter bättre: det passar ju många intressen. Israel vill ju till exempel ha fiender. Det är så man kan fortsätta förtrycka palestinierna. Det är så man kan kollektivt bestraffa det utfattiga Gaza utan att väst och västvärldens liberaler protesterar.
Åter ser vi hur maktspelet tar ytterst lite hänsyn till människorna och mänskliga rättigheter. Och de som drabbas hårdast är som alltid, som alltid, de längst ned i samhället. Det är även de som har det svårast att göra sina röster hörda. I Iran skulle många vilja bli av med Ahmadinejad. Dock inte med hjälp av USA.
Fotnot: Saddam är död, bin Laden har tagit en ofrivillig time-out som skurk nummer ett. Om man skulle anfalla Iran. Och Ahmadinejad och Iran "oskadliggörs", vem blir nästa superskurk? Vem blir nästa Hitler? Fortsättning följer.
söndag 23 september 2007
"War! What Is It Good For? It´s Good For Business!"
Blackwater är kanske den mest välkända privata militära aktören i Irak. Man ska arbeta med säkerheten , heter det visst, säkerheten för USA:s civila administrativa personal det vill säga. Men för vissa är det inte så mycket till säkerhet. Vid en incident nyligen sköt man ihjäl 11 civila irakier. (Såna som räknas in i viss statistik.) Det var till och med så alltså att man från irakiskt håll ville sparka ut Blackwater. Det blev kanske en "Time Out". Men, å andra sidan, det är ju inte irakierna som bestämmer. Så nu är det "Time" igen. Back in business.
Fast det har ju så att säga skett genom konsultation med irakierna: A US embassy spokeswoman said the decision to allow Blackwater to resume work had been taken in consultation with the Iraqi government.
Nej, man bör inte vara förvånad. Blackwater är en del av vår värld. Att de utreds bland annat av USA:s justitiedepartement betyder inte mycket. Det finns andra, liknande firmor, redo att ta över. Men grundaren för företaget Blackwater är en US-amerikansk helyllerepublikan. En sån här typisk högerindivid som beklagar sig över skatterna men vars firma lever just på skattemedel. När Katrina ödelade New Orleans och folk var i desperat behov av vatten, mat, kläder flög Blackwater in ammunition till militären. Det gäller att prioritera här i livet.
Fast det har ju så att säga skett genom konsultation med irakierna: A US embassy spokeswoman said the decision to allow Blackwater to resume work had been taken in consultation with the Iraqi government.
Nej, man bör inte vara förvånad. Blackwater är en del av vår värld. Att de utreds bland annat av USA:s justitiedepartement betyder inte mycket. Det finns andra, liknande firmor, redo att ta över. Men grundaren för företaget Blackwater är en US-amerikansk helyllerepublikan. En sån här typisk högerindivid som beklagar sig över skatterna men vars firma lever just på skattemedel. När Katrina ödelade New Orleans och folk var i desperat behov av vatten, mat, kläder flög Blackwater in ammunition till militären. Det gäller att prioritera här i livet.
lördag 22 september 2007
"Oh, what sad times are these when passing ruffians can say Ni at will to old ladies. "
Ni som protest? Tillåt mig betvivla det. Däremot ses det nog säkert som något extra artigt. Ett bevis på att man själv har ett fint manér. För vissa, som Susanna Popova, må det vara en dygd och ett bevis på det fina med överklassen det här med artighet, och det här med niandet. Men för arbetarklass-kvinnor som min farmor var du-reformen var en seger.
En ökning av ni-tilltalet ligger kanske passande nog i tiden, med större klassklyftor och där de rika skall få fler och billigare pigor. Men det är ett steg tillbaka.
Till och med the Knights that say Ni, slutade trots allt säga Ni.
En ökning av ni-tilltalet ligger kanske passande nog i tiden, med större klassklyftor och där de rika skall få fler och billigare pigor. Men det är ett steg tillbaka.
Till och med the Knights that say Ni, slutade trots allt säga Ni.
"Vågar man flyga nu när SAS har börjat landa utan landningsställ?"
SAS har lite problem så att säga för tillfället. I dagens Rocky-seriestripp i DN kommenteras det lite grann och så här:
Rocky: - Vågar man flyga nu när SAS har börjat landa utan landningsställ.
Kompis:- Det är lågprisflyg, de sparar på däcken genom att buklanda i Estland.
Kompis: - Kanske ska ta economyflex nästa gång...
Rocky:- Tror du inte piloterna diggar när hjulen inte fälls ut, för då får de flexa sina skills?
Kompis: - Jo du vet, de är ju top gun i lumpen, flyger JAS upp och ner och gör fuck you till nån fåraherde som sprängs av ljudbangen! Sen när de är färdigutbildade får de sitta med autopilot fram och tillbaka till Oslo och får hemorrojder.
Rocky: - När allt fungerar som det ska kan väl en apa flyga det där planet. Det är väl som att sätta på timern på videon.
Kompis: - Kan du sätta timern på videon?
Rocky: - Nej, men en apa sa jag!
När jag för många år sedan flög med AIK-supportrar till Italien för att se AIK möta Parma delades det ut små infoblad från de AIK-supportrar som arrangerat resan. Längst ned stod det små förhållningsregler. En minns jag. "Hoppa inte i planet. Vi ska landa i Florens, inte krascha i Hamburg."
Fotnot: Historien om Rocky är läsvärd.
Rocky: - Vågar man flyga nu när SAS har börjat landa utan landningsställ.
Kompis:- Det är lågprisflyg, de sparar på däcken genom att buklanda i Estland.
Kompis: - Kanske ska ta economyflex nästa gång...
Rocky:- Tror du inte piloterna diggar när hjulen inte fälls ut, för då får de flexa sina skills?
Kompis: - Jo du vet, de är ju top gun i lumpen, flyger JAS upp och ner och gör fuck you till nån fåraherde som sprängs av ljudbangen! Sen när de är färdigutbildade får de sitta med autopilot fram och tillbaka till Oslo och får hemorrojder.
Rocky: - När allt fungerar som det ska kan väl en apa flyga det där planet. Det är väl som att sätta på timern på videon.
Kompis: - Kan du sätta timern på videon?
Rocky: - Nej, men en apa sa jag!
När jag för många år sedan flög med AIK-supportrar till Italien för att se AIK möta Parma delades det ut små infoblad från de AIK-supportrar som arrangerat resan. Längst ned stod det små förhållningsregler. En minns jag. "Hoppa inte i planet. Vi ska landa i Florens, inte krascha i Hamburg."
Fotnot: Historien om Rocky är läsvärd.
fredag 21 september 2007
"Den Sociala Revolutionens Kurs Är Aldrig Rak"
... Och medan vi i Sverige får ta konsekvenserna av att vi röstade fram en borgerlig regering, kommer det aktivister från Poor Peoples Economic Human Rights Campaign till Sverige för att berätta en liten berättelse för oss. Baserad på en sann historia. I sanning sann. (I morgon förmiddag på ABF-huset i Stockholm. 50 kronor inträde.)
Den går ungefär så här om vänstern i europa: " De verkar inte känna till vad som händer här i odjurets mage och hur det skulle kunna hjälpa sociala rörelser i andra delar av världen. De ser inte hur krossandet av vår rörelse är en förlorad chans för dem. Vi behöver deras stöd för vi är under starkt tryck. Det internationella samfundet förstår inte att vi som organiserar de fattiga här i landet kan vara ett stöd för dem, trots att vi råkar leva i det rikaste landet i världen."
Kanske är det värt att i sammanhanget också citera det här från Robert L. Allens bok, Svart Uppvaknande i Kapitalismens Amerika:
"Den sociala revolutionens kurs är aldrig rak, den går aldrig som en rät linje från ett outhärdligt förtryck till en åtstundad social frigörelse. Revolutionens vägar är mer invecklade än så. Dess förlopp präglas av plötsliga framryckningar och lika plötsliga reträtter, av tangerbara segrar och perifera nederlag, av kullkastade planer, förseningar och omvägar samt av enstaka ohindrade framstötar. Den kan kulminera i fullständig seger, förkrossande nederlag eller i ett totalt dödläge. Den kan ha en partiell framgång men sen gå snett på grund av oförutsedda omständigheter. Revolutionärerna måste inte bara tampas med uttalade reaktionärer och kontrarevolutionärer utan också med osynliga samhällskrafter som vill hejda eller avleda revolutionen."
Vi vet inte vad motståndet ger. Vi vet bara att vi måste göra motstånd och samarbeta med andra progressiva krafter.
Den går ungefär så här om vänstern i europa: " De verkar inte känna till vad som händer här i odjurets mage och hur det skulle kunna hjälpa sociala rörelser i andra delar av världen. De ser inte hur krossandet av vår rörelse är en förlorad chans för dem. Vi behöver deras stöd för vi är under starkt tryck. Det internationella samfundet förstår inte att vi som organiserar de fattiga här i landet kan vara ett stöd för dem, trots att vi råkar leva i det rikaste landet i världen."
Kanske är det värt att i sammanhanget också citera det här från Robert L. Allens bok, Svart Uppvaknande i Kapitalismens Amerika:
"Den sociala revolutionens kurs är aldrig rak, den går aldrig som en rät linje från ett outhärdligt förtryck till en åtstundad social frigörelse. Revolutionens vägar är mer invecklade än så. Dess förlopp präglas av plötsliga framryckningar och lika plötsliga reträtter, av tangerbara segrar och perifera nederlag, av kullkastade planer, förseningar och omvägar samt av enstaka ohindrade framstötar. Den kan kulminera i fullständig seger, förkrossande nederlag eller i ett totalt dödläge. Den kan ha en partiell framgång men sen gå snett på grund av oförutsedda omständigheter. Revolutionärerna måste inte bara tampas med uttalade reaktionärer och kontrarevolutionärer utan också med osynliga samhällskrafter som vill hejda eller avleda revolutionen."
Vi vet inte vad motståndet ger. Vi vet bara att vi måste göra motstånd och samarbeta med andra progressiva krafter.
I Genren; "Nämen Det Var Ju Oväntat", I Give You: The Borgerlig Budget Blues
Så hur ser en borgerlig budget ut? Den kanske vid den första anblicken verkar vara orättvis och idiotisk, men låt inte det lura er: det är faktiskt en orättvis och idiotisk budget. Ty: en borgerlig budget är en borgerlig budget; Icke ämnad att förgylla allas vardag, icke menad att minska klyftorna, icke tänkt att öka alla individers levnadsstandard:
"Borgerliga medier agerar PR-byråer åt en skakad regering. Det vi sett i media är en låtsaspresentation – ett försök att presentera budgeten som en ”satsning på jobben”. Det Anders Borg lagt är en klassisk borgerlig budget med sänkta skatter, ökade inkomstskillnader. En tiondel av svenska folket kommer att bli mycket rikare. En tredjedel blir mycket fattigare. Alla däremellan får försöka tala med banken om sparande utifall att man skulle bli sjuk."
