Good Riddens 2008

Läkare utan gränser listar 2008 års värsta kriser.

Flera miljoner barn dör av undernäring trots att behandling finns och trots att vi vet att behandling finns. Hundratusentals människor befinner sig på flykt undan våld i Kongo-Kinshasa, en konflikt som bara vägrar avslutas: där tusentals människor dör i spåren av afrikas första världskrig. Hivsmittade som saknar egentlig vård i Burma. Somalia, där människor flyr i hundratusentals till närliggande länder... Det är några av världens tio värsta humanitära kriser, som listats av Läkare Utan Gränser.

Det är ju ingen munter läsning. Vi väljer att prioritera bort mänskligheten. Vi är ju mänskliga, men ändå försummar vi varandra. Det som känns mest bittert är att dessa kriser antagligen kommer att vara kvar på listan när så 2009 ska sammanfattas. Det enda som kan få någon petad från listan är om det dyker upp en värre kris. Så gott nytt år? I beg to differ.

Det finns anledning att vara pessimistisk. Men i pessimismen finns en annan styrka: ett intellektuellt. Som hos Gramsci: intellektets pessimism, viljans optimism.

Tar med mig ett citat av poeten Johan Jönsson till nästa år:
"Det är optimismen som är vanmäktig och hopplös. Det är den man blir knäckt av.... För att optimismen innehåller löften som aldrig infrias. Och nu är det större skillnader än någonsin mellan ideal och verklighet."

Kolonial Rättighetsförklaring Till Palestinierna

Palestinier: följande är era rättigheter:
Ni har rätt att bli etniskt rensade
Ni har rätt att bli ockuperade
Ni har rätt att bli belägrade
Ni har rätt att bli bestulna
Ni har rätt att bli bombarderade
Ni har rätt att bli förnekade
Ni har rätt att bli offrade
Ni har rätt att bli förödmjukade
Ni har rätt att bli beljugna
Detta, palestinier, är de rättigheter som är er givna av kolonialisterna och deras uppbackare.

Glöm aldrig det.

I övrigt: Från Dagens Koloniala Nyheter (som idag får mig att skratta till då man skriver: "Problemet, om vi nu ser det ur israelisk synvinkel..." Nu? Ni gör ju alltid det! )tillåter jag mig själv att sammanfatta eländet lite kort: kunde man läsa hur man på ledarsidan vände sig till FN-stadgarna för att förklara med vilken rätt Israel har att försvara sig. Japp. Det är sant. FN ger, enligt DN-liberalerna, Israel rättigheter. Palestiniernas rättigheter? Se ovan. Richard Falk har en annan syn.

Samtidigt pratar Ramzy Baroud med en doktor i Gaza. Han säger: “scores of the wounded are clinically dead. Others are so badly disfigured; I felt that death is of greater mercy for them than living. We had no more room at the Qarara Clinic. Body parts cluttered the hallways. People screamed in endless agony and we had not enough medicine or pain killers. So we had to choose which ones to treat and which not to. In that moment I genuinely wished I was killed in the Israeli strikes myself, but I kept running trying to do something, anything.”

Nir Rosen skriver om det koloniala förnekandet av palestinierna:

Just as the traditional American cowboy film presented white Americans under siege, with Indians as the aggressors, which was the opposite of reality, so, too, have Palestinians become the aggressors and not the victims. Beginning in 1948, 750,000 Palestinians were deliberately cleansed and expelled from their homes, and hundreds of their villages were destroyed, and their land was settled by colonists, who went on to deny their very existence and wage a 60-year war against the remaining natives and the national liberation movements the Palestinians established around the world. Every day, more of Palestine is stolen, more Palestinians are killed.

Mustafa Barghouti klär av kejsaren med denna artikel.

Motbilder. Rawia Morra. Jinge. Svensson. Pastey.

Angående Israels Rätt Att Försvara Sig Och Rätt Att Existera

Det som är slående när våldet åter blossar upp i Gaza är hur många människor som tar till sig det koloniala tolkningsföreträdet instinktivt alternativt tar till sig det efter att ha läst i exempelvis Dagens Nyheter. Även människor som är starkt kritiska mot Israels agerande anammar vissa ståndpunkter.

1. Israel måste få försvara sig.
2. Hamas måste erkänna Israels rätt att existera.
3. Judarna måste också få ha en egen stat.

Alla dessa punkter har en uppenbar grundläggande gemensam punkt och svaghet: avfärdandet av palestinierna som individer, som folk, som människor, med rättigheter. Anammar man dessa tre punkter gör man det inte bara utifrån förutsättningen att man först och främst måste ta hänsyn till Israel, utan man måste även förneka palestinierna rätten att ha något att säga till om i denna konflikt. Det är ett historierevisionistiskt tänkande: som grundar sig i att man undantar palestinierna från historien. Palestinierna har inte med det hela att göra annat än som ett närmast olösligt dilemma för Israel.

Därutöver: Palestinierna måste förtjäna sina rättigheter och sin stat. Detta ska man göra genom att ge Israel, vad Israel vill ha: de koloniserade skall alltså ge kolonialmakten rätten att bestämma. Palestinierna måste göra avkall på både krav och motstånd.

1.Israel måste få försvara sig.

Här måste det till en kritisk reflektion på flera punkter. Det liberaler kan vara kritiska emot är att Israel försvarar sig för hårt: det vill säga dödar för många palestinier. Att man är för aggressiva. Men det är också så långt liberaler och Israel-vänner kan tänka sig att sträcka sig.

Men det liberalerna däremot vägrar acceptera eller ens tänka är de koloniserades, de ockuperades, rätt att göra motstånd mot dem som koloniserar de. Så länge palestinierna är passiva offer är palestinierna ett folk med vissa, om än begränsade, rättigheter. Detta är ett ytterst kolonialt tänkande. När motstånd blossar upp har kolonialmakten rätt att slå ned detta. Liberalerna verkar också bli förvånade över detta motstånd. Som om det vore irrationellt att försöka frigöra sig från ockupationen.

Så egentligen är det faktiskt så att det är palestinierna som har rätt att göra uppror, inte Israel som har rätt att försvara sig mot detta motstånd. Det är palestinierna som är ockuperade, berövade sitt land. Det är palestinierna som har rätt att försvara sig. Man är den svagare parten dock. Motståndet kan inte bli att man ställer upp ett förband och vinkar till israelerna. ”Här är vi. Låt oss göra upp.” Dessvärre leder detta motstånd ibland till besinningslös terrorism där oskyldiga människor dör. Men det är, vilket varje logiskt tänkande människa förstår, inte där konflikten tar sin början.

Sen är det också så att det är svårt att se att det Israel gör handlar om att försvara sig. När man förstör byar, brunnar, odlingar, ljudbombar, bygger ut ockupationen, öser ut klusterbomber, förhindrar människor att få mat och mediciner, förhindrar människor att arbeta, studera och träffa sina familjer så handlar det inte om att försvara sig. Den dagliga förstörelsen av palestiniernas vardag (och palestiniernas historia, vilket är viktigt för den Israeliska mytologin) är apartheid som syftar till att fortsätta den etniska rensningen och kuva palestinierna.

En annan sak är att det naturligtvis inte är så att Israel enbart svarar på det senaste angreppet. Attackerna, om det är Libanon eller Gaza, är planerade i förväg. Det handlar inte enbart om att stoppa terrorister eller motståndsmän: det handlar om att försöka kuva ett folk. Israel agerar enligt gammal kolonial logik: ”Det enda vildarna förstår är våld.”

Däremot är det viktigt för Israel att få människor att tro att Israel enbart försvarar sig Eller snarare: För Israel är det viktigt att det går att tolkas som att man agerar i självförsvar. Men när experter för svenska medier analyserar konflikten är det alltid utifrån att Israel har rätt att försvara sig när det blir angripet, men analysen görs aldrig åt det motsatta hållet. Israel kan inte acceptera att bli angripet. Men vad gäller palestinerna, så ställs inte ens frågan om huruvida de skulle ha rätt att få försvara sig.

2.Varför erkänner inte Hamas Israels rätt att existera?

Detta är ytterst intressant och något helt nytt och innovativt av en kolonialmakt. Detta har i en sådan här utstuderad form aldrig tidigare använts som medel att kuva de koloniserade. Man begär alltså, och i grund och botten borde varje rättänkande individ förstå detta, att palestinierna – som saknar stat- , de etniskt rensade, flyktingarna, de ockuperade, de belägrade –och som är allt detta för att Israel existerar – att erkänna Israels rätt att existera. Det man begär är att palestinierna ska erkänna Israels rätt att existera på deras egen bekostnad. Det är i praktiken helt onödigt, och grymt, men en förhalningstaktik som fungerar bra för opinionen i västvärlden. Jag får en bild av vita kolonialherrar som får byahövdingar att krypa fram och kyssa kolonialherrens fötter. Sen är det en annan sak i detta. Vilket Israel ska Hamas erkänna? Hur stort har Israel tänkt bli? Hur mycket mer av palestinierna har man tänkt stjäla? Hamas har ingenting att vinna på att erkänna Israels rätt att existera. Israel har dock använt denna ursäkt som intäkt för att man kan fortsätta ockupera, enligt en väldigt bakvänd, logik: där mycket vaga insinuationer finns om en belöning i form av en potentiell framtida stat för palestinierna om man erkänner Israels rätt att existera. Men detta vet naturligtvis palestinierna om att man inte skulle få. Vad vann Arafat på att erkänna Israels rätt att existera? Har vi tvingat på ursprungsamerikanerna att erkänna USA? Från Israels sida hävdar man även att motståndarna vill utplåna Israel. Även om detta inte är sant, så är frågan om detta skulle vara ett giltigt skäl till att förneka palestinierna en stat?

3. Judarna måste också få ha en egen stat.

Det huvudsakliga problemet med detta är ju självklart att när man till att börjar med säger detta, så säger man i samma mening, att palestiniernas rättigheter (palestinierna var dessutom som bekant helt oskyldiga till judeutrotningen i Europa) är mindre värda. Man försöker ta bort palestinierna ur ekvationen. Man förnekar palestinierna. Varje gång någon hävdar detta med judarnas rätt att få en egen stat just på en viss plats, så säger man i samma stund, att palestinierna måste flytta på sig. Den etniska rensningen var i teorin och praktiken nödvändig för att judarna skulle få en egen stat på just den utvalda platsen. Sionismen måste därför bli rasistisk i praktiken. Man måste förvägra palestinierna rätten till sin egen mark för att de är icke-judiska.

En annan sak är ju själva grunden till varför en stat skall vara judisk. Det som borde prioriteras är inte ökad segregation i världen utan en ökad integration. Mycket riktigt: i dagens Europa och USA är judarna väl integrerade. Anti-semitismen är betydligt mindre utbredd i västeuropa idag. Det är i stället araber och muslimer som ligger illa till. Ingen stat borde vara kristen, islamistisk, eller judisk. Alla stater borde försöka inkludera sina medborgare i staten, inte på olika sätt exkludera dem. Judisk kultur och religion kan bevisligen leva och frodas utan att staten i sig är judisk. Detta är naturligtvis väldigt positivt. Det viktigaste måste vara att alla människor på vår planet kan ges en möjlighet att utforma sina egna liv efter egna önskemål i så pass hög grad som möjligt och så länge detta inte sker utifrån förnekandet av andra människors rättigheter.

Jag är dock övertygad om att människor från alla kulturer och religioner kan leva tillsammans, sida vid sida. Jag tror inte att några människor är överlägsna eller underlägsna andra. Vi behöver dock befria alla världens människor för att kunna skapa en bättre värld. En annan, fredligare värld är möjlig.

Jinge. Motbilder. Rawia Morra. Esbati. Röda Raketer om några ödmjuka förslag som kan leda till fred.

Fullträff, sa Nathan Shachar, Dagens Nyheters Utrikeskorrespondent

Israel attackerar. På DN:s första sida kan man läsa som rubrik att DN minsann är där. "Jag hör flygplanen." kan Nathan Shachar berätta. (Det gör dig inte trovärdigare, Nathan.) Nathan berättar att "de fick in en sådan fullträff på Hamas". Han berättar också att bollen nu ligger hos Hamas. Om Hamas attackerar Israel eller inte. Med Nathans ord: "Det är en farlig situation."

