... Som vi AIK:are brukar säga, säsong efter säsong.
"Den nästintill olösliga uppgiften består i att inte låta sig fördummas vare sig av andras makt eller av sin egen vanmakt." Theodor W. Adorno.
Nästa år: då jävlar!
måndag 31 december 2007
Nathan Shachars Frågor
I dagens DN får tidningens utrikesredaktion ställa de avgörande frågorna om sin region. DN har dessvärre Nathan Shachar i Jerusalem. Hans uppenbart pro-israeliska synvinkel på konflikten gör att frågorna han ställer, redan på förhand, lägger skulden på den svagare parten: den ockuperade parten och gör Israel till offret. Patetiskt.
”Kommer Hamas lyckas torpedera en eventuell fredsprocess?” Är nämligen en av Nathans huvudfrågor. Vad säger man om en sådan ”journalist”?
”Kommer Hamasregeringen i Gaza att stoppa raketbeskjutningen av Israel?” är en annan.
En tredje. ”Kommer Tony Blairs vision om ekonomiskt uppsving i Palestina att ge några konkreta resultat?”
På den tredje frågan måste man fråga sig, har Israel någon del i den extrema fattigdom som allt mer breder ut sig i Gaza? 85 % av invånarna (man ska även komma ihåg att 48 % är under 15 år, 60 % under 18 år) lever under fattigdomsgränsen. Gazas industrier slås ut, Gaza görs alltmer till ett ghettofierat fängelse. Samtidigt som FN bara kan se på. Tony Blairs vision? Vem fan är Tony Blair?
Nathan ställer i ärlighetens namn även frågorna: "Kommer fortsatta fredsförhandlingar fälla Israels regeringskoalition?" "Kommer den israeliska generalstaben att övertala politikerna att invadera Gazaremsan?"
Alla dessa frågor ställs samtidigt fakta på marken visar att Israel fortsätter sitt dagliga dödande. Och har gett ett årligt resultat av framförallt palestiniskt lidande och död. I denna sammanräkning räknas inte de människor som dör på grund av belägringen/ockupationen. Människor som inte får den vård de behöver. Men likväl dödas av Israel. Med belägringen dödar man även en del av framtiden för palestinierna.
Men jag har en önskan inför år 2008. Det är att Nathan Shachar får ett palestinskt pass och tvingas leva i Gaza under hela nästa år. Nathan Shachars frågeställning ställer nämligen frågor om DN:s objektivitet.
Även Rawia Morra skriver och visar lite bilder.
”Kommer Hamas lyckas torpedera en eventuell fredsprocess?” Är nämligen en av Nathans huvudfrågor. Vad säger man om en sådan ”journalist”?
”Kommer Hamasregeringen i Gaza att stoppa raketbeskjutningen av Israel?” är en annan.
En tredje. ”Kommer Tony Blairs vision om ekonomiskt uppsving i Palestina att ge några konkreta resultat?”
På den tredje frågan måste man fråga sig, har Israel någon del i den extrema fattigdom som allt mer breder ut sig i Gaza? 85 % av invånarna (man ska även komma ihåg att 48 % är under 15 år, 60 % under 18 år) lever under fattigdomsgränsen. Gazas industrier slås ut, Gaza görs alltmer till ett ghettofierat fängelse. Samtidigt som FN bara kan se på. Tony Blairs vision? Vem fan är Tony Blair?
Nathan ställer i ärlighetens namn även frågorna: "Kommer fortsatta fredsförhandlingar fälla Israels regeringskoalition?" "Kommer den israeliska generalstaben att övertala politikerna att invadera Gazaremsan?"
Alla dessa frågor ställs samtidigt fakta på marken visar att Israel fortsätter sitt dagliga dödande. Och har gett ett årligt resultat av framförallt palestiniskt lidande och död. I denna sammanräkning räknas inte de människor som dör på grund av belägringen/ockupationen. Människor som inte får den vård de behöver. Men likväl dödas av Israel. Med belägringen dödar man även en del av framtiden för palestinierna.
Men jag har en önskan inför år 2008. Det är att Nathan Shachar får ett palestinskt pass och tvingas leva i Gaza under hela nästa år. Nathan Shachars frågeställning ställer nämligen frågor om DN:s objektivitet.
Även Rawia Morra skriver och visar lite bilder.
söndag 30 december 2007
Trygghetsnarkomaner Är Vi Allihopa
Trygghetsnarkomani once again.
Det började kanske inte med det. Men för ett par år sedan skrev David Eberhard en debattartikel på DN:s debattsida om vad han upplevde på sin mottagning.
Därefter följde både insändare i DN om trygghetens förbannelse, en självgod hyllning av DN:s debattredaktör om debattartikeln om just trygghetens förbannelse och en ledartikel med titeln ”Trygghet är en förrädisk drog!” Där kunde man läsa att: ”Trygghet har blivit som en drog: vi nöjer oss inte med det vi har utan vill ha mer och mer.” Enligt den osignerade DN-ledaren (Hanne Kjöller?), som för övrigt hade problem att hitta något som var typiskt svenskt, i varje fall som skiljde oss åt från andra folk, så ville svenskarna i varje fall ha trygghet. Det är alltså enligt DN ett typiskt svenskt särdrag. Märkligt, minst sagt besynnerligt. Jag som trodde att trygghet var något som alla människor eftersträvade. Men jag blir också förvirrad, för jag får ingen klarhet i vad som är trygghetens fel mer än att man bland annat inte vågar starta företag. Och att vi blir ett gäng fegisar.
Men samtidigt är ju detta genuint svenska, enligt DN-etnologerna, på sätt och vis ett drogberoende, alltså ingenting naturligt (det som alltså kännetecknar en typisk svensk är drogberoendet: trygghetsknarkandet) som är påtvingat utifrån: från det välfärdssamhälle som framförallt socialdemokratin byggt upp med hjälp av fackföreningsrörelsen och människors motstånd mot kapitalet. Men, DN-etnologerna skriver faktiskt ”vi”, vilket innebär att även de är beroende av denna drog, som uppenbarligen är värre än heroinet eftersom det kommer att förpassa hela det svenska systemet till kyrkogården. Vad som behövs är med andra ord att det svenska folket läggs in på ett tolvstegshem, och tar till sig tolvstegsprogrammet för att: ”Hela vårt liv och tänkande kretsade kring droger i en eller annan form - hur vi ska få tag på och använda dem samt finna sätt och medel att skaffa mer. Vi levde för att använda och använde för att leva. En beroende är helt enkelt en man eller kvinna vars liv kontrolleras av droger. Vi är människor som är i klorna på en pågående och fortskridande sjukdom, som alltid slutar på samma sätt: fängelse, institutioner och död.” (Ur NA)
På DN-debatt den 2005, 11:e september fick DN-etnologerna stöd. ”Landet Sverige har ett överdrivet behov av trygghet och kontroll. Det är dags att göra upp med det nationella panik- syndromet och trygghetsnarkomanin”, skrev då överläkare David Eberhard.
Vad är då hans lösning? ”Landet och dess invånare behöver skaffa sig lagom stora risker, lagom mycket konkurrens, för tryggheten är meningslösheten. Vi blir därmed alla förlorare. Såsom en heroinist lärt sig älska sin drog har vi förvandlats till trygghetsnarkomaner. Det är dags att bekämpa vårt missbruk.” Det påminner en aning om Trisslotteriets reklam där man utlovas möjligheten till miljonvinst eftersom plötsligt händer det, men med uppmaningen i det ena hörnet att ”Spela lagom”.
Men problemet är också ett annat: om folket är trygghetsnarkomanerna, vilka är det då som ska hjälpa till att bota folket? Jag gissar på Individerna. De högre stående svenskarna. Individerna är allt det som folket inte är. Flexibelt, modigt, rörligt, friskt, anpassningsvilligt och arbetsvilligt.
”Människan är inte född till trygghet” skriver David Eberhard. Men samtidigt borde det väl ändå inte förvåna någon om det är det människor alltid eftersträvar. (Och inte hör jag något rop på en konfiskatorisk arvsskatt.) Det som verkar vara svårt att förstå är att människor kan vilja ha en grundtrygghet men samtidigt söka spänning på andra håll. Livet blir ju heller aldrig helt tryggt. Att till exempel ha bilbälte när man åker bil utesluter inte att samma person ägnar sig åt bergsklättring (antagligen med säkerhetsutrustning och hjälm på huvudet.) Det som trygghet handlar om, är väl att göra vardagen trygg, för att söka spänning på eget håll. Trygghet behöver väl knappast utesluta spänning? (”Vi är påtvingade bilbälte i bil även om det knappast skadar någon annan än oss själva om vi låter bli det.” hävdar Eberhard. Detta måste väl vara en sanning med modifikation. Dels kan man visst skada människor fysiskt om man inte använder bälte, men även psykiskt, då människor kan förlora sina nära och kära.)
David Eberhard verkar inte heller gilla att människor får en andra chans. Vilket i sig är en smula paradoxalt. Eftersom om man vet att man kan få en andra chans är möjligheten i vis mån större till att man tar risker. Problemet är att det är svårt att veta hur man ska bli lagom trygg. (Att vi inte har evigt liv däremot är ju positivt för våra liv ur en kreativ aspekt.) Denna balansgång verkar vara svår. Tråkigt är det också att folket fråntas varje individuell möjlighet att på egen hand skapa sig sitt liv, man måste tydligen tvingas till det i negativ bemärkelse. Detta är också en smula paradoxalt. Liberaler brukar hävda individernas ansvar. I det här fallet ska man ta ifrån människorna tryggheten. Men man kan ju med andra ord, enligt tolvstegsprogrammet hävda att: ”Vi är inte ansvariga för vår sjukdom, men vi är ansvariga för vårt tillfrisknande. De flesta av oss försökte sluta använda på egen hand, men vi var oförmögna att leva med eller utan droger. Till slut insåg vi att vi var maktlösa inför vårt beroende.” (Anonyma Narkomaner, 1998: 21, under steg ett.).
David Eberhardt anser att vi har tappat proportionerna i det här landet vad gäller trygghet. Vi får inte tävla heller hävdar han. Jag skulle vilja hävda att vi i mångt och mycket alltmer rör oss mot otryggheten, allt mer mot tävlandet (i viss mån: tävlandet i tur). De allra mest frihetsälskande liberalerna är paradoxalt nog ofta, som det verkar, människor som har en bra grundtrygghet. Det verkar som om dem som har det för bra, har det för tryggt ofta också är de som befinner sig längst ned på samhällskalan. ”Precis som panikpatienten ser faror i allt som faktiskt kan vara farligt, men sällan är det, har landet Sverige ett överdrivet behov av trygghet och kontroll när vi snarare behöver arbete, husrum och kärlek.” skrev han då. Jag undrar några saker: utöver det om inte arbete, husrum och kärlek faktiskt ger trygghet och kontroll över sitt liv, vilket land det är som är förebilden. Vilka länder är det man vill Sverige ska närma sig? Är det Walmart-USA? Jag får inte något bra alternativ till trygghetsknarkandet. Varken i Eberhardts debattartikel eller i DN:s ledare. Samtidigt finns det aspekter som han naturligtvis har rätt i. Mycket handlar om sådant som blir till akuta faror utan att vara det. Det skapas rädslor. Det skapas kontrollbehov. Vi eftersträvar lite för ofta det omöjliga samhället.
Eberhard skriver också att ”den sunda tävlingen om att passa bäst in i samhället är förbjuden”. Detta får jag överhuvudtaget inte att gå ihop med problemet med trygghetsknarkandet som en samhällelig lag. Men saker och ting han inte nämner är sådant som sker i till exempel terrorismens spår. Där vi skall övervakas alltmer. Visst finns det problem med ett ökat storebrorssamhälle, men jag kan inte skaka av mig känslan av att det handlar mest om att sparka nedåt: den liberala kampen för de Privilegierades Rätt I Samhället och (det utökade) klassamhällets återkomst.
Jag reserverar mig för att jag inte läst boken och faktiskt tänker göra det. Jag tror nog visst att David Eberhard har en hel del poänger. Vi måste från början här i livet lära oss att ta risker, lära oss att hantera risker, hantera rädslor, hantera smärta och hantera känslor
Det började kanske inte med det. Men för ett par år sedan skrev David Eberhard en debattartikel på DN:s debattsida om vad han upplevde på sin mottagning.
Därefter följde både insändare i DN om trygghetens förbannelse, en självgod hyllning av DN:s debattredaktör om debattartikeln om just trygghetens förbannelse och en ledartikel med titeln ”Trygghet är en förrädisk drog!” Där kunde man läsa att: ”Trygghet har blivit som en drog: vi nöjer oss inte med det vi har utan vill ha mer och mer.” Enligt den osignerade DN-ledaren (Hanne Kjöller?), som för övrigt hade problem att hitta något som var typiskt svenskt, i varje fall som skiljde oss åt från andra folk, så ville svenskarna i varje fall ha trygghet. Det är alltså enligt DN ett typiskt svenskt särdrag. Märkligt, minst sagt besynnerligt. Jag som trodde att trygghet var något som alla människor eftersträvade. Men jag blir också förvirrad, för jag får ingen klarhet i vad som är trygghetens fel mer än att man bland annat inte vågar starta företag. Och att vi blir ett gäng fegisar.
Men samtidigt är ju detta genuint svenska, enligt DN-etnologerna, på sätt och vis ett drogberoende, alltså ingenting naturligt (det som alltså kännetecknar en typisk svensk är drogberoendet: trygghetsknarkandet) som är påtvingat utifrån: från det välfärdssamhälle som framförallt socialdemokratin byggt upp med hjälp av fackföreningsrörelsen och människors motstånd mot kapitalet. Men, DN-etnologerna skriver faktiskt ”vi”, vilket innebär att även de är beroende av denna drog, som uppenbarligen är värre än heroinet eftersom det kommer att förpassa hela det svenska systemet till kyrkogården. Vad som behövs är med andra ord att det svenska folket läggs in på ett tolvstegshem, och tar till sig tolvstegsprogrammet för att: ”Hela vårt liv och tänkande kretsade kring droger i en eller annan form - hur vi ska få tag på och använda dem samt finna sätt och medel att skaffa mer. Vi levde för att använda och använde för att leva. En beroende är helt enkelt en man eller kvinna vars liv kontrolleras av droger. Vi är människor som är i klorna på en pågående och fortskridande sjukdom, som alltid slutar på samma sätt: fängelse, institutioner och död.” (Ur NA)
På DN-debatt den 2005, 11:e september fick DN-etnologerna stöd. ”Landet Sverige har ett överdrivet behov av trygghet och kontroll. Det är dags att göra upp med det nationella panik- syndromet och trygghetsnarkomanin”, skrev då överläkare David Eberhard.
Vad är då hans lösning? ”Landet och dess invånare behöver skaffa sig lagom stora risker, lagom mycket konkurrens, för tryggheten är meningslösheten. Vi blir därmed alla förlorare. Såsom en heroinist lärt sig älska sin drog har vi förvandlats till trygghetsnarkomaner. Det är dags att bekämpa vårt missbruk.” Det påminner en aning om Trisslotteriets reklam där man utlovas möjligheten till miljonvinst eftersom plötsligt händer det, men med uppmaningen i det ena hörnet att ”Spela lagom”.
Men problemet är också ett annat: om folket är trygghetsnarkomanerna, vilka är det då som ska hjälpa till att bota folket? Jag gissar på Individerna. De högre stående svenskarna. Individerna är allt det som folket inte är. Flexibelt, modigt, rörligt, friskt, anpassningsvilligt och arbetsvilligt.
”Människan är inte född till trygghet” skriver David Eberhard. Men samtidigt borde det väl ändå inte förvåna någon om det är det människor alltid eftersträvar. (Och inte hör jag något rop på en konfiskatorisk arvsskatt.) Det som verkar vara svårt att förstå är att människor kan vilja ha en grundtrygghet men samtidigt söka spänning på andra håll. Livet blir ju heller aldrig helt tryggt. Att till exempel ha bilbälte när man åker bil utesluter inte att samma person ägnar sig åt bergsklättring (antagligen med säkerhetsutrustning och hjälm på huvudet.) Det som trygghet handlar om, är väl att göra vardagen trygg, för att söka spänning på eget håll. Trygghet behöver väl knappast utesluta spänning? (”Vi är påtvingade bilbälte i bil även om det knappast skadar någon annan än oss själva om vi låter bli det.” hävdar Eberhard. Detta måste väl vara en sanning med modifikation. Dels kan man visst skada människor fysiskt om man inte använder bälte, men även psykiskt, då människor kan förlora sina nära och kära.)
David Eberhard verkar inte heller gilla att människor får en andra chans. Vilket i sig är en smula paradoxalt. Eftersom om man vet att man kan få en andra chans är möjligheten i vis mån större till att man tar risker. Problemet är att det är svårt att veta hur man ska bli lagom trygg. (Att vi inte har evigt liv däremot är ju positivt för våra liv ur en kreativ aspekt.) Denna balansgång verkar vara svår. Tråkigt är det också att folket fråntas varje individuell möjlighet att på egen hand skapa sig sitt liv, man måste tydligen tvingas till det i negativ bemärkelse. Detta är också en smula paradoxalt. Liberaler brukar hävda individernas ansvar. I det här fallet ska man ta ifrån människorna tryggheten. Men man kan ju med andra ord, enligt tolvstegsprogrammet hävda att: ”Vi är inte ansvariga för vår sjukdom, men vi är ansvariga för vårt tillfrisknande. De flesta av oss försökte sluta använda på egen hand, men vi var oförmögna att leva med eller utan droger. Till slut insåg vi att vi var maktlösa inför vårt beroende.” (Anonyma Narkomaner, 1998: 21, under steg ett.).
David Eberhardt anser att vi har tappat proportionerna i det här landet vad gäller trygghet. Vi får inte tävla heller hävdar han. Jag skulle vilja hävda att vi i mångt och mycket alltmer rör oss mot otryggheten, allt mer mot tävlandet (i viss mån: tävlandet i tur). De allra mest frihetsälskande liberalerna är paradoxalt nog ofta, som det verkar, människor som har en bra grundtrygghet. Det verkar som om dem som har det för bra, har det för tryggt ofta också är de som befinner sig längst ned på samhällskalan. ”Precis som panikpatienten ser faror i allt som faktiskt kan vara farligt, men sällan är det, har landet Sverige ett överdrivet behov av trygghet och kontroll när vi snarare behöver arbete, husrum och kärlek.” skrev han då. Jag undrar några saker: utöver det om inte arbete, husrum och kärlek faktiskt ger trygghet och kontroll över sitt liv, vilket land det är som är förebilden. Vilka länder är det man vill Sverige ska närma sig? Är det Walmart-USA? Jag får inte något bra alternativ till trygghetsknarkandet. Varken i Eberhardts debattartikel eller i DN:s ledare. Samtidigt finns det aspekter som han naturligtvis har rätt i. Mycket handlar om sådant som blir till akuta faror utan att vara det. Det skapas rädslor. Det skapas kontrollbehov. Vi eftersträvar lite för ofta det omöjliga samhället.
Eberhard skriver också att ”den sunda tävlingen om att passa bäst in i samhället är förbjuden”. Detta får jag överhuvudtaget inte att gå ihop med problemet med trygghetsknarkandet som en samhällelig lag. Men saker och ting han inte nämner är sådant som sker i till exempel terrorismens spår. Där vi skall övervakas alltmer. Visst finns det problem med ett ökat storebrorssamhälle, men jag kan inte skaka av mig känslan av att det handlar mest om att sparka nedåt: den liberala kampen för de Privilegierades Rätt I Samhället och (det utökade) klassamhällets återkomst.
Jag reserverar mig för att jag inte läst boken och faktiskt tänker göra det. Jag tror nog visst att David Eberhard har en hel del poänger. Vi måste från början här i livet lära oss att ta risker, lära oss att hantera risker, hantera rädslor, hantera smärta och hantera känslor
Modern Dygdskola 2008; Dygd # 1: Att Vara Västvänlig
Om man börjar med någon form av definition av ordet dygd: Dygd (grekiska areté) betecknar ett moraliskt eftertraktansvärt personligt karaktärsdrag. Enligt Wikipedia.
Enligt Bonniers svenska ordbok: Dygd, värdefull egenskap, förtjänst 2 moral kyskhet.
I en underhållande bok med titeln Liten Avhandling Om Stora Dygder av André Comt-Sponville går det att läsa följande om dygden, den är: … en förvärvad läggning att göra det goda. Men man bör gå längre än så: dygden är det goda självt, i anda och sanning. Inget absolut Gott, inget Gott i sig, som det skulle räcka att känna till eller tillämpa. Det Goda är ingenting man skall begrunda; det är något man skall göra.
Dygden är en kraft som kan handla.
Men dygden bedöms utifrån. Det avgörs utifrån. Och in this day and age:
Må det inte råda någon som helst tvekan: en av de största dygderna av de alla är att vara : västvänlig. Att vara västvänlig innebär att man accepteras av de liberala och neokonservativa rösterna från väst. Man accepteras som västvänlig vilket också ökar möjligheten att ses som demokratisk. Att vara västvänlig behöver i övrigt inte ens definieras. Det står ofta där bara. Vi ska förstå vad det betyder. Att det är någonting bra. Västvänlig.
Att vara västutbildad är i sig däremot ingen dygd, men något positivt är det, fast det är något positivt som kan utnyttjas i dubiösa syften, därför blir vissa västutbildade inte västvänliga. Nej, dessa blir nästan till förrädare. Däremot råder det ju inget tvivel om att detta med att vara västutbildad oftare leder till att man i de liberalas ögon senare blir västvänlig.