Privilegierade som hjälper privilegierade. Så egentligen säger vi det alla unisont. "Nämen, det var ju oväntat."
"Borgerliga medier agerar PR-byråer åt en skakad regering. Det vi sett i media är en låtsaspresentation – ett försök att presentera budgeten som en ”satsning på jobben”. Det Anders Borg lagt är en klassisk borgerlig budget med sänkta skatter, ökade inkomstskillnader. En tiondel av svenska folket kommer att bli mycket rikare. En tredjedel blir mycket fattigare. Alla däremellan får försöka tala med banken om sparande utifall att man skulle bli sjuk."
Privilegierade som hjälper privilegierade. Så egentligen säger vi det alla unisont. "Nämen, det var ju oväntat."
onsdag 19 september 2007
Israels Agenda
Victoria Buch, israelisk akademiker, skriver:
The stage for ethnic cleansing of Palestinians has been set in the Occupied Territories, and ethnic cleansing is in progress. At present, this is the major project of the state of Israel. For an impartial person of medium intelligence, a tour of the Occupied Territories may be sufficient to understand this fact.
Hon fortsätter längre ned:
Will the ethnic cleansing succeed? The authors of these policies obviously count on it. The opening is there, with the present US administration backing Israel whatever it does, and the EU and the Arab countries unable or unwilling to stand up to the US. It is likely that the forthcoming outburst of violence will be initiated by the desperate and destitute Palestinians; and then, for the umptieth time, our propaganda machine will be able to present us to the world as victims, and Palestinians as victimizers. Israeli responses will be presented as legitimate defensive actions. Later, the history may judge otherwise, but meanwhile (if the present political constellation persists for a while), who cares about the Palestinians.
Men om Israels ledare kommer att lyckas med sin plan är väl mer tveksamt menar hon. Ja, hon går längre än så. Disaster looms for Israel.
The stage for ethnic cleansing of Palestinians has been set in the Occupied Territories, and ethnic cleansing is in progress. At present, this is the major project of the state of Israel. For an impartial person of medium intelligence, a tour of the Occupied Territories may be sufficient to understand this fact.
Hon fortsätter längre ned:
Will the ethnic cleansing succeed? The authors of these policies obviously count on it. The opening is there, with the present US administration backing Israel whatever it does, and the EU and the Arab countries unable or unwilling to stand up to the US. It is likely that the forthcoming outburst of violence will be initiated by the desperate and destitute Palestinians; and then, for the umptieth time, our propaganda machine will be able to present us to the world as victims, and Palestinians as victimizers. Israeli responses will be presented as legitimate defensive actions. Later, the history may judge otherwise, but meanwhile (if the present political constellation persists for a while), who cares about the Palestinians.
Men om Israels ledare kommer att lyckas med sin plan är väl mer tveksamt menar hon. Ja, hon går längre än så. Disaster looms for Israel.
Privatisera Mera?
I gårdagens demonstration på Sergels Torg var en elevrepresentant från Tibblegymnasiet där och berättade hur det gick till i Täby när hennes skola privatiserades. Idag berättar Uppdrag Granskning också om det. Repriser: Även i SVT24 20/9, SVT1 20/9, SVT1 22/9 och SVT24 24/9. Det är ingen vacker historia. Det är en historia om moderat ideologi. Man får samtidigt också se hur alliansbröder körs över. Man använder sig bara av dem när de behövs.
Hur som helst. Kapitalism och demokrati går inte riktigt ihop. Privatiseringarna är inte till för folket. Man ignorerar dessutom eleverna, lärarna, lagstiftningen och konkurrensen.
Men så här fungerar privatiseringarna. Man tar över redan välfungerande institutioner och företag, uppbyggda med skattemedel.
Ps! Det bästa med demonstrationen igår är väl att det i sanning är ett gräsrotsuppror. Det är uppbyggt underifrån.
Men för mig som fotbollssupporter, van med trycket från Råsunda och svänget från ramsorna från Råsundas läktare, är det alltid lite svårare att skandera saker som: "Stoppa borgarna i papperskorgarna". Man har inte kommit långt från klassiker som "känner ni stanken från enskilda banken". Sen har jag även lite svårt för de mer aggressiva svarta blocken i demonstrationståget vars budskap mest är anti. Men, det är väl också så: motståndet är brett. Men mitt tips: högst 1 % av de som demonstrerade igår röstade på alliansen i förra valet. Högst.
Hur som helst. Kapitalism och demokrati går inte riktigt ihop. Privatiseringarna är inte till för folket. Man ignorerar dessutom eleverna, lärarna, lagstiftningen och konkurrensen.
Men så här fungerar privatiseringarna. Man tar över redan välfungerande institutioner och företag, uppbyggda med skattemedel.
Ps! Det bästa med demonstrationen igår är väl att det i sanning är ett gräsrotsuppror. Det är uppbyggt underifrån.
Men för mig som fotbollssupporter, van med trycket från Råsunda och svänget från ramsorna från Råsundas läktare, är det alltid lite svårare att skandera saker som: "Stoppa borgarna i papperskorgarna". Man har inte kommit långt från klassiker som "känner ni stanken från enskilda banken". Sen har jag även lite svårt för de mer aggressiva svarta blocken i demonstrationståget vars budskap mest är anti. Men, det är väl också så: motståndet är brett. Men mitt tips: högst 1 % av de som demonstrerade igår röstade på alliansen i förra valet. Högst.
måndag 17 september 2007
Ett Litet Skäl Mot Förarlös Tunnelbana
På väg hem idag på den Gröna Linjen ville det där mytiska trollet "Signalfel" inte att vi skulle komma hem för tidigt. I vanliga fall blir man irriterad och suckar och stönar och blir en smula social med medpassagerna i sin solidariska enighet mot SL. Men inte idag. Skälet var tunnelbaneföraren som bjöd på sig själv och var allmänt trevlig med den där lilla ironiska humorn som extra krydda. Men icke att förglömma envisades han med att informera oss om vad problemet var, även om som han sa: "en del av er är nog trötta på min röst nu."
Demonstrera Mera II
Okej. Imorgon demonstreras det. Kanske blir det inte så många på Sergels Torg. Kampanjen har aldrig riktigt satt fart, trots ett utbrett missnöje mot Alliansen. Det finns de som pekar på två saker angående opinionssifforna. 1. Att alliansen tappat väldigt mycket efter valet. 2. Att det är konstigt när man ändå gick på val med den politiken man fört. (Men varför tappar Vänsterpartiet så mycket? Varför är det bara Socialdemokraterna som vinner röster? Partiet som så många var så missnöjda med för ett år sedan?)
Jag tycker ändå att det är konstigt att det vi inte ser hur fler hoppat av det borgerliga tåget efter alla avgångar, avhopp, märkliga uttalanden, uppenbara rikemanspolitik och misslyckanden. Eller tycker jag det?
Nej. Det konstiga var kanske trots allt att borgarna vann valet förra året. Nu berodde väl det på flera saker: en överlag sosse-fientlig media, skulle man kunna tro, men det var knappast huvudanledningen, för visst hade sossarna misslyckats med mycket. Men var alternativet så mycket bättre? Trodde folk verkligen det?
Sossarna och moderaterna kanske för många är som valet mellan Tory och Labour är för många engelsmän enligt George Galloway: ”Tory och Labour är två skinkor på samma arsle. Det arslet har inte stöd av en majoritet av befolkningen.” Men även om den skinkan inte har något problem med att sätta sig över folk, så skapar det ett demokratiproblem, när partierna inte för en politik som folket vill ha. Människor längst ned på samhällets botten kommer att sluta rösta, vilket gynnar borgerligheten och eliten.
I slutändan kommer det inte gå att rädda tillbaka mycket av det vi förlorat. Privatiseringarna är lite som den brända jordens taktik.
Problemet med borgarnas politik är att den segregerar. Den ökar klassklyftorna och med det ökar de sociala problemen och solidariteten splittras. Det kan man se i länder med enorma klassklyftor. Man kan se klassföraktet och rädslan. Man skapar en värdeförskjutning. Man skapar även rädda individer, där individer alieneras alltmer från varandra. Det skapas en medelklass som med rädsla tittar nedåt. Visst: kanske skänker man sina 9:90 till Rädda Barnen och visar sin solidaritet med de hemlösa genom att köpa Situation Stockholm (såsom en s-politiker som Mona Sahlin förut sa: hon skulle köpa tidningen oftare för att stödja de hemlösa.), men man är inte beredd att minska klassklyftorna, man tror ännu lite på sig själv och rädda lite mer av kakan åt sig själv.
För borgerligheten handlar det om vissa individers rättigheter. Man tror inte på individen, man tror på vissa individer, för att citera ur tidningen Tidsignal: ” ”En grundbult i högerns tänkande, då som nu, är att fattigdomen är en fråga om beteende och privatmoral och inget som helst med sociala orättvisor att göra. Arbetslöshet och annan oförmåga till arbete, såsom sjukdom, handlar om dåliga attityder. Att folk är för slöa för att jobba eller tror att de är sjuka när de egentligen inte är det, beror på att de är bortskämda och mentalt drogade av välfärdsstaten. I Det Sovande Folket (1993) liknade Reinfeldt Sverige vid en apatisk öststat och socialdemokraterna vid en jultomte som delar ut bidrag till de som vill ha det. De hjärntvättade medborgarna måste helt enkelt avprogrammeras och den som ska göra det är ledaren – högerledaren.”
Men det är inte bara välfärdsstaten som skapar detta. För man tror inte på individen. Detta tror jag faktiskt bara är en annan typ av propaganda. Man säger att det är välfärdsstatens fel därför att det inte blir tillräckligt stora klassklyftor med en alltför välfungerande välfärdsstat.
Demonstrationen imorgon är även en demonstration för en bättre människosyn.
Jag tycker ändå att det är konstigt att det vi inte ser hur fler hoppat av det borgerliga tåget efter alla avgångar, avhopp, märkliga uttalanden, uppenbara rikemanspolitik och misslyckanden. Eller tycker jag det?
