tisdag 31 juli 2007

Rasism Som Demokratisk Rättighet

Ikväll spelar själlösa FC Köpenhamn mot Beitar Jerusalem i kvalet till Champions League ( en turnering skräddarsydd för de kapitalstarka ligorna). Beitars fans har ett rykte om sig att vara rasistiska. Något som varit känt länge. Uppenbarligen är det inget man skäms över. Tvärtom.

Vi är rasister och är emot araber – de har inte något att göra i vårt land, säger Guy Israeli, ordförande i supporterklubben La Familia, till Politiken. – Det är vår hållning och ideologi, och det har vi rätt till eftersom landet är demokratiskt.

Eftersom landet är demokratiskt... Detta följer också efter en sionistisk logik. Ideologin skapar rasism.

Fotboll bygger broar och river murar har jag hört sägas (även om sådana uttryck används om mycket). Men när det kommer till Israel är det svårt att tala om att riva murar. Detta visar också att foboll kan segregera lika mycket som det kan förbrödra. Även om naturligtvis fotbollen i sig är oskyldig till rasismen. Däremot är klubbidentiteterna identitetsskapande och kan förstärka skillnader.

Istället för halsduk bör man kanske ta på sig sin palestinasjal när man möter Beitar. Palestinasjalstifo kanske?

måndag 30 juli 2007

En Bättre Värld Är Möjlig Vs. Hillary Clinton

Så vem ska bli president i USA efter George W. Bush?

Det ser dystert ut. Som vanligt. Hopplöst till och med. Och det handlar inte bara om kandidaterna, utan även om själva debatten. Personval handlar i mångt och mycket om retorik. Säg för fan inga dumheter. Det sades ju vid förra valet att Howard Dean råkade höja rösten för mycket vid ett läge och där försvann han (ansåg vissa experter) ur racet. Al Gore påstods ha förlorat röster för att han kysste sin fru för hjärtligt på munnen. Det handlar om att bete sig rätt. Appearance.

Men låt mig få säga följande. Av de demokratiska kandidaterna hyser mitt hjärta en speciell anti-hjärtlig plats för demokraten Hillary Clinton. Låt mig bara ge ett exempel. Som även visar på den speciella typ av definitions och begreppsmisär, som finns i USA.

I den omtalade debatten på YouTube tillfrågades kandidaterna hurvida man var villig att möta ledarna av Syrien, Iran och Venezuela utan krav under den första presidentiella perioden. Obama svarade omedelbart "ja". Han ansåg då att tron att man bestraffar länder genom att inte tala med dem är löjeväckande. (Jag undrar: officiellt?)

Hillary, som är principlös utöver det vanliga, svarade det motsatta. Nu har hennes läger, efter debatten, hittat en vinkel där man kan visa på hur man skiljer sig åt från Obama. Man säger att Obama har visat sig villig att tala med några av världens värsta diktatorer.

Hillary attackerar alltså Obama för att han hellre vill föra samtal med andra länder. Så vad blir alternativen? Våld? Bomber? Statskupper? Det faktum att man utan den minsta tvekan i USA kan referera till Hugo Chávez som en av världens värsta diktatorer, säger också hur patetisk den intellektuella nivån är på den högre politiska debattnivån i USA.

Obama tar dock som tur är för USA tillbaka sitt uttalande. Krav inför samtalen ska det naturligtvis vara. Men det här med att ändra sig är inte bra. Man blir en flip-flopper och är det något de politiska kommentatorerna i USA älskar är det speciella one-liners och ord som man kan mata in i folks hjärnor. John Kerry? Jo, han var en flip-flopper. (Och ska jag vara ärlig. Var han nog det. Jag rev mitt hår när jag upptäckte hans menlösa inställning till Irak-kriget. Blir resultatet bra var det rätt att invadera, blir resultatet dåligt, var det fel att invadera.)

Obama har ändrat sig flera gånger tydligen. Detta är så vitt jag har märkt vad man tycker är det värsta. Obama hade tidigare i en intervju i Miami Herald, innan YouTube-debatten, sagt att han kunde tänka sig att tala med Hugo Chávez, men under vissa förutsättningar. Under vissa förutsättningar, sade han, tror jag alltid på samtal. "Sometimes it’s more important to talk to your enemies than to your friends."

Sen kom det så kallade misstaget. Under YouTube debatten sade han att han kunde tänka sig detta utan dessa speciella omständigheter. (Som för övrigt hänger i luften odefinierade.)

Tydligen har detta gett Hillary Clinton poäng mot Obama. Å andra sidan. Vi vet det. Hur många gånger ska det bekräftas innan någon liberal hajar till: i USA talar man med de man själv betraktar som vänner,demokratiska eller inte. Man kan välja de så kallade moderata regimerna (diktaturer) som Saudiarabien framför en radikal, åtminstone retoriskt radikal, demokrati som Venezuela. Men för att lyckas sälja Venezuela som en ond diktatur måste man stå enade och dupera befolkningen. För att lyckas med detta krävs ett väldigt litet politiskt utrymme. Demokrater och republikaner är eniga. Den av DN-liberalerna omkramade "liberala" NY Times gillar inte heller Hugo och Venezuela. Alla dessa har vissa gemensamma nämnare. De är väldigt privilegierade människor. Oftast vita gubbjävlar med cash.

Man kan sammanfatta detta med att jag är redan nu förbannad på nästa US-amerikanska president. Jag är kanske ännu mer förbannad redan nu på de löjeväckande inför-valet ledarartiklar jag kommer att läsa på den så kallade oberoende liberala ledarsidan på DN. Där kommer man tålmodigt försöka intala människor, men framförallt sig själva, över vilka de relevanta skillnaderna är på kandidaterna och att USA behövs på den internationella scenen. USA behövs. Bara USA kan ställa allt till rätta och skapa fred. Problemet just nu är att Bush har valt helt fel taktik. Thats all.

Finns det inget hopp? Den av DN-liberalerna hatade och förtalade Eduardo Galeano har sagt: I hope I never lose hope, but if that day comes and I'm sure that I have nothing to expect, nothing to believe in, and that the human condition is doomed to stupidity and crime, then I hope I will be honest enough to kill myself. Of course, I know the human condition is at once horrible and marvelous.

Nåväl. Vi slipper se Joe Lieberman som kandidat denna gång. Läs detta om ni har tid och lust att må fysiskt illa. Det är hans tal vid den där kristna "enade vi stå med Israel" spektaklet.

Nu ska jag gå och lägga mig. Jag är osams med min omvärld. Så det kommer inte bli något glatt uppvaknande. Kanske kommer jag ligga på aga i natt.

Ingmar Bergman Må Ha Avlidit, Men Han Har Inte Gått Ur Tiden.

Hyllningar strömmar in. Jag minns hur jag träffade två greker förra året på European Social Forum, som när de hörde att jag var från Sverige, bara ville prata om Ingmar Bergman. De sörjer idag.

Hittade en kommentar på BBC:s hemsida som var intressant(på en sida där man speciellt som privatperson fick kommentera Bergmans liv, död och gärningar) :

In 1976 I directed his WOOD PAINTING (the play upon which The Seventh Seal was based). There was a problem going into rehearsal not knowing if we had permission to do the play. I had contacted his agent. Then a telegram arrived. 'Do whatever you like with the play. Put the royalties towards the show. Best wishes. Ingmar Bergman.
Fred Proud, London”

söndag 29 juli 2007

1-0 Till Irak

Jag har precis öppnat upp en bok av den marxistiska litteraturprofessorn Terry Eagleton med titeln, och håll i er nu: The Meaning Of Life. Han inleder egentligen med att fråga om det är en verklig fråga? Eller är det en idiotisk fråga. Är det här en bra fråga? Filosofer skriver han, har annars en irriterande vana att analysera frågor istället för att besvara de.

Jag tänker på detta och ser till min glädje hur irakier fyller Sergels Torg efter segern idag över Saudiarabien i Asiatiska Mästerskapen. Meningen med livet? Vem har tid med det när man måste överleva? Fotboll? Å andra sidan.

- Det betyder så mycket. De säger att det finns inget hopp i Irak, men i dag är vi bara glada, säger en leende Arkan Al Hashemi med sin femåriga dotter Benin på axlarna och en irakisk flagga i näven.

Fotboll är inte bara 90 minuter. Och när hoppet är borta. Då vet man att det kommer alltid en ny säsong.

Å tredje sidan. Fotboll är fortfarande bara fotboll. Irak må vara mästare i fotboll. Landet är fortfarande i spillror.

Då kommer en passande opinionsundersökning från USA. Stödet för att invadera Irak har ökat något. Den är uppe i 42 %. Om man ser tillbaka: ja, det var nog rätt ändå, resonerar alltså 42 %. Kanske kommer det här guldet att öka det stödet. Det här var ju trots allt Iraks första guld. Innan kriget: inget guld. Efter och under ockupationen. Ett guld. 1-0 till det ockuperade Irak.