Med västvänlig menas att man följer västs (läs: USA) politiska vilja. Elitens. Så egentligen handlar det inte om en kraft som har så mycket med att handla att göra. Man kan snarare ses som handlingsförlamad. Benazir Bhutto, till exempel, ville säkert göra mer än hon kunde. Till slut blev hon fastlåst i en politisk realitet som hon inte ville/kunde ta sig ur. (Tariq Ali som idag skriver i DN om Pakistan kände en yngre och i sociala frågor radikalare Benazir Bhutto, som på så vis nog inte kvalificerat in sig som västvänlig.) Men hon fick i varje fall epitet västvänlig av de flesta. Vilket gör att hon saknas av oss. I väst. Men sant är att hon nog saknas av en majoritet i Pakistan också. Men den demokratiska processen står inte och faller med henne. Även om våldet och dådet självklart är ett hot mot den demokratiska processen och mot människorna i Pakistan.
Västvänlig innebär att tycka och handla rätt i en del av världen där detta är ovanligt. Där man genom sin västvänlighet visar prov på kardinaldygder såsom rättrådighet, tapperhet och vishet, vilket gör det till en form av hybriddygd.
Men som sagt, man ses som mer demokratisk, oavsett vad folket i länderna egentligen tycker. DN-liberalernas omfamnande av den orangea revolutionen i Ukraina byggde på vad man ansåg handla om en kandidat som var en mer västvänlig ledare. Segern var en seger inte för att demokratin vann i sig: utan för att en västvänlig vann ett demokratiskt val. Valet blir dessutom mer demokratiskt i liberalernas ögon om en västvänlig vinner.
Enligt Bonniers svenska ordbok: Dygd, värdefull egenskap, förtjänst 2 moral kyskhet.
I en underhållande bok med titeln Liten Avhandling Om Stora Dygder av André Comt-Sponville går det att läsa följande om dygden, den är: … en förvärvad läggning att göra det goda. Men man bör gå längre än så: dygden är det goda självt, i anda och sanning. Inget absolut Gott, inget Gott i sig, som det skulle räcka att känna till eller tillämpa. Det Goda är ingenting man skall begrunda; det är något man skall göra.
Dygden är en kraft som kan handla.
Men dygden bedöms utifrån. Det avgörs utifrån. Och in this day and age:
Må det inte råda någon som helst tvekan: en av de största dygderna av de alla är att vara : västvänlig. Att vara västvänlig innebär att man accepteras av de liberala och neokonservativa rösterna från väst. Man accepteras som västvänlig vilket också ökar möjligheten att ses som demokratisk. Att vara västvänlig behöver i övrigt inte ens definieras. Det står ofta där bara. Vi ska förstå vad det betyder. Att det är någonting bra. Västvänlig.
Att vara västutbildad är i sig däremot ingen dygd, men något positivt är det, fast det är något positivt som kan utnyttjas i dubiösa syften, därför blir vissa västutbildade inte västvänliga. Nej, dessa blir nästan till förrädare. Däremot råder det ju inget tvivel om att detta med att vara västutbildad oftare leder till att man i de liberalas ögon senare blir västvänlig.
Med västvänlig menas att man följer västs (läs: USA) politiska vilja. Elitens. Så egentligen handlar det inte om en kraft som har så mycket med att handla att göra. Man kan snarare ses som handlingsförlamad. Benazir Bhutto, till exempel, ville säkert göra mer än hon kunde. Till slut blev hon fastlåst i en politisk realitet som hon inte ville/kunde ta sig ur. (Tariq Ali som idag skriver i DN om Pakistan kände en yngre och i sociala frågor radikalare Benazir Bhutto, som på så vis nog inte kvalificerat in sig som västvänlig.) Men hon fick i varje fall epitet västvänlig av de flesta. Vilket gör att hon saknas av oss. I väst. Men sant är att hon nog saknas av en majoritet i Pakistan också. Men den demokratiska processen står inte och faller med henne. Även om våldet och dådet självklart är ett hot mot den demokratiska processen och mot människorna i Pakistan.
Västvänlig innebär att tycka och handla rätt i en del av världen där detta är ovanligt. Där man genom sin västvänlighet visar prov på kardinaldygder såsom rättrådighet, tapperhet och vishet, vilket gör det till en form av hybriddygd.
Men som sagt, man ses som mer demokratisk, oavsett vad folket i länderna egentligen tycker. DN-liberalernas omfamnande av den orangea revolutionen i Ukraina byggde på vad man ansåg handla om en kandidat som var en mer västvänlig ledare. Segern var en seger inte för att demokratin vann i sig: utan för att en västvänlig vann ett demokratiskt val. Valet blir dessutom mer demokratiskt i liberalernas ögon om en västvänlig vinner.
lördag 29 december 2007
Vad Israel Begär Är Det Relevanta, Inte Vad Palestinierna Behöver
Israel har stoppat humanitärt bistånd med förklaringen att påsarna som kommer från EU innehåller ämnen som kan användas till att göra sprängmedel. Det finns inga dåliga ursäkter till att svälta palestinierna utom de dåliga. Eller så vill man behålla påsarna själva. (Inom parantes sagt. Det kommer att smugglas in vapen och sprängmedel till palestinierna. Är det så jävla konstigt? Och visst. Sånt leder till att Israel försöker stoppa det med alla möjliga medel.)
Under tiden dödas det folk på båda sidor. Som vanligt fler på den ena dock. Men vissa sörjs mer än andra.
"We mourn the deaths of the two soldiers. Every death is a senseless one," säger Salam Fayyad angående de två israeliska soldater som blev skjutna häromdagen när de på sin fritid befann sig på ockuperat område. Han sade det i ett möte med Shimon Peres i Herzliya. Man samarbetar med Israel för att gripa de som låg bakom dådet. Vissa liv är mer värda än andra.
Israel å sin sida tolkar samarbete som att man gör som man vill och den palestinska marken är den man samarbetar med eller på om man så vill. Teoretiskt samarbete är också en form av samarbete. Ungefär som att man i teorin säger sig vilja stå bakom en palestinsk stat.
Under tiden dödas det folk på båda sidor. Som vanligt fler på den ena dock. Men vissa sörjs mer än andra.
"We mourn the deaths of the two soldiers. Every death is a senseless one," säger Salam Fayyad angående de två israeliska soldater som blev skjutna häromdagen när de på sin fritid befann sig på ockuperat område. Han sade det i ett möte med Shimon Peres i Herzliya. Man samarbetar med Israel för att gripa de som låg bakom dådet. Vissa liv är mer värda än andra.
Israel å sin sida tolkar samarbete som att man gör som man vill och den palestinska marken är den man samarbetar med eller på om man så vill. Teoretiskt samarbete är också en form av samarbete. Ungefär som att man i teorin säger sig vilja stå bakom en palestinsk stat.
fredag 28 december 2007
Fredsprocess
De kallar det fredsprocess. De kallar det förhandlingar.
Israel Defense Forces troops killed one of Palestinian negotiator Ahmed Qureia's bodyguards on Friday during an arrest operation in Ramallah.
En palestinier i mängden.
Israel Defense Forces troops killed one of Palestinian negotiator Ahmed Qureia's bodyguards on Friday during an arrest operation in Ramallah.
En palestinier i mängden.
måndag 24 december 2007
Ett Julbord För Mycket
Det vankas julbord hemma hos Fredrick Federley. Han har bjudit in några som han anser är förtjänta av det. Alla kunde dock inte komma. Gästlistan över goda hårt arbetande svenskar var ganska stor. Men många hade andra saker för sig. Anders Borg var på PR-kurs. Fredrik Reinfeldt var på retorikkurs. Kristdemokraterna var på ”att vara emot abort-inofficiellt-men inte-officiellt-kurs.”
Mauricio Rojas var bjuden till jullunchen, men han vägrade komma när han i exakt samma sekund som han blev bjuden hörde att en chilenare var inbjuden till julbordet.
- Då vågar jag ju inte ta med mig någonting. Det riskerar ju bli bestulet.
- Vem blir då vår blatte? Undrar Federley som också fått ett negativt besked av Nyamko, som var på ”Själv-integrerings-kurs”.
Maud Olofsson kunde inte heller komma men skickade över en present i form av en död fågelunge och en levande, lätt hysterisk, bäver. Maud var upptagen med att starta ett tolvstegsprogram för trygghetsnarkomaner i samarbete med bla DN:s ledarredaktion och David Eberhardt.
Federley har dock haft fullt upp med alla sina sysselsättningar, så inför julbordet hade han inte hunnit städa helt och hållet. Han ursäktade sig: - Det är lite rörigt här hemma. Det ser lite ut som Irak skulle man kunna säga. Men det är ju inte så illa.
Johan Staël von Holstein kommer sent och hälsar på alla med frasen: - Jag är entreprenör. Är du entreprenör?
Federley nickar och ler: - Jag har varit småföretagare. Och jag lärde mig fantastiskt mycket den dagen om en av de svåraste branscherna man kan verka i som småföretagare. Det krävs verkligen 100 procent närvaro, och därför var det nog dömt att misslyckas när man som jag och Dominika har 150 andra heltidssysselsättningar.
Hanne Kjöller säger att hon är journalist och fast anställd på Dagens Nyheter.
Von Holstein skakar på huvudet, ler likt kejsar Nero: - Är du en trygghetsnarkoman?
Hanne Kjöller får tårar i ögonen, här har hon ägnat flera år åt racka ned på snabbköpskassörskor, sjukskrivna, arbetslösa, fackföreningar och låginkomsttagare och så får hon det här i ansiktet. Hon går till julbordet för att trösta sig med julskinkan.
- Vad är det, frågar Birgitta Ohlsson med stora empatiska ögon, hon som är gruppens mest liberala samvete.
- Johan kallade mig trygghetsnarkoman.
- Men det vet jag att du inte är. Jag vet och det vet alla här, hur mycket du föraktar alla som går på bidrag. Hanne torkar en tår, äter upp en bit skinka, och mår lite bättre.
En filosofisk diskussion poppar upp. Det börjar med att man diskuterar klass. - Jag är så trött på det där tjafset, säger de alla i kör. De där kommunisterna talar så mycket om klasslöst samhälle, men det är ju de som verkar vilja att det finns klasser. De blir ju jätteupprörda när vi säger att det inte finns några klasser. Det tycker man ju borde komma som en god nyhet?
Federley säger: -Vi centerpartiser tror inte på människor som talar om vem som är arbetar-, medel- eller överklass. Vi tror att alla håller hög klass.
- Gör ni?
- Ha, ha. Njae. Men vi tror inte på arbetarklassen.
Johan Staël von Holstein: - Entreprenörerna håller i varje fall god klass.
- Fast det är ju alla som arbetar som är arbetarklassen, säger någon.
- Måste man säga klassen då? Kan man inte säga arbetarindividerna?
Joakim von Anka blir sedan föremålet för diskussionen.
- Joakim von Anka är ju en hjälte. Han håller arbetarna på plats och är väldigt rik. Men det bekymrar mig lite att han bokstavligen badar i pengar. Jag menar att de bara ligger där.
- Han är en hårding. Han är ingen trygghetsnarkoman inte. Det gör ont att bada och dyka bland mynt. Han är inte rädd för att smutsa ned händerna. Dessutom är det ju positivt att han på så vis ser till att det finns stora inkomstklyftor i samhället. Hungriga ankor jagar bäst. Ja, andra ankor då. För han är ju också en anka. Men det är ju bara vissa ankor som jagar bäst när de är hungriga.
- Sverige är en ankdamm, säger Hanne Kjöller helt plötsligt, då hon känner att hon vill bli tagen på allvar av Johan.
Men Johan Staël von Holstein är upptagen av att bli upprörd när den stora kakan ska delas upp. - Ska alla få en del av kakan? Även de som inte är entreprenörer? Och lika stora delar? Kommunister!
Men han hinner knappt gå därifrån i vredesmod förrän han ser något ännu mera vedervärdigt. En skäggig man helt klätt i rött dyker upp. Och med en säck fylld av julklappar som likt bidrag ska delas ut till kreti och pleti! - Röd gubbe med skägg! Röd gubbe med skägg! Vrålar han utan att tänka. Men Johan som inte tycker om att tänka efter blir lugnad av Federley.
- Han är en entreprenör. Han har startat eget. Tomten äger en sweatshop med små tomtenissar som jobbar för 9:90 i timmen, och där ingen är fackansluten.
Johan muttrar något. - Det låter bra, det låter bra.
- Julen är verkligen till för barnen. De görs av barnen i syd och ges till barnen i nord, säger Federley glatt.
Johan Staël von Holstein ger bort ett paket med tomt innehåll till Hanne Kjöller. Han hade rimmat också:
”Du som är en trygghestnarkoman
Du har för fan hela jävla dan
På att själva fylla paketet med något eget
Du får själv ta det första steget.”
Hanne blir ledsen igen. - Men jag är ingen trygghetsnarkoman.
- Så säger alla trygghetsnarkomaner, säger Johan.
Själv får han ett paket med rimmet.
”Här får du något så att du slipper något som vi vet att du hatar:
Det vill säga tänka, som är till för de som sig latar.”
Han öppnar paketet och får en DVD med program från Kanal 5.
Hanne Kjöller ger bort en tavla till Federley. Det är ett inramat isärslitet kollektivavtal.
”Fack is an ugly word.
As we both have heard.”
Federley säger att han istället för att köpa något till någon har skänkt pengarna till en välgörenhetsorganisation. Han tycker att det är mer modernt och ansvarstagande. Pengarna har gått till Israels militär.
Birgitta Ohlsson får en fotboll av Fredrik Malm som ser ut som en bomb. - Ett internt skämt, säger Fredrik. Birgitta nickar med uppspärrade ögon. Fredrik får i sin tur Per Ahlmarks samlade krönikor som är finurligt gjorda i form av toapapper.
Men en överraskning väntar. Det är svenskt näringsliv som har julklappar till alla. Det är en klippkort på flygresor. ”Flyg hur mycket du vill och helst lite mer.” Och en sagobok.
Birgitta Ohlsson tar sedan efter julklapsutdelningen fram ett häfte. Men det är inget sånghäfte. - Det är one-liners av Jan Björklund. Jag tänkte att vi skanderar de, istället, säger hon.
Ingen nappar. - Du är ju feminist, säger Johan. Jag känner inte till en enda feminist som är en entreprenör.
Hon har för övrigt vägrat att äta utav julbordet. Det har varit för mycket kött. Hon är en extremt stor djurvän. Därför blev hon väldigt glad när hon läste att murbygget i Israel kanske skulle anpassas för att vissa djur, som igelkottar, skulle kunna ta sig igenom. Som liberal tycker hon ju att djur ska kunna få röra sig fritt och inte riskera att bli dödade och få sina rättigheter kränkta.
Men tårta kan hon äta. En tårta dukas fram. Tårtan är formad som en karta över mellanöstern. Fredrik Malm har bakat den och har skojat till det. De små godisbitarna med besk smak över Libanon föreställer klusterbomber. - Ja, som ni vet. Staten Israels godis kan ibland smaka lite för beskt och kanske inte passar alla i smaken. Men det är mördande gott liksom.
Birgitta Ohlsson ser med uppspärrade ögon på tårtan. Hon säger att det saknas något. Hon slänger in några jaffaapelsinbitar på tårtan så att delar av Gaza försvinner. Det skvättar åt alla håll. Alla skrattar.
Ett hembiträde kommer och plockar upp det som hamnar på backen. Hon harklar sig en aning.
- Suckade du? Hostade du? Säger Hanne Kjöller och börjar genast skriva på en krönika om bortskämda städerskor som bara kräver ersättning och vill sjukskriva sig.
Jullunchen tar slut. Snapsen är slut. Folk, ursäkta, individerna, börjar gå hem till sig. - Det var trevligt det här. Det måste vi göra om.
Det blir till natt. Maurico Rojas har inte hitta något ställe att äta julbord på. Vart han än tar vägen är det minst en chilenare på varje ställe. Han går bittert hem. Framför dörren suckar han insiktsfullt. Han tar ett beslut och låser sig ute.
Mauricio Rojas var bjuden till jullunchen, men han vägrade komma när han i exakt samma sekund som han blev bjuden hörde att en chilenare var inbjuden till julbordet.
- Då vågar jag ju inte ta med mig någonting. Det riskerar ju bli bestulet.
- Vem blir då vår blatte? Undrar Federley som också fått ett negativt besked av Nyamko, som var på ”Själv-integrerings-kurs”.
Maud Olofsson kunde inte heller komma men skickade över en present i form av en död fågelunge och en levande, lätt hysterisk, bäver. Maud var upptagen med att starta ett tolvstegsprogram för trygghetsnarkomaner i samarbete med bla DN:s ledarredaktion och David Eberhardt.
Federley har dock haft fullt upp med alla sina sysselsättningar, så inför julbordet hade han inte hunnit städa helt och hållet. Han ursäktade sig: - Det är lite rörigt här hemma. Det ser lite ut som Irak skulle man kunna säga. Men det är ju inte så illa.
Johan Staël von Holstein kommer sent och hälsar på alla med frasen: - Jag är entreprenör. Är du entreprenör?
Federley nickar och ler: - Jag har varit småföretagare. Och jag lärde mig fantastiskt mycket den dagen om en av de svåraste branscherna man kan verka i som småföretagare. Det krävs verkligen 100 procent närvaro, och därför var det nog dömt att misslyckas när man som jag och Dominika har 150 andra heltidssysselsättningar.
Hanne Kjöller säger att hon är journalist och fast anställd på Dagens Nyheter.
Von Holstein skakar på huvudet, ler likt kejsar Nero: - Är du en trygghetsnarkoman?
Hanne Kjöller får tårar i ögonen, här har hon ägnat flera år åt racka ned på snabbköpskassörskor, sjukskrivna, arbetslösa, fackföreningar och låginkomsttagare och så får hon det här i ansiktet. Hon går till julbordet för att trösta sig med julskinkan.
- Vad är det, frågar Birgitta Ohlsson med stora empatiska ögon, hon som är gruppens mest liberala samvete.
- Johan kallade mig trygghetsnarkoman.
- Men det vet jag att du inte är. Jag vet och det vet alla här, hur mycket du föraktar alla som går på bidrag. Hanne torkar en tår, äter upp en bit skinka, och mår lite bättre.
En filosofisk diskussion poppar upp. Det börjar med att man diskuterar klass. - Jag är så trött på det där tjafset, säger de alla i kör. De där kommunisterna talar så mycket om klasslöst samhälle, men det är ju de som verkar vilja att det finns klasser. De blir ju jätteupprörda när vi säger att det inte finns några klasser. Det tycker man ju borde komma som en god nyhet?
Federley säger: -Vi centerpartiser tror inte på människor som talar om vem som är arbetar-, medel- eller överklass. Vi tror att alla håller hög klass.
- Gör ni?
- Ha, ha. Njae. Men vi tror inte på arbetarklassen.
Johan Staël von Holstein: - Entreprenörerna håller i varje fall god klass.
- Fast det är ju alla som arbetar som är arbetarklassen, säger någon.
- Måste man säga klassen då? Kan man inte säga arbetarindividerna?
Joakim von Anka blir sedan föremålet för diskussionen.
- Joakim von Anka är ju en hjälte. Han håller arbetarna på plats och är väldigt rik. Men det bekymrar mig lite att han bokstavligen badar i pengar. Jag menar att de bara ligger där.
- Han är en hårding. Han är ingen trygghetsnarkoman inte. Det gör ont att bada och dyka bland mynt. Han är inte rädd för att smutsa ned händerna. Dessutom är det ju positivt att han på så vis ser till att det finns stora inkomstklyftor i samhället. Hungriga ankor jagar bäst. Ja, andra ankor då. För han är ju också en anka. Men det är ju bara vissa ankor som jagar bäst när de är hungriga.
- Sverige är en ankdamm, säger Hanne Kjöller helt plötsligt, då hon känner att hon vill bli tagen på allvar av Johan.
Men Johan Staël von Holstein är upptagen av att bli upprörd när den stora kakan ska delas upp. - Ska alla få en del av kakan? Även de som inte är entreprenörer? Och lika stora delar? Kommunister!
Men han hinner knappt gå därifrån i vredesmod förrän han ser något ännu mera vedervärdigt. En skäggig man helt klätt i rött dyker upp. Och med en säck fylld av julklappar som likt bidrag ska delas ut till kreti och pleti! - Röd gubbe med skägg! Röd gubbe med skägg! Vrålar han utan att tänka. Men Johan som inte tycker om att tänka efter blir lugnad av Federley.
- Han är en entreprenör. Han har startat eget. Tomten äger en sweatshop med små tomtenissar som jobbar för 9:90 i timmen, och där ingen är fackansluten.
Johan muttrar något. - Det låter bra, det låter bra.
- Julen är verkligen till för barnen. De görs av barnen i syd och ges till barnen i nord, säger Federley glatt.
Johan Staël von Holstein ger bort ett paket med tomt innehåll till Hanne Kjöller. Han hade rimmat också:
”Du som är en trygghestnarkoman
Du har för fan hela jävla dan
På att själva fylla paketet med något eget
Du får själv ta det första steget.”
Hanne blir ledsen igen. - Men jag är ingen trygghetsnarkoman.
- Så säger alla trygghetsnarkomaner, säger Johan.
Själv får han ett paket med rimmet.
”Här får du något så att du slipper något som vi vet att du hatar:
Det vill säga tänka, som är till för de som sig latar.”
Han öppnar paketet och får en DVD med program från Kanal 5.
Hanne Kjöller ger bort en tavla till Federley. Det är ett inramat isärslitet kollektivavtal.
”Fack is an ugly word.
As we both have heard.”
Federley säger att han istället för att köpa något till någon har skänkt pengarna till en välgörenhetsorganisation. Han tycker att det är mer modernt och ansvarstagande. Pengarna har gått till Israels militär.
Birgitta Ohlsson får en fotboll av Fredrik Malm som ser ut som en bomb. - Ett internt skämt, säger Fredrik. Birgitta nickar med uppspärrade ögon. Fredrik får i sin tur Per Ahlmarks samlade krönikor som är finurligt gjorda i form av toapapper.