Bland de döda, den så kallade fullträffen, finns ett dussin trafikpoliser. Attacken som skedde så överraskande skedde när många barn var på väg hem från skolan. Cirka 50 % av invånarna i Gaza är under 15 år. Med andra ord kan vi antagligen räkna in flera döda barn bland offren.

225 döda palestinier and counting. Fullträff.

Det är också av vikt att poängtera medan Israel får fortsätta sina illdåd att palestinierna inte har vunnit några framsteg alls när man haft vapenvila och inte ägnat sig åt att skjuta raketer mot Israel. Det kommer ni inte att få läsa i våra tidningar, men det gör det inte mindre sant. Palestinsk vapenvila följs av fortsatt ockupation. Det är sen gammalt. Det farliga väntläget har alltid varit farligt för palestinierna. Men det är bara det att det inte är deras röster vi får höra.

Tillägg; ...När så näste liberale kolonialist till skribent ger sig ut för att analysera läget handlar det om hur..." Israels regering har av begripliga skäl tvekat hur den ska hantera sitt närmast olösliga dilemma i Gaza." Gaza är ett dilemma, närmast olösligt, och ett problem för Israel. Palestinierna? Utelämnade ur historien. Annat än som ett problem för Israel, ett olösligt dilemma. En hel analys görs utan att skribenten är medveten om hur han betraktar palestinerna. Det dör över 225 palestinier och han gör en analys utifrån hur problematisk situationen är för Israel. (Därtill vill jag tillägga är Hamas mål inte staten Israels utplåning. Tycka vad man vill om Hamas, men deras huvudmål är inte staten Israels utplåning. Men jag förstår ju varför han skriver det. Så att DN:s läsare lättare ska acceptera Israels massmord.)

Electronic Intifada. SVD

Kolonialismen Och Dess Apologeter

Anti-journalisten Nathan Shachar bereder marken för förståelsen för ett israeliskt angrepp där civila kommer att dö. Det är Hamas fel.

Hamas taktik går ut på att hålla sina stridande förband gömda så länge Israel endast bombar från luften. På det viset kommer attackerna att kräva endast civila offer vilket man räknar med kommer att utlösa internationella protester mot Israel. Skickar Israel markstyrkor kommer dessa att konfronteras med alla medel, inklusive självmordsbombare, i avsikt att driva upp manfallet och skapa interna protester i Israel.

Om vi ska försöka förhålla oss någorlunda taktiskt till det hela. Hamas är militärt underlägsna Israel. Om man överhuvudtaget skulle ställa upp sig på rad, agera som öppna förband på öppna fält, skulle man slaktas till sista man. Redan idag kan man ifrågasätta hur Hamas agerar militärt, rent taktiskt, och andra organisationer som Jihad (som mig veterligen verkar sakna politiskt program). De skickar iväg ett par raketer ibland utan att träffa något, samtidigt som man visar sig för Israel. Och riskerar att dödas. Man kan ifrågasätta detta motstånd på många nivåer. Men man kan bara förstå det på ett sätt: Palestina är ockuperat.

Det Israel visar med sin belägring är att man ser palestinierna enbart som ett problem som måste hanteras: som människor utan politisk identitet och som därför inte kan ställa politiska krav, men som ett slags mindre värda människor med behov av ett minimum av nödleveranser av mat och medicin. De behöver ingen frihet, de behöver livets nödtorft - på sin höjd-, denna kollektiva, rasistiska bestraffning är klassisk kolonial maktutövning, även om den samtidigt är moderniserad, då man gjort ett helt område till ett ghettofängelse. Hade man sett på palestinierna med respekt, som likvärdiga människor, hade man naturligtvis fört en annan politik.

Det är även det där med internationella protester. Hur mycket verkar Israel ta till sig internationella protester? Den vedervärdiga belägringen av ghettofängelset Gaza har fått hård kritik av människorättsorganisationer världen över (men inte så mycket av de gamla kolonialmakterna i väst.) och av människor som anser att även palestinier är människor. Nathan Shachar verkar inte tycka att det är något att yvas om. Snarare visar Israel godhet som släpper igenom nödleveranser. Men Israel har aldrig brytt sig om vad FN säger. Eller om vad gamla anti-apartheid kämpar tycker. Det är dock en annan sak som man kanske kan inläsa i detta. Shachar och Israel bekymrar sig för civila offer just för hur reaktionen kan bli internationellt. Inte för de civilia offren i sig, det är inte de palestinska offren som det är synd om. Det är Israels rykte. Man är rädd för att förlora i propagandakriget.

Men det är en annan sak med Shachars artikel. Hur skulden läggs på de ockuperade, på de koloniserade. Detta är åter det koloniala tolkningsföreträdet. Det är vad Israel anger som skäl som alltid gäller som nyhet: som förklaring, som analys. Det är vad kolonialmakten säger som gäller som skäl. Detta innebär inte att man är helt okritisk mot Israel. Det innebär dock att man analyserar med Israel som utgångspunkt.

De koloniserades motstånd, känd från alla möjliga tidpunkter i historien, har också alltid betraktats som barbarism av kolonisatörerna och deras "liberala" försvarsadvokater. Där är det inget nytt. Man försöker också alltid slå ned det med våld. Inte med något annat. Man försöker aldrig förstå att motståndet kanske sker just för att man är ockuperade. Kolonialismen behöver inte bara sin vapenmakt, de behöver även välvilligt inställda journalister. Och vad gäller apartheidstaten Israel så anmäler sig Nathan Shachar till tjänstgöring.

(Inom parentes sagt: Jag tror inte Nathan Shachar är en person som vill se krig och döda palestinier. Jag tror inte att han inte kan känna medlidande med palestinier. Saken är den att han saknar total förståelse för den palestinska berättelsen. Han berättar ur en liberal kolonialists synvinkel. )

Det Vackrast Mänskliga (Julafton Någon Gång, Någonstans)

Det vackrast mänskliga
Att stå emot
när allting faller
Att sträcka ut sin hand
Mot handen som håller bajonetten

Det vackrast mänskliga
Att lägga ned revolvern
dela med sig av makten;
Öppna upp rustningen:
för en ömsint kram
En kram efter ett ärligt svar

Det vackrast mänskliga
Var inte gåvan,
medlidandet eller tanken bakom
Det var den revolutionära insikten
Om oss

Det vackrast mänskliga
Gör natten en tjänst
Och morgondagen hopp
Se! Det smittar av sig
Solen hittar himlen, torkar en tår
Sår ett frö:
lovar oss så att
En Annan Värld Är Möjlig

Det vackrast mänskliga
Rytmen av våra sånger
Bevarade genom våra kroppar
Inte som levande runstenar
Utan som kroppar som för tillsammans
Vi sluter så ögonen
Och följer bara med

Det vackrast mänskliga
Ett leende besvarat

I Spåren Av Katrina: Dödlig Rasism

"My uncle was very excited that it was a free-for-all--white against black--that he could participate in," says the woman. "For him, the opportunity to hunt black people was a joy."
Från The Nation: Katrinas hidden race war.

I spåren av Katrina som ödelade New Orleans bildades vit milis som skulle försvara vita grannskap. Människor som attackerade svarta människor. Det är en nyhet som inte har blivit någon nyhet.

Rasismen är aldrig långt borta och måste alltid bekämpas.

Men det visar också på något mer. Det rent strukturella. Det är inte bara det att svarta attackerades, besköts, utan hur myndigheterna brast i intresse att utreda detta. I fallet gällande när tre svarta män attackerades gjordes inte ens en utredning. Och naturligtvis. Ingen har gripits för dåden. Därtill: bilden som kablades ut av media, när stormen ödelade staden, var svarta människor som plundrade New Orleans, det har skapat en ökad tolerans bland vita, vad gäller våld mot svarta. Rasismen fick en skjuts framåt. Hur många som skjutits eller attackerats vet man inte. För det har inte utretts. En sak vet man: den vite mannens rädsla för svarta har inte försvunnit.

Det Koloniala Tolkningsföreträdet

Allt är som det brukar vara i mellanöstern skriver Per Ahlin på DN:s ledarsida i en artikel som behandlar palestinierna enbart som ett problem för Israel. Inte som ett folk med rättigheter. Inte som ockuperade, belägrade och berövade sina grundläggande liberala rättigheter.

Han skriver :

Gaza är ett ständigt pågående huvudbry för Israel. Den ensidiga reträtten gav inte önskad säkerhet och utgör, tillsammans med återtåget från södra Libanon, i många israelers ögon ett bevis för att eftergifter är farliga.

Här undrar jag vad Per Ahlin menar med den ensidiga reträtten. Varifrån skulle palestinierna gjort reträtt? Borde palestinierna gett upp delar av Västbanken då? Och då får man väl säga följande: antalet bosättare har ökat med fler människor på Västbanken än vad det fanns bosättare i Gaza.

Och Per Ahlin fortsätter med det koloniala tolkningsföreträdet och en häpnadsväckande brist på förståelse för situationen när skulden läggs på oresonliga och kompromisslösa palestinier:

Blicken måste riktas längre fram, och långsiktigt är den israeliska strategin tydlig. Den handlar om att koncentrera ansträngningarna till Västbanken, där det i Israels ögon finns trovärdiga palestinska företrädare. Målet är att visa att fredsvilja och beredskap att kompromissa lönar sig och att den av Hamas valda vägen endast leder in i en destruktiv återvändsgränd.

Så hur har palestiniernas tidigare kompromissande fungerat under alla dessa år? Vad har palestinierna vunnit genom åren? Den av Hamas valda vägen? Vilken väg är det? Motstånd mot ockupationen? Det är för övrigt på Västbanken Israel fortsätter utbyggandet av ockupationen.

Tillägg: Samtidigt som Per Ahlin oroar sig för Israel letar nu palestinerna i Gaza efter mat bland soporna. Allt är inte riktigt som det brukar i mellanöstern med andra ord. Det är värre än vanligt för palestinierna.

(Inom parentes sagt: Sant och visst är det att palestinierna för tillfället har ytterst få bra politiska företrädare. Hamas och Fatah är båda usla alternativ. )

Det Där Med Omröstningar På Nätet: Det Bör Tolkas Med Viss Försiktighet

Det där med nätomröstningar.

På DN.se ställdes frågan: (Jag hämtade resultat 22:00, lördag 20/12)


"Vilket parti ska du rösta på i riksdagsvalet 2010?
-->C 3%
Fp 9%
Kd 4 %
M 36%
Mp 8%
S 11%
V 8%
Annat parti 14%
Vet inte 6%
Totalt antal röster: 15021

Resultatet ska inte ses som representativt för allmänheten och inte heller för Internetanvändare eftersom urvalet av de röstande är okontrollerat. Det bör alltså tolkas med viss försiktighet."

Är det sånt här som kallas understatement? ”Det bör … tolkas med viss försiktighet. ”
Och varför? Varför använder sig DN av en omröstning i samma veva som man analyserar den senaste opinionsmätningen. Det här är bara korkat. Det positiva med det är att man klart och tydligt kan se hur meningslöst det är med såna här typer av opinionsmätningar.

Skor

I detta inlägg skor jag mig på Angry Arab.

För den som följt Angry Arab en längre tid förstår att det där med skon mot Bush är något mycket speciellt för honom. I flera år har han skämtat om skor. Han har ju framförallt ironiserat över den orientalism som behandlat skoförolämpning som något signifikativt för alla araber. Även jag har bidragit till detta skotema. (läs här: stör mig dock på den klantiga felstavning, missade bokstav, som följt med. ) Nu ger jag er två kommentarer av Angry Arab som handlar om skokastningen mot Bush:

Ett förslag:

I wish all those Arabs cheering the shoe would take down to the streets and demonstrate against their tyrants and against Israel and they can throw their own shoes at their rulers instead of hypnotically watching scenes of the flying shoe, over and over again.