Nej. Det konstiga var kanske trots allt att borgarna vann valet förra året. Nu berodde väl det på flera saker: en överlag sosse-fientlig media, skulle man kunna tro, men det var knappast huvudanledningen, för visst hade sossarna misslyckats med mycket. Men var alternativet så mycket bättre? Trodde folk verkligen det?
Sossarna och moderaterna kanske för många är som valet mellan Tory och Labour är för många engelsmän enligt George Galloway: ”Tory och Labour är två skinkor på samma arsle. Det arslet har inte stöd av en majoritet av befolkningen.” Men även om den skinkan inte har något problem med att sätta sig över folk, så skapar det ett demokratiproblem, när partierna inte för en politik som folket vill ha. Människor längst ned på samhällets botten kommer att sluta rösta, vilket gynnar borgerligheten och eliten.
I slutändan kommer det inte gå att rädda tillbaka mycket av det vi förlorat. Privatiseringarna är lite som den brända jordens taktik.
Problemet med borgarnas politik är att den segregerar. Den ökar klassklyftorna och med det ökar de sociala problemen och solidariteten splittras. Det kan man se i länder med enorma klassklyftor. Man kan se klassföraktet och rädslan. Man skapar en värdeförskjutning. Man skapar även rädda individer, där individer alieneras alltmer från varandra. Det skapas en medelklass som med rädsla tittar nedåt. Visst: kanske skänker man sina 9:90 till Rädda Barnen och visar sin solidaritet med de hemlösa genom att köpa Situation Stockholm (såsom en s-politiker som Mona Sahlin förut sa: hon skulle köpa tidningen oftare för att stödja de hemlösa.), men man är inte beredd att minska klassklyftorna, man tror ännu lite på sig själv och rädda lite mer av kakan åt sig själv.
För borgerligheten handlar det om vissa individers rättigheter. Man tror inte på individen, man tror på vissa individer, för att citera ur tidningen Tidsignal: ” ”En grundbult i högerns tänkande, då som nu, är att fattigdomen är en fråga om beteende och privatmoral och inget som helst med sociala orättvisor att göra. Arbetslöshet och annan oförmåga till arbete, såsom sjukdom, handlar om dåliga attityder. Att folk är för slöa för att jobba eller tror att de är sjuka när de egentligen inte är det, beror på att de är bortskämda och mentalt drogade av välfärdsstaten. I Det Sovande Folket (1993) liknade Reinfeldt Sverige vid en apatisk öststat och socialdemokraterna vid en jultomte som delar ut bidrag till de som vill ha det. De hjärntvättade medborgarna måste helt enkelt avprogrammeras och den som ska göra det är ledaren – högerledaren.”
Men det är inte bara välfärdsstaten som skapar detta. För man tror inte på individen. Detta tror jag faktiskt bara är en annan typ av propaganda. Man säger att det är välfärdsstatens fel därför att det inte blir tillräckligt stora klassklyftor med en alltför välfungerande välfärdsstat.
Demonstrationen imorgon är även en demonstration för en bättre människosyn.
Det Finns Yttrandefrihet Och Så Finns Det Yttrandefrihet
Stå upp för yttrandefriheten! För allas yttrandefrihet. Men liberaler har en benägenhet att försvara de privilegierades yttrandefrihet eller när hotet mot yttrandefriheten kommer från ett visst håll. Åsa Linderborg skriver bland annat:
Att den liberala pressen nu med emfas försvarar Vilks rätt att rita vad han vill är viktigt, men samtidigt är deras patos för yttrandefriheten iögonfallande selektivt. För tre år sedan fick Björn Eklund på Ordfront sparken för en artikel om Balkankrigen. Det skedde efter ett drev av framför allt Expressen och Dagens Nyheter. Vi som då försvarade yttrandefriheten sades utgöra ett hot mot demokratin. Nyligen sparkade Connex Sekobasen Per Johansson eftersom denne påtalat bristen på säkerhet i Stockholms tunnelbana. Det upprörde ingen liberal ledarskribent. Yttrandefriheten på arbetsplatserna är tydligen ingenting värd. Är det ett problem?
Liberalerna oroar sig över yttrandefriheten i Venezuela. Inte över det faktum att medierna har använts i en statskupp, eller att majoriteten av medierna ägs av en liten rik elit, utan att Chávez inte förlängde kontraktet för en station att sända via marknätet. Kanalen sänder fortfarande men via satellit. Att yttrandefriheten kan mer eller mindre ägas är inget problem för liberalerna. Ja! I teorin kan ofta fattiga göra sin röst hörd. I praktiken? Not so much. Knappt ens i en tidning som Situation Stockholm.
Liberalernas kännetecken är deras selektiva syn på mänskliga rättigheter, demokrati och yttrandefrihet. Men en sak gör man konsekvent: man står upp för minoriteten. Den egna privilegierade.
Men visst. Ingen behöver mer mordhot mot konstnärer och författare. Det hjälper ingen. Så visst måste Vilks försvaras.
Att den liberala pressen nu med emfas försvarar Vilks rätt att rita vad han vill är viktigt, men samtidigt är deras patos för yttrandefriheten iögonfallande selektivt. För tre år sedan fick Björn Eklund på Ordfront sparken för en artikel om Balkankrigen. Det skedde efter ett drev av framför allt Expressen och Dagens Nyheter. Vi som då försvarade yttrandefriheten sades utgöra ett hot mot demokratin. Nyligen sparkade Connex Sekobasen Per Johansson eftersom denne påtalat bristen på säkerhet i Stockholms tunnelbana. Det upprörde ingen liberal ledarskribent. Yttrandefriheten på arbetsplatserna är tydligen ingenting värd. Är det ett problem?
Liberalerna oroar sig över yttrandefriheten i Venezuela. Inte över det faktum att medierna har använts i en statskupp, eller att majoriteten av medierna ägs av en liten rik elit, utan att Chávez inte förlängde kontraktet för en station att sända via marknätet. Kanalen sänder fortfarande men via satellit. Att yttrandefriheten kan mer eller mindre ägas är inget problem för liberalerna. Ja! I teorin kan ofta fattiga göra sin röst hörd. I praktiken? Not so much. Knappt ens i en tidning som Situation Stockholm.
Liberalernas kännetecken är deras selektiva syn på mänskliga rättigheter, demokrati och yttrandefrihet. Men en sak gör man konsekvent: man står upp för minoriteten. Den egna privilegierade.
Men visst. Ingen behöver mer mordhot mot konstnärer och författare. Det hjälper ingen. Så visst måste Vilks försvaras.
söndag 16 september 2007
Sionisternas Terrorbalans
48 % av alla som bor i ghettot och fängelset Gaza är under 15 år. Gaza är ett fattigt ställe där hoppet tynar bort och 75 % av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Freden och drömmen om en egen stat tynar bort. Man har spärrats in av Israel och förnekats möjligheten att skapa sina egna liv. Man är fångar. Därför att man tillhör ett folk som etniskt rensats och förtryckts. Israel ska inte göra något för att förbättra villkoren för palestinierna. Israel ska tvärtom kuva palestinierna. Med övervåld och statsterrorism ska Israel agera.
"Israel is entitled not only to cut off Gaza's electricity, but also to hit every power plant in Gaza because the electricity is used to operate the lathes that produce the Qassam rockets. Israel is entitled to destroy all the bridges and roads in Gaza because they are used to transport the Qassams that are launched against Israeli citizens."
... Så vad är då det rätt att göra mot Israel? Med tanke på allt som Israel har förstört och dödat? Artikelförfattaren ur en liberal tidning menar att det man gör mot Israel ska bestraffas mångdubbelt hårdare (även om det i sanning var Israel som började). När Hizbollah tillgångatog två israeliska soldater kom ett rättvist svar menar han. Men... vänta ett tag. Hur många har Israel tillfångatagit, fängslat och spärrat in? Och vad används vägarna och elektriciteten mer till? Vad används vägarna och elektriciteten i Israel till? Men: okej. Om Gaza bombas sönder igen. Kanske kommer palestinerna uppfatta ironin: det är de som bojkottas, men om Gaza bombas sönder kommer biståndspengar att hjälpa till att bygga upp delar igen. Så kan det hålla på lite till. Bojkotta palestinerna, men ge de biståndspengar när deras hus och flyktingläger förstörs av landet de måste medge har en rätt att existera på deras bekostnad.
Artikeln är upphittad via Angry Arab som tillägger: Israeli academia. Just imagine the world-wide reactions if an Arab academic wrote a similar article calling for bombing:" Repay Gaza in kind." This is an actual headline. This person may soon win a prize from some peace institute in the US.
(Artikelförfattaren i fråga må inte tillhör duvorna eller de liberala, men hans syn är talande. Det är en gradskillnad och inte artskillnad mellan hökarna och duvorna bland Israels sionister.)
"Israel is entitled not only to cut off Gaza's electricity, but also to hit every power plant in Gaza because the electricity is used to operate the lathes that produce the Qassam rockets. Israel is entitled to destroy all the bridges and roads in Gaza because they are used to transport the Qassams that are launched against Israeli citizens."
... Så vad är då det rätt att göra mot Israel? Med tanke på allt som Israel har förstört och dödat? Artikelförfattaren ur en liberal tidning menar att det man gör mot Israel ska bestraffas mångdubbelt hårdare (även om det i sanning var Israel som började). När Hizbollah tillgångatog två israeliska soldater kom ett rättvist svar menar han. Men... vänta ett tag. Hur många har Israel tillfångatagit, fängslat och spärrat in? Och vad används vägarna och elektriciteten mer till? Vad används vägarna och elektriciteten i Israel till? Men: okej. Om Gaza bombas sönder igen. Kanske kommer palestinerna uppfatta ironin: det är de som bojkottas, men om Gaza bombas sönder kommer biståndspengar att hjälpa till att bygga upp delar igen. Så kan det hålla på lite till. Bojkotta palestinerna, men ge de biståndspengar när deras hus och flyktingläger förstörs av landet de måste medge har en rätt att existera på deras bekostnad.
Artikeln är upphittad via Angry Arab som tillägger: Israeli academia. Just imagine the world-wide reactions if an Arab academic wrote a similar article calling for bombing:" Repay Gaza in kind." This is an actual headline. This person may soon win a prize from some peace institute in the US.
(Artikelförfattaren i fråga må inte tillhör duvorna eller de liberala, men hans syn är talande. Det är en gradskillnad och inte artskillnad mellan hökarna och duvorna bland Israels sionister.)