Men ändå: Idag är vi bara glada. Ett mål uppnått. Meningen med livet kan vänta.

Be Om Ursäkt Till Det Palestinska Folket, Sa Abbas Till Hamas Och Skakade Hand Med Olmert






Och även (ur samma artikel som ovan): “… there has been another significant development in the ties between Israel and the PA, although it has been kept under wraps from the media. For the first time in years, the Shin Bet is making use of intelligence it receives from the PA's security organizations, information it uses against terrorists in the West Bank.”
Man ska också ändra sin taktik helt vad gäller det väpnade motståndet. Det ska bara riktas mot andra palestinier. Men misströsta inte. Abbas har en plan. Han ska göra sig själv och Fatah så avskydda och misstrodda och korrupta: och lägga sig så platt för Israel och USA att "the only way is up."
(Nedanstående länk: Bland annat om Abbas krav om en ursäkt från Hamas.)
...Som bonus: Det har ju skrivits i en del tidningar, bland annat i DN igår, bara i pappersupplagan dock, att USA har riktat allt hårdare kritik mot Israel. Nathan Shachar skrev nämligen att Fatah blivit alltmer optimistiska och det beror på ”de senaste veckornas allt skarpare amerikanska fördömanden av den israeliska ockupationen.” Vilket kanske bara kan få DN-liberaler att börja felsurra om att USA är på rätt väg och att USA behövs för att det ska kunna bli fred i mellanöstern. För se på fan: vad gör så USA i nästa andetag: USA:s ekonomiska stöd uppgår nämligen från nästa år till över tre miljarder dollar årligen. Så enligt Ehud Olmert kommer stödet dessutom ligga på samma nivå i tio år, vilket innebär att USA bundit upp sig för att bidra med över 200 miljarder kronor. (Sedan säljer USA även vapen till vad som i branschen kallas moderata länder som Saudiarabien. But thats another story. Theres no business like warbusiness...)

Tronar På Minnen Från Fornstora Dar

Kanske finns det en och annan förvirrad nazist som ser det gamla kungliga stödet till nazisterna som något att vara stolt över. Men i övrigt är det nog inte många som ser det som något annat än som något som man skäms över. Ofta är det så att sådant man skäms över försöker man dölja. Man skyfflar det under mattan. Och är det inte för att man ogillar nassarna kan det ju vara för att nazisterna förlorade.

I dagens DN på debattsidan skrivs en något nödvändig artikel om Sveriges fega och undfallande hållning till nazisterna av Gunnar Richardsson. Han listar några punkter där vi ägnade oss annat än åt motstånd mot nazismen:
  • Vi gav efter för tyska krav på så kallad permittenttrafik Tyskland-Norge.
  • Vi påbörjade kontakterna mellan Sverige och Tyskland med studieresor till den tyska krigsmakten och livligt idrottsutbyte.
  • Vi planerade samarbete om tillverkning av flygmotorer för bland annat tyska Luftwaffe.
  • Vi konfiskerade en rad känsliga böcker, bland annat den som hette "Varför England är i krig".
  • Vi gjorde det möjligt att förhindra transport av beslagtagna tidningar.
  • Vi tog ett första riksdagsbeslut om att avskaffa grundlagens censurförbud.
  • LO planerade att avbryta den 1933 införda köpbojkotten mot tyska varor.
  • Vi sökte medla fred mellan Nazi-Tyskland och England - trots de tydliga budskapen från England om fortsatt motstånd mot Hitler-Tyskland.

Och lägg så därtill att i ett personligt brev till Hitler skrev kung Gustav V att han ville tacka Hitler för att han beslutat slå ned "den bolsjevikiska pesthärden" och gratulera honom till "den redan uppnådda framgången" på östfronten. Statsministern Per Albin Hansson, tyckte dock inte alls om detta: det var att gå för långt och försökte stoppa det hela. Kungen i sin tur menade att han bara uttryckte "personliga känslor". Statsministern svarade: "Ers majestät är icke någon enskild, utan Sveriges konung."

Men våra kära kung ville något annat. I hemlighet kallade han till sig den tyske ministern i Stockholm och bad honom telegrafera innehållet i det stoppade brevet till den tyske utrikesministern för att vidarebefordra det till Hitler. Hitler var nöjd och skickade i sin tur ett tackbrev.

De som stod emot nazisterna höll i regel till långt ute på vänsterkanten. Sveriges hållning var på sitt sätt pragmatisk. Och vårat näringsliv var för övrigt tämligen tyskvänlig. Det fanns pengar att tjäna på samarbete med nazisterna. Delar av Wallenberg-sfären ville både tona ned kritik mot nazisterna och tjäna pengar på nazisterna. Jacob Wallenberg fick 1941 utnämningen "Kommendör av Tyska örnens förtjänstorden." av Hitler, något som innebar att man som utlänning gjort något gott för det tredje riket. Det fanns pengar att tjäna även på stulna värdepapper. Samtidigt skall Wallenbergarna ha bidragit med information till den svenska regeringen om nazisterna. Det var i första hand meningen att de skulle jobba för regeringen under andra världskriget. Deras uppdrag bestod bland annat i att upprätthålla försörjningen till Sverige. Sen fanns ju där förstås en annan Wallenberg: Raoul Wallenberg.

I debattartikeln tecknas dock som brukligt är en något för vacker bild av Churchill. Han påstods vilja rädda inte bara hela den europeiska civilisationen, utan hela mänskligheten. Churchills insatser i andra världskriget må vara enastående. Men någon större människovän var han inte. Han hyste inga betänkligheter över användandet av gas mot indier och tyckte att utrotandet av ursprungsbefolkningarna i Australien och Amerika var på sin plats efter som det gav rum åt en ädlare ras.

Det fantastiska skedde också i Chruchills hemland. Han förlorade valet efter kriget. Ingen förnekade hans insatser under kriget. Man trodde helt enkelt inte på att han var en bra ledare i fredstid.

Lägg därtill att artikelförfattaren försöker göra en politisk koppling till EU-motståndet som inte håller. Han vill ju gärna jämföra med England. Inte heller ett särskilt EU-vänligt land. Men västeuropas starkaste anti-nasse fäste under 2:a världskriget.

lördag 28 juli 2007

Skanska Även I Ecuador

Skanska ska renovera FN-högkvarteret. Känns som så mycket annat i den här världen en smula ironiskt när man läser det här: I oljestaten Ecuador gömmer företag som Skanska sin verksamhet bakom ett orwellskt ”dubbeltänkande... Skanska säger att företaget ”skapar sysselsättning”, när det i själva verket fråntar människor möjligheten att jaga, odla och fiska och leva på sina egna villkor. En av de ”sysselsättningar” som oljeexploateringen faktiskt bidragit till är prostitutionen, för i oljeregionen är kvinnorna de mest utsatta och deras liv kommersialiseras och exploateras. Skanska, med det operativa ansvaret för 5000 oljebrunnar i Latinamerika 1, våldför sig på Moder jord såväl som på kvinnor i regionen.

Intressant är det naturligtvis också att läsa i den ovan citerade artikeln att man obligatoriskt drar av fem dollar av varje militärs månadslön på 100 dollar för prostitutionen. En prostitution som tvingar mycket unga flickor att jobba under enligt artikeln slavliknande förhållanden upp till 17 timmar om dygnet.

Manipulera Mera!

Ah... Ska liberalerna få det som de vill? En demokrati under västerländsk kontroll? Nu ska ju Abbas försvåra för Hamas att vinna val genom att ändra i själva röstprocedurerna. Med lite tur blir förtroendet så pass lågt för partierna och kandidaterna så pass lika varandra att bara cirka 50 % av alla som får rösta röstar. Kanske, når då palestinierna, USA:s välsignelse, den dagen: då man kan säga om de palestinska politiska alternativen, som man säger om demokraterna och republikanerna i USA: theres not a dime worth of difference. Kanske sker det den dagen då man inte längre begär någonting. Den dagen då Israel är nöjda. Ty Abbas och hans Fatah gör allt mer för att få Israel och USA:s välsignelse. Kanske i den naiva tron att det är den rätta vägen att gå.

Kanske kommer man göra den politiskt mycket medvetna befolkningen (med hjälp av ett korrupt och delvis våldsbenäget Fatah och ett delvis våldsbenäget och islamistiskt Hamas) mindre intresserade av att rösta, av att delta i en politisk process? Nej. Motståndet lär inte minska. Bara för att Fatah lägger sig platt innebär det inte att palestinierna gör det. Men samtidigt begär Abbas att Hamas ska be det palestinska folket om ursäkt. Fram tills dess tänker han inte tala med Hamas. Hur inskränkt är karln? Ser han inte det uppenbara i en dyster ödesdiger ironi: han talar alltmer i försonande ordalag med Israel, och helst utan att tala om ockupationen som ockupation, landet som är skulden till situationen överlag, men han tänker inte tala med Hamas? Detta samtidigt, som en Fatah-ledd: " Palestinian delegation to the United Nations is blocking a Security Council initiative aimed at expressing the organization's concern over the humanitarian crisis in the Gaza Strip.