Men en överraskning väntar. Det är svenskt näringsliv som har julklappar till alla. Det är en klippkort på flygresor. ”Flyg hur mycket du vill och helst lite mer.” Och en sagobok.
Birgitta Ohlsson tar sedan efter julklapsutdelningen fram ett häfte. Men det är inget sånghäfte. - Det är one-liners av Jan Björklund. Jag tänkte att vi skanderar de, istället, säger hon.
Ingen nappar. - Du är ju feminist, säger Johan. Jag känner inte till en enda feminist som är en entreprenör.
Hon har för övrigt vägrat att äta utav julbordet. Det har varit för mycket kött. Hon är en extremt stor djurvän. Därför blev hon väldigt glad när hon läste att murbygget i Israel kanske skulle anpassas för att vissa djur, som igelkottar, skulle kunna ta sig igenom. Som liberal tycker hon ju att djur ska kunna få röra sig fritt och inte riskera att bli dödade och få sina rättigheter kränkta.
Men tårta kan hon äta. En tårta dukas fram. Tårtan är formad som en karta över mellanöstern. Fredrik Malm har bakat den och har skojat till det. De små godisbitarna med besk smak över Libanon föreställer klusterbomber. - Ja, som ni vet. Staten Israels godis kan ibland smaka lite för beskt och kanske inte passar alla i smaken. Men det är mördande gott liksom.
Birgitta Ohlsson ser med uppspärrade ögon på tårtan. Hon säger att det saknas något. Hon slänger in några jaffaapelsinbitar på tårtan så att delar av Gaza försvinner. Det skvättar åt alla håll. Alla skrattar.
Ett hembiträde kommer och plockar upp det som hamnar på backen. Hon harklar sig en aning.
- Suckade du? Hostade du? Säger Hanne Kjöller och börjar genast skriva på en krönika om bortskämda städerskor som bara kräver ersättning och vill sjukskriva sig.
Jullunchen tar slut. Snapsen är slut. Folk, ursäkta, individerna, börjar gå hem till sig. - Det var trevligt det här. Det måste vi göra om.
Det blir till natt. Maurico Rojas har inte hitta något ställe att äta julbord på. Vart han än tar vägen är det minst en chilenare på varje ställe. Han går bittert hem. Framför dörren suckar han insiktsfullt. Han tar ett beslut och låser sig ute.
söndag 23 december 2007
Santa´s Ghetto: Betlehem
Graffitimålaren Banksy har tillsammans med ett gäng andra konstnärer smyckat Betlehem. Konst som aktivism, som motstånd. Besök Santa´s Ghetto. Några av bilderna har jag sett tidigare, som den där, där en liten flicka kroppsvisterar en soldat.
Men som ytterligare en bonus fortsätter Israel bygga ut på de ockuperade områdena. Annapolis var ju som bekant ett steg framåt. Och muren rycker dessutom bokstavligen upp palestiniernas levebröd ur marken.
Här en liten video med lite mer bilder på muren: Betlehem Christmas Cancelled: The Wall Must Fall. Betlehem, där som bekant, till och med tomten åker på stryk av israeliska ockupationssoldater.
lördag 22 december 2007
Ett Mysterium
Vad fan i helvete gör Johan Staël von Holstein i kulturrådet?
Hör på mannen:
Vad vet du om ditt nya uppdrag?
– Jag har förstått att vi delar ut 2 miljarder till konst och kultur varje år, men mer än så vet jag inte i dagsläget. Jag är en vildhjärna och ser värdet av konst på ett annat sätt än gamla stofiler.
Han vet inte så mycket nej. Och man kan konstatera att han inte alls förstår värdet utav konst.
Men på ett par frågor innan har han ändå påstått sig veta en del:
Vad kan du bidra med i Kulturrådet?
– Jag har ett modernt synsätt med starkt kapitalistiska värderingar. Konst har länge varit en efterbliven och eftersatt resurs i samhället som jag vill vitalisera markant.
Vad vill du förändra?
– Ytterst måste konstnärerna själva vilja leva på sin konst. Det är upp till dem att definiera sina egna varumärken och hitta sin publik. Bidrag och stöd kan inte vara den enda försörjningen. Fler borde vara intresserade av att starta kommersiella företag och tjäna pengar på sina uttryck.
Frågan kvarstår. Vad fan gör den där mannen i kulturrådet?
Fotnot: I Dagens DN på kultursidorna kommenterar en självförsörjande kulturarbetande Maria Küchen detta, och bland annat om von Holsteins okunnighet men även om konstnärernas roll och fria val. "Vi skapar inte ett starkt uttryck i den primära avsikten att maximera vinsten, vi råkar ibland gå med bra vinst för att vi har skapat ett starkt uttryck; ibland är det startka uttrycket en förlustaffär ekonomiskt sett. Starka uttryck blir ofta inte lönsamma förrän på flera hundra års sikt." Det har inte von Holstein tid med. Hans hjärna är börsifierad.
Hör på mannen:
Vad vet du om ditt nya uppdrag?
– Jag har förstått att vi delar ut 2 miljarder till konst och kultur varje år, men mer än så vet jag inte i dagsläget. Jag är en vildhjärna och ser värdet av konst på ett annat sätt än gamla stofiler.
Han vet inte så mycket nej. Och man kan konstatera att han inte alls förstår värdet utav konst.
Men på ett par frågor innan har han ändå påstått sig veta en del:
Vad kan du bidra med i Kulturrådet?
– Jag har ett modernt synsätt med starkt kapitalistiska värderingar. Konst har länge varit en efterbliven och eftersatt resurs i samhället som jag vill vitalisera markant.
Vad vill du förändra?
– Ytterst måste konstnärerna själva vilja leva på sin konst. Det är upp till dem att definiera sina egna varumärken och hitta sin publik. Bidrag och stöd kan inte vara den enda försörjningen. Fler borde vara intresserade av att starta kommersiella företag och tjäna pengar på sina uttryck.
Frågan kvarstår. Vad fan gör den där mannen i kulturrådet?
Fotnot: I Dagens DN på kultursidorna kommenterar en självförsörjande kulturarbetande Maria Küchen detta, och bland annat om von Holsteins okunnighet men även om konstnärernas roll och fria val. "Vi skapar inte ett starkt uttryck i den primära avsikten att maximera vinsten, vi råkar ibland gå med bra vinst för att vi har skapat ett starkt uttryck; ibland är det startka uttrycket en förlustaffär ekonomiskt sett. Starka uttryck blir ofta inte lönsamma förrän på flera hundra års sikt." Det har inte von Holstein tid med. Hans hjärna är börsifierad.
Och Så Får Vi Inte Glömma Världens Glömda Kriser
Många av världens kriser är glömda, eller ignorerade. Många av världens kriser har även att göra med krigens följder. De humanitära problemen kvarstår efter att kanonerna har tystnat. Läkare Utan Gränser har i år som tidigare listat tio glömda kriser.
Burma, Colombia, Central Afrikanska Republiken, Somalia, Zimbabwe, tuberkulos, undernäring (varje år dör alltså fem miljoner barn under fem år av undernäring), Sri Lanka, Tjetjenien. Och Kongo-Kinshasa. Det evigt oroliga Kongo, där hatet ibland sprids via radiovågor, likt det gjorde i Rwanda.
Kongo har ju haft ett oroligt krig, eller har. Där man beräknar att uppemot tre miljoner människor dog på grund av kriget mellan 1998 och 2003. (Vissa menar att kriget började 1996). Men det är fortfarande oroligt. I vissa regioner beräknas 1000 människor dö per dag på grund av våldsamheter och effekter av kriget. Kongo-Kinshasas förbannelse beror bland annat på att det är rikt på mineraler. Vissa förbättringar har skett, men än idag kan man alltså se hur landet drabbas av våldsamheter med flyktingfloder som följd. Anledningarna och motiven och teorierna om kriget är dock många fler. Det handlar om Rwanda, och folkmordet på tutsier. Det handlar om självförsvar. Om etniska krig. Det handlade om internationella krig att få bort en diktator. Komplicerat hur som helst.
Jag minns hur det i början av år 2003 diskuterades bland svenska politiker om ett eventuellt krig i Irak. Till en början var alla eniga. FN var vägledande. Men allteftersom det blev tydligare att ett krig verkade vara i faggorna, eftersom ingen kunde ta miste på vad den krigskåta Bush-administrationen ville, började vissa skruva nervöst på sig. Bo Lundgren var en av dessa. Han började felsurra om Rwanda. Jag hörde honom på TV. Rapport eller Aktuellt. I riksdagen var han inne på samma linje.
”…det har funnits tillfällen då FN inte agerat med samma beslutsamhet. De ohyggliga folkmorden i Rwanda kostade en miljon människor livet men då svek FN:s säkerhetsråd. Världen tittade på och gjorde ingenting.”
Bo Lundgrens jämförelse med Rwanda var häpnadsväckande. Men få reagerade. Jag försökte få in en insändare i dagens nyheter. Misslyckades. För i samma stund som han yttrade Rwanda som ett skäl för att rättfärdiga ett krig i Irak begicks enorma övergrepp i Rwandas grannland. Kongo, där den humanitära krisen var akut. Men ingen protesterade. Kongo-Kinshasa var helt enkelt inte på den västerländska (läs: USA) agendan.
I SVD står det en artikel om att konflikterna nu ökar. Peter Wallensteen, fredsforskare, säger att USA måste agera mer. Bli aktivare. USA är nyckeln. Jaså?
Nyckeln är ett alternativ till USA.
Burma, Colombia, Central Afrikanska Republiken, Somalia, Zimbabwe, tuberkulos, undernäring (varje år dör alltså fem miljoner barn under fem år av undernäring), Sri Lanka, Tjetjenien. Och Kongo-Kinshasa. Det evigt oroliga Kongo, där hatet ibland sprids via radiovågor, likt det gjorde i Rwanda.
Kongo har ju haft ett oroligt krig, eller har. Där man beräknar att uppemot tre miljoner människor dog på grund av kriget mellan 1998 och 2003. (Vissa menar att kriget började 1996). Men det är fortfarande oroligt. I vissa regioner beräknas 1000 människor dö per dag på grund av våldsamheter och effekter av kriget. Kongo-Kinshasas förbannelse beror bland annat på att det är rikt på mineraler. Vissa förbättringar har skett, men än idag kan man alltså se hur landet drabbas av våldsamheter med flyktingfloder som följd. Anledningarna och motiven och teorierna om kriget är dock många fler. Det handlar om Rwanda, och folkmordet på tutsier. Det handlar om självförsvar. Om etniska krig. Det handlade om internationella krig att få bort en diktator. Komplicerat hur som helst.
Jag minns hur det i början av år 2003 diskuterades bland svenska politiker om ett eventuellt krig i Irak. Till en början var alla eniga. FN var vägledande. Men allteftersom det blev tydligare att ett krig verkade vara i faggorna, eftersom ingen kunde ta miste på vad den krigskåta Bush-administrationen ville, började vissa skruva nervöst på sig. Bo Lundgren var en av dessa. Han började felsurra om Rwanda. Jag hörde honom på TV. Rapport eller Aktuellt. I riksdagen var han inne på samma linje.
”…det har funnits tillfällen då FN inte agerat med samma beslutsamhet. De ohyggliga folkmorden i Rwanda kostade en miljon människor livet men då svek FN:s säkerhetsråd. Världen tittade på och gjorde ingenting.”
Bo Lundgrens jämförelse med Rwanda var häpnadsväckande. Men få reagerade. Jag försökte få in en insändare i dagens nyheter. Misslyckades. För i samma stund som han yttrade Rwanda som ett skäl för att rättfärdiga ett krig i Irak begicks enorma övergrepp i Rwandas grannland. Kongo, där den humanitära krisen var akut. Men ingen protesterade. Kongo-Kinshasa var helt enkelt inte på den västerländska (läs: USA) agendan.
I SVD står det en artikel om att konflikterna nu ökar. Peter Wallensteen, fredsforskare, säger att USA måste agera mer. Bli aktivare. USA är nyckeln. Jaså?
Nyckeln är ett alternativ till USA.
tisdag 18 december 2007
Den Politiska Viljan
Per Ahlin skriver några rader om lovade pengar till palestinierna i dagens DN. Förmågan att inte tycka någonting speciellt är Per Ahlins kännetecken. I en liten blänkare i DN skriver han på några få rader om det hoppfulla i att många länder är beredda att ge pengar till palestinierna. ”Men frågor kan givetvis ställas om pengarna verkligen kommer att komma till sin rätt. Det är dessutom så att det inte är ekonomin som är det främsta hindret mot en lösning, det är bristen på politisk vilja.”
Till att börja med är sådana här löften till att börja med bara ord. För det andra, så nämner Per Ahlin inte Israel en enda gång. För det tredje så skriver han dessutom innan att det är den usla ekonomin som kan omöjliggöra det i Annapolis uppsatta målet att skapa en palestinsk stat.
Men visst. Det främsta hindret mot en lösning skulle kunna sägas vara bristen på politisk vilja. Eller snarare att den politiska viljan i området inte är en enig vilja, utan att det handlar om politiska viljor. Det brister inte i politiska viljor, de har bara riktningar som inte möts eller går ihop.
Till att börja med är sådana här löften till att börja med bara ord. För det andra, så nämner Per Ahlin inte Israel en enda gång. För det tredje så skriver han dessutom innan att det är den usla ekonomin som kan omöjliggöra det i Annapolis uppsatta målet att skapa en palestinsk stat.
Men visst. Det främsta hindret mot en lösning skulle kunna sägas vara bristen på politisk vilja. Eller snarare att den politiska viljan i området inte är en enig vilja, utan att det handlar om politiska viljor. Det brister inte i politiska viljor, de har bara riktningar som inte möts eller går ihop.
söndag 16 december 2007
En Propp För Mycket
Sånt här tycker jag är skoj: "Ulf Adelsohn uppmanar till SvD-bojkott." Låter Ulf få ordet: "Svd är en starkt bidragande orsak till regeringens låga opinionstal."
Men kritiken mot moderaterna kommer från höger, i varje fall vad gäller ledarsidan. Så hur många röster på sossarna istället av de som läser SVD?
Hur som helst. "Jag ville skriva om fastighetsskatten på Brännpunkt, men fick nej. Men när chefredaktören för Flamman fick helsida gick ytterligare en propp."
Håller SVD på att nära kommunister vid sin barm?
Och är det här ett exempel på en artikel som Ulf ogillar vad gäller rubriksättning och innehåll?
Hur som helst. Ulf har nu valt den andra morgontidningen i Stockholm istället. Som av en händelse också är borgerlig. DN-liberalerna är dock mer i Ulf Adelsohns smak. Inte så kritiska.
Men kritiken mot moderaterna kommer från höger, i varje fall vad gäller ledarsidan. Så hur många röster på sossarna istället av de som läser SVD?
Hur som helst. "Jag ville skriva om fastighetsskatten på Brännpunkt, men fick nej. Men när chefredaktören för Flamman fick helsida gick ytterligare en propp."
Håller SVD på att nära kommunister vid sin barm?
Och är det här ett exempel på en artikel som Ulf ogillar vad gäller rubriksättning och innehåll?
Hur som helst. Ulf har nu valt den andra morgontidningen i Stockholm istället. Som av en händelse också är borgerlig. DN-liberalerna är dock mer i Ulf Adelsohns smak. Inte så kritiska.
lördag 15 december 2007
Är SL Något På Spåret?
SL har fått kritik. Resenärerna är inte nöjda. Genom idogt utredande av vad resenärernas missnöje består i, har man nu börjat förstå lite mer av vad det är som gör resenärerna mer nöjda. Eller mindre missnöjda. (Glaset är en tredjedels fullt för SL.)
- Redan nu har vi märkt en liten förändring med att resenärerna är mer nöjda. När det gäller informationssystemet har vi ordnat så att högtalarna fungerar vid stationerna.
Jag tror han är något på spåret, pun intended. Om saker och ting fungerar så blir folk mer nöjda. Genom att se till att högtalarna fungerar, istället för att de inte fungerar, fungerar de bättre. Utöka användandet av den där fungerarmetoden, vetja. Annars är det inte alltid så att det är själva högtalarsystemet som är det stora problemet.
Själv minns jag tider på den gröna linjen, då en kvinnlig röst alltid lovade att tåget mot Hagsätra skulle komma om tre minuter. Det kunde hon envist hävda i en halvtimma. Högtalarna fungerade i varje fall väldigt bra. Och det var väl bra: och om man var senil kunde man ju alltid behålla hoppet att tåget faktiskt skulle komma om tre minuter. Man kan säga att informationen bestod i att tala om att tåget inte stod inne, vilket förvisso var bra ifall man var blind.
Tåget mot Hagsätra ankommer om tre minuter.
- Redan nu har vi märkt en liten förändring med att resenärerna är mer nöjda. När det gäller informationssystemet har vi ordnat så att högtalarna fungerar vid stationerna.
Jag tror han är något på spåret, pun intended. Om saker och ting fungerar så blir folk mer nöjda. Genom att se till att högtalarna fungerar, istället för att de inte fungerar, fungerar de bättre. Utöka användandet av den där fungerarmetoden, vetja. Annars är det inte alltid så att det är själva högtalarsystemet som är det stora problemet.
Själv minns jag tider på den gröna linjen, då en kvinnlig röst alltid lovade att tåget mot Hagsätra skulle komma om tre minuter. Det kunde hon envist hävda i en halvtimma. Högtalarna fungerade i varje fall väldigt bra. Och det var väl bra: och om man var senil kunde man ju alltid behålla hoppet att tåget faktiskt skulle komma om tre minuter. Man kan säga att informationen bestod i att tala om att tåget inte stod inne, vilket förvisso var bra ifall man var blind.
Tåget mot Hagsätra ankommer om tre minuter.
"I am a Zionist and what we are doing here today is Zionism."
Man river hus, man ägnar sig åt etnisk rensning, man ägnar sig åt rasism: man är sionist liksom.
En beduin, medborgare i mellanösterns enda demokrati, ser sitt hem demoleras. En ung judisk pojke som får lite extrapengar för att delta frågas av en beduin varför han gör detta, svaret kommer som om det vore en självklarhet:" I am a Zionist and what we are doing here today is Zionism."
Men tydligen i denna era av nyliberal globalisering, privatiseras även sionismen. Varför inte även tjäna pengar och privatisera förtrycket? Men det bådar inte gott för palestinierna och beduinerna. Om det var svårt att göra sin röst och sina rättigheter hörda gentemot den statliga israeliska ockupationsmakten kan det bli än svårare gentemot de privata firmor som nu ska tjäna pengar på förtrycket. Privatiserade checkpoints låter förvisso som en logisk följd av allt elände.
För övrigt: om detta lär inte Nathan Shachar skriva något om.
Inte heller om detta: Röda Korset talar ut: "The Palestinian Territories face a deep human crisis, where millions of people are denied their human dignity. Not once in a while, but every day," Men som pojken skulle ha sagt: "We are zionists and what we are doing here every day is zionism."
(Inom parantes sagt: Följande lilla notis i SVD är talande, och berättar om en man som släppts ur sitt israeliska fängelse. "Jamal Tawil, borgmästare i staden al-Bireh nära Ramallah har suttit i israeliskt fängelse i nästan sex år... Varför Israelerna släppte Tawil framgick inte. Han greps av israeliska soldater under en nattlig räd i Ramallah i april 2002."
Varför han släpptes framgick inte... Gripandet behövs liksom inte kommenteras. "Vadå? Det var ju en vanlig sån där räd?" Samtidigt satsar USA än mer på att skapa splittring bland palestinierna. Och Hamas och Fatah hjälper på sitt sätt till.)
En beduin, medborgare i mellanösterns enda demokrati, ser sitt hem demoleras. En ung judisk pojke som får lite extrapengar för att delta frågas av en beduin varför han gör detta, svaret kommer som om det vore en självklarhet:" I am a Zionist and what we are doing here today is Zionism."
Men tydligen i denna era av nyliberal globalisering, privatiseras även sionismen. Varför inte även tjäna pengar och privatisera förtrycket? Men det bådar inte gott för palestinierna och beduinerna. Om det var svårt att göra sin röst och sina rättigheter hörda gentemot den statliga israeliska ockupationsmakten kan det bli än svårare gentemot de privata firmor som nu ska tjäna pengar på förtrycket. Privatiserade checkpoints låter förvisso som en logisk följd av allt elände.
För övrigt: om detta lär inte Nathan Shachar skriva något om.
Inte heller om detta: Röda Korset talar ut: "The Palestinian Territories face a deep human crisis, where millions of people are denied their human dignity. Not once in a while, but every day," Men som pojken skulle ha sagt: "We are zionists and what we are doing here every day is zionism."
(Inom parantes sagt: Följande lilla notis i SVD är talande, och berättar om en man som släppts ur sitt israeliska fängelse. "Jamal Tawil, borgmästare i staden al-Bireh nära Ramallah har suttit i israeliskt fängelse i nästan sex år... Varför Israelerna släppte Tawil framgick inte. Han greps av israeliska soldater under en nattlig räd i Ramallah i april 2002."
Varför han släpptes framgick inte... Gripandet behövs liksom inte kommenteras. "Vadå? Det var ju en vanlig sån där räd?" Samtidigt satsar USA än mer på att skapa splittring bland palestinierna. Och Hamas och Fatah hjälper på sitt sätt till.)
fredag 14 december 2007
Att Vara Eller Inte Vara En Einstein
Den här artikeln av Einstein som jag själv fann för ett par år sedan, via Marxist Internet Archive och som nu Yelah skriver om drar mig till minnes en liten diskussion jag hamnade i: en sån där man nästan drömmer om att få. Man får öppet mål liksom. Smashläge. Det är bara att raka in den. I ärlighetens namn har jag även försökt provocera fram den igen. Bara för att få vara med om det igen.