I Genren; "Nämen Det Var Ju Oväntat", Har Vi Nu Kommit Till: Jobbgarantin
Det var löjeväckande när förslaget kom. Men man hade ett val att vinna. Esbati presenterar följetongen: Jobbgaranti och slarviga uttryck.
För övrigt enligt Ordfronts senaste nummer har en del redan ett yrke. De är "Väntare." Det är Skärholmsmodellens genialitet som skapat detta yrke. För att få socialbidrag måste de stämpla in och stanna i en lokal och pilla naveln ett par timmar om dagen. För vi tror på individen. (Inom parantes sagt: skammen är inbyggd i socialbidraget. Det är sen gammalt.)
För övrigt enligt Ordfronts senaste nummer har en del redan ett yrke. De är "Väntare." Det är Skärholmsmodellens genialitet som skapat detta yrke. För att få socialbidrag måste de stämpla in och stanna i en lokal och pilla naveln ett par timmar om dagen. För vi tror på individen. (Inom parantes sagt: skammen är inbyggd i socialbidraget. Det är sen gammalt.)
Krigets Olika Ansikten
The Marlboro-man.
Fotografier. När jag läste en recension i DN igår (finns obegripligt nog ej på nätet) handlade den om Philip Zimbardos bok ”The Lucifer Effect. Understanding how good people turn evil” så fanns där ett fotografi av en US-amerikansk kvinnlig soldat som gör tummen upp ovan ett torterat irakiskt lik. Hon blev en av syndabockarna i Abu Ghraib-skandalen. Man beskyllde olika individer för dessa hemskheter. Dessa var oamerikanska individer. Det låg inte i USA:s kultur sades det att begå sådana brott och hemskheter. Den här boken vill ta ifrån oss bilden av oss själva som extra goda. Som lite bättre. Den vill inte frånta individerna sitt ansvar, bara berätta att ”människans individualitet är ett bräckligt skäl, och att omgivningens och situationens påverkan är starkare än vi själva till vardags förstår och accepterar.” (Lars Linder, DN 07-09-15) Detta vet vi. Även om många självgoda liberaler anser att det räcker att vara sekulariserad liberal och född i väst för att slippa påverkan utifrån. Dessutom menar Zimbardo att de verkligt skyldiga är i toppen. Om situationen formar individens handlande, så formar systemet situationen, skriver Lars Linder, recensenten. Men motiven till systemet, måste i sann propaganda vara höjda i dunkel, eller i vart fall inte officiellt uttalade, så det är klart som fan att Alan Greenspan gör sig skyldig till etikettbrott när han säger det vi alla ändå vet: Kriget var för oljan.
Så till fotot ovan. Den hade en motsatt effekt. Dess propagandasyfte är uppenbart. Den stod för det typiskt amerikanska hjältemodet. Detta är ett intressant foto, av flera skäl. Det togs under USA-s attack mot Fallujah för några år sedan.
Detta gjorde att mannen på fotot blev en så kallad ikon i USA. Den föreställer en marinsoldat vid namn Miller, som tar en paus under striderna i Fallujah. (En stad som helt förstördes av USA och inte av terrorister eller motståndsmän. Antalet döda är det ingen som vet. )
Fotografier. När jag läste en recension i DN igår (finns obegripligt nog ej på nätet) handlade den om Philip Zimbardos bok ”The Lucifer Effect. Understanding how good people turn evil” så fanns där ett fotografi av en US-amerikansk kvinnlig soldat som gör tummen upp ovan ett torterat irakiskt lik. Hon blev en av syndabockarna i Abu Ghraib-skandalen. Man beskyllde olika individer för dessa hemskheter. Dessa var oamerikanska individer. Det låg inte i USA:s kultur sades det att begå sådana brott och hemskheter. Den här boken vill ta ifrån oss bilden av oss själva som extra goda. Som lite bättre. Den vill inte frånta individerna sitt ansvar, bara berätta att ”människans individualitet är ett bräckligt skäl, och att omgivningens och situationens påverkan är starkare än vi själva till vardags förstår och accepterar.” (Lars Linder, DN 07-09-15) Detta vet vi. Även om många självgoda liberaler anser att det räcker att vara sekulariserad liberal och född i väst för att slippa påverkan utifrån. Dessutom menar Zimbardo att de verkligt skyldiga är i toppen. Om situationen formar individens handlande, så formar systemet situationen, skriver Lars Linder, recensenten. Men motiven till systemet, måste i sann propaganda vara höjda i dunkel, eller i vart fall inte officiellt uttalade, så det är klart som fan att Alan Greenspan gör sig skyldig till etikettbrott när han säger det vi alla ändå vet: Kriget var för oljan.
Så till fotot ovan. Den hade en motsatt effekt. Dess propagandasyfte är uppenbart. Den stod för det typiskt amerikanska hjältemodet. Detta är ett intressant foto, av flera skäl. Det togs under USA-s attack mot Fallujah för några år sedan.
Detta gjorde att mannen på fotot blev en så kallad ikon i USA. Den föreställer en marinsoldat vid namn Miller, som tar en paus under striderna i Fallujah. (En stad som helt förstördes av USA och inte av terrorister eller motståndsmän. Antalet döda är det ingen som vet. )
Den enda protesten mot bilden som kom var inte från krigsmotståndare i USA, utan från anti-rökningslobbyn i USA. Att röka är värre än att döda. För visst, passiv rökning dödar.
Ikonen på bilden hyllades av medierna, av patrioterna. En mycket känd nyhetsankare i USA, Dan Rather, kommenterar bilden så här: “This is a warrior with his eyes on the far horizon, scanning for danger. See it, study it, absorb it, think about it. Then take a deep breath of pride."
A deep breath of pride? Sade han: take a deep breath of shame när bilderna från Abu Ghraib kom ut?
Medierna fokuserar stundtals, på bilder, hjältesagor. Man rapporterar inte så mycket om lidandet. Man rapporterar främst från vad som sägs från US-amerikanskt håll. Vi räknar döda. Civila irakier, den lägsta siffran (de högsta är så att säga "kontroversiella") och döda ockupationssoldater räknas. Men man får inte vet varken hur de amerikanska soldaterna mår, eller vad som egentligen hände i staden Fallujah. Inte ens i Sverige nämndes staden Fallujah särdeles mycket. Ett skäl är att Irak och Fallujah är för osäkert för journalister. Kriget skadar människor på så många olika vis. Men propagandan vill ta ifrån oss individernas bräcklighet. Individernas komplexitet.
På en patriotisk sida hyllades mannen på bilden ännu en gång: “Miller, a three-pack-a -day smoker who is now being sought after by many women, says he doesn't understand what all the fuss is about. But his mother is thrilled”
På en patriotisk sida hyllades mannen på bilden ännu en gång: “Miller, a three-pack-a -day smoker who is now being sought after by many women, says he doesn't understand what all the fuss is about. But his mother is thrilled”
Men hans mamma var inte alls ”thrilled.” Hon, var förvisso stolt över sin son och glad över att han var vid liv, men framförallt ville hon bara ha hem sin pojke. Idag, är han frikallad, han har fått avsked från marinen på grund av post-traumatiskt stressyndrom. Och är motståndare till kriget. Han var hemma från kriget och skulle hjälpa till efter Katrina i New Orleans. En kille gjorde ett visslingsljud som lät som en inkommande granat. Miller blev vansinnig och misshandlade killen som gjorde visslingsljudet rejält. Bilden lever kanske dock vidare, historien om den stolte amerikanen som kämpar för sitt land och för demokrati och rättvisa.
Men hur man väljer att se på kriget är onekligen en ideologisk fråga. Fotografierna spelar en roll. En bild säger inte alltid mer än tusen ord.
Andra som förlorat sina söner i kriget i Irak har blivit oerhört aktiva i sina protester mot kriget i Irak. Som Cindy Sheehan. Hon skulle trappa ned sitt engagemang trodde jag för ett tag sedan, men igår var hon med och demonstrerade i Washington. Fast har de någon betydelse? Betyder några tusen människor utan makt någonting? För Bush, the decider, är det fortfarande bra att vara i Irak. Annars blir Irak en mardröm. Annars? Kanske skulle en psykoanalytisk titt på Bushs mardrömmar förklara en del. De kan inte vara roliga att uppleva.
Andra som förlorat sina söner i kriget i Irak har blivit oerhört aktiva i sina protester mot kriget i Irak. Som Cindy Sheehan. Hon skulle trappa ned sitt engagemang trodde jag för ett tag sedan, men igår var hon med och demonstrerade i Washington. Fast har de någon betydelse? Betyder några tusen människor utan makt någonting? För Bush, the decider, är det fortfarande bra att vara i Irak. Annars blir Irak en mardröm. Annars? Kanske skulle en psykoanalytisk titt på Bushs mardrömmar förklara en del. De kan inte vara roliga att uppleva.
fredag 14 september 2007
Nej. Ingenting Nytt Under Solen. Ja. Det Är Sen Gammalt, Men Ändå Liksom...
För Israel är alltid valen i USA av stor vikt. Vem är deras största vän? Vem är den bästa kandidaten? Men inte ett ord om fred under dessa diskussioner. Inte ett ord om en tvåstatslösning. Bara en ranking som handlar om Israels rätt att existera på bekostnad av palestinierna. Jag har läst den förut. Jag har sett hur de US-amerikanska presidentkandidaterna är totalt ointresserade av palestinierna. Naturligtvis beror det på att det är politiskt självmord att prata om palestinernas rättigheter också. Att palestinerna också finns. Att deras konkreta dagliga situation är betydligt värre och att stödet till palestinierna är mer akut betyder ingenting. Att Israel är de större förövarna betyder ingenting. Naturligtvis kommer media in i bilden. USA:s media. Israel-lobbyn kämpar dagligen för att få USA:s media på sin sida ännu mer.
Men ibland blir detta nästan bara komik. Som när det dök upp en liten pop-up-reklam på Obamas hemsida för en bok om Israel-lobbyn. Det var inte hans fel. Sånt händer. Egentligen ingenting farligt. Men han kände sig tvungen att gå ut och be om ursäkt och dementera med följande djupt komiska kommentar: han hade absolut inte läst boken, men bokens huvudtes var "dead wrong", och därtill att Obama: “has stated that his support for a strong U.S.-Israel relationship, which includes both a commitment to Israel’s security and to helping Israel achieve peace with its neighbors, comes from his belief that it’s the right policy for the United States.”
Nej. Lobbyn verkar inte ha någon som helst påverkan på US-amerikansk inrikespolitik... Det är som en variant av kejsarens nya kläder. Alla ser ju att kejsaren är naken. Ingen vågar bara säga det.