En enpartistat är vad det handlar om. Men I DN står det följande i en liten ruta bredvid en artikel av Nathan Shachar: ”Minister vill se israeliskt tillbakadragande från Västbanken.” Det är israels vice premiärminister som man hävdar vill det. Han vill dock behålla de stora bosättningarna. Anledningen till att han vill dra sig tillbaka en aning säger lite om Israels syn på palestinierna. – Vi bör inte envisas med att behålla territorier när en fortsatt existens hotar vår nations existens och skadar vår ställning i världen. Lägg alltså märke till att palestiniernas egna rättigheter är helt frånvarande. Ja, palestinierna ingår inte ens som skäl, till att han påstår sig vilja minska på den direkta areala ockupationen. Däremot, och detta är nygammalt, vill han att tillbakadragandet ska ske i samråd med palestinierna. Detta kan låta positivt, men kan även vara ännu ett drag i spelet som syftar till att lägga skulden på palestinierna för misslyckade fredsförhandlingar och tvåstatsförhandlingar.

Samtidigt som Israel alltså stöder Fatah militärt och politiskt, för stunden, går man inte palestinierna till mötes när det gäller de mer akuta problemen för civilbefolkningen. Gaza blir allt fattigare. Israel kontrollerar, eller belägrar, Gaza och har gjort det till ett fängelse. Man förstör Gazas ekonomiska liv och förutsättningar och gissa vilka som är mest tysta om detta i vårat land?

PÅ Counterpunch skriver Kathleen Christison: The Palestinians are suicidally split; one segment of the leadership is desperately paying court to their oppressors, while the other stands strong in resistance but is seriously isolated; Gaza is impoverished and entrapped; the West Bank lies helpless on its back, open to the picking by territorial vultures; and no one, absolutely no one, in the international community seems willing seriously to intervene, to press for restraint by Israel, to oppose the unquestioning U.S. support for Israel, to recognize Palestine's legally constituted government, or even to offer meaningful aid to the Palestinians. Is this the vision of the Palestinians' next 20 years? Most Israelis and most U.S. policymakers hope so. This is a Palestine molded in the neocon laboratories of the Bush administration, part of the "birth pangs" of a new Middle East, a Middle East envisioned in the corridors of the White House and the State Department as dominated totally by Israel, full of subservient Arab governments (dubbed "moderates" in the jargon of the new age) or, where the "moderates" do not prevail, mired in continual U.S.-instigated warfare.

Även Al- Andalus, ser jag, har skrivit och kommenterat den artikeln. Han kommentarer framförallt det som är en viktig del av Christisons artikel, Elliot Abrams och de så kallade US-amerikanska neo-konservativas roll i stödet till Israel.

They only come out at night...

Okej. I DN berättas det nu om en man som kommer in till Karolinska sjukhuset klockan 23:00 med ett hål i bröstet. Han hävdar att han blivit skjuten. Polisen ifrågasätter hans trovärdighet. Han har ingen kula i kroppen.

Okej. Men vi kan väl i varje fall enas om att något inte står rätt till när han har ett hål i bröstet? Okej? Tack.

För några veckor sedan stod det på stort uppslag i pappersvarianten av DN att Vi Super Mer På Sommaren. Detta ordval var märkligt tyckte jag. På nätet stod det inte "super". Men å andra sidan. Varför står det aldrig att vi dricker mindre på vintern med stora bokstäver? Det är lätt att tro att rubriksättaren och den som har ansvar om förstasidan på DN bara sommarjobbar på DN och har sitt vanliga jobb, men som är mindre välbetalt, på NGTO. Så mycket super vi? När börjar själva supandet? Är det vid det tredje glaset rödvin?

Vi dricker mer ”utspätt” kanske under sommaren. Den sammanlagda mängden ökar. Finns det sommaralkisar? Är detta ens möjligt? (Alltså: det här med ärftlighet och gener och sjukdomar. Skulle detta kunna gå ihop med att man bara är alkis under sommaren? Nå. Tillåt mig tvivla.) Det är också möjligt att vi äter mindre mat och äter mer glass under sommaren. Någonstans under året ökar säkert kaloriintaget, eftersom fetman kan vara ett problem: Så Mycket Fetare Blir Vi Under Hösten!

…Och som om det inte vore nog med att vi super mer på sommaren, så drunknar vi mer när det är bra väder och varmt ute. Så vad ska vi med sommaren till egentligen? Tänk på det när ni klagar när det regnar ute. Hade det inte gjort det kanske ni hade drunknat istället. Och när ni klagar! Var också nöjda över att ni inte har ett hål i bröstet och misstänksamma poliser vid er sida. Det är en fredagsnatt man kan klara sig utan.

Och på DN har man en sån där nätfråga igen. Denna gång frågar man ”om man tagit en sistaminuten-resa i år.” För en gångs skull har man inte med Vet Ej som svarsalternativ. Kanske borde man haft det. Jag menar, som DN har konstaterat: vi super ju mer på sommaren.

torsdag 26 juli 2007

I Väntan På Jesus: ”Låt Oss Stödja Israel”

De kristna sionisterna står enade upp för att stödja Israel. I väntan på Jesus. Att se fram emot armageddon. Och sedan omvända judarna. Det här är alltså Israels vänner. Har de inga bättre? Detta är förvisso inga nyheter. Återigen bara en bekräftelse.

Och hör ett annat skäl att stödja Israel. ”Vi har en gemensam fiende. Muslimerna.” Det gemensamma är rasismen.

Och se de politiska stjärnorna: Tom DeLay och Joe Lieberman. Lyssna på talen. Hör argumenten. Sen är det upp till dig. Skratta eller gråta? Hör Tom DeLay säga: att the "Second Coming" spelar en avgörande roll för hans stöd till Israel, "obviously, it's what I live for, I hope it comes tomorrow." Han menar att för att kunna avnjuta detta måste man ha ett nära samröre med Israel.

In the neverending search for the second coming... Jag minns hur många kristna sionister jublade förra året när det krigades i Libanon igen. Äntligen var det här. Slutet. Nu skulle agnarna sållas från vetet. De utvalda skulle få sitt paradis. Sin himmel. Men inte finns det någon sympati för judarna. Nej. De är bara ett Guds verktyg. Hör hur det ska bes för alla judar. Men Israels sionister har i grund och botten alltid haft märkliga vänner. I sin kamp för att få till stånd sitt Israel hade man goda kontakter med en del anti-semiter och fascister.


http://www.huffingtonpost.com/max-blumenthal/rapture-ready-the-unauth_b_57826.html

...Som om det inte fanns skäl nog till att vara republikan…

Så får man ett till. Kungen visar sig nämligen vara djurgårdare. I en intervju i Kalmarposten berättar han detta i förtroende. Han som, likt Lars Forssell var, är ständig medlem i AIK.

Kungen säger att "som bernadotte föds man in i solnaklubben." Vilket kanske skulle kunna leda till en eftertanke om det där med att födas in i något. Eller? Nähä.

Fotnot: Solnaklubb och solnaklubb förresten. AIK bildades på Biblioteksgatan.

Lars Forssell: Oakademisk i alla bemärkelser?

“Borgerligheten lever enl. den solipsistiska principen. Allt existerar blott i min föreställning. Det finns bara ‘jag’ och ‘jag’ och ‘jag’ och kanske fyra fem ‘jag’ till. Om ‘jag’ alltså blundar försvinner alla ni andra!” Ur Mikael Järns anteckningsbok och därmed ur De Rika av Lars Forssell.

De Rika, utgiven samma år som jag föddes, är enligt Lars Forssell själv en bok om samhällsförtrycket i största allmänhet. Det var ett tag sedan jag läste den. Jag minns den som en trevlig liten bekantskap med ett härligt språk.

"Rädsla och lust. Man hör ofta sägas att borgerligheten vacklar på gravens rand. Kanske. Det har den i så fall alltid gjort. Men dess balanssinne är fenomenalt. Den kommer inte att dö förrän det samhälle, på vilket den vilar som på en dödsbädd, dör och återföds i en ny gestalt. Till dess kommer borgerligheten - under en kåpa av älskvärdhet - att lära ut sina färdigheter, styra andra, införliva nya medlemmar (ur arbetarklassen), föda de livskraftiga och förinta de livsodugliga, härska och söndra, begravas och återuppstå som ett levande lik." Ur De Rika.

Lars Forssell var antyds det av Horace Engdahl “oakademisk i alla bemärkelser”. Är ens det akademiskt uttryckt? Exakt vilka är alla dessa akademiska bemärkelser?