- Är du socialist?
- Jo jag är socialist.
- Jaså? Då är du ingen Einstein direkt.
- Bingo! Jag har fått bingo!
- Är du socialist?
- Jo jag är socialist.
- Jaså? Då är du ingen Einstein direkt.
- Bingo! Jag har fått bingo!
Lite Slentrianhyckleri Så Här På Veckoslutet
Var ska man börja? Var ska man sluta? Hur kan man beskriva detta utan att hemfalla åt sarkasmer och ironi? Utan att använda en liknelse som: att kasta sten i glashus? Utan att känna att ordet hyckleri börjar kännas urvattnat när det gäller världens mest berömda demokrati? Jag vet inte. Jag vet bara inte. Men, hur som helst, USA anklagar Venezuela för att blanda sig i ett annat lands politiska val genom ekonomisk inblandning.
tisdag 11 december 2007
Vit Mans Illustrerade Vetenskap
Holländarna kom först till det avlägsna landet. Den förste som 1606 såg dess kust, var Willem Janszoon.
I det senaste numret av Illustrerad Vetenskap ges denna ledtråd på fyra poäng i kategorin geografi, och under frågan: Vad heter detta land, i deras lilla frågesport: Kunskap på tvärs.
Svaret är Australien. Holländarna kom först alltså.
På en poäng får man veta att landet är känt för sina eukalyptusträd och sitt rika djurliv med bland annat koalor, dingo och kängurur. Man kunde ha tillagt: Man är även känt för sitt ointresse och för sin bristande respekt för ursprungsbefolkningen. (Inom parantes sagt: australiens aboriginer hade väl levt där i sisådär 40 -60 000 år där när holländarna dök upp. Men hej: är man inte vit så är man inte vit.)
Kunskap på tvärs, indeed.
I det senaste numret av Illustrerad Vetenskap ges denna ledtråd på fyra poäng i kategorin geografi, och under frågan: Vad heter detta land, i deras lilla frågesport: Kunskap på tvärs.
Svaret är Australien. Holländarna kom först alltså.
På en poäng får man veta att landet är känt för sina eukalyptusträd och sitt rika djurliv med bland annat koalor, dingo och kängurur. Man kunde ha tillagt: Man är även känt för sitt ointresse och för sin bristande respekt för ursprungsbefolkningen. (Inom parantes sagt: australiens aboriginer hade väl levt där i sisådär 40 -60 000 år där när holländarna dök upp. Men hej: är man inte vit så är man inte vit.)
Kunskap på tvärs, indeed.
måndag 10 december 2007
I Fablernas Värld
Svenskt Näringsliv bjuder på en kapitalistisk saga och vill rädda världen genom shopping. Genom shopping ska vi nu besegra vår världs två största fiender: terroristerna och klimatet.
Är ni rädda för att klimatdebatten ska få svenskarna att handla mindre?
- Vi hoppas att klimatdebatten ska ge fler medvetna konsumenter. Just nu finns en stor oro inför klimatet. Vi ska se med tillförsikt på att företagen bär på lösningarna för att komma till rätta med klimatproblemen och i framtiden kommer vi att konsumera mer tjänster och immateriella värden, vilken är bra ur miljösynpunkt.
Så genom tjänster och immateriella värden skall naturresurslöseriet begränsas, men, vänta ett tag: ska vi bygga tillväxten på det? Nåväl. Företagen är våra frälsare. Företaget är vår prins. Det bär på lösningen. Allt vi behöver göra är att köpa den.
Tove och Svenskt Näringsliv skriver dock på sin hemsida:
Vad vi har idag jämfört med historiens konsumenter är mer kunskap, fler perspektiv och bättre förståelse för hur olika fenomen påverkar varandra. Av detta drar vi slutsatsen att det är farligt att tro att världen kommer att bli en bättre plats om vi slutar utveckla varor, tjänster och utbyten mellan människor.
Vilken slutledningsförmåga! Jag häpnar och böjer mig för den och håller med. Förut trodde jag nämligen på en värld utan någonting. Utan utveckling framförallt, och utan utbyten mellan människor, och en värld utan tjänster. Så fler sagor tack. Berika mitt intellekt, i väntan på Jon Blund.
Är ni rädda för att klimatdebatten ska få svenskarna att handla mindre?
- Vi hoppas att klimatdebatten ska ge fler medvetna konsumenter. Just nu finns en stor oro inför klimatet. Vi ska se med tillförsikt på att företagen bär på lösningarna för att komma till rätta med klimatproblemen och i framtiden kommer vi att konsumera mer tjänster och immateriella värden, vilken är bra ur miljösynpunkt.
Så genom tjänster och immateriella värden skall naturresurslöseriet begränsas, men, vänta ett tag: ska vi bygga tillväxten på det? Nåväl. Företagen är våra frälsare. Företaget är vår prins. Det bär på lösningen. Allt vi behöver göra är att köpa den.
Tove och Svenskt Näringsliv skriver dock på sin hemsida:
Vad vi har idag jämfört med historiens konsumenter är mer kunskap, fler perspektiv och bättre förståelse för hur olika fenomen påverkar varandra. Av detta drar vi slutsatsen att det är farligt att tro att världen kommer att bli en bättre plats om vi slutar utveckla varor, tjänster och utbyten mellan människor.
Vilken slutledningsförmåga! Jag häpnar och böjer mig för den och håller med. Förut trodde jag nämligen på en värld utan någonting. Utan utveckling framförallt, och utan utbyten mellan människor, och en värld utan tjänster. Så fler sagor tack. Berika mitt intellekt, i väntan på Jon Blund.
Kanonmat
Det är en endagskurs om de nya reviderade riktlinjerna för ekonomiskt bistånd inom Stockholms stad.
- Det här är poesi för arbetslinjen säger en av kursledarna som kommer från Skärholmens stadsdelsförvaltning och citerar ur Havamal:
”Enbent man rider
Enarmad går i vall
Döv man duger till drabbning
Blott lik är till intet gagn.”
- De var tusen år före sin tid, säger hon vidare. Dessutom, tillägger hon, idag har vi till och med användning av de döda.
Skärholmsmodellen, som ska stå för något nytt så att säga, har ju även skapat det nya jobbet: Väntare.
- Det här är poesi för arbetslinjen säger en av kursledarna som kommer från Skärholmens stadsdelsförvaltning och citerar ur Havamal:
”Enbent man rider
Enarmad går i vall
Döv man duger till drabbning
Blott lik är till intet gagn.”
- De var tusen år före sin tid, säger hon vidare. Dessutom, tillägger hon, idag har vi till och med användning av de döda.
Skärholmsmodellen, som ska stå för något nytt så att säga, har ju även skapat det nya jobbet: Väntare.
Den Enes Död, Den Andres Bröd; eller: Att Sålla Agnarna Från Vetet
"I den aktuella debatten ligger fokus ofta på migration till Sverige som ett problem, inte som en möjlighet. Det gäller i synnerhet diskussionen om det stora antal asylsökande som för närvarande söker sig till vårt land från bland annat Irak. Man får inte glömma den tillgång som denna grupp utgör för Sverige. Med en åldrande befolkning behöver vi fler unga människor i vårt land. De flesta asylsökande befinner sig i den yngre delen av den arbetsföra åldern, många är dessutom välutbildade och kan bidra till den svenska samhällsutvecklingen."
Dan Eliasson, migrationverkets generaldirektör idag på DN Debatt.
Dan Eliasson, migrationverkets generaldirektör idag på DN Debatt.
söndag 9 december 2007
Det Är Något Konstigt Med En Diktator Som Förlorar Ett Val
För övrigt tycker jag det varit väldigt tyst bland våra liberaler när den där konstiga diktatorn Hugo Chávez gick och förlorade ett val. Han borde gå en diktatorskola. Och högern verkade jubla mer förr när han blev störtad.
Nej, Nej Och Åter Nej.
Frågan löd: Är Hillary svaret på frågan om vem som är den bästa kandidaten i valet O8?
Det verkar som en del tycker att det viktigaste med nästa president i USA är följande tre karaktäristika:
1) Det är inte Bush.
2) Det är inte en republikan.
3) Att det är en kvinna.
Mona Sahlin vill ha Hillary Clinton. Anledningen verkar enbart vara att Hillary är en kvinna. (Jag kan tänka mig att Liza Marklund tycker samma sak. I hennes ögon verkar orättvisorna här i världen vara begränsade till könet.)
Andra kan lägga till den internationella rutinen och säkerligen vissa grundläggande värderingar. Vad de står i Irakfrågan är viktigt, men samtidigt börjar intresset för Irak att trappas ned, vilket förvisso kan vara tillfälligt.
Hillary Clinton har annars gått hårt fram i sin valkampanj. Bland annat vad gäller Iran. Måhända är det för att hon är kvinna som hon måste agera och verka tuffare. Hillary-lägret har dessutom gjort en del smutsiga angrepp på Obama. Insinuationer och märkliga anekdoter har tagits fram ur garderoben.
Hillary Clinton må ha erfarenhet, och det spelar hon på, samt att Barack Obama saknar det. Men frågan är huruvida hon skulle göra några verkliga förändringar? Med tanke på de senaste årens debacle framstår det som självklart att vad som helst är bättre än Bush. Men räcker det?
Hillary har alltmer gått högerut, verkar i viss mån vilja vinna över konservativa väljare, samtidigt som hon också retoriskt vill distansera sig från republikanerna och Bush. Men retoriken kan ändå ibland låta väldigt Bush-lik: ” In my dream, our faith in God and our shared values give us the strength to conquer our fears of one another and the unknown,"
På fullt allvar vad är det för skitsnack? Vad är det för ordbajsande?
(Drömmar verkar vara ett genomgående tema historiskt i USA. Den amerikanska drömmen och Martin Luther Kings ”I have a dream." Enligt myten är ju USA landet där drömmar uppfylls. Bara man anstränger sig så…)
Samtidigt visar vissa opinionssiffror att Hillary må ha ett övertag gentemot sina demokratiska konkurrenter, men till skillnad från dessa, har hon ett underläge gentemot de republikanska.
While Clinton maintains her lead in national polling among Democrats, in direct matchups against Republican presidential candidates, she consistently runs behind both Barack Obama and John Edwards.
Oprah Winfrey, denna US-amerikanska TV-drottning, väljer Barack Obama, vilket kan vara en oerhörd tillgång för Obama. Annars tycker jag det verkar som om kändisskap inte lockar väljare i någon större grad. Detta är positivt i sig. Men Oprah har en annan sorts inflytande än andra kändisar.
Andra kändisar som offentligt valt att visa vem man stöder: Sean Penn stöder Dennis Kucinich (som får uppmärksamhet av US-media bara för att han har en snygg fru, inte för att han står för en politik som lutar mer åt vänster än vad man är van vid. Han är naturligtvis som vanligt chanslös.). Chuck Norris, mr Macho, stöder värdekonservativa Mike Huckabee. Danny Glover stöder John Edwards (och Hugo Chávez).
Vad gäller Israel/Palestina blir det garanterat inte bättre för palestinierna med Hillary Clinton vid rodret. Det är ett som är säkert. Förhoppningsvis kommer man dock till slut inse att för människornas bästa i regionen måste man lösa palestiniernas situation. Få man Hillary att tro att det ligger i Israels bästa att hjälpa palestinierna så kan man kanske gå ett litet steg framåt.
Hur som helst. Vinnaren av valet 2008 kommer med största sannolikhet vara bättre än Bush. Men den slutsatsen bygger enbart på: Vem fan skulle inte vara det?
Det verkar som en del tycker att det viktigaste med nästa president i USA är följande tre karaktäristika:
1) Det är inte Bush.
2) Det är inte en republikan.
3) Att det är en kvinna.
Mona Sahlin vill ha Hillary Clinton. Anledningen verkar enbart vara att Hillary är en kvinna. (Jag kan tänka mig att Liza Marklund tycker samma sak. I hennes ögon verkar orättvisorna här i världen vara begränsade till könet.)
Andra kan lägga till den internationella rutinen och säkerligen vissa grundläggande värderingar. Vad de står i Irakfrågan är viktigt, men samtidigt börjar intresset för Irak att trappas ned, vilket förvisso kan vara tillfälligt.
Hillary Clinton har annars gått hårt fram i sin valkampanj. Bland annat vad gäller Iran. Måhända är det för att hon är kvinna som hon måste agera och verka tuffare. Hillary-lägret har dessutom gjort en del smutsiga angrepp på Obama. Insinuationer och märkliga anekdoter har tagits fram ur garderoben.
Hillary Clinton må ha erfarenhet, och det spelar hon på, samt att Barack Obama saknar det. Men frågan är huruvida hon skulle göra några verkliga förändringar? Med tanke på de senaste årens debacle framstår det som självklart att vad som helst är bättre än Bush. Men räcker det?
Hillary har alltmer gått högerut, verkar i viss mån vilja vinna över konservativa väljare, samtidigt som hon också retoriskt vill distansera sig från republikanerna och Bush. Men retoriken kan ändå ibland låta väldigt Bush-lik: ” In my dream, our faith in God and our shared values give us the strength to conquer our fears of one another and the unknown,"
På fullt allvar vad är det för skitsnack? Vad är det för ordbajsande?
(Drömmar verkar vara ett genomgående tema historiskt i USA. Den amerikanska drömmen och Martin Luther Kings ”I have a dream." Enligt myten är ju USA landet där drömmar uppfylls. Bara man anstränger sig så…)
Samtidigt visar vissa opinionssiffror att Hillary må ha ett övertag gentemot sina demokratiska konkurrenter, men till skillnad från dessa, har hon ett underläge gentemot de republikanska.
While Clinton maintains her lead in national polling among Democrats, in direct matchups against Republican presidential candidates, she consistently runs behind both Barack Obama and John Edwards.
Oprah Winfrey, denna US-amerikanska TV-drottning, väljer Barack Obama, vilket kan vara en oerhörd tillgång för Obama. Annars tycker jag det verkar som om kändisskap inte lockar väljare i någon större grad. Detta är positivt i sig. Men Oprah har en annan sorts inflytande än andra kändisar.
Andra kändisar som offentligt valt att visa vem man stöder: Sean Penn stöder Dennis Kucinich (som får uppmärksamhet av US-media bara för att han har en snygg fru, inte för att han står för en politik som lutar mer åt vänster än vad man är van vid. Han är naturligtvis som vanligt chanslös.). Chuck Norris, mr Macho, stöder värdekonservativa Mike Huckabee. Danny Glover stöder John Edwards (och Hugo Chávez).
Vad gäller Israel/Palestina blir det garanterat inte bättre för palestinierna med Hillary Clinton vid rodret. Det är ett som är säkert. Förhoppningsvis kommer man dock till slut inse att för människornas bästa i regionen måste man lösa palestiniernas situation. Få man Hillary att tro att det ligger i Israels bästa att hjälpa palestinierna så kan man kanske gå ett litet steg framåt.
Hur som helst. Vinnaren av valet 2008 kommer med största sannolikhet vara bättre än Bush. Men den slutsatsen bygger enbart på: Vem fan skulle inte vara det?
lördag 8 december 2007
"Jag Förstår Inte Problemet" Sa Reepalu
I Konflikt idag på P3 diskuterades människohandel och den bild som målats upp av media. Jag har länge ansett att bilden av människosmugglare har varit alltför svartvit. Problemet har som det mesta nuförtiden individualiserats. Det är smugglarna vi måste komma åt.
För det första: Smugglarna är inte alltid kriminella. Ofta är det vänner och släktingar som hjälper till, framförallt vad gäller varifrån de flyr. Och vad gäller flyktingarna, så är de inte alltid offer för smugglarna, utan väljer ofta de bästa smugglarna, den som de själva anser vara de mest trovärdiga, de undersöker, och informerar sig. Detta beror på att det handlar om deras liv. Om deras liv. Om liv och död. Man kan smuggla in människor utifrån rent humanitära skäl. Man kan, om man inte är rik som ett troll, tvingas ta betalt för de omkostnader detta leder till.
För det andra: Det är helt enkelt så att den förenklade bild som målas upp av politiker och media inte är den riktiga, säger en del forskare i flyktingfrågor. Den starka fokuseringen på den kriminella hanteringen och även på flyktingar som antingen helt hjälplösa offer men även som lycksökare har lett till att debatten om flyktingarna kommer att handlar om fel saker.
För det tredje: När man talar om att bekämpningen av människohandeln är i fara, är det även så att med hårdare tag, så kommer människor att utsättas för än högre risker. Det blir dyrare ekonomiskt och faran för livet ökar. Med bekämpningen av människohandeln kommer nämligen också bekämpningen av människorna själva. EU:s regler har gjort det svårare att komma in. Förra året slogs det rekord i antal människor som dött när de försökt ta sig in i europa.
Visst finns det skrupellösa människor som vill tjäna pengar på människors utsatthet. Det går inte att förneka. I ärlighetens namn har vi en förbannad massa företag som gör samma sak. Vi vet att desperata människor kan hamna i händerna hos människor vars samveten grumlats rejält. Men det är inte helt enkelt så att människosmugglare är genuint onda. De är också en del av den värld vi befinner oss i som vi tillsammans i viss mån skapat och skapar, men som vi också utifrån tid och rum tvingats anpassa oss till. De är en del av den ekonomiskt segregerade värld som vi lever i.
Och till saken hör ju naturligtvis de sorgliga sossarna Göran Johansson och Ilmar Reepalu som , skyller på smugglarna, men samtidigt även flyktingarna. Men när sverigedemokraterna applåderar dessa sossar ser vi lite vad som är fel i debatten. Och varför ingen vågar ta tag i grundfrågan. Fokuseringen på smugglarna leder bekvämt bort frågan från viktigare och större frågor. Ilmar Repalu ställer dock frågan "Hur stävjar vi smugglingen?" Göran Johansson låter som en sverigedemokrat: "Det finns säkert de som har skäl... [att komma hit]." Innan säger han "att tjäna pengar på människors olycka det måste bekämpas i alla avseenden. Om det blir klart att Sverige inte har något tak för flyktingar, då blir man insmugglad dit så har man större chans än om man inte blir insmugglad, då går det som en löpeld till Somalia... nu var det är någonsatns, att smuggling är okej till Sverige, då kommer flktingströmamrna att öka hit."
Reepalu i sin tur förstår inte problemet med att ta sig till EU på lagliga medel. Detta uttalande handlar bara till viss del om naivitet. Det är ord som stinker av okunskap och förakt. "Jag förstår inte vad probelmet skulle vara att ta sig till EU på ett lagligt sätt. Om jag kommer som flykting, så tar jag mig från ett land och söker asyl i ett annat, jag har mina handlingar med mig och söker asyl. Jag förstår inte varför det här skulle gå via organiserade, kriminella organisationer.”
Göran Johansson och Reepalu har väl läst på på annat håll. Bland byggarbetare och LO-medlemmar ökar antalet som kan tänka sig rösta på SD.
För det första: Smugglarna är inte alltid kriminella. Ofta är det vänner och släktingar som hjälper till, framförallt vad gäller varifrån de flyr. Och vad gäller flyktingarna, så är de inte alltid offer för smugglarna, utan väljer ofta de bästa smugglarna, den som de själva anser vara de mest trovärdiga, de undersöker, och informerar sig. Detta beror på att det handlar om deras liv. Om deras liv. Om liv och död. Man kan smuggla in människor utifrån rent humanitära skäl. Man kan, om man inte är rik som ett troll, tvingas ta betalt för de omkostnader detta leder till.
För det andra: Det är helt enkelt så att den förenklade bild som målas upp av politiker och media inte är den riktiga, säger en del forskare i flyktingfrågor. Den starka fokuseringen på den kriminella hanteringen och även på flyktingar som antingen helt hjälplösa offer men även som lycksökare har lett till att debatten om flyktingarna kommer att handlar om fel saker.
För det tredje: När man talar om att bekämpningen av människohandeln är i fara, är det även så att med hårdare tag, så kommer människor att utsättas för än högre risker. Det blir dyrare ekonomiskt och faran för livet ökar. Med bekämpningen av människohandeln kommer nämligen också bekämpningen av människorna själva. EU:s regler har gjort det svårare att komma in. Förra året slogs det rekord i antal människor som dött när de försökt ta sig in i europa.
Visst finns det skrupellösa människor som vill tjäna pengar på människors utsatthet. Det går inte att förneka. I ärlighetens namn har vi en förbannad massa företag som gör samma sak. Vi vet att desperata människor kan hamna i händerna hos människor vars samveten grumlats rejält. Men det är inte helt enkelt så att människosmugglare är genuint onda. De är också en del av den värld vi befinner oss i som vi tillsammans i viss mån skapat och skapar, men som vi också utifrån tid och rum tvingats anpassa oss till. De är en del av den ekonomiskt segregerade värld som vi lever i.
Och till saken hör ju naturligtvis de sorgliga sossarna Göran Johansson och Ilmar Reepalu som , skyller på smugglarna, men samtidigt även flyktingarna. Men när sverigedemokraterna applåderar dessa sossar ser vi lite vad som är fel i debatten. Och varför ingen vågar ta tag i grundfrågan. Fokuseringen på smugglarna leder bekvämt bort frågan från viktigare och större frågor. Ilmar Repalu ställer dock frågan "Hur stävjar vi smugglingen?" Göran Johansson låter som en sverigedemokrat: "Det finns säkert de som har skäl... [att komma hit]." Innan säger han "att tjäna pengar på människors olycka det måste bekämpas i alla avseenden. Om det blir klart att Sverige inte har något tak för flyktingar, då blir man insmugglad dit så har man större chans än om man inte blir insmugglad, då går det som en löpeld till Somalia... nu var det är någonsatns, att smuggling är okej till Sverige, då kommer flktingströmamrna att öka hit."