Ett skomuseum:

Deans of the Press and Publishing syndicates in Lebanon held a special event in honor of the shoe thrower. Somebody suggested opening a "special museum" for the shoe. How does one tour that museum? Like here is the shoe, and then here is the shoe and there is the shoe and here is the sock?

Det Som Händer I USA Drabbar Mellanöstern

Så här avslutar Per Ahlin på DN:s ledarsida idag sitt lilla ledarstick om mellanöstern:

Någon form av större amerikanskt initiativ i regionen är att vänta efter att Barack Obama svurit eden - dels för att han har möjlighet att åstadkomma något, dels för att han lär bli tvungen att agera. "Det som händer i Mellanöstern stannar inte i Mellanöstern", som Haass och Indyk uttrycker det.

Nej, det har vi sett alltför många exempel på.

Är inte detta fantastiskt? Det som händer i Mellanöstern stannar inte i Mellanöstern? Detta efter att man precis har fått läsa att någon större form av amerikanskt initiativ i regionen är att vänta. Och ett initiativ vi behöver därtill. Så hur pass bra har det gått hittils med alla initiativ tagna av USA? Är det enligt principen "skam den som ger sig"? Och vad är det som säger att Obama ska lyckas? Är det enbart för att han inte är Bush? Är det hans kvalifikation?

Är inte det fantastiskt? Efter århundraden av västerländsk kolonialism och imperialism, så kommer man fram till detta tråkiga konstaterande, att problem i mellanöstern smittar av sig till den övriga världen. Den Vite Mannens börda tar aldrig slut. Men hans skuld är inte hans.

Är inte detta fantastiskt? Ännu en artikel där råd tas från människor vars råd aldrig har fungerat hittils? Och som alla är pro-israeliska? (Och delvis därför aldrig fungerar.)

Det är i artikeln även värt att notera att man inte bedömer Israel/Palestina som något som går att lösa. Med andra ord kan den kollektiva bestraffningen av palestinierna fortsätta, ghettoiseringen av Gaza fortlöpa utan att detta omnämns någon gång av liberaler eller ses som det brott mot mänskligheten det faktiskt är (man väntar väl till någon eller några israeler dör.)

Hotet från Iran finns där, liksom ett instabilt Libanon och en djupfryst fredsprocess. Den tillträdande Obamaadministrationen måste därför ta ett helhetsgrepp, och den måste agera snabbt.

Och då blir slutsatsen att det är Israel/Syrien som ska prioriteras. Kanske för att det är den minst komplicerade delen. (Man måste å andra sidan börja någonstans.)

Är inte detta fantastiskt? Efter åratal av misslyckad US-amerikansk politik vill man ha mer av samma sak. Det finns inte heller någon egentlig plan över hur man ska lösa problemen. Men det spelar ingen roll. Men att Obama-administrationen inte kommer göra några egentliga förändringar i sin utrikespolitik är å andra sidan " a change you can believe in". För inte är jag förvånad.

Besvärlig Och Bråkig: Ditt Kön Är Kvinna

Tidningen Passion For Business har utnämnt Sveriges femtio bråkigaste kvinnor.

”Jag har alltid varit rätt besvärlig och bråkig.”, säger den vinnande kvinnan Carina Lundberg-Markow, direktör på Folksam. Hon är bråkigast. Besvärligast.

Skulle män kunna kallas det? Nej, de skulle vara starka och föra sin talan. Så till er som säger att feminismen inte behövs: Tror ni att det är en slump att kvinnor och män ges olika möjligheter, bedöms olika, och att det som i det här fallet, skulle vara troligt med en lista över de 50 bråkigaste männen? Tänk för en stund hur troligt det scenario skulle vara att den vinnande mannen skulle gå med på en intervju där han säger att han alltid varit besvärlig och bråkig? I en inledning till artikeln skriver man från redaktionens sida: ”Vi måste alla sluta med prinsessfasonerna och lära oss bråka mer.”

Så nu vet ni. Kvinnorörelsens kamp för bland annat lika lön och karriärmöjligheter handlar om att bråka. Året är 2008. Det finns fortfarande mycket att göra.

Vellinge Kommuns Utanförskap

Det är ju som bekant skillnad på individer och Individer.

Vi talar om segregationen som ett problem för de utsatta. Närmast skapade av de själva. Utanförskapet står, i den borgerliga mytologin, invandrarna för. Men varför talar då ingen om Vellinge kommun? Denna inskränkta håla i Skåne där nu en kristdemokratisk politiker hoppar av efter att han utsatts för hot för att han har haft mage att mena att Vellinge borde ta emot tre (t-r-e) flyktingbarn.

För sådan är rikemanskommunen Vellinge. Man är anti-allt som har med flyktingar att göra. Så har borgerligheten något förslag hur man ska få Vellinge att bli en del av det svenska samhället? Samtidigt, Vellinge är ju en moderat och borgerlig kommun, vill det moderata partiet att nyanlända svenskar ska skriva ett kontrakt, man vill ha hårdare regler för ekonomiskt bistånd och nolltolerans mot vardagsbrott i utsatta områden. Det är förslag som den moderata arbetsgruppen Integration och arbete lägger fram i en rapport med titeln Där utanförskapet är som störst.

Och lyssna noga:

- Om man väljer att fatta beslutet att flytta till städer som är starkt segregerade med ett starkt utanförskap ska det få reella ekonomiska konsekvenser, för att uppmuntra till att flytta någonstans där man kan få jobb, säger Anja Sonesson en av medförfattarna till rapporten.

Det är alltid intressant att se hur moderater "uppmuntrar" människorna som har det svårast i samhället. Men hur ska vi bryta segregationen i Vellinge? Människorna i Vellinge står ju onekligen utanför samhället och vill inte ta det ansvar som andra kommuner gör.

Klassamhället segregerar.

Snömos

...Och i de jämtländska skogarna har polisen fullt upp.

"En berusad man gäckade under söndagen polisen under flera timmar genom att gömma sig i skogen. Men först hade han lastat snö över grannens bil.

Mannen som är i medelåldern hade druckit och gick i berusat tillstånd över till en granne för att få låna sprit.

När han inte fick vad han ville gick han hem och tog sin hjullastare, återvände och skottade över grannens bil med snö från gårdsplanen." Ur Östersundsposten.

Kanske var det för att mannen bara ville låna spriten som han blev nekad? För av vilka skäl ville mannen dricka? Calamity Jane kanske kan svara (ur TV-serien Deadwood.)

Calamity Jane. Maybe I will have a fuckin' drink, for sociability's sake and 'cause I'm a fuckin' drunk.
Joanie Stubbs: What's your preference?
Calamity Jane: That it ain't been previously swallowed.

Förändring Som Om Orwell Skrivit Manuset

Lennart Pehrsson i dagens nyheter står för en bisarr analys idag angående Hillary Clinton:

Ett fredsavtal mellan Israel och palestinierna väntas få hög prioritet och framstår sannolikt som en eftertraktad trofé för Hillary Clifton i rollen som utrikesminister. Hennes starka stöd för Israel kan möjligen ge henne manöverutrymme att pressa fram israeliska eftergifter.

Hur då? När då och varför då? Lennart: Hur tänkte du nu? Detta är naturligtvis ännu ett bakslag för palestinierna men i DN är palestiniernas intressen lågprioriterade. I rubriken visar DN prov på ett ställningstagande för det militära USA. "Team utan minsta tanke på kapitulation." Som om det hårdföra USA är det världen faktiskt behöver. Men, onekligen visar man prov på hur lite förståelse man har för situationen i mellanöstern, och hur man förminskar palestiniernas rättigheter.

(Lisa Abramovizc, denna företrädare för ockupation, apartheid och rasism genom Svensk-israel information jublar: Änligen en sant pro-israelisk utrikesminister. )

I DN andas optimism efter valet av höken Hillary Clinton. Detta trots att DN ville ha en tydlig förändring, ett tydligt skifte, mellan Bush-administrationen och den som skulle komma. Det är uppenbart att så nu inte har skett. Så varför är DN så optimistiska? Det handlar om USA. Alla misstag USA gjort, alla bomber som fallit från USA, är undantag. Alla diktaturer man stött är undantag. USA behöver vara aktivare i DN:s ögon. Men förändringen då? Inte en enda av de 156 kongressledamöter som 2002 röstade mot Irakkriget får ta plats bland Obamas rådgivare. Karl Rove och John McCain är nöjda. Försvarbudgeten ska öka. Tonläget mot många länder ska skärpas. Kärnvapenarsenalen ska eventuellt utvecklas. Om försvarsministern får sin vilja igenom. En försvarsminister som Barack Obama alltså ärver från den föraktade Bush-administrationen. Så av Change We can believe In bidde det intet.

Så vad är det som har hänt? DN:s ledare menar att "det är tydligt att han prioriterar erfarenhet och kompetens högre än den "förändring" som var ett bärande tema i hans valkampanj." Kompetens? Hillary Clinton? Åter menar man att det världen behöver är ett aktivare USA. Som om den här planetens invånare hade valt USA som världspolis. Även om DN inte tycks tro det fanns det redan innan en stor av USA och dess världspolitik. Skillnaden är att även vita, liberala människor i västvärlden har börjat misstro USA. För DN är världsdiktatur inget problem så länge kejsaren heter USA.

"USA kan inte klara alla internationella utmaningar på egen hand, sägs det ofta. Nej, så är det, men samtidigt är det inte mycket världen kan göra mot exempelvis terrorism, kärnvapenspridning eller växthuseffekt ifall Washington inte är med på noterna. "

Nej. Det sista är på sätt och vis sant. USA behöver intervenera hos sig själv.

Kort Men Viktig Film Om Krigets Kongo

Och i Kongo fortsätter kriget. Människor flyr i tusentals. Ett krig som rapporterats ha slutat ett flertal gånger. I krigets spår följer sjukdomarna. Det mänskliga lidandet.

Krigets orsaker är mer komplicerade än vad som ofta framgår. Lidandet är dock precis så illa som det ofta framgår, även om media varit realtivt ointresserade genom åren av vad som pågått i Kongo. Detta trots att miljontals människor har dött i det krig som påbörjades 1996 eller 1998 (årtal och antal döda människor beror på hur man analyserar kriget).

Här en film från Doctors Without Borders.

En Inkompetent Diktator Talar

" Oavsett vem de lade sin röst på, så har väljarna i dag visat att vi har ett demokratiskt system i Venezuela som respekterar folkviljan", sade president Hugo Chávez, sedan det blivit känt att valdeltagandet varit rekordhöga 65 procent i regionalvalen. DN.

Chávez har gjort det igen. Erkänt sig besegrad. Även om han denna gång vann i de flesta regionerna i Venezuela, så borde ju en diktator vinna i alla regioner. Internationella valobservatörer hade än en gång inget att klaga på. Någon borde skicka denna diktator på diktatorkurs. Man skulle ju kunna ta honom för demokrat.

Samtidigt I Det Belägrade Gaza

"Under belägringen blir livet tiden
mellan minnet av dess början
och glömskan av dess slut.

Livet.
Livet i dess helhet
livet med dess brister
inbjuder närbelägna stjärnor
som saknar tid
och moln på flykt
som saknar plats.
Livet här
undrar:
Hur kan vi ge det dess liv tillbaka?"

Mahmoud Darwish Ur Tillstånd av belägring

Israel fortsätter svälta ut Gaza. På mat, mediciner och hopp. Situationen blir alltmer desperat. Hur förväntas människor leva när man knappt kan överleva? Israel fortsätter därutöver visa prov på sin moraliska och etiska bankrutt när man ägnar sig åt utpressning mot människor som vill söka vård i Israel. Allt medan västvärlden stillsamt ser på. Ska vi gå på fest och fira Israel snart? Mona Sahlin vad säger du? Höjer du ditt glas? Ännu en gång?

Rawia. Electronic Intifada. Electronic Intifada 2 Free Gaza

Ps! Bli förbannad.