Forssell var nationalpoet, författare, dramatiker, visdiktare, estradör och akademiledamot och en man till vänster på den politiska skalan.

Lars Forssell var även AIK:are, ständig medlem. En liten anekdot hämtar jag från Gnagarforum där en AIK:are, signaturen Gawain, berättar om sitt möte med Lars.

”Jag hade varit på en bättre fest och tillbringat natten (dom timmar som ev var kvar) i en lya i Gamla stan. När jag väl skulle dra mig hemåt mötte jag en man jag stängde dörren. Mannen kände jag igen som herr Forsell iklädd rock och AIK halsduk.

Jag sa -God morgon, och Forsell tittade på mig och sa -God eftermiddag samt la till -Ni ser för gräslig ut. Jag sa -Tack och la till vacker halsduk Ni har. Forsell sa -Tack och sedan -Ni är eländig och jag är gammal. Vem ska hjälpa vem ner för trappan då?

Vi kom iaf ner och gick sedan åt var sitt håll vid porten.”

söndag 22 juli 2007

Tinariwen - Chet Boghassa

Tinariwen.

Idag gick reprisen av dokumentären om dem: "Teshumara och gitarrer som vapen". Den var lågmäld och handlade lika mycket om att vara flykting och rebell som om musiken. Musiken var dock hela tiden med.

De är tuareger. Rebeller som spelar en gungande ökenblues. Det handlar delvis om att finna sin frihet i öknen. Att känna sig bortglömd. Och lurad. Lurad att slåss för något som de inte tyckte angick de själva. De ville slåss för sin frihet i sitt land: för ett bortglömt folk. Men de fann friheten, och fick vara med att skapa den (även om besvikelse fortfarande finns där), och så att ha gitarrer som vapen. Musiken blev deras vapen. Deras musik har varit förbjuden att spelas i Mali. Så kampen för frihet har även varit kampen att få spela sin musik. Sångaren beskrev annars lycka som att se människor få återvända till en fredlig tillvaro.

Jag upptäckte Tinariwen för ungefär tre år sedan. Musiken river verkligen tag i mig. Den är rytmisk och kan tyckas en smula monoton. De har nyligen släppt en skiva som heter Aman Iman (Water Is Life). Men jag rekommenderar skivan innan som jag tycker är bättre, Amassakoul, som innehåller låten som spelas här.

De kommer snart till Sverige och spelar bland annat i Malmö, Göteborg och Stockholm. I Stockholm spelar man på Berns den 3:e augusti.

fredag 20 juli 2007

Dahlans Ord

"Be certain that Yasser Arafat's final days are numbered, but allow us to finish him off our way, not yours. And be sure as well that ... the promises I made in front of President Bush, I will give my life to keep." Så skriver gangstern och Fatahs egen krigsherre Mohammed Dahlan, i ett brev den trettonde juli 2003 till Israels försvarsminister Shaul Mofaz.

Dahlan, den korrupte gangstern och som är något av en palestinsk förrädare avslutar brevet med att krypa för Israel: "it remains only for me to convey my gratitude to you and the prime minister [Ariel Sharon] for your continued confidence in us, and to you all respect."

Striden mellan Hamas och Fatah i Gaza, var ju egentligen en strid mellan Hamas och delar av Fatah. Men vad det palestinska folket behöver är ett trovärdigt alternativ som i sanning kämpar för palestiniernas rent mänskliga rättigheter. Hamas vann valet delvis därför att det palestinska folket tappat tålamodet med Fatah och att man inte närmat sig etablerandet av någon egen stat.

Även om Hamas nuförtiden talar om tvåstatslösningen, talar palestinierna alltmer om enstatslösningen. I detta nu; i detta absoluta nu, ser det hopplöst ut för båda dessa alternativ. Men, ur ett historiskt perspektiv, kan man faktiskt inte utesluta något alternativ. Ingenting är omöjligt. Författaren till artikeln jag citerar ur ovan, är för enstatslösningen. För palestinerna har denna lösning, och detta alternativ växt fram som ett hopp ur ett hopplöst läge: vilken tvåstatslösning? Man ser muren och den alltmer uppstyckade Västbanken och frågar sig: när blir tvåstatslösningen av? Kan den bli av? Hur ska våra liv kunna bli så fria som möjligt?

Samtidigt undrar man om den kortsiktighet som ofta tenderar att prägla människans sätt att tänka och agera börjar märkas för Israel i så måtto, att den söndra och härska-taktik man haft blivit till ett problem, dels då alltmer palestinier börja tala om enstatslösningen, men framförallt eftersom man måste bli av med ett stort antal palestinier för att behålla den judiska majoriteten i Israel. (Om man så att säga ser dagens situation som en stat. ) På så vis behöver Israel en form av tvåstatslösning.

onsdag 18 juli 2007

Till Farmor Och Alla Som Hade Glädjen Att Få Lära Känna Henne

Agnes Cecilia Fogelström 1911- 2007

Idag begravdes min farmor. Det var en fin och ljus begravning.
Farmor har kämpat väl. Ingen kan ta det ifrån henne. Men ingen kan kämpa i all evighet. Hennes kropp har blivit kall, men det är hennes värme man kommer att minnas.

Farmor var arbetarklass. Hon var republikan. För farmor var du-reformen en seger. Jag vet det, för hon berättade det. Vad gäller det senare, skulle man kunna säga, att det personliga är politiskt. Och farmor var en varm och personlig människa. ”Du” indikerar närhet, ”ni” markerar avstånd. Farmor ville vara nära människor.

Farmor tyckte om människor. Inte enbart som den människoälskande människa hon var, utan även för att få beskåda människors olikheter och kommentera dem. ”Vilken stil, va” kunde hon säga, när vi satt nere vid vattnet i Blackeberg om någon som passerade. Farmor var en enkel människa. Men inte i någon nedvärderande elitistisk mening, utan enkel på så sätt, att hon aldrig var svår att vara med. Man kände sig aldrig obekväm i hennes sällskap.

Farmor var värme och glädje. Farmor var full av liv och hon tyckte om liv och rörelse. Farmor var trygghet. Jag såg henne aldrig som något annat än som total trygghet. Jag minns somrarna på landet. Med henne och farfar. Jag kunde bara vara där ute, omgiven av denna trygghet. Jag minns hur vi ibland rodde ut i ekan. Där var farfar tryggare än farmor. Jag minns hur jag gick i ett getingbo på andra sidan vattnet, och kom tillbaka och det lades lök på mina getingbett. Jag minns fotbolls-VM -82 där ute på landet. Inte för att jag minns matcherna, men jag minns att jag var där under fotbolls-VM. Jag minns att ibland kom farsan på besök och vi spelade hinkboll och kastade macka.

Dessa minnen. På landet drack jag te med socker i. Det gjorde jag aldrig annars. Jag minns att vi spelade kort där ute på landet. Jag minns också hur farmor ofta poängterade att hon inte skulle vara tjatig när det gällde olika saker. Det var det enda hon tjatade om.

Jag minns hur farmor tyckte om att sjunga. Hon hade en naturligt bra röst. Men jag minns också att det var mycket ”la, la, la”. Alltså att texterna ibland medvetet saknades. Hon hade sitt munspel nära. Musiken betydde mycket för henne och hon tyckte om när hennes söner spelade och sjöng för henne.

Jag minns farfars snarkningar och jag minns världens bästa ölreklam med farfar. För varje dag där ute på landet tog farfar på sig den blå arbetaroverallen och började med sina sysslor. Det fanns alltid något att göra. Det fanns inte så många bekvämligheter där ute. Det passade farfar bättre än farmor. Men farfar arbetade var dag och blev svettig. Om farmor var arbetarklass, så var farfar det med stora bokstäver. Han lunkade iväg, efter att ha slitit några timmar, till källaren och hämtade en pilsner. Han satte sig ned i det lilla tältet precis utanför huset, lutade sig tillbaka och öppnade ölen och tog en klunk och sade ”ahhh”. Jag säger er det: Öl har aldrig sett ut att smaka bättre.

Farmor och farfar trivdes ihop. Mer kan man inte begära. Jag förstod hur mycket farmor kom att sakna honom. Bara några veckor före sin död, sade hon lite kort. ”Martin,… äh.” Hon tystnade och sa det igen: ”Martin,… äh.” Som om hon ville prata om honom, men inte riktigt orkade, inte riktigt vågade, inte ville bli ledsen. Men jag ville höra henne prata om honom. Jag frågade vad hon menade. Så sa hon bara lite kort: - Jag saknar honom. Sen bytte hon ämne. Precis innan hade hon sagt att hon inte var någon gudfruktig person, men att hon bett till Gud att kunna få gå igen. Det var märkligt att höra farmor yttra de orden, och smärtsamt. Farmor verkade ju alltid vara så nöjd med det liv hon levt. Samtidigt var hon så noga att inte vara den som beklagade sig.