Reepalu i sin tur förstår inte problemet med att ta sig till EU på lagliga medel. Detta uttalande handlar bara till viss del om naivitet. Det är ord som stinker av okunskap och förakt. "Jag förstår inte vad probelmet skulle vara att ta sig till EU på ett lagligt sätt. Om jag kommer som flykting, så tar jag mig från ett land och söker asyl i ett annat, jag har mina handlingar med mig och söker asyl. Jag förstår inte varför det här skulle gå via organiserade, kriminella organisationer.”
Göran Johansson och Reepalu har väl läst på på annat håll. Bland byggarbetare och LO-medlemmar ökar antalet som kan tänka sig rösta på SD.
tisdag 4 december 2007
Gun´s Don´t Kill The Planet
Läste artikeln i the Guardian häromdagen, men nu finns den även på Aftonbladets kultursidor. Det är Naomi Klein som skriver. I grund och botten en förklaring till varför så kallade marknadslösningar inte kommer rädda vår planet.
Det är inte tillräckligt lönsamt helt enkelt. Säkerhets och försvarsindustrin är attraktivare för kapitalisterna. Oväntat? Inte särskilt.
Trots alla statliga incitament... håller de verkligt stora pengarna på att dras tillbaka från miljövänlig energiteknologi för att i stället satsas på utrustning som syftar till att innesluta rika länder och individer i högteknologiska fästningar. De främsta tillväxtområdena inom riskkapitalbranschen är privata säkerhetsföretag som säljer övervakningsutrustning och privatiserad katastrofundsättning. Enkelt uttryckt: i riskkapitalets värld har det pågått en kapplöpning mellan de gröna å ena sidan och kanoner och garnisoner å den andra – och kanonerna vinner.
Det är inte tillräckligt lönsamt helt enkelt. Säkerhets och försvarsindustrin är attraktivare för kapitalisterna. Oväntat? Inte särskilt.
Trots alla statliga incitament... håller de verkligt stora pengarna på att dras tillbaka från miljövänlig energiteknologi för att i stället satsas på utrustning som syftar till att innesluta rika länder och individer i högteknologiska fästningar. De främsta tillväxtområdena inom riskkapitalbranschen är privata säkerhetsföretag som säljer övervakningsutrustning och privatiserad katastrofundsättning. Enkelt uttryckt: i riskkapitalets värld har det pågått en kapplöpning mellan de gröna å ena sidan och kanoner och garnisoner å den andra – och kanonerna vinner.
Vi behöver ett alternativ. Mer än någonsin. Profithungern kan aldrig tillfredsställa hela den här planetens behov.
Å andra sidan. Guns dont kill the planet. (Capitalism Does.)Maktens Mattematik
Det är Israel och USA som har talat om eventuella attacker mot Iran. Det är USA och Israel som talar i krigstermer. Det är Israel och USA som har kärnvapen. Det är Israel och USA som gång på gång kränker andra länders gränser och bombar i andra länder och ockuperar andra områden.
Men det är Iran som är hotet mot freden. Nåväl. Bush. Hur var det du sa... fool me once, shame on you, fool me twice...
Annars är det fint uträknat. Maktens mattematik har sitt eget facit.
Därutöver är det lite som en variant av kejsarens nya kläder. De flesta inte bara vet att kejsaren är naken och folkmassorna ropar det unisont i körer. "Du är naken, du är naken!" Kejsaren själv vet om det. Men skiter liksom i det. "Jag är kejsare och jag kan vara naken. Därför att jag är kejsare. Jag gör som jag vill. Och alltid kan jag väl lura någon om jag säger: 'Näe. Jag är inte naken.' Alltid kan jag skrämma någon till underkastelse: Óm du inte är med mig, så är du emot mig."
Men det är Iran som är hotet mot freden. Nåväl. Bush. Hur var det du sa... fool me once, shame on you, fool me twice...
Annars är det fint uträknat. Maktens mattematik har sitt eget facit.
Därutöver är det lite som en variant av kejsarens nya kläder. De flesta inte bara vet att kejsaren är naken och folkmassorna ropar det unisont i körer. "Du är naken, du är naken!" Kejsaren själv vet om det. Men skiter liksom i det. "Jag är kejsare och jag kan vara naken. Därför att jag är kejsare. Jag gör som jag vill. Och alltid kan jag väl lura någon om jag säger: 'Näe. Jag är inte naken.' Alltid kan jag skrämma någon till underkastelse: Óm du inte är med mig, så är du emot mig."
Extraordinära Åtgärder Är Bara Ett Nödvändigt Ont, Eller Nåt
Från Angry Arab och Haaretz
Zionist Orwellianism. "The Shin Bet security service has interrogated 270 detainees from Gaza since the beginning of the year, officials told the Knesset Constitution, Law and Justice Committee Sunday. In one out of six cases, or 17 percent, the Shin Bet used extraordinary (min och Angry Arabs emfas) measures, as permitted by emergency regulations."
Sen har man från Israels sida på en vecka dödat minst 20 palestinier i Gaza. Då räknar man naturligtvis inte de människor som dör på grund av belägringen. Den kollektiva bestraffningen av Gaza borde ju också betraktas utifrån ett barnperspektiv, med tanke på att nästan varannan invånare är under 15 år. Den fysiska och psykiska misären kommer att plåga palestinierna i många år. Men sådan är sionismen. Hänsynslös. Och liberalernas tystnad talande.
(Man kan också ifrågasätta Hamas militära gren. Om nu Israel skjuter ner en efter en av er, är det inte dags att sluta göra er så synliga som möjligt? Okej? Inte än? Ni vill pröva den här taktiken ett tag till? Den kanske lyckas till slut? Den kanske fungerar i interna fighter mot Fatah... Okej, jag ska inte tjata.)
Men Israel har gjort sitt för freden nu på ett tag. Vadå? Annapolis för tusan. Vad gjorde Hamas? De var ju inte ens där liksom.
Zionist Orwellianism. "The Shin Bet security service has interrogated 270 detainees from Gaza since the beginning of the year, officials told the Knesset Constitution, Law and Justice Committee Sunday. In one out of six cases, or 17 percent, the Shin Bet used extraordinary (min och Angry Arabs emfas) measures, as permitted by emergency regulations."
Sen har man från Israels sida på en vecka dödat minst 20 palestinier i Gaza. Då räknar man naturligtvis inte de människor som dör på grund av belägringen. Den kollektiva bestraffningen av Gaza borde ju också betraktas utifrån ett barnperspektiv, med tanke på att nästan varannan invånare är under 15 år. Den fysiska och psykiska misären kommer att plåga palestinierna i många år. Men sådan är sionismen. Hänsynslös. Och liberalernas tystnad talande.
(Man kan också ifrågasätta Hamas militära gren. Om nu Israel skjuter ner en efter en av er, är det inte dags att sluta göra er så synliga som möjligt? Okej? Inte än? Ni vill pröva den här taktiken ett tag till? Den kanske lyckas till slut? Den kanske fungerar i interna fighter mot Fatah... Okej, jag ska inte tjata.)
Men Israel har gjort sitt för freden nu på ett tag. Vadå? Annapolis för tusan. Vad gjorde Hamas? De var ju inte ens där liksom.
Shopping tar Död På Hjärnceller...
... Visar Ny forskning... Eller? Inte? Kan inte ny forskning visa det? Ny forskning visar ju saker konstant. Och dör gör vi ju så himla mycket ändå. Av allt och inget. Shoppingen är ju annars inriktad just på att inte tänka. Istället för "jag tänker, alltså finns jag" blir det "jag shoppar, alltså finns jag."
I brevlådan dyker det upp speciella shoppingbilagor då och då och varenda gudförgäten förort ska ha något flådigt shoppingcentra, enligt temat: "Shoppa annars dör du". I samband med nine-eleven var det ju en form av motstånd mot bin Laden att shoppa sades det. "Shop til Bin Laden drops." Ett råd till vad man kunde göra besvarades av en med: "Buy some shoes."
(Inom parantes sagt: högermänniskor beklagar sig av och till att människorna sparar för lite. Men, hej, vi har ju tillväxten att tänka på. Samtidigt kan man läsa att i det socialistiska jantelandet Sverige har den allra rikaste procenten tillgångar värda cirka 2 700 miljarder kronor, vilket motsvarar mer än 40 procent av de samlade förmögenheterna. Kan man inte säga att tillgångarna är för ojämnt fördelade? Är inte det samhällsekonomiskt kontraproduktivt? Näe? Men det får mig att tänka på följande citat av en Timbro-ekonom: "Jag tycker att det är ett jätteproblem att folk inte har en förmögenhet... Jag tror att ett samhälle med förmögna människor är mycket bättre än ett samhälle där människor inte är förmögna.")
Tillbaks till shoppingens vara. I dagens City kommer det upp en ny serie som handlar om shopping. Det är ett nytt sätt att leva. En kvinna intervjuas och får frågan: "Händer det aldrig att du mår dåligt av shopping."
Hon svarar insiktsfullt: "Jo visst, men det beror inte på shoppingen utan att man har gjort av med pengarna. Ibland kan jag tänka hjälp, när jag ser kontoutdraget."
Hjälp, indeed.
I brevlådan dyker det upp speciella shoppingbilagor då och då och varenda gudförgäten förort ska ha något flådigt shoppingcentra, enligt temat: "Shoppa annars dör du". I samband med nine-eleven var det ju en form av motstånd mot bin Laden att shoppa sades det. "Shop til Bin Laden drops." Ett råd till vad man kunde göra besvarades av en med: "Buy some shoes."
(Inom parantes sagt: högermänniskor beklagar sig av och till att människorna sparar för lite. Men, hej, vi har ju tillväxten att tänka på. Samtidigt kan man läsa att i det socialistiska jantelandet Sverige har den allra rikaste procenten tillgångar värda cirka 2 700 miljarder kronor, vilket motsvarar mer än 40 procent av de samlade förmögenheterna. Kan man inte säga att tillgångarna är för ojämnt fördelade? Är inte det samhällsekonomiskt kontraproduktivt? Näe? Men det får mig att tänka på följande citat av en Timbro-ekonom: "Jag tycker att det är ett jätteproblem att folk inte har en förmögenhet... Jag tror att ett samhälle med förmögna människor är mycket bättre än ett samhälle där människor inte är förmögna.")
Tillbaks till shoppingens vara. I dagens City kommer det upp en ny serie som handlar om shopping. Det är ett nytt sätt att leva. En kvinna intervjuas och får frågan: "Händer det aldrig att du mår dåligt av shopping."
Hon svarar insiktsfullt: "Jo visst, men det beror inte på shoppingen utan att man har gjort av med pengarna. Ibland kan jag tänka hjälp, när jag ser kontoutdraget."
Hjälp, indeed.
söndag 2 december 2007
Soundtrack För En Söndagkväll
Adagio av Albinoni. Karajan och Berlins Filharmoniker.
Det är dystert. Men plågsamt vackert.
Jag har en annan version hemma på CD. Som jag tycker till och med är lite bättre. Den är även lite längre.
Så Länge Du Har Rent Mjöl I Påsen
Det har ju pratats en del om det tidigare. Att knarktesta allt fler. Nu vill Landskrona testa 14-åringar. För många låter det som ett beslut enligt devisen "någonting måste göras" och därför kan nog många acceptera det. För det knarkas ju så hemskt nuförtiden. Och så länge man har rent mjöl i påsen, så att säga, har man väl inget att oroa sig för?
Lite samma sak gäller diskussionen om den ökade kontrollen och övervakningen av våra privata liv. Om man bara är hederlig behöver man ju inte oroa sig. Eller hur? Låt oss återkomma när vi tycker att det gått för långt.
Folkpartiet nuförtiden osar av handlingskraft. Se på oss! Vi är duktiga, vi tar för oss, när vi ser att något är fel, då beslutar vi oss för att agera. Hur och varför? Det är inte alltid det viktiga. Det viktiga är att agera. Ett dåligt beslut är fler än inget beslut.
Via Alliansfritt Sverige.
Lite samma sak gäller diskussionen om den ökade kontrollen och övervakningen av våra privata liv. Om man bara är hederlig behöver man ju inte oroa sig. Eller hur? Låt oss återkomma när vi tycker att det gått för långt.
Folkpartiet nuförtiden osar av handlingskraft. Se på oss! Vi är duktiga, vi tar för oss, när vi ser att något är fel, då beslutar vi oss för att agera. Hur och varför? Det är inte alltid det viktiga. Det viktiga är att agera. Ett dåligt beslut är fler än inget beslut.
Via Alliansfritt Sverige.
lördag 1 december 2007
Det Handlar Faktiskt Inte Bara Om Chávez
Å ena sidan såg jag nyss ett typiskt anti-Chavez inslag på SVT:s rapport. Det var nästan komiskt. Hela reportaget på kanske en och en halv stackars minut var utan tvekan vinklat. Man får en bild av att valet handlar om en sak och sak allena. Om Chavez ska härska för evigt eller inte. Det är mer komplicerat än så. Det handlar även om att stärka rättigheterna för människor som arbetar i den informella sektorn och om lagstadgad arbetstid på 36 timmar i veckan. Det handlar även om att eventuellt begränsa riksbankens makt och storgodsägares makt.
Å andra sidan. Det finns vissa poänger i kritiken mot honom. Varför bryr sig Chavez så mycket om vad den spanska kungen sade? Är hans eget ego av så stor vikt att han får ta personliga beslut som påverkar hela nationen? Och riskerar inte den så kallade socialismen Chávez talar om mest bli ett retoriskt enmansprojekt. Visst är det uppenbart att en del gjorts för att stärka demokratin i landet, men att skapa nya lagar som gör att han själv kan bli omvald tills han dör är osmakligt och om inte odemokratiskt i sig, så knappast något som stärker demokratin. Även om ledare i godkända demokratier kan väljas om och om och om igen, så är detta inte ett steg på rätt väg för Venezuela.
Ju mer jag läser om honom och hör honom ju mindre klok blir jag på honom. Samtidigt börjar kupprykten att florera igen. Venezuela ska "destabiliseras".
Samtidigt har högerns angrepp på honom och det faktum att han i USA till och med av någorlunda progressiva The Daily Show med Jon Stewart kallas för diktator gjort mig frustrerad. Så här långt har han vunnit en massa val. Inte därför att han kontrollerar media. Tvärtom. Trots media har han vunnit en massa val. Han är inte och har inte varit en diktator. Han styr landet därför att han vunnit en jävla massa val. Även om Magnus Linton på DNs: kultursidor skriver att yttrandefrihet har knutits till pengar i och med Chávez. Fast egentligen. Yttrandefriheten är knuten till pengar i hela den kapitalistiska världen mer eller mindre. Vilka äger medierna?
Men Chávez, eller bilden jag får av honom, skulle behöva en liten dos ödmjukhet. "Det handlar faktiskt inte bara om Chávez" är något som jag riktar både mot honom och medierna som bevakar Venezuela.
(Inom parantes sagt. Nathan Shachar, DN-liberalernas högerman på utrikesredaktionen som även förklarat att det varit valfusk bakom segrarna, översatte för ett par år sedan en mycket hätsk och hatisk anti-Chavez essä, ovärdig Dagens Nyheter, av Mario Vargas Llosa. I den artikeln befarade han att en folkomröstning inte skulle hållas. Han var övertygad. Folkomröstningen hölls och oops. Chavez vann.)
(Inom en annan parantes sagt. Jag beklagade i ett mail till DN Shachars latinamerika bevakning och just den från Venezuela. Att allt var illa i Venezuela menade Shachar i ett svar bekräftades av hans egna journalistkompisar i Venezuela. Han hade bett en att hitta en väljare som gått från att vara emot Chávez till att vara för. Det hade inte gått. Det motsatta däremot. Att det var valfusk ansåg han vara bekräftat. Jag tog upp Jimmy Carters närvaro under valet. Det ansåg Shachar vara en skamfläck för Carter.)
Å andra sidan. Det finns vissa poänger i kritiken mot honom. Varför bryr sig Chavez så mycket om vad den spanska kungen sade? Är hans eget ego av så stor vikt att han får ta personliga beslut som påverkar hela nationen? Och riskerar inte den så kallade socialismen Chávez talar om mest bli ett retoriskt enmansprojekt. Visst är det uppenbart att en del gjorts för att stärka demokratin i landet, men att skapa nya lagar som gör att han själv kan bli omvald tills han dör är osmakligt och om inte odemokratiskt i sig, så knappast något som stärker demokratin. Även om ledare i godkända demokratier kan väljas om och om och om igen, så är detta inte ett steg på rätt väg för Venezuela.
Ju mer jag läser om honom och hör honom ju mindre klok blir jag på honom. Samtidigt börjar kupprykten att florera igen. Venezuela ska "destabiliseras".
Samtidigt har högerns angrepp på honom och det faktum att han i USA till och med av någorlunda progressiva The Daily Show med Jon Stewart kallas för diktator gjort mig frustrerad. Så här långt har han vunnit en massa val. Inte därför att han kontrollerar media. Tvärtom. Trots media har han vunnit en massa val. Han är inte och har inte varit en diktator. Han styr landet därför att han vunnit en jävla massa val. Även om Magnus Linton på DNs: kultursidor skriver att yttrandefrihet har knutits till pengar i och med Chávez. Fast egentligen. Yttrandefriheten är knuten till pengar i hela den kapitalistiska världen mer eller mindre. Vilka äger medierna?
Men Chávez, eller bilden jag får av honom, skulle behöva en liten dos ödmjukhet. "Det handlar faktiskt inte bara om Chávez" är något som jag riktar både mot honom och medierna som bevakar Venezuela.
(Inom parantes sagt. Nathan Shachar, DN-liberalernas högerman på utrikesredaktionen som även förklarat att det varit valfusk bakom segrarna, översatte för ett par år sedan en mycket hätsk och hatisk anti-Chavez essä, ovärdig Dagens Nyheter, av Mario Vargas Llosa. I den artikeln befarade han att en folkomröstning inte skulle hållas. Han var övertygad. Folkomröstningen hölls och oops. Chavez vann.)
(Inom en annan parantes sagt. Jag beklagade i ett mail till DN Shachars latinamerika bevakning och just den från Venezuela. Att allt var illa i Venezuela menade Shachar i ett svar bekräftades av hans egna journalistkompisar i Venezuela. Han hade bett en att hitta en väljare som gått från att vara emot Chávez till att vara för. Det hade inte gått. Det motsatta däremot. Att det var valfusk ansåg han vara bekräftat. Jag tog upp Jimmy Carters närvaro under valet. Det ansåg Shachar vara en skamfläck för Carter.)
Årstiden Presenterar Uppföljaren Till November; November 2: December
Nu kommer uppföljaren till skräckisen november, november 2: December.
Man liksom hör hajen komma ur mörkret. Dum-dum-dum. Man blir uppäten av mörkret.
Men nu! Många pustar ut. November är slut! November är mest en månad att bli av med.
Och visst, den bästa dagen i november, det är ju sen gammalt: den 31:a.
Va? Det går ju inte, säger Vän Av Ordning a.k.a Jan Björklund, det finns ju ingen november 31.
Nä. Precis. My point exactly. (Kadisch!*)
Problemet med november är ju kylan, den fastklibbande hopplösa melankolin och mörkret: det är mörkt när man går till jobbet och det är mörkt när man går hem. Fotbollsallsvenskan är slut och man kan konstatera att fel lag vann igen. December lovar nuförtiden inte mycket bättre. Allsvenskan är fortfarande över, och fortfarande vann fel lag. Mörkret och det dystra vädret brukar även dominera december. Vart har snön tagit vägen? December har fallerat och blivit en dyster, men kanske något bättre uppföljare till november. Men alltjämt november 2. Vi har inte mycket till december längre. Möjligtvis längre norrut. Men där bor ju ingen. Eller?
...Och ser man ut idag genom fönstret, vad ser man? Grådask. Melankoli. Och någon frågar, tog inte november slut igår? Nej. November 2 är här, men kanske borde vi förlänga november istället. Göra den här dagen, trots allt, till november 31. Nääääe.
* Kadisch skulle föreställa ett sånt där cymballjud vid trumsetet.
Man liksom hör hajen komma ur mörkret. Dum-dum-dum. Man blir uppäten av mörkret.
Men nu! Många pustar ut. November är slut! November är mest en månad att bli av med.
Och visst, den bästa dagen i november, det är ju sen gammalt: den 31:a.
Va? Det går ju inte, säger Vän Av Ordning a.k.a Jan Björklund, det finns ju ingen november 31.
Nä. Precis. My point exactly. (Kadisch!*)
Problemet med november är ju kylan, den fastklibbande hopplösa melankolin och mörkret: det är mörkt när man går till jobbet och det är mörkt när man går hem. Fotbollsallsvenskan är slut och man kan konstatera att fel lag vann igen. December lovar nuförtiden inte mycket bättre. Allsvenskan är fortfarande över, och fortfarande vann fel lag. Mörkret och det dystra vädret brukar även dominera december. Vart har snön tagit vägen? December har fallerat och blivit en dyster, men kanske något bättre uppföljare till november. Men alltjämt november 2. Vi har inte mycket till december längre. Möjligtvis längre norrut. Men där bor ju ingen. Eller?
...Och ser man ut idag genom fönstret, vad ser man? Grådask. Melankoli. Och någon frågar, tog inte november slut igår? Nej. November 2 är här, men kanske borde vi förlänga november istället. Göra den här dagen, trots allt, till november 31. Nääääe.
* Kadisch skulle föreställa ett sånt där cymballjud vid trumsetet.
fredag 30 november 2007
För Att Vi Måste Tala Om En Enkel Och Greppbar Princip
En enkel och greppbar princip.
Det är ingen ny idé.
Känns sympatiskt, naivt måhända, men hoppfullt inte desto mindre och som ett alternativ när det kan verka som inga alternativ finns.
Vi talar om enstatslösningen. Inte enbart för att tvåstatslösningen av olika skäl inte blir av, utan av djupt etiska och humanistiska skäl. Liberala om ni så vill.