Samtidigt I Jerusalem

Det sker inte bakom stängda dörrar. Det är ännu ett offer för den sionistiska politiken. Den etniska rensningen fortsätter och västvärlden ser passivt på. Ska vi gå på fest och fira Israel snart?

"Abu Kamel dog av en massiv hjärtattack den 22 november på St Josephs sjukhus. Hans död kom efter den brutala vräkningen av familjen från deras hem i Sheikh Jarrah i östra Jerusalem.

Abu Kamal använde rullstol efter en halvsidig förlamning. Då den israeliska polisen genomförde vräkningen drogs han ur sin rullstol och kastades brutalt in på gården till sin grannes hus klockan 03.30 på morgonen den 9 november.

Direkt efter vräkningen försämrades hans hälsa dramatiskt och han togs in för vård på St Josephs sjukus i östra Jerusalem. Trots att han fick den bästa av vård, gick det inte att rädda hans liv. Traumat efter vräkningen blev för mycket för hans redan svaga kropp. Han och hans familj hade blivit hemlösa en andra gång."

Även Anna Wester.

Ps! Bli förbannad.

Kongo

Kongo.

En konflikt så grym att orden saknas mig. Det blodigaste kriget sedan andra världskriget. Men ändå så anonymt. Så bortglömt. Och spåren av kriget, lidandet och dess kvardröjande effekter.

Men också så där besvärligt komplicerad. Det finns ingen egentlig enighet om krigets orsaker och motiv. Och mitt i alltihopa, giriga kapitalister.

Bok som rekommenderas: Thomas Turner. The Congo Wars Conflict, Myth & Reality.
Men man blir inte nödvändigtvis särskilt optimistisk och glad av den.

Hur ska samtal om en tvåstatslösning kunna föras när medlaren är så uppenbart partisk?

Jag läste en historia om hur några Gazabor engagerat sig för att få Barack Obama vald. Det känns som en tragikomisk affär när man har i åtanke var Obama står i Palestina/Israel-frågan och angående om det verkligen hade spelat någon roll vilken kandidat som vunnit gällande just denna fråga. Eller med Obamas ord: "I have been proud to be a part of a strong bipartisan consensus that has stood by Israel in the face of all threats. That is a commitment ... both [Senator] John McCain and I share because support for Israel in this country goes beyond party."

Så i retorik fanns kanske ingen anledning att välja Obama före McCain. I sakfrågorna då? Nej. Det ser onekligen dystert ut. USA som av någon tragisk anledning måste vara delaktigt i medlingen mellan Palestina och Israel är ett land med ett extremt, i ordets rätta bemärkelse, ställningstagande för Israel mot Palestina.

Obama har stött attackerna mot Libanon, bombningen av Syrien, han var emot de palestinska valen år 2006 (något Joe Biden för övrigt är mycket stolt över), han stöder isoleringen av Hamas och har varit emot varje försök till medling mellan Hamas och Fatah. Han har lovat minst 30 miljarder dollar av militärt bistånd till Israel, och talar sig varm för ett NATO-samarbete med Israel. Han har uttryckt en kommentar om att Jerusalem ska tillhöra Israel. Han är emot palestiniernas rätt till att återvända. Listan fortsätter. Man kan därtill tillägga hur, på vilket sätt, han talar om Israel och hur, på vilket sätt, han talar om palestinierna. Det finns inte mycket utrymme till hopp där inte.

När Barack Obama för ett ögonblick såg ut att visa förståelse för palestiniernas lidande, ”inga lider som palestinierna”, var han tvungen att förklara sig efter påtryckningar och skylde, som sig bör i USA, palestiniernas lidande på andra palestinier (Hamas). Det går alltid från Israels sida och dess vänners sida att skylla på andra palestinier. Till detta krävs naturligtvis historieförfalskning och historierevisionism och ett allmänt förakt för palestiniernas historiska lidande och deras kamp för ett land och grundläggande rättigheter.

Därtill har han till stabschef valt den extremt Israel-vänlige Rahm Emanuel, vilket gör det hela än värre. En stabschef som varit kritisk mot Bush för att denne varit för Israel-kritisk. Obama har noga tagit avstånd från personer som kan sammanknippas med minsta möjliga ansats till förståelse för palestiniernas situation. För den som hoppas och tror att Barack Obama ska vara en ny injektion i fredssamtalen mellan Israel och palestinierna bör noga tänka sig för. Tvåstatslösningen ser allt svårare ut att nå. Under året som gått har ingenting hänt vad gäller tvåstatslösningen. Ja, annat än att Israel lyckats göra livet allt svårare på de ockuperade områdena för palestinierna förstås, vilket i sin tur ökar desperationen och minskat hopp för tvåstatslösningen från palestinskt håll.

Allt detta sker samtidigt som Israel fortsätter svälta ut Gaza, en kollektiv bestraffning som borde få människor med hjärtan att gråta av ilska och sorg. Men i Europa dunkar hjärtat högljutt för Obama och här jublar man fortfarande över Barack Obama. I Europa är man glada eftersom man tror att Barack Obama kan tina upp relationerna mellan USA och Europa. Som om det verkligen var det som var det stora problemet med Bush-administrationen. Men, det är inte för den här frågans (Israel/Palestina) skull som man jublar. Nej, den här frågan har varit frånvarande när man i Europa diskuterat de båda presidentkandidaterna.

I USA är dessutom den folkliga opinionen allmänt anti-palestinsk. Detta sker naturligtvis genom att media medvetet undanhåller den amerikanska befolkningen den palestinska realiteten. Detta gör det naturligtvis svårare för politiker i USA som åtminstone tror att för att skapa en tvåstatslösning så måste man också lyssna och ta hänsyn till palestinierna. Men som det ser ut nu, kommer detta icke ske. Vi kan antagligen räkna med fyra förlorade år för palestinierna. Och inte lär Europa komma till palestiniernas undsättning. Vi hör inte palestiniernas lidande mitt i vårt jubel och firande för Barack Obama. Men det finns ändå EU-parlamentariker som förstår situationens allvar. Kanske kommer man även från USA och Israels sida inse det ohållbara i den nuvarande situationen. Palestinierna kommer i varje fall inte ge upp. Motståndet fortsätter.

Men min fråga är: Hur ska samtal om en tvåstatslösning kunna föras när medlaren är så uppenbart partisk? Kan någon vara vänlig och förklara detta?

Källa: Electronic Intifada, Jonathan Cook.

Ps! Bli förbannad.

Shopocalypse now: Vem Ska Köpa Skiten?

Förvisso. När konsumtionen av varor går ner, kanske det helt enkelt är i andra branscher kapitalisterna får söka sig. Branscher som kan beskostas med hjälp av skattemedel.

Men hur blir det med alla dessa köpcentrum? De som redan nu verkar ha problem. Hur blir det med Solna stads hybris när man hör ord som dessa: "Det handlar om kläder, skor, möbler och elektronikindustrin som drabbas. Dagligvaror som det man handlar i matbutiker brukar konsumenterna inte dra ned på i första taget."

Samtidigt planeras gigantiska skrytbyggen. För privatkonsumtionen av just ovan nämnda varor.

"Mall of Scandinavia, som ska stå klart lagom till julhandeln 2012, blir minst 100 000 kvm - dubbelt så stort som Täby Centrum. Konceptet är helt unikt med minst 230 butiker i tre våningar samt med ett garage med 4 000 parkeringsplatser. På sikt kommer bortåt 4 500 personer att jobba här. Mall of Scandinavia ska tillsammans med Swedbank Arena bli flaggskeppen som ska locka miljontals årliga besökare till Solna. Detta ska bli ett centrum för människor från hela Europa som älskar shopping, idrott, musik mm. "

Dubbelt så stort som Täby Centrum? Wow! Varifrån ska dessa miljontals människor komma? Från övriga europa och Täby? Ska man bygga ett stort spökslott? Hur mycket kan vi shoppa? När jag senast besökte Vällingbys nya centrum var det just ganska öde i det nybyggda shoppingkomplexet. Jag kunde se gäspande anställda sitta framför datorer, och gissningsvis, surfade eller som lade patiens. (Inget ont i det.)

Men å andra sidan. Solnaborna har enligt VD:n för det framtida ägarbolaget av köpcentrat ett unikt behov av service och kultur. Vilket i och för sig ställer till ett problem. I Solna bor det inga miljoner människor. Inte ens hundra tusen. Lättförförda kommunalpolitker finns förvisso, men de är färre än antalet butiker som kommer att smällas upp. Vi AIK:are får bära ett tungt lass. Tanken är ju att medan vi konsumerar så kan vi se matchen.

Sälj Hela Skiten

Sälj hela skiten, eller?

På socialistiskt forum var det ett par seminarier som handlade om privatiseringarna: dess pris och bakomliggande ideologi. Under seminariet ”Sälj hela skiten” var Johan Berggren moderator och skulle, på grund av bristen av privatiseringsförespråkare, vara djävulens advokat. En uppgift han klarade av att hålla i cirka åtta minuter innan även han blev en del av panelen med sin kritik av privatiseringarna. Andra deltagare var bland annat Josefin Brink.

Man kan sammanfatta seminariet med: ” En långsiktig samhällsplanering gynnas inte genom kortsiktiga, privata vinstintressen.” Vilket vi alla tyckte innan vi steg in på seminariet och ingen hade väl ändrat uppfattning efter seminariet.

Det var överlag dystert. Privatiseringarna är skapade dels ur ekonomisk synpunkt för fåtalet men också för att ändra hur folk tänker. Genom ett privatägandetänk. Genom att förändra hur människor tänker. Skapa en annan norm. Få människor att ta det som är för givet. Se privatiseringar som ekonomiskt rationella och nödvändiga. Skapa en nationalekonomisk sanning, eller snarare skapa en sanning genom att hävda en nyliberal nationalekonomisk teori som något sant.

Så hur ska vi göra? Panelen hade dessvärre inte mycket att komma med på den frågan. Snarare är det ju så att det som privatiserats blir svårt att ta tillbaka. En annan sak är ju naturligtvis att det på ett socialistiskt forum både talar och befinner sig en massa socialdemokrater. Det Socialdemokratiska partiet har inte direkt varit avregleringarnas fiende. År efter år är detta forum en liten socialistisk bastion i en nyliberal stad i en nyliberal tid. Vänstern borde kunna ha en chans som det ser ut nu. Men då krävs det politiska partier med ideologiskt självförtroendekapital. Det saknar socialdemokraterna för närvarande.

År efter år är socialistiskt forum ett trevligt och mycket demokratiskt forum, oavsett vad enstaka borgerliga folkföraktare försöker förmedla. Däremot kommer det, mig veterligen, inte mycket utav det. Pessimism är socialismens fiende men samtidigt något som man måste befatta sig med. Lite: ”intellektets pessimism, viljans optimism.”

Av någon anledning...

...vill jag veta kristdemokraternas reaktion angående detta. Ett parti som jag rent fördomsfullt/insiktsfullt tolkar som ett parti, liksom den här snart före detta sjukdomsdiagnosen, som något som "stammar från en tid då allt annat än heterosexuell missionärsställning sågs som sexuella perversioner."

Äkta Mediakritik, Fejkad Tidning

En liten, och kanske inte så liten förresten, mediakupp var idag samordnad i New York. En fejkad New York Times var gjord. Det verkar som om The Yes Men är inblandade igen. Men enligt DN handlar det om bland annat tre ännu icke identifierade NY Times medarbetare, en filmpromotor och en konstprofessor. Jag applåderar upptåget! Men det här är lysande mediakritik. Inte bara ett upptåg. Inte bara ett meddelande till Obama och demokraterna. Detta, är något mycket välgjort och välplanerat. (You Tube-klipp här)

Det handlade om över en miljon uppenbart skickligt imiterade exemplar av New York Times, med den publikfriande första­sidesrubriken "Kriget är slut i Irak", som delades ut vid olika tunnelbanestationer och viktiga knutpunkter i New York, men även i en del andra städer i USA under fredagen.