Farmor hade det där naturliga över sig. Hon bara var. Hon var trygg i sig själv. Men samtidigt fanns där något mycket viktigare som skyddade denna naturlighet från att kunna bli till besvär för andra, ni vet när människor som är naturliga blir för spontana och det kan göra människor obekväma: och det var hennes värme, hennes kärleksfulla vara. Om jag sluter mina ögon och tar fram den första minnesbilden jag har av farmor så kommer en naturligt leende farmor fram. Så fort jag blundar är det en glad farmor jag ser. Det är tacksamt: att tänka på farmor och få ett leende på näthinnan.

Farfar hade en något annorlunda personlighet, inte riktigt lika tolerant kanske och med ett helt annat temperament. Men han var inte hennes motsats, för det måste finnas likhet också för att kärlek ska kunna uppstå. Det måste finnas vänskap mellan människor som älskar varandra, och det kan inte bygga på olikhet. Här fanns skratt. Bär jag skrev detta tittade jag upp på en bild som satt ovan mig, på farmor och farfar. Båda skrattar på bilden.

Farmor hade ett skratt som kändes som ett skratt ska vara. Varmt och äkta. Det var högljutt. Det har gått i arv till hennes söner. Och har skrämt slag på ett par av mina kompisar. Sverre-garvet är vida känt i mina kretsar.

Men när farmor hamnade på sjukhus och inte längre kunde gå började skrattet avta, glädjen i hennes ögon likaså. Däremot försvann aldrig värmen i hennes ögon. Aldrig försvann värmen.

tisdag 17 juli 2007

Nina Simone - Ain't Got No...I've Got Life

En av mina absoluta favoritartister all time. Skulle jag ha ett sommarprogram så skulle jag spela något utav henne. Jag har en annan version av den HÄR grymt bra låten med henne hemma, men den HÄR är bättre.

Upptäck Nina Simone!

söndag 15 juli 2007

ABJEEZ: DemoKracy

Det här är absolut bra musik. Två systrar som sjunger på persiska. http://www.abjeez.com/

Hittade via Monthly Review.

Jag tycker att det är för skönt. Ny bra musik dyker upp överallt. Man måste bara vidga sina vyer, öppna sina sinnen, spana och låta öronen nyttjas till fullo. Varning för starka och sorgliga bilder.

Journalister Utbildade I Nordkorea Bevakade Victorias 30-årsdag

Hur okritiskt får det bli? Hur mycket fjäsk a la Nordkorea kan det bli? När ska det ta slut? Kronprinsessan hyllas i DN för att hon klarade av att fira sin egen 30-års dag. Med glans. Snälla någon. När ska det ta slut. Jag står ta mig fan inte ut. I en parantes skriver ”journalisten” att "man får en svindlande aning om vad folk som inte har något kungahus tvingas hitta på för att få det lite festligt” därför att en grupp människor var extra färgglada.

Och så har jag en lösning på detta överflödiga problem. Det här med att"Hon ska stärka monarkin, sälja Sverige och föda barn. Kraven hopar sig när kronprinsessans förutbestämda öde obevekligt närmar sig: att inta tronen. " Avskaffa skiten. Då kanske vi blir mer färglada. Vi svenskar anses ju vara lite väl gråa och tråkiga. Dessutom: inte behöver hon stärka monarkin heller. Det gör ju "journalisterna" så bra på egen hand.

Och igår.

lördag 14 juli 2007

Att Beröva Victoria Och Hennes Far Tron

Victoria, vad har du gjort idag? Övat upp dig inför firandet kan jag tänka. Kanske pirrar det lite i magen på dig. Kanske avskyr du den här dagen. Men det kan du inte säga. Det får du i stort sett inte säga. För dig finns ingen plats för någon 30-årskris.

Själv, tog min individualitet, mig ingendirektstans. Jag läste morgontidningen. Fastnade för den besynnerliga, men ändå på sitt sätt klart logiska, debattartikeln. Om kungahuset och demokrati. Påminner mig om en insändare av en rojalist i Metro för ett par år sedan. Att påstå att kungahuset var odemokratiskt var lika dumt som att torka en katt i en mikrovågsugn, menade insändaren som hade tänkt till på sitt eget speciella sätt.

Individen skapar sin egen dag. Individen utnyttjar sin tid, sin fritid. Han/hon skapar sig själv. Victoria, hur skapade du dig själv idag? Victoria är en arvtagare och blivande drottning. Hon föddes som det. Hon kommer att bestå i historieböckerna. Inte som individ, utan som kronprinsessa och sedan som drottning om allt förlöper som det ska. Sen har vi ju Carl-Philip.

Carl-Philip är på ett sätt inget alls. Han skapar inte sig själv. Han blev skapad. Ty Han är prins. Han har ingen direkt personlighet. Han är en symbol. Som består. Vi skulle kunna ha en trädgårdstomte istället. En sån där som finns i Amelie Från Montmartre. Hans pappa är ju, hur som helst en harmlös form av tomte.

Så Carl-Philip, hur levde du upp till din roll som prins idag? Du andades? Bra gjort. Du levde upp till din roll som prins. Victoria har fler uppdrag. Fler intervjuer att göra där hon berättar hur intressant allt är som hon gör och som hon besöker. Intressant, va?

Jag minns hur lite som krävs av er, var gång de flaggviftande rojalisterna talar om er. Hur rojalisterna får tårar i ögonen bara av titta på er. Har du några åsikter Carl-Philip? Det får du i stort sett inte ha. Du är berövad rollen som tänkare, vilket kan jag tänka, kan vara rätt skönt. Men, du har ju din mamma. Hon tycker om barn sägs det. Det är ju rätt mänskligt. Men i dagens DN beklagar sig alltså en monarkiexpert. Det verkar som om för lite inavel är hot mot monarkin och demokratin. ” Införandet av kvinnlig tronföljd och slopandet av kravet på äktenskap med person av furstlig börd innebär ett kungahus med otaliga prinsar och prinsessor utspridda i samhället”. Förvisso verkar det vara besvärligt där borta i Saudiarabien med slösaktiga prinsar, men det är också av vikt att veta för oss här i Sverige var vi har de. Tänk om en prins skulle få för sig att vilja bo vid/på Snålkuk. Kanske ett ställe för de slösaktiga saudiska prinsarna.

Nåväl, kungabarn. Jag minns er pappas stora stund i ljuset. Han fick beröm för sitt personliga brev i samband med tsunamin. Det där personliga brevet som han inte skrev själv. Han blev populärare än någonsin.

Han åstadkom följande saker för att få allt beröm som även liberala republikaner uppskattade honom för.
1) Han föddes.
2) Han hade förlorat en nära anhörig som ung. (Sin far). Han kan alltså känna sorg.
3) Och så höll han det där personliga talet som hyllades. Ett tal som han alltså inte skrivit själv.

Det kan ju tyckas en smula märkligt att far er, blev hyllad för detta. Jag menar, visst det krävs ett mod, att stå där och hålla tal och ett personligt sådant. Men att uppleva sorg är inte unikt. Vissa verkar tycka att blåblodig sorg är finare, tyngre, ädlare, eller så var det upptäckten av att symbolen Kungen kunde känna sorg. Kungens far dog. Vad hemskt!
Victoria kunde vi se på löpsedlarna, hade också känslor. Hon grät vid någon minneshögtid för tsunamin. Vilket säkert var ärligt.

Men de liberala republikanernas hyllning behövde en ingrediens till för den där hyllningen. Det var nämligen så att kungen också:
4) Kritiserade den socialdemokratiska regeringen. (Om än milt.)

Dessa fyra punkter säger något om den värld vi lever i. Så kungabarn, er far är kung, inte för att det egentligen finns något annat behov än att skapa och upprätthålla symboler och en odemokratisk tradition vid liv. Men lägg märke till hur många som skulle kunna klara av dessa punkter. Fast vad gäller punkt ett. Här ska man väl ge honom och även er, cred. Ni är födda av speciella föräldrar. Det finns alltså en komplettering att göra till punkt ett. Födda av Kungligheter. Och Madde, vår egen lilla festprinsessa, som verkar har roligast av er tre. Och hennes vilda festnätter är de verkligen vildare än någon annans? Så frågan är retorisk och inte av intresse. Det är en form av låtsasliv, fritt från ansvar och förpliktelser.

Men om man ser till far er. Hur kritiserade han regeringen. Jo, genom att tala om ansvar. Och här kommer vi naturligtvis in i det hela. Individer tar ansvar. Samme man, er far, som talat om att stekta sparvar inte flyger in munnarna på dem, pratar om att man måste ta ansvar. Samme man, er far, som alltså lade skulden på UD för sin lilla hyllning av Kungen av Brunei. Hans ansvar är annars att vinka till undersåtarna med ett mer eller mindre krystat leende och inte säga olämpligheter. Den kungliga varianten av att sikta mot stjärnorna och åtminstone nå halvvägs. Han tror han är Kung. Vi låter honom tro det. Rojalisterna tror han är kung. Det är egentligen vår uppgift som demokrater att beröva kungen tron. I dubbel bemärkelse alltså.