En konferens i skuggan av skådespelet i Annapolis.
Ilan Pappé omtalad som knäppgök av Svensk Israel-Information säger det så här alltså:
– Vi måste tala om en enkel och greppbar princip. En människa en röst, i hela landet Palestina. Vi måste utmana den internationella politiska elit som låter rasism ligga till grund för en fortsatt så kallad “fredsprocess" och bara vill intensifiera delningen i samma rasistiska anda: en klyvning av Västbanken i två delar, där den ena överlämnas till Israel, och cementeringen av det stora öppna fängelse som är Gaza. Vår vision om en sekulär, demokratisk stat vill ersätta denna rasism. Vi vill arbeta för historien – inte emot den.
Och ett dokument, en deklaration, från den konferensen med några viktiga punkter, bland andra:
Det är ingen ny idé.
Känns sympatiskt, naivt måhända, men hoppfullt inte desto mindre och som ett alternativ när det kan verka som inga alternativ finns.
Vi talar om enstatslösningen. Inte enbart för att tvåstatslösningen av olika skäl inte blir av, utan av djupt etiska och humanistiska skäl. Liberala om ni så vill.
En konferens i skuggan av skådespelet i Annapolis.
Ilan Pappé omtalad som knäppgök av Svensk Israel-Information säger det så här alltså:
– Vi måste tala om en enkel och greppbar princip. En människa en röst, i hela landet Palestina. Vi måste utmana den internationella politiska elit som låter rasism ligga till grund för en fortsatt så kallad “fredsprocess" och bara vill intensifiera delningen i samma rasistiska anda: en klyvning av Västbanken i två delar, där den ena överlämnas till Israel, och cementeringen av det stora öppna fängelse som är Gaza. Vår vision om en sekulär, demokratisk stat vill ersätta denna rasism. Vi vill arbeta för historien – inte emot den.
Och ett dokument, en deklaration, från den konferensen med några viktiga punkter, bland andra:
- The historic land of Palestine belongs to all who live in it and to those who were expelled or exiled from it since 1948, regardless of religion, ethnicity, national origin or current citizenship status;
- Any system of government must be founded on the principle of equality in civil, political, social and cultural rights for all citizens. Power must be exercised with rigorous impartiality on behalf of all people in the diversity of their identities;
Egentligen. Visst det är inte enkelt. Men ska det vara så svårt att förstå? Kan vi inte diskutera det i varje fall? För att förstå desperationen bland palestinierna. Hur utelämnade de är till det israeliska övertaget och tolkningsföreträdet och USA.
Diskutera, såsom Abunimah och Kovel gör i sina böcker. (Och även andra Victoria Tilly.)
Artikel ur Arbetaren. Läs här.
tisdag 27 november 2007
Annapolis. Den Sista Chansen?
Det sägs så bland en del, att Annapolis kan vara sista chansen. Och många är inbjudna. Inte vissa relevanta palestinska grupper men dock. Stora protester mot konferensen sker på de palestinska områdena. Kommer skulden också att läggas än en gång på palestinierna för att det inte blev mer än ett samtal?
Israel - Med Rätt, Till Skillnad Från Andra, Att Existera, har kanske mer att förlora än de själva tror. Palestinierna som måste erkänna Israels rätt att existera har snart ingenting att förlora. Och det verkar vara det som oroar många liberaler.
Kanske är det precis så här palestinierna måste gå sin stat. Man ska inte tala om palestiniernas rättigheter. Man måste få Israel att förstå att det är för deras eget bästa palestinierna måste få sin frihet. Samma sak gäller våra svenska liberaler. Om Israel ska kunna fortsätta existera så måste palestinierna få sin stat, alltså inte för palestiniernas skull. Man kanske måste tvingas ta till rasismen för att få våra svenska liberaler och västvärlden att agera för att palestinierna ska få sin stat. Man får säga: ”Ja, Israel är viktigare än Palestina. Judarna i Israel är mer värda än araberna, men just därför måste palestinierna få sin stat.” Det påminner mig om en historia ur en av Michel de Montaignes Essayer. Montaigne övertalade en man ur adeln eller med kungligt blod att göra en viss sak, men enbart genom att tala till den blåblodiga mannens fåfänga, till dennes egoism och självupptagenhet.
Judarna med europeiskt påbrå är väl mer lika oss eller nåt. Å andra sidan, är inte det vägen till en bättre värld. Jag delar visionen om att en annan värld är möjlig. En bättre värld. Mindre nationalistisk, rasistisk och anti-semitisk.
Men om detta är sista chansen för en tvåstatslösning. Säg mig vad återstår då? Enstatslösningen? Palesreal som Joel Kovel ville kalla den. Om inte det blir en tvåstatslösning, säg mig vad återstår då? En stat, där bara hälften har rätt att rösta. Hur demokratisk är mellanösterns enda demokrati, och enda stat med en rätt att existera? Egentligen? Hur pass mycket mer rätt att existera har en stat än individerna har en rätt att ha okränkbara rättigheter? Är en stats rättigheter större än individernas? Ur en rent liberal aspekt alltså?
(Inom parantes sagt. USA är som bekant nyckeln till fred för våra kära liberaler. Tillåt mig småle.)
Fotnot: Av någon anledning har vi människor förbannat svårt att tro annat än att just vi lever i avgörande skeden. Historien lär oss tydligen inte alltid så mycket. Det är väl en form av hybris och fantasibrist (visionbrist måhända). Det här är naturligtvis inte sista chansen för en tvåstatslösning. Dessutom kan det mycket väl sluta med en enstatslösning. Men vi kanske inte lever då. Den mänskliga historien är inte förutsägbar, men den är inte heller obegriplig.
Israel - Med Rätt, Till Skillnad Från Andra, Att Existera, har kanske mer att förlora än de själva tror. Palestinierna som måste erkänna Israels rätt att existera har snart ingenting att förlora. Och det verkar vara det som oroar många liberaler.
Kanske är det precis så här palestinierna måste gå sin stat. Man ska inte tala om palestiniernas rättigheter. Man måste få Israel att förstå att det är för deras eget bästa palestinierna måste få sin frihet. Samma sak gäller våra svenska liberaler. Om Israel ska kunna fortsätta existera så måste palestinierna få sin stat, alltså inte för palestiniernas skull. Man kanske måste tvingas ta till rasismen för att få våra svenska liberaler och västvärlden att agera för att palestinierna ska få sin stat. Man får säga: ”Ja, Israel är viktigare än Palestina. Judarna i Israel är mer värda än araberna, men just därför måste palestinierna få sin stat.” Det påminner mig om en historia ur en av Michel de Montaignes Essayer. Montaigne övertalade en man ur adeln eller med kungligt blod att göra en viss sak, men enbart genom att tala till den blåblodiga mannens fåfänga, till dennes egoism och självupptagenhet.
Judarna med europeiskt påbrå är väl mer lika oss eller nåt. Å andra sidan, är inte det vägen till en bättre värld. Jag delar visionen om att en annan värld är möjlig. En bättre värld. Mindre nationalistisk, rasistisk och anti-semitisk.
Men om detta är sista chansen för en tvåstatslösning. Säg mig vad återstår då? Enstatslösningen? Palesreal som Joel Kovel ville kalla den. Om inte det blir en tvåstatslösning, säg mig vad återstår då? En stat, där bara hälften har rätt att rösta. Hur demokratisk är mellanösterns enda demokrati, och enda stat med en rätt att existera? Egentligen? Hur pass mycket mer rätt att existera har en stat än individerna har en rätt att ha okränkbara rättigheter? Är en stats rättigheter större än individernas? Ur en rent liberal aspekt alltså?
(Inom parantes sagt. USA är som bekant nyckeln till fred för våra kära liberaler. Tillåt mig småle.)
Fotnot: Av någon anledning har vi människor förbannat svårt att tro annat än att just vi lever i avgörande skeden. Historien lär oss tydligen inte alltid så mycket. Det är väl en form av hybris och fantasibrist (visionbrist måhända). Det här är naturligtvis inte sista chansen för en tvåstatslösning. Dessutom kan det mycket väl sluta med en enstatslösning. Men vi kanske inte lever då. Den mänskliga historien är inte förutsägbar, men den är inte heller obegriplig.
torsdag 22 november 2007
Tidens Tempo
Vad är de ute efter?
Tid, säger de själva.
Vad ska då tiden de vinner användas till?
Vad är de ute efter? Det har jag ofta undrat. Köpa tjänster för att vinna tid. Tid man redan förlorat. Återta mark. Lite som när palestinierna ska förhandla med Israel. Israel erbjuder palestinierna fredsavtal där man i grund och botten erbjuder att inte stjäla mer mark. Och så får den liberala pressen det att låta som om det är Israel som är den förlorande parten.
Jag minns hur en del naiva människor pratade om hur teknikens under skulle ge oss mer tid över. Men hur tänkte de då? Missade de att vi lever i en kapitalistisk värld?
Meningen är inte att vi ska ha tid över. Det är improduktivt. Producera! Konsumera! Har du tid över? Producera mera! Konsumera mera!
De segrar som gjorts för att vinna tid, har varit arbetarklassens segrar mot kapitalet. Det är sen gammalt. Vilka har varit emot ökade semestrar? Kortare arbetsdagar? Vilka har jobbat för längre semestrar? Kortare arbetsdagar? Det är inte några tiotusenkronorsfrågor direkt.
Medelklassen är bra politiskt naiv.
Tid, säger de själva.
Vad ska då tiden de vinner användas till?
Vad är de ute efter? Det har jag ofta undrat. Köpa tjänster för att vinna tid. Tid man redan förlorat. Återta mark. Lite som när palestinierna ska förhandla med Israel. Israel erbjuder palestinierna fredsavtal där man i grund och botten erbjuder att inte stjäla mer mark. Och så får den liberala pressen det att låta som om det är Israel som är den förlorande parten.
Jag minns hur en del naiva människor pratade om hur teknikens under skulle ge oss mer tid över. Men hur tänkte de då? Missade de att vi lever i en kapitalistisk värld?
Meningen är inte att vi ska ha tid över. Det är improduktivt. Producera! Konsumera! Har du tid över? Producera mera! Konsumera mera!
De segrar som gjorts för att vinna tid, har varit arbetarklassens segrar mot kapitalet. Det är sen gammalt. Vilka har varit emot ökade semestrar? Kortare arbetsdagar? Vilka har jobbat för längre semestrar? Kortare arbetsdagar? Det är inte några tiotusenkronorsfrågor direkt.
Medelklassen är bra politiskt naiv.
måndag 19 november 2007
Mysteriet Om Det Saboterade Fredssamtalet
Israel fortsätter med sin systematiska utnötning av det palestinska tålamodet. Man gör det allt svårare för palestinierna och för hjälporganisationer att hjälpa palestinierna.
Men man säger att det delvis handlar om, ja, det motsatta när man bygger nya checkpoints:
"The idea of building these big crossings is to streamline the process, to make them user-friendly. The idea is to help facilitate movement and access."
Det handlar om ökad bekvämlighet för palestinierna?
Men en FN-representant tells it like it is: "An insidious new regime to limit freedom of movement is threatening to further stifle economic activity and smother social interaction between villages and towns in the West Bank,"
Från Israels sida fortsätter man att bygga ut på Västbanken, samtidigt som man ökar kraven på vad det är för stat palestinierna ska erkänna. Alltså inte bara Israels rätt att existera på bekostnad av palestinierna, Israel ska också erkännas som en judisk stat. Kanske beror det delvis på det motsägelsefulla i att när man bygger muren för att skydda sig mot palestinsk terror "råkar" bygga muren så att över 50 000 palestinier hamnar på fel sida, Israel, med jorden de bor på. Eller för att förklara det hela på ett annat sätt. Marken hamnar på rätt sida. Palestinierna hamnar på fel sida.
Och bara som en liten bonus från Israel. Only 18 percent of some 30,000 West Bank farmers who used to work the lands cut off by Israel's separation fence now have Israeli permits to reach their fields, the United Nations said in a report on the lives of some 230,000 Palestinians in 67 communities close to the fence.
Gaza blir allt fattigare. Man släpper inte ut sjuka människor så att de kan få riktig vård och man ser till så att det blir allt svårare för Gazaborna att få exempelvis rent vatten. Belägringen av Gaza hårdnar.
Medan allt detta görs från Israels sida så säger en talesman (av många) för Israel inför det kommande fredsmötet i Annapolis:
"There is very clear information that the people who want to torpedo Annapolis and any renewal of talks want to upgrade their activities and this is a time when we have to be cautious,"
Clear information, indeed.
Men man säger att det delvis handlar om, ja, det motsatta när man bygger nya checkpoints:
"The idea of building these big crossings is to streamline the process, to make them user-friendly. The idea is to help facilitate movement and access."
Det handlar om ökad bekvämlighet för palestinierna?
Men en FN-representant tells it like it is: "An insidious new regime to limit freedom of movement is threatening to further stifle economic activity and smother social interaction between villages and towns in the West Bank,"
Från Israels sida fortsätter man att bygga ut på Västbanken, samtidigt som man ökar kraven på vad det är för stat palestinierna ska erkänna. Alltså inte bara Israels rätt att existera på bekostnad av palestinierna, Israel ska också erkännas som en judisk stat. Kanske beror det delvis på det motsägelsefulla i att när man bygger muren för att skydda sig mot palestinsk terror "råkar" bygga muren så att över 50 000 palestinier hamnar på fel sida, Israel, med jorden de bor på. Eller för att förklara det hela på ett annat sätt. Marken hamnar på rätt sida. Palestinierna hamnar på fel sida.
Och bara som en liten bonus från Israel. Only 18 percent of some 30,000 West Bank farmers who used to work the lands cut off by Israel's separation fence now have Israeli permits to reach their fields, the United Nations said in a report on the lives of some 230,000 Palestinians in 67 communities close to the fence.
Gaza blir allt fattigare. Man släpper inte ut sjuka människor så att de kan få riktig vård och man ser till så att det blir allt svårare för Gazaborna att få exempelvis rent vatten. Belägringen av Gaza hårdnar.
Medan allt detta görs från Israels sida så säger en talesman (av många) för Israel inför det kommande fredsmötet i Annapolis:
"There is very clear information that the people who want to torpedo Annapolis and any renewal of talks want to upgrade their activities and this is a time when we have to be cautious,"
Clear information, indeed.
Att Inte Ha Tid Att Vara Sjukskriven
Det talas ibland om det utbredda fusket. Det låter ofta lite som det vore en KRIS. Och det vill man ju att det ska låta som. För att kunna göra förändringar, ideologiska reformer, behöver man visa på att systemet är i kris. Det kan handla om statsskulder, det kan handla om bidragsfusk. Om hur många som plankar på tunnelbanan. Man visar siffror på det skandalösa slöseriet. För mig är inte det här (läs!) oväntat eller något nytt. Det känns som vi har hört det förut. (Vi har ju haft löpsedlar som också ropat ut statsskuldsbluffen och visat en bild på en bebis och en siffra på hur mycket han är skyldig. Det är skrämselpropaganda naturligtvis och som vissa tar till vara på.) Det är en ständig kris som ständigt behöver lösas. Vi har inte råd med vår välfärd annars, säger man och ler lömskt som kejsar Nero.
Ideologiskt anpassade siffror. Först med krisen kan man göra något. Fusket behövs. Det är krokodiltårar av ilska som fälls av högern. Man blir teatraliskt upprörda. Först med krisen kan man tvinga fram högervridningar, framförallt om man får det att se ut som att det är själva välfärdssystemets fel.
Man pekar på människor som fuskar med sjukintyg. Man pekar på socialbidragsfuskarna. Det är speciellt en viss form av fusk man betonar.
Men aldrig på det motsatta. De som uthärdar. Det finns människor som är berättigade till socialbidrag men som inte söker. Andra väljer det kriminella levernet. Och vissa av dessa som inte är berättigade till socialbidrag eller som inte söker, plankar på tunnelbanan av krassa ekonomiska skäl.
Det finns människor som går till sin arbetsplats utan att må bra. Många dör i förtid. De räknas inte. Människor som inte räknas. Det kan handla om att man inte har råd, det kan handla om att man inte vill "svika" sina kollegor, det kan handla om att man inte vill framstå som svag, det kan handla om någon form av stolthet. Det kan handla om tid.
På min arbetsplats blev en kvinna sjukskriven i två veckor. Läkaren ville sjukskriva henne i fyra veckor. Kvinnan är sönderstressad av alltför hög arbetsbelastning och har drabbats av högt blodtryck med sömnproblem och yrsel som följd. Hennes svar på vad läkaren ville? ”Det har jag inte tid med.”
Men dessa problem, rent mänskliga, och för att tala liberalska, individuella problem har trots allt strukturella anledningar. Besparingar och ökade kontrollkrav gör inte att människor mår bättre. Det skapar inte ett tryggare samhälle med friskare individer. Ett samhälle som lite för ofta skuldbelägger de sjuka och individerna, drabbar i slutändan individerna. Och så samhället.
Sen kommer de som talar om Sverige som ett land med trygghetsnarkomaner. Detta föraktfulla ord. Tämligen odefinierat. Och de som använder sig av begreppet är i regel de som känner sig som tryggast och har sitt på det torra.
Dessutom, ärligt talat. Vi lever i en värld, där det sägs att tid är pengar. Och att tiden är dyrbar. Så gör så här. Köp dig lite tid. Sjukskriv dig imorgon.
Vi behöver tid att ta hand om oss själva också. Det är inte fusk. Vi har trots allt bara ett liv. Det är onödigt att dö i förtid. Slöseri på resurser så att säga.
Ideologiskt anpassade siffror. Först med krisen kan man göra något. Fusket behövs. Det är krokodiltårar av ilska som fälls av högern. Man blir teatraliskt upprörda. Först med krisen kan man tvinga fram högervridningar, framförallt om man får det att se ut som att det är själva välfärdssystemets fel.
Man pekar på människor som fuskar med sjukintyg. Man pekar på socialbidragsfuskarna. Det är speciellt en viss form av fusk man betonar.
Men aldrig på det motsatta. De som uthärdar. Det finns människor som är berättigade till socialbidrag men som inte söker. Andra väljer det kriminella levernet. Och vissa av dessa som inte är berättigade till socialbidrag eller som inte söker, plankar på tunnelbanan av krassa ekonomiska skäl.
Det finns människor som går till sin arbetsplats utan att må bra. Många dör i förtid. De räknas inte. Människor som inte räknas. Det kan handla om att man inte har råd, det kan handla om att man inte vill "svika" sina kollegor, det kan handla om att man inte vill framstå som svag, det kan handla om någon form av stolthet. Det kan handla om tid.
På min arbetsplats blev en kvinna sjukskriven i två veckor. Läkaren ville sjukskriva henne i fyra veckor. Kvinnan är sönderstressad av alltför hög arbetsbelastning och har drabbats av högt blodtryck med sömnproblem och yrsel som följd. Hennes svar på vad läkaren ville? ”Det har jag inte tid med.”
Men dessa problem, rent mänskliga, och för att tala liberalska, individuella problem har trots allt strukturella anledningar. Besparingar och ökade kontrollkrav gör inte att människor mår bättre. Det skapar inte ett tryggare samhälle med friskare individer. Ett samhälle som lite för ofta skuldbelägger de sjuka och individerna, drabbar i slutändan individerna. Och så samhället.
Sen kommer de som talar om Sverige som ett land med trygghetsnarkomaner. Detta föraktfulla ord. Tämligen odefinierat. Och de som använder sig av begreppet är i regel de som känner sig som tryggast och har sitt på det torra.
Dessutom, ärligt talat. Vi lever i en värld, där det sägs att tid är pengar. Och att tiden är dyrbar. Så gör så här. Köp dig lite tid. Sjukskriv dig imorgon.
Vi behöver tid att ta hand om oss själva också. Det är inte fusk. Vi har trots allt bara ett liv. Det är onödigt att dö i förtid. Slöseri på resurser så att säga.
söndag 18 november 2007
Har Ekdal Telefonnumrets Andra Del?
Ekdal tycker att vänstern är förvirrad och korkad och förklarar världen så här djupsinnigt i Dagens Nyheter:
”USA är inte i Asien för vare sig Israels, oljans eller terrorismens skull, än mindre för att sprida anarki. USA är där för att ett antal länder har drabbats av nervösa sammanbrott.”
Problemet med Israel/Palestina sammanfattar och förklarar han så här: ”Två folk med olika religion som ryker ihop när britterna lämnar, flyktingtragedier och 60 års bitter konflikt, med inslag av kärnvapenutrustning.” Två folk som ryker ihop, mina damer och herrar, när britterna lämnar, thats all. Sionismens terror och agenda lämnas därhän.
Ekdal menar att det är en konspirationsteori om man tror att USA hjälper Israel att förtrycka palestinierna. Oh really? Man kan bara ta sig en extra sekunds utblick för att se att USA praktiskt, ekonomiskt och politiskt stödjer Israel. Och att Israel förtrycker palestinierna är ju en ren sanning. Till Ekdals försvar utvecklar han detta lite senare med att tillägga att förhållandet mellan Israel och USA ”är allt annat än okomplicerat.” Det räcker liksom så.
Fast även om britterna skapade en del problem, och det stundtals, förr, handlade om råvaror, så bidrog britterna till en hel del gott. Kolonialismen är inte oskyldig till det mesta här i världen. Men det är lite fördel vs nackdel och i slutändan går det jämt upp. I en kapitalistisk värld gör inte de mest framstående kapitalistiska länderna längre något för egen vinnings skull. Tillbaks till USA och anledningen till att USA har stött en del despoter. ”Felet var att stödja Saddam Hussein på 1980-talet, som man stött så många andra despoter i stabilitetens namn, inte att utmana honom 20 år senare.”
Det har dock ingenting med olja att göra. Ingenting med ekonomiska intressen att göra.