Det fanns andra progressiva nyheter i den 14-sidiga tidningen. Som progressiva skatter, sjukvård för alla, en oljefond att bekämpa miljöproblemen med. Det finns hopp om framtiden!

Men vad gäller den blivande presidenten och kriget/krigen. I den svenska wannabe-New York Times-tidningen Dagens Nyheter ställer Lennart Pehrsson istället frågan vilket krig som blir Obamas. Han räknar nämligen inte Irak. Han räknar nämligen inte Afghanistan. Och, med en ursäkt inbyggd, verkar det som om det inte är USA som kommer att välja kriget utan kriget som kommer att välja USA; ty Lennart skriver: Utvecklingen i Afghanistan, Pakistan och Iran kan tvinga fram nya stora militära åtaganden. Det finns utrymme för både glansfulla framgångar och farliga misslyckanden.

För visst känns det som att det är så den liberala ursäkten är. Det är inte USA som startar krigen, egentligen. Det bara är något USA måste göra. Krigen är på sätt och vis oundvikliga. (Med undantag för Irak-kriget förstås, där står de flesta liberaler idag och säger att Irak-kriget var fel. ) Men president efter president ser sig till slut i något krig någonstans. Men i USA vill man inte det längre. Det tror jag var väljarnas budskap till Obama. Och dagens aktivistkuppsmeddelande!

Hur som helst. Rekommenderar även den fejkade New York Times: Corrections. For the record.

Med bland annat följande rättelse (fler finns):

"Special Interests"

The Times has in the past used the term “special interests” to describe unions, environmentalists and even whole ethnic groups, and has used the word “pandering” when politicians take these groups’ concerns into account. We have typically not, however, used “pandering” to refer to politicians catering to the interests of corporations. The Times regrets that our use of such language may have given the impression that the interests of corporations are more important than those of citizens.

Novembermorgon

Novembermorgon

Olust står målad i dragen.
Man håller sig lätt för skratt.
Piggnar man till frampå dagen
så är det redan natt.

Alf Henriksson

Keith Olbermann Om Homosexuellas Rätt Att Få Gifta Sig

Kalifornien tog ett konservativt steg när man röstade om homosexuellas rätt att gifta sig. Keith Olbermann är uppenbart upprörd och håller detta känslomässiga anförande.

När Rädslan Kom Till Bromsten

Angående graffiti som skapande av otrygghet och som något onödigt.

Det var mycket som var onödigt i byn. Det man tyckte illa om, nästan det mesta, var onödigt. I stort sett allting som var, ja vad ska man säga, som var eljest. Onödigt var det i alla fall.
Ett slags lag som sa: nej. Det var en mycket kort lag. Men ganska viktig.

Ur Kapten Nemos Bibliotek av P-O Enquist. (Rekommenderas.)

Själv är jag uppväxt i Bromsten. Jag minns hur vi en dag förändrades där. Först visste vi inte vad som hade hänt. Men vi såg att något var fel när vi såg in i varandras ögon. Vi vågade inte längre sådant som vi vågat tidigare. Det var cykelhjälm på och utegångsförbud. Till slut hörde vi vad det berodde på. Någon, antagligen en ungdom, hade målat en gigantisk så kallad graffiti-målning över en stor vägg i det lilla industriområdet. Nu skulle ingen längre ha picknicks där. Inte för att det var populärt förut heller som picknickområde, men ändå. Ingen använde heller ordet förtjusande längre. Visst: vissa hade inte hört ordet förtjusande sedan pilsnerfilmens glansdagar, men visst fanns det ett kausalt samband: hade någon hört ordet förtjusande sägas om graffiti? På sätt och vis blev vi lättade. Nu visste vi var otryggheten kom från. Flyttlassen började gå. Och vad hade hänt med vårt välfärdssamhälle?

Själv har jag flyttat från Bromsten. Men mina föräldrar bor kvar. I otrygghet, hopplöshet och ständig vaksamhet. Tills den dag Kristina Alvendal gav de hoppet tillbaka.

USA Och Den Moraliska Ledartröjan

Som sagt: varje dag nu.

Enligt DN-liberalen Ekdal så har till och med enbart ytan, eller : Valkampanjen i sig själv, jordens största show, ... återgett USA den moraliska ledartröjan efter åtta förlorade år.

Den moraliska ledartröjan? Ursäkta mig. Två frågor: Vilket land hade det under den tiden USA inte hade den? Och hur, på vilket sätt, hade USA förtjänat den moraliska ledartröjan innan? Förlåt: en fråga till. Hur kan enbart en valkampanj som enbart har bestått av ord återge ett land den moraliska ledartröjan? (Det här verkar korrupt. Få en ledartröja utan att ens ha gjort något. Ge tillbaks den där ledartröjan. Nu!)

På annan plats i Dagens Nyheter kan man läsa att det kan bli svårt att stänga Guantanamo. Skälen är tydligen flera. Men samtidigt borde nedmonterandet av Guantanamo, med politisk vilja och den där moraliska överlägsenheten som Ekdal felsurrar om, vara något som borde kunna genomföras rätt enkelt.

Och på Ekonomiplats kommer Johan Schück med ett oväntat konstaterande. Johan Schück skriver nämligen att enbart entusiasmen kring Obamas person kan inte lyfta USA:s ekonomi. Nähä?

Vad säger man? Liberaler och deras "analyser"...

Om Vikten Av Att Avkolonisera Våra Sinnen

The US population elects its president, not the Master of the Universe. This seems to be understood nowadays in Russia, Asia, Latin America and the Muslim world. Only in Europe do we still need to decolonize our minds.

Varje dag nu. Varje dag kan jag i DN (men inte bara där) läsa om den stora vikten av valet av USA:s president. Om hur vi behöver USA. Om hur vi inte klarar oss utan USA. Om hur USA är demokratins förkämpe. Om hur vi behöver ett USA med en president som åtminstone lyssnar ibland på de andra. Om hur de " försämrade relationerna mellan USA och Europa är en av de mer tragiska följderna av Bushadministrationens arroganta framfart på världsscenen."

Varje dag nu.

Change För Vissa, Business As USReal För Palestinierna

Det fanns ju de som oroade sig för att Obama skulle bli mindre Israel-vänlig. Ja, Joe The Plumber trodde att Obama skulle innebära ”the death of Israel”. Men för de som trodde att Obamas Israel-vänliga retorik och tal och löften till Israel (och totala ignorerande av palestinierna) under valkampanjen bara var just retorik och en del av en valkampanj behöver icke oroa sig. Obama har valt en väldigt pro-israelisk man som stabschef. Till och med de som ansåg att människors andranamn har betydelse borde idag vara lugnade. Barack Hussein Obama har nu vid sin sida Rahm Israel Emanuel. Emanuel-familjen härstammar dessutom från det gamla blodiga fascistiska terror-Irgun. Rahm själv tog värvning när USA slogs mot Irak 1991. Fast inte för USA, utan för Israel. Fadern försäkrar dessutom att sonen kommer att arbeta för Israel i det Vita Huset. Han är ju inte en arab som är där för att städa.

Så det bådar naturligtvis gott för alla de som enbart ser palestinierna som ett väghinder i den där vägkartan mot fred: väghinder som man ska köra över, måste köra över, men mer eller mindre våldsamt för att Israel ska få det Israel kan få (och det innebär så mycket som möjligt). Naturligtvis har få noterat detta val ur palestiniernas synvinkel. Liksom få har noterat Barack Obamas väldigt pro-israeliska inställning under valkampanjen. Det vill säga för den ockuperande starkare makten mot de ockuperade och förtryckta. Så utrikespolitiskt sett: ”change” my ass.

Obama har noga distanserat sig från allt och alla som kan uppfattas som Israel-kritiker. Från hans tidiga politiska karriär, där han kunde dinera med Edward Said, har han gått till idag, då han inte ger palestinerna en sekund av omtanke.

Å andra sidan: resonerar uppenbarligen de flesta: det kunde inte bli värre än med Bush. Så där är vi nu i den demokratiska utvecklingen. Vi är överlyckliga därför att det inte kunde bli värre. Fuckintastiskt. Och då ska man komma ihåg en annan sak. Det fanns Israel-vänner som var kritiska mot Bush. Emanuel var en av dem. Han ansåg att Bush var för kritisk mot Israel. Så där har vi det. Har vi jublat klart snart? Eller så här: Glöm smekmånaden.

Ps! Jag vill dock klargöra att jag anser inte att Israel styr USA:s utrikespolitik. Däremot är den Israel-vänliga politiken skrämmande överlag samt extremt enögd, så att AIPAC med fler har ett stort inflytande borde knappast ifrågasättas.

Electronic Intifada. Al- Andalus. DN. Alexander Cockburn.

Don´t Hold Your Breath, Dick.

Dick Erixon är hysteriskt rolig. Han anser att George W. Bush nu håller på att omvärderas.

"Den ständigt kritiserade och häcklade makthavaren framstår i ett annat ljus när man börjar se honom som en del av historien, inte en del av det dagliga politiska käbblet.
Så fort denna förvandling påbörjats framstår George W Bush som mer av en aktiv, seriös och storslagen politisk ledare i en svår tid."

Eller?

"I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free"

Valet är över i USA Barack Obama har vunnit och det anses generellt som en seger för demokratin att en svart man nu har vunnit valet i USA. Och naturligtvis, med tanke på USA:s historia, är det ett framsteg. Samtidigt så råder en ekonomisk kris i världen och i USA. De som drabbas hårdast är kvinnorna. Speciellt svarta kvinnor. Fattiga svarta kvinnor. Det är ett problem på flera sätt. Ur exempelvis en demokratisk aspekt: I USA finns ingen möjlighet att ett av de två partierna tar parti för dem. Tar upp kampen för dem.

Det får mig att tänka på Nina Simone. Och speciellt en låt med Nina: I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free. En låt som Bill Clinton nämnde i sitt begravningstal vid Rosa Parks begravning. Men han missade en del av Ninas poäng med låten. Bill Clinton menade då enligt Kim Hester D. Williams … att alla idag, till skillnad från när Rosa Parks levde, har inte bara en möjlighet att vara fria, utan är fria.

Men det Bill Clinton missade då, och det liberaler missar idag, är att det handlade inte bara för Nina Simone om att vara svart. Där fanns även klassfrågan. Där fanns även genusfrågan. Arbetare, kvinna, svart. Utsatt för ”the matrix of domination”, som Patricia Hill Collins skulle säga. I detta fanns en hel politik formad för att bibehålla den rasistiska strukturen. Detta handlade inte bara om att få några smulor av rättigheter till sig. Det handlade om strukturer i samhället. Med valet av Barack Obama så handlar det inte bara om att i och med att en svart man blir president så är det slutgiltiga hindret för svarta borttaget i USA. (Liksom det i sig inte var en seger för feminismen att Margaret Thatcher blev premiärminister i Storbritannien.) Ninas version av I Wish I Knew handlar om mer än en individs längtan till frihet: det handlar om ”hennes folks” längtan. Så även om enskilda individer på olika sätt tar sig fram, eller gör en mindre klassresa, så innebär inte detta att det är möjligt för alla. Men för varje enskild individ som lyckas, så är det samtidigt som det är en framgång för individen, även en framgång för den liberala ideologin: den liberala historieberättelsen, det liberala samvetet.

Nina Simone var tidigt en politisk aktivist, någon som tidigt uppfattade de politiska orättvisorna. Men för att Nina skulle kanalisera ilskan genom musiken och texterna, så krävdes det ett par tragedier. Mord på en NAACP aktivist var början, men droppen som fick bägaren att rinna över var mordet på de fyra barnen i en kyrka i Birmingham.

Rasismen fick henne att till slut agera. Hon blev en arg, svart, kvinna. Mississippi Goddamn blev hennes första politiska låt. Innan dess hade hon varit tveksam till att skriva politiska låtar. Det var för ytligt. Man kunde inte i en låt gå på djupet. Hon ansåg att protestmusik tog iväg värdigheten från människor som verkligen ägnade hela sitt liv åt kampen för rättvisa. Ett par minuter musik var helt enkelt otillräckligt. De innebrända barnen ändrade hennes inställning helt.