Rådgivaren till Israels favoritkandidat säger följande dock om hur man ska behandla palestinierna: I called for shutting off utilities to the Palestinian Authority as well as a host of other measures, such as permitting no transportation in the PA of people or goods beyond basic necessities, implementing the death penalty against murderers, and razing villages from which attacks are launched. Then and now, such responses have two benefits: First, they send a strong deterrent signal “Hit us and we will hit you back much harder” thereby reducing the number of attacks in the short term. Second, they impress Palestinians with the Israeli will to survive, and so bring closer their eventual acceptance of the Jewish state.
Favoritkandidaten för Israel kan man med andra ord också ses vara den som kommer att vara mest aggressiv för de ockuperade palestinierna.
Samtidigt; media i USA är tyst när det gäller palestiniernas situation:
Criticism of the Jewish state is stifled in an effort to portray it as a model democracy, the only one in the region, and surrounded by hostile Palestinians, other Arab/Muslim extremists and whoever else Israel cites as a threat, real or contrived. The truth is quite opposite but absent from corporate-controlled media spaces.
Vi kan känna igen delar av detta i Sverige och av de mer rabiata så kallade israel-vännerna som besöker olika bloggar eller skriver på diverse liberala ledarsidor eller bland de som kallar sig liberaler eller är folkpartister eller moderater. Men i USA är situationen betydligt värre än här. Det drabbar politikerna och det drabbar fredsprocessen. Det drabbar framtidens barn: vare sig de är judar, kristna, muslimer. Vi såg hur Jimmy Carter behandlades av många efter sin bok. Carter är en Israel-vän. Men han har inte kunnat blunda för palestiniernas situation. Han anser dessutom att det är i Israels intresse att inte förtrycka palestinierna. Kanske är det så man måste vinna över många israel-vänner. Inte försöka få de att se palestinierna och araberna som lika mycket värda utan inse att vägen mot fred och trygghet går inte genom att förtrycka och förödmjuka palestinierna på daglig basis. Men alltjämt. I de stora medierna i USA är kritiken mot Israel som bortblåst.
Noam Chomsky har sagt detta: "....Israel has been granted a unique immunity from criticism in mainstream journalism and scholarship...." Och har av vältaliga retoriker bland sionisterna bland annat därför (och med sin kritik av Israel) därför kallats självhatande jude.
Jag påpekade vid en bloggdiskussion hur anti-semitismen används som ett vapen. Och om hur många överdriver anti-semtismen. Hur många människor pekas ut som anti-semiter fastän det inte finns något som helst bevis för det annat än att de är kritiska mot staten Israels agerande mot palestinierna. Jag fick då svaret att jag antagligen då inte heller tyckte att Sion Vises Protokoll var anti-semitiskt. Men, sa jag, det är ju liksom just det som är grejen. Sion Vises Protokoll är ju just det: anti-semitisk. Det är något som kanske bekräftar sionisternas begränsade förmåga att ens vilja förstå. Att ens försöka nå försoning. De behöver sin anti-semitism. De behöver sina hot. När jag för samme man påpekade att det fanns ett brett spektra av judar som var anti-sionister och inte kunde kallas anti-semiter, fick jag höra när en del av de jag påpekade som var anti-sionister var djupt religiösa, var att jag ville ha underdåniga judar. Såna som bockade och bugade och alltid gav med sig. Det handlade inte ens om att förvränga orden. Det handlade om att skapa anti-semitism för att slippa ta kritiken mot Israel. Tragikomiskt.
Denna taktik verkar vara Israel-lobbyns starkaste kort. Att låtsas vara den svagare parten: den mest hatade och mest hotade och att alltid anklaga motståndaren för anti-semitism. Men även om så vore fallet. Varför denna dagliga stöld av mark och vatten? Hur besegrar man dessa hot genom nya förbrytelser? Varför alltid eftersträva att leta upp hoten och bemöta dessa med övervåld och hysteriska utfall och oförsonlighet? Och samtidigt är dessa starka kort så intellektuellt svaga att vi alla borde se det: kejsaren är naken.
Ps! Alla människors rättigheter. Ville bara säga det.
Men ibland blir detta nästan bara komik. Som när det dök upp en liten pop-up-reklam på Obamas hemsida för en bok om Israel-lobbyn. Det var inte hans fel. Sånt händer. Egentligen ingenting farligt. Men han kände sig tvungen att gå ut och be om ursäkt och dementera med följande djupt komiska kommentar: han hade absolut inte läst boken, men bokens huvudtes var "dead wrong", och därtill att Obama: “has stated that his support for a strong U.S.-Israel relationship, which includes both a commitment to Israel’s security and to helping Israel achieve peace with its neighbors, comes from his belief that it’s the right policy for the United States.”
Nej. Lobbyn verkar inte ha någon som helst påverkan på US-amerikansk inrikespolitik... Det är som en variant av kejsarens nya kläder. Alla ser ju att kejsaren är naken. Ingen vågar bara säga det.
Rådgivaren till Israels favoritkandidat säger följande dock om hur man ska behandla palestinierna: I called for shutting off utilities to the Palestinian Authority as well as a host of other measures, such as permitting no transportation in the PA of people or goods beyond basic necessities, implementing the death penalty against murderers, and razing villages from which attacks are launched. Then and now, such responses have two benefits: First, they send a strong deterrent signal “Hit us and we will hit you back much harder” thereby reducing the number of attacks in the short term. Second, they impress Palestinians with the Israeli will to survive, and so bring closer their eventual acceptance of the Jewish state.
Favoritkandidaten för Israel kan man med andra ord också ses vara den som kommer att vara mest aggressiv för de ockuperade palestinierna.
Samtidigt; media i USA är tyst när det gäller palestiniernas situation:
Criticism of the Jewish state is stifled in an effort to portray it as a model democracy, the only one in the region, and surrounded by hostile Palestinians, other Arab/Muslim extremists and whoever else Israel cites as a threat, real or contrived. The truth is quite opposite but absent from corporate-controlled media spaces.
Vi kan känna igen delar av detta i Sverige och av de mer rabiata så kallade israel-vännerna som besöker olika bloggar eller skriver på diverse liberala ledarsidor eller bland de som kallar sig liberaler eller är folkpartister eller moderater. Men i USA är situationen betydligt värre än här. Det drabbar politikerna och det drabbar fredsprocessen. Det drabbar framtidens barn: vare sig de är judar, kristna, muslimer. Vi såg hur Jimmy Carter behandlades av många efter sin bok. Carter är en Israel-vän. Men han har inte kunnat blunda för palestiniernas situation. Han anser dessutom att det är i Israels intresse att inte förtrycka palestinierna. Kanske är det så man måste vinna över många israel-vänner. Inte försöka få de att se palestinierna och araberna som lika mycket värda utan inse att vägen mot fred och trygghet går inte genom att förtrycka och förödmjuka palestinierna på daglig basis. Men alltjämt. I de stora medierna i USA är kritiken mot Israel som bortblåst.
Noam Chomsky har sagt detta: "....Israel has been granted a unique immunity from criticism in mainstream journalism and scholarship...." Och har av vältaliga retoriker bland sionisterna bland annat därför (och med sin kritik av Israel) därför kallats självhatande jude.
Jag påpekade vid en bloggdiskussion hur anti-semitismen används som ett vapen. Och om hur många överdriver anti-semtismen. Hur många människor pekas ut som anti-semiter fastän det inte finns något som helst bevis för det annat än att de är kritiska mot staten Israels agerande mot palestinierna. Jag fick då svaret att jag antagligen då inte heller tyckte att Sion Vises Protokoll var anti-semitiskt. Men, sa jag, det är ju liksom just det som är grejen. Sion Vises Protokoll är ju just det: anti-semitisk. Det är något som kanske bekräftar sionisternas begränsade förmåga att ens vilja förstå. Att ens försöka nå försoning. De behöver sin anti-semitism. De behöver sina hot. När jag för samme man påpekade att det fanns ett brett spektra av judar som var anti-sionister och inte kunde kallas anti-semiter, fick jag höra när en del av de jag påpekade som var anti-sionister var djupt religiösa, var att jag ville ha underdåniga judar. Såna som bockade och bugade och alltid gav med sig. Det handlade inte ens om att förvränga orden. Det handlade om att skapa anti-semitism för att slippa ta kritiken mot Israel. Tragikomiskt.
Denna taktik verkar vara Israel-lobbyns starkaste kort. Att låtsas vara den svagare parten: den mest hatade och mest hotade och att alltid anklaga motståndaren för anti-semitism. Men även om så vore fallet. Varför denna dagliga stöld av mark och vatten? Hur besegrar man dessa hot genom nya förbrytelser? Varför alltid eftersträva att leta upp hoten och bemöta dessa med övervåld och hysteriska utfall och oförsonlighet? Och samtidigt är dessa starka kort så intellektuellt svaga att vi alla borde se det: kejsaren är naken.
Ps! Alla människors rättigheter. Ville bara säga det.
Demonstrera Mera
Ska man skratta eller gråta? Jag läser i senaste Arbetaren hur olika borgerliga partier vägrade ställa upp på Ung Vänsters manifestation mot rasistiskt våld. Andemeningen verkar vara att de förtjänade att få stryk därför att det är samma skrot och korn och att Ung Vänster vill samma sak som" dess kamrater bakom järnridån".
Jag blir mest förbannad. Vänsterpartisten Welroos säger: "...När ungdomarna i Farsta blir brutalt misshandlade av maskerade nazister väljer högerpartierna att diskutera historia och frågor som inte har ett uns med det berörda ämnet, rasism och främlingsfientlighet, att göra. Att politiker som ska förespråka medborgarna i vår stadsdel beter sig på detta sätt är djupt oroväckande /…/ Den som inte vill eller kan komma på manifestationen på lördag kan tacka nej till den på ett mindre makabert sätt”.
Jag blir mest förbannad. Vänsterpartisten Welroos säger: "...När ungdomarna i Farsta blir brutalt misshandlade av maskerade nazister väljer högerpartierna att diskutera historia och frågor som inte har ett uns med det berörda ämnet, rasism och främlingsfientlighet, att göra. Att politiker som ska förespråka medborgarna i vår stadsdel beter sig på detta sätt är djupt oroväckande /…/ Den som inte vill eller kan komma på manifestationen på lördag kan tacka nej till den på ett mindre makabert sätt”.
tisdag 11 september 2007
"Idag Är Vi Alla Människor"
Glöm aldrig vad som hände den elfte september år 2001!