Aldrig någonsin har USA gjort något för egen vinnings skull. Varken i Sydamerika, mellanöstern eller Asien. Det verkar enbart vara en slump att det sammanfaller så ofta, i stort sett undantagslöst med ekonomiska intressen. När man hjälpt till att störta demokratiskt valda ledare? Ingenting? Tidigare har han förklarat USA:s felsteg med att man har svårare att navigera i vissa områden. Han pekar på Naomi Kleins chockteorier. Men egentligen är det ingenting märkligt att det ofta är kriser som kan tvinga fram de nyliberala ekonomiska reformerna som högern anser behövs. Att det första Bremer utropade i Irak var: "Irak är nu öppet för affärer" och inte att Irak nu var fritt för irakierna är i mitt tycke rätt talande. Kapitalismen lever alltid i kris för övrigt, vilket öppnar för möjligheten till ökade privatiseringar och minskad ekonomisk demokrati.
Jag håller med om att USA inte ville ha ett sådant Irak som det är idag. Jag håller med om att man i grunden vill ha en stabil värld. Men man vill i första hand ha stabila länder som blint lyder USA. Man vill inte att länder någonstans på den här planeten och framförallt inte i ekonomiskt viktiga regioner har en annan ekonomisk politik än den USA vill att de ska ha.
De neokonservativa hade till hälften rätt när man gick in i Irak skriver Ekdal och fortsätter att: " Det är lika meningsfullt som att ha ett halvt telefonnummer." Har Ekdal den andra halvan? Tveksamt. Jag tycker det vekar som han inte har många siffror rätt.
”USA är inte i Asien för vare sig Israels, oljans eller terrorismens skull, än mindre för att sprida anarki. USA är där för att ett antal länder har drabbats av nervösa sammanbrott.”
Problemet med Israel/Palestina sammanfattar och förklarar han så här: ”Två folk med olika religion som ryker ihop när britterna lämnar, flyktingtragedier och 60 års bitter konflikt, med inslag av kärnvapenutrustning.” Två folk som ryker ihop, mina damer och herrar, när britterna lämnar, thats all. Sionismens terror och agenda lämnas därhän.
Ekdal menar att det är en konspirationsteori om man tror att USA hjälper Israel att förtrycka palestinierna. Oh really? Man kan bara ta sig en extra sekunds utblick för att se att USA praktiskt, ekonomiskt och politiskt stödjer Israel. Och att Israel förtrycker palestinierna är ju en ren sanning. Till Ekdals försvar utvecklar han detta lite senare med att tillägga att förhållandet mellan Israel och USA ”är allt annat än okomplicerat.” Det räcker liksom så.
Fast även om britterna skapade en del problem, och det stundtals, förr, handlade om råvaror, så bidrog britterna till en hel del gott. Kolonialismen är inte oskyldig till det mesta här i världen. Men det är lite fördel vs nackdel och i slutändan går det jämt upp. I en kapitalistisk värld gör inte de mest framstående kapitalistiska länderna längre något för egen vinnings skull. Tillbaks till USA och anledningen till att USA har stött en del despoter. ”Felet var att stödja Saddam Hussein på 1980-talet, som man stött så många andra despoter i stabilitetens namn, inte att utmana honom 20 år senare.”
Det har dock ingenting med olja att göra. Ingenting med ekonomiska intressen att göra.
Aldrig någonsin har USA gjort något för egen vinnings skull. Varken i Sydamerika, mellanöstern eller Asien. Det verkar enbart vara en slump att det sammanfaller så ofta, i stort sett undantagslöst med ekonomiska intressen. När man hjälpt till att störta demokratiskt valda ledare? Ingenting? Tidigare har han förklarat USA:s felsteg med att man har svårare att navigera i vissa områden. Han pekar på Naomi Kleins chockteorier. Men egentligen är det ingenting märkligt att det ofta är kriser som kan tvinga fram de nyliberala ekonomiska reformerna som högern anser behövs. Att det första Bremer utropade i Irak var: "Irak är nu öppet för affärer" och inte att Irak nu var fritt för irakierna är i mitt tycke rätt talande. Kapitalismen lever alltid i kris för övrigt, vilket öppnar för möjligheten till ökade privatiseringar och minskad ekonomisk demokrati.
Jag håller med om att USA inte ville ha ett sådant Irak som det är idag. Jag håller med om att man i grunden vill ha en stabil värld. Men man vill i första hand ha stabila länder som blint lyder USA. Man vill inte att länder någonstans på den här planeten och framförallt inte i ekonomiskt viktiga regioner har en annan ekonomisk politik än den USA vill att de ska ha.
De neokonservativa hade till hälften rätt när man gick in i Irak skriver Ekdal och fortsätter att: " Det är lika meningsfullt som att ha ett halvt telefonnummer." Har Ekdal den andra halvan? Tveksamt. Jag tycker det vekar som han inte har många siffror rätt.
lördag 17 november 2007
Veckans Felsurr: En Ung Centerpartist
"Vi tror på knutna nävar för friheten. Vi tror inte på människor som talar om vem som är arbetar-, medel- eller överklass. Vi tror att alla håller hög klass." Magnus Andersson, CUF.
Ja, det är tillåtet att småle.
Via Alliansfritt Sverige.
Vågar man påstå att detta "manifest" hade ett underhållningsvärde som var av rätt hög klass? Eller borde jag ta dumheterna mer på allvar?
Vi tror att alla håller hög klass. Fucking amazing. Men då finns klassamhället, eller?
Ja, det är tillåtet att småle.
Via Alliansfritt Sverige.
Vågar man påstå att detta "manifest" hade ett underhållningsvärde som var av rätt hög klass? Eller borde jag ta dumheterna mer på allvar?
Vi tror att alla håller hög klass. Fucking amazing. Men då finns klassamhället, eller?
Två Böcker Om Enstatslösningen: Det Handlar Om Frihet. Del Ett.
Snart är det dags igen. Så kallade fredssamtal skall äga rum, denna gång i Annapolis. Färre än någonsin tror nog på en lösning. För hur ska det blir fred? Men medan man gör ett nytt försök till att få till en palestinsk stat vid sidan om den prioriterade staten Israel, så sker en annan konferens lite innan och i medial skugga. Det är en alternativ lösning. Enstatslösningen.
Enstatslösningen är naturligtvis behäftad med en massa förhinder och problem. I detta nu måste det ju ses som djupt orealistiskt. Tvåstatslösningen är den lösning som har det politiska stödet. Men hur skall dödläget brytas?
För min del handlar det inte så mycket om två alternativ utan att snarare inse att det i realiteten handlar om en stat. Bosättningarna på ockuperade mark tillhör Israel, och allt som görs på den ockuperade marken görs för att förbättra rörligheten för ockupanterna och för israeler. Detta på en självklar bekostnad av palestinierna. Hur bygger man fred då?
Ali Abunimah inleder sin bok ”One Country. A bold proposal to end the Israeli-Palestininan impasse” så här: ”What will it take to make peace between Israelis and Palestininans? Some say we must forget the past. I think we have to start remembering it.” I gårdagens DN förordades något liknande på ledarsidan. Men tolkningsföreträdet står Israel för. Det är Israel som får berätta varför saker och ting sker. Det är Israel som existerar genom att man måste försvara sig från terror, forntida, nutida och framtida.
En annan enstatslösningsförespråkare Joel Kovel i sin bok ”Overcoming Zionism. Creating a single democratic state in Israel/Palestine” pekar på det ironiska i detta. Israels bakgrund är byggt på myter och inte minst terror. Tre av landets premiärministrar kan man rakt upp och ner utan problem anklaga för att vara rena terrorister.
Kovel skulle kunna ha lagt till följande:
Bomber i caféer: först använda av sionister i Palestina den 17:e mars 1937 in Jaffa.
Bomber på bussar: först använda av sionister i Palestina 20 augusti – 26:e september 1937.
Bomber på marknadsplatser först använda av sionister den 6:e juli 1938 i Haifa.
Bomb på hotell: först använda av sionister den 22:a juli 1946 i Jerusalem.
Bombande av utländsk ambassad, den brittiska,: först använd av sionister den 1:a oktober 1946 i Rom.
Brevbomber: först använd av sionister i juni 1947 gentemot brittiska mål i Storbritannien.
Minering av ambulanser först använd av sionister den 31:a oktober, 1946 in Petah Tikvah.
Sedan kom massakrerna på araber i byar som Deir Yassin. Massakrer skedde även på judar från arabiskt håll. Våldet var otäckt och övergrepp skedde från båda håll. Men det fanns araber som öppnade sina hus för att skydda judar från förföljelsen. På så sätt om man berättar det också kan man lyfta fram möjligheter, genom att visa att mänsklig solidaritet kan kliva över religionsgränser. Det finns inga anti-semitiska gener. Eller rasistiska.
Tvåstatslösningen har bara nyligen accepterats av palestinierna. När PLO gick med på en
tvåstatslösning gjorde man det därför att man trodde sig inte se någon annan väg. Man erkände inte bara staten Israel utan sitt eget nederlag. Det handlade om att rädda det som räddas kunde. Det är också intressant att notera hur Israel i väntan på nya fredskonferenser fortsätter expandera Israels område på Västbanken och hur muren fortsätter att byggas ut. Varför skulle detta göras om man skulle acceptera en palestinsk stat på ett visst område? Förvisso skulle en palestinsk stat behövas ur judisk-demografisk synpunkt. Abunimah pekar på hur Israel må i ord säga att man accepterar en palestinsk stat med vissa viktiga förbehåll naturligtvis men hur man i praktiken omöjliggör en sådan stat. Det är detta som är kärnan i Abunimahs bok. Tvåstatslösningen existerar inte längre annat än som en dröm. Det kommer inte att bli någon riktig palestinsk stat.
Abunimah menar att i teorin skulle en judisk stat som Israel kunna fungera, men i praktiken blir den allt annat än demokratisk. Hade det bara funnits judar på platsen från början hade detta varit naturligt, men så har aldrig varit fallet.
Abunimah ser hur Israel politiskt sett drar sig allt längre högerut. Han ser detta som ett tecken på rädsla, på hur man i slutändan även från vanliga israelers synsätt slutar tro på tvåstatslösningen. In kommer en känsla av hopplöshet. Men något måste man tro på. ”In such a hopelss situation, clinging to the prospect of peace through a twostate solution becomes a valuable placebo against a painful reality, even if no serious effort is made to implement it.” Av tvåstatslösningen återstår inget annat än en vag dröm: en fantasi att massera lidandet, smärtan och rädslan med. Men problemet menar Abunimah är att med dessa grusade förhoppningar eskalerar våldet, extremismen och lidandet. Därför bör man söka nya lösningar.
Kovel instämmer. Med tanke på det traumatiserade Israel/Palestina måste man försöka finna en radikalt bättre lösning. Joel Kovels egen grundideologi är marxistisk och anti-sionistisk. Ockupationen av Västbanken och i realiteten Gaza är inte problemet. Problemet är sionismen. Han anser inte att stater kan ha en rätt att existera. Det är folket som måste bestämma. Han skriver att säga att ”any state has an inherent right to ’exist’ is to deny the power of humanity to become conscious, responsible for history and able to overcome injustice.” Stater är inte odödliga, och upplysningens storhet, låg i att stater måste följa människans rättigheter. Här finns ju naturligtvis ett närmast oöverstigligt problem. Den judiska befolkningen i Israel vill absolut inte ha en delad stat. Själva idén med Israel skulle då försvinna. Men för både Abunimah och Kovel är detta inte ett så stort problem, man menar att det är inte att staten i sig självt, som det judiska bör beskyddas. I samhället skulle det judiska kunna fortleva precis som förr. Det finns inget som säger att man inte skulle kunna låta tillfredsställa alla andliga, nationella och kulturella behov utan en specifik judisk stat vid namn Israel.
Dessutom skulle ett erkännande av staten Israels rätt att existera som judisk stat också omöjliggöra ett av palestiniernas krav. Flyktingarnas rätt att återvända. Men detta kommer i alla fall inte ske. Detta är faktiskt bara ännu ett hinder för en tvåstatslösning. Om inte palestinska förhandlare helt lägger ned den tanken.
Varken Abunimah eller Kovel begär att dagens judar skall skickas i sjön eller utplånas. Det må kännas som överdrivet att behöva skriva det, men dagens försvarare av Israel är så plågsamt torftiga och enögda och bygger sitt försvar på anti-semitiska platityder så att man ibland kanske tvingas säga det självklara. Ytterst få människor på den här planeten önskar att judarna skall utplånas. Abunimah och Kovel har båda ett intresse för att alla människor ska kunna få möjlighet att leva på denna lilla yta av vår planet. Det kräver en del av båda parter. Även om det för att den binationella staten skulle fungera i sanning skulle kräva mer uppoffring av judarna och Israel. Palestininerna å sin sida har inte längre så mycket att förlora. Men detta är ett problem som i så fall måste diskuteras mer ingående.
Att palestinierna varit emot tvåstatslösningen från början är inte alls svår att förstå. Man bodde ju liksom där. Varför ska man dela något som tillhör de själva? Varför tvingas acceptera något så omoraliskt och oetiskt? Men för skapandet av Israel krävdes naturligtvis etnisk rensning. Detta övergrepp måste erkännas. Detta är en teoretisk självklarhet och en praktisk realitet. Benny Morris har i sina verk beskrivit detta med den etniska rensningen. Men samtidigt menar han idag, med otvetydig rasism, att denna inte gjordes tillräckligt grundlig.
I avslutningen till Joel Kovels bok/uppgörelse med sionismen låter han en palestinsk man tala, en man som han haft som guide: ”What I am struggling for now is to see this universe without borders, so that people can move without stopping you to ask where are you from, where are you going now, who are you, Christian, Muslim or Jew.”
I Abunimahs bok tittar en man ut i den dagliga verkligheten. Han ser hur judarna får röra sig fritt. Han säger det rent ut. Han bryr sig inte om en palestinsk stat. Han vill bara ha samma rörelsefrihet som de på andra sidan. Så han kan få ett liv. ”I just don´t care anymore about the palestinian flag… I just want to have the same rights as those settlers across the street. I want to be able to drive down this road, I want to be able to send my kids to the hospital or go on vacation whwn I want to go on vacation.”
Böckerna handlar med andra ord främst om ett ord, ett begrepp, som borde vara bekant för liberaler världen över. Frihet.
Enstatslösningen är naturligtvis behäftad med en massa förhinder och problem. I detta nu måste det ju ses som djupt orealistiskt. Tvåstatslösningen är den lösning som har det politiska stödet. Men hur skall dödläget brytas?
För min del handlar det inte så mycket om två alternativ utan att snarare inse att det i realiteten handlar om en stat. Bosättningarna på ockuperade mark tillhör Israel, och allt som görs på den ockuperade marken görs för att förbättra rörligheten för ockupanterna och för israeler. Detta på en självklar bekostnad av palestinierna. Hur bygger man fred då?
Ali Abunimah inleder sin bok ”One Country. A bold proposal to end the Israeli-Palestininan impasse” så här: ”What will it take to make peace between Israelis and Palestininans? Some say we must forget the past. I think we have to start remembering it.” I gårdagens DN förordades något liknande på ledarsidan. Men tolkningsföreträdet står Israel för. Det är Israel som får berätta varför saker och ting sker. Det är Israel som existerar genom att man måste försvara sig från terror, forntida, nutida och framtida.
En annan enstatslösningsförespråkare Joel Kovel i sin bok ”Overcoming Zionism. Creating a single democratic state in Israel/Palestine” pekar på det ironiska i detta. Israels bakgrund är byggt på myter och inte minst terror. Tre av landets premiärministrar kan man rakt upp och ner utan problem anklaga för att vara rena terrorister.
Kovel skulle kunna ha lagt till följande:
Bomber i caféer: först använda av sionister i Palestina den 17:e mars 1937 in Jaffa.
Bomber på bussar: först använda av sionister i Palestina 20 augusti – 26:e september 1937.
Bomber på marknadsplatser först använda av sionister den 6:e juli 1938 i Haifa.
Bomb på hotell: först använda av sionister den 22:a juli 1946 i Jerusalem.
Bombande av utländsk ambassad, den brittiska,: först använd av sionister den 1:a oktober 1946 i Rom.
Brevbomber: först använd av sionister i juni 1947 gentemot brittiska mål i Storbritannien.
Minering av ambulanser först använd av sionister den 31:a oktober, 1946 in Petah Tikvah.
Sedan kom massakrerna på araber i byar som Deir Yassin. Massakrer skedde även på judar från arabiskt håll. Våldet var otäckt och övergrepp skedde från båda håll. Men det fanns araber som öppnade sina hus för att skydda judar från förföljelsen. På så sätt om man berättar det också kan man lyfta fram möjligheter, genom att visa att mänsklig solidaritet kan kliva över religionsgränser. Det finns inga anti-semitiska gener. Eller rasistiska.
Tvåstatslösningen har bara nyligen accepterats av palestinierna. När PLO gick med på en
tvåstatslösning gjorde man det därför att man trodde sig inte se någon annan väg. Man erkände inte bara staten Israel utan sitt eget nederlag. Det handlade om att rädda det som räddas kunde. Det är också intressant att notera hur Israel i väntan på nya fredskonferenser fortsätter expandera Israels område på Västbanken och hur muren fortsätter att byggas ut. Varför skulle detta göras om man skulle acceptera en palestinsk stat på ett visst område? Förvisso skulle en palestinsk stat behövas ur judisk-demografisk synpunkt. Abunimah pekar på hur Israel må i ord säga att man accepterar en palestinsk stat med vissa viktiga förbehåll naturligtvis men hur man i praktiken omöjliggör en sådan stat. Det är detta som är kärnan i Abunimahs bok. Tvåstatslösningen existerar inte längre annat än som en dröm. Det kommer inte att bli någon riktig palestinsk stat.
Abunimah menar att i teorin skulle en judisk stat som Israel kunna fungera, men i praktiken blir den allt annat än demokratisk. Hade det bara funnits judar på platsen från början hade detta varit naturligt, men så har aldrig varit fallet.
Abunimah ser hur Israel politiskt sett drar sig allt längre högerut. Han ser detta som ett tecken på rädsla, på hur man i slutändan även från vanliga israelers synsätt slutar tro på tvåstatslösningen. In kommer en känsla av hopplöshet. Men något måste man tro på. ”In such a hopelss situation, clinging to the prospect of peace through a twostate solution becomes a valuable placebo against a painful reality, even if no serious effort is made to implement it.” Av tvåstatslösningen återstår inget annat än en vag dröm: en fantasi att massera lidandet, smärtan och rädslan med. Men problemet menar Abunimah är att med dessa grusade förhoppningar eskalerar våldet, extremismen och lidandet. Därför bör man söka nya lösningar.
Kovel instämmer. Med tanke på det traumatiserade Israel/Palestina måste man försöka finna en radikalt bättre lösning. Joel Kovels egen grundideologi är marxistisk och anti-sionistisk. Ockupationen av Västbanken och i realiteten Gaza är inte problemet. Problemet är sionismen. Han anser inte att stater kan ha en rätt att existera. Det är folket som måste bestämma. Han skriver att säga att ”any state has an inherent right to ’exist’ is to deny the power of humanity to become conscious, responsible for history and able to overcome injustice.” Stater är inte odödliga, och upplysningens storhet, låg i att stater måste följa människans rättigheter. Här finns ju naturligtvis ett närmast oöverstigligt problem. Den judiska befolkningen i Israel vill absolut inte ha en delad stat. Själva idén med Israel skulle då försvinna. Men för både Abunimah och Kovel är detta inte ett så stort problem, man menar att det är inte att staten i sig självt, som det judiska bör beskyddas. I samhället skulle det judiska kunna fortleva precis som förr. Det finns inget som säger att man inte skulle kunna låta tillfredsställa alla andliga, nationella och kulturella behov utan en specifik judisk stat vid namn Israel.
Dessutom skulle ett erkännande av staten Israels rätt att existera som judisk stat också omöjliggöra ett av palestiniernas krav. Flyktingarnas rätt att återvända. Men detta kommer i alla fall inte ske. Detta är faktiskt bara ännu ett hinder för en tvåstatslösning. Om inte palestinska förhandlare helt lägger ned den tanken.
Varken Abunimah eller Kovel begär att dagens judar skall skickas i sjön eller utplånas. Det må kännas som överdrivet att behöva skriva det, men dagens försvarare av Israel är så plågsamt torftiga och enögda och bygger sitt försvar på anti-semitiska platityder så att man ibland kanske tvingas säga det självklara. Ytterst få människor på den här planeten önskar att judarna skall utplånas. Abunimah och Kovel har båda ett intresse för att alla människor ska kunna få möjlighet att leva på denna lilla yta av vår planet. Det kräver en del av båda parter. Även om det för att den binationella staten skulle fungera i sanning skulle kräva mer uppoffring av judarna och Israel. Palestininerna å sin sida har inte längre så mycket att förlora. Men detta är ett problem som i så fall måste diskuteras mer ingående.
Att palestinierna varit emot tvåstatslösningen från början är inte alls svår att förstå. Man bodde ju liksom där. Varför ska man dela något som tillhör de själva? Varför tvingas acceptera något så omoraliskt och oetiskt? Men för skapandet av Israel krävdes naturligtvis etnisk rensning. Detta övergrepp måste erkännas. Detta är en teoretisk självklarhet och en praktisk realitet. Benny Morris har i sina verk beskrivit detta med den etniska rensningen. Men samtidigt menar han idag, med otvetydig rasism, att denna inte gjordes tillräckligt grundlig.
I avslutningen till Joel Kovels bok/uppgörelse med sionismen låter han en palestinsk man tala, en man som han haft som guide: ”What I am struggling for now is to see this universe without borders, so that people can move without stopping you to ask where are you from, where are you going now, who are you, Christian, Muslim or Jew.”