Men faktum var att hennes ilska först övergick i hat: hennes första spontana tanke var att gå ut och mörda någon som hon kunde identifiera som en person som stod i vägen för att hennes folk skulle få någon form av rättvisa för första gången. Hennes dåvarande man hindrade henne. ”Nina, du vet ingenting om hur man dödar. Det enda du har är musiken.”

Hon blev inte helt övertygad först. Men till slut övertygades hon. Inte av moraliska skäl. Icke-våld som metod trodde hon inte helt på. Det var snarare just att det var mer rationellt att hon ägnade sig åt protestmusik. Så hon satte sig ned vid pianot. Skrev Mississippi Goddamn.

Så när Simone sjöng, "I wish that you knew how it feels to be me. Then you'd see and agree that everyone should be free" så är betoningen på att "everyone should be free." När Clinton håller med om grundtanken att alla människor ska vara fria, så menade han då även att vi redan kommit så långt. Alla har lika möjligheter. Men i USA har man aldrig riktigt förstått vidden av förtrycket.

Vi har med Barack Obama tagit ett steg framåt. Ett kliv som har en enorm symbolisk mening. Det sker dock i en kontext av att vi alltså har två högerpartier att välja på. Men det intressanta är även att vi, i en tid vi ser oss som så oerhört upplysta, och i decennier hyllat USA, med sin ”the american dream” – landet där allt är möjligt, först nu ser en svart man som president. Varför? Han tillhör rätt klass. Han står för en politik, som det politiska, det mediala och det ekonomiska etablissemanget kan acceptera (och även föredrar framför det andra högeralternativet). Det är med andra ord inte vilken svart man som helst som blir president. Så när man nu som exempelvis DN-liberalen Niklas Ekdal gjorde i en artikel innan valet försöker påskina att detta bevisar att i USA är verkligen allt möjligt, så är det onekligen en sanning med modifikation. Det är den liberala förklaringsmodellens problem. Ur en liberal vulgärindividualistisk tolkning är allt möjligt för alla så länge alla får rösta, så är det i teorin, ett idealtypiskt land, tillräckligt fritt. Du är född i USA: du är fri att bli vad du bestämmer dig för att bli. Men det räcker inte så, för det är inte så. Frihet är dessutom inte allt. Det är inte så att Barack Obama kliver fram i ett samhälle fritt från forna tiders förtryck, eller friställd från det klassamhälle USA har byggt upp. Rasismen i USA är inte utrotad bara för att man har valt en svart man till president (som det vita USA kan tolerera). Det blir inte ett nytt USA av en ny president.

En annan aspekt är dessutom hur noga man varit från Obama-kampanjen att betona att Obama är kristen: han är inte muslim och han är inte arab. Men en annan sak som också varit av vikt är att se till att han inte framstår som en oresonligt "angry black man". Han är ingen svart man att vara rädd för, vilket han försökte bevisa genom flera inspirerande och hoppfulla tal. Så även om hela världen har tagit ett steg framåt med presidentvalet, så är det än så länge på ett ytligt plan. Men någon större ”change” lär vi inte få se. Och Nina Simones låt fortsätter att ha sin betydelse. En av anledningarna är att man i USA är blinda för klassamhällets segregerande krafter.

(Inom parantes: Zaramis om USA-vänsterns, den tragiskt marginaliserade, åsikter om valet. Zaramis om bristerna i USA-valet. Vänsterekonomis kommentar. Esbati: Spelar det någon roll?)

Med Dikt Följande Önskan

Dikt av Kenny Isgren, Skalle av integritet, följer nedan...:
”Jag älskar
Isaac Bashevis Singer
Jag beundrar
en man som kan säga
Jag vet inte
vem John Lennon är”

...och följs av min önskan
att kunna säga:
”Paris Hilton? Jag har inte den blekaste.”
Men jag kan ta mig fan till och med namnet på hennes förra hundjävel
Och att den bodde i hennes väska.

Shopocalypse Now redux: "Konsumera mera... Eller förståndigare?"

Sverige konsumerar 2,5 planeter enligt en rapport vid namn Living Planet Report 2008 från Världsnaturfonden. Men detta räcker inte till någon hög placering på överkonsumtionslistan, eller bland de länder som lämnar störst ekologiskt fotavtryck per capita. Vi hamnar bara på 18:e plats. Detta bör föranleda aktioner från MUF. I individualismens namn naturligtvis. Ungefär som när man från MUF:s sida blev så förbaskade över den bilfria dagen som man uppmanades att ta för ett par år sedan, att man själva i individualismens namn, uppmanade till kollektiv protest mot detta genom att folk skulle ta bilen in till stan och köra runt och tuta.

Och medan man från världsnaturfonden säger att vi står inför ett avgörande val av livsstil för planetens och människornas överlevnad in kommer en politiskt modemedveten bloggs lösning/tolkning av finanskrisen:

”En kort kommentar om finanskrisen, låt dig inte störas alltför hårt av de svarta nyheterna. För mitt i allt ligger det ändå något positivt för oss som handlar, så sluta för allt i världen inte med det. Skäms inte. Om du kan shoppa ska du vara stolt.
Man ska naturligtvis inte konsumera över sina tillgångar, det vore ointelligent. Men om du har pengar och kan shoppa så bidrar du till att bygga upp världens finanser vilket leder till fler arbetstillfällen. Hela världsekonomin är uppbyggd på handel, att någon köper de varor och tjänster som någon producerar.
Så sträck på dig och shoppa loss!” (Via ETC)

Så man ska inte konsumera över sina tillgångar. Det vore ointelligent. (Och om man inte kan shoppa, ska man skämmas då?) Men hur som helst. För att tillverka en t-shirt krävs 2 900 liter vatten. Och från Världsnaturfonden säger man så här: - Världens regeringar övervärderar ekonomin och sätter en alldeles för billig prislapp på våra livsnödvändiga ekosystemtjänster. Förlusten av biologisk mångfald är mycket värre än finanskrisen. Bara skövlingen av skogar kostar miljardtals kronor varje år.

Samtidigt får arbetarna vid fabrikerna ett minimum av löner, för att kapitalet ska få ut maximalt. Pengarna går till ägarna och sedermera går en hel del in på aktiemarknaden för spekulation. Den fattiga delen av världen får göra avkall på sina naturresurser och får ett absolut minimum av ekonomisk ersättning för att hålla igång konsumtionen i den rika delen av världen. Vattenfrågan blir alltmer akut. Liksom skillnaden mellan rik och fattig alltmer. Det handlar inte bara om att ha pengar eller inte, utan handlar just om ökande klyftor, eftersom det förändrar maktvillkoren, förhandlingsvillkoren och rätten till liv.

Shoppingen ökar klasskillnaderna på alla plan: ekonomiska och miljömässiga. Och vi vet vilka som alltid får betala det den största delen av notan för konsumtionsfesten. De fattiga. De som inte får vara med på festen: men som är med och serverar.

(Inom parantes sagt: handel behövs naturligtvis. Och jag tror inte heller att särskilt många skäms för att de shoppar. Men det känns som om vi slösar bort så mycket mänskligt potential i någon naiv tro på kapitalismens och människans odödlighet.)

Socialdemokraternas Rädsla För Spöken

Förra fredagen var jag och en kamrat och såg Det Kommunistiska Manifestet. Det var en fascinerande föreställning. Inte helt utan sina brister. Men uppenbarligen var den bättre än vid premiären, efter vad skådespelarna själva sade. Premiären hade haft tekniska problem, skådespelare hade blivit sjuka och man var inte färdigrepeterade. Hur som helst. I tider som dessa är det en passande föreställning. Det var en kraftfull förställning: under förställningen tillagades en soppa, som när föreställningen var slut åts upp av publik och skådespelare tillsammans. Där vid borden diskuterades politik. Och en av frågorna löd ungefär: vad vilja socialdemokraterna? (I grund och botten diskuterades även föreställningen, kritiken man fått, och naturligtvis Marx själv.)

Partipolitik har nästan blivit förpassat till känslor och partitillhörighet som om man höll på ett fotbollslag. För hur kommer det sig annars att människor med socialdemokratiska värderingar envist röstar på ett parti som enbart till namnet verkar vara socialdemokratiskt? Vid en diskussion med socialdemokrater, med ideologisk grund, håller man envist fast vid sitt parti, som om det räcker med att rösta. Om det är så att det parti som är närmast grundläggande socialdemokratisk politik har ett annat namn, varför inte rösta på detta parti? Eller varför inte ryta ifrån? Varför fortsätta rösta på ett parti vars ledare säger att man är vänster bara för att man vill ”reparera a-kassan”, men samtidigt vägra göra nödvändiga offentliga investeringar? Vänster i Monas värld är ”mindre höger”.

Socialdemokratins visionslösa ledarskap kan inte förklaras annat med en form av ideologisk uppgivenhet och feghet. Man tror inte längre på någonting. Man följer efter den borgerliga ideologin, men har någon känsla av att det inte är den rätta vägen att gå, man har ett svagt minne av att det här är fel. Man tycker att det åtminstone går för fort. Men man kör på samma enda väg, fastän i lägre hastighet. Man reparerar a-kassan, man håller ned foten på bromspedalen i kurvorna. Men folk vill ändå åka med, fastän man tycker att det går åt fel håll. För att man alltid åkt i samma biljävel. Man struntar i avfarterna. Litar lite tveksamt på föraren, men undrar: skulle vi inte ta av där? Där hade vi ju en möjlighet. Icke så. Socialdemokratin kör åt samma håll men vill inte köra i samma hastighet för då riskerar man att köra av den enda vägen.

Den brukade liksom vara pålitlig, den här bilen. Men socialdemokratins ledare har slutat tro på sig själva. Man tror bara en enda sak: det är att alternativen nog är sämre. Retoriken finns delvis kvar. Man vill helt klart en sak och det är att man vill vinna valen. I övrigt har man snart bara skalet kvar. Motorn är importerad. GPS:en likaså. Hur ska man kunna bli ett socialdemokratiskt parti senare om man helt enkelt får verklig socialdemokratisk politik att framstå som extrem, men högerpolitik som den enda ansvariga man kan föra? I en tid där banker socialiseras: och det är uppenbart hur vinster privatiseras, och förluster socialiseras, skulle man kunna tro att vänsterideologin har ett tomrum att uppfylla. Men icke. Istället lägger man sig ned platt. Öka utgifterna? För extremt. Budgettaket måste hållas. En ansvarig ekonomisk politik säger man, och verkar inte mena, att rejäla satsningar i offentlig sektor är en ansvarig ekonomisk politik. Man kör på. Men bromsar då och då.

Och när jag till slut kom hem efter en politisk teaterkväll så undrade jag fortfarande: hur kan socialdemokrater rösta på socialdemokraterna? Är det för att man fortfarande är rädda för spöken? Men Marx är inget spöke, han har inte ens gått ur tiden: hans tankegods är i allra högsta grad levande. Den som tar till vara på arvet från Marx utan att skämmas för det får min röst.

DN. DN 2

Vad För Känslor Man Får Ut Av Konst

Som ett tillägg till barnens diskussion nedan...

Rocky har i dagens DN-seriestrip träffat en tjej. Hon vill gå på Moderna Muséet. Rocky är tveksam men går med på det. Han tycker dock att man känner för lite av konst:

"Ta Picasso! Den största av de alla! Man går runt och blir imponerad, men annars känner man ingenting! Imponerad, vad är det för jävla känsla egentligen? Det blir man ju av cirkussälar! Konst ska kännas på riktigt!"

"Ett målat fruktfat, liksom, tycker de att det är så snyggt? Man kan ju se det på riktigt, liksom."