Det var dagen då det fruktansvärda hände, något som vi naturligtvis inte kunde tillåta eller förlåta i en civiliserad och fri värld, och vi chockades svårt av detta ofattbara. Vi sörjde ärligt och gemensamt med offren för katastrofen. Vi höll tysta minutrar för offren, stora delar av världen lyssnade på påvens känslofyllda tal.
För världen kunde inte längre tolerera det längre. Inte stillasittande se på. Och till FN sade USA:s president George W. Bush: "Show some backbone or become irrelevant", för den elfte september år 2001 dog 35 615 barn av svält enligt FAO.
Börsen chockades svårt av detta faktum, och Göran Persson gick ut och deklarerade att ett snabbt och lyckat krig mot svälten kunde dessutom vara bra för ekonomin. En amerikansk tidning skrev vad vi alla kände, nämligen att detta "förändrade alla och allt överallt."
Världen enades och vi sade gemensamt: "Idag är vi alla människor." För det var sant som någon sa att "Vi nu har vaknat upp till denna fara och vi är kallade att skydda jordens barn". Denna ansiktslösa fega motståndare måste bekämpas med alla medel. George W. Bush sade som det var: var man inte med honom skulle man vara emot. Man skulle bli anti-barn.
Vi blev helt enkelt tvungna att göra något, för vad för meddelande skulle det sända ut
till våra barn, de utomjordingar som skulle kunna komma på besök och beskåda vår civilisation, och för de ofödda, för framtidens människor, om vi ingenting gjorde, om vi inte reagerade på denna oanade grymhet, denna ondska, denna fara för friheten och rättvisan. Detta i sanning onödiga lidande för oskyldiga människor. George W. Bush blev "amazed" över hur detta kunde drabba så goda människor och lovade att göra någonting åt det, "make no mistake" som han tillade för att försäkra oss det hederliga uppsåtet i hans kärleksfulla mission.
Och vi gjorde något åt det för; som Bush uttryckte det så träffande: "We choose dignity of life over a culture of death."
Det var dagen då det fruktansvärda hände, något som vi naturligtvis inte kunde tillåta eller förlåta i en civiliserad och fri värld, och vi chockades svårt av detta ofattbara. Vi sörjde ärligt och gemensamt med offren för katastrofen. Vi höll tysta minutrar för offren, stora delar av världen lyssnade på påvens känslofyllda tal.
För världen kunde inte längre tolerera det längre. Inte stillasittande se på. Och till FN sade USA:s president George W. Bush: "Show some backbone or become irrelevant", för den elfte september år 2001 dog 35 615 barn av svält enligt FAO.
Börsen chockades svårt av detta faktum, och Göran Persson gick ut och deklarerade att ett snabbt och lyckat krig mot svälten kunde dessutom vara bra för ekonomin. En amerikansk tidning skrev vad vi alla kände, nämligen att detta "förändrade alla och allt överallt."
Världen enades och vi sade gemensamt: "Idag är vi alla människor." För det var sant som någon sa att "Vi nu har vaknat upp till denna fara och vi är kallade att skydda jordens barn". Denna ansiktslösa fega motståndare måste bekämpas med alla medel. George W. Bush sade som det var: var man inte med honom skulle man vara emot. Man skulle bli anti-barn.
Vi blev helt enkelt tvungna att göra något, för vad för meddelande skulle det sända ut
till våra barn, de utomjordingar som skulle kunna komma på besök och beskåda vår civilisation, och för de ofödda, för framtidens människor, om vi ingenting gjorde, om vi inte reagerade på denna oanade grymhet, denna ondska, denna fara för friheten och rättvisan. Detta i sanning onödiga lidande för oskyldiga människor. George W. Bush blev "amazed" över hur detta kunde drabba så goda människor och lovade att göra någonting åt det, "make no mistake" som han tillade för att försäkra oss det hederliga uppsåtet i hans kärleksfulla mission.
Och vi gjorde något åt det för; som Bush uttryckte det så träffande: "We choose dignity of life over a culture of death."
måndag 10 september 2007
Libanesisk NIMBY
...Och i Libanon visar lokalbefolkningen fortsatt omvänd medkänsla med de palestinska flyktingarna i Nahr Al-Bared. “Why should we rebuild the camp? The Palestinians brought destruction to this area, so let another, wealthier country host them,”
Egentligen inget nytt. De som har det sämst får ofta skulden. De mest utsatta blir syndabockarna.
Inga liberaler lär heller fälla några tårar.
Egentligen inget nytt. De som har det sämst får ofta skulden. De mest utsatta blir syndabockarna.
Inga liberaler lär heller fälla några tårar.
Veckans Boktips: Patrick Cockburn: ”The Occupation. War and resistance in Iraq.”
Irak är en katastrof. (Ja, det finns naturligtvis de som hävdar att det bara är rörigt.) Nu är USA:s befälhavare general David Petraeus hårt pressad. Jag läste delvis om honom i Patrick Cockburns utmärkta bok. ”The Occupation. War and resistance in Iraq.” Han beskriver även David Petraeus idag på Counterpunch. Delar av detta känner jag igen från boken. Bland annat det här. Cockburn träffar Petraeus och ställer honom en viktig fråga: I asked him what was his single most important piece of advice for his successor. He said, after reflection, that it was "not to align too closely with one ethnic group, political party, tribe, religious group or social element". Cockburn beskriver dock att det finns ett problem med detta. Det kan sluta med att han inte har några vänner.
Patrick Cockburn skriver initierat i boken. Han vet vad han talar om. Han har lång erfarenhet som journalist i mellanöstern. Han har en ödmjuk inställning och lyssnar till irakierna. Till skillnad från journalister som Hildebrandt som tjänstvilligt bäddar ned sig med de US-amerikanska soldaterna och tar deras parti, den så kallade civilisationen mot barbariet, så har Cockburn rört sig i landet, känner till dess historia och säljer sig inte. Det är även en berättelse om risken att vara journalist. Och om risken att försöka leva ett normalt liv i Bagdad där varje beslut, hur trivialt det än må vara, kan vara ett beslut som i sanning är en fråga om liv och död.
Cockburn skriver (och jag hoppas den blir översatt, den förtjänar det verkligen) med ett språk som också får en att inte lämna ifrån sig boken. Han romantiserar ingenting, han behandlar verkligheten med en ödmjuk inställning. Han har haft fel förr vad gäller Saddam, men han vet också hur man bäst beskriver Saddam. Saddam var ingen Stalin (eller Hitler) även om han hade Stalins paranoida inställning till sina medmänniskor. Saddam var, enligt Cockburn, i första hand en säkerhetspolis. Han gjorde sig av med sina fiender. Det som också skilde honom från Stalin, var en del personlighetsdrag: enligt Cockburn bar Saddam drag av Inspektör Clouseau. Han var helt enkelt en smula klantig och lärde sig inte av sina misstag.
Cockburn skriver också om hur problemen mellan Shia och Sunni alltid har funnits där, även om det uppenbart förvärrats och förvärrats av ockupationsmaktens totala inkompetens och förakt för irakierna. Paul Bremer fick bära hundhuvudet för många av misstagen. Men hans utnämning säger lite om hur man resonerade i USA. Man valde Bremer till diktator, en person utan någon som helst kännedom om Irak. En man helt utan ödmjukhet. De val som kom att ske, var inget USA ville skulle hållas, utan pressades fram av irakierna själva, och då främst av shiagrupper. Här verkade Petraeus alltså ha en annan inställning. Dock kanske den bara förhalade våldet.
Dessutom kan Cockburn berätta att det trots allt fanns ett visst intresse från irakierna för ett ingripande av USA (även om det rådde delade meningar om det). Man ville bli av med Saddam, man ville bli av med sanktionerna. Man ville leva ett normalt liv. Fattigdomen hade börjat ta på irakierna. Men när allting blev sämre med ockupationen och man började notera det US-amerikanska ointresset att hjälpa irakierna började man alltmer avsky USA:s närvaro. En man säger till och med: ”De kan ta vår olja, men ge oss åtminstone elektricitet och vatten.”
Men irakierna får ingenting. Och när pratet om massförstörelsevapnen har tystnat kom det största hånet av de alla. Det var en humanitär intervention.
Fotnot: Boken kan beställas från bokus för 120 kronor. Det har nyligen kommit en ny upplaga från år 2007.
Patrick Cockburn skriver initierat i boken. Han vet vad han talar om. Han har lång erfarenhet som journalist i mellanöstern. Han har en ödmjuk inställning och lyssnar till irakierna. Till skillnad från journalister som Hildebrandt som tjänstvilligt bäddar ned sig med de US-amerikanska soldaterna och tar deras parti, den så kallade civilisationen mot barbariet, så har Cockburn rört sig i landet, känner till dess historia och säljer sig inte. Det är även en berättelse om risken att vara journalist. Och om risken att försöka leva ett normalt liv i Bagdad där varje beslut, hur trivialt det än må vara, kan vara ett beslut som i sanning är en fråga om liv och död.
Cockburn skriver (och jag hoppas den blir översatt, den förtjänar det verkligen) med ett språk som också får en att inte lämna ifrån sig boken. Han romantiserar ingenting, han behandlar verkligheten med en ödmjuk inställning. Han har haft fel förr vad gäller Saddam, men han vet också hur man bäst beskriver Saddam. Saddam var ingen Stalin (eller Hitler) även om han hade Stalins paranoida inställning till sina medmänniskor. Saddam var, enligt Cockburn, i första hand en säkerhetspolis. Han gjorde sig av med sina fiender. Det som också skilde honom från Stalin, var en del personlighetsdrag: enligt Cockburn bar Saddam drag av Inspektör Clouseau. Han var helt enkelt en smula klantig och lärde sig inte av sina misstag.
Cockburn skriver också om hur problemen mellan Shia och Sunni alltid har funnits där, även om det uppenbart förvärrats och förvärrats av ockupationsmaktens totala inkompetens och förakt för irakierna. Paul Bremer fick bära hundhuvudet för många av misstagen. Men hans utnämning säger lite om hur man resonerade i USA. Man valde Bremer till diktator, en person utan någon som helst kännedom om Irak. En man helt utan ödmjukhet. De val som kom att ske, var inget USA ville skulle hållas, utan pressades fram av irakierna själva, och då främst av shiagrupper. Här verkade Petraeus alltså ha en annan inställning. Dock kanske den bara förhalade våldet.