I Abunimahs bok tittar en man ut i den dagliga verkligheten. Han ser hur judarna får röra sig fritt. Han säger det rent ut. Han bryr sig inte om en palestinsk stat. Han vill bara ha samma rörelsefrihet som de på andra sidan. Så han kan få ett liv. ”I just don´t care anymore about the palestinian flag… I just want to have the same rights as those settlers across the street. I want to be able to drive down this road, I want to be able to send my kids to the hospital or go on vacation whwn I want to go on vacation.”
Böckerna handlar med andra ord främst om ett ord, ett begrepp, som borde vara bekant för liberaler världen över. Frihet.
fredag 16 november 2007
Kanske Sista Chansen För Fred Hävdar DN-Liberaler Och Hyllar Världens Enda Stat Med En Rätt Att Existera
De kommande fredssamtalen kan vara den sista chansen för fred skriver man på DN:s ledarsida. Jaså? Den påstått liberala ledarsidan diskuterar sedan vad som krävs för en lösning på konflikten. En diskussion som man för inte oväntat utifrån en prosionistisk synvinkel.
Det är onekligen så menar denna påstått liberala ledarsida att skulden är delad. I viss mån. Det ursprungliga problemet är att araberna inte var lika pragmatiska som sionisterna och godtog den uppdelning av mark som gjordes över huvudet på araberna. Dessutom var det Yassir Arafats fel att det inte blev en palestinsk stat förra gången. Visst är det för skönt? Man har ingen som helst fantasi att förstå det bisarra i att man från arabiskt håll skulle godta denna uppdelning som situationen var vid den tidpunkten 1948. Man tar ingen som helst hänsyn till vad det var för palestinsk stat Arafat skulle godta. Med denna grundinställning tar ledarsidan sig sen till Sydafrika för att hämta inspiration till en sanningskonferens.
För sen. Läs och begrunda: En väsentlig del av konfliktens asymonetri [?] ligger ju i att bägge sidor identifierar sig som offer och projicerar sina värsta historiska minnen på motståndarna. Med en gemensam bild av det förflutna, och erkännande av ömsesidiga oförrätter, kunde fredsprocessen åter komma på spåret. Detta kan aldrig åstadkommas om starka krafter står bredvid och obstruerar. Syrien har visat sig kallsinnigt till toppmötet. Hamas är inte inbjudet.
Detta är ju en smula intressant. Nu ska gemensamma oförrätter erkännas. Denna gemensamma bild är nödvändig. För det första: som om förbrytelserna ens var på samma nivå. Men det kommer hur som helst knappast att ske. Förnekandet av nakban i Israel är välomvittnad. Det mesta har gjorts för att förstöra palestiniernas historia. Förneka den. Man har med alla medel försökt cementera myterna om Israel, även om vissa är döda, som Golda Meirs "det finns inga palestinier" eller den gamla sionistiska slagdängan från "pragmatikernas" tid: "ett folk utan land, ett land utan folk". Lägg därtill att de starka krafterna som obstruerar är ju de sionistiska krafterna. DN blundar som vanligt för hur extremt Israel-vänligt det politiska USA är. Det handlar inte bara om Bush och hans administration. USA är alltid hoppet för DN.
DN tycker för övrigt, som vi alla vet, att Israel är ett föredöme. Som kommit att vara det västerländska liberala ljuset i det arabiska mörkret. Om det bara inte var för den där attans ockupationen.
"Bortsett från ockupationen av palestinsk mark är Israel ett lysande föredöme i området, med öppet samhälle, hög ekonomisk tillväxt, integration av invandrare och framgångsrikt miljöarbete. Den dag fokus riktades mot dessa succéer snarare än mot vapenskramlet vid tröstlösa checkpoints skulle stora saker kunna hända. "
Bortsett från.
Dessutom: Som om ockupationen i sig är något fristående från staten Israel. Något oturligt som inte alls har med sionismen att göra, som om det bara är en följd av olyckliga omständigheter. Som om problemet dessutom bara har med 1967 att göra. Som om den etniska rensningen och den palestinska flyktingvågen 1947-1948 var irrelevant. (DN-liberalerna anser dessutom att de största och viktigaste bosättningarna på Västbanken ska vara kvar. Så bortsett från och bortsett från... )
Israel – Staten Med Rätt Att Existera har ju trots allt kommit till genom att skapa utrymme för judar, på samma sätt, som man skapar utrymme för bosättare på Västbanken, som man skapar rörelsefrihet för judarna, på det område som är Palestina – Staten Som Kan Få Lov Att Existera Om Så Israel Behagar och På Israels Villkor. Men annars. Om detta nu är den sista chansen, vilket i sig är en smula dödfött att påstå eftersom både Israel och USA gått ut och sagt att det inte kommer att förhandlas om fred, hur har DN då tänkt att det skall lösas? Antagligen med det sedvanliga liberala ointresset för de mest utsatta. För Israel, Staten Med Rätt Att Existera, existerar ju, och är ju med DN:s ord ett föredöme, medan palestinierna, folket utan stat och som oturligt nog bara är utsatta för det enda felet med perfekta Israel: ockupationen. Det är nästan som om man på DN:s ledarsida tycker synd om Israel. Om det bara inte var för ockupationen. Bortsett från ockupationen.
Men igen. Hur tänker DN om detta är den sista chansen? I helgen hålls en konferens om en Enstatslösning? Vore inte det, det mest liberala alternativet. En stat för alla religioner. Där alla kan röra sig fritt över större ytor. Men för DN-liberalerna går en stats rätt att existera före alla individers rättigheter.
Dessutom. Idag handlar det om en stat. Det kanske inte är alternativet. Det är realiteten. Överge tvåstatstänket. Palestinierna börjar i varje fall alltmer misströsta. Men det är ju å andra sidan bara palestinierna. De har ju ingen stat som har en Rätt Att Existera.
Det är onekligen så menar denna påstått liberala ledarsida att skulden är delad. I viss mån. Det ursprungliga problemet är att araberna inte var lika pragmatiska som sionisterna och godtog den uppdelning av mark som gjordes över huvudet på araberna. Dessutom var det Yassir Arafats fel att det inte blev en palestinsk stat förra gången. Visst är det för skönt? Man har ingen som helst fantasi att förstå det bisarra i att man från arabiskt håll skulle godta denna uppdelning som situationen var vid den tidpunkten 1948. Man tar ingen som helst hänsyn till vad det var för palestinsk stat Arafat skulle godta. Med denna grundinställning tar ledarsidan sig sen till Sydafrika för att hämta inspiration till en sanningskonferens.
För sen. Läs och begrunda: En väsentlig del av konfliktens asymonetri [?] ligger ju i att bägge sidor identifierar sig som offer och projicerar sina värsta historiska minnen på motståndarna. Med en gemensam bild av det förflutna, och erkännande av ömsesidiga oförrätter, kunde fredsprocessen åter komma på spåret. Detta kan aldrig åstadkommas om starka krafter står bredvid och obstruerar. Syrien har visat sig kallsinnigt till toppmötet. Hamas är inte inbjudet.
Detta är ju en smula intressant. Nu ska gemensamma oförrätter erkännas. Denna gemensamma bild är nödvändig. För det första: som om förbrytelserna ens var på samma nivå. Men det kommer hur som helst knappast att ske. Förnekandet av nakban i Israel är välomvittnad. Det mesta har gjorts för att förstöra palestiniernas historia. Förneka den. Man har med alla medel försökt cementera myterna om Israel, även om vissa är döda, som Golda Meirs "det finns inga palestinier" eller den gamla sionistiska slagdängan från "pragmatikernas" tid: "ett folk utan land, ett land utan folk". Lägg därtill att de starka krafterna som obstruerar är ju de sionistiska krafterna. DN blundar som vanligt för hur extremt Israel-vänligt det politiska USA är. Det handlar inte bara om Bush och hans administration. USA är alltid hoppet för DN.
DN tycker för övrigt, som vi alla vet, att Israel är ett föredöme. Som kommit att vara det västerländska liberala ljuset i det arabiska mörkret. Om det bara inte var för den där attans ockupationen.
"Bortsett från ockupationen av palestinsk mark är Israel ett lysande föredöme i området, med öppet samhälle, hög ekonomisk tillväxt, integration av invandrare och framgångsrikt miljöarbete. Den dag fokus riktades mot dessa succéer snarare än mot vapenskramlet vid tröstlösa checkpoints skulle stora saker kunna hända. "
Bortsett från.
Dessutom: Som om ockupationen i sig är något fristående från staten Israel. Något oturligt som inte alls har med sionismen att göra, som om det bara är en följd av olyckliga omständigheter. Som om problemet dessutom bara har med 1967 att göra. Som om den etniska rensningen och den palestinska flyktingvågen 1947-1948 var irrelevant. (DN-liberalerna anser dessutom att de största och viktigaste bosättningarna på Västbanken ska vara kvar. Så bortsett från och bortsett från... )
Israel – Staten Med Rätt Att Existera har ju trots allt kommit till genom att skapa utrymme för judar, på samma sätt, som man skapar utrymme för bosättare på Västbanken, som man skapar rörelsefrihet för judarna, på det område som är Palestina – Staten Som Kan Få Lov Att Existera Om Så Israel Behagar och På Israels Villkor. Men annars. Om detta nu är den sista chansen, vilket i sig är en smula dödfött att påstå eftersom både Israel och USA gått ut och sagt att det inte kommer att förhandlas om fred, hur har DN då tänkt att det skall lösas? Antagligen med det sedvanliga liberala ointresset för de mest utsatta. För Israel, Staten Med Rätt Att Existera, existerar ju, och är ju med DN:s ord ett föredöme, medan palestinierna, folket utan stat och som oturligt nog bara är utsatta för det enda felet med perfekta Israel: ockupationen. Det är nästan som om man på DN:s ledarsida tycker synd om Israel. Om det bara inte var för ockupationen. Bortsett från ockupationen.
Men igen. Hur tänker DN om detta är den sista chansen? I helgen hålls en konferens om en Enstatslösning? Vore inte det, det mest liberala alternativet. En stat för alla religioner. Där alla kan röra sig fritt över större ytor. Men för DN-liberalerna går en stats rätt att existera före alla individers rättigheter.
Dessutom. Idag handlar det om en stat. Det kanske inte är alternativet. Det är realiteten. Överge tvåstatstänket. Palestinierna börjar i varje fall alltmer misströsta. Men det är ju å andra sidan bara palestinierna. De har ju ingen stat som har en Rätt Att Existera.
lördag 10 november 2007
Supermänskliga Moderater
Cecilia Verdinelli i veckans pappersupplaga av Arbetaren: ”Det är supermänskligt att fela om man är moderatpolitiker. Det är mänskligt att fela om man tillhör medelklassen. Det är ett hot mot vårt samhälles själva grundvalar om man tillhör arbetarklassen eller den arbetslösa klassen.”
Jag tänker på det citatet när jag läser Göran Skytte. Jag tänker på det citatet när jag hörde Catarina Elmsäter-Svärd beklaga sig över granskningen av moderater.
Det handlar faktiskt också om klass. Om klasser med mycket pengar och om klasser med betydligt mindre. Göran Skytte är ännu en i raden av privilegierade människor som gärna sparkar nedåt. Och naturligtvis, slickar uppåt. För det är uppenbarligen skillnad på fusk och fusk.
Visst. Det finns människor som får fel bidrag. Visst. Människor fuskar. Men, det finns också, de som inte får det de är berättigade till. Det finns ett underutnyttjande av socialbidraget som forskning visar, men det är forskning, ingen politiker eller liberal tidning vill ta upp. Det finns också människor som mer eller mindre tvingas ta svartjobb. Sen, naturligtvis, finns de som drygar ut kassan med svartjobb. Men är det inte värre, i ärlighetens namn, att rika människor fuskar av rent giriga skäl? Eller av politiska om man nu tror att det handlar om det. Men, en politisk handling som ingen känner till och som man sen ber om ursäkt för, är inte mycket till politisk handling.
(Men jag vill också tillägga att vi lever i ett samhälle där varje individ nu förväntas arbeta mer och effektivare, stressa mer det vill säga och om arbetsgivaren så kräver: jobba över. Min poäng: det är en samhällspolitisk fråga som gäller mer än fusk.)
Annars är det uppenbart att vi vet att fusket finns. Ju mindre solidariskt ett samhälle blir desto större anledning finns det att fuska, ju större klassklyftorna blir desto mindre blir solidariteten. Sen blir det fusk som vi bestämmer och tycker är fusk. Men ur den borgerliga moralens synsätt är alltid de värsta skurkarna de som har det sämst. De ska kontrolleras, disciplineras och om så behövs bestraffas. Det är sen gammalt.
Jag tänker på det citatet när jag läser Göran Skytte. Jag tänker på det citatet när jag hörde Catarina Elmsäter-Svärd beklaga sig över granskningen av moderater.
Det handlar faktiskt också om klass. Om klasser med mycket pengar och om klasser med betydligt mindre. Göran Skytte är ännu en i raden av privilegierade människor som gärna sparkar nedåt. Och naturligtvis, slickar uppåt. För det är uppenbarligen skillnad på fusk och fusk.
Visst. Det finns människor som får fel bidrag. Visst. Människor fuskar. Men, det finns också, de som inte får det de är berättigade till. Det finns ett underutnyttjande av socialbidraget som forskning visar, men det är forskning, ingen politiker eller liberal tidning vill ta upp. Det finns också människor som mer eller mindre tvingas ta svartjobb. Sen, naturligtvis, finns de som drygar ut kassan med svartjobb. Men är det inte värre, i ärlighetens namn, att rika människor fuskar av rent giriga skäl? Eller av politiska om man nu tror att det handlar om det. Men, en politisk handling som ingen känner till och som man sen ber om ursäkt för, är inte mycket till politisk handling.
(Men jag vill också tillägga att vi lever i ett samhälle där varje individ nu förväntas arbeta mer och effektivare, stressa mer det vill säga och om arbetsgivaren så kräver: jobba över. Min poäng: det är en samhällspolitisk fråga som gäller mer än fusk.)
Annars är det uppenbart att vi vet att fusket finns. Ju mindre solidariskt ett samhälle blir desto större anledning finns det att fuska, ju större klassklyftorna blir desto mindre blir solidariteten. Sen blir det fusk som vi bestämmer och tycker är fusk. Men ur den borgerliga moralens synsätt är alltid de värsta skurkarna de som har det sämst. De ska kontrolleras, disciplineras och om så behövs bestraffas. Det är sen gammalt.
American War Paar Da! (Look at that American War!)
Läs lite mer här.
http://mrzine.monthlyreview.org/america051107.html
När Vänstern Får Utrymme I DN
Ja, då ser rubrikerna ut ungefär så här. Jag minns hur man strax innan valet presenterade något förslag om just skolan. Rubriken blev då en folkpartists sågning av förslaget. Det var dock på nyhetsplats.
Annars brukar vänsterpartister kunna få utrymme av Dagens Nyheters självgoda debattredaktion, fast då helst när man har något internt gräl.
I den här debattartikeln är Lars Ohly förvisso självkritisk, men dels använder han inte ordet förlegad som är med i rubriken och dels är den mer ett angrepp på borgerlig skolpolitik.
Nåväl.
Annars brukar vänsterpartister kunna få utrymme av Dagens Nyheters självgoda debattredaktion, fast då helst när man har något internt gräl.
I den här debattartikeln är Lars Ohly förvisso självkritisk, men dels använder han inte ordet förlegad som är med i rubriken och dels är den mer ett angrepp på borgerlig skolpolitik.
Nåväl.
fredag 9 november 2007
Nu Dör Vi Igen
Katterna må ha nio liv, men vi människor har ta mig fan flera tusen. Nu är det grillkorv som tar kål på oss. Eller barnen. Men vad hände med chipsen och den stekta potatisen? Vad tar död på oss nästa gång? Det är ju kört för rött kött. Är det dödfött att äta alls?
När är det kokta fläsket stekt egentligen? När har vi satt vår sista potatis? Kanske efter att vi har ätit vår sista grillkorv.
När är det kokta fläsket stekt egentligen? När har vi satt vår sista potatis? Kanske efter att vi har ätit vår sista grillkorv.
tisdag 6 november 2007
När Man Inte Trodde Att von Holstein Kunde Sjunka Lägre I Mina Ögon...
...Då gör fanskapet just det... Det är väl inte direkt jätteoväntat i och för sig. Det ligger ju i linje med vad han tidigare har uttryckt för åsikter.
Johan Staël von Holstein. Han är väl inte värd det. Egentligen. Uppmärksamhet menar jag. Men han bereds utrymme i Metro där han förpestade min morgon. Metro: Där han bereds utrymme för sina människovidriga åsikter. Han vill sänka lönerna i Sverige till Dubais nivå. Han vill skapa arbetsförhållanden liknande de i Dubai. Det här är supernyliberala Johans paradis. Johan bevisar mer än andra nyliberaler vems frihet han talar om.
Han hyllar Dubai. Sverige borde göra som Dubai menar denne man. Dubai? Han hyllar:
Detta Dubai: "They still wake before dawn in desert dormitories that pack a dozen men or more to a room. They still pour concrete and tie steel rods in temperatures that top 110 degrees. They still spend years away from families in India and Pakistan to earn about $1 an hour. They remain bonded to employers under terms that critics liken to indentured servitude."
Detta Dubai: Att sparka arbetare, vilket för dem ofta är detsamma som att bli deporterad, är både enkelt och vanligt i Förenade Arabemiraten. Fackliga rättigheter existerar knappt. Det är förbjudet att organisera sig fackligt, det är förbjudet att kollektivt förhandla om lönen, det finns inga lagar mot diskriminering och de få fackliga lagar som faktiskt finns efterlevs inte alls eller mycket dåligt. Alla arbetsgivare beslagtar dessutom sina anställdas pass, vilket gör det omöjligt att söka sig någon annanstans.
Detta Dubai: Women from Asia and Africa often sign contracts to work as maids, waitresses, hairdressers and secretaries, only to have employers confiscate their passports and force them to work as prostitutes, the U.S. report said. Others work excessive hours under the threat of mental, physical or sexual abuse until they can pay off recruitment costs.
Det här är ett land där människorättsaktivister trakasseras. För ett land, en stad, där rättigheter undertrycks, för att en elit ska kunna frottera sig och pengar ska tjänas slutar det med övergrepp, förakt och vidriga förhållanden för den arbetande befolkningen: den som ska underhålla byggnaderna, överklassen och skapa vinstutrymmet för de rika. Därtill: Att bara pressa lönerna nedåt leder inte till välstånd vilket Johan tycks tro. Johan vill skapa ett större utanförskap, och en slum i Sverige.
Men där rör sig inte Johan. Han rör sig med de enda människor som har rättigheter i hans värld. Överklassen. När han ser sånt här, när han läser sånt här, reagerar han så här: So? Såna och sånt som skulle ge människorna som bygger överklassens rikedom och frihet på sin bekostnad rättigheter hatar Johan.
Johan har en märklig tilltro till entreprenörskap. Den existerar i ett socialt, ekonomiskt och mänskligt vakuum.
Ps! Alla människor är individer. Inte bara entreprenörerna.
Johan Staël von Holstein. Han är väl inte värd det. Egentligen. Uppmärksamhet menar jag. Men han bereds utrymme i Metro där han förpestade min morgon. Metro: Där han bereds utrymme för sina människovidriga åsikter. Han vill sänka lönerna i Sverige till Dubais nivå. Han vill skapa arbetsförhållanden liknande de i Dubai. Det här är supernyliberala Johans paradis. Johan bevisar mer än andra nyliberaler vems frihet han talar om.
Han hyllar Dubai. Sverige borde göra som Dubai menar denne man. Dubai? Han hyllar:
Detta Dubai: "They still wake before dawn in desert dormitories that pack a dozen men or more to a room. They still pour concrete and tie steel rods in temperatures that top 110 degrees. They still spend years away from families in India and Pakistan to earn about $1 an hour. They remain bonded to employers under terms that critics liken to indentured servitude."
Detta Dubai: Att sparka arbetare, vilket för dem ofta är detsamma som att bli deporterad, är både enkelt och vanligt i Förenade Arabemiraten. Fackliga rättigheter existerar knappt. Det är förbjudet att organisera sig fackligt, det är förbjudet att kollektivt förhandla om lönen, det finns inga lagar mot diskriminering och de få fackliga lagar som faktiskt finns efterlevs inte alls eller mycket dåligt. Alla arbetsgivare beslagtar dessutom sina anställdas pass, vilket gör det omöjligt att söka sig någon annanstans.
Detta Dubai: Women from Asia and Africa often sign contracts to work as maids, waitresses, hairdressers and secretaries, only to have employers confiscate their passports and force them to work as prostitutes, the U.S. report said. Others work excessive hours under the threat of mental, physical or sexual abuse until they can pay off recruitment costs.
Det här är ett land där människorättsaktivister trakasseras. För ett land, en stad, där rättigheter undertrycks, för att en elit ska kunna frottera sig och pengar ska tjänas slutar det med övergrepp, förakt och vidriga förhållanden för den arbetande befolkningen: den som ska underhålla byggnaderna, överklassen och skapa vinstutrymmet för de rika. Därtill: Att bara pressa lönerna nedåt leder inte till välstånd vilket Johan tycks tro. Johan vill skapa ett större utanförskap, och en slum i Sverige.
Men där rör sig inte Johan. Han rör sig med de enda människor som har rättigheter i hans värld. Överklassen. När han ser sånt här, när han läser sånt här, reagerar han så här: So? Såna och sånt som skulle ge människorna som bygger överklassens rikedom och frihet på sin bekostnad rättigheter hatar Johan.
Johan har en märklig tilltro till entreprenörskap. Den existerar i ett socialt, ekonomiskt och mänskligt vakuum.
Ps! Alla människor är individer. Inte bara entreprenörerna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)