...Och så lite bra konstsurr, barn emellan:

Marcus: Jag fattar inte hur vuxna kan gilla människor och konstiga grejer. Ett målat fruktfat, liksom, tycker de att det är så snyggt? Man kan ju se det på riktigt, liksom.
Lina: Konstig bild! Konstig bild! Han har för stora ögon.
Martin: Och hon den lilla tjejen som sitter i knät har jättebautaöron.
Marcus: Ögonen är läskiga på pojken. De är jätteuppspärrade, och pappan ser lite trött ut. Händerna ser lite läskiga ut. Rynkiga.
Alexander: Och gamla! Det är bra att det inte ser ut som ett foto, annars skulle man titta och jämföra, och nån skulle kanske börja klaga: varför är det inte så eller så?
Lina: Jag tror att det är en duktig konstnär, för han målar noggrant.
Alice: Han målar väldigt verkligt, och noggrant.
Lina: Men inte den lilla, hon har så stora öron.
Filippa: Men det finns de som har så stora öron.

om Alice Neels: Don Perlis och Jonathan. Se här. Eller än bättre: Moderna Muséet.

“You know, they say people get the government they deserve, but I don’t recall knife-raping any retarded nuns."

Ah… Valet i USA närmar sig med stormsteg. Det ska bli skönt när det är över. Man får glädja sig åt att åtminstone ett krigshetsande högerparti kommer att förlora. Kanske kommer Fox News i sin panikångest över att en svart muslimsk terroristsympatisör och socialist kan komma att vinna skicka över en reporter till Sverige för att påvisa det hemska med vårt land, då Sverige har blivit ett exempel på det hemska med socialismen. Han kommer hur som helst inte hitta många McCain-diggare i vårt land. Hans ”Istället för Per Ahlmark” Bergström är ju i USA, men Dick Erixon kanske möter upp på Arlanda och han kan nog med salig röst berätta om hur förlamat vårt land är på grund utav vårat tunga socialistiska arv. Men jag såg faktiskt en man med McCain/Palin-knapp på kavajslaget häromdagen. Och när aktivismen alltmer begränsat sig till att gå med i någon facebook som är emot dödligt ungdomsvåld eller betalar någon tjugolapp och sätter ett rosa band på kragen som förklarar att man är emot bröstcancer så kan det kännas befriande att se en ung man ta på sig en stor McCain/Palin knapp på kavajslaget. För det verkar som om det inte är politisk korrekthet som gäller nuförtiden, utan politisk harmlöshet.

I USA fortsätter de båda kampanjlägren att briljera i analys och imponera i sina val av experter. Joe- rörmokaren, visar sig inte bara vara nationalekonomisk expert utan även vara expert på mellanöstern och Karl Marx:
"It's my belief that a vote for Obama is a vote for the death to Israel."
"I love America. I hope it remains a democracy, not a socialist society. ... If you look at spreading the wealth, that's honestly right out of Karl Marx's mouth, No one can debate that. That's not my opinion. That's fact."

USA är onekligen överdrifternas land. Men det finns ändå viktiga skillnader mellan de båda presidentkandidaterna.

Så anywhooo... Efter förra valet kunde satirsidan the Onion leverera följande citat som riskerar att få återanvändas: “You know, they say people get the government they deserve, but I don’t recall knife-raping any retarded nuns."

Irak - Nu En Del Av USA, den 51:a Staten

Det finns helt enkelt en rätt simpel förklaring till följande citat, som gäller attacken mot Syrien...

"Look when you've got an opportunity, an important one, you take it."That's what the American people would expect, particularly when it comes to foreign fighters going into Iraq, threatening our forces."

...och det är att man nu räknar in Irak som USA:s 51:a stat. Man försvarar inte staten Irak, man försvarar delstaten Irak. USA:s soldater är inte längre främlingar, eller utlänningar i Irak, man är en del av Irak. Visst. Illa omtyckta kanske. Men det är som i USA. Polariserat. Man är vana med angry black men som bråkar inbördes, och dödar vita i de andra staterna i USA. Och Irak, är ju en purfärsk stat, det som händer i Irak och har hänt är väl bara lite födslosmärtor.

Via Pasteys Plats.

Ett Mail Till Skandiabanken

Jag fick ett nyhetsbrev från Skandiabanken på min mail. De vill hjälpa mig påstår de, nu när det "blåser marknaden." Jag antar att de menar på marknaden.

Hej kära Skandiabanken.

Kan ni vara så vänliga att sluta bjuda in mig på era lunchträffar om hur jag ska "agera på den turbulenta marknaden." Så vitt jag vet har ingen av era experter, rådgivare eller inbjudna haft en aning om att denna marknad skulle bli turbulent, så därför anser jag inte att den kompetens jag söker i dessa frågor står att finna på era lunchträffar. Jag har därutöver lagt märke till att en av de inbjudna experterna står bakom en av årets sämsta sverigefonder *På frågan varför man inte lyckats i år svarade en representant för samma fond: – Det beror på att vi hittills gjort vissa felbedömningar när det gäller valet av aktier till vår portfölj helt enkelt. Men ett år är en ganska kort period i dessa sammanhang.

När det går bra något år uttrycks inte samma tidsperspektiv. Och vissa felbedömningar? Åh fan. Det känns inte särskilt tryggt. Av någon anledning är man bara relativt bra som rådgivare när pengar öses in på börsmarknaden för det verkar onekligen vara lättare att arbeta i denna bransch när pengar används till spekulation istället för andra typer av investeringar. En annan sak är att samtliga av dessa inbjudna experter arbetar i en bransch som lever på att pengar förflyttas in i den finansvärld som ägnar sig åt spekulation med pengar. Jag är inte intresserad av att uppmuntra denna form av börsspekulation, av denna typ av spelmissbruk med andras pengar.

Jag går hellre och lyssnar på nån snubbe som säljer rolexklockor under sin kavaj på någon bakgata och som försäkrar mig om kvaliteten på dessa varor. Jag hoppar hellre in i första bästa bil när jag anländer till Thailand med den person som säger att ”oh, no”, idag är allting stängt för det är en ”buddhist holiday” men jag har samtidigt en ofantlig tur ty det finns en affär som är öppen just idag, bara idag, för turister och det råkar vara extra billigt denna dag! Den marknaden vet man var man har i varje fall.

Tack på förhand och med vänlig hälsning
Ulf Fogelström

http://www.realtid.se/ArticlePages/200809/30/20080930174953_Realtid104/20080930174953_Realtid104.dbp.asp

Om Rasism I Valet I USA 2008

Jag såg det senaste avsnittet av Family Guy sent igår kväll. Stewie och hunden Brian måste åka tillbaka i tiden till 1:a september 1939 för att hämta hem en vän till familjen som råkat kliva in i Stewies tidsmaskin. När Stewie får på sig en nazistkostym eftersom man måste infiltrera nazisterna råkar det sitta en McCain/Palin 08 knapp på kostymen. Sen efter att ha sett avsnittet går jag och in och läser det här hos Angry Arab: When people in the McCain-Palin crowd start chanting "USA. USA." it really reminds me of rallies and chants in...Germany in the 1930s.

I DN i morse kunde man läsa hur en man verkade basera sitt val av kandidat på att en president ju inte kan heta vad som helst. "- Barack Hussein Obama, säger Bob Neill med eftertryck på varje ord. Vad är det för namn på en amerikansk president? De ska ju heta saker som Washington, Jackson och Ford. " Och en svart president? Det går ju inte för sig. Eller hur? "Jag är inte rasist, men jag har starka rötter här och vi har aldrig röstat på någon svart, säger Jurnell, och hans bordsgrannar nickar instämmande." Därefter insinuerar man att Barack Obama kommer att mördas. Den som har sett glimtar av McCain och Palins valmöten bör vara medveten om denna möjlighet. Hatet gror. (Och som alla vet: ligger alltid USA:s presidenter i farozonen. )

En del människor i såna här samhällen, där rädslan för den Andre växer, blir lätt paranoida. Helt plötsligt hör man dockor säga saker som "Islam is the light" och "Satan is king". (Youtube-video här.) Dockan blir då till The Evil Doll. McCain kan försvara Obama med att han inte är arab, han är minsann en hederlig familjeman. Människor hänger ut rasistiska symboler i sina egna kampanjer. Man väljer att bli opolitiska. Det är på samma gång ett personval i absurdum. Obama ska på egen hand störta landet in i socialism, islamism och bjuda in hin håle till Vita Huset.

Jag minns Bushs ord för ett par år sedan. "Be afraid, be very afraid". Och jag känner att han har rätt. I spelet om att vinna makten har man från främst republikanskt håll i USA nyttjat fördomar, religionen, människors rädsla, nationalism och spelat på rasismen. Sånt kan slå tillbaka. Samtidigt finns där de stora klasskillnaderna. Klasskillnader som till varje pris måste bevaras. Ekonomisk ojämlikhet och otrygghet är alltid en viktig grund för att fascismen skall kunna växa. Därför är det ingen slump att både Family Guy och Angry Arab gör samtida liknelser med nazismen. TV-kanaler som Fox News skulle göra Goebbels avundsjuk. På en sådan kanal spottar man ut sig hat, samtidigt som man beskyller demokraterna för att stå för elitismen och hatet. Jag har tillägnat många timmar av mitt liv åt att titta på Fox News, följa deras hemsida. Att vi ens kunnat se den kanalen här i Sverige är beklämmande. Jag tror inte USA är ett fascistiskt land men tendenserna att bli det finns, samtidigt så har ju USA varit betydligt mer rasistiskt än det är idag. Men en seger för McCain och Palin vore en seger för rasismen och inskränktheten.

Kalla mig anti-amerikan om ni vill, men sällan har jag hoppats så mycket på att en kandidat ska vinna, fastän jag hyser så lite tilltro och hopp till att han faktiskt ska åstadkomma en verklig "change". Det är det där alternativet, McCain/Palin, som gör att jag håller tummarna så hårt för Obama.

PS! The Daily Show 20/10 är ett lysande exempel på ett splittrat USA. Palin och de konservativa talar om det "verkliga USA", det som är patriotiskt och jobbar hårt för landet. Och det är smalltownamerica. Att Palin med flera spelar på smalltownamerica är inte konstigt. Det var så Bush vann valet senast. I alla städer med över 500 000 invånare vann demokraterna. Men det är även här fördomarna är starkast. Därför spelar man också på fördomarna. Samtidigt som man talar om det verkliga USA ställer Palin och McCain hela tiden frågan på sina möten: "Vem är den verkliga Barack Obama?"

Vem Vill Bli Miljonär?

Jag saknar i grund och botten ord. Men med lite hjälp, och lite lån så får jag ihop ett stycke text utan att få ihop det hela, jag lånar ett antal meningar men utan att förstå meningen med det hela. Det handlar om en bok. Bokens titel: ”Så här kan alla svenskar bli miljonärer”. Just nu, denna dag, denna vecka, är denna bok populärast på adlibris boklista. Svenska bokköpare: hur tänkte ni nu? (Tänkte, svarar Valfri Konsument frågande?)

I beskrivningen om boken står följande; och håll i er i relingen, för nu kommer det svämma över av visdom:
"Hur blir man rik? Per Håkan Börjesson rekommenderar i boken väldigt enkla principer.
 Börja varje månad med att spara 10 % till dig själv.
 Ha lägre kostnader än intäkter varje månad.
 Köp aktier eller aktiefonder.
 Behåll innehaven.
 Var försiktig när du lyssnar på mäklare och rådgivare.

Följ ovanstående principer och ha inte för bråttom så har du stora möjligheter att bygga upp en förmögenhet. I boken får du inspiration till att förbättra den ekonomiska situation som underlättar ditt dagliga liv. Den förklarar också hur finansbranschen tjänar pengar på att göra enkla saker komplexa. Vilket i sin tur är anledningen till att de tjänar stora pengar - på dig.Läs boken och bygg upp din egen kompetens så att du som läsare kan fatta egna beslut om hur man väljer rätt bland det stora utbudet av finansiella produkter. Boken är lätt att läsa och enkel att förstå. Det svåra är att ha karaktären och följa råden.

Alla svenskar kan faktiskt bli miljonärer!”