Men en sista fråga Victoria: Vad blir ditt motto? "Livet är intressant."

Ps! Jag ber om ursäkt för att jag har duat dig Victoria. Jag vet att du ogillar det. Men detta är min blogg och som tröst kan jag säga att ytterst få läser den och troligtvis inga rojalister eller kungligheter.

fredag 13 juli 2007

Det Börjar Med Barbie

Det börjar med Barbie. Vi är fria. Men vi härligt fria och oberoende liberala människor tackar dock inte nej till lite tips. Hur man ska bete sig. Hur man ska göra för att bli, ni vet, det där, lyckliga, liksom. Och någonstans måste man börja. Och det är bättre att börja för tidigt än för sent. I det senaste numret av serietidningen/barnreklambladet Barbie får man ett par bonusleksaker, som nuförtiden är kutym. Det räcker liksom inte med tidning. Varje serietidning måste erbjuda något mer. Varje tidning måste erbjuda något mer. (Jag kommer att någon gång återkomma till detta, med att alltid erbjuda något mer, som inte bara gäller tidningar, då det finns hysteriskt komiska exempel på sådant.) Veckans Barbie erbjuder ett par läckra pom-poms. Ty vad ska annars flickor göra, än att vifta lite på sin kropp med hjälp av accessoarer?

Tidningsbutikens: Beskrivning av Barbie:
Barbie är tidningen för alla flickor som älskar dockan Barbie. Här finns fotoserier med Barbie och hennes vänner, tips och idéer, mode för Barbie, recept, affischer och pyssel. I varje nummer finns det dessutom en extra överraskning och en tävling med fina priser. Utkommer med 13 nummer per år. Tidningen är på svenska.

Japp. Färgen som gäller är också, och håll i hatten nu, sätt er gärna ner, rosa. Och denna vecka är alltså överraskningen ett par ”läckra pom-poms.” Det är alltid bra att som kvinna att lära sig att stå vid sidan av och stödja männen. Cheerleading! Yeah!

Barbie.se erbjuder dessutom den siten shopping och, påstår den, att ge tjejer självförtroende. Liksom med tidningen är det bara reklam. Shopping är vad som är det huvudsakliga. Och, är jag ledsen att behöva säga, efter att ha lyssnat i en minut på introt till siten: att låta hjälplös a la Goldie Hawn. Självförtroendet ligger i utseendet. I kläderna, i sminket, i kroppen. Det är även en uppfostran i att älska att äga. Erich Fromm skulle baxna.

När man sedan, med ålderns mognad lämnar den serietidningen, finns naturligtvis andra tidningar att välja på. Som följer den feminina-manualen till punkt och pricka. Vik ej av ni blivande oberoende liberala självständiga kvinnor! Tidningsbutiken är dessutom så hjälpsam att man tipsar om vad man kan gilla när man blir äldre. Man kan sedan där klicka sig fram på de olika tidningsvalen, som erbjuds som tips nedanför, och man kan så se vart man till slut hamnar. Nämen, det visar sig att man går från Barbie, via Julia eller Go Girl!, till Veckorevyn, och sen via Cosmopolitan slutar det med tidningar för kvinnor 40 + (man får till och med vara över 50, men gissningsvis är målet att alltid se yngre ut än vad man är. "Är du 52? Du ser inte ut att vara en dag äldre än 40? Läser du Tara, eller?") och gärna tidningar skapade av Amelia Adamo och kanske till och med, om det vill sig väl, med henne på omslaget. Bara så ni vet. Och hennes tidning M Magasin är dessutom än bättre. Den riktar sig till mappies (mature affluent pioneering persons), unga, äventyrslystna personer över 51. Framtiden är er tjejer. Följ bara efter. Och kom ihåg: det börjar med Barbie, och ett par läckra pom-poms och slutar med Tara och tips mot rynkor. Gör er redo för att känna er underbara.

Intet Nytt Under Solen.

Nämen. Vilken överraskning. Verkligen. I´m stunned. I´m amazed. A kommer före B i alfabetet. Helena Bergström gråter, nej, grinar så snoret rinner, på bioduken. Det är roligare att vara glad än ledsen. Bebisar gråter ibland. Svenska bebisar gråter precis som andra bebisar. Bebisar får inte rösta. Sverige är en demokrati. Israel, älskar liberaler att upprepa, är mellanösterns enda demokrati. Sverigedemokrat fick sionistpris.

(Ursprungligen härifrån: http://sydsvenskan.se/lund/article251344.ece)

George W. Bush Och Hans Cirkus Presenterar: Att Aldrig Lära Sig Av Misstagen

Irak. Den dystra historien om Irak. Där det enligt inbäddade journalister som Johanne Hildebrandt pågår en strid mellan barbari och civilisation. En civilisationernas kamp. Dessutom vågar man inte från migrationsverket ta sig det. Vilket kan tyckas vara en smula ironiskt. Men samtidigt finns det olika typer av hopp: där den ideologiskt och förfalskade som i hög grad skapas och upprätthålls av George W. Bush dominerar (som om ett par år kan börja arbeta på migrationsverket i Sverige). Patrick Cockburn rapporterar och sågar George W. Bush, "The decider in denial":

US and British claims of success in Iraq over the past four years have a grim record of being entirely sculpted to political needs at home. British ministers trumpeted the success of Operation Sinbad in Basra last year and early this one saying it would put the worst of the militia out of business. This year Basra is wholly ruled by these very same militias.

Overall the "surge" has already failed. It was never necessary to wait for yesterday's report or a further assessment in September. The reason for the failure is the same as that for American failures since 2003. They have very few allies in Iraq outside Kurdistan. The occupation is unpopular and always has been.

Det sista tåls att upprepas: The occupation is unpopular and always has been. Och bör riktas mot så kallade journalister som Hildebrandt

Att man inte lyckas skapa någon trogen och US-lojal poliskår är väl ett tydligt tecken om något. Eller? Journalister fortsätter också att dödas. Johanne Hildebrandt kanske känner sig tryggare med sina GI Joes och kan fortsätta att posera iklädd US-amerikanska militärklädder och som journalist. För övrigt är det värt att notera att hennes stöd för USA:s krig mot Irak grundade sig på att hon sett en demonstration för kriget beståendes av irakier bosatta i skandinavien. Demonstrationen innehöll väl cirka trettio personer. (Upplysningsvis kan meddelas att det vid tillfället bara i Sverige bodde tiotusentals irakier.) Nu rapporterar hon alltså om kriget helt utifrån ockupanternas villkor. Något ironiskt, eller?

Däremot är vi väl alla ganska eniga om att katastrofen i Irak inte har någon enkel lösning. Däremot kan vi tyvärr inte alla enas om att USA:s militärmakt inte är lösningen. Så katastrofcirkusen fortsätter.

torsdag 12 juli 2007

Andreas Malm Om Nahr el-Bared

Andreas Malm om Nahr el-Bared.

Rader av stridsvagnar vid lägrets utkanter. Rytmiskt beskjuter de Nahr al-Bared, till nyligen hem för 40 000 människor, nu en samling svartbrända huskroppar som fått sina väggar avslitna och vikt sig i vridna positioner. Ännu en pust av mörk rök: andedräkten från ett döende läger. Någonstans därinne gömmer sig fortfarande hundratals levande människor. Ingen har släppts in i Nahr al-Bared på 14 dagar. Inga ambulanser från Röda Korset, ingen mat. Armén genskjuter varje journalist som försöker slinka emellan posteringarna.

I Nahr al-Bared kommer motståndet utifrån. Ur ingenstans dök saudiska, syriska, libanesiska sunnifundamentalister upp i lägret sensommaren 2006. De kallade sig ”Fateh al-Islam”, slog sig ner i övergivna lägenheter med avancerade vapen, gott om pengar och långa skägg, höll sig för sig själva och tränade gerillakrigföring. De förvånade invånarna kunde bara maktlöst se på. När sedan Fateh al-Islam och den libanesiska armén började skjuta på varandra var det inte flyktingarnas strid, utan en strid som – bokstavligen – fördes över deras huvuden: ett storpolitiskt spel med deras läger som bräde.

söndag 8 juli 2007

Rörigt, sa Federley Och Menade

A)

B)


C)

Eftersom jag börjar misstänka att Federley snart kommer att tycka att det här med politik och riksdagen blir lite, som på andra ställen, rörigt i längden så kommer han nog inte att hålla på så särskilt länge med partipolitik. Men det kommer ju finnas alternativ för människor med hans omvärldsanalytiska förmåga, språkliga finesser, och förmåga att ändra åsikt. Varm borgerlighet som han tidigare har talat om (läs Ali Esbatis inlägg) påminner ju också lite om compassionate conservatism.