Dessutom kan Cockburn berätta att det trots allt fanns ett visst intresse från irakierna för ett ingripande av USA (även om det rådde delade meningar om det). Man ville bli av med Saddam, man ville bli av med sanktionerna. Man ville leva ett normalt liv. Fattigdomen hade börjat ta på irakierna. Men när allting blev sämre med ockupationen och man började notera det US-amerikanska ointresset att hjälpa irakierna började man alltmer avsky USA:s närvaro. En man säger till och med: ”De kan ta vår olja, men ge oss åtminstone elektricitet och vatten.”
Men irakierna får ingenting. Och när pratet om massförstörelsevapnen har tystnat kom det största hånet av de alla. Det var en humanitär intervention.
Fotnot: Boken kan beställas från bokus för 120 kronor. Det har nyligen kommit en ny upplaga från år 2007.
Chockdoktrinen
Esbati tipsar om Naomi Kleins nya bok. Men för de med lite tålamod så kommer boken snart på svenska och ges ut av Ordfront.
Här finns en intervju med henne om boken.
Här finns en intervju med henne om boken.
onsdag 5 september 2007
Tendensmatch: Vinst Vs Vård
Lyssnade på Tendens idag på P1, som handlade om Michael Moores Sicko. Eller snarare om det som Michael Moores film handlar om (premiär i Sverige i början av oktober). Programmet kunde också kallas Varning! Varning för privatiseringar och varning för vinstmaximeringsivrare. De privilegierade i det här landet: som har lättare att göra sina röster hörda (bland annat genom att skriva på Dagens Nyheters ledarsida) har naturligtvis ingen anledning att oroa sig. Peter Wolodarski kanske kommer att kalla Michael Moore för bluff och hänvisa till någon Michael Moore-hatares websida. Det är ju så kreativt han bemött Michael Moore förr.
I programmet kunde man även höra läkare och patienter och även en svenska som bodde i USA. Läkaren, en diabetesspecialist, kunde berätta att försäkringssystemet kunde fungera så fantastiskt att försäkringen kunde täcka amputationen av benet, men inte förebyggande vård för att slippa amputationen. Sådan är kapitalismen naturligtvis, mina damer och herrar; det man förlorar i förebyggande vård kan alltid kompenseras av en amputation av en lem: lite fantomsmärtor senare och se där! Den osynliga handen!
50 % av alla personliga konkurser i USA sker på grund av att man inte har råd att betala sina sjukhusräkningar. Detta i världens rikaste land. Man har inte råd att ta hand om sina egna medmänniskor. Det kortsiktiga vinstintresset är just så omänskligt. Men också, uppenbarligen, kontraproduktivt. Man utnyttjar sannerligen inte vården och all den potential som finns: varken hos läkare eller patienter. Man slösar på människor för att spara några dollar. Samtidigt: Vården i USA är dyrast i världen. En del läkare håller med sig extrapersonal vars enda syfte är att förhandla med försäkringsbolagen. Men vissa tjänar stora pengar på det. Och maktens män och enstaka kvinnor behöver icke oroa sig. De och deras närmaste kommer att kunna betala nästa lilla skavank, medan människor, fattiga och därmed mindre värda, kan bokstavligen dö på akuten: med hjälp inom räckhåll därför att solidariteten är uppköpt och nedlagd.
Så ja: tendensen är klar. Varning för privatiseringskåta borgare!
I programmet kunde man även höra läkare och patienter och även en svenska som bodde i USA. Läkaren, en diabetesspecialist, kunde berätta att försäkringssystemet kunde fungera så fantastiskt att försäkringen kunde täcka amputationen av benet, men inte förebyggande vård för att slippa amputationen. Sådan är kapitalismen naturligtvis, mina damer och herrar; det man förlorar i förebyggande vård kan alltid kompenseras av en amputation av en lem: lite fantomsmärtor senare och se där! Den osynliga handen!
50 % av alla personliga konkurser i USA sker på grund av att man inte har råd att betala sina sjukhusräkningar. Detta i världens rikaste land. Man har inte råd att ta hand om sina egna medmänniskor. Det kortsiktiga vinstintresset är just så omänskligt. Men också, uppenbarligen, kontraproduktivt. Man utnyttjar sannerligen inte vården och all den potential som finns: varken hos läkare eller patienter. Man slösar på människor för att spara några dollar. Samtidigt: Vården i USA är dyrast i världen. En del läkare håller med sig extrapersonal vars enda syfte är att förhandla med försäkringsbolagen. Men vissa tjänar stora pengar på det. Och maktens män och enstaka kvinnor behöver icke oroa sig. De och deras närmaste kommer att kunna betala nästa lilla skavank, medan människor, fattiga och därmed mindre värda, kan bokstavligen dö på akuten: med hjälp inom räckhåll därför att solidariteten är uppköpt och nedlagd.
Så ja: tendensen är klar. Varning för privatiseringskåta borgare!
söndag 2 september 2007
Frihet, Frihet och Äganderätt.
Hittar dessvärre inte artikeln på nätet. DN:s sökmotor vill inte hitta det jag söker. (Den har varit usel förr, men nu har de tydligen gjort vissa förändringar. Och nu går det inte alls.) Men jag har kvar artikeln här hemma. Det är Ulf Öfverberg som i en essä med namnet "Frihet, frihet, och broderskap?" beklagar sig över Folkpartiets högervridning.
Han skrev bland annat (artikeln är från den 8:e november 2003): "Alla människor har rätt till en jämlik behandling, alla har rätt till ett liv i värdighet. Det är den kantianska idén om människors autonomi, självständighet som konkretiseras."
Han beklagar sig, som folkpartist, över att det som han anser varit liberalernas hönorsord nummer ett: "jämlikhet" har försvunnit. Han beklagar sig över att dagens folkpartister i Sverige mest ser jämlikhet som en pinsam belastning.
Jag kom att tänka på det när jag läste Ali Esbati och hans kommentar om en ung folkpartists syn på äganderätten och handikapp. Det är faktiskt just mot såna som henne som Ulf Öfverberg riktar sin essä. För den unga kvinnliga folkpartisten är äganderätten: den privilegierades rätt viktigare att värna än den jämlika behandlingen.
Han skrev bland annat (artikeln är från den 8:e november 2003): "Alla människor har rätt till en jämlik behandling, alla har rätt till ett liv i värdighet. Det är den kantianska idén om människors autonomi, självständighet som konkretiseras."
Han beklagar sig, som folkpartist, över att det som han anser varit liberalernas hönorsord nummer ett: "jämlikhet" har försvunnit. Han beklagar sig över att dagens folkpartister i Sverige mest ser jämlikhet som en pinsam belastning.
Jag kom att tänka på det när jag läste Ali Esbati och hans kommentar om en ung folkpartists syn på äganderätten och handikapp. Det är faktiskt just mot såna som henne som Ulf Öfverberg riktar sin essä. För den unga kvinnliga folkpartisten är äganderätten: den privilegierades rätt viktigare att värna än den jämlika behandlingen.
...Som Att Härma Ett Glas Mjölk
Det är populärt att härma och imitera politiska ledare. Vissa lyckas man bättre med, än med andra. Reinfeldt har ännu ingen lyckats med.
Dels kanske det beror på att Fredrik Reinfeldt syns väldigt lite. Faktum är att även när han syns försöker han osynliggöra sig själv. Som när han besökte Bush.
I senaste Ordfront skriver Andreas Palmaer om detta faktum. Och hur det är svårt att
härma honom. Det beror på bristande drag: ”du har inga språkliga tics, inga utmärkande egenskaper överhuvudtaget, förutom möjligen kyla. Det är som att härma ett glas mjölk."
Dels kanske det beror på att Fredrik Reinfeldt syns väldigt lite. Faktum är att även när han syns försöker han osynliggöra sig själv. Som när han besökte Bush.
I senaste Ordfront skriver Andreas Palmaer om detta faktum. Och hur det är svårt att
härma honom. Det beror på bristande drag: ”du har inga språkliga tics, inga utmärkande egenskaper överhuvudtaget, förutom möjligen kyla. Det är som att härma ett glas mjölk."
En dokumentär med Reinfeldt skulle ge träsmak redan under förtexterna, menar han vidare.
Vad gäller Bushbesöket och Reinfeldts totala frånvaro av kritik mot Bush: ”Det är som att be en 13-årig tjej att säga till Robbie Williams att hans senaste skiva är skit när hon vunnit en femminuters träff med honom genom Veckorevyn.”
lördag 1 september 2007
Rädslans Politik Högerns Melodi
Det talas om yttrandefrihet. Det borde även talas om respekt. Och om människans rätt att bli respekterad för vad man är och tycker, utan att man på daglig basis ska behöva säga vad man inte är. (Detta är ofta en högertaktik som används som man lyckats döda många debatter med. Diskussioner med vänsteraktivister försvinner ut i ett svart hål: ”nej jag är inte… nej jag stöder inte… jag tar avstånd från...”)
Vi går tillbaka lite i tiden. En liten tämligen harmlös incident, som visar på något större:
On a trip back from the Middle East, Iraqi blogger and activist Raed Jarrar was not allowed to board a flight at JFK airport because he was wearing a T-Shirt that said "We will not be silent" in English and Arabic. Representatives of Jet Blue Airways forced him to change his T-Shirt saying wearing it was like "going to a bank with a T-Shirt reading 'I am a robber.'"
Bra jämförelse. Inte sant? Men, det rimmar bra med det faktum att enbart det arabiska språket i sig självt kan bedömas som farligt och som terrorismens språk. För låt oss vrida om kniven ordentligt. (Kanske kan man också få in äganderätten här. De som äger har rätt att bestämma vad som får sägas, vad man får ha på sig med mera.)
Ty läs, begrunda, skolan som fått sitt namn efter författaren bakom den ”hemska” boken Profeten, Kahlil Gibran är: an Arabic-language public school that critics have portrayed as a terrorist-friendly "madrassa" in the making.
Det är tidningen The New York Sun som har specialreportage om denna skola. Grundad på att den skulle vara ett hot. Skolan menar några neo-cons är som gjord för att extremism ska kunna frodas. Det handlar om att misstänkliggöra med hjälp av fundamental okunskap. Daniel Pipes och en hel del neo-cons på just den här tidningen gör sitt absolut bästa att polarisera. Skolan ska alltså lära ut arabiska. Språket. Men språket i sig är terroristernas språk. Muslimernas. (Även om det än en gång här bevisas vad okunskap kan göra med människor.) Men paranoian växer. Det gäller därför att försöka stoppa den lavinartade rädslan.