Alla svenskar kan faktiskt bli miljonärer. (Säg den meningen med en tuggummituggande Lidingötonårstjejs röst. ) Och bara så du vet. Om du inte är miljonär, eller inte blir miljonär, så är det enbart din karaktär det är fel på. Do not fucking argue! Det är tidens tempo. Det är upp till dig. Det är entreprenörens tidsålder. Det är now or never. Allt eller inget.

Men om jag ska vara ärlig, och det har jag blivit uppfostrad att vara, så gillade jag ett av råden. Det där med att vara försiktig med att lyssna på rådgivare.

Men visst är det lite komiskt. Att vara rådgivare om hur man kan bli miljonär är ett annat tips man kan ge om hur man kan bli miljonär.

"He´s an arab" "No he is not, he is a decent family man."

Så här ser det ut på McCains möten nuförtiden. Man har skapat något av ett monster. Det är otäckt. Mycket otäckt.

http://paolopissoffi.blogspot.com/2008/10/en-hederlig-familjeman-och-inte-en-arab.html

Den Blyga Vänstern

Mona menar verkligen allvar när hon vill bilda ny regering. Hon tar ställning mot moderaterna med en ny politik. Och man är banne mig inget nytt högerparti! Ty, lyssna på hennes brandtal:

"Att reparera a-kassan, att investera i nya jobb och staka ut en bättre jämställdhetspolitik, det är vänster för mig!"

Så radikalt! Så, så ... vänster... Man satsar på samling vid mittpunkten, och skapar en slumpens väljarkår. Man har självförtroende och väljarmandat som kommer att räcka i fyra år, sen tar bränslet, folkets tålamod och tillit, slut. Med Mona som oppositionsledare 2015, innan sossarna byter ut henne mot någon annan visionslös ledare.

Mona tillägger också:
"Men om man menar att det är höger att hålla ordning och reda i den ekonomiska politiken, då menar jag att det är att lura sig själv. Det är bara de svagaste och låginkomsttagare som förlorar om vi inte håller på budgetdisciplinen."

Sossarna håller fast vid sin slogan: "Mindre höger än moderaterna."

Mona-citat från ETC-intervju.

Magnus Norell On DN Speeddial

Så fort det händer något som kan förknippas med terrorism så rådfrågas Magnus Norell. Det spelar liksom ingen roll, hur lite han har bidragit med tidigare för att öka vår förståelse. Det är Magnus Norell som är the man. Men när Magnus Norell lägger pussel är det ett sisyfospussel. För varje pusselbit han lägger uppstår en ny lucka. Hur som helst. Han blir intervjuad idag i Dagens Nyheter. (Det handlar om den al-qaida svensk som uppges ha dödats i Irak. Norell menar dessutom att eftersom uppgiften kommer från USA är den trovärdig. Detta i sig, säger en hel del, om Magnus Norell.)Dagens Nyheter ställer för säkerhets skull en rätt rasistisk fråga för Norell att besvara.

DN: Mannen har varit verksam i en moské i Stockholmstrakten. Många militanta islamister har samlats kring moskéer i Väst­europa. Försvårar man terrorism om man stänger moskéer?

Norell: - Nej, det tror jag inte. Men vi borde kanske vara mer medvetna om att det pågår verksamhet som vi inte normalt förknippar med religiös verksamhet. Men förutom sunnimuslimer finns det ju militanta hinduer och till och med buddhister. Religiös ideologi kan i dag bära väldigt långt.

Frågan är intressant. Att stänga det offentliga utrymmet för grupper som inte passar är inte någon ny idé. Svaret är också intressant. Dels att man inte ens funderar på om att stängandet av moskéer skulle kunna vara extremt kontraproduktivt och få unga muslimer att känna sig än mer avskydda och utanför, till och med olagliga. Notera även att varken kristna eller judar tas med i denna uppräkning, fast han säger dock ”till och med buddhister.” Saken är väl åter igen den: att det inte är religionen i sig som skapar huvuddelen av våldet eller terroristen eller krigaren, även om religionen naturligtvis kan bidra med motivation och ångestlindring.

(För övrigt, med tanke på de terrorister som florerat genom åren i syd och Centralamerika, så är väl en annan fråga. Ska man stänga de US-amerikanska ambassaderna där?)

Lite Kort Om Att Bekämpa Anti-Semitism

Naturligtvis måste anti-semitism bekämpas: vare sig det handlar om spridandet av anti-semitiska pamfletter eller ”vardagliga” fördomar. Naturligtvis kan inte en kamp mot rasism ske samtidigt som man anammar rasism eller anti-semitism själva, eller bagatelliserar anti-semitismen. Naturligtvis är det vedervärdigt med att anklaga judarna som folk, om vad det än är man anklagar de för. Naturligtvis måste man särskilja folk från ideologier. Naturligtvis måste man skilja på judendomen och sionismen. Grunden till allt elände härstammar dock inte från arabisk anti-semitism, utan från europeisk. Viljan till en fristad för judarna är förståelig med tanke på vad judarna har fått gå igenom. Enligt exempelvis angry arab är all anti-semitisk litteratur europeisk till ursprunget. Och detta är en viktig ledtråd. Anti-semitismen i arabvärlden skiljer sig nämligen från den historisk-europeiska anti-semitismen. Men naturligtvis har arabvärlden drabbats av anti-semitism. (Och antisemitism kan aldrig bli annat än kontraproduktiv och människovidrig. Den kan aldrig försvaras liksom annan rasism. Men man bör alltid försöka förstå. Klassamhällen, nationalism och segregerade samhällen har aldrig varit bra när det kommer till att bekämpa rasism och antisemitism.) Den är i allt det väsentliga kopplad till Israel som stat och vad Israel gör med palestinierna. Problemet som man misslyckat att lösa bland de anti-semitiska strömningarna bland araber och palestinier är att man måste skilja sionismen från judendomen och judarna. Via Monthly Review läste jag för något år sedan (ska försöka hitta länk) om en palestinsk man som förkastat alla sina anti-semitiska fördomar efter att ha suttit i israeliskt fängelse. För honom var det oerhört viktigt att sprida denna nyfunna visdom. Så visst finns det exempel på anti-semitism bland palestinierna. Och övervunnen sådan. Liksom det finns rasism i Israel. Men sionismen bär mycket blod och ansvar på sina axlar. Sionismen skapar rasism, i viss mån är det oundvikligt, även om det finns många sionister som knappast kan kallas rasister. Om anti-semitismen inte fanns i närheten av den utsträckning som det finns idag förut, så ligger svaret i Israels politik av etnisk rensning, ockupation och Eretz Israel, dess mytbildningar av ”ett land utan folk, ett folk utan land”. Man måste vara bra förbannat (ideologiskt) blind om man inte ser den kopplingen. Jag vet att den kopplingen vill många inte göra. Man vill inte höra talas om Israels brott. Om Israels politik. Man vill skydda Israel till varje pris. Till kostnad av intellektuell stringens och hederlighet. Men vad gäller anti-semitismens upphörande i mellanöstern lyssnar jag på Lenni Brenners råd: "if you want to end todays 'anti-Semitism' against Jews, end Zionism´s 'anti-Semitism' against the Palestinians." Men visst bär de palestinska frihetskämparna ansvar på sina axlar. Man bör inse att man aldrig kan vinna med spridandet av anti-semitiska fördomar. I var och ens fria utveckling ligger förutsättningen för allas fria utveckling. Det finns dock positiva tendenser. Hamas ursprungliga stadgar var öppet anti-semitisk. Enligt författaren och journalisten Khaled Hroub (Hamas: A Beginners Guide, 2006, Pluto Books) så saknar den dels relevans för dagens Hamas, och dels så skrevs den och offentliggjordes av en individ utan Hamas lednings godkännande. Detta är dock sant: ihop blandningen av judendom och sionism har gjorts och är ett problem i arabvärlden. Det är ingen idé att förneka det. Och att man ändrat stadgar räcker inte i sig. Hamas har haft mer bekymmer med anti-semitism än i de ursprunliga stadgarna. Det finns flera exempel på hur kampen för ett fritt Palestina besmittats av sjukdomen anti-semitism. Det är upp till varje hederlig aktivist och människa att alltid bekämpa detta. 

  Även om det med stor sannolikhet är en rejäl överskattning av konfliktens inverkan på anti-semitism framförallt i Europa, så har anti-semitismen en stark, livskraftig historia. Lösning på konflikten skulle inte få den att försvinna.

Palestinierna väntar än på sin stat. Kanske kan man på så vis se det som något positivt i att allt fler har gett upp tvåstatslösningen i det faktum att man kan tänka sig att bo granne med judar. Idag träffar många palestinska barn bara judar i form av soldater, som skrämmer livet ur dem. Som kidnappar deras syskon och föräldrar, spärrar in dem i ovisshet, som skadar och förödmjukar deras släktingar, som dödar deras vänner. Kan sånt skapa anti-semitism? Uri Avnery, som är för tvåstaslösningen, skrev följande när det handlade om palestinska skolböcker som i Israel presenterades som anti-semitiska. An Arab child sees on TV an old woman lamenting the demolition of her home. He sees on the walls in the street the photos of the martyred heroes, sons of his neighborhood, who have sacrificed their lives for their people and country. He hears what has happened to his cousin who was murdered by the evil Jews. He hears from his father that he cannot buy meat or eggs, because the Jews are not allowing him to work and put food on the table. At home there is no water for most of the day. Mother tells about grandpa and grandma, who have been languishing for 60 years in a miserable refugee camp in Lebanon. He knows that his family were driven out from their village in what became Israel and that the Jews are living there now. The hero of his class is the boy who jumped on a passing Israeli tank, or who dared to throw a stone from a distance of 10 meters at a soldier who was pointing a gun at him. We once went to a Palestinian village in order to help the inhabitants rebuild a house that had been demolished the day before by the army. While the adults were working on finishing the roof, the local children gathered around Rachel, my wife, showing a keen interest in her camera. The conversation that sprung up went like this: Where are you from? From America? No, from here. Are you messihiin (Christians)? No, Israelis. Israelis? (General laughter.) Israelis are like this: Boom Boom Boom! (They assume poses of shooting soldiers.) No, really, where are you from? From Israel, we are Jews. (They exchange looks.) Why do you come here? To help in the work. (Whispers and laughter.) One of the boys runs to his father: This woman says that they are Jews. True, the embarrassed father confirmed, Jews, but good Jews. The children draw back. They look unconvinced. What can schoolbooks change here? Kampen mot anti-semitism och rasism måste gå genom att kämpa för alla människors lika värde och rättigheter. Det klarar uppenbarligen inte sionismen och Israel av. Ingen mur kan stoppa anti-semitism från att spridas. Fotnot: Mitt förra inlägg handlade i huvudsak om anti-semitism i europa och om användandet av anti-semitism som ett försvar för Israel. Det bör inte förstås som ett försvar för anti-semitism eller förnekandet av dess existens, vare sig på konferenser eller i arabvärlden. Ps! Det är fortfarande ganska enkelt att skilja ut anti-semitism från kritik mot Israel. Den helt legitima kritiken mot Israel bygger på vad Israel har gjort och gör mot palestinierna. Jag anser också att det i europa bland många liberaler är förvånansvärt enkelt att blunda för Israels brott, och sedan avfärda denna kritik som anti-semitism alternativt prioritera anti-semitism före annan rasism. Med Tony Judts ord: det skapar cyniska människor. Glöm aldrig det. Ett annat problem, viktigt i sammanhanget i debatten med Hampus Motbilder, är naturligtvis när man lägger till brott, lägger på extra krydda på anti-semitismen. Ett annat exempel på detta är Ahmadinejad. En företrädare för en vedervärdig regim. Ahmadinejad är anti-semit och var värd för en vidrig konferens om förintelsen. Han har dock aldrig sagt att han vill utplåna Israel. Detta senaste sionistiska propagandapåhitt är ett exempel på vad som skapar cyniska människor när sanningen till slut trillar fram. Trots detta hävdar många liberaler envist att Ahmadinejad sagt detta. Jag vill också påpeka, äne neågn, för säkerhets skull, utifall något internettroll får spader av detta inlägg, att jag anser inte att anti-semitismen på något vis är försvarbar.