Birgitta Ohlsson, Mänskliga Rättigheter och Amnesty

Amnesty är i Almedalen för att diskutera olika frågor angående mänskliga rättigheter. Jag såg att Birgitta Ohlsson är där för att försöka sälja sig som människorättsaktivist. Hennes trovärdighet är i mina ögon låg av flera skäl, men ett av de största skälen är hennes ointresse för palestiniernas rättigheter. Nej, hon vill att vi i högre grad ska intressera oss för Israels rättigheter som stat och de som bor i den staten. Hennes förhoppning ligger i den liberalfeministiska traditionen; det personliga är politiskt: " Kanske ligger det ändå nära till hands för svenskar att identifiera sig med israelerna när dessa faller offer för terrorhandlingar. Det är trots allt en demokrati som liksom vi kommit långt i sociala frågor. Det finns en grundläggande olust inför att behöva spela på terroristers villkor. "

Kanske tycker man att det borde finnas en grundläggande olust i att vara ockuperad och fråntagen många av de mest elementära, eller grundläggande om ni så vill, liberala rättigheterna, men eftersom Birgitta Ohlsson inte ens kan tänka den tanken så förstår hon säkert inte vad jag syftar på. Sen kan man ju fråga sig om vad hon tycker om att israelisk militär använder sig av palestinska byar på Västbanken som träningsområden. Inga kommentarer, misstänker jag, i dess sanna mening. (Det vill säga: inga kommentarer. Inte ett ljud.) Det är förvisso inget av de allvarligare övergreppen men visar ändå lite på hur man från Israels sida ser på en tvåstatslösning.

I Almedalen ska man bland annat tala om Mänskliga Rättigheter i Kina inför det stundande OS. När det kommer till Kina vet vi ju ändå att världens alla kapitalister ( i varje fall de som tjänar pengar på Kina) är rätt nöjda med förhållandena där. Mervärdet kommer bland annat från Kina.

Men jag håller med Birgitta Ohlsson i hennes jättejättemodiga utspel om Darfur. Det är hemskt det som pågår och som har pågått där. (Inom parantes sagt så vill vissa införa flygförbud i Sudan. Men tydligen är det så att med hjälp av humanitär hjälp från "ovan" så har man lyckats förbättra situationen ganska mycket för de behövande. Dödligheten har till och med minskat, om än marginellt, jämfört med hur det var innan kriget. )

fredag 6 juli 2007

På Migrationsverket Äter Man Inte Bara Tårta Man Sjunger Också: "Always Look On The Bright Side Of Life"

Såg det nu på nyheterna igen. Fick det bekräftat. Jag hade inte inbillat mig. Migrationsverket (eller Migrationsöverdomstolen om man så vill) har analyserat läget i Irak och kommit fram till att: det råder en ”svår motsättning” i Irak. Men att det kan vara helt okej också. För de som arbetar för migrationsverket finns goda karriärmöjligheter tack vare vissa specifika yrkeskunskaper och personliga kvaliteter som kan uppskattas på andra håll, nämligen: ett sinne för flexibelt ordbruk och förkärlek för eufemismer samt en något verklighetsfrämmande omvärldsanalytisk förmåga och dessutom en vilja att tolka lagen på ett för mänskliga rättigheters skull, så negativt som möjligt.

Följande arbetsplatser kan rekommenderas om man vill göra karriär utanför migrationsverket:
Bush-adminstrationen.
Fox News.
NRA

Migrationsverket menar att vissa individer kan nekas, och man ger ett exempel på en man som inte kan ” peka på några individuella omständigheter som gör att risken för honom att drabbas av våldet i Bagdad är större än för andra som bor där.

Det vill säga bomberna är inte ute efter honom specifikt. Bomberna är helt enkelt för opersonliga. Som om man säger: War dont kill people. People kill people.

På migrationsverket har man beslutat att sjunga för de irakier man avvisar. Man vill helt enkelt skapa en bättre stämning. Låten man tänker sjunga är: Always Look On The Bright Side Of Life. Om det kommer bjudas på tårta för de anställda är dock i nuläget oklart.

torsdag 5 juli 2007

ADHD-Diagnosen Som Lösning

"I Haninge bor familjen med tre barn som väntar på utredning. Sofia, 16, och Ellen, 7, misstänks ha ärvt pappa Magnus adhd. Sonen Jerry, 9 år, har redan fått diagnosen adhd och väntar på utredning om Aspergers syndrom."

Så är en diagnos lösningen på problemen? Det tror man nog förvisso inte. Men, som vanligt är det intressant attt de finns en för tillfälligt lite för stor tro på diagnosens styrka. Man glömmer bort att diagnosen ADHD är något barnen får leva med sedan. Att köerna ökar beror naturligtvis i viss mån på en ökad information om diagnosen. Fler börjar “förstå” att problemen man upplever kan vara kroniska och vara ett neuropsykiatriskt problem. Individer blir till patienter och som på ett sätt avindividualiseras genom att han inte blir en individ utifrån sina karaktärsdrag, utan genom DSM-manualen där han blir han en patient utifrån en begränsad uppsättning av symtom. Därifrån är alltså inte steget långt till att låta diagnosen i sig bestämma individens potential. I boken En Väg Till Fängelset frågar en diagnostiserad man författaren till boken och tillika journalisten Vanna Beckman:
"- Men vad säger du, hur mycket ska jag acceptera min diagnos? ... Det talas ju så ofta om det. Ska jag verkligen acceptera att jag är en som har lätt att ljuga, svårt att stava och lätt att hamna i missbruk?” Vanna svarar honom: ”Jag säger att en diagnos ska användas som en språngbräda. Ett avstamp, utifrån vilket man kan värdera sina svaga och starka sidor, och ta ställning till vilka man måste leva med och vilka som kan förändras." Mannen gör då den bedömningen att han nog får ge upp drömmen om körkort eftersom han har en diagnos som hävdar att han har definitiva begränsningar. Detta kan i viss mån ses som att vi rör oss från en yttre regim av disciplinering, och hur individerna själva på egen hand förstår det rätta, förvisso med hjälp av samhällelig kunskap. Detta sker i enlighet med en liberal tidsanda, där vi själva väljer våra liv, och även självdiagnosticerar. Där erkännandet, eller bekännelsen, spelar en viktig roll. (Jag vill inte på något vis här nedvärdera problemen som finns eller som upplevs.)

Diagnosen blir ett hjälpmedel, en tröst och till något mer, ett förklaringsvärde, den får ett mervärde.

- Kanske hade vi lyckats hålla ihop vårt äktenskap om Magnus hade fått sin diagnos tidigare. Diagnosen skapar förståelse och gör att man lättare kan bemöta personen rätt, säger en mamma i DN-artikeln.

Spekulera Mera. Eller? Jorå.

Magnus Norell beklagar över sig några punkter i den senaste spekulationsvågen. Jag kan tycka att det är lite ironiskt. Magnus Norell gjorde ett för mig bestående intryck när han några månader efter nine-eleven var en av de som spekulerade vildast och mest när ännu ett plan kraschat i New York. SVT24 hade en evighetslång soffdiskussion och spekulation om vad detta kunde innebära. Mediemagasinet hade ett program om denna situation. En person var självkritisk. Han kallade det hela för en HTG-övning. Han var militär och visste att ibland handlade det om att fördriva tiden. "Huvudsaken-tiden-går."

Men vad gäller Magnus Norell i dagens DN. Det han vill med sin debattartikel är framförallt att tona ned västs eventuella skuld. I stort sett helt. Även om han kan ha sina poänger i den faktiska indoktrinering och religiös "hjärntvätt" som finns, så verkar det för mig omöjligt att bortse från andra materiella faktorer. Dessutom, menar jag att de palestinska självmordsbombarna är ett relativt sent påfund och dessutom onekligen är helt kopplad till den palestinska situationen. När Norell säger sådana här saker diskvalificerar han sig själv: "Historien (och man behöver inte gå så långt tillbaka) visar med all önskvärd tydlighet att de bästa resultaten på väg mot en egen palestinsk stat har uppnåtts i förhandlingar, inte i terrorattacker. "


Vilka resultat talar vi om? Vilka resultat talar vi om? Jag ställer frågan igen: Vilka resultat? En av anledningarna till att Hamas vann valet är avsaknaden av resultat för palestinierna. Det är lätt att hålla med om att självmordsbombarna inte bara vaknar upp och blir självmordsbombare. Det är naturligtvis vidrigt när man riktar in sig på civila offer. Denna taktik kan ju dessutom ses som kontraproduktiv. Men den palestinska kampen för liberala rättigheter och friheter har skett utan någon som helst hjälp från det liberala väst. Det uppenbara hyckleriet från väst har inte hjälpt att skapa fred och trygghet.