(Läs mer i Anthony DiMaggios kommentar om detta med arabiska som terrorism. Bland annat om detta med okunskapen.)
Så vem bär ansvaret för all denna paranoia? Det är många. Den passar politiskt för många. En del hakar bara på, andra vågar inte gå emot strömmen, andra nonchalerar paranoian. Till slut lever den ett eget liv och de politiker som tycker att det är ett överdrivet hot skulle bli stora politiska förlorare om de erkände detta. Rädslans politik skapar rädda människor, som inte i första hand vill höra att deras rädsla är obefogad, utan de vill veta att deras rädsla tas på allvar. Denna fokus på terrorism som är så överdrivet vanlig. Tja. Det finns fler exempel. Gunnar Hökmark, den löjeväckande israelvänliga höken, anser att muslimerna i Örebro borde vara mer upprörda över självmordsbombare än karikatyrer, men som Alliansfritt Sverige betonar: det finns ringa problem med självmordsbombare i Örebro.
Hökmark tycker det är viktigt att man skiljer terrorism från islam. Ändå så blir resultatet samma sak. För honom är det nämligen religionen som är drivkraften. (Inom parantes sagt: För Hökmark finns det ingen anledning för Israel eller USA att be om ursäkt för att man dödar civila. I Israels fall dödar man ju betydligt fler civila araber än vad palestinierna dödar civila judar. Hökmark menar att detta sker därför att de är judar.)
Borde vi inte erkänna att det de flesta människor vill är att bli erkända som människor som förtjänar respekt och som får en möjlighet att leva en vardag där man får en möjlighet att skapa sig ett eget liv? Problemet är inte att yttrandefriheten hotas här (och här finns det en tendens till att insinuera att människor som protesterar mot detta kommer från länder med bristande respekt för yttrandefriheten). Muslimer världen över känner sig inte respekterade av västvärlden och reagerar då på karikatyrer, eftersom man ser det som ett bevis på detta förakt. Och med tanke på hur världen ser ut, har man ju rätt. Hökmark bevisar detta. Å andra sidan: Hökmark är en mycket otäck man.
Fotnot- Ni föddes tillsammans och tillsammans skall ni alltid vara. Ni skall vara tillsammans då dödens vita vingar skingrar era dagar.
- Ni säger ofta: jag skulle vilja ge, men endast åt dem som förtjänar det. Träden i er trädgård säger inte så, inte heller hjordarna på era betesmarker. De ger för att få leva, ty att undanhålla är att dö. Den som är värdig att få uppleva sina dagar och nätter är väl även värd allt annat av er. Och den som har förtjänat att dricka ur livets hav, förtjänar väl också att fylla sin bägare ur er lilla bäck?
Ur Profeten.
Vi går tillbaka lite i tiden. En liten tämligen harmlös incident, som visar på något större:
On a trip back from the Middle East, Iraqi blogger and activist Raed Jarrar was not allowed to board a flight at JFK airport because he was wearing a T-Shirt that said "We will not be silent" in English and Arabic. Representatives of Jet Blue Airways forced him to change his T-Shirt saying wearing it was like "going to a bank with a T-Shirt reading 'I am a robber.'"
Bra jämförelse. Inte sant? Men, det rimmar bra med det faktum att enbart det arabiska språket i sig självt kan bedömas som farligt och som terrorismens språk. För låt oss vrida om kniven ordentligt. (Kanske kan man också få in äganderätten här. De som äger har rätt att bestämma vad som får sägas, vad man får ha på sig med mera.)
Ty läs, begrunda, skolan som fått sitt namn efter författaren bakom den ”hemska” boken Profeten, Kahlil Gibran är: an Arabic-language public school that critics have portrayed as a terrorist-friendly "madrassa" in the making.
Det är tidningen The New York Sun som har specialreportage om denna skola. Grundad på att den skulle vara ett hot. Skolan menar några neo-cons är som gjord för att extremism ska kunna frodas. Det handlar om att misstänkliggöra med hjälp av fundamental okunskap. Daniel Pipes och en hel del neo-cons på just den här tidningen gör sitt absolut bästa att polarisera. Skolan ska alltså lära ut arabiska. Språket. Men språket i sig är terroristernas språk. Muslimernas. (Även om det än en gång här bevisas vad okunskap kan göra med människor.) Men paranoian växer. Det gäller därför att försöka stoppa den lavinartade rädslan.
(Läs mer i Anthony DiMaggios kommentar om detta med arabiska som terrorism. Bland annat om detta med okunskapen.)
Så vem bär ansvaret för all denna paranoia? Det är många. Den passar politiskt för många. En del hakar bara på, andra vågar inte gå emot strömmen, andra nonchalerar paranoian. Till slut lever den ett eget liv och de politiker som tycker att det är ett överdrivet hot skulle bli stora politiska förlorare om de erkände detta. Rädslans politik skapar rädda människor, som inte i första hand vill höra att deras rädsla är obefogad, utan de vill veta att deras rädsla tas på allvar. Denna fokus på terrorism som är så överdrivet vanlig. Tja. Det finns fler exempel. Gunnar Hökmark, den löjeväckande israelvänliga höken, anser att muslimerna i Örebro borde vara mer upprörda över självmordsbombare än karikatyrer, men som Alliansfritt Sverige betonar: det finns ringa problem med självmordsbombare i Örebro.
Hökmark tycker det är viktigt att man skiljer terrorism från islam. Ändå så blir resultatet samma sak. För honom är det nämligen religionen som är drivkraften. (Inom parantes sagt: För Hökmark finns det ingen anledning för Israel eller USA att be om ursäkt för att man dödar civila. I Israels fall dödar man ju betydligt fler civila araber än vad palestinierna dödar civila judar. Hökmark menar att detta sker därför att de är judar.)
Borde vi inte erkänna att det de flesta människor vill är att bli erkända som människor som förtjänar respekt och som får en möjlighet att leva en vardag där man får en möjlighet att skapa sig ett eget liv? Problemet är inte att yttrandefriheten hotas här (och här finns det en tendens till att insinuera att människor som protesterar mot detta kommer från länder med bristande respekt för yttrandefriheten). Muslimer världen över känner sig inte respekterade av västvärlden och reagerar då på karikatyrer, eftersom man ser det som ett bevis på detta förakt. Och med tanke på hur världen ser ut, har man ju rätt. Hökmark bevisar detta. Å andra sidan: Hökmark är en mycket otäck man.
Fotnot- Ni föddes tillsammans och tillsammans skall ni alltid vara. Ni skall vara tillsammans då dödens vita vingar skingrar era dagar.
- Ni säger ofta: jag skulle vilja ge, men endast åt dem som förtjänar det. Träden i er trädgård säger inte så, inte heller hjordarna på era betesmarker. De ger för att få leva, ty att undanhålla är att dö. Den som är värdig att få uppleva sina dagar och nätter är väl även värd allt annat av er. Och den som har förtjänat att dricka ur livets hav, förtjänar väl också att fylla sin bägare ur er lilla bäck?
Ur Profeten.
Jag Lydde Bara Order Och Mitt Land
Massakern i Haditha i Irak i slutet av år 2005 på civila kan för vissa tolkas som ett undantag. Och då behövs syndabockar. Men det är krig det handlar om. Krig är inte särskilt ädelt och väcker inte ädla känslor. Krig leder alltid till moraliskt och etiskt förfall. Just nu pågår en rättegång mot en officer anklagad för att vara den som är mest skyldig till massakern.
At one house Wuterich gave an order to shoot on sight as Marines waited for a response after knocking on the door, said Mendoza.
"He said 'Just wait till they open the door, then shoot,'" Mendoza said.
Mendoza then said he shot and killed an adult male who appeared in a doorway.
During a subsequent search of the house, Mendoza said he received an order from another Marine, Lance Corporal Stephen Tatum, to shoot seven women and children he had found in a rear bedroom.
"When I opened the door there was just women and kids, two adults were lying down on the bed and there were three children on the bed ... two more were behind the bed," Mendoza said.
"I looked at them for a few seconds. Just enough to know they were not presenting a threat ... they looked scared."
After leaving the room Mendoza told Tatum what he had found.
"I told him there were women and kids inside there. He said 'Well, shoot them,'" Mendoza told prosecutor Lieutenant Colonel Sean Sullivan.
Det handlar dessutom om en ockupation. Den inhemska befolkningen vill inte ha USA där. Detta vet naturligtvis ockupationssoldaterna som är på plats om. Alla andra blir till fiender. Majoriteten av attacker som utförs i Irak är riktade mot ockupationsmakten. Detta även om det som får mest uppslag i media är de vidriga attackerna mot civila från olika irakiska grupper. Dessa attacker sker också mot människor som inte har något beskydd, eller inte är utrustade att stå emot attacker.
De som åtalas för krigsbrott i USA är syndabockar. Enstaka individer som beskylls för vidrigheter som aldrig begåtts om inte kriget inletts. Men man kan inte fälla alla. Och: De största brottslingarna går fria.
At one house Wuterich gave an order to shoot on sight as Marines waited for a response after knocking on the door, said Mendoza.
"He said 'Just wait till they open the door, then shoot,'" Mendoza said.
Mendoza then said he shot and killed an adult male who appeared in a doorway.
During a subsequent search of the house, Mendoza said he received an order from another Marine, Lance Corporal Stephen Tatum, to shoot seven women and children he had found in a rear bedroom.
"When I opened the door there was just women and kids, two adults were lying down on the bed and there were three children on the bed ... two more were behind the bed," Mendoza said.
"I looked at them for a few seconds. Just enough to know they were not presenting a threat ... they looked scared."
After leaving the room Mendoza told Tatum what he had found.
"I told him there were women and kids inside there. He said 'Well, shoot them,'" Mendoza told prosecutor Lieutenant Colonel Sean Sullivan.
Det handlar dessutom om en ockupation. Den inhemska befolkningen vill inte ha USA där. Detta vet naturligtvis ockupationssoldaterna som är på plats om. Alla andra blir till fiender. Majoriteten av attacker som utförs i Irak är riktade mot ockupationsmakten. Detta även om det som får mest uppslag i media är de vidriga attackerna mot civila från olika irakiska grupper. Dessa attacker sker också mot människor som inte har något beskydd, eller inte är utrustade att stå emot attacker.
De som åtalas för krigsbrott i USA är syndabockar. Enstaka individer som beskylls för vidrigheter som aldrig begåtts om inte kriget inletts. Men man kan inte fälla alla. Och: De största brottslingarna går fria.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)