Uppenbarligen finns det däremot problem med anti-semitism enligt Norell.

"Däremot spelade antisemitism en stor roll för islamisterna redan innan Israel kom till, och definitivt långt före 6-dagarskriget då Västbanken och Gaza ockuperades."

Här blir det ju problematiskt. Anti-semitism är ju främst en europeisk företeelse. Men sant är att anti-semitismen ökat. Men det finns en rasism också. Eller anti-semitism om man så vill. Riktad mot araberna, mot palestinierna. Denna osynliggörs som vanligt. För vi liberala västmänniskor är väl helt fria och fördomsfria i tanken till skillnad från de andra?

Men jag misstänker att det finns en del bland de fritänkande liberala som tycker om den här artikeln. Ska vi gissa att någon DN-liberal imorgon kommenterar artikeln?

Dessutom är det fascinerande att se hur liberaler inte tror att nationalism och patriotism i sin tur kan skapa någon form av hjärntvätt. Eller den mer eller mindre undermedvetna övertron på den vita liberala mannens överlägsenhet. Det finns olika former av indoktrinering. När människor i USA viftar med flaggan och Bill O´Reilly i en nyhetskanal säger om och om igen att nu får man inte kritisera sin president, och bidrar till att hela den mediala scenen i USA (med undantag för enstaka journalister och marginaliserade vänstertidningar) hjälpte till att propagera för kriget i Irak, så ser man det tydligt.

Mer tolerans från alla håll minskar förutsättningarna för självmordsbombare och terrorism riktad mot civila.

onsdag 4 juli 2007

När Flaggviftandet Skymmer Sikten

We need to assert our allegiance to the human race, and not to any one nation.
Howard Zinn

tisdag 3 juli 2007

Bojkotta Volvo?

Volvo lanserar sig som en säker bil. Men är också en del av "säkerheten" för Israel när man river hus och ägnar sig åt att fördriva människor från sina hem.

"According to a spokesperson from the Association of Forty, the unrecognized Bedouin Arab villages Atir and Um Hayran in the Naqab (Negev) were aggressively attacked on Monday morning, 25 June 2007 by more than 1,500 Israeli soldiers. They were accompanied by Jewish youth in orange shirts. Hussein al Rafay'a, head of the Regional Council for the Unrecognized Villages (RUCV) in the Naqab, was arrested because he tried to block the Israeli forces and machinery from approaching the villages and its inhabitants. His colleague managed to take pictures of the demolitions, showing how the big, powerful, yellow Volvo bulldozers razed the homes of the Bedouin villagers to the ground. At least twenty houses were demolished and properties were confiscated, leaving over 150 men, women and children homeless."

Kanske bör man fråga sig vilka "värderingar" som så att säga styr Volvo? Låt oss ta en titt på Volvos Kärnvärden.

"Kärnvärden

Kvalitet, säkerhet och miljöhänsyn är Volvos kärnvärden. Dessa avspeglas i hur vi utvecklar våra produkter, hur vi agerar i samhället och hur vi bemöter våra kunder och anställda.

Samhällsansvar

Ett öppet informationsutbyte och ett aktivt deltagande i samhället är en av grundprinciperna i Volvos kultur. Detta manifesteras i såväl vårt interna som externa förhållningssätt.

Företagskultur

"The Volvo Way" är en skrift som beskriver Volvos filosofi. Här finns våra värderingar, vår företagskultur och vårt arbetssätt. Volvo Way omfattar Volvos historia och våra visioner inför framtiden.

Mångfald

Volvo inser betydelsen av mångfald som en viktig del i våra möjligheter att stärka vår konkurrenskraft. "

Joråsatteh...

Se bilder från Um Hayran på Rawia Morras blogg.

Att Bomba Skiten Ur Ett Flyktingläger Och Komma Undan Med Det


... Det gäller bara att göra det mot försvarslösa människor som saknar mäktiga vänner...

måndag 2 juli 2007

Spekulera Mera II

En annan terrorexpert uttalar sig i DN idag. Fortfarande al-Qaida. "Magnus Ranstorp misstänker att attacken mot flygplatsen i Glasgow kom i förtid, på grund av att bilbomberna i London oskadliggjordes.- På ytan ser det ut som att uppptäckten i London ledde till att planen accelererade och Glasgow attackerades."

"Varför ägde attackerna rum nu?

- Vi närmar oss den 7 juli, tvåårsdagen efter terrordåden i London. Sedan har vi maktskiftet i Storbritannien - det kan vara en signal til regeringen om att ändra riktning i Irak och Afghanistan. Magnus Ranstorp betonar också att det för terroristerna ger bättre effekt att slå till på sommaren, när många turister är i rörelse."

Å andra sidan.

"Kommer det fler attacker nu?

- Det går inte att spekulera i. Men det är stora chanser att det inte kommer något mer i anslutning till den här cellen."

söndag 1 juli 2007

Spekulera Mera!

Angående händelserna i London och Glasgow: En expert får fritt spekulationsutrymme:

"Det är kopplat till ändrandet av regeringen i Storbritannien. Det är en väldigt optimal tidpunkt att slå till på. Förutom den nytillträdda regeringen pågår Wimbledon och i helgen är det en minneskonsert för Diana. Placering av de två första bilarna i London är också intressant. Att de stod på en nöjesplats som kan ses som syndig skulle kunna vara rättfärdigande för de som placerade ut bomberna. " Lars Nicander, terroristexpert som tillägger att han tror att det är al-Qaida som ligger bakom. Dock anser han att det är märkligt att de betedde sig så omartyrigt. (Ej expertens ordval. Mitt lilla norrländska påbrås influens.) De flydde tydligen scenen, menar han, något som inte ingår i hans al-Qaidabeteende-manual. Detta kompenseras i viss mån av att Al-Qaida medlemmar kännetecknas också utav deras besatthet av flygsystemet.

Finns det inget mer man kan tillägga?

Att det är kopplat till att Storbritannien anföll Irak till exempel?
Och om han så ville, kunde han ha tillagt att Gordon Brown är skotte.
Glömde jag det sista, tänker Lars: Doh!

Diagnosens Makt

Diagnoserna ökar, men inte den direkta kunskapen om dem. Det finns en utan större vetenskapliga bevis också väldigt stor fokus på den biologiska förklaringen vad gäller psykiska funktionshinder. Dessutom finns problem med stämplingar, dels den som individerna själva kan sätta på sig själva och naturligtvis hur omvärlden betraktar den diagnostiserade. Och se på hur den här folkhögskolan ratade en person med Aspergers, ett funktionshinder. Den 20-åriga mannen har som det verkar klarat skolan bra.

Diskussionen om det hela är dock påfallande frånvarande.

Samtidigt så finns det ju forskning (som underskattas av neuropsykiatrin) som har visat hur stigma underminerar vården som människor med olika former av psykiska problem har fått. Detta beror även på allmänhetens bild av människor med olika former av problem, vilket försvårar för människor att få och behålla jobb, utbildning och även vad gäller bostäder. Denna bild är naturligtvis viktig för individerna själva. Skolan ser här uppenbarligen bara problem. Man ser inte individen, man ser diagnosen. Personen avindividualiseras av diagnosen. Symtomen som ur samhällets synpunkter är olika negativa personlighetsdrag, samlas ihop till en diagnos, som personen sedan blir. Jakob Linde blir till Aspergers Linde.

Diagnoserna kan uppenbarligen vara ett problem. "Dignostic classifications augment public perceptions of the groupness and differentness of people with mental illness. These classifications are perceived as homogenous, and compositen traits are seen as stable. As a result, individual members of a diagnostic class tend to be seen in terms of their diagnostic instead of the idiosyncratic nature of their problem." (P.W Corrigan, Social Work nr 1 2007)

Diagnoserna ses som hjälpmedel för alla inblandade. Den kan vara välfärdsbiljetten för de som får diagnosen. Att få en diagnos kan uppenbarligen vara en lättnad för många. Den är även ett redskap för människor som arbetar inom fältet. Men fortfarande finns problem som inte diskuteras. Från neuropsykiatriskt håll anser man nog bara att det krävs mer människor som utbildas om de olika diagnoserna, och att dessa utbildas helt ur det neuropsykiatriska synsättet.

Diagnoserna har dessutom problmem med ganska otydlig avgränsningar och bevisbördan är svår vilket skapar problem för både reliabilteten och validiteten vad gäller såna här diagnoser.

Detta betyder inte att människor inte upplever problemen som symtomen uppvisar och att människor inte behöver hjälp. För så kan det ju absolut vara. I slutändan behöver vi ett tolerantare samhälle. Detta eftersom det även skrivs ut mer anti-depressiva medel till unga människor som även de blivit diagnostiserade.